Vad är väl en bal på slottet?

Bra musik. Högt.
Jag står på toaletten och gör mig i ordning för en jäkligt kul fredagsfest.
Vi snackar en spännande mix av kända och hittills inte kända människor.
Jag har klivit utanför mina väl invanda ramar.
Har kläder på mig som jag i vanliga fall inte skulle ha.
Väljer att dricka alkohol fastän jag ska umgås med hittills inte kända människor.

Till och med gå på lokal berusad.

Gissa om jag ser fram emot detta.
Ni vet, man kommer till festen, bra musik i högtalarna och man häller upp en
drink. (ordet grogg får mig att framstå som vulgär, därav det lite mer slipade
uttrycket drink, same, same but different.)
Känner hur den förvandlar min hjärna och min kropp till något som jag gillar.
Fantastiskt.

Såhär skulle denna fredagskväll ha sett ut.
Om inte min mage hade fått för sig att fixa sig ett trevligt litet
tarmvred som gjorde att jag fick käka gräs, kasta in handduken och dra iväg till
akuten mitt i natten.
Mellan 03.00 och 17.30 har jag spenderat många långa hemska timmar innanför sjukhusets väggar.
Väldigt bra timmar också för den delen.
Underbar personal. Tacksamt morfin. Och en tarm som på egen hand kom på att
befinna sig i veck inte är en hit.
Som då slätar ut sig själv, så jag helt plötsligt kunde andas igen, samt både ligga
rak och stå upprätt igen.

Så min lediga fredag och klart potentiellt roliga fredagsfest gick om intet.
Pga av en tarm.
Tar(m)vligt.

Nåväl, nu har jag varit vaken i exakt 36 timmar i sträck.
Det är inte helt ulitmat för mig, så utan att vara klärvojant på något vis
kan jag med säkerhet säga att jag kommer att avsluta min kväll innan ni
hunnit avsluta er.

Jag berättar för att bli ny. Inför mig själv och inför dig.

Min blogg handlar, som ni vet, om allt från ögonbrynsproblematik, till familjen Degermans
något komplicerade sätt att prata med varandra, till mina vardagsbetraktelser från ett köksbord och alltså även om de mörkare delarna av mitt liv.
Såväl i förfluten tid som pågående.
Just i det mörkret har jag uppehållit oss alla ett tag, ni verkar tåla
kallt stål, så jag kommer att fortsätta med det även i detta inlägg.

Övergrepp är vi inne på.
De kan komma i en oändlig mängd variationer.
Oavsett i vilken form har de klara gemensamma nämnare.
Dina gränser blir flyttade.
Du bestämmer inte själv över situationen eller dig själv.
Saker görs mot din vilja.

Det behöver heller inte gå våldsamt till.
Absolut inte.
Övergrepp kan vara mjuka och lugna, och fortfarande förändra en hel värld.

Strax innan jag blev tillsammans med Jörgen hände en incident som jag funderat
mycket på.
Det handlar om en kompis till mig som jag fram och tillbaka under åren haft
antingen mycket och nära kontakt med, eller ingen alls.
Men vi har liksom aldrig tappat bort varandra, utan alltid kunnat uppta vänskapen
från där vi var sist.
Vi har känt varandra i många, många år.

Vi gillade att prata med varandra. Om precis allt mellan himmel och jord.
Om jag kunde ta hans förakt och respektlöshet för mig som ibland sken igenom.
Om jag kunde ta ett sylvasst stick här och där, vilket jag kunde.
Vi hade ett väldigt högt tak i vår vänskap.
Ibland kunde vi tokprata om sex, roa oss kungligt och tjuta av skratt åt våra galna sätt att prata med varandra.

En dag skulle han plocka upp mig, vi var några kompisar som skulle äta lunch ihop.
Han kom lite tidigare än sagt.
Med sig hade han ett par handklovar. Han skrattade och slängde fram dem på soffan.
Jag skrattade till också, för dagen innan hade vi pratat om just det.

Han sa; håll fram dina händer.

Direkt visste jag åt vilket håll det här skulle gå åt.
Med hundraprocentig säkerhet.
Jag blev oerhört obehaglig till mods. Rädd.
Och gjorde som jag alltid gör, ler och skrattar.
Och sa nej, nej, det blir det inget av.
Tänkte att, fan, fan, satans jävla skit.

