Och domarna ger 8 av 10 möjliga.

Konstaterar torrt att rörligt väglag är lite knepigare än ickerörligt väglag.
Vi snackar is/snö/slask vs. asfalt.
Jag föredrar det senare.
Men nu är årstiden som den är och barmark är förmodligen många månader bort.
Jag gissar (och hoppas lite smått desperat) att man vänjer sig vid det halkiga.

Än så länge har mitt möte med det nya väglaget endast
resulterat i ett par publikfriande piruetter, men mitt sunda
förnuft säger mig att det efterföljande fallet inte är långt borta.
Förhoppningsvis är det bara min heder som får sig en törn.
För något benbrott går jag inte med på.

Det här med att kacka i eget bo.

Dårhus Degerman tar som bekant aldrig semester.

Idag var det min far, som i ett mycket vänligt försök till
att visa sin uppskattning för de bullar jag bakat och delat med mig av,
återigen visade prov på sin fenomenala förmåga att agera elefant i en porslinsbutik.

P: Du bullarna var jättegoda. Mycket godare än mammas torra bullar som inte
smakar just någonting.
C: Ehrm… tack..?

Mamma som är en vänlig människa, och framför allt en mycket tålamodig sådan,
hade än en gång överseende med sin makes fantastiska brist på att välja
rätt ord i rätt sammanhang.
Medan min far glatt mumsade vidare på bullen.

It doesn´t have to make sense.

Det finns en del saker som gör mitt liv lite mer besvärligt bara genom sin blotta existens.
Låt mig presentera två av dessa.

Glitter.
I alla dess former.
Glittrar det så är det inget för mig.

Där står jag exempelvis på Gallerix, kollandes på en massa fina kort.
Och till min fasa inser att något av dem glittrat ner mina fingrar, trots att jag
omsorgsfullt gjort en glitter-check innan jag tog tag i kortet.
Fasa! Ju mer jag försöker bli av med det ju värre blir det. Letar frenetiskt i fickan
efter något papper att torka av mig på. Vilket resulterar i ett mycket snabbt
spridningsförlopp. Mörker, mörker.

Eller i smink. När jag är på fest och man kramas med folk.
Och helt plötsligt glittrar jag liksom många andra tjejer vackert om kinderna.
Men i mitt fall helt ofrivilligt.
Min goda vän Erika har fattat grejen för länge sedan, så innan vi kramas säger hon alltid:
”Jag har inget glitter på mig”, vilket hon faktiskt aldrig skulle vare sig ljuga eller skämta om.
Vissa saker skämtar man nämligen inte om!

Eller på kläder. Speciellt barnkläder.
Köpte en prinsessklänning till en liten tjejja i julklapp.
Och innan jag slagit in klappen hade den glittrat av sig överallt.
På mig, på golvet, på bordet, ja överallt. Det förföljde mig även in på toan skulle
det senare visa sig… herregud, aldrig mer.

Blyertspennor.
Den gamla modellen. Inte stiftpennor alltså.
Utan de där gula läskiga pennorna man fick i skolan.
Bara lukten av dem får mig att må fysiskt illa.
Jag kan absolut inte röra i dem, utan handskar.
Bara tanken på att många satt och tuggade på dessa pennor får mig
att nästa kräkas. Överallt på bänkarna låg dessa tuggade pennor.
Så absolut fruktansvärt galet vidrigt!

Ligger en sådan penna på bordet kan jag inte äta utan att
lägga en tidning över den, eller ta på mig handskar och bära bort den.
Men ska jag vara riktigt ärlig så hjälper det inte att lägga en tidning över den,
jag VET ju att den finns därunder. Vilket gör att jag liksom tvångsmässigt
stirrar på den döljande tidningen, och inbillar mig att jag känner lukten av pennan.
Att äta under den pressen är bara inte att tänka på.

Med promillen vill jag dansa!

Jag tycker om alkoholens effekter.
I alla fall en del av dem.
De negativa, som de flesta av oss kommit i kontakt med,
ja de lämnar jag till ett helt annat inlägg.
Nu handlar det om det odelat positiva.

Alkohol, det får mig att känna, ja vad?
Jo nämligen att känner mig som mig själv när jag druckit en drink (läs grogg, drink skriver jag bara för att inte framstå som vulgär…)

Avslappnad, glad, uppspelt, brinnande och vacker.
Jag skrattar, ohämmat. Utan tanke på i morgon.
Jag njuter av varje sekund, och vill få ut det mesta möjliga av tiden just nu.

