Det som inte syns har inte hänt. Right?!

Kräsmagade personer bör sluta läsa här…
Tog en liten promenad i afton, so far so good.
Hade haft en del problem med magen på förmiddagen men det kändes helt okej när jag spatserade iväg.
Sedan gick precis allt utför.
Magen la av. Jag hann inte hem, utan just när jag kommer in i trapphuset så bestämmer sig min kropp för att sluta samarbeta, och dumpar sin last.
Så här långt må det liksom vara hänt, äckligt förvisso, men ingen katastrof av enorma mått so far.
Det var då jag begick MISSTAGET.
En sansad person hade naturligtvis plockat av dem lite försiktigt, men inte jag inte.
Jag sliter av dem i någon mindre lyckad kombination av äckel och panik.
Så med det sagt, innehållet i mina kläder fanns nu helt plötsligt såväl på golv som på väggar.
Det blev en totalmarinering av badrummet med wc-rengöring, vissa kläder kastades och vissa åkte i tvättmaskinen med ca 1 kilo tvättmedel.
Nu sitter jag här och låtsas som att det aldrig har hänt.
För det man inte ser finns väl inte…

Jag hävdar fortfarande att jag efterdragit däcket!

Det här med skammens rodnad…
Min bil började låta mindre bra igår, den lät ungefär som en helikopter, dunkade och skakade… J sa att jag har ett däck som sitter löst, men det kunde jag avfärda direkt eftersom jag kollat det.
(Och det är precis här ni nu förstår vart denna mycket sanna historia är på väg va?)

Fick lillebror att ta emot mig och min bil nu i eftermiddag, han provade den och konstaterade att här står inte allt rätt till.
Ca 1 minut senare står jag smulans högröd i ansiktet och tittar på när han skruvar fast mitt ordentligt lösa däck.

JAG HÄVDAR FORTFARANDE ATT JAG BÅDE KOLLAT OCH EFTERDRAGIT DET!

Självfallet kommer jag inte att berätta något för J, utan jag kommer att säga att något annat var jättefel, och nu åtgärdat, och när han frågar vad felet var, då behöver jag bara skratta lite oförstående och säga att hur ska jag veta det?
Räddad av Daniel, once again.