Söderöver!

Sådär ja, då är Patrik och jag i söderns land efter att ha åkt både flyg och tåg. Vi kom fram redan igår eftermiddag.
För två år sedan gjorde vi precis samma sväng. Där första anhalt är Anettes och Kristians stuga och hårdockfestival, för att sedan bli klassiskt turistande i Stockholm.
Bakgrunden till den här festivalgrejen kom sig av att Anette och Kristian för några år sedan köpte en stuga som ligger någonstans mellan Norrköping och Katrineholm. (Om man inte är så petnoga på kartan.)
När de började utforska sina nya omgivningar insåg de (till allas förtjusning) att en av Sveriges bättre hårdrockfestivaler, Skogsröjet, ligger mycket nära deras stuga.
Sådana sammanträffanden bara måste man gilla!

Jag känner mig helt redo för en mysig och väldigt avslappnad vecka.
Det kommer att bli stughäng i väldigt vacker miljö samt två dagar av roligt festivalande med många grymma band. (Där Sonata Arctica, Blind Guardian, Yngwie Malmsteen och Saxon sticker ut lite extra enligt mig).
Sedan åker vi vidare till Stockholm där Anette och Kristian bor till vardags för lite klassiskt turistande.
Det ska bli jäkligt ku! 

Låt oss alla ha en finfin fredag! Min kommer att spenderas med mycket bra musik och roligt folk!


Det är inget alternativ.

Mycket med den här sommaren har varit härligt.
Men precis som för oss alla inträffar saker som inte är fullt lika bra, som man inte kan styra över och som man klarat sig fint utan.

För mig inträffade en sådan sak för några veckor sedan.
Skådeplatsen var stugan.
Min barndoms pedofil dök nämligen upp, i sällskap av andra, på vår tomt en eftermiddag.
Det är länge sedan jag blev så förvånad. För att inte tala om chockad.
Vilket gjorde att autopiloten kickade in rakt av.
Som den alltid gör när det är för sent för andra alternativ.
Jag blev på en sekund två personer. En som log mot gästerna, pratade några ord med dem samtidigt som mitt andra jag mitt i chocken höll järnkoll på honom utan att så mycket som ens titta åt hans håll.
Känslorna forsade genom kroppen och jag kom i efterhand inte ihåg ett enda ord jag sade till någon.

En minut av hälsande fixade jag sedan drog jag iväg Emil ett varv runt gräsmattan där han satt på sin leksakstraktor.
Jag behövde samla ihop de tusen bitar jag splittrats till.
Jag visste att jag inte skulle fixa den här situationen överhuvudtaget.
Emil fick gå till Vickan samtidigt som jag gick ned till stranden där Alice och hennes bästa vän Max lekte. Jag pratade med Max matte för att få tid att samla mig.
Vi stod på stranden 5-10 minuter innan jag kunde gå tillbaka till de andra, tacka för mig och ursäkta mig med jobb.
Det var det enda min hjärna levererade i sitt förlamade tillstånd, vilket jag var fullkomligt okej med.

När jag fortfarande stod nere på stranden såg jag honom hela tiden, även när jag hade honom i ryggen.
Det är ett måste, att ha koll fastän man inte har möjlighet att se.

Jag glad att jag inte hälsade på honom av ren förvåning.
Det hade mycket väl kunnat hända. I det överrumplade läge jag befann mig i när de kom in på vår tomt hade jag lika gärna kunnat hälsa på honom också.
En sådan sak hade varit förödande, det skulle nämligen ha känts som om jag accepterade att han var på min hemmaplan, vilket aldrig kommer att hända.

Jag inser förnuftsmässigt att hälsanden lika väl är en reflex som en artighet sittandes i ryggraden. Och inte på något sätt skulle betyda att jag välkomnade honom en enda millimeter mer än ett icke-hälsande skulle göra.
Men det är en mental sak som kommit att bli viktig för mig.
Men min förlamade hjärna lyckades alltså avhålla sig från att hälsa. Vilket jag är glad för.
Jag tittade heller inte riktigt på honom. Mot honom, ja, eftersom han kom i en grupp av människor, men aldrig på sättet att någon ögonkontakt var nära.
Vilket var svårt då han samtidigt var den enda jag såg av alla som var där.
Det tog en minut innan jag ens uppfattat samtliga i sällskapet, trots att de bara var 6 vuxna och 2 barn. Det var liksom så mycket att ta in bara att ha honom på min hemmaplan att allt annat blev svårt att greppa.

