Helloween på det sätt som det ska vara.

Fredag mina vänner!
Och inte vilken fredag som helst kan jag berätta.
I kväll är kvällen som jag sett fram emot väldigt länge, nämligen U Rock i Umeå.
En endagars-festival med en massa hårdrock.
Bra band som Lillasyster, Pain och Skid Row står på scen. (Lillasyster och Pain ser jag verkligen fram emot.)
Och givetvis anledningen till att jag åker dit; Helloween och deras Pumpkins United Tour.
Det här är väldigt stort i kretsar som dessa, att få uppleva Helloween på det sätt man vuxit upp med, det vill säga med Kai Hansen och Michael Kiske. Det blir bortom brutalt!

Det blir Robban, Patrik och jag som far.
Katta och Anna var givetvis också välkomna att följa med, men de var väldigt upptagna just det här datumet. :D
(De har bara inte kommit till samma plats som vi andra i hårdrockslyssnandet. Än.)
Det kommer att bli grymt!

Låt oss alla ha en finfin fredag!

När det inte går skjuta upp längre.

I eftermiddags var dagen då jag skulle göra ett gäng ärenden jag skjutit på en längre tid.
Sådana saker jag lagt på hög just för att jag inte varit speciellt sugen på att göra dem eller för att de inte varit direkt akuta.
Det hela innebar att jag behövde göra många av Solbackens affärer samt bege mig in på stan för att avverka en hel hop affärer där.
Sammanlagt tog det en sisådär 3 timmar.
Och jag säger er mina vänner, det här med att gå omkring på stan, gå omkring i affärer, det måste verkligen vara en försmak av helvetet.
För mycket folk, för mycket varor. Jag blir matt bara jag tänker på det!
Hur många prydnadskuddar kan Åhléns kunder tänkas behöva välja mellan för att förbättra sina hem? Eller Kapp-Ahl, är det någon som ens vet hur många olika byxor de har
i sina ställ?
All trevlig personal som ler och säger hej, som undrar om man behöver hjälp, som undrar om man hittar det man söker.
I det där supertrevliga, glättiga och helt opersonliga tonfallet som jag självfallet förstår att de använder men som får mig att längta bort.
Det kändes efter ett tag  som om jag var på besök i ett parallellt universum.
(Jag kan för mitt liv inte förstå att jag en gång i tiden faktiskt gillade att åka till storstäder och handla! Vem var jag då?)

Lättnade var stor när jag var klar och satte mig i bilen för att åka till stugan. Bara tanken på att strax få gosa in mig i Alicens päls fick stressnivån att gå ner.
Nåväl, nu är allt avklarat och jag behöver inte gå på stan på länge igen. :D

Låt oss alla ha en finfin torsdagsafton!

 

 

Köks-nej och surströmmingshäng.

Andra veckan efter semestern påbörjad.
Allmänt seg Degerman har överlevt måndagen.
Jag visste ju att aftonen skulle spenderas på Ängarna tillsammans med Linda och Anneli ätandes ett par goda surströmmingsklämmor. Vilket gjorde att starten på veckan kändes betydligt mer lockande än vad den skulle ha gjort annars.
Det var kul att träffa Anneli (och Linda givetvis) som alltså gästar hemmaplan.

Helgen som just passerat var förövrigt en lugn och skön sådan.
Fredagen spenderades i stugan.
Lördag och söndag återfanns jag på Casa Hawk.
En helgkombo helt i min smak.
På Sunnanå började vi förövrigt se serien Castle rock. Den känns väldigt lovande såhär några avsnitt in.

I övrigt, saker om aldrig kan känns tillräckligt rena för att få vara i ett kök.

Haha, jodå jag äcklades också totalt innan jag insåg att den var ny från affär och endast passerade köket för att torkas av. Vilket mamma förklarade snabbt när jag, givetvis mycket diplomatiskt, undrade vad (i helvete) toaringen gjorde på diskbänken. Kombon får mig att äcklas såpass att jag inte vet säkert om jag ens är okej med att en oanvänd sådan ligger där. :)

Nu är det väldigt nära sängdags hörrni, måndagskvällar har en tendens att vara lite tröttare än många av veckans andra kvällar.

Låt oss alla sova gott i natt!

Hyllningar nattetid.

