Normalt eller olycksbådande brusande?

Rysarinspirerad jag med sinnet total uppslukat av American Horror Story påminns ständigt om rysligheter i helt vanliga vardagssituationer.
Särskilt nu när Emil är en del av mitt liv.
Vi vet nämligen alla (ja vi rysarälskare alltså) att rysare och barn i kombination ger mycket olycksbådande och väldigt skrämmande resultat.
Möjligheterna att skrämmas med barn i rysare är oändliga.

Vilket gör att jag gissar att dessa bilder av Emils babymonitor väcker samma obehagskänsla hos er som den gör för mig.
(Förvisso är känslan snabbt övergående, men den finns där likafullt.)
Vickan och Mark, som inte ser rysare, förstår ingenting när skeptiskt jag berättar om hemskheter involverandes babymonitorer.
Herregud så dåligt insatta de är. De har liksom inte den blekaste aning om hur mycket hemskt som kan utspela sig tack vare den. Vilket är ett måste så man är förberedd den dag en avgrundsröst väser genom den. Eller man hör sin sovande älskling jollra och prata med klar stämma på ett främmande språk.
…tack och lov har de ingen kamera i Emils rum, för där hade min gräns gått. Ni vet precis vad jag pratar om, eller hur?
Någon typ av självbevarelsedrift måste man faktiskt ha.
I vilket fall, hans babymonitor har (hittills) inte återgivit några ljud som inte är synonymt med småbarn.
Tack och lov, för jag skulle nog inte hantera det speciellt väl.
Tvärtom, den dagen lär jag förmodligen lämna Vallgatan utan att ta med mig varken Emil eller Alice. Var och en får liksom rädda sig själv i den typen av situation tänker jag. Punkt.


… om jag borde sluta se rysare? Förmodligen. ;)

Midsommar i morgon.
Mina planer tar mig till Bureå och trevligheter förlagda hos Katta och Robban.
Ser fram emot det! God mat, god dryck och kul människor.
Förhoppningsvis väldigt bra musik också.
Med lite tur gör solen oss sällskap.
Kanske blir det en sväng förbi något traditionellt midsommarfirande under dagen.
För att visa svensk midsommar i all sin ”dansa kring midsommarstång sjungandes Små grodorna”-glans för Emil och Mark.
Förhoppningsvis är Emil för ung för att få några permanenta skador av att se det hela, Mark däremot riskerar dock att få men för livet. Men är det midsommar så är det. :D


Låt oss alla ha en finfin torsdagskväll!

Ps. Golfen gick igenom besiktningen idag. För en vecka sedan var den uträknad, men nu är den åter på banan. Det gör mig synnerligen glad! Ds.

När ett hemsökt hus, förväntan och överbett resulterar i trivsel.

God afton vänner!
Hur är det med er? Med mig är det bra. Förra veckan var ingen riktig höjdare, men det har rätat ut sig och jag är åter mitt glada och sprudlande (…) jag.
Tre saker gör mig på extra bra humör dessa dagar, nämligen följande:

1. American Horror Story säsong 1; Murder House.
Er Degerman, som i vanlig ordning är sist på bollen, har alltså börjat se American Horror Story.
Inte själv givetvis, hell no, jag är alldeles för kyckling för det det så Erika, min vapendragare, ser den med mig.
(Tanken var förvisso att se den själv, fast det var innan jag börjat se den.)
Erika hade pratat varmt om den här serien och tyckte jag borde ge den en chans.
Vilket jag gjorde. Men efter 1 minut och 12 sekunder (ja ni läste rätt, en minut och tolv sekunder) fegade jag ur.


Detta skickades till Casa Hawk minuterna efter fiaskot.

Sjysst Erika, som redan sett första säsongen och visste hur bra den är och hur mycket jag skulle gilla den, erbjöd sig att se den med mig. Vilket vi numera alltså gör.
Och herregud så bra den är!
8 avsnitt in och den kvalar definitivt in som en av de bättre serier jag överhuvudtaget sett.
Jag skulle gärna berätta vad den handlar om. Men ni som sett den vet att det är snudd på omöjligt. Det här är förmodligen det närmaste jag kan komma:
En man och hustru i äktenskapskris gör ett försök att rädda sin relation genom att flytta in i ett nytt hus.

Alla försök till vidare förklaring av vad serien handlar om är bara att skrota. Det går helt enkelt inte.
Huset visar sig (för oss tittare) nämligen vara hemsökt. Vilket orsakar en följd händelser som åtminstone jag inte kan återberätta och samtidigt lyckas göra mig förstådd.
Låt oss bara säga att familjen; mamma, pappa och dotter i tonåren aldrig hade kunnat förutse vad som skulle komma härnäst.
Det är så fantastiskt skruvat att jag njuter av varje minut. Särskilt med tanke på att det här är en rysar-serie.(Som gener är den märkt skräck, drama och thriller.)
Jag vet inte hur många gånger jag ryckt- och skrikit till. Underbart, underbart!
Vi har flera säsonger att se fram emot i sommar.
Vilka förresten är nya givar för varje säsong. Återkommande skådespelare blandat med nya men helt nya berättelser. Spännande upplägg där jag hoppas att jag kommer att gilla de andra säsongerna också.
Hehe, tur Erika kunde tänka sig att se serien igen, annars hade jag gått miste och allt det här fantastiska.

2. Globen i november.
Patrik ringde i fredags och berättade att hans favoriter, Five Finger Death Punch, ska spela i Globen i november.
Tillsammans med In Flames.
Han tyckte vi borde fara. Vilket jag också genast tyckte. Nu är 5FDP kanske inte riktigt min kopp te (versmässigt hårda, drivande och jäkligt bra, men lite för trallvänliga refränger för att passa mig) men jag tror de blir jäkligt kul att se live!

In Flames är gamla idoler till mig. Det är några år sedan jag lyssnade på dem på allvar, de utvecklades åt ett håll där jag är mer förtjust i deras lite äldre skivor nämligen.
Har sett dem live vid några tillfällen tidigare så det blir ett väldigt kul återseende!
Och Globen, en perfekt arena anser jag. Ljudet, de gånger jag varit där, har varit fenomenalt.