Han skrattade också och sa; kom igen.
Sådär höll vi på någon minut och jag kände mig oerhört pressad.
Efteråt tänkte jag, och tänker fortfarande, att jag faktiskt fick skylla mig själv.
För jag skrattade ju, som att jag tyckte att det var kul.
Att jag sa nej kanske inte framstod som om jag menade nej på allvar?
Jag har funderat på det många gånger…

K och L på Kliniken frågade om jag trodde att han inte förstått.
Efter ett tag kom jag fram till att han kanske, eventuellt förstått.
Han fortsatte ju att pressa mig, så kanske han hade uppfattat mitt nej.
Annars hade det väl inte funnits någon anledning att fortsätta övertala mig.
Eller?

För bara tanken om att han gjorde det med vilje, fastän han såg att jag inte ville
gör nästan för ont att ta in.
Det är ju min kompis vi pratar om för fan!
Han skulle väl inte göra så mot mig? Särskilt om han förstod att jag inte ville?
Nej, det är lättare att slå bort den tanken.

Hur som helst.
Vid det här laget ville jag bara komma bort från alltihop.
Jag ville få det jag inte kunde stoppa överstökat.
Så jag sträckte helt självmant fram mina händer. Log fortfarande.
Det ni, självmant och leende sträckte jag fram händerna.
Hur jävla dum får man vara!

Han satte fast dem på ett sätt som gjorde att jag inte kunde röra mig.
Nu visste jag att jag var helt oskyddad.
Ångesten vällde över mig. Paniken…

Jag kunde inte röra mig fysiskt för handklovarnas skull, men vid det här laget
hade kroppen blivit helt stum och lamslagen i sig själv.
Jag hade inte kunnat röra mig oavsett om jag var fastlåst eller inte.

Jag log fortfarande när jag, än en gång, sa att han skulle släppa loss mig!
Han tittade på mig och skrattade.
Men släppte inte loss mig.
Han ställde sig alldeles bakom mig.
Jag kunde inte se honom längre och jag tog mig inte loss.
Ångesten i det läget…
Gråten i huvudet. Kroppen förlamad.
Jag var ensam i hela jävla världen precis då.

Han rörde mig innanför min bh med sina händer.
Jag rörde mig inte. Jag log inte längre.
Jag accepterade det jag inte kunde ta mig ur.
Jag vet precis hur min blick ser ut när det inträffar.
Den blir alldeles tom.
Jag är övertygad om att den var tom i det ögonblicket.
Och min kropp svek mig igen. Inte bara genom att bli orörlig.
Nej, på ett betydligt mer grymt sätt.
Genom att göra så att mina bröst knottrade sig.
Han uppfattade det direkt. Och jag hatade mig själv ännu mer.
Han rörde mig inne i mitt underliv.
Han skrattade, ovanför mig alldeles vid mitt öra skrattade han triumferande;
jag visste väl att du ville.

Jag hatade min kropp där jag stod med honom rörande i och vid mig.
Den lämnade mig helt oskyddad och nu trodde han sig känna att jag ville.
Jag skiter fullständigt att det kan hända.
Att ett bröst kan dra ihop sig och knottra sig vid beröring, oavsett avsikten
med beröringen.
Han tolkade det som att jag ville.
Och när han rörde inne i mig så skrattade han.
Satans förbannade kroppshelvete som inte kunde ställa upp för mig när jag
behövde den som bäst.

Jag sa att han ska släppa loss mig. För vi var sena till lunchen med de andra.
Han släppte loss mig, och blev precis som vanligt igen. Blev min kompis igen.
Men jag skulle aldrig se på honom med samma ögon igen.

Jag var skakad.
Men åt lunch precis som inget hänt. Jag gissar att år av skit fått mig att
bli en jävel på att dölja saker.
Såg till att få skjuts hem med en annan kompis.

Jag funderade länge, länge på det som hänt.
Var rasande på mig själv för att jag tillåtit det att hända.
Att jag inte satt någon gräns.
Att jag inte sagt nej.

Nu, sett med det perspektiv jag fått under alla samtal kring mig själv på Kliniken,
ser jag på händelsen annorlunda.
Jag har blivit vänligare med mig själv.
Slutat slå mig själv för att jag inte tydligare markerade att jag inte ville.
Jag förstår på ett annat sätt vart min gränslöshet kommer ifrån.
Att när den rätten tas ifrån en som barn, orsakar det även problem senare i livet.
Jag förstår, men kämpar fortfarande med det.
Är fortfarande arg och besviken på mig själv för att jag sviker mig själv gång på gång.
För det är precis så det känns.
Antingen är det kroppen som slutar fungera, eller så är det jag som ler när jag säger
nej.
Resultatet blir oavsett detsamma.

Så våldsamt behöver det inte gå till. Alls.
Men det gör precis lika ont ändå.