Precis som de flesta av oss har jag ingen erfarenhet av hur det är att försöka sova med 50 000 ivrigt applåderande människor utanför mitt fönster.
Däremot har jag en asp alldeles utanför knuten här i stugan, vilket borde vara ungefär detsamma.
(I alla fall när det är så varmt att man måste sova med öppet fönster.)
Hepp!


Asp + vind = såga ned.

Låt oss alla ha en finfin lördag, min kommer att spenderas på södra sidan älven.

 

Min leende hals.

I fredags hängde jag med familjen på Casa Hawk.
Vid något tillfälle tittade Affe (mellersta Skogly) på mig och frågade vad jag hade gjort på halsen, om jag hade bränt mig.
Jag svarade att det är märket efter en operation jag gjorde för länge sedan.
Han sa att han aldrig hade sett det förut.
(Lustigt det där, jag har känt honom hela hans liv och vi har umgåtts massor och åter massor. Jag gissar att i fredags helt enkelt bara var dagen då det blev synligt på det sätt att han frågade om det.)

Det är inga konstigheter vad som försiggår på min hals.
Jag hade nämligen problem med sköldkörteln (som jag kallar struma härifrån) 1999/2000 och opererades därför för detta.
Jag har alltså inte bränt mig, ägnat mig åt någon intressant scarification eller på något sätt varit nära att bli bragd om livet. Det är helt enkelt bara en vanlig ointressant operation som ägt rum.

Bakgrunden till det hela var att jag hösten -99 inom loppet av några få veckor
tappade all ork.
Jag orkade inte ens gå de tre trapporna hem utan att vila på alla avsatser. Jag orkade liksom ingenting, och var väldigt skakig,
Vid den tidpunkten var jag 25 år och hade i vanliga fall aldrig några problem med ork på det sättet. Så det nya tillståndet, som alltså kom väldigt fort, visade att något inte stämde.
Ett enkelt blodprov på vårdcentralen visade att jag hade en överproduktion i sköldkörteln.
(Sköldkörteln producerar hormonet som styr ämnesomsättningen.)
I folkmun kallas det struma. Vilket i sig bara betyder förstorad sköldkörtel och inte  säger något om vad som felas den, om det handlar om över- eller underproduktion i den.
Den korrekta termen för mitt tillstånd var hypertyreos, vilket betyder att min sköldkörtel producerade för mycket ämnesomsättningstyrande hormon.
Det visade sig även att det utvecklats till giftstruma.

På ren svenska betydde det att jag hade för hög ämnesomsättning, den skenade och dränerade mig på all energi.

Förresten, vi bör ta mina termer med en nypa salt. Det är 18 år sedan vilket gör att jag inte har samma koll alls på samband, orsak och verkan som jag hade en gång i tiden.
En mer påläst person lär säkert upptäcka faktafel och känna att användandet av ordet ”struma” kännas både torftigt och missvisande.
Jag väljer att använda ordet för att det ska bli enklare för oss som läser att relatera just för att många av oss är någorlunda bevandrade i vad folkmunsbegreppet ”struma” innebär.

I vilket fall, den förhöjda ämnesomsättningen gjorde att jag kom till en punkt då jag inte orkade just något samtidigt som jag var ordentlig darrig i händerna. Jag hade förmodligen fler symptom, men jag kommer inte ihåg dem nu.
Struma kan tydligen vara en lite knepig diagnos att ställa då symtomen ibland är
väldigt diffusa.
Ett enda blodprov räckte dock för mig. Kanske var jag i en sådan ålder att de symptom jag kom med var givet för min läkare att testa mig för. Eller så hade jag bara ofantlig tur att träffa på en läkare som var väl påläst i ämnet.
Sedan gick det i varje fall väldigt fort. Jag fick två mediciner att påbörja redan samma dag, samtidigt som jag under de följande månaderna fick tre penicillinkurer mer eller mindre på raken.
Man opererar alltså inte direkt utan kroppen behöver förberedas.
(Kanske behövde den komma upp i olika nivåer som man i det stadiet ligger långt ifrån,
jag minns inga detaljer kring detta.)
Det tog cirka 5 månader från första blodprovet tills jag låg på operationsbordet.
Eftersom jag då var i fertil ålder handlade lösningen om operation.
Hade jag inte varit i fertil ålder hade jag fått dricka jod istället, men då det uppenbarligen inte är vänligt i reproduktiva aspekter var det inget alternativ.

