När självbedrägeri är lika med lycka.

Från moll till dur på en parkeringsplats någonstans i Skellefteå idag.
När det var dags att parkera bilen tidigare idag, insåg jag att jag inte hade några småpengar.
Inga problem, tänkte jag och knappade in mitt regnr på mobilen och betalade således den vägen.
Genom någon god krafts försyn så läste jag för en gångs skull ”bekräftelse-sms:et” för min parkering.
Vilket var tur, eftersom jag stavat mitt regnr fel.
Smulans irriterad gjorde jag om proceduren samtidigt som jag muttrade för mig själv att jag just slängt bort 13 kronor på ett, för mig, okänt regnr.
Mitt dåliga humör blåstes dock bort direkt då jag såg q-park bilen stå parkerad lite längre bort på parkeringen.
Så från att nyss ha förlorat 13 kronor så tyckte jag helt plötsligt att jag sparat (nästan tjänat) 385 kronor! (Ni vet ju som sagt sedan tidigare att jag har en tendens att få dessa gula fula lappar på min vindruta i tid och otid…)
Hihi, glad i hågen tänkte jag att jag minsann gjort ett kap.
(En mer nogaräknad jag hade naturligtvis fortfarande varit smulans irriterad för att jag i min klantighet skrivit in fel regnr från början, men inte jag inte, glad som en lärka gick jag med lätta steg därifrån.)

Där gick jag omkring, intet ont anandes, och var lycklig.

Ahhh, härliga morgon.
Kände direkt jag vaknade att denna dag blir en bra sådan.
Gårdagens irritation var som bort-soven.
Kvinnoveckan dök också upp i morse så mycket kändes så otroligt bra jämfört med igår.
Ni börjar nog ana ugglor i mossen här.
Jag borde också ha gjort det, men icket.
Kl 08.00 skulle jag även lämna in golfen på mycket efterlängtat rep av bromsar.
Nu börjar det dra ihop sig till skit.
Väl i garaget ser jag på bilens urtavla att klockan går helt fel.
Vilket betyder att det inte finns någon ström i bilen.
Iväg, skaffa laddare, ringa verkstaden och förklara att jag är 30 min sen, höra hur killen på verkstaden inte är överförtjust i att få sitt schema i bitar.
Sitter nu och väntar på att laddaren ska göra sin magi.
Helt plötsligt känner jag hur förkylningen jävlas med mig, hostar och snorar, hur mensmagen spänner och gör ont, hur stressad jag känner mig.
Hur den härliga morgonkänslan har helt fräckt lämnat mig.
Och kvar är en grå, trist skitdag.
What the hell liksom?!

Välkommen till Dårhus Degerman.

Taggtråden i halsen har bytts ut mot rakblad.
Det medför att min röst inte alls låter som min längre, och redan nu på morgonen framkallat dagens första (förhoppningsvis sista) märkliga telefonsituation.
Såg på displayen att mamma eller pappa sökt mig, så jag ringde upp och pappa svarade:
P: Ja Gunnar.
C: Hej det är jag, Cecilia, du eller mamma hade sökt mig.
P: Vaddå? Nej vi har inte sökt någon. (Låter fundersam)
C: Då var det säkert mamma som ringde. Får jag prata med henne.
P: Vem är det jag pratar med?
C: Din dotter Cecilia! Jag är förkyld och rösten låter inte som min.
P: Nej alltså, hon (Cecilia) är inte här.
C: Men pappa, det ÄR JU JAG, din dotter CECILIA.
P: —-tystnad—-
C: Får jag prata med mamma istället.
P: Hon är inte här.
C: Solveig Degerman, tack.
P: Jaha, jo vänta ett ögonblick.
M: Ja Solveig Degerman.
C: Hej mamma, det är jag.
M: Men gumman, hur din röst låter.
Jag önskar jag hade spelat in det. Jag lovar att trots min förkylningsmisär så
skrattar jag inombords så pass att jag förlängt livet med ca 1 år…