Att jag precis lekte med Emil när han kom, samt att han ingick i ett sällskap gjorde givetvis att jag fick dyrbara sekunder att hämta mig. Där jag låtsades som att allt var som vanligt där jag kunde bete mig någorlunda vettigt inför de andra.
Lustigt (skrämmande?) det där, att det blir viktigt att inte göra folk obekväma…
Så mitt happyface drogs igång per automatik, där jag log och skojade lite med de andra.
Vilket jag i efterhand blir förbannad på. Jag hade föredragit mig själv med en Lisbeth Salander fuck-off-attityd istället.

Vilket jag gjorde, jag tackade för mig och åkte därifrån.
Återigen, märkligt hur jag jobbade för att få allt att verka ”normalt” när inget  någonsin är normalt med honom i närheten av mig.

Samtidigt kändes det som om jag lämnade Vickan i sticket. (Och även mamma.)
Vickan är den enda som varit tydlig med vad hon anser om honom och vad han gjort.
I och med sitt bröllop för två år sedan, där han utifrån gästlistans utformande hade en given plats, skrev hon till honom och gjorde ett kristallklart ställningstagande.
Hon förklarade att han inte var välkommen och varför.
Min syster har en totalt kompromisslös råstyrka när hon sätter den sidan till.
Den kärleksfulla tacksamhet jag kände då och förmodligen lär känna resten av livet är större än att någonsin kunna rymmas i ord.
För hur säger man tack till den som ställde sig rak i ryggen, lade skammen och
skulden där den hör hemma och därigenom återupprättade delar av ens
krossade människovärde?
Nu blev hon alltså fast i stugan med honom.
Han hade ingen rätt att vara där, och likafullt var han det.

Jag for förbi Bureå på hemvägen.
Hoppades att Katta och Robban skulle vara ute och måla, så jag kunde sitta på deras gräsmatta och bara varva ner. Men med varken bil eller personer i sikte åkte jag
vidare mot stan.
Väl hemma kom tröttheten.
Orken bara försvann, jag blev sittandes i bilen en kvart innan jag masade mig uppför trapporna. Väl hemma sov jag i två timmar.

Ödets ironi är att det här mötet hade kunnat  undvikas. Var tänkt att undvikas.
Istället kickade den mänskliga faktorn in.
Min pappa, i sitt tillstånd av demens eller bara allmän nonchalansm hade nämligen sagt att sällskapet skulle komma.
Torsdag sa han till mig, men i själva verket var det alltså tisdag som var aktuell.
Hade den mixupen inte skett hade pedofilen förvisso fortfarande varit på min hemmaplan (vilket bara det i sig är rriterande och fan så smärtsamt), men jag hade själv varit flera mil därifrån.

Jag får efter alla år fortfarande våldsam ångest när jag ser honom.
Jag undrar om det någonsin kommer att ändras?
Oftast handlar det om att jag ser honom i en affär, där jag då håller koll på vart han befinner sig så jag inte riskerar att hamna mitt framför honom.
Det är inte alltför länge sedan det hände på Ica Kvantum. Då var jag tack och lov i sällskap av Erika och Danne. De är medvetna om situationen och höll därför koll på vart han befann sig. Så om jag själv inte såg honom hade alltid någon av dem ögonen på honom.
Det kändes väldigt tryggt.
Det river upp våldsamma känslor bara att se honom på avstånd. Bara att höra talas om honom eller se något/någon som påminner om honom.
Det påminner om min otrygghet, min rädsla och min skam.
Jag hamnar tillbaka. Där jag någonstans i känslan är barn och tonåring igen.
Av den anledningen skulle jag föredra att aldrig se honom någonsin igen
eller ens höra talas om honom eller på något annat sätt påminnas om honom.
Det är givetvis omöjligt. Vi kommer att stöta på varandra, Skellefteå är en alldeles för liten stad för något annat alternativ.

Fast det spelar egentligen inte så stor roll. Oavsett om jag skulle se honom alls igen eller inte så finns konsekvenserna av honom över allt i mitt liv.
I de många olika små saker som jag aldrig kan göra mig kvitt. Mycket av sättet jag tänker på och på sättet jag agerar.
Mycket av det som skiljer mig från andra är direkta konsekvenser av honom.
Och mitt utrymme gällande att markera mot honom är fortfarande otroligt litet.
Just därför är det så viktigt för mig att inte hälsa på honom, att behandla honom som luft.
Att inte bevärdiga honom med så mycket som en nick med huvudet.
Att visa för honom att han inte finns för mig, att han är död för mig.
Det är mitt enda sätt. Och jag är väldigt glad över att ha hittat ett, vilket tog mig många år.

