God sömn tacklade äggfadäs.

Idag känns kroppen bättre! Tack och lov.
(Vilket räddar er från att bli fast för ett alltför gnälligt inlägg.)
Jag sov nämligen bra i natt. Både hyfsat sammanhängande och gott. Sådana saker gör underverk.
Humöret är dock fortfarande hyfsat lågt.
Jag har hållit på med en del självdestruktiva saker idag men inget som
på allvar fått mig att braka igenom alla barriärer.
Det är bra.
Jag har hela dagen haft en känsla av driv framåt, vilket gjort att destruktiviteten
inte spunnit fritt.
En aftonpromenad med Erika gjorde också susen.

Förresten, hur ställer ni er till frukost? Hit eller shit?
Jag är en frukostmänniska. Utan den blir jag smulans trist att ha att göra med.
Det var som sagt tur jag sovit gott i natt för i morse äventyrade jag å det grövsta
min frukostgrej.
Jag sabbade nämligen mina ägg.
Vilket gjorde att den goda morgonmackan smakade mindre gott, och fick mitt
fina morgonhumör att ilskna till en del.

Jag gillar lätt löskokta ägg. Och i vanlig ordning ställde jag klockan på mobilen.
Efter ett tag tänkte jag att äggen tog ovanligt lång tid för att bli klara.
Bara den tanken i sig fick mig givetvis att inse vad som just inträffat.
Den här typen av missöde händer nämligen med jämna mellanrum, vilket fick mig att
bli mer less på mig själv än förvånad.
Klockan var alltså ställd men inte igångsatt.
Vilket är obra, eftersom jag har absolut noll känsla för tid. Särskilt på morgonen
när jag försöker hinna så mycket som möjligt medans mina ägg kokar sig klara.
Låt oss bara konstatera att det den här morgonen inte fanns något lätt löskokt med mina ägg.
Jag åt förvisso ett, men det kändes torrt och trist och var inte alls
det jag hade sett fram emot att ha på min morgonmacka.
Tur Alice gillar ägg.
Allvarligt?!

Taktisk jag kokade redan i afton nya ägg för att garantera att jag inte jinxar ännu
ett gott morgonhumör.
När tidtagningen fungerat.

Låt oss alla ha en finfin onsdagskväll!

105-årig Degerman summerar dagen.

Optimistisk jag hade inte en susning.
Jag insåg absolut att jag skulle ha ont i kroppen efter fallet igår, att
jag rimligtvis skulle kunna vakna med en 105-årings kropp.
Men jag hade nog ingen aning lika fullt.
105 år blev genast till 185 år.
Inledningsvis just för att jag knappt sovit något i natt. Jag kunde nämligen inte ligga
på varken sidan eller på kinden som jag fallit på. Och varje gång jag rörde mig vaknade jag.
Vilket gjorde mig frustrerad så till den grad att jag blev förbannad där mitt i natten.
Och alla som varit förbannade och försökt sova samtidigt vet ungefär hur väl den
kombinationen (inte) fungerar.
I morse kändes det mer eller mindre som om kroppen gått igenom en köttkvarn.
Hahaha, men herregud så förbannat irriterande. Det här hade jag inte räknat med.
Det tog en lååång varm dusch samt en promenad i morse för att få kroppen att vilja överväga samarbete.

Dödsföraktande jag återvände i morse.

Revbenen skriker bara jag hostar eller skrattar, musklerna på överkroppen
protesterar bara jag lyfter armen för att kolla telefonen.
Att hänga jackan på klädhängare är bara att glömma, så numera ser det lite
mer eh… well… bohemiskt ut i min hall med ytterplagg som inte riktigt
hänger sådär radarätt som jag gillar det.
Det enda som fungerar bra däremot är att stå upprätt.
Stilla eller i rörelse spelar ingen större roll, bara upprätt.
Vilket var en behaglig upptäckt eftersom sitta går sisådär, och ligga ned är ett nej.
… vilket ska bli intressant med tanke på att klockan obevekligen tickar mig mot horisontalläge.

Nåväl…

I eftermiddags vinkade vi hej då till Vickan.
Det kändes inte roligt. Inte avgrundssvart som ibland annars, vi vet ju att vi ses
om bara några månader, men roligt var det absolut inte.
Det blir ett sorts vakuum när hon far.
Först andas jag ut, eftersom det ofta varit rätt hektiskt. Men fort efter kommer känslan
av tomhet. Jag tappar fotfästet en smula när hon åkt.
Jag börjar fundera på vem jag är.
Jag tittar på mig själv. På mitt liv, på den person jag är.
Undrar vem jag är. Och på vem jag vill vara.
Jag får lust att skära mig i huden för att döva ångesten som kommer i och med de
här tankarna. (Men nej, jag löser det genom att äta en extra äggsmörgås istället.
Kanske äter jag också ett osunt antal digestive-kex.
(Och skulle jag gå i piercing-tankar är det precis nu jag skulle kontakta Julia för att diskutera den saken.)
Den här känslan av identitetskris brukar sitta i några dagar efter att Vickan åkt, kanske
en vecka, sedan tunnas allt ut och försvinner.

Nog om det.

I afton var det dags för Filmstudion.
Jag hade ingen lust att fara, jag kände mig alldeles för trött, sliten och
bara alltför blah för att idas engagera mig.
Men mamma och jag drog iväg, vilket var väldigt tur.
Vi såg filmen ”En vansinnig idé” som nämligen var oerhört bra.
Perspektiv är ofta väldigt bra saker. Just för att det förändrar.
Den här filmen gav perspektiv, på många plan.
Vilket klart påverkade min egen situation.
På så vis att det onda med min kropp förvisso gjorde lika ont efter filmen som före,
men min sinnesstämning var en helt annan.
Känslan av hopplöshet och uppgivenhet var inte längre närvarande.
Det blir nu mest bara en snabb grimas när det gör ont, som inte drar iväg humöret alls.
Utan som snabbast mest bara passerar utan att påverka. Och på det viset är det
ändå acceptabelt att ha ont.
Just för att jag vet att det är under en så kort och begränsad tid.
(Eller vänta, efter en till sömnlös natt kanske jag inte är speciellt
accepterande eller lugn med det hela likafullt förresten. ;) )
Men nu, såhär sittandes i soffan efter en bra och sinnesförändrande film känns situationen klart
bättre både kroppsmässigt och livskrismässigt. Input är bra grejer.

Nu gör vi natt mina vänner!