Operationen gjordes på NUS i Umeå och gick helt planenligt.
(Det enda jag inte förstått var att en operation av den här sorten innebär att man behöver äta medicin (Levaxin) resten av livet. Det hade jag helt missat och gjorde att jag kände mig rejält nedstämd under en hyfsat lång period efteråt. Här var jag 25 år och skulle äta medicin varje dag, som en gamling! Haha, jag hade inget perspektiv på livet.)

Jag fick stanna kvar några dagar på NUS och sedan åka hem med en fyra veckors sjukskrivning på schemat.
(Jag fick inte lyfta mer än ett mjölkpaket i tyngd, vilket gjorde att jag blev väldigt beroende av min mamma och vänner. De ställde upp väldigt bra dessa veckor, minns jag.)

Stygnen togs bort här i Skellefteå.
Jag hade aldrig sett hur det hela såg ut, utan såg bara tejp när jag tittade på halsen.
Inte heller när stygnen togs såg jag något, allt tejpades om igen innan jag hann se.
Och den tejpen skulle sitta kvar ett rätt bra tag, om jag inte minns helt fel.

Tejpen som täcke såret var stort,  jag tänkte inte mer på det då utan gissade mer att man förmodligen ville tejpa ordentligt för ett bra läkande resultat.
När jag väl såg ärret första gången hajjade jag däremot till, smulans chockad faktiskt.
Läkaren hade innan operationen måttat med fingrarna att det skulle bli ett sisådär 3-4 cm långt ärr.
I själva verket mäter det 11 centimeter.
När jag såg det första gången var det ju även blodrött  (vilket det fortsatte vara i något år) vilket förmodligen gjorde min reaktion större. Jag tittade förundrat i spegeln minns jag.
Det syntes väldigt väl där det skrek blodrött på min hals.
Det har givetvis bleknat till vitt för länge sedan, och är inte egentligen
iögonfallande längre.

Någon kanske undrar varför jag pratar om ett ärrs utseende och synlighet.
Men jag gissar att ärr kan orsaka en hel del dåligt mående för den som har ett ärr den inte tycker om. Att man känner sig ful, att ärret förstör. Kanske börjar det hämma personen, att man inte känner sig som sig själv längre, att man undviker att ha vissa kläder eller undviker vissa situationer.

Vilket är fullt förståeligt, jag köper det helt och hållet.
Ärr är något som inte går ta bort.
Kanske går de sminka över eller dölja med kläder, men förr eller senare hamnar man i situationer då de kommer att synas. Och mår man då av olika anledningar dåligt över dem  är det definitivt ett problem. När man börjar ägna sig åt undvikanden i en ständigt ökande ström blir livet väldigt begränsat fort.
(Nu kanske det finns krämer och behandlingar som tar bort ärrs synlighet, det var däremot inget man pratade om för 18 år sedan.)

Jag kände, tack och lov, inte så inför mitt ärr. Vilket är tur då det sitter väldigt synligt.
Jag har egentligen alltid gillat det. I alla fall på det sätt att jag inte tycker att det misspryder min kropp. Det är en helt enkelt bara del av mig.
Men visst, nog har osäkerheten slagit in vid tillfällen. Jag har skämts och absolut valt att hålla det dolt.
Det var mest första året då det var blodrött och folk ofta frågade vad jag
gjort på halsen.
Det var nog egentligen inte frågorna om ärret som besvärade mig utan mer att jag upplevde att folk tittade på mig tillräckligt länge för att upptäcka det.
Och jag har aldrig riktigt varit bekväm med att folk tittar på mig, varken för 18 år sedan
eller nu…

Efter några år bleknade det som sagt och blev till det vita det är idag.
Jag skäms inte för det eller försöker dölja det. Det är ett icke-problem.
Jag har som regel kläder som döljer det, men inte i syfte att dölja utan bara för att jag helt enkelt har kläder som visar väldigt lite hud i största allmänhet.
I sommartider blir det såklart mer synligt. Om jag råkar ha ett linne på mig.
Eller en överdel som inte är av hoodie-karaktär. ;)
Och skulle jag någonsin befinna mig i en situation där naket är saken är jag medveten om att ärret syns men det får mig inte att känna mig obekväm.
Återigen, det är bara en del av mig som vilken annan.


