Svart nonsens och prunkande rappakalja

Jag inser vad som är felet.
Med mitt grå och surmulna sinne alltså.
Att det lider mot jul och att den saken aldrig gör underverk för mitt mående eller att det utanför saknas både minusgrader och snö är två helt givna variabler när det kommer till lågt mående.
Igår blev det väldigt uppenbart vad som också saknas för tillfället.
Nämligen mitt jobb och mina kollegor.

Jag vet inte om det är en bra eller en förfärlig sak att få klarhet i.
Det är såklart väldigt bra att trivas på sitt jobb och med sina kollegor, men det är även fasligt sorgligt också att jag uppenbarligen inte kan roa mig bättre på min lediga tid.

Igår hade vi alltså en planeringsdag mellan klockan 10.00 – 16.00.
Efter det stannade några av oss kvar umgicks och drack vin.
Jag hade varit ledig flera dagar på min 10-dagarsledighet och insåg att jag alltså verkligen såg fram emot att hänga med mina kollegor, vilket jag kanske inte tänkte så väldigt mycket på innan men som blev kristallklart när vi träffades.
För jag insåg rätt omgående hur otroligt bra jag mår när jag är bland mina kollegor. Välbekanta ansikten, man pratar och skrattar, och man samarbetar.

Det upplevde jag sannerligen på min tidigare arbetsplats också. Kanske ännu mer faktiskt, eftersom jag jobbade både dag- och nattpass då. På det viset jobbade jag tillsammans med mina kollegor istället för att som nu egentligen bara träffas 15 minuter för överrapportering.

Den biten saknar jag på många sätt. Att arbeta ihop.
Den där dansen som blir när man samarbetar.
Inte så att jag på något vis vill byta bort mitt nattjobb – herregud absolut inte, men något dagpass någon gång sådär skulle fasen vara kul.
Särskilt på mitt gamla ställe, där skulle något dagpass sannerligen sitta perfekt.
(Nästa vecka har jag förövrigt 2 nätter på gamla stället vilket jag längtar till massor reda nu! Det ska bli ett sant nöje!)

Men i vilket fall, tillbaka till gårdagen.
Det blev alltså så otroligt tydligt sedan i söndags att jag efter några lediga dagar börjar längta efter mitt jobb igen.
Att det som egentligen låter som en dröm, 10 dagars ledighet – en minisemester, inte riktigt är så drömmigt som man skulle kunna tro.

Samtidigt inser jag ju att det såklart hänger på mig.
Att jag, när jag är ledig, inte fyller mitt liv med roligheter eller utmaningar som jag skulle må bra av.
Det är ju lite av ett stressmoment tänker jag, att inte riktigt veta vad jag tycker är roligt.
Jag är en total hemmapysslare, jag älskar att vara hemma och pilla på. Jag fiffilurar inomhus, liksom plockar bort, tvättar, drar runt dammsugaren och sånt, vilket jag tycker är rätt trevligt.
(Eller ja… resultatet av ovan nämnda aktiviteter är trevligt i alla fall.)
Men framför allt gillar jag att vara ute, liksom ute på gården, att gå en sväng med Kira och Inez. Känna lukten av skog, titta på träden. Pilla på i allmänhet utomhus.
Eller bara sitta på bron och titta.
Det är ren njutning.

Den här tiden på året, särskilt när det är grått, isigt, snöfritt och allmänt icke-vinter trots att vi har vinter fungerar inte speciellt bra för mig.
För jag längtar efter vintern, när det snöar, när det är kallt och vitt.
Vintern är min favoritårstid efter hösten.
Men i nuläge levererar den inte. Överhuvudtaget. Vilket inte gör underverk för min sinnesstämning just för att det är trist att vara utomhus för tillfället.
Jag har finfina skor för att klara av det glas-hala underlaget, men likafullt spelar det ingen roll för det är trist att gå ute i det grå, halkiga, varma och icke-vintriga.
Jag borde ta tillfället i akt och mysa ner mig i soffan, Netflixa och på så sätt ändå ha en fantastisk ledighet när det likaså råkar vara grått och blött ute.
Jag gör så ibland också, Netflixar ner mig totalt, men även sådana trevligheter tråkar ut om man sysslar med det för länge.