Man down, man down!

Eller mer korrekt; woman down, woman down!
Mitt i Bonnstan, alldeles bredvid en kvinna med barnvagn, flättade jag och föll.
Inte med en sådan där intressant arm- och benfäktande stil där det för en sekund
finns en chans att man ska fortsätta stå på benen.
Nix, isen vann på det där omedelbara sättet där man inte tar emot sig. Alls.
(Vilket förmodligen var tur då det ofta är just den detaljen som gör
att man bryter armarna när man faller.)
Kvinnan med barnvagnen stannade och frågade vänligt om jag brutit något, vilket
jag på inget sätt gjort. Tvärtom, jag kände mig helt okej där jag låg.
(Förutom detaljen att min ära och heder fått sig en knäck givetvis.)
Däremot hade jag fallit med huvudet i marken och jag tänkte att det inte
fanns en chans att glasögonen hållit för smällen.
Men det hade de tack och lov! De blev väldigt vinda och skeva
(vilket Larssons optik fixade) och fick sig ett lacksläpp, men förutom det klarade
de sig fint.
Förutom en del huvudvärk (inte alls av kalibern hjärnskaksvarning) uppstod lite blodvite.
Som om tajmat in i minsta detalj (för er som känner till Skellefteå och Bonnstan) ligger ju
Landskyrkan alldeles bredvid Bonnstan, och där kunde jag låna toaletten för att ta bort det
blod som runnit. Smidigt, då jag inte hade någon lust att gå genom stan med
ett utseende som antydde att jag fått stryk.)

Ser finfint ut nu i afton.

Risk föreligger dock att jag i morgon bitti vaknar med känslan av att vara 105 år.
Jag är hyfsat öm i revbenen. Ni vet när man hostar, snyter sig, skrattar till,
reser sig upp eller sätter sig ner. Nu mot aftonkvisten har det dock lättat en aning.
Kanske känns kroppen likafullt som min egen i morgon bitti när väckaren ringer.
En får hoppas!

Strax blir det middag på Vallgatan, surströmming! Jag har längtat hela dagen!
Låt oss alla ha en finfin måndagsafton!
(Och mer surströmming åt folket!)

Förresten, stopp för tusan! Vad gör de där linjerna vid mitt öga? (De som så tydligt
syns i bilden här ovan.)
Är de verkligen mina? När hände det och vem gav tillåtelse?
Och viktigast av allt, hur lämnar man tillbaka dem?

Den spontana, fantastiska och omedelbara reaktionen.

Och där kom hon gåendes. Vickan. På Skelleftemark igen.
Vi hämtade henne på flygplatsen igår afton.
Det känns alltid lika underligt som bekant när Vickan kommer gåendes genom
dörrarna till ankomsthallen.
Vi skrattar alltid mot varandra på precis samma sätt, i precis samma ögonblick, precis varje gång.
Jag ser henne alltid på långt håll, med sin längd och det fantastiska röda håret
är hon omöjlig att missa.
Och precis samma reaktion sker varje gång vi ses på det här sättet.
Ni vet när man längtat efter någon och personen helt plötsligt dyker upp framför en.
Den varma känslan som exploderar hjärtat och som gör att leendet skiner över hela
ansiktet från ögonblicket man fått ögonkontakt.

Ankomsthallens alltid lika vackra vägg.

Det var sannerligen ett kärt återseende!
Efter upplockandet åkte till Vallgatan där vi hängde resten av kvällen, åt gott och tog det lugnt.
Avslappnat och skönt.
Pappa satt med ett tag innan hans ork tog slut, jag hoppas han mådde bättre än på länge.
Det är alltid en viss anspänning när Vickan kommer hem.
Just för att vi alla vet att det är under en begränsad tid och att vi aldrig vet hur länge
det kommer att dröja tills vi ses nästa gång. Och att man därför vill proppa in så mycket
som bara möjligt under det besöket.
Som regel går det något/några år mellan gångerna vi ses, det är en betydande sträcka
mellan Sverige och Nya Zeeland.
Den här gången är det dock annorlunda, för jag vet att vi kommer att ses redan
senare i vår och i sommar.
Därför gör det ingenting att hon endast är hemma tre dagar.
Tvärtom, dessa tre dagar är en bonus. En finfin bonus.
Hon kommer utan Mark och Emil den här gången. Hela familjen är i London sedan
en tid tillbaka då Marks pappa är förlorat sjuk.
Och då situationen är som den är med vår egen pappa bestämde hon sig för att
göra en avstickare till norr. Sådant bara måste man gilla!
Så nu blir det Vickan-häng ett par dagar. Det ska bli kul!

Fantastiskt väder för promenad idag. Dock med inslag av glashalkighet,
vilket gjorde att en öm, men hel, handled behövde kylas ned.

Förresten, låt mig slå ett slag för innehållet i den här burken.
Skavsår på onämnbara ställen no more! ;)
(Saxat ur kategorin; sådant man inte pratar om.)


Låt oss alla ha en fortsatt härlig söndag!

Dårhus Degerman och blomjordspåsens hemlighet.

Sätter ni om era blommor?
I mina drömmar gör jag det varje år. I verkligheten not so very much.
Eftersom det är ruskigt tråkigt struntar jag som regel i mina blommors välmående till
förmån för mitt eget, vilket leder till att det hinner gå flera år mellan gångerna.
I år har jag dock varit en god blomägare och pysslat om dem med ny fräsch jord.
Och när allt kom omkring var det rätt kul. Om man bortser från all jord
som helt plötsligt fanns på varenda tänkbar yta.

Hörrni, tänker ni som jag när ni stoppar ner handen i den kolsvarta och djupa
blomjordspåsen?
Nämligen att något lever där nere och kommer att bita dig i handen med sylvassa tänder?
Eller att det i påsens oändligt djupa mörker ska finnas något krälande?
Inte?
Själv måste jag alltid ta ett djupt andetag och liksom tvinga ner handen. Och hur många
blommor jag än sätter om blir jag aldrig riktigt kvitt känslan av att något elakt lever där
nere och bara inväntar tillfälle.
Än har förvisso inget bitit eller slingrat sig på mig.
Men jag utgår ifrån att det endast är en tidsfråga.
Jag menar, hur kan man inte se det hotfulla i det här? Nåväl.

Lördag mina vänner, strax lunch på Casa Hawk och sedan Broarna runt en sväng
i den härliga solen. Inte dumt det inte!
Låt oss ha en finfin dag!