I verkliga livet är det mer synligt än såhär, det visade sig bara knepigt att ta en korrekt bild
av det.

Nu vet vi i alla fall vad som försiggår på min hals. :)
Låt oss alla ha en finfin torsdagskväll!

 

Onsdag.

Kära nån, det här med att börja om att jobba efter semestern alltså!
Två kvällar i rad har jag varit som bortkopplad. Hjärnan har rört sig i sirap
och kroppen likaså.
Idag känns det lite bättre. Förmodligen för att jag bara jobbade till lunch och sedan kunde åka till stugan. Det satt fint ska ni veta.
Var rädd att det skulle vara olidligt varmt som förra veckan, men då luftfuktigheten inte ens är i närheten av hur den var förra veckan har dagen känts oväntat behaglig.
(Jag röstar som vanligt alltid på en värmegräns vid 22 grader någonting, allt över det får mig att längta efter vinter.)

Orange is the new black är vad resten av kvällen kommer att innebära för mig.
De andra säsongerna har varit väldigt bra, mina förväntningarna är minst sagt skyhöga.

Låt oss alla ha en finfin onsdagsafton!

 

Nöjd och mörbultad.

Sådär ja, första dagen efter semestern är gjord. Kändes bra att vara tillbaka.
Precis som andra år hade jag valt att börja om med idel bekanta ansikten. Det får mig alltid att bli på bra humör och omställning mellan ledighet och jobb blir en mer angenäm sådan.
Min egen kropp känns hyfsat mör såhär på aftonkvisten. Det hör till när jag varit ledig ett längre tag, och brukar ge med sig efter ett par dagar med jobb.
Att ha väckaren ställd långt före jag själv skulle vilja stiga upp däremot, det vet jag inte om jag vänjer mig vid i första taget. :D

Låt oss alla ha en finfin måndagsafton!

Det är sedan gammalt.

Telefonsamtalet mellan Patrik och mig igår eftermiddag inför att jag skulle till han och Anna i Kåge och hänga, äta och sedan gå på fest:

P: Jahapp. (Det är för övrigt det närmaste en svarsfras jag får från honom.)
C: Alltså Patrik, jag har slut deo, får jag låna av dig?
P: Går fint!
C: Bra, jag är där om en timme ungefär.
P: Jopp. Hej.
(Det här är för övrigt standardlängd på telefonsamtal oss emellan. Han ställer heller aldrig några onödiga frågor som ni ser. :) )


Viss tidsbrist, till följd av undertecknads tidsoptimism, gjorde att jag inte hade tid att svänga förbi någonstans och köpa en deo.
Nu kanske någon också undrar varför jag inte bara lånade Annas deo istället.
Men nej hörrni, det är ju sedan gammalt att herrdeodoranter luktar så mycket godare än damdeodoranter, är det inte?

Så samtidigt som jag luktade väldigt gott under armarna hängde jag alltså en del med Patrik och Anna innan det var dags att åka till Ersmarksängarna för sommarfest.
Kul var det! Och oväntat mörkt och kallt det blev framåt kvällen!
När jag körde till stugan på natten vad det definitivt helljus på som gällde, samt att sova
för stängt fönster.
Vilket ju gillas massor, om du frågar mig, för det betyder att hösten är på väg!
(… det sistnämnda är förmodligen bara önsketänkande då vi bara skriver den 5:e augusti och det mycket väl kan vara många veckor av sommar kvar.)

Söndag mina vänner. Och även sista dagen på min semester.
Det känns riktigt bra att börja om att jobba.
Jag har förvisso gått in ett par timmar i veckan under semestern, men det har mer känts som om jag bara gästspelat.
I morgon (eller redan nu egentligen) kommer jobbkänslan att vara tillbaka igen, vilket
känns bra.
När jag är ledig längre perioder tappar jag mina rutiner, rutinlöst och jag brukar vara en dålig kombo nämligen.
Ett par veckor framöver kommer arbetet att handla om halvtid ungefär, som ju mer sommaren övergår till höst ökar i tid.
Det blir kul!
(Tänker jag nu. Imorgon bitti när det är dags att kliva upp förmodligen not so very much.)

 Låt oss alla ha en finfin söndagsafton!

 

Nyfunnen svalka.