Jag behöver med det här sagt alltså hitta på mer roligheter i mitt privatliv, mitt lediga liv.
Att ha sådant att flika in mellan Netflixande och hemmanjutande.
Jag får fundera kring det här känner jag. Kanske kommer jag på något som skulle kännas finfint att hålla på med.

I morgon fredag får vi däremot finbesök här på landet.
Fantastiska papillon-hanen Max ska vara hos oss mellan fredag och lördag, vilket ska bli jättekul.
Jag frågade Kira och Inez i morse vad de tyckte om den saken. Kira var på och tyckte att det blir toppen, för då får man äta mer godis. Inez (katten) sa däremot blankt nej.
Inez tolererar honom och är på inget sätt rädd för honom, men tycker att en hund räcker mer än väl.
Själv är jag mest besviken på att det endast är mellan fredag och lördag, jag hade nog hoppats på att Max husse och matte skulle meddela att det tänkt åka iväg på en 14-dagars utlandsvistelse och att vi skulle få rå om honom så länge. 🙂
Vi gillar honom väldigt mycket, Kira, David och jag. (Inez alltså borträknad) för han är så snäll, söt, soffmysig och även kul att ha ute på promenad. Han och Kira springer och utforskar finfint ihop.
Däremot börjar åldern göra sig påmind för honom och hans hörsel är inte fungerande som i unga dagar. Vilket gör det lite spännande när jag visslar och ropar på dem att komma (de springer lösa utan koppel) för han hör inte vad jag vill. Tacksamt nog har han koll på Kira, så när hon kommer på inkallning brukar han följa hennes exempel.
Den saken, att Max ska komma till oss, gör mig glad redan idag. Så det är en bra sak.

I övrigt tar jag det relativt lugnt idag. Vin med kollegorna igår innebar att jag i vanlig ordning drack på det viset att jag ringde efter David tidigare än vi planerat.
Mitt alkohol-sinne förändras aldrig och då är det skönt att komma hem.
Det var i vilket fall en väldigt trevlig dag och afton, precis det jag behövde för att komma ut ur min miserabla gråhets-bubbla av tristess och nedstämndhet.
Och det fick mig att på allvar inse att jag behöver tillföra roligheter i mitt liv när jag dippar.
Uppenbarligen är umgänge med andra människor ett mycket bra tillskott till det liv jag så mycket tycker om med det lugna och tysta här hemma på landet.
Omväxling förnöjer, heter det ju som bekant.
Kanske stämmer det även för mig?

Låt oss alla ha en finfin torsdag.
Själv längtar jag efter att David ska komma hem från jobbet.
Det är fasligt vad jag älskar den mannen, och att umgås med honom efter att ha spenderat dagen tillsammans med Kira och Inez är bland det absolut bästa som finns.
Att bara ha honom nära mig är njutbart. Många gånger småpratar vi och lika många gånger är vi bara tysta tillsammans. Han är verkligen min favoritperson på så många sätt.
(Om man inte räknar med en surströmmings-middag med mamma eller vänner, det är alltid svårslaget såklart.)

Haha, jag skrattar nog faktiskt till lite när jag använder mig av ordet hudvårdsrutin.
Jag känner mig snudd på yngre än mina 32 år helt plötsligt.
Jag har väl aldrig någonsin tänkt på hudvård som ”hudvårdsrutin”.
Men numera kallas den delen av hygienen det och uppriktigt sagt låter det ju även fasligt snajdigt – så varför inte?

Min hudvårdsrutin alltså.
Jag har så länge jag kan minnas intresserat mig för hudvård men sällan varit speciellt duktigt på det eller ens hållit på med det förutom vid dusch.

Det är egentligen först de senaste 5-7 åren som jag på riktigt börjat praktisera det jag alltid varit intresserad av. Nämligen det som alltså numera så kul kallas hudvårdsrutin.

I mitt fall håller jag den liten och smal, inte någon 8-stegsrutin på något vis.
Jag har testat mycket de senaste åren och kommit fram till vad jag gillar och vad som passar mig.
Jag testar även nytt lite då och då om jag hittar något intressant.

Rutinen är som följer:
Morgon:
Jag sköljer ansiktet med ljummet vatten. (Ingen rengöringskräm eller liknande.)
Sedan c-vitamin serum och slutligen en dagkräm.

