Bland återhämtning och födelsedagsfirande.

Innan jag skriver något alls vill jag passa på att varna för bilder på en opererad Alice.
Några av er kanske inte är bekväma med sådana bilder, vilket gör att jag skulle rekommendera er att återkomma en annan dag istället. (Alicen mår bra och operationen gick fint. Tack så mycket för ert stöd och era varma ord, det uppskattades verkligen!
Men hoppa av detta inlägg nu, så ses vi en annan dag istället!)

Till er som stannar kvar på detta inlägg; Alice mår bra, mina vänner!
LillAlicen mår riktigt bra!
Bra smärtlindrande grejer från veterinären gjorde att hon fixade helgen.
Hon hade väldigt ont fredag och lördag, men igår eftermiddag började det däremot
lätta en del.

De har sannerligen resurser!

Hon får inte gå några promenader den första veckan förutom för att kissa och bajsa, så det gäller att sätta broms på henne.
Hon är av en mycket energisk ras vilket gör att när hon blir exalterad, som idag när vi firade Emils födelsedag, finns det inte på kartan att hon har ont utan hon springer omkring som om ingen operation gjorts i fredags. Men när vi då kommer hem ligger hon och skakar istället. Så broms behövs då vi får besök eller då vi besöker andra.
Vila 24/7 är vad som gäller. I stort sett.



Alicen just hemkommen.

Hon ligger bredvid mig hela tiden, vilket är bra, för då kan vi skippa tratten, vilken som förväntat, inte blev någon favorit. På nätterna får hon ha den men dagtid då jag har uppsikt är hon utan.

Jag tror det här kommer att gå fint.
Jag var väldigt orolig när jag lämnat henne hos veterinären 7.30 i fredags.
Min väntan på veterinärens ”allt-är-okej-nu-kan-du-hämta-din-Alice”-samtal gjordes till ett mer behagligt (läs; mindre oroligt) sådant genom att Erika hade bjudit över mig på American Horror story-maraton samt lunch. Hon kan det där med omtanke och trivsel, som ni redan vet.

Jag fick veterinärsamtalet strax efter 14.00 och sedan dess har Alice och jag, med några få undantag, hängt ihop.
Det kändes så bra när veterinären berättade att de hade tagit bort lite mer än vad vi pratat om tidigare, bara för att vara på den säkra sidan.
Jag gillar den säkra sidan, särskilt när det kommer till Alice välbefinnande.
Så nu håller jag tummarna för att läkningsprocessen ska fortsätta lika bra som den börjat.

När jag ser det på bild inser jag hur omfattande det är.
Vikten av att bromsa och låta det läka i lugn och ro är lätt att förstå när jag ser såret.
Jag påminner mig om det gång på gång de gånger hon blir exalterad, att hon ska ta det lugnt, att jag ska agera hennes broms där hon själv inte kan bromsa.

Till er alla som hörde av er på olika sätt efter inlägget jag skrev innan hennes operation, tack ska ni ha!
Så fantastiskt fina ord och varma tankar ni gav Alice och mig. Tack snälla ni, verkligen!
Och Katta, som vanligt är du en total klippa då det kommer till sunt och rationellt tänkande.
Du styrde sannerligen fokus rätt då jag panikade efter att Alice panikat. Du är bara en så otrolig Cicci- och djurvän.
Erika,  vapendragare och vän, hur många kriser har jag inte fått rida ut i din soffa och i ditt alltid så omtänksamma sällskap?

Nu väntar en lugn vecka för Alice och mig. Jag är hemma precis all tid som mitt schema tillåter. Det känns väldigt bra att vara bredvid min supersnorka.
Jag har dessutom turen att kunna lämna henne hos Vickan och Mark när jag jobbar eller är upptagen på annat sätt. (Annat sätt kommer faktiskt redan i morgon att innebära ”Det” på bio… gulp!)
Alicen trivs med dem och mår fint i deras sällskap, vilket känns väldigt tryggt!

Och som jag nämnde här ovan så har vi alltså en jubilar idag!
Jajamän hörrni, min supersöte systerson Emil har hunnit bli hela 2 år!
(Hur i hela friden gick det till?!)
Det firade vi med chokladbollar (givetvis) och tårta i stugan.
Nu på söndag blir det ännu mer firande tillsammans med släkt och vänner.
Kul!




