Maj som mer liknade vinter.

God afton!
Hur är er helg? Min är en bra sådan, tackar som frågar!
Har dock känt mig rätt sliten, så tempot har därför varit tämligen lågt.
Vickan, Mark och Emil landade alltså i fredags så vi har träffats en del, samt att jag varit i stugan en sväng.
En bra helg i ett tempo som passat mig kan man sammanfatta det med.

Igår kväll handlade världen om två saker. ESC och snö.
Det enda gick undvika genom att vägra följa eländet. Det andra gick inte ignorera hur man än försökte.
Att det skulle snöa visste vi som håller lite koll på väderleken, men ingen hade nog trott att det skulle komma sådana mängder.


Igår kväll fick jag faktiskt lite julkänsla, vilket kändes rätt mysigt. I en sisådär 5 sekunder.


Och i morse låg snön tjock, vilket gjorde att våren inte längre kändes speciellt aktuell.

I övrigt installerades Emmanuel Macron som Frankrikes nya president idag.
(Jag gillade givetvis att han vann valet före Marine Le Pen, men det är en helt annan historia.)
Jag har istället tänkt använde ovanstående konstaterande som språngbräda för att påminna oss alla om hur det gick till här på bloggen för fyra år sedan då Hollande var den som tog över presidentrollen.
… jag har nog inte riktigt kommit över den lilla fadäsen än, nåväl.
_________________________________________________________________________________

”Dårhus Degerman tar klivet in i maktens korridorer.
Postat 11 november, 2012

Det här utspelar sig för en tid sedan.

Jag sitter vid köksbordet hos mina föräldrar och läser utrikessidorna i Norran.
I brist på annat läser jag om presidentvalet i Frankrike.
Och blir väldigt förvånad och kanske lite irriterad också, över att Holland gång
på gång har uttalat sig om valet.
Jag menar, vilka tror Holländarna att de är egentligen?
Så jag frågar mamma, som enligt mig, är hyfsat insatt i nyhetsflödet.

C: Du, varför har Holland en massa tyck och tänk om presidentvalet i Frankrike?!
M: Holland (svarar hon frågande med ett idiotiskt uttal i stil med Ållaand), du menar Frankrikes nya president?
C: ………………………………………………….jaha…

Jag minns inte vad som hände sedan.
Jag hoppas och tror att vi skrattade gott åt det hela.
Men i ärlighetens namn kan min ära ha varit så tillplattad att
jag inte hade någon självironi alls för tillfället.
Jag var förmodligen kvar inne i tankarna om varför Holländarna
ens hade en åsikt om Frankrikes presidentval, och att Norran inte hade
någon stavningskontroll som gjort dem uppmärksamma på att Holland inte stavas Hollande.
Men vi säger väl att jag glatt stämde in i mammas skratt, va?”

_____________________________________________________________________________

Med den lilla fadäsen önskar jag oss alla en finfin afton!

That damn dog.

Jag återfinns som regel någon timme per vecka på biblioteket.
Jag gillar att vara där, atmosfären passar mig finfint.
Oftast läser jag någon tidning, kanske ett metalmagasin, en historietidning, en hälsa/måbratidning eller någon hundtidning.
Biblioteket erbjuder mycket som fångar mitt intresse.
Vilket givetvis ofrånkomligt leder till att jag som regel har ett gäng låneböcker hemma.


Som ni ser har jag snöat in på Anders Hallgrens hundböcker.
Jag gillar verkligen hans sätt att se på relationen till hunden.
Att hunden är vår vän, inte en ägodel man ska dominera, bossa och som ska lyda vår minsta vink utan att krångla.
När jag läser hans böcker skäms jag över den matte jag var första året med Alice.

Alice blev en del av min familj för snart fyra år sedan.
Jag visste absolut inget om att ha hund.
Jag fick mycket hjälp i början, goda välmenande råd från Alice tidigare ägare och andra i min omgivning. Jag sög åt mig deras kunskap som en svamp.
Majoriteten av dem gav handfasta och ganska hårda råd.
Sedan hade jag Stina som är en av de största djurvänner jag träffat i hela mitt liv.
(Skulle jag återfödas som fågel eller igelkott skulle jag genast bosätta mig på Kvistgatan.)
Hon hade en mjukare och vänligare inställning till att ha och uppfostra hund.
Ju tryggare jag blev som hundägare, desto mer började jag gå på hennes linje.

Ju mer jag kom in i rollen som hundägare började jag alltså hitta ”mitt sätt”.
Från att ha tyckt att Cesar Millan hade en hel del bra grejer för sig (förlåt, jag visste verkligen inte bättre. På samma sätt som jag nu också skäms för att ha tyckt att Dr Phil var helt suverän, till att tycka att boken ”The secret” var fantastisk. Jag ber verkligen om ursäkt för alla de grejerna. Haha herregud, nåväl. :) ) insåg jag att det inte alls passade hur jag själv tänkte mig om hundar, på hur jag tänker mig om Alice.

Nu har det gått ytterligare några år och jag är fortfarande ny som hundägare.
Några år in på min första erfarenhet av att ha hund har jag fortfarande massor att lära mig.
Men nu känner jag mig inte längre osäker.
Tvärtom. Jag känner mig väldigt trygg i mitt hundägande.
Vi känner varandra Alice och jag. Vi läser av varandra, både hon och jag.
Det räcker med att kasta en blick på henne för att veta om hon är glad, busig, nyfiken, avvaktande, trött, arg eller rädd.
Det är är allt från sättet hon vrider huvudet på, sättet hon har öronen på, hur hon för svansen, hur hennes ögon ändrar form, hur hon springer. Ihop med mängder av andra små nyansskillnader som gör att jag vet vart hon befinner sig känslomässigt.
Det här lär man sig allt eftersom man umgås. Jag visste absolut inget av detta när Alice flyttade till mig.
Jag visste inget ens om de mest grundläggande saker som hur mycket/ofta hundar ska äta, hur ofta de ska rastas, ja ni fattar.
Så jag läste en hel del, och det finns verkligen en uppsjö med böcker om hundar.
Men mest lärde jag mig genom att spenderade tid med Alice.
Det går läsa sig till mycket, men att umgås med sin hund slår allt. Teori är finfina grejer, men praktik är oslagbar.


Här ser vi en busig Alice.
Då tittar hon lite ”under lugg” och hennes i vanliga fall mandelformade ögon blir alldeles runda samtidigt som man ser delar av ögonvitorna. Det är bara sekunder kvar innan hon rusar upp och börjar studsa för att bjuda in till lek.


Här ser vi en gos-sugen Alice.
Då stryker hon bak öronen på ett speciellt sätt, vilket får henne att hon se öronlös ut.