Ps, gårkvällens soprumsdykning gav inget resultat, skorna förblev ofunna
trots mina mindre graciösa försök att hitta dem. Skit. Ds.

Soprummet nästa.

God afton vänner!
Det var länge sedan vi sågs här inne, två månader närmare bestämt.
Så när som på tre dagar.
Vilket är en nästan oförskämt lång tid om man önska ha kvar läsare.
Vilket jag givetvis gör.
Blogguppehållet har inte berott på något speciellt. En dag blev två dagar blev
tre dagar. Inte mer komplicerat än så faktiskt.

Livet ser ut i stort sett som det brukar göra.
Vilket innebär jobb, promenader, umgänge med vänner, Alicetid samt en hel del tittande på bra serier.
Säkerligen en hel del annat emellanåt också. ;)
Det enda som egentligen har skilt det vanliga livet åt en smula, och som inte är
all fun and games, är att pappa sedan ett antal veckor inte är riktigt frisk.
Eller vänta, frisk är han, men inte kry.
Vilket de senaste tre-fyra veckorna haft lite olika faser och varit/är rejält ansträngande
och stressande.
Pappa blev nämligen väldigt dålig en afton. Benen bar inte längre och han var
inte kontaktbar.
Vi ringde ambulansen och det blev upptakten till ett par vändor med ambulans och
inläggning i omgångar.
Man konstaterade efter många om och men att det var sviterna efter en förkylning i
kombination med att han inte ätit ordentligt under en lång period som lett fram till en kropp
helt utan reserver.
Han har också haft väldigt hög feber, legat nära 40 grader under en period.
Han har fått medicin så han är inte sjuk i det ordets betydelse. Men han är inte kry heller.
Alls.
Han är väldigt trött och djupt deprimerad.
Vilket i sig gör att han inte har någon möjlighet att hjälpa sig själv i det här läget.
I hans verklighet befinner han sig i dödens väntrum.
Ni som har eller har haft djupt deprimerade personer i er närhet, eller varit en av de
deprimerade själva, vet att ingenting spelar någon roll i det här läget.
Absolut ingenting.
Sambandet mellan inget intag av mat – ingen ork, är uppenbart.
Och hjärnan, precis som kroppen, behöver näring för att fungera.
Vilket gör att fokus ligger på näringsintag i det här läget.
Vilket många gånger känns rätt hopplös om jag ska vara uppriktig. Eftersom han inte vill äta.
Men de sista dagarna har en förändring skett, så jag känner mig försiktigt optimistisk på
den punkten.
Och den antidepressiva medicinen kommer att kicka in strax, han har ätit den i två veckor
och nu börjar det finnas chans att den kan börja dra hans humör.

Jag har till stor del tappat orken själv. Jag är ofta irriterad och frustrerad samtidigt
som jag givetvis också känner mig helt förvissad om att det dåliga läget endast är tillfälligt.
Men likafullt, den här situationen tar det bästa ur mig.
Min sömn påverkas. Mitt minne påverkas definitivt. Och min stressnivå är lite för hög
hela tiden, vilket gör att jag inte ”tål” så mycket extra stress.
Numera räcker det med att se ”Vallgatan” i displayen (vilket innebär att mamma ringer)
för att det ska frysa till is i magen och tanken ”nej, vad har hänt nu?” ilar genom huvudet.
Ska jag få höra att han ramlat och mamma än en gång behöver hjälp med att lyfta upp honom,
att han inte velat äta, att han gråtit, att han varit arg eller att han suttit och
suckat tungt i sin hopplöshet.

Det blir ett stresstillstånd som inte riktigt pausar. Det är alltid något nytt som
behöver tas itu med. Vilket är ett stressmoment.
Det bråkar med min sömn. Det bråkar med min förmåga att tänka klart, att ha blick
och känsla för samband.
Eller för den skull att hitta dit jag ska.
Som till Bonnstan där jag i eftermiddags skulle träffa Erika.
Jag insåg någonstans vid Ica Kvantum att jag kört fel, och att jag inte riktigt visste
hur jag skulle hitta tillbaka till Bonnstans parkering. Det löste sig dock.
Men sådant känns inte bra.
Heller inte att jag förra fredagen, också då i Erikas sällskap, kom ut från Coop
och inte visste vart vi hade parkerat. Sådant kan givetvis hända i vanliga fall också,
det är inte direkt bara en gång man stått rådvill och undrat vart fasen man har bilen.
Men det här var annorlunda.
För jag visste inte hur vi hade kommit till Coop. Jag mindes inte vägen vi kört dit.
Jag mindes inte vem av oss som hade kört, eller om vi kört hennes eller min bil.
Jag mindes inte heller hur vi hade gått från bilen in på Coop.
Vissa saker, som vilken bil och vem av oss som hade kört lyckades jag spåra baklänges.
Men då det gällde vägvalet till Coop och hur vi gått från parkeringen in på själva affären
förblev helt blankt. Sådant är väldigt obehagligt. Och det var länge sedan det hände sist.

Vidare tappar jag bort enkla trådar. Som att en av huvudpersonerna just blivit mördad
i någon film eller serie vi ser. Jag undrar efter ett tag vart den personen tagit vägen.
Det klickar inte.
Eller som här:

En överlycklig jag hade just insett, och ville berätta, att en av favoritserierna inom
kort skulle dra igång med ny säsong…
Jag var tvungen att kolla på min telefons datum för förstå vad hon menade, att det
faktiskt inte var februari längre.
Under några sekunder fick jag inte någonting att gå ihop, förvirringen var total.
Det gjorde mig väldigt ledsen.

Självfallet kommer läget att bli bättre för pappa. Han äter bättre nu, om än
det är kamp på väldigt många plan att få det att fungera. Så näringen kommer
att göra sitt.
Det antidepressiva som han börjat ta kommer att börja verka så småningom.
Så givetvis kommer saker och ting att bli bättre.
Tills dess är det bara att gilla läget att man vissa perioder i livet är förälder till
sina föräldrar.
Och då ska man också ha i åtanke att min del i det hela är liten om man jämför med hur
mycket mamma jobbar med hans tillfrisknande.
Hennes liv har pausat i stort sett.
Vilket gör min egen frustration och stress lite barnslig, nu när jag tänker kring det.
Mamma gör verkligen ett otroligt bra jobb, och tack vare henne kommer han att bli bra.
Jag behöver i stort sett bara vara ett stöd och den som rent praktiskt ringer om saker
eller handlar det som behövs.
Men fan, många av dagarna är frustrationen så stor att jag hör mig säga argt
att ”så länge du inte kräks upp maten så är det bara att tugga och svälja”.
På inget vis diplomatiskt, peppande och främjande av en god stämning eller tillfrisknande.
Läget känns bara ibland så frustrerande att det inte handlar om sådana saker längre, utan
faktiskt bara om att karln måste ha näring i kroppen för att få igång den och för
att få igång hjärnan.
Så verkligen, det antidepressiva får gärna kicka in nu på direkten.
Jag vill så gärna att han ska bli bättre. Vi må ha en väldigt dysfunktionell relation på
många plan, men det är likafullt viktigt för mig att han får må bättre och får en chans
att njuta av livet.