Kväll:
Tvättar jag ansiktet med Lactacyd.
Samt använder retinol för att sedan avsluta med nattkräm.
Så enkelt!

Då och då exfolierar jag.
Faktiskt med gammeltidens scrubkräm (använder någon annan är jag det nu för tiden ens?) jag har nämligen inte riktigt gått över till syra på den fronten.
Jag använder också ansiktsmask någon gång om sänder.
Så enkelt gör jag det alltså.
Och som jag gillar mina produkter.
De gör att min hy håller sig fin och att jag känner mig glad när jag använder dem.
Jag har egentligen inga dyra produkter, med båda ytterligheterna ”mycket billigt” och ”mycket dyrt” bland dem, men det mesta hamnar förmodligen i någon typ av mittenspann.

Jag följer inte min rutin slaviskt på något vis.
Jag önskar absolut att jag gjorde det, men nix.
Ibland orkar jag inte, ibland har jag ingen lust.
Men jag jobbar på att få till en varje-dags-rutin eftersom jag verkligen gillar hur min hy känns när jag ägnar mig åt det hela regelbundet

Så hudvårdsrutin, absolut.
Har ni någon – eller är det tvålen vid duschning som gäller och kroppslotionen som funkar utmärkt även i ansiktet?

Låt mig önska oss alla en finfin onsdag.
(Vi 4 som är här inne alltså, jag gissar att den här typen av inlägg kanske inte riktigt intresserar alla tillräckligt för att hålla ut ända hit. 🙂

Fredag och helg, inte dumt det.
Jag jobbar i helgen, men bara fredag och lördag, så kanske kan man säga att jag jobbar delar av helgen.
Det ska bli mysigt att åka iväg till jobbet ikväll, just för att stämningen är så otroligt lugn, mjuk och mysig just på helgen.

Inför helgjobb ”förbereder” jag oftast hemmet, av någon anledning.
Jag städar en del, inte minutiöst på något sätt, utan mer sådär så att det ska kännas hyfsat okej.
Typ toaletterna, gå ut med återvinning, tömma soporna, tvättar bort ur tvättkorgen, dammsuger, torkar golv och ser till att det är någorlunda rent – typ.
Till det brukar jag gärna göra några matlådor till David, så att har han att värma upp till lunch under helgen.
Han kan såklart laga mat själv (vilket jag är väldigt förtjust i när han gör – MUMS) men när han är ledig har han mycket annat han behöver göra så det kan ju vara skönt att inte behöva laga mat – om man inte vill eller hinner.
Gjorde en av hans favoritkakor idag också.
Jag tycker mycket om att liksom göra sådant för honom, det gör mig glad om jag kan underlätta hans vardag/helg. Göra saker han tycker om.
Vi må båda jobba heltid, men hans veckor är betydligt längre än mina sett till antalet timmar.

Vi verkar båda känna så för varandra. Att vi vill underlätta för den andre alltså.
David brukar som regel komma hem men någon godispåse såhär när jag ska jobba helg (som oftast stavas den Dumle, men det kan även vara något annat som jag gillar.)
Det kan såklart även vara på veckan han kommer hem men något jag gillar.
Oftast ordnar han vår middag när jag jobbar natt också.
Det är för övrigt en av de väldigt många sakerna jag tycker om med honom, att han har en otroligt bra känsla då det kommer till omtanke.
Det blir så tydligt att han känner mig, vet vad jag blir glad av, vad som underlättar om jag är trött, vet hur han kan avlasta om jag är stressad.
Jag påminns så ofta om varför han är precis den jag vill leva mitt liv med.

Hur som helst, det är alltså så min dag sett ut idag, och nu sitter jag mest bara och softar i väntan på att gå och duscha för att sedan åka iväg till jobbet.

Men innan vi skiljs åt, låt mig berätta om min orkidé.
Du milde så fin den är!
Och att den ens lever hörni!
Jag har nämligen aldrig fått en orkidé att överleva.
Jag har absolut försökt, men nej.
Så fick jag en när jag fyllde ehrmm… 32 år av kommunen förra året.
Det var alltså i augusti vilket betyder att den lyckats överleva i 1 år och 2 månader hos mig.
Det är stort ska jag säga er.
Den här gång läste jag verkligen på hur sådana ska skötas ooch jag har även följt de rekommendationerna och tadaaa – DEN LEVER!
Och ännu mer än så faktiskt – den blommar för 2:e gången!
(När jag fick den blommade den ju, och nu är den alltså inne på 2:a blomningen på hemmaplan.)