Och här ser vi öronen i sin fulla prakt. :)

Jag hade funderat en hel del på att skaffa hund innan Alice kom in i mitt liv.
Jag hade även kommit fram till att det var alldeles för stort för mig, att jag inte skulle fixa det. Just för att jag inte kunde något om hundar eller hundägande.
Farhågor om alla de misstag jag skulle göra gjorde att jag avskrev det hela.
(Vilket egentligen var idiotiskt nu när jag tänker om det, just för att det alltid går lära sig. Med sunt förnuft kommer man ofta väldigt långt, resten går lära sig efter hand.)
Men så slumpade det sig så att en bekant till mig ville ha hundvakt under en utlandsresa och efter att ha haft Alice ett provdygn inför den utlandsresan blev jag erbjuden att ha henne på foder. (Här kan man läsa lite mer om vad det innebär att vara fodervärd.)
Jag gick från att ha avskrivit hundplaner till att bli ”hundägare” på ett dygn.
Efter ytterligare några månader köpte jag Alice och ägarpapperna skrevs under.
Nu var jag hundägare på riktigt.
Tack och lov att jag inte riktigt hann tänka igenom det hela innan jag var totalt
förälskad i Alice.
Hade jag låtit förnuftet prata högst hade jag givetvis struntat i allt. Jag hade aldrig trott mig om att fixa en hund.
Tur känslorna hann före, för jag kan inte tänka mig en bättre förstagångshund än Alice.
Hon var så tillgiven och glad redan från första timmen att jag var helt såld redan då.


Det här fotot är det allra första jag tog på Alice.
På sitt självklara sätt rullade hon ihop sig till en boll och vilade i knäet redan timmen efter att vi kommit hem första gången.

Visst har jag gjort massor med fel. Herregud, förmodligen vartenda fel i boken.
Och jag fortsätter göra fel. Det ingår i paketet.
Men vi har klarat oss rätt fint trots det, Alice och jag.
Jag fick massor med hjälp och råd under första året Alice flyttat in, som sagt.
Jag var otroligt tacksam för det, vilket gjorde att jag sög åt mig allt.
Och i mina oerfarna öron lät det både logiskt och vettigt.
Nu har jag övergett väldigt mycket av det jag tog till mig då.
Det började nämligen skava. Jag började inse att jag inte tänkte kring hunduppfostran som överensstämde med ett hårt förhållningssätt.
Att jag som ägare är totalitär i min makt, där det är meningen att Alice ska lyda utan att ha någon egen åsikt.

För mig är Alice en individ. Hon är en tänkande och kännande varelse.
Jag må bestämma, mitt ord gäller, men jag kräver inte blind och omedelbar lydnad.
Det hade förvisso varit rätt bekvämt, för då hade hon kommit hundraprocentigt på inkallning, alltid väntat på ok-signal från mig, alltid gjort som jag sagt i fråga om ”sitt, ligg, gör si-gör så.”
Men det är inte längre viktigt för mig. Inte på det sätt det var förr.
Mitt ”hundägande” baserar sig inte på hur väl och omedelbart Alice lyder.
Visst kan jag bli både frustrerad och irriterad om jag säger åt henne angående något och
hon inte gör som jag vill varken på tredje eller fjärde tillsägelsen.
Hon är trots allt en terrier och envis precis som en sådan, så nog frestas tålamodet vissa gånger.
Och nog ryter jag åt henne ibland.
Jag har vid något tillfälle även sugit tag i henne.
Det är absolut inte alltid en dans på rosor mellan oss där vi båda är lyckliga med varandra.
Hell no, ibland är hon den mest jobbiga någonsin. Tro inget annat.
På så vis hade det givetvis varit enklare om hon varit en passiv och lydig hund.

Men nej, för mig är hon är en egen personlighet och att snickra om den för att den ska vara bekväm för mig skulle kännas fel.
I alla fall för mig.
Hon lyssnar som regel väldigt noggrant på mig, följer mig, kommer på inkallning och är allmänt uppmärksam på mig.
Vilket jag bygger på att hon helt enkelt vill vara med mig, vara där jag är.
Inte för att jag strösslar med godis vad hon är gör, och inte för att jag hotar eller tvingar henne. Utan för att jag ger henne kärlek, gos, värme, någon att sova intill, lek, bus och utmaningar. Och sist men inte minst, massor med god mat. (Vilket förmodligen kommer på första plats om hon skulle rangordna vad hon gillar bäst med mig. Haha det var länge sedan jag hade illusioner om något annat. För att citera en av de hundägare jag möter på Vitberget ibland: man är såld för en köttbulle. Vilket jag definitivt skriver under på. :) )
Nej då, jag vill tro och tänka att hon är med mig för att hon tycker att jag är toppen. Att det är därför hon väljer att lyssna på mig och göra som jag vill.
Inte för att jag mutar henne med godis, inte för att jag tvingar henne med hot och hårda tag.

Hon är en väldigt nyfiken tjej, hon är modig (även hysteriskt feg bitvis) och vill alltid utforska saker, hon är högt och lågt samt före och efter.
Och precis så älskar jag henne.
Hon är så livlig och full av glädje. Bara tanken på att kväsa det genom att kräva total lydnad av henne gör ont i mig.
För det är vad som skulle hända om jag var stenhård med henne.
Hennes nyfikenhet skulle minska, hennes lust att utforska skulle minska.
Hennes glädje skulle stukas.
Hon skulle bli en tyst och stilla variant av sig själv. Hon skulle bli en passiv variant av
sig själv.
Hennes inre drivkraft skulle inte vara hennes längre. Den skulle vara min att
bestämma över.
Vilket gör ont bara av att tänka på.
Hon är en egen individ, en egen personlighet. Hon har känslor.
Hon är absolut ingen ägodel.
Hon är min vän, hon är en i min familj.
Och som sådan vill jag ge henne förutsättningarna för ett härligt liv fyllt med det som gör henne lycklig.


Vi är som sagt inte alltid vänner. Återigen, hell no!
Här ser vi en Alice som inte är vän med mig, utan som är ruskigt sur.
Vilket syns på den låga hållningen, öronen som delvis är bakåtstrukna i kombination med kisande ögon. Sur som ättika över att ha kläder på sig. Hon är verkligen übersöt i kläder, men det hjälper föga då hon är väldigt tydlig gällande vad hon tycker i frågan.


Nix, kommer inte på fråga.


Flytvästen är det enda ”klädesplagg” hon faktiskt tolererar någorlunda.
Här ser vi förövrigt en Alice som är väldigt nyfiken på vad som ska hända här näst.
Öronen är ställda rakt fram i kombination med att huvudet är lagt lite på sned.
Hade det inte varit för obehaget med flytvästen hade hon förmodligen understrukit det nyfiket förväntansfulla genom att lyfta ena framtassen.