Det här med AC i bilen hörrni, det är grejer det! :D
Er Degerman, som är sist på bollen gällandes mycket, har gjort nya upptäckter.
Som ni inte vet har jag bytt bil under tiden då vi inte träffats här inne.
Ja ni läste rätt. Min silverkula till Golf är utbytt.
Min älskade Golf hade verkligen gjort sitt. (Sedan ett par år tillbaka till och med.)
Jag har kört just Golf ända sedan jag tog körkortet för hundra år sedan, och det här var den senaste Golfen i min ägo.
Den har varit otroligt pålitlig och smidig att köra. Men visst, då jag inte är någon mekaniker alls och också är av filosofin att bilar bara ska gå, så underhöll jag den inte som jag borde
ha gjort.
Den började helt enkelt krångla i det lilla. Till slut blev det lilla lite för många saker och jag tröttnade på att ha specialare överallt. (Om någon behövde låna min bil hade jag liksom en hel manual med ”när du startar den håller du in knappen här”, ”ha med dig vatten/glykol om tempmätaren skulle börja lysa” och sådana små grejer.
Jag slutade helt enkelt lita på den fullt ut själv.
Vilket gjorde att jag började kolla efter en annan bil.

Till slut föll valet på en liten Peugeot.
(Och jag lovar, den är så liten att den får Golfen att se stor ut.)
Min silverkula till Golf är alltså numera en vass (erhm ja kanske inte då) liten Peugeot.
Vi håller på att bekanta oss med varandra än, Golfen kände jag utan och innan, och det lär ta ett tag innan nytillskottet och jag blivit lika goda vänner.

I vilket fall, det finns alltså AC i min Peugeot.
Och det har visat sig vara en finfina grej den här olidligt varma sommaren.
Ujuj så skönt att susa omkring utan att behöva svettas ihjäl.
(Och förvåningen som blir när man kliver ut ur bilen och kliver rakt in i en bastu!)
Jag kan definitivt vänja mig med sådan här extravaganser.
(Haha, elhissar och centrallås känns också oerhört lyxigt att ha.)
Jag saknar givetvis min Golf som såldes till Malå och kommer att leva sina sista mil där.
Men jag tror det kommer att bli bra, att vi kommer att bli goda vänner min Peugeot och jag.

I övrigt är jag ruskigt trött efter en vecka med väldigt dålig sömn. Det har helt enkelt varit alldeles för varmt och jag äter inte mina sömntabletter sedan en tid tillbaka.
(Jag blev däckad dagen efter vilket inte funkade. Jag ska ta tag i det i höst, se om det finns någon annan alternativ.)
Jag sover några timmar per natt, men vaknar gång på gång vilket gör att den sömn som faktiskt finns inte blir kvalitativ. Jag känner mig bitvis väldigt sliten.
Nu när jobbet drar igång igen kommer det att bli ett problem som jag
behöver lösa. Konstant sömnbrist när man är ledig är en sak, men när man jobbar funkar det bara inte.

Trött eller inte, den årliga sommarfesten hos Linko och Uffe på Ängarna går av stapeln
i afton. Kul!

Låt oss alla ha en finfin lördag!

Hörlurar på!

Sådär ja, så kom morgonen då vi äntligen slapp vaka upp i tropikerna!
I morse var det bara 22 grader, och ingen kunde vara lyckligare än jag åt det faktumet.
(Eller förresten, hela Skellefteå var förmodligen precis lika lyckliga som jag, nu när jag
tänker efter.)

Låt mig få inleda er fredagsafton med en riktigt bra låt!
Den här går för tillfället går på repeat i mina hörlurar och har den senaste vecka avnjutits garanterat 15 gånger per dag.
Den har precis allt jag söker. Den har det där så våldsamma och otyglade samtidigt som den är tung och ruskigt melodiös.
Mina vänner, det är tveksamt om det någonsin kan bli bättre än såhär!
(Förutom nästa vecka givetvis, då jag gillar någon annan låt precis lika
passionerat som denna förstås.)
Ta på er hörlurarna och ge den en chans!
(Skulle ni inte gilla den är det uppenbarligen något ruskigt felvridet hos er,
bara så ni vet! ;) )

Låt oss alla ha en finfin fredagsafton!
Själv drar jag till Casa Hawk där familjen är hemma för en kort paus i sitt campande.