Jag kan liksom inte skriva nog om hur otroligt mycket glädje och trivsel den där jäkla blomman ger mig.
När blombladen föll av första gången tänkte jag att det nog bara var veckor bort innan den skulle vara stendöd. Men icket!
Den fortsatte ha kvar sina blad och de fortsatte även att vara gröna.
Så efter ett antal månader sköt en stängel upp. Bara sådär.
Och till min förtjusning började små knoppar bildas efter ett tag.
Här började jag bli mycket exalterad, tittade till den flera gånger per dag bara för att följa utvecklingen.
De små knopparna började strax likna gröna paprikor i formen.
Paprikorna blev större och större tills bladen (paprikan) en dag började slå ut.
Jag kommer fasen aldrig att kunna förklara hur fånigt glad jag kände mig.
En efter en slog ”paprikorna” ut och inom några dagar stod min orkidé i full prakt.
Det var stort.
Ett antal veckor senare (minns inte hur länge) började den tappa sina vackra blomblad.
Vilket gjorde mig lite ledsen.
Jag hann än en gång tänka att min orkidé förmodligen skulle vara knallentot inom kort.
Men icket.
Den har fortsatt vara grön och fin, och för några veckor tillbaka blommar den igen!
Och den här gången bjuder den på något som jag inte sett tidigare.
Den blommar nämligen i omgångar.
En dag såg jag plötsligt att de verkade komma fler knoppar, och när jag vek undan blomblad såg jag att en av kopparna till och med hunnit få den där underbara paprikaformen.
Jag skuttade bokstavligt talat runt och skrattade när jag insåg att det alltså skulle komma ännu fler blommor, trots att de första blommorna kommit för flera veckor sedan.
Den här typen av lycka är fasen svårslagen!

Så nu tittar jag till den flera gånger per dag för att följa framstegen.
Igår visade jag David, jag tror inte han riktigt förstod min lycka inför det hela, men han gjorde ett tappert försök att se intresserad ut till mitt orkidépratande.

I övrigt fyller Robban 50 år idag och ska firas i morgon lördag.
Nu jobbar jag ju även i morgon natt, men jag hinner vara med på roligheterna någon timme, vilket ska bli kul!

Låt oss alla ha en finfin helg mina vänner!

Äntligen! ÄNTLIGEN!

Gissa om en lycklig jag börjat slå in julklappar!
Det måste utan tvekan kunna räknas som friskvård!
Det är så avkopplande, kreativt, mysigt och härligt att ägna sig åt.
Julstämningen är på topp och jag känner mig som den jäklart bästa versionen av mig själv.
Såklart är det julmusik i högtalaren, och såklart är det bara djuren och jag hemma.
(Kök som förvandlats till ett hav av papper, kartonger och snören kanske inte är för precis alla i den här familjen.)

… sedan kan man givetvis fundera kring hur många gånger en sax kan försvinna inom loppet av en timme. Oproportionerligt mycket tid går sannerligen åt till att söka den lille rackaren.

I vilket fall. Årets julklappsinslagning är inledd. Lika njutbart som alltid, och min inre Grinch tänker att det här med jul kanske inte är så dumt ändå.

Ledig helg står på agendan.
Dagen idag spenderas med att sedvanligt vaka av på sämsta tänkbara sätt för
att i morgon afton äta gott och umgås med makarna Skogly.

Låt oss alla ha en finfin fredag!
(Om det nu är fredag alltså…)

Nu har jag just landat hemma från att ha gjort det sista av helgens 3 arbetspass.
Inte dumt alls!
Jag jobbar som regel 2 eller 3 nätter på raken, någon gång händer det att jag jobbar 4 pass i sträck, men just helger brukar det oftast handla om 3 pass.

Många gånger reflekterar jag över hur nattjobb leder till viss förvirring.
För det är sannerligen förvirrande i sig att växla vilken tid på dygnet man är vaken.