Vi är kompisar fortfarande.
Men jag är betydligt mer reserverad.
Bara utifall att.

Jag skriver om det för att jag kan.
Jag har orden att göra det med.
Jag vill göra det.

Varför jag lägger ut det offentligt och inte bara behåller det för mig själv…
… jag har inget riktigt bra svar på det.
Kanske har jag kommit till en punkt i mitt liv där det känns som jag vill påbörja
ett nytt kapitel.
Att då lägga ut mig själv till offentlig beskådan gör att jag inte behöver känna mig
som en bluff mer, jag visar vem jag är.

Jag visar att det finns fler delar av mig än den som ler, är trevlig och tillmötesgående.
Jag är inte kapabel (än) att visa vem jag är, när jag möter folk.
Gömmer mig per automatik bakom min skyddande mask.
Genom att skriva om allt mellan himmel och jord, visar jag delar av det som är jag.

Jag vet inte vem som läser det jag skriver.
Kanske har du inte läst ett enda av mina ord när jag möter dig nästa gång.
Det spelar heller ingen roll.
Jag blir ny.

Inför mig själv.

Kan du inte relatera till denna text? Tack och lov.

Jag fortsätter på det lite mörkare temat.
Okej för er? Välkommen att följa med i sådana fall.

Återkommer i olika ordalag till grundtrygghet, gång på gång.
Att jag saknar den.

En av orsakerna är förmodligen att jag lever med vetskapen om att min kropp
inte tillhör mig.
I mitt liv har den tagits ifrån mig, gång på gång.
Vilket gör att jag vet att den kan tas ifrån mig igen.
Det räcker med något så enkelt som att någon är fysiskt starkare än jag.
Eller med andra medel tar den ifrån mig.

Det gör mig otrygg. På djupet av det som är jag.

Att jag bara var 6 år när den togs ifrån mig första gången formade allt jag är.
Lämnade en otrygghet efter sig.

Andra övergrepp under uppväxten, av andra personer har också skett.

Jag tror att de ser något på mig.
Utstrålar jag något väldigt sårbart? Något som gör mig till ett lämpligt offer?
Jag har ingen aning, men någon slump kan det omöjligt vara.

Är det min gränslöshet som syns? Att jag inte kommer att försvara mig?

För det är mitt problem. Jag kan inte försvara mig. Min kropp blir lamslagen,
och jag kan inte göra något alls för att försvara mig.

Kombinationen av att veta att min kropp kan tas ifrån mig blandat med att jag
vet att jag inte kan försvara mig, den blir totalt förödande.

Den gör att jag till och med kan le när det händer.
Som för att skydda mig själv.
Inte för att dessa karlar på något sätt kan missförstå situationen, jag är helt
övertygad om att de vet att de begår ett vansinnigt fel.
Kanske ler jag mest inåt. Liksom för att trösta mig själv.
När allt går åt helvete.

Det här händer fortfarande. Trots att jag är 38 år.

En episod som på allvar fick mig att förstå vidden av att jag inte bestämmer över mig själv
inträffade för mycket länge sedan.
Övergreppen från den närstående hade pågått många år, men det här blev något helt annat.

Det var vinter, jag gick i 7:an.
En kompis till mig bodde då på Norrbölegatan. 3 minuters gångväg från där jag själv bodde.
Ni som känner till Norrböle känner till Odalgatan.
En kort gata som är väldigt vacker.
Hur som helst.
Jag var på väg hem från min kompis den här sena helgkvällen.
Jag svängde in på Odalgatan, där man direkt får en överblick precis över hela
gatan, från början till slut.

Jag både ser och hör ett gäng killar som kommer gåendes i min riktning.
Jag, som inte alls kände mig okej med det, gick in mellan några hus för att låta
dem passera mig utan att behöva träffa dem.
När jag tyckte det lät som de passerat gick jag ut på gatan igen.
Jag hade missbedömt det hela och killarna var alldeles framför mig.
Fulla.
Det var en Parkenkväll så jag gissar de kom därifrån.

En av dem gick mot mig och frågade om jag ville knulla.
Knappast originellt för ett gäng killar på fyllan.
Jag svarade inget, utan fortsatte gå hemåt.

Han tog tag i mig och höll fast mig. De andra gick fram till mig.
Någon slet i mina mjukisbyxor.
De var alldeles för stora, så det var lätt att få ner dem.
Någon annan tog tag i mig och drog in mig mot några hus (som idag är rivna)
och slet ner mig på marken.
Jag minns fortfarande hur kall snön kändes.