Som jag önskar jag skulle känna mig jämt.
Men som jag aldrig är i närheten av att känna i vanliga fall.

Därför får det bli vid enstaka tillfällen.
Och jag tycker om de tillfällena.

Låt mig också säga att jag är helt förankrad i de mörka sidor alkohol för med sig.
Jag har alkoholism runt omkring mig, vilket gör att jag
är väldigt väl medveten om hur effekterna ser ut när de missbrukas.

Fast det är inte vad detta inlägg handlar om, nej, det handlar om de positiva effekterna som åtminstone jag, och gissningsvis fler än jag känner av.

Kontroversiellt…nej inte egentligen. Däremot kanske inget vi så gärna pratar om.

Jag står i köket och häller upp en, enligt mig, acceptabel mängd
alkohol i ett glas. Till det häller jag i Sprite (light),samt lite is.
Och voila, en enkel och god drink är färdig.

Jag sippar lite. Går till vardagsrummet och drar igång Spotify.
Oavsett vad jag känner för, metal eller dance, så finns det där.
Jag följer mitt humör och anpassar musiken efter det.
Sippar lite till.
Känner effekten. Och njuter. Dubbelt.
I följande ordning njuter jag, musik och drink.
Gillar mixen den föder i min kropp.

Jag känner mig varm inombords. Kärleksfull.
Jag känner mig glad. Vänlig. Generös, med mig själv.
Helt plötsligt kan jag tänka mig att dela med mig av mig själv. Vilket jag mycket sällan annars gör.
Det är för privat i vanliga fall. Verkar jag tycka.

Men nu, under musikens och alkoholens påverkan, då slappnar jag av tillräckligt.
Tillräckligt för att låta någon vara i närheten av det som är jag.

Och jag gillar det.
Det är plötsligt okej att släppa in människor så nära det som är jag.

Behovet av att hålla människor på en armlängds avstånd minskar.

Men mina vänner, låt oss komma tillbaka till verkligheten.
Jag kan inte gå omkring och vara berusad jämt.
Dels skulle upplevelsen av det hela inte bli densamma om jag berusade mig varje dag, och dels skulle jag heller inte kunna fungera i min vardag i ett berusat tillstånd.

Så därför är det givet att detta endast är till för enstaka tillfällen.
Känner att jag kanske borde skriva ut det, så inga missförstånd skapas under detta inlägg.
Kära nån, nu börjar detta inlägg närma sig den pretantiösa gränsen.
Vilket jag hade hoppats på att undvika.

Kontentan av det hela är att jag tycker om den jag känner mig som när jag är berusad.
Jag är fri. Jag rör mig fritt från det som annars håller mig fast.
Nämligen mig själv.

Målet blir att våga släppa in människor närmare mig även utan alkoholens
påvekan.
Varför…?
Kanske för att jag i grund och botten är alldeles förälskad i det som blir när jag möter andra, oförställt.

Magi.
Eller vad säger ni?

Exakt nu njuter jag till Panetoz ”Dansa pausa”, vilket får mig att vilja
kliva upp från soffan.

Exakt det ska jag göra nu.
Dansa. Men inte pausa.

Utan dig, ingen blogg.

Jag är, som många vet, väldigt förtjust i min blogg.
Det är fantastiskt kul att ha ett ställe att skriva på, och framför allt, att ha ett ställe
att dela mina texter med andra på.

Nu är det ju så att jag inte har någon kunskap om att bygga en blogg.
Absolut ingen kunskap alls!

Tack och lov finns det människor som kan.
I mitt fall blev det en gammal vän till mig som gjorde
det omöjliga möjligt.

Camilla Eriksson nämligen.
Vi går långt bak i historien. Ända till mellanstadiet.
När vi blivit lite äldre skapade vi musik ihop under många år,
så jag vet vad jag pratar om när jag säger att hon sjunger
fantastiskt bra!

Efter många års icke-kontakt fick vi, tack vare Facebook, kontakt igen.
Vilket var väldigt kul.
Och väldigt givande, för mig, visade det sig.
För nu har jag en blogg. Som jag inte skulle ha haft annars.