Så nej, hälsa på honom gör jag inte.
Men att däremot låtsas som om han inte bekommer mig tänker jag inte göra.
Inte inför mig själv åtminstone.
Må vara att mitt uttryckssätt även där är litet och väldigt begränsat, men med några få vänner kan jag prata om hur han bekommer mig, på riktigt.
När jag skriver här får jag också utlopp.
Men det är viktigt att ha någon typ av ventil.
Det må vara många år sedan hans svineri upphörde. Jag var 15 år när det slutade och idag är jag strax 43 år, men det spelar ingen roll.
Alla hundratals timmar jag gått på Kliniken och det jobb jag gjort där kommer aldrig att ta bort något.
Utan det handlar mer om att hitta fungerande sätt att förhålla sig till det som varit och till  konsekvenserna av det.
Sätt som gör att självhat och självförakt inte längre krossar.
Sätt att skapa förståelse inför sig själv.
Och framför allt sätt att mildra den avgrundsdjupa skam som ständigt är närvarande.

Att ha honom på min hemmaplan, på min gräsmatta fungerar inte för mig.
Det kommer aldrig att fungera.
Varken tisdagen för några veckor sedan eller någon annan dag.

Er Cicci, denna onsdagskväll, over and out.

Evil lives here.

Som den totala serieälskare jag är söker jag ständigt nästa serie att se.
Förra veckan snavade jag över en som jag aldrig hört talas om, men som skulle visa sig vara en av de bättre jag sett.
”Evil lives here” heter den och är en dokumentärserie med beskrivningen:
”A TV series where individuals share their perspectives of loved ones who performed horrific acts of crime.”

Jag tycker den är helt suverän vilket gör att jag har väldigt svårt för att slita mig.
Jag mer eller mindre längtar tills nästa tillfälle jag ska fortsätta se.
Rekommenderas varmt till alla som gillar krim och som vill se något som är på riktigt.

För den som är intresserad finns säsong 2 att streama här.


För övrigt är vinjetten riktigt jäkla obehaglig. Klar rysarvarning på den, gillas!

Låt oss alla ha en finfin måndagsafton!

Sommar i bildformat.

Sommar mina vänner, det är vad det är nu.
Några dagar med finfint väder och de många veckor där 12 grader och mulet var rådande är som bortglömda.
Kort minne har onekligen sina fördelar, håller ni inte med?
I vilket fall, det är skönt att ha stugan att hänga i när det blir såhär varmt.
Att ha en sjö i krokarna ger ofta en viss fläkt men framför allt väldigt fräsch luft.
Med andra ord, semester i vackert väder är finfina grejer.
(Så länge inte gradantalet överstiger de 20 samtidigt som solen har strimmor av moln som sällskap, annars börjar jag drömma om höst och vinter väldigt fort.)

Här har vi smakprov på vad sommaren hittills erbjudit.


Midsommarfirande!
Lisbeth, Hompe, Robban, Katta och jag.
Väldigt kul kväll fylld med quiz och musik. Samt väldigt god mat.
(Gillar Kattas foto på gänget!)

Den raspberrymojiton smakade jäklart perfekt!


Pollensäsongen när den var som värst.
Sover med öppna fönster sommarmånaderna och under en period såg trasan använd på fönsterbrädan ut så här varje dag.
Tacksamt att inte ha några som helst tendenser till pollenallergi.


SOLEN!
Eller det närmaste sol det kom under två veckors tid. Skellefteå var verkligen inte bortskämt med sol där ett tag.

Som ni vet har jag Vickan med familj på hemmaplan. Vilket gör att jag spenderar en hel del tid med Emil.
Han har fått mig att se på saker och ting med nya ögon.
Barnperspektivet har aldrig varit mitt, men nu upplever jag spännande och nya saker i det jag sett tusentals gånger tidigare. Väldigt kul. Och oväntat.
Vickan, Mark och Emil spenderar just nu dryga veckan i London och redan första dagen började jag sakna Emil.
Ja de andra också givetvis, men just Emil i allt hans lilla.
Hur han säger saker, hur han härmar läten, hur han skrattar och hur han beskriver saker med sina rörelser.

