J och jag, vi är ett riktigt synkat par.

En av oss sitter med dubbla tröjor och filt virad runt alltihopet. Den andra sitter i t-shirt och håller på att förgås av värme och hävdar att balkongdörren måste stå på vid gavel.
Hade varit att föredra om vi varit mer synkade i kroppstemperatur. Mina läppar hade åtminstone inte varit på väg att anta en blå ton som inte klär min ljusa hy…Samt att mina tänder sluppit skallra i takt med musiken. Nåväl.

När ord, träffsäkra och vackra, skapar förändring.

Galet igår då inget funkade och jag funderade allvarligt på att fly fältet genom alkohol, godis eller något annat, för mig, lika destruktivt.
(Läs det där med en nypa salt, men ja, igår var ett riktigt lågvattenmärke i fråga om mående…)
Märkligt och helt oväntat efter en toppenhelg!

Förändringen, vändningen stod Camilla för, vackert träffsäker, som alltid!
”Ett litet steg i taget. Det är så man uträttar storverk. Ett litet steg följt av nästa.”
De orden, framför allt innebörden av dem, förändrade.
Mycket.

Mental och fysisk asfaltsblandning.

Jag blir så äckligt less på mig själv ibland.
Jag sitter fast, startknappen blinkar ”ur funktion”.
Jag har saker jag måste göra, jag har en del riktigt bra och intressanta idéer att fördjupa mig i och fullfölja, och jag har saker jag vill göra.
Och vad blir det av det hela? Inte ett skit.
Som om hjärnan och kroppen sitter fast i en mental och fysisk asfaltsblandning som just håller på stelna. Det gör inte ont, men jag sitter fast.
Och inget blir gjort. Och jag hatar mig själv.

Begreppet tonåring när det är tänjt långt, långt bortom bristningsgränsen.

Ser fram emot en helg i husvagnen med 2 tonåringar.
(Kan vara så att jag tänjt på begreppet tonåring en liten aning, men just i denna konstellation är även den numera 38-årige mannen tonåring.)
Kommer med andra ord att bli en fartfylld helg, där slagsmål, blåmärken, dödande kommentarer och dylikt är standard procedur.
Brutalt och hjärtligt.
En och annan kram utdelas i ärlighetens namn också, om det sen beror på att de vill kramas eller är för trötta för att fortsätta slåss, tja, det låter jag vara osagt. =)
Men de är roliga att ha i närheten, dessa kaosartade två.
Trivselfaktor på hög nivå, för att vara riktigt ärlig. Som alltid när kusinbarnet K är med.

Jag kan det ingen annan kan. Tyvärr.

Jag var tydligen tvungen.
Att ta sönder något som var helt.
I detta fall handlar det om att pilla loss en kula som brukar sitta rätt ordentligt i vanliga fall, men jag lyckas med konststycket att helt plötsligt sitta där med den i handen.
Nu räddas jag tack och lov från mig själv i morgon eftermiddag.
Mycket tacksam är jag för det.
(Angående piercingar, som i vanliga fall kräver speciella verktyg, men som uppenbarligen bara behöver en touch av mig, och sedan är det kört. Muttrar en irriterad jag på mig själv…)
Kvällens sensmoral: laga inte det som inte är trasigt. Typ

Nu är jag förvirrad. Tror jag.

Sitter i här i soffan med en heltäckande känsla av att detta varit en riktig skitdag.
Detta leder till en viss förvirring hos mig, då dagen dissekerad sammanfattas i blocken, mycket trevlig förmiddag, rolig och givande eftermiddag, och allmänt avkopplande afton…
Jag borde ju ha en lycklig känsla i kroppen och huvudet i kväll, right?!
Det finns en viss risk här att jag gjort en felaktig parallell mellan trött och värdelös dag.
För trots att det är kvar en relativt stor del av kvällen så känner jag mig väldigt redo för sängen.
Hmmm, vad bättre att runda av till om inte Marian Keyes ”Oväntat besök på Star street”?