Så i november är tanken att vi drar till Stockholm för en helg och umgås med vänner samt njuter av väldigt mycket bra musik!
(Fast först har vi ju en vecka av festivalande/Stockholms-häng att se fram emot i början av augusti. Musik och umgänge, det blir inte mycket bättre än så. :) )

3. Tuna.


Hahahaha, jag såg den här bilden i mitt FB-flöde för ett bra tag sedan. Sparade den på min dator just för att den får mig att le.
Det är liksom total igenkänning på den då man vaknat upp dagen efter en kul fest hehe.
Ännu roligare blev det då det visade sig att hunden, som alltså heter Tuna (och hans helfestliga utseende) är på riktigt och något av en internet-kändis.
Föll nämligen över hans instagramkonto härom dagen och insåg att han har massor med följare, nämligen 1.9 miljoner!
Just tack vare hans fenomenalt charmiga överbett.
Jajamän hörrni, kolla in tunameltsmyheart.com., därifrån hittar ni även hans instagram.
Han är absolut oemotståndlig och att se bilder på honom i mitt flöde får mig att må väldigt gott.


Så måste jag givetvis lägga till en extra punkt till min lista om tre, nämligen:
4. Emil.

Jag får inte nog av honom.

Kolla vilken fin bild av Vickan, Emil, mamma och mig, tagen under morsdagsfirandet för någon vecka sedan.

Låt oss alla ha en finfin tisdagsafton!

C som i Ch.

God afton!
Söndag säger vi, inte dumt det inte. Min är en bra sådan, hoppas er också är det.
Gårdagen spenderades på IKEA och senare på Casa Hawk. Vilket gjorde att även lördagen var en pärla.




Emil och jag ägnade oss åt roliga saker på Avion samtidigt som Vickan och Mark fördjupade sig i köksalternativ inför deras husbygge.

På Sunnanå hängde jag tillsammans med familjerna Skogly/Ganeteg.
Det bjöds på finfint umgänge, väldigt god mat och massor med suverän musik.
Definitivt en kväll i min smak.


Lika vackert som gott! Snacka om att hon är skicklig den där fru Skogly.

Max (äldsta sonen Skogly) och jag höjde ribban rejält för det som för några månader sedan började med att min mobil började försvinna om lämnad obevakad för en sekund. Numera är det fullskaligt krig skulle man kunna säga.

Han är snabb, förslagen och håller masken skrämmande bra.
Jag får kämpa för att hålla jämna steg. Men förlust mot honom är givetvis helt uteslutet.
Jag kände mig sannerligen nöjd när jag plockade hem den sista segern.
Bara för att inse när jag for hem på nattkvisten att det i själva verket var han som fått det sista ordet.
Hatten av, verkligen! :D

På natten, väl hemkommen till stugan, visade termometern minusgrader.

Juni?

Så, en härlig helg har det sannerligen varit.
Det enda som är pissigt är att mina hörlurar dött.
De har hängt med överallt och blivit använda oändligt många timmar de senaste 2.5 åren.
Och till sist tog de sakerna ut sin rätt gissar jag.
Jag har haft dem tejpade de senaste två veckor, med godkänt resultat, men idag dog de alltså bortom lagningsmöjligheter.
Jag ska göra ett försök att hitta ett par likadana då jag är helt såld på dem.
Innan hade jag ett par Sennheiser som höll i en sisådär 6 år som jag absolut avgudade och som på många sätt satte standarden för hur jag vill ha hörlurar. När de väl havererade snavade jag över dessa, ett par lågprislurar som visade sig sitta helt perfekt och ha ett grymt ljud.


Nejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnej!

Ser att de finns på Amazon.com. Däremot ska jag kolla köp/säljsidor på Facebook först. Med lite tur finns det någon i stan som har ett par precis sådana i fint skick. Eller om de av någon anledning går få tag i på/via ICD där jag köpte dem.
Det får helt enkelt bli morgondagens ta-tag-i.
(Jasså, du menar att du har ett par av dessa Edifier (H850) och inte använder dem, hör då genast av dig så köper jag dem.)

Med risk för att inte kunna sluta upprepa mig, men hur söt är inte Emil?!
Hans röda busigt långa och lite lockiga hår smälter mitt hjärta totalt.
När han skrattar mot mig eller tar tag i min hand. Eller när han säger mitt namn, som låter ungefär som Chi-Chi. (Haha, på samma sätt som jag heter Chi-Chi heter Alice Alich.)


Emil och kompisen Alich.

Låt oss alla ha en finfin söndagsafton!

… i brand.

Herregud, ägglossningstider.
Hela jag brinner.
Och allt som existerar är män i arbetskläder. Och män med synliga ådror på  underarmarna.
… manlighet, en våldsam variant av sådan.
Hahaha, jag står inte ut!

Om och om igen har jag skrivit om just den här extremt levande delen av månaden.
Senaste tankarna återfinns här.

I övrigt, låt oss alla ha en finfin fredagskväll!

Sammanfattningsvis såhär en skön söndag.

Himmel, er Degerman är sannerligen inte någon frekvent berättare här inne.
Vilket kanske skulle kunna tänkas tyda på att jag inte har något att skriva om, vilket fallet inte är.
Det är mer så att jag bara inte sätter mig och skriver om det jag har pågående i huvudet eller om saker jag ägnar mig åt.

I vilket fall, långhelg på väg mot sitt slut.
Den har ägnats åt häng i stugan, hemma-i-soffan-lugn, second-hand-shopping samt tivolibesök.
Surströmming har också mumsats på. (Det borde vara stående att äta suring minst varannan vecka, tycker vi inte?)

Som ni vet har Vickan med familj landat på svensk mark sedan två veckor tillbaka.
Jag håller som bäst på att lära känna Emil, min systerson. Vilket går finfint. Vi gillar liksom varandra, jag tycker han är en toppenkille att umgås med. Han är rolig, nyfiken, busig och mysig. Allt i ett.
Vilket gör honom till någon jag börjat tycka om.
Innan har jag givetvis också tyckt om honom, men då egentligen för att han är Vickans barn liksom.
Nu däremot, när jag träffat honom under två veckors tid, har han blivit en egen person.
Någon som jag gillar för att han är just han.
Vilket gör att ”tycka om” inte bara är ett begrepp utan har vuxit sig till en varm känsla.

Jag är som bekant inte barnkär. Har aldrig varit.
Inget med barn har liksom fallit sig naturligt för mig. Jag vet inte hur man pratar med dem, leker med dem, tar hand om dem.
Barn rör väldigt sällan några varma strängar hos mig. (Vilket i sig gör att jag känner mig som ett totalt ufo och helt onormal.)
Jag känner mig fel och klumpig mest hela tiden när jag umgås med barn.
Enda undantaget är faktiskt killarna Skogly. Jag har förvånat accepterat att de krupit innanför det kyliga som är jag. Jag älskar dem helt enkelt, hur fasen det nu gick till.