Det är som regel jag som krånglar, inte hon.
Jag kan vara stressad, eller i ett allmänt dåligt läge och då är jag inte någon bra matte.
Då har jag kort stubin, jag är frustrerad och förbannad, jag leker inte med henne på samma sätt.
Hon uppfattar enkelt i vilket läge jag befinner mig i. Hon, precis som hundar gör, läser av sinnesstämningar utan problem.
Är jag ledsen är hon ofta extra gosig, lägger gärna sin svala nos mot min hals, eller busar med mig för att jag ska bli glad.
Är jag irriterar och frustrerad håller hon låg profil, hon kräver inget i form gos eller bus utan lägger sig bara alldeles intill mig i soffan utan att göra något mer, bara som för att finnas där.

Som sagt, för några år sedan trodde jag på fullaste allvar att en väluppfostrad (=lydig) hund var definitionen på hur lyckad man var som hundägare.
Numera lägger jag hellre vikten gällande det i att hon ska vara uppmärksam på det jag vill av henne. Hon ska lyssna på mig, jag är hennes matte och jag har bestämmanderätten, men att kräva blind lydnad är bara trams.
Målet är en trygg och lycklig hund, då gör man ett fint jobb som hundägare.

I och med att hon har ett kraftigt driv så övar vi på avslappning och nedvarvning.
Alice blir 7 år i sommar. Hon är inte någon ung hund längre, mer medelålders.
Vilket står i rejäl kontrast till att hon är valpigt i sitt uttryckssätt.
Varenda vecka under promenader möts jag av frågan om hon är en valp.
Det är givetvis för att hon är så pass liten, men framför allt är det hennes pigga, glada och nyfikna sätt som gör att folk tror att hon är valp.
Hon framstår för övrigt som betydligt större på bild än vad hon är i verkligheten.
När folk jag känner träffar Alice första gången säger de flesta förvånat; men jag trodde hon var mycket större.
Så jag gissar att de bilder jag lägger upp på henne är missvisande, haha Alice är nämligen en liten hund. Hon når mig inte till knäet och hon väger som mest 7 kilo.

Det gäller att ha koll på omgivningarna.


Många gånger undrar jag vad hon tänker på när hon sitter och bara tar det lugnt.

Mitt i allt det spralliga och energiska är hon samtidigt en total myspropp.
Hon bara älskar att mysa. Hon sitter gärna i knäet och lägger sitt huvud under min haka,
hon gillar även att vila på min mage och bröstkorg.
En annan favorit är att sova i min säng. (Egentligen är det ett nej på den, just för att jag sover sämre när hon ligger i sängen. Men jag konstaterar, trots att jag under natten skickat ned henne ur sängen gång på gång, att hon alltid ligger där ändå när jag vaknar nästa gång. Jag har med andra ord gett upp, för när allt kommer omkring tycker jag nog att det är väldigt mysigt trots allt.)
Annars gillar hon att bara ligga bredvid när jag sitter med datorn i knäet.


Snyggsidan upp!

Det finns alltså mycket positivt med att ha hund. (Att ha husdjur överhuvudtaget givetvis.)
Det finns också en hel del som frestar på ens tålamod. :D
I slutändan är man likafullt totalt såld på sin ögonsten!

Låt oss alla ha en finfin torsdagsafton!


Mitt absoluta favoritfoto på Alice. Mitt hjärta smälter precis varenda gång jag ser det.

Ps, här läser ni mer om Alice fulländade teknik då det gäller att få sig en extra godbit. Ds.

När lunch är grejen.

Luncherna den här vecka har sannerligen inte gått av för hackor.
Smaka bara på följande:

Måndag. Patte och jag lunchade ihop på Dallas där vi spånade vidare angående den festivalhelg/Stockholmsvistelse vi ska göra i början av augusti.
Själva resan bokade vi klart i fredags, så lunchen i måndags handlade mest om peppande.
Han är så jäkla kul den där Olsson. Lugnet själv ihop med en sällsam blandning av stillsam och omedelbar humor. Det är så enkelt att vara sig själv i hans sällskap.

Tisdag.  Lisbeth och jag hade bokat in lunch på vårt stammis-ställe Tatung. Vi fick även sällskap av Robert.
De där tvåern är så vansinnigt roliga, var och en för sig och definitivt tillsammans. Det blir vasst, det blir hjärtligt. Och det blir ofta väldigt oväntat.
Precis den vitamininjektion jag behövde just denna dag, ska tilläggas.

Onsdag.  Idag hade Linko och jag bokat lunch hos henne på Ängarna eftersom hon är ledig onsdagar. Vi fick välkommet sällskap av Patrik (E).
Och precis som vanligt i deras sällskap följde ett par riktigt sällsamma timmar.
På ett brutalt ärligt och innerligt respektfullt sätt navigerade vi oss fram genom det mesta som rör livet. Alltid med humor som följeslagare. Eventuella masker lämnas redan i farstun, vilket gör den här typen av umgänge möjlig.
När jag träffat de här två går jag som regel och funderar i ett par dagar efteråt.
Jag får alltid tillgång till mer av mig själv efter att jag hängt med dem.

Jag gillar att luncha med vänner. Det är dock sällan jag träffar så många samma vecka.
Vilket gör denna vecka till en riktigt social och trevlig sådan.

I övrigt städade Alice nyss bakom soffan, vilket uppskattades av mig.
I egenskap av golvmopp såg hon till att dra fram allt damm jag uppenbarligen lämnat kvar där bakom.
Nu behöver jag bara lära henne hur hon själv lägger dessa dammtussar i sopkorgen, så hon slutar lämna dem på mattan. Alternativt att jag går på överkursen direkt och lär henne hur dammsugaren fungerar…

Nu är det bara två dagar tills Vickan, Mark och Emil landar på Skelleftemark.
De kommer att vara hemma stora delar av sommaren, ända fram till hösten.
Jag kan inte minnas när Vickan var hemma så länge senast. Förmodligen inte sedan senare delen av 90-talet någon gång.
Det är nära nu! :D

Låt oss alla ha en finfin onsdagskväll.

Upprepanden för gillandets skull.