Hon strukturerade upp det hela och ordnade med layout och statistikuppföljnings-möjligheter.
Sedan guidade hon mig ytterst tålamodigt timtals i telefon.
Hur jag skulle göra vad, när jag skulle göra vad och varför jag skulle göra vad.
Nu vet jag vad en god pedagogik innebär.
Jag har mycket att lära på det området.

Kort sagt, hon fick mig att förstå det jag behövde veta, på ett fantastiskt
lugnt och roligt sätt.
Jag är löjligt imponerad över hennes sätt att arbeta.
Grundlig, och lämnade absolut inget hängandes.

Så nu har jag alltså en blogg, en plattform, där jag kan uttrycka mig.
Vansinnigt snygg är den dessutom. Den är allt jag ville att den skulle vara.

Tack vare dig, Camilla.
Gissa om jag är glad och tacksam över den tid och det engagemang du
lagt ner på mig och min önskan om att blogga.
Inte ofta jag möter människor som så osjälviskt hjälper.

Jag ler lite inombords när jag tänker på det faktum att hon
livnär sig på ord och språk.
Hon är talskrivare och pr-konsult till yrket.
Känns precis som jag och min blogg är i de absolut bästa
händer man kan tänka sig.

Och ja, mitt liv kändes lite grått ibland när vi talades vid.
Blir lätt så när jag talar med någon som har 100 strängar på sin lyra
och brinner för det den gör.
Vilket Camilla både har och gör.

Senast idag kunde vi se henne på tv. I tv4:as morgonprogram analyserade
hon det omtalade tillkännagivandet av prinsessan Madeleines förlovning.
Har sett henne i media tidigare också, i tv3:s ”Livet blir bättre”, samt intervjuer
i andra sammanhang.
Vilket är hur kul som helst.
Hon är även författare, och har givit en bok; ”Retorikiska”, som jag givetvis köpt,
fått signerad och i nuläget läser.

Så ja, jag anser att jag är i mycket trygga händer här!
Och tacksam och glad för att jag nu har en blogg, en, i mina ögon, väldigt
snygg sådan.

Tack Camilla, för att du skapat ett ställe där jag kan roa mig skamlöst på!

På andra sidan jorden i realtid.

Bullbak står på schemat idag.
Känns både kul och spännande då jag inte gjort det på sisådär 6 år… resultatet kan med
andra ord bli precis hur som helst.
Ätbart siktar jag på, och njutbart vore en bonus!

Som sällskap i 45 minuter har jag haft min syster.
Som bor på Nya Zeeland.
Jag gissar att alla vi som har nära och kära långt ifrån oss anser att
Skype är en riktigt, riktigt bra sak att ha i våra liv.
Avstånden blir helt plötsligt väldigt små.

Så där står jag i köket bakandes bullar, samtidigt som jag pratar och skrattar med
Vickan, precis som om hon satt vid köksbordet här hemma.
Precis så nära känns hon.

Avståndet blir kanske smulans längre när vi säger hej då, jag ska fortsätta
med mitt bullbak och hon ska göra sig klar för en fredagkväll ute i nattlivet.

Så avstånd absolut.
Vilket är okej, när tekniken är en frälsare.

Promenera enligt reglerna, annars får psykakuten en påringning.

Den perfekta promenaden existerar.
I alla fall för mig.
Den är inte beroende av soligt väder eller något specifikt gradantal.
Utan den står och faller med bra musik.
Så den perfekta promenaden är egentligen synonymt med den perfekta promenadmusiken.

Perfekt promenadmusik har ett visst tempo.
Tempot ska locka mig att vilja gå i takt med den, just sådär på gränsen till vad jag förmår.
Sedan får det gärna vara en catchy låt, men utan tempo, njae, då är det inte
den perfekta promenadmusiken, och därmed inte den perfekta promenaden.

Den får mig nämligen inte bara att vilja promenera i ett högt tempo.
Nejdå, den har ännu en finfin egenskap.
Den får mig att vilja dansa.
Så den perfekta musiken får mig att gå i ett högt tempo, svängandes lite mer än vanligt
med höfterna, eftersom jag inom mig dansar, precis som om jag äger ett dansgolv.