Vickan kommer hem i helgen och stannar till tisdag, vilket jag hoppas ska leda till
att pappa känner sig mer glad.
Om inte annat gör det mamma och mig väldigt glada. Ska bli roligt att rå om henne under
några dagar. Det ska faktiskt bli otroligt kul att träffa henne!

Så, nu vet ni vad som pågår på den Degermanska sidan av världen.

I övrigt konstaterar jag att vädret utanför är väldigt omväxlande.
Ibland har vi strålande vår till att i nästa sekund ha storm, snöfall och vinter igen.

Precis så.

Våren är givetvis här. Snömassorna töar. Vilket gör promenader väldigt blöta.
Mina skor havererade idag, sulan sprack, det var klart obra.
För helt plötsligt var precis de skor som var avsedda att hålla mina fötter torra då
slasket är som mest slaskigt inte längre pålitliga. Nix, jag vred ur ena sockan när
jag kom hem från promenaden.

I ren ilska slängdes de i soporna.
Vilket kan ha varit smulans överilat. Ett tips har gjorts gällande att det finns hopp om
räddning för den här typen av trasighet.
Det kan mycket väl hända att er Degerman kommer att soprumsdyka lite senare i afton.

Låt oss alla ha en finfin fredagskväll!

Teknik för den teknikointresserade.

Jag gissar att många med mig såg Donald Trumps installationstal tidigare i afton.
Jag fick samma hopplösa känsla som då jag följde hans valturnérande.
Och som när det nästan overkliga, för att inte tala om obegripliga stod klart,
nämligen att han valts till USA:s nästa president.
Idag var så dagen här, han svor eden, och han höll sitt första tal som president.
Vad månne komma ur detta?

Förutom den direktsända hemskheten har dagen varit en bra sådan.
Har under en tid sneglat på aktivitetsarmbandet Fitbit Flex.
Och från och med idag äger jag ett.
Bella, en bekant till mig, hade snappat upp att jag var ute efter ett och kollade om jag ville köpa hennes. Vilket jag självfallet ville.
Det ledde till, förutom Fitbiten, en härlig hundpromenad med kul och intressant samtal
under förmiddagen.
Win, win och win, skulle man kunna säga.
(Eftermiddagen ägnades åt att nörda in mig totalt i armbandets funktioner.
Än en gång, Youtube – källan till kunskap i videoformat. :) )
Tadaaa!

Ikväll då? De timmar som är kvar av denna kväll kommer att spenderas med några avsnitt
av Criminal Minds.
(Jag tröttnar uppenbarligen aldrig på det gänget.)
Morgondagen blir desto mer fartfylld. Stora delar av dagen kommer att spenderas på
Casa Hawk. Erika och jag har pratat om att se serien ”The Sopranos”, och i morgon är dagen vi premiärar. Ihop med väldigt god lunch.

På aftonen drar makarna Skogly iväg på galej vilket gör att killarna Skogly och jag
har hela kvällen på oss att göra kvarteret osäkert! Det blir kul!

Men först en kväll i soffan som sagt, med påhittade rysligheter.
Vilket känns som en fin kontrast till rysaren jag tog del av i direktsändning tidigare i afton.

Låt oss alla ha en finfin fredagskväll!

De tre bena.

Eller rättare skrivet, de tre B:na.
Blöt.
Blästrad.
Bitter.

I precis det skicket återfanns jag tidigare idag.
Promenader ska, enligt mig, vara hyfsat trevliga.
Inte fyllda av blåst. Eller regn. För att minuter senare förvandlas till stormande hagel.
… är det här vinter?
Promenadsugen jag gav mig nämligen ut med Alicen vid lunchtid.
20 minuter senare var er Degerman blöt, blästrad och bitter.
Vad är det för fel på vanlig hederlig vinter i stil med -8 grader och strålande sol?!
Alternativt + 20 grader och strålande sol.
(Mitt vinterälskande jag har alltså kommit till den punkt då jag även börjat väga in de
potentiella fördelar med sommaren. Det är sannerligen dåligt ställt, mina vänner!)

Vi får se hur kvällens runda blir. Kan tänkas att blåsten slipat ned och gjort
underlaget glashalt igen. Den ENDA FÖRDELEN med dagens skitväder var nämligen att
det halkiga underlaget blev mindre halkigt i och med snön och haglet. För en stund.
Men tja, det har fortsatt blåsa i ännu högre grad så jag gissar att det glashala är tillbaka.
Can´t wait… Alicen behöver verkligen lära sig använda toaletten här hemma i lägenheten, så är det bara.

Har ni sett serien ”The night of”?
Erika och jag avslutade den förra helgen och jajamän, den var sannerligen väldigt bra.
Hade påbörjat den ett par gånger själv, men kom liksom inte igång.
Då finns två alternativ.
Antingen lägger man ned det hela eller så ser man till att ha serie-sällskap.
I det här fallet blev det alternativ två, serie-sällskap.
Erika var nämligen också sugen på att se den. Så vi gjorde den rättvisa genom att
bestämma oss för att se de två första episoderna och efter det ta ställning till om
vi ville fortsätta.
Och tittad på under bättre förutsättningar än jag givt mig själv vid tidigare försök
stod det snabbt klart att vi definitivt ville se serien klart.
Den var bra i allt sitt mjuka, sitt hårda och i sitt många gånger helt oväntade.
Att den också bjöd på ett av de bättre intron man hört på länge var heller inte dumt!
Hörlurar på så njuter vi!

Låt oss alla ha en finfin torsdagskväll!

2016 blir 2017.