God eftermiddag mina vänner.
Rutiner, vanor eller vad vi vill kalla dem, hur har ni era?
Av mina massor med sådana är en väldigt aktuell just idag för att det är torsdag.
… och den andra tar jag med bara för att jag är så förtjust i den. :D

Först ur är en varjedag-sak som jag har för mig.
Jag börjar mina mornar på samma sätt vare sig det är vardag eller helg.
(Sover jag någon annan stans än hemma nöjer jag mig med den första delen i rutinen.)
Min väckare, tillika min mobil, ligger alltid på laddning i köksregionen nattetid.
Därför måste jag stiga upp ur sängen för att stänga av alarmet.
Väl i köket, hyfsat trött, gör jag följande innan jag gör något annat.
Vatten. Jag bara måste börja min dag med att dricka ett rejält glas vatten.
Man vill liksom dricka den natt-torra strupen smidig igen, samt få bort den där
morgonandedräkten från helvetet… ;)
Direkt efter vattnet dricker jag klassikern på ingefära och citron
Det blir en typ av kickstart,. särskilt om man som jag valt att inte ha någon honung i den.
Den shoten väcker, om jag säger som så.
När den är svald (och grimaserad till) är jag redo att börja dagen.
Jag gillar den här rutinen. Jag vaknar till ordentligt och jag känner mig väldigt hälsosam.
Haha jajamän, så är det.
Jag tror för övrigt att det är precis den shoten som hållit mig frisk under höst/vinter/vår-perioden.
Det är endast vid ett tillfälle en mildare förkylning dragit in.
Jag tillskriver faktiskt uteblivandet av de annars obligatoriska förkylningarna
just denna shot. Om inte annat placebo-effekten av den.

Recept för den som känner sig sugen att testa.
Ingredienser:
375 gram färsk ingefära
1 liter vatten
0.5 dl honung
2 (ekologiska) citroner, saften

Gör såhär:
Skölj ingefäran noga och riv den grovt med ett rivjärn. Ingefäran behöver inte skalas.
Lägg ingefärssrivet i en kastrull tillsammans med vattnet och värm under omrörning
till max 60 grader.
Passa noga och mät med termometer.

Låt dra under lock tills blandningen är max 40 grader. Blanda ner honungen.
Låt dra i ytterligare 2-3 timmar.
Pressa saften ur citronerna (rulla dem först mot ett hårt underlag så frigörs mer saft.)
Blanda ner citronsaften när blandningen svalnat till rumstemperatur.

Sila av med en finmaskig sil. Häll på flaska med kork och förvara i kylskåpet.
Skaka om flaskan innan det är dags att shotta.
Ta ca 30 ml till en shot och kickstarta dagen.
______________________________________________________________________________

Idag är det torsdag. Det tar oss till nästa rutin att berätta om.
Jag veckohandlar (helghandlar är kanske mer riktigt) nämligen tillsammans med mamma på torsdagar.
Den här grejen började vi med för 5 år sedan, närmare bestämt i februari 2012 efter
min Gastric bypass.
I och med operationen skulle jag vara försiktig med att lyfta och bära under en period.
Vilket gjorde att mamma hjälpte mig att handla.
Någonstans under den här tiden insåg vi att vi tyckte att det var som småtrevligt
att veckohandla ihop.
Så vi fortsatte med det även efter att jag var i form att klara mig själv igen.
Vilket vi alltså gör än i dag, 5 år senare.
Som regel är det torsdag förmiddag som gäller. Jajamän, klockan 10.00 närmare bestämt.
Det händer givetvis att mitt schema gör att vi måste flytta både tid och dag, men
vi siktar alltid på att ge Solbacken och Ica Maxi ett besök klockan 10.00 på torsdagar.
Jag gillar verkligen den här rutinen.
Det är trivsamt att gå runt bland hyllorna tillsammans.
Hehe ibland är det förvisso allt annat än roligt. De gånger jag är smulans stressad
av mitt schema blir handlandet varken avslappnat eller trivsamt.
Men på det stora hela är det här ett kul sätt att umgås på.

Så nu vet ni hur jag börjar mina mornar.
(Och vad ni skulle bli erbjudna om ni sov över hos mig. ;) )
Och nu ni vet också vart man troligtvis hittar mig torsdagar vid 10-snåret.

Snart helg mina vänner, gillas!

Möt Norman, mående i nuläge och mellanlandning i nållandskap.

Mina vänner, torsdag it is!
Strax långhelg. Igen.
Stugan är planen. Och Valborgs kommer att firas i Bureå med FFOP-gänget.
(Friendly Faces Of Perfection, för er som behövde en påminnas om betydelsen.)
Jag inte hängt med dem sedan vi firade in det nya året, så det blir kul!
Förutom det planeras ett Bates Motel-maraton på Casa Hawk.
Där Norman Bates denna 5:e och sista säsong på allvar har tappat det.
Vi som hade lite svårt att se hur man skulle kunna göra en bra 5:e säsong
med tanke på hur säsong 4 slutade har tagit tillbaka alla sådana funderingar.
5:e säsongen (2 avsnitt in) är minst lika bra som tidigare säsonger.


Underbar galenskap i sitt esse!

Måendet har fortsatt att förbättras under den här veckan.
Jag är på väg mot ägglossning och redan nu känner jag hur den underbara och
härliga (maniska och överenergiska) perioden är på inkommande.
Det känns fantastiskt, kroppen har redan börjat skimra bitvis, inte fullt ut
men om ett par dagar så lär det inträffa.
Men det är förmodligen inte speciellt sunt eller heller balanserat för den delen.
Jag skulle överlag må bättre av mer balans. Det blir för stora kontraster mellan
dessa ytterligheter. Det blir för höga toppar och för djupa dalar på det här viset.
Blir det aktuellt med Citalopram igen kommer det att lena ut. Vilket är meningen.
Det är givetvis trist att de höga topparna kommer att minska, just för att jag älskar dem.
Den våldsamt fantastiska känslan av att vara hög på livet.
Men det uppvägas förhoppningsvis av att den mörka perioden efter minskar.
Jag gissar att man får ge och ta. Men nog kommer jag att sakna topparna. Som satan.

I övrigt är det dryga 4 veckor sedan jag piercade mig.
Japp, en månad har redan hunnit gå sedan jag gjorde verklighet av planen jag haft under något år.
Så låt mig uppdatera oss om hur läkningen gått hittills.
Fint. Är den kortfattade varianten.
Men då jag tycker kortfattat är tråkig kommer givetvis en längre version redan här nedan.

Som skrivet, Läkningen går alltså fint. Den är inte klar på långa vägar än, jag hoppas
innerligt att jag inte jinxar till det genom att skriva de här raderna.
Men likafullt, det är troligtvis den mest enkla läkning jag haft av alla de piercingar jag
skaffat mig.
Den minst smärtsamma definitivt.
Läkningen sköter sig nämligen i stort sett själv. Min insats är tämligen blygsam.
När jag tog bort plåstren hade dess mörka skuggor redan berättat att det skulle finnas
en del blod där under. Jag var inte egentligen speciellt sugen på att se hur det såg ut
om jag ska vara sanningsenlig. Hade det inte varit för att det var hög tid att rengöra
hade jag lätt låtit plåstren sitta kvar några dagar (läs; veckor) till faktiskt.