Mums! (…tyckte moster också. :D )

Låt oss alla ha en härlig måndagsafton!

 

 

 

På fredag.

Alice, finaste Alicen, är inte frisk.
Hon har troligtvis en juvertumör.
Jag har vetat det i två veckor snart.
Jag dog en smula inombords när jag den fredagen fick beskedet hos veterinären.

Jag fick avgöra själv om jag ville att Alicen skulle opereras.
Veterinären berättade att tumören kan vara godartad och på så vis vara ofarlig vilket skulle betyda att Alice skulle kunna leva ett långt liv.
Den kan även vara elakartad och då är risken stor att den sprider sig till lungorna vilket skulle göra Alice liv kort.
Fördelningen på godartad/elakartad ligger på 50/50.
(Man tar inga prover innan operationen vilket gör att man inte vet om tumören är god- eller elakartad. Vill man veta kan man, mot en extra kostnad, få den skickad på analys.)

Som ni förstår var det inget svårt val att göra.
Det finns inte på kartan att jag chansar på att tumören är godartad och därför låter bli att operera henne, det är ju  Alice vi pratar om!

Jag kände knölen för första gången kring månadsskiftet juli/augusti någonting.
Då tänkte jag egentligen inte så mycket om den förutom att jag noterade den.
Jag tänkte att det nog handlade om ett insektsbett eller något i den stilen.
Tiden gick och knölen blev större, och jag kunde inte förklara den som något
insektsbett längre.
Däremot var hon precis som vanligt. Åt som vanligt, busade som vanligt, gosade som vanligt, var glad som vanligt. Hon var helt enkelt sitt vanliga jag.
Hon reagerade inte överhuvudtaget när jag kände på knölen, hon hade inte ont alls.

Jag insåg att knölen växte snabbt. Den hade konturer tydligt kännbara och synbara, den kändes ungefär som en tvättsvamp just under huden.
I det läget ringde jag veterinären och fick en tid.
(Min grundinställning till att googla sjukdomsåkommor och symptom är att det inte finns några riktiga fördelar med det.
Tvärtom, jag är säker på att det skapar mer oro och egna feldiagnoser än vad
det gör gott.
Jag googlar därför sällan symptom, lika lite som jag ställer egna diagnoser.
Här hade det däremot varit av stor nytta. För relativt enkelt och omedelbart hade jag fått reda på vad Alicen drabbats av. Jag är så jävla förbannad på mig själv för att jag inte googlade symptomen. Då hade jag nämligen kontaktat veterinären direkt.
Fan. Fan. Fan.

Veterinären konstaterade att det troligtvis rör sig om en juvertumör.
Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men ordet tumör fick min mage att fyllas med
iskall fasa.
Vi bokade tid för operation, vilken är nu på fredag.

Min älskade, fina, glada och underbara ska först få lugnande, sedan sövas för
att alltså opereras.
Jag blir kvar tills hon somnat.
Jag klarar knappt av att tänka på det.
Ni som har sett era djur få lugnande eller bli sövda vet att de ser döda ut.
Inte sovande ut, utan döda.
Som om allt liv lämnat dem. Som om deras svans aldrig mer kommer att vifta, som om de aldrig kommer att springa glatt mot dig igen eller någon fler gång ligga bredvid dig i soffan och sova tryggt.
Och jag kan inte tänka på min Alice i den känslan.
Som om hennes hjärta inte längre skulle slå.
Hon är min ögonsten.
Jag är frustrerad på henne många gånger, jag tycker att hon är den mest jobbiga
många gånger.
Men jag älskar henne alltid och hon är väldigt viktig i mitt liv.
Vi hör ihop hon och jag, så är det bara.

Det är gott att veta att hon inte har ont..
Jag märker inte att hon är sjuk förrän jag stryker henne över magen.
Då känner jag så tydligt den stora knölen som inte ska finnas där.
Ångesten drar in över mig varje gång jag känner den mot handen.