Gott nytt år mina vänner!
Hade ni ett trevligt firande? Det hade jag.
Jag brukar i vanliga fall ha det toppen med familjen på Casa Hawk, däremot sammanföll
ett 50-års firande med just detta nyår. Så Skoglys drog till Umeå och hade det finfint där.
I det läget kollade jag med Katta vad hon och Bureskvadronen, eller som de vid mitt
40-årsfirande kallade sig: FFOP. (Friendly Faces Of Perfection, för den som inte förstod det direkt.)
Dessa människor är sannerligen hur sköna som helst och min tanke var att fira
nyår med dem om det var så att de hade planer.
Vilket de hade. Som jag bjöd med mig själv på.
Det visade sig vara en fullträff.

Kvällen innebar bland annat att vi åt väldigt gott.
Vi körde förrätsbuffé som inte gick av för hackor. Smaka bara på följande; übergod
lax/rompaj på kavring, toasts med fantastiskt god laxröa, krustader fyllda med
hot jalapeñoost samt vb-ost (starka de där små rackarna hörrni) samt gubbröra på bröd.
Varmrätten intogs vid 22-snåret, vi var alla proppmätta efter förrätterna, vilket gjorde att
vi sköt lite på varmrätten. Ett taktiskt genidrag.
Det hade sannerligen varit trist att inte orka den stekta oxfilén, potatisbakelserna, den
supergoda såsen, salladen och vitlöks/vb-bröden, håller ni inte med? :D
Efter det hade jag ätit klart för kvällen. (Om man inte räknar med återbesöket i ovan
nämnda lax/rompaj strax innan hemgång då. ;) )
Den (gissningsvis) smaskikata dajmkladdkakan fick bara inte plats. Vilket självfallet var synd.
Förutom allt gott vi åt drack vi även väldigt gott. Alkoholfria alternativ i form av
både bubbel och rosé fanns, så mig gick det sannerligen ingen nöd på.
Med det sagt, förtäringen var klockren.

Förutom det spelade vi spel samt hade kluriga och roliga musiklekar.
Vid tolvslaget stod vi och tittade in mot fyrverkerierna över stan, samtidigt som vi hade
facklor i våra händer. Gillade det där med facklorna för övrigt, det var länge sedan och
väldigt mysigt!
Tack Katta, Robban, Elin, Robert, Lisbeth och Hompe, ni gjorde välkomnandet av det
nya året till en minnesvärd och kul kväll!
Tack för all god mat, all god dryck, de roliga lekarna och framför allt; ert sällskap!

Jag hade gärna velat dela med mig av alla härliga festbilder, men det betyder att man även
måste ta dem, vilket jag min vana trogen alltså inte gjorde. Nåväl.
En annan beige sak var att jag inte var det minsta trött när jag kom hem,
sömnen hade ingen som helst lust att infinna sig.
Där vid 04.30 började åtminstone den rationella delen av mig vilja sova, jag hade dock
svårt att få med resten av hjärnan samt kroppen på den planen.
Med andra ord, den efterföljande nyårsdagen blev en väldigt trött sådan.

Det här klockslaget garanterade en trött Degerman dagen efter.

I vilket fall.
Strax före nyår cirkulerade en lista på min FB. Utmanades att göra den, däremot blir mina
svar som regel alldeles för långa för att vara FB-inlägg så jag lägger ut den här istället.
Enjoy!

Kan du fylla i det här utan att ljuga?

1. Vad åt du till frukost?
Köttfärsenchiladas på Taco Bar. Egentligen var det lunch, men då jag beroende på hyfsat
dålig planering i morse inte hann med någon frukost blev lunchen rent tekniskt även frukost.

2. Var är din profilbild tagen?
Frågan avser FB-profilbilden, vilken är tagen på Hufvudsaken.

3. Spelar du Pokémon go?
Visst gör jag det! Eller nej, egentligen gör jag inte det. Fast ändå lite grann.
Jag måste vara den främste av spelare som actually inte spelar själv. Jag följer med på
otaliga kilometer av pokénader och jag är även en efterfrågad pokénör, kan jag
malligt tillägga. (Chaufför till Pokémonjägare innebär det, för er som ännu inte lärt er språket.)

4. Nämn någon som fått dig att skratta idag?
Emil alldeles nyss på Skype. Haha, min systerson sprang i bakgrunden.
Senast jag såg honom så gick han stappligt, gissa om jag blev förvånad när han nu liksom
bara fräste förbi i bakgrunden!
Dagar då jag inte skrattar kollar jag med fördel på Fur Tv, och särskilt deras:
The furry guide to love.
Vettig förhandsinfo för den som aldrig sett något Fur TV-avsnitt tidigare kan vara att
veta att inhopparen för den avhoppade Jenna Jameson är grabbarnas totalflängde vän Mervin.
Vilken alltså rycker in som Mervina. Istället för Jenna. Till Fat Eds fasa och ilska. Annars
riskerar denna episod att framstå som ännu mer opassande än den redan är. ;)
Haha, jag var tvungen att se den precis nu.

5. Hur sent var du uppe i natt och varför?

Till 22.00. Den något pensionärsaktiga sänggåendetiden förklarar jag med att jag fasen aldrig
lyckades somna på nyårsnatten.

6. Om du kunde flytta nånstans, vart skulle de vara?
Kvittar vart, bara jag blir granne med en sjö, alternativt något sjöliknande i stil med
en havsvik eller i minst bästa fall; en älv.

7. Någonsin blivit kysst under fyrverkerier?
Ja. Av P och J. (Inte på samma gång.)

8. Vilken av dina facebookvänner bor närmast?
Mamma. Väldigt praktiskt när jag lämnar bort Alice. Alternativt vill ha middag
utan att orka laga den själv. Eller när jag bara är sugen på att prata lite.

9. Tror du ex kan vara vänner?
Ja. Med en del ex tror jag det går alldeles utmärkt att vara vänner.
Med andra, not so very much.

10. Vad tycker du om DrPepper?
Jag skulle föredra att dricka urin faktiskt.

11. När var sista gången du grät?
När jag skrev inlägget om pappas och min relation.

12. Vem tog din profilbild?
Katta. Hon fick mig att se väldigt bra ut på den. En jäkla bra fotograf ihop med feststyling
och tadaaaa, jag blev en mycket snyggare version av mitt vanliga jag. Sådant bara måste gillas.