Däremot hände något när jag träffade Emil den här gången. (När jag träffade honom senast var han endast någon månad gammal nu har han vuxit till sig och närmar sig sin 2-årsdag om några månader.)
Vi klickade i stort sätt rakt av redan inom de första 10 minuterna vid första träffen.
Jag kände mig inte ett dugg klumpig eller fel, tvärtom, jag kände mig helt som mig själv samtidigt som jag kände mig väldigt nyfiken på honom.
Jag tycker att det är kul att hänga med honom. Hur otippat som helst då jag inte i vanliga fall gillar barn.
Han har så otroligt glada bruna ögon. Samt det där fantastiska röda håret som gör att man direkt ser att Vickan är hans mamma. Jag bara tokgillar att han fick hennes röda hår!
Och absolut sötast är han när han säger ord på engelska. Han har börjat prata lite smått och använder sig mest av engelska ord men även av svenska. (Han förstå svenska lika bra som engelska.)
Men ni skulle verkligen höra honom prata alltså. Hahaha, ord som ”more” i samband med mat exempelvis, ”all gone” när något är slut, inte helt ovanligt i just matsammanhang heller, eller ”bye, bye” när ett plan flyger över stugan eller vi säger hej då för aftonen.
En annan favorit är ”oh no” som ofta sägs i en lika glad som dramatisk ton när han ”tappar” något.
Uttalet, det engelska, får mig att skratta inombords, det är så gulligt att hjärtat smälter fullkomligt!
Jag menar, föreställ er bara när han är törstig och säger ”water” med sin barnröst.

En annan sak som smälter mig totalt är när han är med Alice. Alice är väldigt försiktig i närheten av Emil. I vanliga fall är hon ju en rätt energisk tjej, men det är som om hon förstår att med Emil behöver hon vara lite mer försiktig.
Så hon luktar alltid lite mer stillsamt på honom, hon lägger gärna nosen mjukt mot honom istället för att, som med andra, nästan hellre stångas i sin iver att bli klappad tillbaka.
Emil har kommit på att Alice gillar mat. Han gillar att mata henne ur sin lilla, lilla hand. (Vilket är modigt, för då känner han definitivt både Alice tunga och tänder.) Han ställer även ned sin tallrik till henne när han ätit klart själv. Eller ger henne brödbitar.
Han gillar att stryka henne över pälsen. Och Alice brukar vara väldigt lugn när det är just Emil som stryker på henne.
Han har just lärt sig vart hennes tår är (tass är i det här läget överkurs, så vi kör på ”tår”) så han pillar gärna på dem när vi kollar vart tårna finns. Hon står kvar även då.
Även när han visar vart hennes öron är.

Kan givetvis tänkas att hon anser något annat om just den saken om han skulle få för sig att dra henne i öronen, peta henne i ögonen eller rycka henne i svansen. När han vid ett tillfälle klappade hennes svans lite mer än hon är van vid satte hon sig helt enkelt bara på den, så var den saken löst. Smidig tjej det där.
Det går betydligt bättre med Alice än jag någonsin hoppats på. Jag var lite orolig över att hon skulle skrämma Emil just för att hon är så full av energi och glädje, vilket gör henne studsig och väldigt snabb i vändningarna.
Men hon tar det väldigt lugnt när han är bredvid henne. Som om hon känner att hon behöver ta det lite lugnt då det gäller just honom. För han är lite reserverad när hon går fram till honom, han blir väldigt stilla.
Vilket förvisso inte är konstigt alls. Tänk er själva att en hund kommer fram till er som når er ända upp till ansiktet, det skulle vara våldsamt skrämmande. Så det är nog väldigt naturligt att han blir lite reserverad. Vilket gör henne försiktig tillbaka.
En bra mix det där.
Sedan kommer vi givetvis att hamna i situationer då jag inte kommer att hinna vara med och ett öra eller en svans blir dragen i, eller ett öga petat i. Sådant är oundvikligt då det gäller mixen småbarn/djur.
Vickan är dessutom väldigt bra på att prata med Emil om Alice. Hur man ska klappa henne, vara försiktig med hennes, inte dra i svans eller öron och sådant. Så han har rätt bra koll på det hela. Jag har inga problem med att lämna Alice och Emil själva, jag känner mig trygg med den situationen, vilket känns väldigt bra.

Skulle någon situation trots allt uppstå där Alice markerar eller knuffar Emil får vi ta det då. Då det gäller djur finns ingen hundraprocentig försäkran om att inget sådant skulle kunna uppstå. Just för att barn är nyfikna och inte riktigt har koll på hur hårt de tar i. i kombination med djur som inte kan pratar och förklara utan som reagerar.
Så det lär garanterat uppstå situationer som sådana. Och lika naturligt är det att Alice reagerar om hon blir ryckt i svansen, dragen i öronen eller klappad för hårt, petad i ögonen, trängd eller vad än som utan problem skulle kunna inträffa.
Däremot hoppas jag givetvis att hon reagerar med att bara gå undan. Skulle hon markera med tänderna eller skälla till när han står alldeles bredvid är risken givetvis väldigt stor att hon skulle skrämma Emil rejält. Och det vore givetvis väldigt olyckligt.
Men å andra sidan går sådant givetvis arbeta bort genom att se till att de får roliga stunder ihop. Att förklara det som går förklara och sedan låta lekar och roligheter bygga upp modet och tilliten igen.



Alice vill också vara med och läsa om krokodilen som inte tyckte om vatten.

Annars då? Ny vecka på ingående. I morgon kommer jag, förutom att jobba på förmiddagen, ägna mig åt cellprov samt häng på Casa Hawk.
Det enda trevligt, det andra not so very much. Nåväl, det är viktigt att hålla koll på grejerna så cellprov är en självklarhet.

Jag har snöat in på dokumentärer för övrigt. Just nu ser jag några som handlar om dödsstraff. Mycket intressant eftersom jag definitivt är emot dödsstraff. Att då också få chansen att fördjupa sig i den andra sidan, anhöriga till offer, som ser dödsstraffet som ett naturligt och kanske även självklart straff, men framför allt ett straff som de hoppas ska ge dem ett avslut.
Det har inte ändrat min egen ståndpunkt, men definitivt breddat den. Saker och ting är sällan svartvita, och de här avsnitten har ökat förståelsen för gråskalan som finns även här. Intressant!

Låt oss alla ha en finfin söndagsafton!

Här hittar ni för övrigt ett gammalt inlägg om det svåra jag har med att knyta an till barn, och även det fantastiska med undantaget till det, nämligen the Skogly boys.

Maj som mer liknade vinter.