Väl hemma från veterinären den fredagen googlade jag juvertumör.
Läste några veterinärsidor om saken.
Juvertumörer hos tikar, särskilt  äldre och okastrerade, är vanliga, hela 29% drabbas.
Fördelningen godartad/elakartad är som jag nämnde tidigare; 50/50.
(Där även de tumörer som först varit godartade kan övergå till att bli elakartade,
läste jag mig till.)
60 % av de tikar som haft juvertumörer drabbas igen.
Om storleken på tumören är mindre än 3 cm är överlevnaden mer än 3 år.
Här slutade jag googla.
Statistiken fick mig inte att känna mig ett dugg lugn.
Och jag hoppas väldigt mycket på att det ska visa sig vara något annat, något helt ofarligt, när de väl opererar henne.
De forum jag besökte fick mig heller inte att må bra, trots att många hade väldigt bra erfarenheter av den här operationen och efterföljande läkning.
Jag blev bara mer och mer rädd ju längre jag läste. Och då var det lika bra att inte
läsa mer.
För jag vill inte vara rädd på fredag, Jag vill inte vara rädd nu hellre, men verkligen inte
på fredag.
Alice är känslig, hon skulle lätt uppfatta om jag var orolig. Och jag vill absolut inte oroa henne i onödan på fredag.
Den dagen lär hur som helst inte gå till historien som någon av hennes favoritdagar.

Den här lär sannerligen inte falla väl ut, kan jag berätta för er redan nu.

Jag vet att Alice kommer att vara i bästa tänkbara händer under fredagen.
Likafullt får jag fruktansvärd ångest bara jag nuddar vid tanken.
Vilket jag därför i stort sett låter bli.
Men nu närmar sig dagen och jag har svårt att hålla tankarna ifrån mig.
Det här måste gå vägen. Alice och jag hör ju ihop.

Från stenkoll till snopen.

Den här sommaren och hösten har varit (och är) av olika anledningar väldigt stressig.
Då och då får min hjärna nog och börjar göra upptåg helt på eget bevåg.
Senast i fredags:

Jag åkte för att tanka bilen.
Väl framme knappade jag in koden till tankkortet.
Displayen meddelade att jag slagit fel kod och att jag var välkommen att försöka igen.
Jag tänkte att jag hade fipplat på tangenterna så jag slog koden igen.
Med samma felmeddelande som svar. Samtidigt som den även upplyste mig om att nästa försök var mitt sista.
Jag blev jäkligt irriterad rakt av eftersom jag kan tankkortskoden.
Jag knappade omsorgsfullt långsamt och aningens hårt in koden en tredje gång.
Och då snöt maskinjävlen mitt kort!
Jajamän hörrni, kortet försvann in i maskinen.
En väldigt svettig halvminut senare spottades dock kortet ut igen. Till min stora lättnad och
för att inte tala om min stora förvåning, eftersom felet nu avslöjades.
En hyfsat paff jag insåg att jag försökt tanka med Visakortet istället för St1-kortet.
Förvisso att de har den orangea färgen gemensam, men där upphör även likheterna.
Jag har dem inte ens nära varandra i börsen så den här typen av mixup existerar inte.
I vanliga fall.
Men det här är precis sådant som min hjärna börjar hitta på när stressnivån varit för hög
en period.
Så nytt Visakort är beställt och kommer i slutet av veckan.
Tills dess får jag handla med mitt kort tillsammans med legitimation och en signatur, vilket självfallet är väldigt tacksamt, men samtidigt fasligt pinsamt. Nåväl.

Nu middag, senare Filmstudion.
Låt oss alla ha en finfin tisdagsafton. (Eller vilken afton det nu än är, dagvill som jag är.)

 

Upptadering från en soffa.

Förra helgen strålande sol. Denna helg regn och åter regn.
Min plan var att inte röra mig utanför dörren överhuvudtaget idag.
(Alice får helt enkelt lära sig använda toan här hemma. Eller hålla sig tills det slutar regna, om än det dröjer några dagar. Helt rimligt, vill jag tycka.)

Men så kom meddelandet som gjorde att jag tänkte om angående inte-kliva-utanför-dörren-överhuvudtaget-idag-grejen.
Det berättades nämligen att det fanns köttsoppeben att hämta.
Då kändes det helt plötsligt väldigt okej att ge sig ut! :D

Tack Patrik och Veronica för köttet! Ni är ju helt toppen!
(Eller Veronica, lite beroende på hur akuta toalettbesöken blir kan det tänkas att jag tar tillbaka det där. Hehe jag menar, jag tar givetvis inget ansvar själv då det gäller att äta det torkade köttet i måttliga mängder.
Risken är överhängande att det mumsas på tills det tar slut, och då skyller jag givetvis på dig istället!)