Han är bland annat såld på bussar, lastbilar, traktorer, polisbilar, brandbilar och ambulanser. Ja allt som har lite mer motor och är lite mer än bara vanliga bilar.
Så direkt jag ser något av dessa fordon, vilket är väldigt ofta under en dag, påminns jag
om Emil.
Hur han pekar och säger; tacktå (traktor) wiiååå-wiiååå (brandbil, polisbil, ambulans och taxi).
Eller när vi passerar en grävmaskin och han utbrister; digga (digger, grävare alltså). Det är bara så gulligt. Det är bara så Emil, och påminner så underbart om honom.
Vi hänger en hel del själva han och jag. Vi är i lekparker, vi går förbi byggplatser, vi korsar busstorget och vi matar ankorna i Svandammen.
Vi har kul ihop helt enkelt.

Tidigt i somras åkte Emil, Vickan och jag på kosläpp. Hur kul som helst!


De är sannerligen stora och vackra djur.


Med rackartyg i blicken.
Vi fikar ofta ute, vilket går bra även i duggregn när man har sin fina regnrock på sig.


Både han och jag är sålda på att mata ankorna i Svandammen.


På första parkett då träd kapades.


Lekparken vid Norrhammarskolan har en grävskopa.
… vilket gör att orden ”Emil, nu är det dags att gå hem” riskerar att inte alltid vara så populära. :D


Lyckan när man får sitta i en riktig traktor!
Jag är så glad att han fått Vickans röda hår. Så ovanligt och så otroligt fint!
Det är så kul att se Vickan och Emil komma gåendes, det går liksom inte att ta miste på släktskapet.


Fika med mormor.


Alice stortrivs med sin nya pool.
Att den egentligen är Emils är inget som fastnar på henne.

Flygplan.
Förutom diverse fordon är flygplan något som Emil är väldigt förtjust i.
Att ha sommarstuga 7 minuters promenadväg från Skellefteås flygplats har därför sannerligen sina förtjänster.
Där har vi spenderat ett par timmar tittandes på plan som flyger iväg.

Sommaren har även bjudit på en del Sunnanå-häng de gånger familjen Skogly gästspelat på hemmaplan.
God mat, god dryck, massor med musik, serie-maraton á la American Horror story i väldigt trevligt sällskap.


Aaahhhh.


Två av tre Skoglyboys. Plus en Skoglymama.


Lycka är att få en pläd i det mönster och de färger man tycker så mycket om.
Tack Erika!

Sådär ja, nu vet ni hur delar av min sommar sett ut hittills.
Nu laddar jag för Skogsröjet i Rejmyre samt dagar i Stockholm.
Patrik och jag drar iväg på torsdag och blir borta näsan en vecka. Det blir grejer det!

Låt oss ha en finfin lördagskväll!

Normalt eller olycksbådande brusande?

Rysarinspirerad jag med sinnet total uppslukat av American Horror Story påminns ständigt om rysligheter i helt vanliga vardagssituationer.
Särskilt nu när Emil är en del av mitt liv.
Vi vet nämligen alla (ja vi rysarälskare alltså) att rysare och barn i kombination ger mycket olycksbådande och väldigt skrämmande resultat.
Möjligheterna att skrämmas med barn i rysare är oändliga.

Vilket gör att jag gissar att dessa bilder av Emils babymonitor väcker samma obehagskänsla hos er som den gör för mig.
(Förvisso är känslan snabbt övergående, men den finns där likafullt.)
Vickan och Mark, som inte ser rysare, förstår ingenting när skeptiskt jag berättar om hemskheter involverandes babymonitorer.
Herregud så dåligt insatta de är. De har liksom inte den blekaste aning om hur mycket hemskt som kan utspela sig tack vare den. Vilket är ett måste så man är förberedd den dag en avgrundsröst väser genom den. Eller man hör sin sovande älskling jollra och prata med klar stämma på ett främmande språk.
…tack och lov har de ingen kamera i Emils rum, för där hade min gräns gått. Ni vet precis vad jag pratar om, eller hur?
Någon typ av självbevarelsedrift måste man faktiskt ha.
I vilket fall, hans babymonitor har (hittills) inte återgivit några ljud som inte är synonymt med småbarn.
Tack och lov, för jag skulle nog inte hantera det speciellt väl.
Tvärtom, den dagen lär jag förmodligen lämna Vallgatan utan att ta med mig varken Emil eller Alice. Var och en får liksom rädda sig själv i den typen av situation tänker jag. Punkt.