God afton!
Hur är er helg? Min är en bra sådan, tackar som frågar!
Har dock känt mig rätt sliten, så tempot har därför varit tämligen lågt.
Vickan, Mark och Emil landade alltså i fredags så vi har träffats en del, samt att jag varit i stugan en sväng.
En bra helg i ett tempo som passat mig kan man sammanfatta det med.

Igår kväll handlade världen om två saker. ESC och snö.
Det enda gick undvika genom att vägra följa eländet. Det andra gick inte ignorera hur man än försökte.
Att det skulle snöa visste vi som håller lite koll på väderleken, men ingen hade nog trott att det skulle komma sådana mängder.


Igår kväll fick jag faktiskt lite julkänsla, vilket kändes rätt mysigt. I en sisådär 5 sekunder.


Och i morse låg snön tjock, vilket gjorde att våren inte längre kändes speciellt aktuell.

I övrigt installerades Emmanuel Macron som Frankrikes nya president idag.
(Jag gillade givetvis att han vann valet före Marine Le Pen, men det är en helt annan historia.)
Jag har istället tänkt använde ovanstående konstaterande som språngbräda för att påminna oss alla om hur det gick till här på bloggen för fyra år sedan då Hollande var den som tog över presidentrollen.
… jag har nog inte riktigt kommit över den lilla fadäsen än, nåväl.
_________________________________________________________________________________

”Dårhus Degerman tar klivet in i maktens korridorer.
Postat 11 november, 2012

Det här utspelar sig för en tid sedan.

Jag sitter vid köksbordet hos mina föräldrar och läser utrikessidorna i Norran.
I brist på annat läser jag om presidentvalet i Frankrike.
Och blir väldigt förvånad och kanske lite irriterad också, över att Holland gång
på gång har uttalat sig om valet.
Jag menar, vilka tror Holländarna att de är egentligen?
Så jag frågar mamma, som enligt mig, är hyfsat insatt i nyhetsflödet.

C: Du, varför har Holland en massa tyck och tänk om presidentvalet i Frankrike?!
M: Holland (svarar hon frågande med ett idiotiskt uttal i stil med Ållaand), du menar Frankrikes nya president?
C: ………………………………………………….jaha…

Jag minns inte vad som hände sedan.
Jag hoppas och tror att vi skrattade gott åt det hela.
Men i ärlighetens namn kan min ära ha varit så tillplattad att
jag inte hade någon självironi alls för tillfället.
Jag var förmodligen kvar inne i tankarna om varför Holländarna
ens hade en åsikt om Frankrikes presidentval, och att Norran inte hade
någon stavningskontroll som gjort dem uppmärksamma på att Holland inte stavas Hollande.
Men vi säger väl att jag glatt stämde in i mammas skratt, va?”

_____________________________________________________________________________

Med den lilla fadäsen önskar jag oss alla en finfin afton!

That damn dog.

Jag återfinns som regel någon timme per vecka på biblioteket.
Jag gillar att vara där, atmosfären passar mig finfint.
Oftast läser jag någon tidning, kanske ett metalmagasin, en historietidning, en hälsa/måbratidning eller någon hundtidning.
Biblioteket erbjuder mycket som fångar mitt intresse.
Vilket givetvis ofrånkomligt leder till att jag som regel har ett gäng låneböcker hemma.


Som ni ser har jag snöat in på Anders Hallgrens hundböcker.
Jag gillar verkligen hans sätt att se på relationen till hunden.
Att hunden är vår vän, inte en ägodel man ska dominera, bossa och som ska lyda vår minsta vink utan att krångla.
När jag läser hans böcker skäms jag över den matte jag var första året med Alice.

Alice blev en del av min familj för snart fyra år sedan.
Jag visste absolut inget om att ha hund.
Jag fick mycket hjälp i början, goda välmenande råd från Alice tidigare ägare och andra i min omgivning. Jag sög åt mig deras kunskap som en svamp.
Majoriteten av dem gav handfasta och ganska hårda råd.
Sedan hade jag Stina som är en av de största djurvänner jag träffat i hela mitt liv.
(Skulle jag återfödas som fågel eller igelkott skulle jag genast bosätta mig på Kvistgatan.)
Hon hade en mjukare och vänligare inställning till att ha och uppfostra hund.
Ju tryggare jag blev som hundägare, desto mer började jag gå på hennes linje.

Ju mer jag kom in i rollen som hundägare började jag alltså hitta ”mitt sätt”.
Från att ha tyckt att Cesar Millan hade en hel del bra grejer för sig (förlåt, jag visste verkligen inte bättre. På samma sätt som jag nu också skäms för att ha tyckt att Dr Phil var helt suverän, till att tycka att boken ”The secret” var fantastisk. Jag ber verkligen om ursäkt för alla de grejerna. Haha herregud, nåväl. :) ) insåg jag att det inte alls passade hur jag själv tänkte mig om hundar, på hur jag tänker mig om Alice.

Nu har det gått ytterligare några år och jag är fortfarande ny som hundägare.
Några år in på min första erfarenhet av att ha hund har jag fortfarande massor att lära mig.
Men nu känner jag mig inte längre osäker.
Tvärtom. Jag känner mig väldigt trygg i mitt hundägande.
Vi känner varandra Alice och jag. Vi läser av varandra, både hon och jag.
Det räcker med att kasta en blick på henne för att veta om hon är glad, busig, nyfiken, avvaktande, trött, arg eller rädd.
Det är är allt från sättet hon vrider huvudet på, sättet hon har öronen på, hur hon för svansen, hur hennes ögon ändrar form, hur hon springer. Ihop med mängder av andra små nyansskillnader som gör att jag vet vart hon befinner sig känslomässigt.
Det här lär man sig allt eftersom man umgås. Jag visste absolut inget av detta när Alice flyttade till mig.
Jag visste inget ens om de mest grundläggande saker som hur mycket/ofta hundar ska äta, hur ofta de ska rastas, ja ni fattar.
Så jag läste en hel del, och det finns verkligen en uppsjö med böcker om hundar.
Men mest lärde jag mig genom att spenderade tid med Alice.
Det går läsa sig till mycket, men att umgås med sin hund slår allt. Teori är finfina grejer, men praktik är oslagbar.


Här ser vi en busig Alice.
Då tittar hon lite ”under lugg” och hennes i vanliga fall mandelformade ögon blir alldeles runda samtidigt som man ser delar av ögonvitorna. Det är bara sekunder kvar innan hon rusar upp och börjar studsa för att bjuda in till lek.


Här ser vi en gos-sugen Alice.
Då stryker hon bak öronen på ett speciellt sätt, vilket får henne att hon se öronlös ut.