Jag har tagit kort (nej då oroa er inte mina vänner, det kommer inga bilder på
bröst så ni behöver inte oroa er för att kvällsmackan ska komma på returen) på hur det såg ut när jag tog bort plåstren. Tittade just på dem. Hehe, det såg hyfsat urkigt ut.
Torkat, svart blod och torkad sårvätska fastnad kring smyckena.
Men varm koksaltlösning tog hand om det. Proceduren att göra rent var helt smärtfri.
På riktigt.
Sedan var jag däremot väldigt, väldigt känslig. Den följande veckan kändes det att något försiggick på min framsida.
Det gick bäst när jag hade bh, för då behövde jag inte oroa mig för att stöta till det hela oskyddat. Då, precis som nu, har jag trosskydd som inlägg i bh:n för att enkelt hålla rent vilket tillsammans med tyget på bh:n gör att grejerna liksom är väl skyddade.
De första nätterna sov jag inte speciellt mycket. Dels för att jag sov i tröja, vilket är en mardröm för en nakensovare, men mest för att jag var rädd att stöta emot något.
Min plan, för att få en bättre sömn, var att sluta sova i tröja efter ett par dagar för att hellre byta sängkläder ofta. Men den saken skippade jag fort när jag insåg att Alice ju inte kan sova i sängen då. Och jag är är rätt förtjust i att hon sover i sängen.
(Eller rättare skrivet, oavsett om jag gillar att hon sover i sängen eller inte så dyker
hon upp likafullt, fastän jag skickar ner henne lika många gånger.)
Så jag fortsätter sova med tröja på. Det går inte mycket bättre nu än för en månad sedan,
men tja det är det bästa alternativet likafullt. Så minst en månad till fortsätter jag så.

De första dagarna efter själva utförandet var jag totalt medveten om det nya.
Jag hade på inget sätt ont, men det kändes alltså att något annorlunda försiggick.
(Enda gången jag varit i närheten av att ha ont var samma kväll som de gjordes, och då bestod det onda mer av en kraftigt nypande känsla. En som man fixar enkelt, i alla fall om
man gillar piercingar. ;) )
Nu känner jag inget sådant längre. Visst är jag lite mer försiktig än vanligt, absolut.
Jag tar på mig bh och tröjor mer försiktigt, jag duschar framsidan mer försiktigt, sådana
små saker.
Det enda jag undviker är att låta Alicen vila på min bröstkorg, vilket hon gärna gör när jag ligger på rygg och lyssnar på musik.
Hon brukar också ställa sig med framtassarna mot min bröstkorg när hon vill gosa, vilket
jag också undviker till stor del.
Vid några tillfällen har Love suttit i mitt knä, och då gäller det att vara lite
uppmärksam så jag kan parera honom på ett sätt som funkar.
Annars är det inget som är annorlunda.
Ja möjligtvis att jag faktiskt kramar folk lite mer försiktigt fortfarande.
Vilket mer är en försiktighetsåtgärd än ett måste.

Och som jag alltså nämnde här ovan sköter sig läkningen i princip själv.
Jag tvättar inte schemalagt morgon eller kväll på något sätt.
Enda gången jag tvättar är om jag ser att det finns någon torkad sårvätska, vilket
hittills endast gjorts vid ett tillfälle. Samt att det vid ett annat tillfälle kommit lite blod.
I övrigt duschar jag bara som vanligt.
Vilket gör att den tvättas var och varannan dag. Hur enkelt som helst faktiskt.
Det enda jag aktivt gör, vilket kanske är överkurs men en väldigt bra sådan om man har
tid över, är att göra koksaltbad.
Jag värmer koksaltlösningen varmare än kroppstemperaturen, häller upp
den i en liten behållare och sitter med den över själva piercingen.
Helst i samband med serietittande, för då kan jag lätt sitta så i en halvtimme utan att
det känns jobbigt.
Det är ett bra sätt att underlätta läkningen.
Här ser ni en text från CALM:s sida angående just användning av koksaltlösning på det sätt jag gör det:

”Saltlösningsbad:
Varma saltlösningsbad kan påskynda läkningen av din piercing och kan göras så ofta
du vill men skall göras minst 2 gånger i veckan. Vid akuta problem råder vi till att
ni gör detta 3 gånger dagligen.
(…) Det skall vara varmare än kroppstemperaturen. (…)
Sätt glaset med saltlösning mot piercing-området och håll fast det där
under 10-15 minuter. Värmen gör att porerna öppnas samt att blodgenomströmningen
i området ökas så att överflödig vätska i såret dräneras.
Spola bort med ljummet vatten när du är klar så att inte saltet ligger kvar och torkar ut huden.”

Texten i sin helhet återfinns här: CALM bodymodification skötselråd.

Läkningstiden på den här typen av piercing uppskattas ofta till 3-4 månader, men kan
pågå upp till 12 månader.
Jag kommer inte att ha någon brådska att byta smyckena till sådana som jag vill ha.
De här läkningssmyckena får sitta i ett par månader till.
Av den enkla anledning att jag är väldigt nöjd med läkningen so far och därför inte på något
sätt har tänkt äventyra den.
Jag hoppas att jag piercade mig i rätt tid, om det är så att sommaren skulle visa sig bli
en varm sådan lagom i juli. Om jag då kan bada utan att äventyra något.
Då har jag haft dem någonstans mellan 3-4 månader, kanske är de okej för bad då.
Jag får kolla upp den saken. Å andra sidan är jag som bekant en badkruka av rang så
en sommar utan badande är inget nytt under solen. Det är faktiskt bara de senaste somrarna jag badat under de typ senaste 10 åren.
Så en sommar utan bad borde rimligtvis gå finfint. Att plaska med fötterna passar mitt badkrukiga jag alldeles utmärkt.
… om vi ens får någon sommar, vill säga.
Hela veckan har varit kall, just så pass plusgrader ackompanjerat av blåst.
Vilket inte direkt ger en känsla av annalkande vår. Nåväl.

Låt oss alla ha en härlig torsdagsafton!


Jag tror minsann att mitt bloggsällskap just somnade. Det snarkande lätet tyder på det.

”One thing I know… I want more.”

God kväll vänner.
Hur är livet med er denna lördagsnatt?
För mig har saker och ting har rört sig mot det bättre sedan vi sågs senast.
Jag har fått hjälp från där jag mest önskade det.
Den del av Laget som kunde klev in på ett sätt som betydde väldigt mycket.
Den här gången är min tacksamhet större än vanligt.

Tack för allt som skapades för min skull!