Den kombinationen, promenad och dans, som resulterar i en lite mer svängande gång,
den får mig att le.
Jag går helt plötsligt omkring och ler. Samtidigt som jag svettandes flåsar mig fram.
Det i sin tur gör att jag möter mycket glatt folk på min runda.
Antingen ler de för att jag ser lustig ut när jag svänger fram på vägen, eller så
ler de som svar på min rätt glada uppsyn.
Kan även tänkas att en och annan tänker att borde memorera mitt utseende,
eftersom psykkliniken uppenbarligen saknar en av de sina.
Men glada ansikten, oavsett varför de ser glada ut, gör mig ännu gladare.

I morse var det Nicki Minajs ”Va va voom” som var den första låt som spelades i mina lurar
när jag drog iväg. Och tja, då var det liksom klart.
Den perfekta promenaden var ett faktum.

Så i flygande fart med svängande gång sjöng jag högt i huvudet
”If you want it, I’m gonna be va va voom voom”.
Lite senare under promenaden dök Panetoz ”Dansa pausa” upp, Nause ”Hungry hearts” och PSY med ”Gangnam style” spelades också.
Och tja, mitt groove var ett faktum.

Det står en främmande människa i min spegelbild.

Min spegelbild.
Är inte jag.
Det kan den omöjligt vara.
För om den var jag skulle jag väl känna igen mig.
Vilket jag inte gör.

Förändringen som pågått i 8 månader har trots sin längd varit snabb.
Den har inte nått huvudet, den huserar bara i kroppen.

Den 20 februari 2012 befann jag mig på Ersta sjukhus i Stockholm för att göra en Gastric by pass (gbp).
Med en ögonbedövande utsikt över vattnet och Stockholms stad låg jag på ett operationsbord vid 15-tiden på eftermiddagen.
Och var vansinnigt rädd.
Fullproppad med lugnande var jag alltså både drogad och rädd, märklig kombo det där, vill jag lova.

Operationen gick alldeles utmärkt.
Vilket jag innan varit helt övertygad om att den skulle göra.
Jag var på benen någon timme efter.
Och resten är historia, som man brukar säga.

Men det är där, i innebörden av att ”resten är historia” jag önskar att jag varit mer påläst innan jag blev opererad.
Jag hade förvisso läst på, samlat fakta och kände mig oerhört väl förberedd.
Däremot hade jag helt missat patientens berättelse. Helt.
Förutom någon blogg jag läst, men som allt som oftast avslutas någon vecka efter operationen eftersom bloggaren fått ett nytt, fantastiskt liv och därför inte har behovet av sin gbpblogg längre.

Nu, när jag tillhör de som är på ”den andra sidan” så vet jag att den riktiga historien börjar strax efter man gjort om kroppens funktioner och kommer hem till vardagen igen.
Det är liksom först då det är skarpt läge.

För mig innebar det att ändra mycket stora delar av mitt liv.
Allt från att skaffa rutiner till att bli målinriktad.
Och sisådär hundra miljarder saker där emellan.

Och det går bra.
Jag ska inte tråka ut er med att berätta allt jag gjort nytt i mitt liv.
Eller hur många gånger jag ska äta per dag (7) eller storlekar på portionerna (mellanmål 2 dl, lunch och middag 2.5 dl)
Haha, nej allvarligt, jag skulle kunna skriva många sidor om just det, men jag nöjer mig med ovanstående.
Får jag behovet av att fördjupa er i det hela, ja då får det bli i ett helt annat blogginlägg.

Det jag egentligen vill prata om här är resultatet av förändringarna.
Nämligen viktnedgången.
Målet för mitt beslut att söka denna operation.
En mycket behövlig viktnedgång för att spara min kropp, för att öka chansen för den att
hålla ett helt liv.

Den var självklart väntad. Vad annars?
35 kilo på 8 månader. Det är helt okej. Följer allt som är ”normalt” för denna operation.
Men nu, nu börjar det dra ihop sig till kärnan av detta inlägg.
Nämligen att jag inte känner igen mig själv.
Jag har tappat bort mig själv totalt.

Jag ser mig i spegeln och det är inte jag som tittar tillbaka.
Det är någon annan.
Som i ansiktet liknar mig, men som har en annan kvinnas kropp.
Den är helt okej, kanske lite mjuk, den har fortfarande några kilo för många, men på det hela taget ser den faktiskt mycket okej ut.