Och här ser vi öronen i sin fulla prakt. :)

Jag hade funderat en hel del på att skaffa hund innan Alice kom in i mitt liv.
Jag hade även kommit fram till att det var alldeles för stort för mig, att jag inte skulle fixa det. Just för att jag inte kunde något om hundar eller hundägande.
Farhågor om alla de misstag jag skulle göra gjorde att jag avskrev det hela.
(Vilket egentligen var idiotiskt nu när jag tänker om det, just för att det alltid går lära sig. Med sunt förnuft kommer man ofta väldigt långt, resten går lära sig efter hand.)
Men så slumpade det sig så att en bekant till mig ville ha hundvakt under en utlandsresa och efter att ha haft Alice ett provdygn inför den utlandsresan blev jag erbjuden att ha henne på foder. (Här kan man läsa lite mer om vad det innebär att vara fodervärd.)
Jag gick från att ha avskrivit hundplaner till att bli ”hundägare” på ett dygn.
Efter ytterligare några månader köpte jag Alice och ägarpapperna skrevs under.
Nu var jag hundägare på riktigt.
Tack och lov att jag inte riktigt hann tänka igenom det hela innan jag var totalt
förälskad i Alice.
Hade jag låtit förnuftet prata högst hade jag givetvis struntat i allt. Jag hade aldrig trott mig om att fixa en hund.
Tur känslorna hann före, för jag kan inte tänka mig en bättre förstagångshund än Alice.
Hon var så tillgiven och glad redan från första timmen att jag var helt såld redan då.


Det här fotot är det allra första jag tog på Alice.
På sitt självklara sätt rullade hon ihop sig till en boll och vilade i knäet redan timmen efter att vi kommit hem första gången.

Visst har jag gjort massor med fel. Herregud, förmodligen vartenda fel i boken.
Och jag fortsätter göra fel. Det ingår i paketet.
Men vi har klarat oss rätt fint trots det, Alice och jag.
Jag fick massor med hjälp och råd under första året Alice flyttat in, som sagt.
Jag var otroligt tacksam för det, vilket gjorde att jag sög åt mig allt.
Och i mina oerfarna öron lät det både logiskt och vettigt.
Nu har jag övergett väldigt mycket av det jag tog till mig då.
Det började nämligen skava. Jag började inse att jag inte tänkte kring hunduppfostran som överensstämde med ett hårt förhållningssätt.
Att jag som ägare är totalitär i min makt, där det är meningen att Alice ska lyda utan att ha någon egen åsikt.

För mig är Alice en individ. Hon är en tänkande och kännande varelse.
Jag må bestämma, mitt ord gäller, men jag kräver inte blind och omedelbar lydnad.
Det hade förvisso varit rätt bekvämt, för då hade hon kommit hundraprocentigt på inkallning, alltid väntat på ok-signal från mig, alltid gjort som jag sagt i fråga om ”sitt, ligg, gör si-gör så.”
Men det är inte längre viktigt för mig. Inte på det sätt det var förr.
Mitt ”hundägande” baserar sig inte på hur väl och omedelbart Alice lyder.
Visst kan jag bli både frustrerad och irriterad om jag säger åt henne angående något och
hon inte gör som jag vill varken på tredje eller fjärde tillsägelsen.
Hon är trots allt en terrier och envis precis som en sådan, så nog frestas tålamodet vissa gånger.
Och nog ryter jag åt henne ibland.
Jag har vid något tillfälle även sugit tag i henne.
Det är absolut inte alltid en dans på rosor mellan oss där vi båda är lyckliga med varandra.
Hell no, ibland är hon den mest jobbiga någonsin. Tro inget annat.
På så vis hade det givetvis varit enklare om hon varit en passiv och lydig hund.

Men nej, för mig är hon är en egen personlighet och att snickra om den för att den ska vara bekväm för mig skulle kännas fel.
I alla fall för mig.
Hon lyssnar som regel väldigt noggrant på mig, följer mig, kommer på inkallning och är allmänt uppmärksam på mig.
Vilket jag bygger på att hon helt enkelt vill vara med mig, vara där jag är.
Inte för att jag strösslar med godis vad hon är gör, och inte för att jag hotar eller tvingar henne. Utan för att jag ger henne kärlek, gos, värme, någon att sova intill, lek, bus och utmaningar. Och sist men inte minst, massor med god mat. (Vilket förmodligen kommer på första plats om hon skulle rangordna vad hon gillar bäst med mig. Haha det var länge sedan jag hade illusioner om något annat. För att citera en av de hundägare jag möter på Vitberget ibland: man är såld för en köttbulle. Vilket jag definitivt skriver under på. :) )
Nej då, jag vill tro och tänka att hon är med mig för att hon tycker att jag är toppen. Att det är därför hon väljer att lyssna på mig och göra som jag vill.
Inte för att jag mutar henne med godis, inte för att jag tvingar henne med hot och hårda tag.

Hon är en väldigt nyfiken tjej, hon är modig (även hysteriskt feg bitvis) och vill alltid utforska saker, hon är högt och lågt samt före och efter.
Och precis så älskar jag henne.
Hon är så livlig och full av glädje. Bara tanken på att kväsa det genom att kräva total lydnad av henne gör ont i mig.
För det är vad som skulle hända om jag var stenhård med henne.
Hennes nyfikenhet skulle minska, hennes lust att utforska skulle minska.
Hennes glädje skulle stukas.
Hon skulle bli en tyst och stilla variant av sig själv. Hon skulle bli en passiv variant av
sig själv.
Hennes inre drivkraft skulle inte vara hennes längre. Den skulle vara min att
bestämma över.
Vilket gör ont bara av att tänka på.
Hon är en egen individ, en egen personlighet. Hon har känslor.
Hon är absolut ingen ägodel.
Hon är min vän, hon är en i min familj.
Och som sådan vill jag ge henne förutsättningarna för ett härligt liv fyllt med det som gör henne lycklig.


Vi är som sagt inte alltid vänner. Återigen, hell no!
Här ser vi en Alice som inte är vän med mig, utan som är ruskigt sur.
Vilket syns på den låga hållningen, öronen som delvis är bakåtstrukna i kombination med kisande ögon. Sur som ättika över att ha kläder på sig. Hon är verkligen übersöt i kläder, men det hjälper föga då hon är väldigt tydlig gällande vad hon tycker i frågan.


Nix, kommer inte på fråga.