Där påmindes jag om hur vi hanterat det här tidigare, och vi vred fokus rätt.
Jag har utan tvekan tappat balansen. Jag har fallit fritt ett tag.
Nu stoppade vi det, och pratade om hur man hittar tillbaka till balans.
Vi pratade om vikten av att förstå sammanhang.
Det skapar en förståelse för varför man går vilse. Och vi pratade mycket om
vikten av att vara vänlig med sig själv när man gått vilse.
Jag kände mig bättre redan där och då. Jag har hört det förut, vi har pratat om precis
det här under flera års tid.
Men bitvis, när pressen blir för stor, tappar jag likafullt balansen.
Och lyckas inte riktigt resa mig själv.
När mörkret kommer tappar jag liksom förmågan att hjälpa mig själv.
Jag vet inte längre vem jag är och jag hittar inte ut.

Tidigare i veckan, då vi träffades, styrde vi det viktigaste rätt.
Det fortsatta jobbet är mitt.
Men jag behövde definitivt hjälp att hitta rätt riktning. I det här läget har
jag helt tappat kontakten med det jag tidigare lärt mig.
Som om jag aldrig hört ett enda ord om det överhuvudtaget.
Jag söker alltid hjälp i precis det ögonblick jag börjar känna mig bättre.
Det är inte möjligt innan.
Av den enkla anledningen att jag inte bryr mig. Jag är helt avtrubbad i det läget.
Men när det vänder, när det avtrubbade får sällskap av en millimeters medvetenhet
då ber jag Laget om hjälp. För då bryr jag mig tillräckligt mycket
för att veta att jag inte fixar det själv. I det här läget har jag alltså fortfarande
ingen kontakt med det jag lärt mig på Kliniken överhuvudtaget.
Men direkt vi börjar prata kommer det tillbaka. Inte allt och inte rakt av,
men på det sätt att jag mycket väl vet vad vi pratar om.
Jag känner igen det. Och jag kan i det här läget se vad vad som gjort att jag
tappat balansen.
Vi benar tills vi hittar sambanden.
När det är gjort vet jag vilket jobb som är mitt att göra.
Just det gillar jag väldigt mycket, att jag är den som ska göra jobbet.
Då hänger det på mig, inte någon annan. Sådant brukar fungera bra för mig.
Det är tryggt på något vis.
Det var en mycket bra träff tidigare i veckan.

Jag har också kontaktat Kvinnokliniken.
Jag skrev om det för någon vecka sedan. Ur ett helt annat perspektiv. Totalt blind för vad som egentligen pågick.
Jag skrev om ägglossning och hur fantastiskt jag mår i samband med den.
Jag nämnde att jag för några år sedan inte alls upplevde det så fantastiskt.
Att jag faktiskt fick hjälp just för PMDS.
Inlägget för någon vecka sedan nuddade det hela. Men er Cicci, hög på livet självt,
missade det uppenbara.
Jag ansåg nämligen att saker och ting skilde sig mycket från då.
Men de är precis vad de inte gör. Överhuvudtaget.
Ägglossningen har aldrig varit problemet. Jag har alltid mått vansinnig bra då.
I alla fall sedan någon gång i slutet av tonåren.
Det är, och har alltid varit, veckan innan mens som är döden.
Veckan innan mens, då är jag inte jag.
PMDS heter det. (För er som vill läsa mer om det hittar en länk här.)
Under den veckan har jag våldsam ångest. Jag fungerar inte.
Jag hatar världen. Jag hatar mig själv. Jag ser ingen anledning till att leva.
Inte på det sätt att jag skulle göra slag i saken och inte leva, inte alls.
Men det finns absolut inget varken roligt eller fantastiskt med att leva.
Allting river och sliter.
Jag är rasande förbannad, jag är full av självförakt. Hade jag kunnat skala av mig huden
skulle jag göra det, för att bli av med det äckliga som är jag.
I det här läget ägnar jag mig åt rejält självdestruktiva saker.

Men när mensen väl dyker upp, vilket den som regel gör på morgontimmarna, då lenar
det självdestruktiva av.
Ångesten, det arga och självföraktet släpper i det närmaste redan under förmiddagen.
Som om det aldrig funnits.

Jag blev förvånad när jag insåg att måendet kvinnocykelmässigt är precis som
för några år sedan.
Och jag blev fan så frustrerad på mig själv över att jag missat
något så uppenbart. Simpel kartläggning hade tagit den grejen direkt.
Jag som är så van att observera mig själv, definitivt ett resultat av alla timmar
på Kliniken, borde enkelt ha uppfattat det.
Vilket jag inte gjorde förrän tidigare i veckan.
Och nu när jag benar bakåt vet jag med säkerhet att jag haft det här problemen sedan
förra sommaren. Det kan vara längre, men där har jag dåligt med referenspunkter
som hjälper mig med tid, vilket endast gör det till gissningar.

När mensen alltså kom för några dagar sedan trillade polletten ned.
Eller rättare sagt, när måendet förändrades radikalt till det bättre redan
under förmiddagen timmarna efter att mensen kommit, trillade polletten ned.
Jag insåg att jag är tillbaka där jag var för några år sedan. Där jag fick
möjligheten att medicinerade med ett väldigt bra resultat.
Medicinen fick min vardag att åter börja fungera den här fruktansvärda perioden på månaden.
Kvinnokliniken kontaktades därför och en kartläggning som sträcker sig över två
månader inleddes. (Vilken görs för att konstatera om det handlar om PMDS.)

Tacksam är jag också över de vänner jag har.
Jag vet att jag har skrivit om det många gånger, men låt mig göra det igen.
Jag har verkligen bra människor omkring mig.
Jag kommer aldrig att förstå hur jag lyckats få dessa trygga, varma och fantastiska
människor att vara mina vänner!
För visst är det så att man mår bra av att spendera tid med personer man trivs med.
När jag fungerar som sämst träffar jag ingen. Av den enkla anledning att jag inte vill.
Eller rättare sagt, jag bryr mig inte.
Jag ser ingen anledning att träffa någon, det finns inget som lockar med det.
Jag vill hellre vara ensam.
I veckan har jag promenerat med Erika, vilket jag ofta gör annars också förvisso,
men under den här perioden har jag hoppat över en hel del gånger.
Men nu har vi alltså börjat promenera ihop igen. Vi hinner då avhandla livets
alla viktigheter som förekomsten av elaka mumintroll, som att Mr Robot kanske inte
egentligen är någon feelgood-serie eller som att en bil bara ska gå.
Sådana saker.
Vi skrattar ibland så mycket åt fel saker att vi på allvar börjar känna oss
oroliga att karmabalansen ska hinna ifatt oss och fälla oss raklånga med både
benbrott och utslagna tänder som följd.
Jag hade inte skrattat på ett tag, vilket gjort att jag glömt bort hur fantastiskt det känns.
Vilket jag definitivt fick känna på när vi promenerade.
Hon är förjävla kul den där fru Skogly.
Och mitt i all den glada, skoningslösa humorn flikar vi in hjärtesaker.
Allt hinner bli pratat om. Balans.