… om jag borde sluta se rysare? Förmodligen. ;)

Midsommar i morgon.
Mina planer tar mig till Bureå och trevligheter förlagda hos Katta och Robban.
Ser fram emot det! God mat, god dryck och kul människor.
Förhoppningsvis väldigt bra musik också.
Med lite tur gör solen oss sällskap.
Kanske blir det en sväng förbi något traditionellt midsommarfirande under dagen.
För att visa svensk midsommar i all sin ”dansa kring midsommarstång sjungandes Små grodorna”-glans för Emil och Mark.
Förhoppningsvis är Emil för ung för att få några permanenta skador av att se det hela, Mark däremot riskerar dock att få men för livet. Men är det midsommar så är det. :D


Låt oss alla ha en finfin torsdagskväll!

Ps. Golfen gick igenom besiktningen idag. För en vecka sedan var den uträknad, men nu är den åter på banan. Det gör mig synnerligen glad! Ds.

När ett hemsökt hus, förväntan och överbett resulterar i trivsel.

God afton vänner!
Hur är det med er? Med mig är det bra. Förra veckan var ingen riktig höjdare, men det har rätat ut sig och jag är åter mitt glada och sprudlande (…) jag.
Tre saker gör mig på extra bra humör dessa dagar, nämligen följande:

1. American Horror Story säsong 1; Murder House.
Er Degerman, som i vanlig ordning är sist på bollen, har alltså börjat se American Horror Story.
Inte själv givetvis, hell no, jag är alldeles för kyckling för det det så Erika, min vapendragare, ser den med mig.
(Tanken var förvisso att se den själv, fast det var innan jag börjat se den.)
Erika hade pratat varmt om den här serien och tyckte jag borde ge den en chans.
Vilket jag gjorde. Men efter 1 minut och 12 sekunder (ja ni läste rätt, en minut och tolv sekunder) fegade jag ur.


Detta skickades till Casa Hawk minuterna efter fiaskot.

Sjysst Erika, som redan sett första säsongen och visste hur bra den är och hur mycket jag skulle gilla den, erbjöd sig att se den med mig. Vilket vi numera alltså gör.
Och herregud så bra den är!
8 avsnitt in och den kvalar definitivt in som en av de bättre serier jag överhuvudtaget sett.
Jag skulle gärna berätta vad den handlar om. Men ni som sett den vet att det är snudd på omöjligt. Det här är förmodligen det närmaste jag kan komma:
En man och hustru i äktenskapskris gör ett försök att rädda sin relation genom att flytta in i ett nytt hus.

Alla försök till vidare förklaring av vad serien handlar om är bara att skrota. Det går helt enkelt inte.
Huset visar sig (för oss tittare) nämligen vara hemsökt. Vilket orsakar en följd händelser som åtminstone jag inte kan återberätta och samtidigt lyckas göra mig förstådd.
Låt oss bara säga att familjen; mamma, pappa och dotter i tonåren aldrig hade kunnat förutse vad som skulle komma härnäst.
Det är så fantastiskt skruvat att jag njuter av varje minut. Särskilt med tanke på att det här är en rysar-serie.(Som gener är den märkt skräck, drama och thriller.)
Jag vet inte hur många gånger jag ryckt- och skrikit till. Underbart, underbart!
Vi har flera säsonger att se fram emot i sommar.
Vilka förresten är nya givar för varje säsong. Återkommande skådespelare blandat med nya men helt nya berättelser. Spännande upplägg där jag hoppas att jag kommer att gilla de andra säsongerna också.
Hehe, tur Erika kunde tänka sig att se serien igen, annars hade jag gått miste och allt det här fantastiska.

2. Globen i november.
Patrik ringde i fredags och berättade att hans favoriter, Five Finger Death Punch, ska spela i Globen i november.
Tillsammans med In Flames.
Han tyckte vi borde fara. Vilket jag också genast tyckte. Nu är 5FDP kanske inte riktigt min kopp te (versmässigt hårda, drivande och jäkligt bra, men lite för trallvänliga refränger för att passa mig) men jag tror de blir jäkligt kul att se live!

In Flames är gamla idoler till mig. Det är några år sedan jag lyssnade på dem på allvar, de utvecklades åt ett håll där jag är mer förtjust i deras lite äldre skivor nämligen.
Har sett dem live vid några tillfällen tidigare så det blir ett väldigt kul återseende!
Och Globen, en perfekt arena anser jag. Ljudet, de gånger jag varit där, har varit fenomenalt.