13. Vem var den sista personen du tog en bild av?
Ehrm, tittar jag igenom min mobil inser jag att jag i princip bara tar bilder på Alice.
Där en riktig person senast förekommer är mamma. Och Alice givetvis. Den togs
för precis en månad sedan. Jag tar uppenbarligen inte ofta bilder. Förutom på Alice då.
Hahaha, när Alice kisar på det där viset ser hon ut som en slipad gangsterboss. I hundvärlden alltså.

14. Var i dag bättre än igår?
Definitivt. Igår var en seeeg jäkla dag med alldeles för lite sömn bakom. Idag däremot
är jag utvilad och har bland annat hunnit med lunch ihop med Anneli och Linda.

15. Kan du leva en dag utan tv?
Absolut. En dag utan dator/mobil skulle däremot kännas mer motigt.
Men fullt genomförbart. Tror jag.

16. Tror du att relationer verkligen är värt det?

Att jag gör! Både vänskaps- och kärleksrelationer. Däremot är det väldigt bra att veta
när man mår bäst av att sluta kämpa och istället bara släppa. Vilket inte är så
enkelt alltid, varken i vänskaps- eller kärleksrelationer.
Jag tror att många med mig har en tendens att kämpa för sådant som inte var skapt att fungera.
Eller där man strävar efter något som var fint och vackert en gång i tiden, men
som inte går återskapa eftersom det runnit alltför mycket vatten under broarna.
Eller att man som vän eller partner utvecklats åt så olika håll att en fortsättning
på relationen bara skulle bli hämmande.
Men absolut att jag tror att det är värt det.

17. Om du skulle kunna jobba med /göra karriär i vad som helst vad vill du göra då?
Vara tatuerare och förgylla människors liv på ett permanent sätt.

18. Har du ett dåligt inflytande?

Jag har en förmåga att få folk att snapsa på ett sätt de kanske inte hade tänkt göra.
Den inte helt goda egenskapen brukar följas av folks (samt mitt eget givetvis)
tidiga sänggående, toalettkörande och huvudvärk dagen efter.
Förutom det är jag rätt så vanilj-aktig i mitt sätt att vara.

Låt oss alla ha en finfin måndagsafton, årets allra första sådana!

När alteranativen är avverkade och sinnesron ändå inte infinner sig.

Nu börjar julen vara väldigt nära. En dag till, sedan är det dags att mysa in sig totalt
i den underbara fluffiga och familjära julgrejen.
Själv är jag kluven till julen och dess firande.
Delar av mig gillar den väldigt mycket, delar av mig avskaffar den lika gärna.
Jag är generellt inte speciellt intresserad av familjehögtider.
Julen är den klart största av dessa sammankomster, ofta handlar det om att man umgås
flera gånger under ett få antal dagar. Och precis där tappar du bort mig.
Härligt ett tag, sedan blir behovet av att vara själv väldigt stort.

Själva kärnan av att fira högtider ihop är att vi alla är glada, harmoniska, äter gott
och trivs i våra familjers eller vänners sällskap.
… som om de skavande delarna i relationer helt plötsligt slutat skava.

Som jag berättat tidigare drar jag och pappa inte jämt.
Det händer givetvis, men många gånger handlar det mer om att vi är artiga på det sätt seden kräver.
Som regel håller vi oss undan varandra. Eller rättare skrivet jag håller mig undan
genom att bara hänga i andra delar av deras hem än där han befinner sig.
Det låter kanske märkligt, men det är okomplicerad faktiskt. Jag rör mig som om jag
vore hemma när jag hälsar på dem. Vilket gör att jag kan sitta och läsa, prata med
mamma eller bara sitta framför datorn i vilket rum jag själv väljer.
Det minskar både de pågående och de gamla konflikterna.
Men absolut att vi kan sitta vid samma matbord och äta ihop. Ibland har vi faktiskt trevligt.
Men de underliggande sakerna försvinner inte utan finns alltid nära ytan.
Varför jag ens besöker mina föräldrar beror givetvis på att jag vill umgås med mamma.
Hade jag inte haft några varmare känslor för henne hade besöken hos föräldrarna
förmodligen endast sträckt sig till några pliktskyldiga sådana per år.

Pappas och min relation hade ett totalhaveri i somras. Jag hängde inte i stugan på
ett bra tag.
Däremot gick jag ju även miste om mammas sällskap, vilket gjorde att jag började vara
en del i stugan igen.
Men hans och min relation blev inte märkbart bättre, vi samexisterade resten av
sommaren skulle man kunna beskriva det som.
För tre veckor sedan havererade den bräckliga relationen igen.
Av samma orsak som i somras.
Men den här gången är jag inte säker på att den repar sig igen.
Jag är inte egentligen intresserad längre.

Vad de här haverierna handlar om är inget jag riktigt kan ta upp här.
För min egen del skulle jag skriva om dem. Min mamma däremot lever
sitt liv väldigt privat och då blir det varken kärleksfullt eller respektfullt
gentemot henne att skriva detaljerat om det.
Därför väljer jag att lämna orsakerna och detaljerna oskrivna.
Inlägget blir inte komplett, men jag kan inte skriva det på något annat sätt.
(För den som kan tänkas undra; min pappa läser inte min blogg, och jag föredrar att han inte gör det.)
Så vi kan säga såhär, problemen handlar om en grundläggande respektlöshet och en
uppvisning i egoism.
Där följderna blir lika olämpliga som omöjliga att ignorera.
På ett sätt som jag är less på. För vår konflikt är inte ny. Tvärtom.
Den här vändan känner jag däremot att jag närmat mig min gräns för vad jag som
person kan hantera utan att begå våld på mig själv.

Konflikterna är gamla och försöken att lösa dem är många.
Jag har pratat och förklarat, frågat.
Ibland lugnt och sansat, ibland skrikandes.
Mamma har prata med honom. Men inget förändras, mer än i bästa fall en kort period.
Jag har även jobbat med att minimera och nonchalera orsakerna till konflikterna,
jag har även jobbat på att göra mig osårbar, skottsäker.
Inget fungerar.
Förr trodde jag alltid att orsaken till att han inte förändrades berodde på mig.
Att jag inte nådde fram.
Att jag inte använde rätt ord, att jag hade fel tonfall, att jag förklarade för dåligt,
att jag var för arg eller hånfull eller att jag var för otydlig.
Nu vet jag inte lägre. Kanske beror det på mig, kanske gör det inte det.
Kanske är det kombinationen av oss båda. Jag har ingen aning. Men det är heller
inte längre viktigt att veta.
Jag har kommit till den punkt då jag inte fixar det här. Då slutar även orsakerna
till varför jag inte kan lösa något att spela roll.
Jag tror att jag faktiskt kommit till den punkt då jag inser att det är mer vettigt
att släppa vår relation som den är, än att tro att jag en dag kommer att nå fram
till honom.
Om jag ska kunna behålla det jag tycker om med mig själv gör jag bäst i att kliva
ur det här nu. Innan jag förvandlas till någon väldigt bitter.