Det kändes som ett myller av killar, men till antalet tror jag de var 5 stycken.
Ett virrvarr av ansikten och tjocka täckjackor.
Någon höll fast mina axlar och armar, så jag inte kunde resa mig upp.
Nu var jag riktigt rädd.
Byxorna var redan neddragna och nu slet en av dem ner trosorna.
Så otroligt kallt mot min nakna hud. Just det minns jag oerhört tydligt.

En av dem drog isär mina ben och ställde sig på knä mellan mina knän.
Jag var helt blottad inför honom där jag låg.
Han drog ner sina egna byxor och jag såg hans snopp.
Jag visste precis vad som skulle hända härnäst.

Hans kompisar hetsade honom, att han skulle göra det. Kom igen!
Han la sig över mig, jag kände honom tydligt mot mig.

Men precis då skriker en karl från en närliggande balkong.
Han skriker och frågar vad de sysslar med.
”Grabbar, vad fan håller ni på med?”

Då fick han som låg över mig på sig byxorna igen och de drog snabbt iväg.
Jag fick mig upp på benen och drog upp mina kläder.
Karln från balkongen tittade på mig men sa inget mer.

Jag sa inget till någon om det.
I min värld hade det inte hjälp något att berätta för någon.
Jag är fortfarande förbannad för att jag hade de där stora blå
mjukisbyxorna.
Av någon anledning är det vad jag är arg på.
Att jag hade byxor som så lätt gick slita ner.

Jag tänker än idag på det, när jag promenerar längs den så oerhört vackra Odalgatan.
Huset där det hände är borta, några fina garage är uppförda där istället.
Minnet är kännbart, men inte förödande.
Fast jag är glad att huset är rivet.

Jag tänker också på hur de höll fast mig på marken, så jag inte skulle ta mig upp.
I själva verket hade de inte behövt göra det.

Jag hade inte tagit mig upp ändå.

Det är nämligen här den paralyserande, förlamande biten kommer in.
Jag kan faktiskt inte röra mig.
Min kropp blir lamslagen. Den reagerar inte. Den stänger av sig själv.
När jag skulle behöva kraft att slåss som bäst, då fungerar den inte längre.
Den sviker mig. Totalt.
Den dör.
För att jag ska leva.

Vilket för alltid får mig att tänka att jag är delaktig i det som händer mig.
Jag varken slåss eller markerar att jag inte vill.
Kroppdjävlen sviker mig. Säljer mig till någon karldjävel.
Eller vill den att jag ska överleva?

Det är så komplicerat.
Jag blir inte riktigt klok på det själv.
Ändå har jag pratat mycket på Kliniken om detta.

Jag förstår rent intellektuellt att det här med förlamningen i min kropp,
att den ”spelar död,” är en försvarsmekanism, på samma sätt som att fly
eller slåss är.
Jag önskar den hade reagerat med att bli arg och vilja försvara sig aktivt.
Inte passivt genom att sluta fungera.

Då kanske jag skulle känna mig mer trygg och skyddad.
Nu finns inte de känslorna.

Jag är reserverad bland folk. Speciellt när alkohol är inblandat.
Berusade människor och situationer är betydligt svårare att läsa av
än nyktra. När det väl spårar ur går det ofta mycket fort och är
väldigt oförutsägbart.
Jag föredrar att vara nykter på fester med okänt folk.
Eller ute på lokal.
Att vara nykter bland onyktra, ger mig helt enkelt en känsla av att jag
har någon typ av kontroll.
Visst gör jag undantag. Men inte gärna och inte ofta.
Jag gillar inte toaköer, jag ska köra tidigt dagen efter, eller något
liknande.
Det är svaren jag ger när jag återigen får kommentaren, jaha du är nykter igen?
Med tillägget, festar du som aldrig?
Jag tänker att, jo det gör jag. Fast inte här, det är inte säkert nog.
Men det säger jag inte till någon.

Jag blir reserverad genom att vara social.
Det här låter mycket motsägelsefullt, jag vet.
Jag ser till att vara snäll och trevlig.
För att ingen ska vilja göra mig illa.
Många timmar på Kliniken har krävts för att göra det här förståeligt för mig.

Fastän jag innerst inne vet att det inte hjälper.

På bråkdelen av en sekund kan någon ta min kropp ifrån mig. Igen.

Kan någon släcka strålkastaren tack, jag är inte tillräckligt berusad.

På lördag, då händer något mycket ovanligt.
Vi är bjudna på julbord med tillhörande fest på Verandan, av Jörgens arbetsgivare,
Terräng och Miljö i Norr AB.
Det i sig är inte något ovanligt.
Tvärtom, varje år bjuder de på julbord vilket brukar vara precis lika gott som roligt.
De är riktigt kul människor Jörgen arbetar åt. I deras sällskap kan man inte annat än att trivas.