Väl hemma igen tyckte Alice att matte luktade alldeles otroligt intressant.

Både kött- och okänd hunddoft är finfina grejer – sniffandet var ett faktum.

I övrigt då?
En lugn helg har det sannerligen varit. Såhär i förkylningstider kändes det väldigt behagligt att göra absolut ingenting.
Vilket har betytt att ligga i soffan. Dels i stugan och hemma, men också på Sunnanå.


Alltså, om ni bara visste hur mycket gott jag blir bjuden på av den där frun på Casa Hawk!

Ny vecka på ingående.
Men först en lugn söndag spenderad i soffan tittandes på serier med lilltjejen jag
gillar allra mest.


Att le mot kameran är för fjantar, hälsar Alice, som hellre ägnade sig åt rengöring.


Emil tidigare i veckan. Han är bara så otroligt söt i sin regnrock!
… och som rysarälskare känns den förövrigt väldigt aktuell, håller ni inte med?

Låt oss alla ha en riktigt härlig söndag!

 

Höstfest!

I lördags gick den årliga höstfesten i Olssons stuga i Brännäset av stapeln.
Sedan 2014 (rätta mig om jag har fel) har vi träffats en lördag precis då sommaren går mot höst.
Vi äter gott, dricker gott, bastar, njuter i  badtunna, lyssnar på musik och har väldigt trevligt.

Vi som är med känner ni sedan tidigare, Patrik och Anna, Erika och Danne, Linda och Uffe
och er Degerman.
Vi är en kul mix av folk, och då vi i stort sett inte umgås (alla samtidigt) under resten av året har vi väldigt roligt när vi väl gör det.

Här kommer ett gäng bilder på festligheterna.


Lugnet innan alla är på plats.


Patrik förbereder badtunnan.
När vi väl hoppade i vid 21-snåret var det 45 grader i vattnet.
Det kanske inte låter så varmt, men tro mig, känslan att bli kokt infann sig för samtliga.
(Vilket för övrigt passade mitt frusna jag alldeles utmärkt.)


Detta år bjöd på en språnkansch ny badtunna.


Danne, Anna och Patrik.


Patrik.


Gott innan middag, Erika-style.
(Här hittar ni receptet på min favorit av dessa tilltugg.)


Förberedelser inför middagen.
Linda, Erika och Anna.


Klassikern som alltid går hem, tacos.
Våra höstfestsmiddagar innebär antingen tacos eller grillat. Hittills.


Anna.

Jag inser att jag inte tog några kvälls- eller nattbilder. Kanske var det för mörkt, kanske var jag aldrig ens i närheten av min mobil, vem vet. :D


Vyn att vakna upp till på söndagen.


Så vackert att det nästan gjorde ont.


Frukost tillsammans morgonen efter är väldigt mysigt.

Det var som om sommaren helt plötsligt återvänt, vi kunde verkligen inte haft
det mer njutbart.
Vi åt gott, drack gott, badade kokpunkts-varmt, spindel-checkade bastun samt bastade med öppen dörr, hade lugn frukost dagen efter samt njöt av en båttur på havet.

Erika, Danne, Linda, Uffe, Patrik och Anna, same procedure next year!

Födelsedags-fullträff.

God dag mina vänner!
Lördag. Lite gråmulen, blåsig, delvis regnig och inte speciellt varm, men lördag likafullt vilket alltid gillas.
Dagen kommer till stor del att spenderas i stugan.

Igår firade Erika och jag min födelsedag.
Valet av både fika och lunch säger mig att min vän känner sin vän väldigt väl. :D

500 gram ren njutning! (Som jag glatt mumsar vidare på idag.)


Till lunch serverades en variant av en av mina absoluta favoriträtter.

Tack för firandet Erika, verkligen finemang(e)! Du kan det där med feelgood!
(Här hittar ni receptet på lunchen från igår.)