Så i november är tanken att vi drar till Stockholm för en helg och umgås med vänner samt njuter av väldigt mycket bra musik!
(Fast först har vi ju en vecka av festivalande/Stockholms-häng att se fram emot i början av augusti. Musik och umgänge, det blir inte mycket bättre än så. :) )

3. Tuna.


Hahahaha, jag såg den här bilden i mitt FB-flöde för ett bra tag sedan. Sparade den på min dator just för att den får mig att le.
Det är liksom total igenkänning på den då man vaknat upp dagen efter en kul fest hehe.
Ännu roligare blev det då det visade sig att hunden, som alltså heter Tuna (och hans helfestliga utseende) är på riktigt och något av en internet-kändis.
Föll nämligen över hans instagramkonto härom dagen och insåg att han har massor med följare, nämligen 1.9 miljoner!
Just tack vare hans fenomenalt charmiga överbett.
Jajamän hörrni, kolla in tunameltsmyheart.com., därifrån hittar ni även hans instagram.
Han är absolut oemotståndlig och att se bilder på honom i mitt flöde får mig att må väldigt gott.


Så måste jag givetvis lägga till en extra punkt till min lista om tre, nämligen:
4. Emil.

Jag får inte nog av honom.

Kolla vilken fin bild av Vickan, Emil, mamma och mig, tagen under morsdagsfirandet för någon vecka sedan.

Låt oss alla ha en finfin tisdagsafton!

C som i Ch.

God afton!
Söndag säger vi, inte dumt det inte. Min är en bra sådan, hoppas er också är det.
Gårdagen spenderades på IKEA och senare på Casa Hawk. Vilket gjorde att även lördagen var en pärla.




Emil och jag ägnade oss åt roliga saker på Avion samtidigt som Vickan och Mark fördjupade sig i köksalternativ inför deras husbygge.

På Sunnanå hängde jag tillsammans med familjerna Skogly/Ganeteg.
Det bjöds på finfint umgänge, väldigt god mat och massor med suverän musik.
Definitivt en kväll i min smak.


Lika vackert som gott! Snacka om att hon är skicklig den där fru Skogly.

Max (äldsta sonen Skogly) och jag höjde ribban rejält för det som för några månader sedan började med att min mobil började försvinna om lämnad obevakad för en sekund. Numera är det fullskaligt krig skulle man kunna säga.

Han är snabb, förslagen och håller masken skrämmande bra.
Jag får kämpa för att hålla jämna steg. Men förlust mot honom är givetvis helt uteslutet.
Jag kände mig sannerligen nöjd när jag plockade hem den sista segern.
Bara för att inse när jag for hem på nattkvisten att det i själva verket var han som fått det sista ordet.
Hatten av, verkligen! :D

På natten, väl hemkommen till stugan, visade termometern minusgrader.

Juni?

Så, en härlig helg har det sannerligen varit.
Det enda som är pissigt är att mina hörlurar dött.
De har hängt med överallt och blivit använda oändligt många timmar de senaste 2.5 åren.
Och till sist tog de sakerna ut sin rätt gissar jag.
Jag har haft dem tejpade de senaste två veckor, med godkänt resultat, men idag dog de alltså bortom lagningsmöjligheter.
Jag ska göra ett försök att hitta ett par likadana då jag är helt såld på dem.
Innan hade jag ett par Sennheiser som höll i en sisådär 6 år som jag absolut avgudade och som på många sätt satte standarden för hur jag vill ha hörlurar. När de väl havererade snavade jag över dessa, ett par lågprislurar som visade sig sitta helt perfekt och ha ett grymt ljud.


Nejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnej!

Ser att de finns på Amazon.com. Däremot ska jag kolla köp/säljsidor på Facebook först. Med lite tur finns det någon i stan som har ett par precis sådana i fint skick. Eller om de av någon anledning går få tag i på/via ICD där jag köpte dem.
Det får helt enkelt bli morgondagens ta-tag-i.
(Jasså, du menar att du har ett par av dessa Edifier (H850) och inte använder dem, hör då genast av dig så köper jag dem.)

Med risk för att inte kunna sluta upprepa mig, men hur söt är inte Emil?!
Hans röda busigt långa och lite lockiga hår smälter mitt hjärta totalt.
När han skrattar mot mig eller tar tag i min hand. Eller när han säger mitt namn, som låter ungefär som Chi-Chi. (Haha, på samma sätt som jag heter Chi-Chi heter Alice Alich.)


Emil och kompisen Alich.

Låt oss alla ha en finfin söndagsafton!

… i brand.