Flytvästen är det enda ”klädesplagg” hon faktiskt tolererar någorlunda.
Här ser vi förövrigt en Alice som är väldigt nyfiken på vad som ska hända här näst.
Öronen är ställda rakt fram i kombination med att huvudet är lagt lite på sned.
Hade det inte varit för obehaget med flytvästen hade hon förmodligen understrukit det nyfiket förväntansfulla genom att lyfta ena framtassen.

Det är som regel jag som krånglar, inte hon.
Jag kan vara stressad, eller i ett allmänt dåligt läge och då är jag inte någon bra matte.
Då har jag kort stubin, jag är frustrerad och förbannad, jag leker inte med henne på samma sätt.
Hon uppfattar enkelt i vilket läge jag befinner mig i. Hon, precis som hundar gör, läser av sinnesstämningar utan problem.
Är jag ledsen är hon ofta extra gosig, lägger gärna sin svala nos mot min hals, eller busar med mig för att jag ska bli glad.
Är jag irriterar och frustrerad håller hon låg profil, hon kräver inget i form gos eller bus utan lägger sig bara alldeles intill mig i soffan utan att göra något mer, bara som för att finnas där.

Som sagt, för några år sedan trodde jag på fullaste allvar att en väluppfostrad (=lydig) hund var definitionen på hur lyckad man var som hundägare.
Numera lägger jag hellre vikten gällande det i att hon ska vara uppmärksam på det jag vill av henne. Hon ska lyssna på mig, jag är hennes matte och jag har bestämmanderätten, men att kräva blind lydnad är bara trams.
Målet är en trygg och lycklig hund, då gör man ett fint jobb som hundägare.

I och med att hon har ett kraftigt driv så övar vi på avslappning och nedvarvning.
Alice blir 7 år i sommar. Hon är inte någon ung hund längre, mer medelålders.
Vilket står i rejäl kontrast till att hon är valpigt i sitt uttryckssätt.
Varenda vecka under promenader möts jag av frågan om hon är en valp.
Det är givetvis för att hon är så pass liten, men framför allt är det hennes pigga, glada och nyfikna sätt som gör att folk tror att hon är valp.
Hon framstår för övrigt som betydligt större på bild än vad hon är i verkligheten.
När folk jag känner träffar Alice första gången säger de flesta förvånat; men jag trodde hon var mycket större.
Så jag gissar att de bilder jag lägger upp på henne är missvisande, haha Alice är nämligen en liten hund. Hon når mig inte till knäet och hon väger som mest 7 kilo.

Det gäller att ha koll på omgivningarna.


Många gånger undrar jag vad hon tänker på när hon sitter och bara tar det lugnt.

Mitt i allt det spralliga och energiska är hon samtidigt en total myspropp.
Hon bara älskar att mysa. Hon sitter gärna i knäet och lägger sitt huvud under min haka,
hon gillar även att vila på min mage och bröstkorg.
En annan favorit är att sova i min säng. (Egentligen är det ett nej på den, just för att jag sover sämre när hon ligger i sängen. Men jag konstaterar, trots att jag under natten skickat ned henne ur sängen gång på gång, att hon alltid ligger där ändå när jag vaknar nästa gång. Jag har med andra ord gett upp, för när allt kommer omkring tycker jag nog att det är väldigt mysigt trots allt.)
Annars gillar hon att bara ligga bredvid när jag sitter med datorn i knäet.


Snyggsidan upp!

Det finns alltså mycket positivt med att ha hund. (Att ha husdjur överhuvudtaget givetvis.)
Det finns också en hel del som frestar på ens tålamod. :D
I slutändan är man likafullt totalt såld på sin ögonsten!

Låt oss alla ha en finfin torsdagsafton!


Mitt absoluta favoritfoto på Alice. Mitt hjärta smälter precis varenda gång jag ser det.

Ps, här läser ni mer om Alice fulländade teknik då det gäller att få sig en extra godbit. Ds.

När lunch är grejen.

Luncherna den här vecka har sannerligen inte gått av för hackor.
Smaka bara på följande:

Måndag. Patte och jag lunchade ihop på Dallas där vi spånade vidare angående den festivalhelg/Stockholmsvistelse vi ska göra i början av augusti.
Själva resan bokade vi klart i fredags, så lunchen i måndags handlade mest om peppande.
Han är så jäkla kul den där Olsson. Lugnet själv ihop med en sällsam blandning av stillsam och omedelbar humor. Det är så enkelt att vara sig själv i hans sällskap.

Tisdag.  Lisbeth och jag hade bokat in lunch på vårt stammis-ställe Tatung. Vi fick även sällskap av Robert.
De där tvåern är så vansinnigt roliga, var och en för sig och definitivt tillsammans. Det blir vasst, det blir hjärtligt. Och det blir ofta väldigt oväntat.
Precis den vitamininjektion jag behövde just denna dag, ska tilläggas.

Onsdag.  Idag hade Linko och jag bokat lunch hos henne på Ängarna eftersom hon är ledig onsdagar. Vi fick välkommet sällskap av Patrik (E).
Och precis som vanligt i deras sällskap följde ett par riktigt sällsamma timmar.
På ett brutalt ärligt och innerligt respektfullt sätt navigerade vi oss fram genom det mesta som rör livet. Alltid med humor som följeslagare. Eventuella masker lämnas redan i farstun, vilket gör den här typen av umgänge möjlig.
När jag träffat de här två går jag som regel och funderar i ett par dagar efteråt.
Jag får alltid tillgång till mer av mig själv efter att jag hängt med dem.

Jag gillar att luncha med vänner. Det är dock sällan jag träffar så många samma vecka.
Vilket gör denna vecka till en riktigt social och trevlig sådan.

I övrigt städade Alice nyss bakom soffan, vilket uppskattades av mig.
I egenskap av golvmopp såg hon till att dra fram allt damm jag uppenbarligen lämnat kvar där bakom.
Nu behöver jag bara lära henne hur hon själv lägger dessa dammtussar i sopkorgen, så hon slutar lämna dem på mattan. Alternativt att jag går på överkursen direkt och lär henne hur dammsugaren fungerar…

Nu är det bara två dagar tills Vickan, Mark och Emil landar på Skelleftemark.
De kommer att vara hemma stora delar av sommaren, ända fram till hösten.
Jag kan inte minnas när Vickan var hemma så länge senast. Förmodligen inte sedan senare delen av 90-talet någon gång.
Det är nära nu! :D

Låt oss alla ha en finfin onsdagskväll.

Upprepanden för gillandets skull.