Till detta såg vi rysare.
Vilket vi av någon anledning inte lyckas sluta med fast vi som regel undrar varför vi utsätter oss för det hela.
Jag gissar att vi helt enkelt gillar att bli rejält jäkla skrämda där vi sitter trygga i soffan!
Bioaktuella ”Annabelle creation” var tänkt att ses på bio, men vi strök faktiskt den planen.
Vi är förvisso modiga som få, men insåg att den nog bör avnjutas från ovan nämnda soffa istället.
”Det” kommer vi däremot att se på bio, vi är övertygade om att vi fixar det.
I alla fall än så länge, när den inte haft premiär än. :D

För er som känner er extra modiga såhär en grå lördag kan jag rekommendera att se både trailern till ”Annabelle creation” och ”Det”.
… på egen risk, gulp!

Jag avslutar med något mindre rysligt, nämligen en bild på kompisarna Emil och Alice där de softade i soffan igår afton.
Det har mer eller mindre blivit så att där den ena befinner sig hittar man även den andre.

Låt oss alla ha en finfin lördag!

Ja må hon leva!

God eftermiddag mina vänner!
Hur har ni det en söndag som denna?
Min är en förträfflig sådan. Jag har ägnat den åt en lång promenad med Alice vilket var lika välbehövligt som härligt.

Igår var för övrigt min födelsedag, vilken spenderades tillsammans med familjen i stugan.
Fast redan 8.30 var jag bjuden på frukost hos Vickan, Mark och Emil.
Jag möttes av en frukost som definitivt kvalade in som bästa tänkbara hotellfrukost!
Jag insåg att Vickan faktiskt klockat in precis allt jag äter när jag är på hotell.
(Och när jag nu tänker om det minns jag att vi pratade om det för ett tag sedan.
Då tänkte jag inte på det eftersom det smälte in finfint i samtalet. Men såhär i efterhand inser jag sentimentalt att hon helt enkelt tog reda på vad jag tycker om att äta till frukost. Hon är fasen slipad må jag säga. För att inte tala om omtänksam! :) )

Vi fikade i lugn och ro utan någon brådska  överhuvudtaget.
Delar av frukostbordet.
(Tänk att hon lagt på minnet att jag gillar ägg, rökt kalkon, rökt skinka, keso, paprika och gurka. Och croissanter, som jag av någon anledning bara äter vid hotellfrukostar!)

Mätt jag rullade därifrån.
Någon lunch blev det inte tal om igår, kan jag berätta för er! :)

Hehe… jajamänsan!

I vår familj har vi som (inofficiell) tradition att den som fyller år får välja middag.
Vilket i mitt fall var givet, nämligen surströmming. Vad annars?
Alla i min familj gillar surströmming, vilket gjorde att valet enkelt gick hem.
För er som undrar hur Mark tacklar denna pärla kan jag berätta att han är en good sport och äter klämman precis enligt tradition.
(Att han som regel väljer att äta sista mackan endast med potatis och creme fraiche anser jag givetvis inte vara tecken på något alls. Eller hur?)

Efter den goda middagen bjöds vi på mammas frusna cheesecake som jag är väldigt förtjust i. Det var många år sedan jag åt den senast, och den var precis lika god som jag mindes den.
Vickan och Mark hade dessutom som överraskning bakat en chokladbolls-kladdkaka!
Och det måste jag säga mina vänner, den smaken måste ha en touch av himmelriket!
(Chokladälskare här inne på bloggen gör mycket klokt i att följa denna länk. :) )

Efter den middagen med efterföljande efterrätter var matkoman skrämmande nära
Puh!

Mums!
Efter lite vilande var jag dock på banan igen. :)
Emil och Vickan.

Mark.

Mamma och pappa.

Vi körde en del riktigt kul quiz och hade det allmänt lugnt och skönt i stugan hela gårkvällen.
Ett väldigt trevligt sätt att fira sin födelsedag på må jag säga.
Mamma, Vickan och Mark hade verkligen gjort ett toppenjobb med att skapa födelsedagstrivsel som alltså började redan till frukosten!
Tusen tack!

Låt oss alla ha en finfin söndag!

När borta är bäst.

Senast vi hördes var jag under pågående söderöver-semester med
tillhörande hårdrockfestivalande.