Herregud, ägglossningstider.
Hela jag brinner.
Och allt som existerar är män i arbetskläder. Och män med synliga ådror på  underarmarna.
… manlighet, en våldsam variant av sådan.
Hahaha, jag står inte ut!

Om och om igen har jag skrivit om just den här extremt levande delen av månaden.
Senaste tankarna återfinns här.

I övrigt, låt oss alla ha en finfin fredagskväll!

Sammanfattningsvis såhär en skön söndag.

Himmel, er Degerman är sannerligen inte någon frekvent berättare här inne.
Vilket kanske skulle kunna tänkas tyda på att jag inte har något att skriva om, vilket fallet inte är.
Det är mer så att jag bara inte sätter mig och skriver om det jag har pågående i huvudet eller om saker jag ägnar mig åt.

I vilket fall, långhelg på väg mot sitt slut.
Den har ägnats åt häng i stugan, hemma-i-soffan-lugn, second-hand-shopping samt tivolibesök.
Surströmming har också mumsats på. (Det borde vara stående att äta suring minst varannan vecka, tycker vi inte?)

Som ni vet har Vickan med familj landat på svensk mark sedan två veckor tillbaka.
Jag håller som bäst på att lära känna Emil, min systerson. Vilket går finfint. Vi gillar liksom varandra, jag tycker han är en toppenkille att umgås med. Han är rolig, nyfiken, busig och mysig. Allt i ett.
Vilket gör honom till någon jag börjat tycka om.
Innan har jag givetvis också tyckt om honom, men då egentligen för att han är Vickans barn liksom.
Nu däremot, när jag träffat honom under två veckors tid, har han blivit en egen person.
Någon som jag gillar för att han är just han.
Vilket gör att ”tycka om” inte bara är ett begrepp utan har vuxit sig till en varm känsla.

Jag är som bekant inte barnkär. Har aldrig varit.
Inget med barn har liksom fallit sig naturligt för mig. Jag vet inte hur man pratar med dem, leker med dem, tar hand om dem.
Barn rör väldigt sällan några varma strängar hos mig. (Vilket i sig gör att jag känner mig som ett totalt ufo och helt onormal.)
Jag känner mig fel och klumpig mest hela tiden när jag umgås med barn.
Enda undantaget är faktiskt killarna Skogly. Jag har förvånat accepterat att de krupit innanför det kyliga som är jag. Jag älskar dem helt enkelt, hur fasen det nu gick till.

Däremot hände något när jag träffade Emil den här gången. (När jag träffade honom senast var han endast någon månad gammal nu har han vuxit till sig och närmar sig sin 2-årsdag om några månader.)
Vi klickade i stort sätt rakt av redan inom de första 10 minuterna vid första träffen.
Jag kände mig inte ett dugg klumpig eller fel, tvärtom, jag kände mig helt som mig själv samtidigt som jag kände mig väldigt nyfiken på honom.
Jag tycker att det är kul att hänga med honom. Hur otippat som helst då jag inte i vanliga fall gillar barn.
Han har så otroligt glada bruna ögon. Samt det där fantastiska röda håret som gör att man direkt ser att Vickan är hans mamma. Jag bara tokgillar att han fick hennes röda hår!
Och absolut sötast är han när han säger ord på engelska. Han har börjat prata lite smått och använder sig mest av engelska ord men även av svenska. (Han förstå svenska lika bra som engelska.)
Men ni skulle verkligen höra honom prata alltså. Hahaha, ord som ”more” i samband med mat exempelvis, ”all gone” när något är slut, inte helt ovanligt i just matsammanhang heller, eller ”bye, bye” när ett plan flyger över stugan eller vi säger hej då för aftonen.
En annan favorit är ”oh no” som ofta sägs i en lika glad som dramatisk ton när han ”tappar” något.
Uttalet, det engelska, får mig att skratta inombords, det är så gulligt att hjärtat smälter fullkomligt!
Jag menar, föreställ er bara när han är törstig och säger ”water” med sin barnröst.

En annan sak som smälter mig totalt är när han är med Alice. Alice är väldigt försiktig i närheten av Emil. I vanliga fall är hon ju en rätt energisk tjej, men det är som om hon förstår att med Emil behöver hon vara lite mer försiktig.
Så hon luktar alltid lite mer stillsamt på honom, hon lägger gärna nosen mjukt mot honom istället för att, som med andra, nästan hellre stångas i sin iver att bli klappad tillbaka.
Emil har kommit på att Alice gillar mat. Han gillar att mata henne ur sin lilla, lilla hand. (Vilket är modigt, för då känner han definitivt både Alice tunga och tänder.) Han ställer även ned sin tallrik till henne när han ätit klart själv. Eller ger henne brödbitar.
Han gillar att stryka henne över pälsen. Och Alice brukar vara väldigt lugn när det är just Emil som stryker på henne.
Han har just lärt sig vart hennes tår är (tass är i det här läget överkurs, så vi kör på ”tår”) så han pillar gärna på dem när vi kollar vart tårna finns. Hon står kvar även då.
Även när han visar vart hennes öron är.