Problemet är bara att den inte är min.
För jag ser inte ut sådär.
Jag är överviktig, inte ”normalviktig”.

Mitt huvud förstår inte.
Jag tittar på bilder av mig själv.
Hur jag såg ut före operationen. Och hur jag ser ut när 8 månader passerat.
Jag skäms oerhört för hur jag såg ut innan, och undrar hur fan jag kunde låta mig bli så.
Jag känner mig oerhört glad för det jag är nu.
Men kan fortfarande inte ta in att det är jag.

Jag går omkring i stora tröjor.
Jag fixar inte att ha på mig något som sitter åt runt kroppen, såvida jag inte är berusad.
När något sitter åt, som den huvtröja som införskaffades igår, då känner jag mig oerhört
naken och utsatt.
Jag är van att ha ett skydd mot folk.
Nu finns det inget skydd. Utan jag står liksom spritt språngandes naken inför alla.
Och jag får ett enormt behov av att gömma mig.

Som kraftigt överviktig var jag helt osynlig.
Som mer normalviktig är jag helt plötsligt mindre osynlig.
Den förändringen känns verkligen helt… annorlunda… och väldigt hotfull.

Sådana här tankar och känslor hade jag behövt läsa om innan jag opererade mig.
För jag är långt ifrån ensam om att ha dem.
Numera är jag med på forum, som ger en långt mer nyanserad bild av hur livet
efter en gbp är.

Jag tyckte som sagt att jag var så påläst och förberedd.
Men endast de opererades berättelser tillsammans med medicinsk fakta hade kunna
förbereda på ett realistiskt sätt.

Nu springer jag liksom efter hela tiden. Jag försöker jaga ikapp mig själv.

Låt mig förtydliga mig, så vi alla förstår vad jag känner.

Jag är mycket, mycket nöjd och oerhört tacksam över operationen.
Den är helt rätt för mig.
Vår sjukvård är för mig helt fantastisk.
Jag fick precis den chans och möjlighet just jag behövde.

Det här är naturligtvis en resa resten av livet för mig.
Så 8 månader in på resten av mitt liv vore lite våghalsigt att spå framtiden an.
Men jag känner mig glad och lyckligt lottad, och ser mycket ljust på framtiden.

Det vore mycket uppskattat om min hjärna fort som tusan kunde komma ikapp min kropp.
Så jag till fullo kan njuta av det jag åstadkommit.

Lite likdoft har väl aldrig dödat någon lycka?

Härliga underbara dag!
Idag är dagen då min finfina bil äntligen gick igenom besiktningen.
Med flying colours dessutom!
(Nu handlade dagens etapp om en ombesiktning, så allt utom ett ok hade känts oerhört… snopet… men ÄNDÅ!)

Jag är nöjd och glad, och gillar min bil om möjligt ännu mer!
För er som inte vet vad jag är så förtjust i så är det en Golf diesel -93.
Behöver jag säga mer???!!!
(Jaha erhm, jasså det behöver jag?)
Nåväl…

Det enda som bekymrar mig en smula är en lukt (läs odör) i min bil som växt sig starkare de senaste veckorna.
Nu luktar det inte mumma längre om jag säger så.
Jag vet inte om det är lukten av dött djur eller lukten av död frukt eller grönsak.
Och jag har nu verkligen letat igenom bilen ska jag säga.
Men icket…och lukten blir bara värre.
Har övervägt att köpa ett gäng wunderbaumar (plural på den, hörrni?!), men förkastade idén då jag insåg att den kombon, stark parfym a la exempelvis vanilj, ihop med lukten av död inte egentligen på något vis är mer charmerande än den befintliga förruttnelselukten.
I helgen ska jag vända ut och in på allt, kolla igenom varenda vinkel och vrå.
Med lite lycka i letandet återkommer jag med en uppdatering om vad som
mött sin skapare, på ett sådant fint och väl valt ställe som i min bil.

Ursäkta mig damen, får jag bjuda på en dansk skalle?

Tänk att våld kan vara så underbart.
Idag skallade jag någon.
Blodet formligen sprutade och det kändes absolut fantastiskt.

(I verkligheten gick det inte fullt så fysiskt till, jag är inte direkt den våldsamma typen.
Men tillfredsställande nog var det att använda den verbala förmågan när gränsen passerats för vad jag fixar då det gäller andras bristande koll på läget. )