Historien går så långt tillbaka att jag inte ens förstår varför jag ägnat stora delar
av mitt liv att ens försöka nå honom.
Kanske någon undrar varför det är viktigt för mig att han är den av oss som förändras.
Och där kommer min bakbundenhet gällande att inte kunna skriva om detaljer in. Det
här inlägget blir både haltande och bristfälligt. Och kan förmodligen ge er känslan
av att jag är väldigt oresonlig och orättvis då det gäller min pappa. Det må så vara,
jag kan inte göra något åt det i det här läget.

Många av våra problem har berott på hans alkoholberoende. Men det är långt ifrån hela förklaringen.
(Jag hade föredragit om det varit förklaringen till allt, verkligen!)
Tilläggas ska också att min pappa är nykter sedan flera år. Vilket jag är väldigt
glad och stolt över.
I alla fall, de riktigt tunga bitarna har med andra saker att göra.
Vad det egentligen handlar om egoism, konflikträdsla… och gissningsvis en väldigt
låg självkänsla. Sammantaget blir det en väldigt dålig mix.

Jag har heller aldrig riktigt förlikat mig med vetskapen att han inte stod upp för mig mot
min barndoms pedofil.
När han fick reda på det tyckte han det var absolut fruktansvärt.
Sedan hände inget mer.
Förutom under en bilfärd efter Skelleftehamnsleden då han frågade hur jag mådde.
Det var den enda gången han någonsin närmade sig ämnet.
Och jag behövde mer än så från honom.
Jag kommer förmodligen, så länge han lever, att önska och hoppas att han ska
göra något mer.
Ni som känner till hela historien förstår förmodligen vad jag hade tyckt varit rätt sak
av honom att göra. Vad jag innerst inne önskar han ska göra än idag.
Det kommer givetvis aldrig att ske, det är jag fullt medveten om.
För min far är konflikträdd, och ansåg kanske att i och med att det här uppdagats
då kunde begravas för gott.
Utan några som helst följder.
Vilket jag har svårt att acceptera. Eller, jag accepterar det, men jag kommer alltid
ändå att önska mer av honom.

Hans låga självkänsla och hans sätt att tycka synd om sig själv har i kombination med att
alltid sätta sig själv i första hand slagit in spik efter spik i vår kista.
Jag fungerade dåligt som ung ihop med hans förlöjliganden, förminskanden och hot
om våld, och jag fungerar absolut inte bättre med det som vuxen.
Jag förstår att det är knepigt att greppa för andra.
Folk som möter honom skulle förmodligen beskriva honom som en både trevlig
och lättsam prick. För det kan han också vara, inget snack om den saken.
Själv ser jag väldigt lite och väldigt sällan just de delarna av honom.

Efter ett helt liv med honom har känslan av att vara oälskad av honom vuxit fram.
Vilket han, om jag frågade, med säkerhet skulle säga inte stämmer alls.
Men det spelar ingen roll vad han skulle säga, min känsla är resultatet av ett liv med honom.
Det gör väldigt ont när jag tänker på det.
Jag kan sträcka mig till att jag vet att han tycker om mig. Men fastän jag numera är vuxen
har jag ett barns behov av att känna villkorslös kärlek från mina föräldrar.
Den har jag inte från honom.
Och jag vet inte vad jag gjorde för att förlora den. Om jag någonsin hade den.
Något förändrades i mina tonår, tror jag mig minnas. Eller säger åtminstone
den del av mig som har ett stort behov av att förstå.
Kanske var jag alltför arg och omöjlig. Kanske var jag för stolt när jag vägrade
böja ned mig. Kanske fick jag honom att känna sig värdelös då han besegrades gång på
gång i någon av alla diskussioner och bråk vi hade. Där jag lika lätt som triumferande
njöt av att platsa honom på läktaren verbalt.
Kanske var jag inte så söt och snäll som han hoppats att jag skulle vara.
Jag vet inte. Kanske var det en mix alla ovan nämnda orsaker? Kanske ingen.
Kanske älskar han mig på sitt sätt? På ett sätt som jag inte känner eller som
någonsin känts självklart…

Å andra sidan, det är många år sedan jag själv slutade älska honom.
Jag hör hur hård jag låter. Och jag vet också att det inte är sant.
Det är inte utan att en känsla av ångest drar över mig när jag inser innebörden av de orden.
Däremot finns det tillfällen då jag tycker om honom.
Särskilt när jag tänker på de bra sakerna han och jag delat.
Eller som när han log mot mig tidigare idag, och i det närmaste var vänlig
hela tiden jag besökte honom och mamma.
Gånger som dessa blir jag alltid löjligt glad och hinner tänka att jag har
världens bästa pappa. På riktigt.
Så lite behövs det från honom för att jag ska bli alldeles varm i hjärtat.

Det finns självklart flera tillfällen under alla år som jag tyckt att han varit en bra pappa.
Som när jag var i 10-årsåldern och han följde mig för att åka skridskor.
Jag älskade att åka skridskor och han spenderade många timmar med mig på isbanan
bredvid Alhemsskolan tills jag lärt mig att knyta skridskorna tillräckligt hårt själv.
Jag blir också glad när jag tänker på hur han hämtade mig hos mina kompisar när
jag ringde hem på kvällen och inte orkade gå hem.
Eller som när han, i och med att jag tagit körkortet, ringde runt till försäkringsbolag
för att hjälpa mig med försäkring till bilen.
Och gången, den som sticker ut och värmer mest var när jag tagit beslutet att bli
mamma själv, trots att pappan till barnet vid ett par tillfällen varit arg, ledsen
och besviken över att vårt förhållande inte fungerade och därför sagt åt mig att ta bort det.
Hur pappa då sa att ”jag tycker att du ska behålla barnet om du vill, ingen har
rätt att kräva att du ska ta bort det. Bara så du vet.”
Jag minns precis vart jag stod när han sade det till mig. Hur hans röst darrade till.
Hur han förmodligen tänkt igenom vad han ville säga till mig gång på gång innan
han tagit mod till sig.
Hur han hade tårar i ögonen när han snabbt vände sig om och gick innan jag ens
hade hämtat mig från förvåningen eller fått en chans att svara.
Det var ett väldigt speciellt ögonblick, jag kommer att minnas det resten av mitt liv.
Just för att han tog ställning för mig. Det var väldigt stort för mig.
Ett av mitt livs allra bästa ögonblick med honom faktiskt.
När jag tänker på sådana saker blir jag väldigt varm om hjärtat.
Jag vet att jag betydde mycket för honom en gång i tiden.
Och det tycker jag om honom otroligt mycket för.