God eftermiddag mina vänner.
Rutiner, vanor eller vad vi vill kalla dem, hur har ni era?
Av mina massor med sådana är en väldigt aktuell just idag för att det är torsdag.
… och den andra tar jag med bara för att jag är så förtjust i den. :D

Först ur är en varjedag-sak som jag har för mig.
Jag börjar mina mornar på samma sätt vare sig det är vardag eller helg.
(Sover jag någon annan stans än hemma nöjer jag mig med den första delen i rutinen.)
Min väckare, tillika min mobil, ligger alltid på laddning i köksregionen nattetid.
Därför måste jag stiga upp ur sängen för att stänga av alarmet.
Väl i köket, hyfsat trött, gör jag följande innan jag gör något annat.
Vatten. Jag bara måste börja min dag med att dricka ett rejält glas vatten.
Man vill liksom dricka den natt-torra strupen smidig igen, samt få bort den där
morgonandedräkten från helvetet… ;)
Direkt efter vattnet dricker jag klassikern på ingefära och citron
Det blir en typ av kickstart,. särskilt om man som jag valt att inte ha någon honung i den.
Den shoten väcker, om jag säger som så.
När den är svald (och grimaserad till) är jag redo att börja dagen.
Jag gillar den här rutinen. Jag vaknar till ordentligt och jag känner mig väldigt hälsosam.
Haha jajamän, så är det.
Jag tror för övrigt att det är precis den shoten som hållit mig frisk under höst/vinter/vår-perioden.
Det är endast vid ett tillfälle en mildare förkylning dragit in.
Jag tillskriver faktiskt uteblivandet av de annars obligatoriska förkylningarna
just denna shot. Om inte annat placebo-effekten av den.

Recept för den som känner sig sugen att testa.
Ingredienser:
375 gram färsk ingefära
1 liter vatten
0.5 dl honung
2 (ekologiska) citroner, saften

Gör såhär:
Skölj ingefäran noga och riv den grovt med ett rivjärn. Ingefäran behöver inte skalas.
Lägg ingefärssrivet i en kastrull tillsammans med vattnet och värm under omrörning
till max 60 grader.
Passa noga och mät med termometer.

Låt dra under lock tills blandningen är max 40 grader. Blanda ner honungen.
Låt dra i ytterligare 2-3 timmar.
Pressa saften ur citronerna (rulla dem först mot ett hårt underlag så frigörs mer saft.)
Blanda ner citronsaften när blandningen svalnat till rumstemperatur.

Sila av med en finmaskig sil. Häll på flaska med kork och förvara i kylskåpet.
Skaka om flaskan innan det är dags att shotta.
Ta ca 30 ml till en shot och kickstarta dagen.
______________________________________________________________________________

Idag är det torsdag. Det tar oss till nästa rutin att berätta om.
Jag veckohandlar (helghandlar är kanske mer riktigt) nämligen tillsammans med mamma på torsdagar.
Den här grejen började vi med för 5 år sedan, närmare bestämt i februari 2012 efter
min Gastric bypass.
I och med operationen skulle jag vara försiktig med att lyfta och bära under en period.
Vilket gjorde att mamma hjälpte mig att handla.
Någonstans under den här tiden insåg vi att vi tyckte att det var som småtrevligt
att veckohandla ihop.
Så vi fortsatte med det även efter att jag var i form att klara mig själv igen.
Vilket vi alltså gör än i dag, 5 år senare.
Som regel är det torsdag förmiddag som gäller. Jajamän, klockan 10.00 närmare bestämt.
Det händer givetvis att mitt schema gör att vi måste flytta både tid och dag, men
vi siktar alltid på att ge Solbacken och Ica Maxi ett besök klockan 10.00 på torsdagar.
Jag gillar verkligen den här rutinen.
Det är trivsamt att gå runt bland hyllorna tillsammans.
Hehe ibland är det förvisso allt annat än roligt. De gånger jag är smulans stressad
av mitt schema blir handlandet varken avslappnat eller trivsamt.
Men på det stora hela är det här ett kul sätt att umgås på.

Så nu vet ni hur jag börjar mina mornar.
(Och vad ni skulle bli erbjudna om ni sov över hos mig. ;) )
Och nu ni vet också vart man troligtvis hittar mig torsdagar vid 10-snåret.

Snart helg mina vänner, gillas!

Möt Norman, mående i nuläge och mellanlandning i nållandskap.

Mina vänner, torsdag it is!
Strax långhelg. Igen.
Stugan är planen. Och Valborgs kommer att firas i Bureå med FFOP-gänget.
(Friendly Faces Of Perfection, för er som behövde en påminnas om betydelsen.)
Jag inte hängt med dem sedan vi firade in det nya året, så det blir kul!
Förutom det planeras ett Bates Motel-maraton på Casa Hawk.
Där Norman Bates denna 5:e och sista säsong på allvar har tappat det.
Vi som hade lite svårt att se hur man skulle kunna göra en bra 5:e säsong
med tanke på hur säsong 4 slutade har tagit tillbaka alla sådana funderingar.
5:e säsongen (2 avsnitt in) är minst lika bra som tidigare säsonger.


Underbar galenskap i sitt esse!

Måendet har fortsatt att förbättras under den här veckan.
Jag är på väg mot ägglossning och redan nu känner jag hur den underbara och
härliga (maniska och överenergiska) perioden är på inkommande.
Det känns fantastiskt, kroppen har redan börjat skimra bitvis, inte fullt ut
men om ett par dagar så lär det inträffa.
Men det är förmodligen inte speciellt sunt eller heller balanserat för den delen.
Jag skulle överlag må bättre av mer balans. Det blir för stora kontraster mellan
dessa ytterligheter. Det blir för höga toppar och för djupa dalar på det här viset.
Blir det aktuellt med Citalopram igen kommer det att lena ut. Vilket är meningen.
Det är givetvis trist att de höga topparna kommer att minska, just för att jag älskar dem.
Den våldsamt fantastiska känslan av att vara hög på livet.
Men det uppvägas förhoppningsvis av att den mörka perioden efter minskar.
Jag gissar att man får ge och ta. Men nog kommer jag att sakna topparna. Som satan.

I övrigt är det dryga 4 veckor sedan jag piercade mig.
Japp, en månad har redan hunnit gå sedan jag gjorde verklighet av planen jag haft under något år.
Så låt mig uppdatera oss om hur läkningen gått hittills.
Fint. Är den kortfattade varianten.
Men då jag tycker kortfattat är tråkig kommer givetvis en längre version redan här nedan.