Jag är sedan ett bra tag tillbaka i mina egna hemtrakter och sitter på  ett gäng nya mycket trevliga minnen.
Patrik och jag gjorde samma sväng för två år sedan och nu var det alltså dags igen.
Ruskigt så smidigt det är nu när Norwegian kommit till Skellefteå och pressar priserna.
Att flyga till Stockholm tur och retur (förvisso endast med handbagage) gick alltså på 398 kronor per person. Det är ett riktigt jäkla bra pris.
I vilket fall, väl i Stockholm tågade vi vidare mot Norrköping där Anette och Kristian hämtade oss.
Sedan bar det av till deras stuga.
Väl framme ramlade liksom lugnet över mig.


Den vackra tomten, lummig och mysig.

Torsdagen ägnade vi åt att bli bjudna på grillat samt peppa som satan inför festivalen som började på fredagen.
Vi kollade upp vilka band som var och en vill se och planerade utifrån det.
Anette och Kristian hade gjort det synnerligen enkelt för Patrik och mig genom att handla allt tänkbart bra att ha med på festival såväl som för ett härligt stughäng, så vi behövde mer eller mindre bara hänga med. :D

Fredagen kom och det var dags att dra iväg.
Corroded var de jag såg fram emot hyfsat tidigt på aftonen.
När de började spela hände något som ibland händer när man ser en grupp man inte egentligen har så mycket åsikter om.
En del grupper är nämligen så otroligt mycket mer än vad som framkommer på
radio/skiva/whatever. De gör sig helt enkelt bäst live.
Och redan efter första låten stod det klart att Corroded är ett sådant band.
De knäckte ben på bästa sätt. Hårda på skiva, betydligt hårdare live.
Er Cicci var helt plötsligt ett fan!
”6 ft of anger” var synnerligen njutbar.
En av helgens klart bättre akter.


Samtidigt som vi andra såg Corroded köade Patrik för att försäkra sig om absolut bästa plats framför sina favoriter Amaranthe.

Jag hade också sett fram emot ”Love walked in” och ”Low life in high places” med gruppen Thunder.
Jag visste väldigt lite om dem förutom just de låtarna. Glatt överraskad jag tyckte verkligen att de levererade. Sångaren sjöng fantastiskt bra. Det det lät minst lika bra som på skiva, vilket är jäkligt bra såhär nästan 30 år senare. Hans röst var grym!
Hela konserten gav en väldigt bra känsla i kroppen.

Annars var det vår svenske gitarrgud Yngwie Malmsteen jag mest sett fram emot
gällande fredagen.
Han var min idol under många år i slutet av 80-talet och början av 90-talet.
Skivorna Marching out (hans absolut bästa skiva enligt mig), Trilogy och Odyssey gick varma i mitt flickrum på Vallgatan.
(Vi började dock gå skilda vägar redan vid Odyssey. Jag gillade den absolut, men jag var inte riktigt så förtjust i den slätstrukna utveckling som följde i och med den skivan.
Skivorna innan hade ett betydligt mer opolerat och rått ljud.)
Jag är glad över att äntligen ha fått chansen att se honom live. Det har på många sätt varit ett måste och en självklarhet att göra någon gång.
Jag har läst många intervjuer med honom under årens lopp och sett en del konserter på Youtube. Jag har läst både hans biografi (hjältesaga?) ”Relentless” och som snudd på motpol, Anders Tengners bok ”Såsom i himmelen, så ock på jorden” vilken bygger på intervjuer med människor som på olika sätt haft relationer och samarbeten med Yngwie.
Samt Anders Johanssons biografi ”Trumslagarpojken” givetvis, vilken i mångt och mycket givetvis handlar om åren med Yngwie just för att han spelade trummor med honom under en lång tid.
Så bilden av en person med alldeles för stort ego och bristande respekt för andra i kombination med en helt unik talang och en målmedvetenhet utan dess like har trätt fram.
Och där stod han nu, i det närmaste i ensamt majestät.
Han hade givetvis andra musiker med sig, men det var ingen tvekan om vem
som var kung.
Vilket, trots allt jag läst och sett om honom, likafullt gjorde mig besviken på något vis.
Jag saknade helt samspelet på scenen man som publik annars njuter av.
Det handlade aldrig om något sådant, tvärtom.
Det fanns så många låtar jag hellre hört än det han faktiskt levererade.
Men absolut, inledande ”Rising force” och senare ”Far beyond the sun” fick håret att resa sig över hela kroppen rakt av.
Samt när han körde ”Trilogy suite op:5″.( Den påminner mig alltid om Ante, en kompis jag hade under gymnasietiden och åren efter, som redan då var ruskigt bra på gitarr, och han spelade ofta just inledningen på den låten.)