Träffade också Katta i veckan. Lunch med den människan är ibland helt omöjligt att få till.
Det kan vissa gånger ta en månad att styra upp en tid som passar. I veckan gick det
hyfsat enkelt, vilket alltid är lika glatt överraskande.
Jag kommer aldrig att förstå hur hon fungerar. Hon överraskar mig nästan varenda
gång vi träffas trots att vi känt varandra i snart 20 år. Det borde i stort sett
vara omöjligt, men så är det.
Hon har ett fenomenalt sätt att fånga vad som är viktigt i en ström av meningar.
Hon hör även vad som sägs trots att det inte sägs.
Som om själva andemeningen är självlysande för henne.
Sedan är hon vasst rolig på det där sättet som gör att jag skrattar högt. Och kan
fortsätta göra så åt saker hon sagt för flera veckor sedan.

Den där typen av humor är förövrigt ett genomgående drag hos de personer jag
tycker mycket om.
Rapp, ofta levererad på ett lika oförutsägbart som träffsäkert sätt.
Alltid ihop med en rejäl dos självironi.

Det har känts riktigt bra att träffa vänner den här veckan.
Jag har lust att styra upp fler möten.
En surströmmingsträff på Ängarna bokade jag av när jag mådde som sämst, kanske
vore den något att göra aktuell igen.
En fikadejt med en av de mest människovarma människor jag känner
vill jag också försöka få till.
Kanske att jag under några Alicerundor även ringer några goda vänner och
frågar om de telefonvägen har lust att följa med på promenad.

Vidare för ett bättre mående hängde jag på Casa Hawk hela fredagen.
Från mitt på dagen till sen timme.
Vi åt god lunch och vansinnigt god middag. Vi promenerade. Vi shoppade.
Vi såg serie och vi tog det lugnt.
Jag gillar Erikas och Dannes sällskap.
Tillsammans med deras pojkar Max, Alfred och Love är de familj för mig.
Det var en fredag att gilla.

Saker och ting har med andra ord vänt sedan vi hördes senast härinne.
Perspektivet har börjat vridas rätt, och nu gäller det att fortsätta hålla det rätt.
Det jag inte kan påverka har jag strategier för att hantera.
Och nu vet jag hur balansen jag tappade bort känns, den mentala balansen som
även är fysisk balans.
Hur jag ska förhålla mig när stressen river, när behovet att döva kommer.
Och hur jag vill ha tyngdpunkten i kroppen.
Den är viktig, för den säger väldigt mycket det psykiska måendet.
Jag hade helt tappat bort den biten de här senaste månaderna.
Det gäller att vara uppmärksam på kroppen.
Vad som är viktigt nu är att ha koll på vad som är vad av de tankar som kommer.
Är de riktiga eller är de faktiskt felaktiga?
De svaren säger mycket om hur jag ska hantera och förhålla mig till det hela.
Det är en bra sak att hålla den frågeställningen aktiv.
Fokus är viktigt.
Och att vara vänlig med sig själv när man snubblar till.
Lätt som en plätt, tycker vi inte? ;)

Nu ska jag ägna de timmar som är kvar av den här kvällen till mängder av bra musik.
Lurar på och hög volym mina vänner, den här låten knäcker ben på skönast tänkbara sätt.

”More” med Sisters of mercy.
Den är hämtad från skivan ”Vision thing” från 1990, en av de absolut bästa skivor som någonsin gjorts. Om man frågar mig.

Jo tack, allt är fint!

Så slutar saker spela någon roll.
Det som brukar vara roligt spelar ingen roll.
Det som brukar vara mindre roligt spelar ingen roll.
Det som brukar kännas brinnande viktigt spelar ingen roll.
Det som brukar få mig att skratta skrattar jag inte åt längre.
Det som brukar få mig att gråta gråter jag inte åt längre.
Det som brukar engagera mig engagerar mig inte längre.
Och har inte gjort på ett tag. Jag har bara snyggat till det här inne.
Inte för att jag känner kravet på att leverera en vacker yta. Utan mer för att den tillsnyggade
versionen mer eller mindre går på autopilot.

Och känslan av ensamhet… Där jag går omkring i ett vakuum.
Där det är tyst fastän bilarna passerar mig på vägen.
Där det är tyst fastän fåglarna sitter i klungor i träden.
Där det är tyst fastän jag möter en skolklass i färgglada västar på väg någonstans.
Som om jag blivit döv… den typen av ensamhet.
Där jag befinner mig i mitt liv utan att vara närvarande.
Den ensamhet och tomhet som inte har något alls att göra med att sakna vänner. Eller partner.
Som kommer sig av att känna sig som ett ufo.
Som att man aldrig hittar ett vettigt sammanhang.

Men det är lättare att skriva att saker och ting är bra. Att man använder påskledigheten
till att ta det lugnt, hitta på roligt saker och umgås. Det funkar bättre.
Det är framför allt bättre för för den som läser.
Då spelar det ingen roll att verklighetens jag undvikit allt som har med andra att göra
den här långhelgen.
Såvida det inte varit tidig morgon eller sen kväll. När jag tror jag ska möta
så lite folk som möjligt, då har jag handlat, då har jag rört mig ute.
För träffar jag andra ökar känslan av att inte höra hemma någonstans, ökar känslan av ensamhet.
Feltonerna i mitt liv blir öronbedövande höga.

Och samtidigt är det bra för måendet att distrahera sig från stumheten.
Att låna någon annans skratt, funderingar och berättelser för en timme eller två.
Att faktiskt låna någon annans liv för en timme eller två.
Vi får se, kanske i morgon. Kanske inte.

Det är lika enkelt som det är komplicerat.
Läget är något bättre i afton än vad det varit tidigare dagar, annars hade de här raderna
inte blivit skrivna. Den förändringen är bra att påminna mig om. Att läget faktiskt
känns bättre ikväll än vad det gjorde igår, i förrgår.

Det finns ett par stressmoment som jag inte lyckas hantera på ett bra sätt själv just nu.
De går inte ta bort, de kommer att fortsätta existera. Jag behöver däremot hitta ett
sätt att förhålla mig till dem.
Med turen på min sida har Laget möjlighet att kliva in och hjälpa.

Nej hörrni, låt oss avsluta det här fantastiskt muntra inlägget med en bild på min lillgurka.

Är hon inte världens finaste så säg?
Att hon kom in i mitt liv är en av de riktigt bra sakerna som hänt mig.
Och ledsen jag tänker på hur jag skrek åt henne för några kvällar sedan.
Det krossar mattehjärtat att veta att jag skrek ”jag är så satans less på dig din
jävla fitthund”.
Jag skrek det till henne för absolut ingenting. För att hon inte gick dit jag ville.
Den kvällen insåg jag hur dåligt mitt mående blivit.