Idag vänder jag alltså tillbaka dygnet.
Så att jag i morgon vaknar tillbaka i privatlivs-jagets dygnsrytm.
Det brukar innebära att jag inte bäddar ner mig i sängen nu på morgonen, utan lägger mig under en filt i soffan och vilar/halvslumrar i en sisådär 4-5 timmar.
Av någon anledning verkar jag tycka att det är en bra strategi.
Vilket absolut inte stämmer.
För på det viset kommer jag att stiga upp någonstans mellan 12-14, trött som satan och fortsätta vara så resten av dagen/aftonen tills jag går och lägger mig vid 21.00 i afton.
Krasst sett betyder det att jag då såsat bort en hel dag eftersom jag varit så trött att hjärnan inte fungerat ordentligt. Allt har gått i sirap och jag har dagdrömt om kväll och sömn.

Jag inser såklart att ett bättre sätt borde vara att bädda ned mig i sängen, sova ordentligt och gott, men kanske inte 7 timmar, utan hellre ställa väckaren och kliva upp vid 14-snåret.
Sömnkvaliteten skulle då vara tillräckligt god för att inte ha zombie-känsla resten av dagen trots det lite blygsamma antalet timmar av sömn.
… men där är jag uppenbarligen inte än, utan jag fortsätter med den superdåliga idén att lägga mig i soffan och halvsova likafullt. Väl medveten om att de där timmarna jag tror mig kunna ”tjäna” genom att inte sova bort dagen inte kommer att användas till något annat än att längta efter kvällen.
Vilket ju är så dumt att jag blir småförbannad på mig själv när jag tänker om det. Nåväl.

Vad som gör ovanstående resonemang snäppet ännu mer dumt är att jag alltid sover på Melatonin. När jag sover en hel natt alltså, oavsett om den natten faktiskt infaller på natten eller är förlagd till dagen.
Jag har i hela mitt liv haft sömnproblem och därför testat många preparat.
Allt från hälsokostens sådana, samt en hel del receptbelagda, till olika avslappningsövningar, diverse tips och trix.
Jag vågar nog nästan påstå att jag testat mycket av det mesta.
Sedan några år tillbaka har jag landat i att Melatonin fungerar bäst för mig.
Jag somnar någorlunda snabbt och sover helt okej under natten.
Därtill känner jag mig pigg dagen efter. Det är gott nog för mig.
(I övrigt har jag gillat Propavan bäst, men jag fick sådana satans myrkrypningar i benen att det absolut inte var ett alternativ. Det spelade ingen roll om jag krossade tabletten eller inte. Fick även testa ett preparat som skulle ta udden av myrkrypningarna, men det fungerade inte för mig på ett vettigt sätt. Vilket var synd, för när jag väl somnade på Propavan som jag väldigt gott. Nåväl.)

Vad jag ville komma fram till är att jag kan sova vilken del av dygnet som helst eftersom jag sover på Melatonin. Därför har jag heller inga problem med att växla mellan dag och natt.
Eller som idag, vaka av för att vrida tillbaka dygnet.
Eftersom jag hur som helst tar en tablett i kväll så har jag garanterar sömn om än jag väljer att sova gott under dagen.
Vilket alltså gör att det går mycket bra för mig att jobba natt.
Min ”natt” är helt enkelt när på dygnet jag tar Melatonin.
Men nej, att vända mellan natt och dag på det sätt jag gör nu är inte alltid trevligt som sagt.

När jag jobbat helg finns det även ännu ett litet moment som krånglar till när jag kliver av på måndagsmorgonen.
Nämligen den lilla detaljen att jag de närmaste dygnen inte riktigt kommer att veta vilken veckodag det är.
Det är uppriktigt sagt svårt som tusan. Jag tyckte det var knepigt redan när jag jobbade vanlig dag/kväll på helger, men att jobba natt på helgen krånglar till det snäppet ytterligare.
Därför låter jag ofta bli att svänga mig med veckodagarnas namn om jag inte måste, för jag är allt som oftast lite osäker på vilken veckodag det faktiskt är.