Här har vi honom, the one and only Yngwie Malmsteen.
Det kändes på något vis nästan overkligt att se honom livs levande framför mig.
Nu har jag sett honom, och väldigt nöjd är jag med det!
(För den som vill läsa mer om Yngwies spelningen finns Rocknytts recension, vilken enligt mig är klockren.)

Vädret var hyfsat på fredagen, långkalsonger och extra tröjor behövdes definitivt men vi slapp regn i stort sett. Någon skur visst, men inget som inte en regnponcho kunde råda bot på.
Väldigt nöjd gick i säng den fredagsnatten.


Anette.
Lugnet innan vi skulle dra iväg på lördagen.

Patrik.

Anette, Patrik och jag, med Kristian skymtandes bakom oss.
(Han är givetvis med hela tiden men bara inte så förtjust i att vara med på bild.)

Så var det lördag, festivaldagen som hade mitt fulla intresse i form av Blind Guardian och Sonata Arctica.
Första bandet vi ville se var dock Pretty Maids. ”Kingmaker” är den låt med dem jag bara älskar (helvete så bra den versen är), som jag hade turen att hinna med om än avnjuten från kön in på festivalområdet.
Väl på plats hörde jag min andra favorit med dem, nämligen ”Future world”.
Ujuj, väldigt bra må jag säga!

Sedan började min väntan. På Blind Guardian.
Och regnet var ett faktum.
Inte något litet trivsamt strilande utan ösregn långa perioder.
I bästa fall var det nästan uppehåll.
(Det är märkligt hur man upplever duggregn som tacksamt uppehåll.)
Men ösregn må vara hänt när man väntar på en grupp man gärna vill se.
Och längst fram hade jag tänkt stå, rakt framför scenen.
Vilket jag även gjorde. Köade länge vilket var klart värt det.
Jag kunde inte haft bättre plats.
Tyvärr stryker ljudet med en del när man står längst fram, men det är sådant man helt enkelt får ta.
Jag brukar egentligen undvika att stå längst fram.
Just för att ljudet alltså är sämre, men framför allt för att fansen som står där brukar vara die hard sådan och det brukar kunna gå hyfsat våldsamt till när idoler dyrkas.
Vilket givetvis hör till, inga konstigheter där,  man är beredd på det om man väljer att stå
längst fram.
Så av de anledningarna brukar jag stå en bit bak.
Nu stod jag längst fram med Patrik ett par folk bakom mig. Mellan oss stod en grupp på kanske 10-15 karlar som var rejält berusade och som definitivt var fans ut i fingerspetsarna.
Så visst blev jag hyfsat mörbultad, speciellt av de bakom mig och de till höger om mig,
men jag klarade mig från att bli skallad vilket givetvis uppskattades. :D
Tack och lov var de till vänster om mig av den mer lugna sorten.
Jag tog av mig min regnponcho när de kom in på scen. Haha, jajamän jag hade verkligen tänkt visa min uppskattning genom att ha deras nästan 20 år gamla tröja väl synlig.

Jag som aldrig någonsin har bandtischor eller liknande på mig hade festivalen till ära på mig en alltså nästan 20 år gammal tröja som jag fått av Patrik.
Hahaha, det är något så jäkla coolt att liksom ha på sig något som är på riktigt. Inte nyproducerat, utan från då det begav sig.

Konserten var grym!
Jag sjöng med i klassiker som ”Mirror mirror”, ”Vallhalla” och givetvis ”Bard´s song”.
(Fanns det någon på hela festivalområdet som inte sjöng med i ”Bard´s song”?!)
Jag njöt fullkomligt samtidigt som jag slogs med gänget runtomkring mig. Det gäller att hålla headbangande folk ifrån sig om möjligt.
Om man inte har lust att bli skallad alltså.
Jag var lyrisk när jag gick därifrån. Så otroligt värt att stå och köa för en perfekt plats!
Det fanns i stort sett inte en torr tråd på min kropp. Vilket det definitivt var värt.
Efter deras spelning bestämde Patrik och jag oss för att ringa efter skjuts.
Anette och Kristian hade åkt hem tidigare på grund av det ihållande regnet och nu kom de och hämtade oss.
Jag hade verkligen velat se Sonata Arctica, men det hade inneburit att vi måstat vänta i 3.5 timme i regnet genomblöta som vi redan var.
Beslutet att åka hem istället var enkelt.