God afton mina vänner.

Pågående påskledighet.

Så mina vänner, påsk säger vi!
Hur firar ni? Är ni i fjällen och njuter av en sista chans till fiske, en sista
sväng på skotern eller några sista dagar i slalombackarna innan våren slår till på allvar?
Eller har ni åkt för att besöka släkt och vänner på annan ort? Eller är ni kanske
de som har bjudit hem släkt och vänner från annan ort?
Många kanske inte har några planer alls förutom att vara hemma och ha en lite längre
helg än vanligt? Eller så kanske ni tillhör kategorin där arbetsveckan
sträcker sig över helgen.

Jag tillhör de av oss som stannar hemma utan större planer än att ha en lite längre ledig helg.
Tanken var förvisso att åka till stugan, men efter att ha konsulterat yr.no ströks den planen.
Ett bra beslut känner jag. Å andra sidan, skulle jag ändra mig är stugan endast 20 minuter bort.

Som jag berättat om tidigare är högtider inget jag egentligen är speciellt intresserad av.
Redan i de sena tonåren var jag på det klara med den saken.
Innan jag faktiskt kom fram till att högtider inte riktigt var min grej stressade de
mig en hel del.
(Jag slutade för övrigt både jul- och påskpynta direkt jag flyttade hemifrån. Men visst,
jag har givetvis gjort undantag från det när jag haft partner som tyckt om jul/påskpynt.)
Vidare, det här med att äta mat tillsammans i sällskap flera dagar i rad får mig att inte
riktigt trivas. Det blir lite för mycket av det goda.
Högtider i mindre skala är däremot väldigt trevligt. Jag gillar att umgås med både släkt och
vänner på ett avskalat sätt. Där saker och ting inte är så upphaussat.
Jag får prestationsångest över att förväntas vara ”glad och trevlig”.
Däremot gillar jag andras firar-bilder på FB och Instagram.
Fint pyntat, godis och mat vackert arrangerat, glada ansikten, helt enkelt bilder på
människor som verkar trivas. Sådant gör mig glad.
Men absolut, visst ska jag umgås en del i helgen också. Helgen är lång så både umgänge
och vila kommer att hinnas med.



Låt oss alla ha en härlig långfredagskväll oavsett om vi befinner oss på jobbet eller just
nu får stryk av kusinerna i Monopol!

Ingen andedräkt för den vekhjärtade.

Det finns vissa saker som alltid funkar när en dag inte riktig flyter.
En av dem är vitlöksbröd. Ihop med ett stort glas Cola Zero proppat med is.
Det får vilken pissig dag som helst att kännas mindre pissig. Så även denna – exakt nu.

Jag är nyligen hemkommen från aftonens Filmstudiofilm, vilken jag är glad över att
jag ålade mig iväg på. Den levererade sannerligen.
Fäktaren, vilken var Finlands Oscarskandidat 2016.

Jag tyckte den var fantastiskt bra, jag gav den betyget 5 av 5.

Nu vitlöksbröd och ”Mr robot”, sedan sova.

Enade.

I helgen blev vi alla Stockholmare.
Från norr till söder. Från inom vårt lands gränser till utanför.
Det är svårt att ta in och greppa det våldsamma vansinne som inträffade i fredags.
Nyhetssändningarna har följts hela helgen.

Som många av oss har jag vänner i Stockholm och givetvis undrade jag genast
hur det gått för dem.
Det var en lättnad när FB-sidan där människor kunde checka in som ”okej” dök upp i mitt flöde.
Jag följde den tills jag sett att de mina var okej. Tack och lov.

De senaste dagarna läser jag om gripanden. Bra.
Däremot låter jag bli att läsa spekulationer. I mitt FB-flöde dyker det upp inlägg
och länkar där många har åsikter och där många vet. Eller så är det bara spekulationer i största allmänhet.
Jag låter bli att läsa de trådarna, kommentarerna som följer.
Jag funkar väldigt dåligt ihop med sådant.
Tack och lov fylls mitt flöde också med hyllningar till polisen för deras fantastiska
arbete, agerande och närvaro.
Jag läser också hur man hyllar sjukhusens personal, hur beredskapen fungerat.
Sådant ger hopp, och därför läser jag det.
Jag vill inte känna känslan av hopplöshet här. Som om den vänliga världen vore över.

Mest glad (och stolt) blir jag när jag läser om hur Stockholmarna gick ihop och blev till ett.
Styrkan av varandra. Värmen. Beslutsamheten.
Manifestationen på Sergels torg måste ha varit fantastisk att närvara vid.
Vilket värdigt sätt att hedra offren på.
Och vilket fantastiskt sätt att fira livet på.

Men självklart, situationen är verkligen inte bra.
Jag tänker att de dåd vi kunnat följa bara de senaste åren är vad framtiden kommer att innehålla.
Det gör mig oroad. Bekymrad.
Norrland och Skellefteå känns fantastiskt tryggt givetvis. Och jag lär förmodligen inte känna
någon rädsla för en enda sekund när jag i augusti spenderar tid i Stockholm.
Det är snarare en mer övergripande oro och känsla av hopplöshet som drar in när jag läser om
dåd där målet är att döda civila. Att döda sådana som du och jag.
Där skapande av rädsla för att begränsa vårt sätt att leva är målet.
Det är inte den värld som är min, det är inte det liv som är vårt.
Och i helgen blev vi alla Stockholmare just för att någon attackerade vårt sätt att leva på.
Det är sannerligen fruktansvärt.
Än en gång är jag stolt över att vara svensk, vi är varma och vänliga.
Och vi står enade.

I övrigt är det en grå och regnig måndag.
(Jag vet, övergången från stycket här ovan är svår att göra bra, jag ber om ursäkt för klumpigheten.)
En mindre bra dag redan från att väckarklockan ringde i morse.
Jag har en sådan där dag. Ni vet de där dagarna som är ostämda, osynkade,
raspande och bara allmänt ur fas.
Tack och lov hade jag redan igår vidtagit åtgärder för att måndagen skulle
bli en bra sådan genom att kolla med Patrik om han ville luncha med mig.
Vilket var tur, för jag hade ingen aning om hur pissig dagen skulle bli igår när
jag sms:ade honom. Hur välbehövligt sällskap över lunch skulle vara.
Här ser ni för övrigt vår konversation. Eller kan man ens kalla det konversation?
Han är lustig att sms:a med, han är nämligen aldrig mer prater textvägen än såhär.

Strösslande av ord är uppenbarligen mer min grej än hans.

En afton ihop med serien ”Mr robot” (den är verkligen bra, ser ni den?) är precis vad orken räcker till.
Middag, dusch, serie, sova. I exakt den ordningen med början nu.
Så hoppas vi på en bättre dag i morgon.