Kan givetvis tänkas att hon anser något annat om just den saken om han skulle få för sig att dra henne i öronen, peta henne i ögonen eller rycka henne i svansen. När han vid ett tillfälle klappade hennes svans lite mer än hon är van vid satte hon sig helt enkelt bara på den, så var den saken löst. Smidig tjej det där.
Det går betydligt bättre med Alice än jag någonsin hoppats på. Jag var lite orolig över att hon skulle skrämma Emil just för att hon är så full av energi och glädje, vilket gör henne studsig och väldigt snabb i vändningarna.
Men hon tar det väldigt lugnt när han är bredvid henne. Som om hon känner att hon behöver ta det lite lugnt då det gäller just honom. För han är lite reserverad när hon går fram till honom, han blir väldigt stilla.
Vilket förvisso inte är konstigt alls. Tänk er själva att en hund kommer fram till er som når er ända upp till ansiktet, det skulle vara våldsamt skrämmande. Så det är nog väldigt naturligt att han blir lite reserverad. Vilket gör henne försiktig tillbaka.
En bra mix det där.
Sedan kommer vi givetvis att hamna i situationer då jag inte kommer att hinna vara med och ett öra eller en svans blir dragen i, eller ett öga petat i. Sådant är oundvikligt då det gäller mixen småbarn/djur.
Vickan är dessutom väldigt bra på att prata med Emil om Alice. Hur man ska klappa henne, vara försiktig med hennes, inte dra i svans eller öron och sådant. Så han har rätt bra koll på det hela. Jag har inga problem med att lämna Alice och Emil själva, jag känner mig trygg med den situationen, vilket känns väldigt bra.

Skulle någon situation trots allt uppstå där Alice markerar eller knuffar Emil får vi ta det då. Då det gäller djur finns ingen hundraprocentig försäkran om att inget sådant skulle kunna uppstå. Just för att barn är nyfikna och inte riktigt har koll på hur hårt de tar i. i kombination med djur som inte kan pratar och förklara utan som reagerar.
Så det lär garanterat uppstå situationer som sådana. Och lika naturligt är det att Alice reagerar om hon blir ryckt i svansen, dragen i öronen eller klappad för hårt, petad i ögonen, trängd eller vad än som utan problem skulle kunna inträffa.
Däremot hoppas jag givetvis att hon reagerar med att bara gå undan. Skulle hon markera med tänderna eller skälla till när han står alldeles bredvid är risken givetvis väldigt stor att hon skulle skrämma Emil rejält. Och det vore givetvis väldigt olyckligt.
Men å andra sidan går sådant givetvis arbeta bort genom att se till att de får roliga stunder ihop. Att förklara det som går förklara och sedan låta lekar och roligheter bygga upp modet och tilliten igen.



Alice vill också vara med och läsa om krokodilen som inte tyckte om vatten.

Annars då? Ny vecka på ingående. I morgon kommer jag, förutom att jobba på förmiddagen, ägna mig åt cellprov samt häng på Casa Hawk.
Det enda trevligt, det andra not so very much. Nåväl, det är viktigt att hålla koll på grejerna så cellprov är en självklarhet.

Jag har snöat in på dokumentärer för övrigt. Just nu ser jag några som handlar om dödsstraff. Mycket intressant eftersom jag definitivt är emot dödsstraff. Att då också få chansen att fördjupa sig i den andra sidan, anhöriga till offer, som ser dödsstraffet som ett naturligt och kanske även självklart straff, men framför allt ett straff som de hoppas ska ge dem ett avslut.
Det har inte ändrat min egen ståndpunkt, men definitivt breddat den. Saker och ting är sällan svartvita, och de här avsnitten har ökat förståelsen för gråskalan som finns även här. Intressant!

Låt oss alla ha en finfin söndagsafton!

Här hittar ni för övrigt ett gammalt inlägg om det svåra jag har med att knyta an till barn, och även det fantastiska med undantaget till det, nämligen the Skogly boys.