Farmorfingrarna var ett faktum.
(Hade det inte varit så mörkt ute, alternativt att klipsk jag kommit på att använda blixt, hade ni kunnat se att våra fingrar mer antydde timslångt badande än festivalande.)

Så vi gav alltså upp tidigare än vi tänkt men var definitivt nöjda med det beslutet.
Jag var så blöt när vi kom hem att min bh gick vrida ur. Sådant går fint så länge man är hög på upplevelsen mitt i ett publikhav, men väntandes blir det väldigt kallt.
Det tog mina skor 2 dygn att torka, vilket de så småningom gjorde med hjälp av
ett torkskåp.
När Anette och Kristian hämtade oss hade de med sig filtar, torra sockar och skor.
Klockrent!
Vi satt länge den kvällen och pratade igenom alla band vi upplevt.
Det var sannerligen en jäkligt bra festival. Och vi gör absolut repris på den nästa år om det kommer bra band!

Söndagen myste vi på i stugan. Tog det lugnt i största allmänhet för att på eftermiddagen åka in till Stockholm.
Vi turistade en hel del både måndag och tisdag. Måndagen hade vi turen att ha Anette och Kristian med oss. Våra vägar skildes på tisdagen då de åkte mot Sundsvall och vi skulle hem till schtaaan.

Borta bra men hemma bäst stämmer givetvis, för det var väldigt skönt att komma hem.
Men snacka om att vi hade bra dagar borta!
Massor med härligt umgänge, suveränt god mat och liksom allt serverat!


Gissa om vi serverats massor med god mat!

Snacka om fantastiska vänner och snacka om att både Patrik och jag kände oss otroligt välkomna!
Jag kände mig definitivt som hemma!
Tack Anette och Kristian, för att jag fick njuta av ert sällskap, er fantastiska gästfrihet och er värme!
Och Patrik, tack för att du är lika grym som resesällskap som vän!

Nu vet ni hur min bortavecka varit.
Låt mig avsluta med en bild lånad från Blind Guardians Facebook:

Följ den fantastiskt fina gula pilen som jag lyckats fippla dit så ser ni er Degerman ståendes i orange (!) keps jävlart rakt framför scenen.
(Jag sa ju att jag hade bra plats! :D )

Bandet kommenterade spelningen såhär:
”What an unbelievable audience at the Skogsröjet Festival in Rejmyre.
Fuck the wind, Fuck the rain!! You are true vikings!!!
You have turned the storm into a shiny bright summer evening!!”

Låt oss alla ha en härlig fredagskväll!

Söderöver!

Sådär ja, då är Patrik och jag i söderns land efter att ha åkt både flyg och tåg. Vi kom fram redan igår eftermiddag.
För två år sedan gjorde vi precis samma sväng. Där första anhalt är Anettes och Kristians stuga och hårdockfestival, för att sedan bli klassiskt turistande i Stockholm.
Bakgrunden till den här festivalgrejen kom sig av att Anette och Kristian för några år sedan köpte en stuga som ligger någonstans mellan Norrköping och Katrineholm. (Om man inte är så petnoga på kartan.)
När de började utforska sina nya omgivningar insåg de (till allas förtjusning) att en av Sveriges bättre hårdrockfestivaler, Skogsröjet, ligger mycket nära deras stuga.
Sådana sammanträffanden bara måste man gilla!

Jag känner mig helt redo för en mysig och väldigt avslappnad vecka.
Det kommer att bli stughäng i väldigt vacker miljö samt två dagar av roligt festivalande med många grymma band. (Där Sonata Arctica, Blind Guardian, Yngwie Malmsteen och Saxon sticker ut lite extra enligt mig).
Sedan åker vi vidare till Stockholm där Anette och Kristian bor till vardags för lite klassiskt turistande.
Det ska bli jäkligt ku! 

Låt oss alla ha en finfin fredag! Min kommer att spenderas med mycket bra musik och roligt folk!