Jag skulle vilja att vår relation var annorlunda.
Jag saknar att ha en pappa.
Och det gör ont att veta att jag inte är den dotter han tycker speciellt mycket om eller är så stolt över.
Det är ett slitsamt sätt att vara familj på.
Det lämnar ett tomrum som inte går fylla med något annat. Tro mig, jag har försökt.
Men jag har för länge sedan slutat sträva efter den kärleken och den stoltheten.
Vår historia försvinner inte. Och min besvikelse över vissa saker försvinner inte.
Det hade förmodligen gått dra ett streck över det hela, och sedan blicka framåt om
jag upplevt en förändring hos honom.
Jag hade kunnat acceptera att vissa saker inte blev/blir som jag behövt dem,
om en förändring skett.
Men då den uteblir, eller endast är kortvarig, har vi kommit till den här punkten.
Där jag inte ser hur en fortsättning skulle se ut.
Istället befinner vi oss alltså här.
Där det som skulle kunnat lagas alternativt dragits ett streck över kommer att
lämnas oförändrat.
Där en gränslös respektlöshet och egoism alltid kommer att finnas likt ett fint damm
i luften då vi befinner oss under samma tak.
Det handlar inte om att han blivit gammal och därigenom blivit nalta speciell.
Det handlar om vad man blir för människa när man känner sig mindre värd än andra och
under inga omständigheter tänkt avslöja att man känner sig sämre.

Jag vet inte vad som skulle kunna vända det här.
Förmodligen inget.
Jag kommer att skiljas från honom med de här känslorna.
Det är väldigt sorgligt. Och jag hade så gärna velat något annat.
Men verkligheten är vad den är, och i det här läget känner jag att jag har gjort vad jag kunnat.
Jag har fått hjälp på Kliniken att titta på hans och min relation.
Ur andra vinklar än mina egna, ur hans. Vilket har varit bra och nyttigt.
Och jag har kommit till den punkt där jag behöver släppa vår relation.
På så vis att jag behöver hitta ett sätt där jag inte längre berörs av den.
Där jag inte längre har ett behov av att förändra.
Jag är vid den punkten.
Kanske har jag varit här hundra gånger tidigare, men den här gången är något annorlunda.
Men det är svårt likafullt.
Just för att ett leende eller några vänliga ord från honom alltid får mitt hjärta
att bli väldigt varmt. Där jag alltid, för en sekund, hinner känna att jag har
en underbar pappa.
Det är allt det vuxna barn jag är behöver för att känna mig älskad av honom.

Men då det aldrig varar blir besvikelsen bara mer och mer mörk.
Och i det läget är jag nu, där besvikelsen äter på mig på ett sätt den inte gjort tidigare.
Kanske är det för att jag vet att min pappa inte har speciellt många år kvar.
Han är 81 år och hur man än vrider och vänder på det är han i slutet av sitt liv.
Och kanske är det därför besvikelserna biter på ett annat sätt nu, just för att jag
innerst inne vet att vi kommer att skiljas åt befinnandes precis i den relation vi har.
Det är smärtsamt.
Och då börjar jag tänka att jag behöver hitta ett sätt där jag inte längre påverkas eller berörs.
Varken av hans fina sidor eller hans mindre fina sidor.
Där jag helt enkelt inte påverkas av honom överhuvudtaget.
Jag vet inte om jag någonsin kommer att hitta ett sådant sätt att förhålla mig
till honom och mig. Gissningsvis inte.
Önskan om en förälder försvinner förmodligen aldrig hos ett barn.
Jag skulle åtminstone vilja komma till en punkt där jag inte lägre känner
mig som en fruktansvärd människa de gånger vi ryker ihop, jag står upp för mig själv,
eller då jag i tanken är förbannad på honom, hånar och föraktar honom.
Jag önskar att det dåliga samvetet skulle lämna mig ifred. Men det gör det inte.
Det gnager och gnager i mig, jag vet att jag beter mig så fruktansvärt illa och det är
till sist absolut ingen tröst alls att ingen av oss beter oss väl.
Det äter liksom hål i mig.
När jag tänker om den person jag blivit. Hur jag kan behandla och prata till en annan människa.
Jag förstår varför jag gör som jag gör, reagerar som jag gör, men det tar lika fullt inte
bort känslan av att jag beter mig fullständigt oacceptabelt mot en annan människa.
Hur jag beter mig ovärdigt och inte har ett uns av människovärme.
Det får mig att skämmas över mig själv och den jag är.

Allt det här är en komplicerad härva.
Dels hans och min relation.
Dels mitt sätt att reagera och hantera den.
Samtidigt som delar av mig så otroligt gärna skulle vilja känna mig älskad av honom.
Jag känner mig bara så trött på alltihop.

Så julen, den mest familjära av alla våra högtider, känner jag mig väldigt kluven inför.
Den påminner om den familjekänsla jag inte har, den känsla jag säger mig inte sakna
eller bry mig om… som jag i själva verket bryr mig mycket om.
Jag kommer att ta till vara på delen av julaftonen där min faster Anita och hennes Leif
äter tillsammans med mamma, pappa och mig. Det ska bli väldigt trevligt!
Vi har firat jul ihop ända sedan jag var liten, och jag ser verkligen fram emot
att träffa dem och prata bort några timmar över en massa god mat.
Tråkigt nog har min andra faster gått och blivit sjuk och kan därför inte komma.
Britt, det blir tomt utan dig, krya på dig!

Det här blev sannerligen ett långt inlägg hörrni, tack för att ni hängt med ända tills
dessa sista rader.
Uppesittarkväll på Casa Hawk tillsammans med familjerna Skogly/Ganeteg väntar i morgon kväll. Låter inte det som en bra inledning på en ledighet så säg!

Låt oss alla ha en finfin torsdagskväll, det som är kvar av den!