I övrigt tycker jag om att jobba helg.
Och ja – jag är helt medveten om att den saken är som att svära i kyrkan.
Men likafullt, jag gillar att jobba helg.
Det är mysigt på något sätt.
Det känns i hela huset att det är helg, fastän de flesta redan sover när jag kommer.
Stämningen är liksom mjukare, långsammare och lugnare.
Jag kan inte förklara det egentligen, men skillnaden finns och känns.
Och bara en sådan sak att köra till jobbet på helgen är ju otroligt mysigt.
För är det en vacker sommarkväll kör jag mer än gärna genom centrala stan.
Då passerar jag uteserveringarna, ser hur folk sitter och trivs ihop i sällskap, folk som finklädda strosar, turister som gör kvällen, grupper med glada ungdomar på väg ut på fest.
Allt sånt är en perfekt uppladdning för nattjobb. Jag mår bara så otroligt bra av att se hur stan sjuder av liv. Glada och vackra människor i full färd med att njuta.
Jag har ingen lust att vara en del av det själv, men jag tycker det är superhärligt att se det på avstånd.

Även hemfärden lördag och söndag morgon är annorlunda.
Särskilt söndagar.
Många gånger passerar jag genom stan i stort sett själv. Knappt några bilister, cyklister eller gångare överhuvudtaget.
Som om stan ligger och drar sig härligt fortfarande.

Att helgjobb och jag är en bra kombo beror förmodligen på att jag tycker att det är trevligt att vara ledig mitt i veckan. Eftersom jag tycker mycket om att spendera tid i mitt eget sällskap funkar det mer än bra att få vara hemma själv delar av dagen innan David kommer hem.
Jag hinner många gånger längta efter honom samtidigt som jag hinner pilla på med vad än jag vill göra.
Och givetvis går det här också hand i hand med att jag umgås väldigt lite med andra.
För hade den saken varit en stor del av mitt liv hade det ju varit väldigt trist att varannan helg faller bort på grund av jobb.
Jag tycker absolut att det är finfina grejer med lediga helger också, förstå mig rätt.
Men likafullt; Cicci + helgjobb = sant.

Däremot krånglar det givetvis en hel del när man ska försöka styra ihop en träff med vänner.
Det kan gå flera månader innan man faktiskt lyckas hitta en lördag som funkar, vilket kan vara rejält frustrerande.
Och jag har också full förståelse för att många av mina kollegor önskar att det skulle vara betydligt längre mellan jobbhelgerna än vad det faktiskt är.
Men nog funderat kring detta.

Min helg har, förutom alltså arbete, bestått av att fira mamma som blir 81 år idag.
Det firades med god middag i lördags. Extra kul var att Vickan och Frida kom hem från England över helgen. (Den här gången blev Mark och Emil kvar hemma, men hela familjen dyker upp en vecka till jul, så vi ses då istället.)
Det var mysigt att träffas.

Nu återstår att lägga sig i soffan och vila några timmar, vilket alltså är mot bättre vetande.
Det sunda förnuftet har inte riktigt fått gehör än, så jag fortsätter att vrida tillbaka dygnet på det mest dåliga av sätt tills min hjärna börjar fatta bättre beslut.

Låt oss alla ha en finfin måndag.
(Om det nu är måndag vill säga… )

Nu händer det alltså att jag reser ibland.
Inte ofta på något sätt, utan mer sisådär en gång per år/ en gång vartannat år.
Eller kanske ännu mer sällan förresten.

Men när det väl händer har jag rutiner.
Eller är det ritualer?

I vilket fall, varje gång jag ska åka bort en helg eller några dagar gör jag vissa
saker innan avresa. Alltid.
Jag färgar ögonbrynen.
Jag tonar håret.
Jag har fotvård.

Varför är väl smulans oklart, men jag gissar att det handlar om att jag vill känna mig fin.
Mitt hår utan grå hårstrån, mina ögonbryn med faktisk färg samt fötter som är filade och fräscha, japp – det är uppenbarligen vad fin betyder för mig.

Är mamma och Vickan involverade i den kommande resan brukar jag skicka lite bilder på det hela i vår messenger-grupp.
Som senast, när vi skulle mötas upp i Stockholm, då strösslade jag vårt flöde med dessa bilder:

Låt oss alla ha en finfin fredag!

Själv inleder jag den starkt med att lägga mig i soffan och halvslumra någon timme eftersom jag vakar av nu på morgonen.
Då passar det mycket bra att bara vila någon timme, då är jag i sov-fas lagom till kvällen.