Som skrivet, Läkningen går alltså fint. Den är inte klar på långa vägar än, jag hoppas
innerligt att jag inte jinxar till det genom att skriva de här raderna.
Men likafullt, det är troligtvis den mest enkla läkning jag haft av alla de piercingar jag
skaffat mig.
Den minst smärtsamma definitivt.
Läkningen sköter sig nämligen i stort sett själv. Min insats är tämligen blygsam.
När jag tog bort plåstren hade dess mörka skuggor redan berättat att det skulle finnas
en del blod där under. Jag var inte egentligen speciellt sugen på att se hur det såg ut
om jag ska vara sanningsenlig. Hade det inte varit för att det var hög tid att rengöra
hade jag lätt låtit plåstren sitta kvar några dagar (läs; veckor) till faktiskt.

Jag har tagit kort (nej då oroa er inte mina vänner, det kommer inga bilder på
bröst så ni behöver inte oroa er för att kvällsmackan ska komma på returen) på hur det såg ut när jag tog bort plåstren. Tittade just på dem. Hehe, det såg hyfsat urkigt ut.
Torkat, svart blod och torkad sårvätska fastnad kring smyckena.
Men varm koksaltlösning tog hand om det. Proceduren att göra rent var helt smärtfri.
På riktigt.
Sedan var jag däremot väldigt, väldigt känslig. Den följande veckan kändes det att något försiggick på min framsida.
Det gick bäst när jag hade bh, för då behövde jag inte oroa mig för att stöta till det hela oskyddat. Då, precis som nu, har jag trosskydd som inlägg i bh:n för att enkelt hålla rent vilket tillsammans med tyget på bh:n gör att grejerna liksom är väl skyddade.
De första nätterna sov jag inte speciellt mycket. Dels för att jag sov i tröja, vilket är en mardröm för en nakensovare, men mest för att jag var rädd att stöta emot något.
Min plan, för att få en bättre sömn, var att sluta sova i tröja efter ett par dagar för att hellre byta sängkläder ofta. Men den saken skippade jag fort när jag insåg att Alice ju inte kan sova i sängen då. Och jag är är rätt förtjust i att hon sover i sängen.
(Eller rättare skrivet, oavsett om jag gillar att hon sover i sängen eller inte så dyker
hon upp likafullt, fastän jag skickar ner henne lika många gånger.)
Så jag fortsätter sova med tröja på. Det går inte mycket bättre nu än för en månad sedan,
men tja det är det bästa alternativet likafullt. Så minst en månad till fortsätter jag så.

De första dagarna efter själva utförandet var jag totalt medveten om det nya.
Jag hade på inget sätt ont, men det kändes alltså att något annorlunda försiggick.
(Enda gången jag varit i närheten av att ha ont var samma kväll som de gjordes, och då bestod det onda mer av en kraftigt nypande känsla. En som man fixar enkelt, i alla fall om
man gillar piercingar. ;) )
Nu känner jag inget sådant längre. Visst är jag lite mer försiktig än vanligt, absolut.
Jag tar på mig bh och tröjor mer försiktigt, jag duschar framsidan mer försiktigt, sådana
små saker.
Det enda jag undviker är att låta Alicen vila på min bröstkorg, vilket hon gärna gör när jag ligger på rygg och lyssnar på musik.
Hon brukar också ställa sig med framtassarna mot min bröstkorg när hon vill gosa, vilket
jag också undviker till stor del.
Vid några tillfällen har Love suttit i mitt knä, och då gäller det att vara lite
uppmärksam så jag kan parera honom på ett sätt som funkar.
Annars är det inget som är annorlunda.
Ja möjligtvis att jag faktiskt kramar folk lite mer försiktigt fortfarande.
Vilket mer är en försiktighetsåtgärd än ett måste.

Och som jag alltså nämnde här ovan sköter sig läkningen i princip själv.
Jag tvättar inte schemalagt morgon eller kväll på något sätt.
Enda gången jag tvättar är om jag ser att det finns någon torkad sårvätska, vilket
hittills endast gjorts vid ett tillfälle. Samt att det vid ett annat tillfälle kommit lite blod.
I övrigt duschar jag bara som vanligt.
Vilket gör att den tvättas var och varannan dag. Hur enkelt som helst faktiskt.
Det enda jag aktivt gör, vilket kanske är överkurs men en väldigt bra sådan om man har
tid över, är att göra koksaltbad.
Jag värmer koksaltlösningen varmare än kroppstemperaturen, häller upp
den i en liten behållare och sitter med den över själva piercingen.
Helst i samband med serietittande, för då kan jag lätt sitta så i en halvtimme utan att
det känns jobbigt.
Det är ett bra sätt att underlätta läkningen.
Här ser ni en text från CALM:s sida angående just användning av koksaltlösning på det sätt jag gör det:

”Saltlösningsbad:
Varma saltlösningsbad kan påskynda läkningen av din piercing och kan göras så ofta
du vill men skall göras minst 2 gånger i veckan. Vid akuta problem råder vi till att
ni gör detta 3 gånger dagligen.
(…) Det skall vara varmare än kroppstemperaturen. (…)
Sätt glaset med saltlösning mot piercing-området och håll fast det där
under 10-15 minuter. Värmen gör att porerna öppnas samt att blodgenomströmningen
i området ökas så att överflödig vätska i såret dräneras.
Spola bort med ljummet vatten när du är klar så att inte saltet ligger kvar och torkar ut huden.”

Texten i sin helhet återfinns här: CALM bodymodification skötselråd.

Läkningstiden på den här typen av piercing uppskattas ofta till 3-4 månader, men kan
pågå upp till 12 månader.
Jag kommer inte att ha någon brådska att byta smyckena till sådana som jag vill ha.
De här läkningssmyckena får sitta i ett par månader till.
Av den enkla anledning att jag är väldigt nöjd med läkningen so far och därför inte på något
sätt har tänkt äventyra den.
Jag hoppas att jag piercade mig i rätt tid, om det är så att sommaren skulle visa sig bli
en varm sådan lagom i juli. Om jag då kan bada utan att äventyra något.
Då har jag haft dem någonstans mellan 3-4 månader, kanske är de okej för bad då.
Jag får kolla upp den saken. Å andra sidan är jag som bekant en badkruka av rang så
en sommar utan badande är inget nytt under solen. Det är faktiskt bara de senaste somrarna jag badat under de typ senaste 10 åren.
Så en sommar utan bad borde rimligtvis gå finfint. Att plaska med fötterna passar mitt badkrukiga jag alldeles utmärkt.
… om vi ens får någon sommar, vill säga.
Hela veckan har varit kall, just så pass plusgrader ackompanjerat av blåst.
Vilket inte direkt ger en känsla av annalkande vår. Nåväl.

Låt oss alla ha en härlig torsdagsafton!


Jag tror minsann att mitt bloggsällskap just somnade. Det snarkande lätet tyder på det.