Det som däremot är mycket ovanligt är att jag kommer att ha klänning.
Absolut ingen gala-aktig, utan en kul, ovanlig och snygg sådan som Vickan lämnat
hemma då hon åkt hem till Nya Zeeland.
Den är, håll i er gott folk, gul och brun. Och randig!
Haha, ja jag vet, gult och brunt är på inget sätt mina färger överhuvudtaget.
Dock förälskade jag mig i den, trots fadäsen att den är just en klänning,
och att den till råga på allt är gul och brun.

Ännu mer speciellt är det att jag kommer att vara nykter när jag bär den.
I vanliga fall hade det krävts en respektabel mängd alkohol för att fixa det.
Men eftersom alkohol och bilkörning inte är en ultimat kombination, och jag
vill komma hem till Missenträsk på natten, så blir valet att köra, och alltså vara nykter,
synnerligen enkelt.

Jag är nervös redan nu.
Inför klänningsbärandet.

Jag går aldrig i klänning. Jag vet inte om jag gjort det sedan jag konfirmerades,
vilket är så länge sedan att det måste räknas som preskiberat.

Det är snyggt. Både klänning och kjol.
Men det påvisar att jag är kvinna. Och det går liksom inte an.
Jag klarar inte av att bli tittad på, som kvinna.
Som det, ett mellanting, funkar bättre. Då är jag inte sårbar.
Orden hen känns helt plötsligt väldigt rätt. En bra beskrivning på mig.
Jag är kvinna, jag har attributen kvinnor har.
Men känner mig inte kvinnlig. Alls.
Möjligtvis när jag druckit alkohol, då kan jag känna det som snabbast.

Det här är ett återigen ett resultat av de övergrepp jag utsatts för.

Jag vill inte synas. Absolut inte synas som tjej/kvinna.
Det utgör ett hot att ses som sådan. Det leder inte till något bra.
Inte i mitt fall.
Så jag blir androgyn istället. En gång för att överleva. Nu för att undvika
att ens riskera att eventuellt någon skulle se på mig med någon typ av intresse.
Allt sådant ska hållas väldigt långt borta från mig.

Fast det där är egentligen rätt märkligt det också.
Jag jobbar hårt för att inte synas som tjej/kvinna.
Androgyna, stora kläder. Inget smink. Inga smycken. Ingen frisyr.
Inget.
Märkligt av den anledning att jag inte har något attraktionsvärde oavsett.
Jag är helt enkelt ful.
Jag har alltid vetat det, varit det. Inget konstigt med det.
Det är grundmurat.
Tjock med tjocka glasögon. Det blir inte mycket mer oattraktivt än så.

Jag har haft det med mig sedan liten.
Jag blev pojkflicka rätt fort.
Rent utseendemässigt alltså. Inte känslomässigt.
Överlevnadsmässigt.

Sedan har det rullat på.

De negativa saker som ibland sas om mitt utseende fick mig att omvandla
det till sannning.
Istället för att sätta gränser och inte ta åt mig.

Det brukar passera några år mellan svängarna jag får höra något om mitt utseende.
Nejdå, oroa er inte, jag ska inte tråka ut oss alla genom att dra en snyftig radda exempel.
Absolut inte.
Vi kör ett enda, så vi ska veta vad vi pratar om här.

Det här inträffade för några år sedan på en fest.
En bekant som finns i min umgängeskrets ville gärna prata med mig lite privat,
bara hon och jag.
Hon ville fråga mig något, som jag absolut inte skulle ta illa vid mig för.
Hon poängterade att hon kände sig lite dum som ville fråga.
(Redan här visste jag att jag inte ville höra frågan, men log och sa
att hon kunde fråga på, att det var lugnt.)
Hon sa att hon och hennes karl hade pratat lite och nu undrade hon hur det
kändes för mig att min syster fått allt, och jag ingenting.
Din syster, hon är ju som lång och smal, snygg, fint hår och ja…
Men Cicci, alltså, jag känner mig dum som frågar, det känns som taskigt,
men hur känns det att det är så?

No shit Sherlock.

… jag minns fortfarande känslan som en sådan sak gör med kroppen.

Jag blev stum och blytung i kroppen. Jag kunde inte röra mig.
Samtidigt som jag blev röd på halsen, av någon märklig anledning.

Som svar log jag. Jag LOG!
Och sa något som jag inte minns.
Inte något om att hennes övertramp på mig, utan något som förmodligen skulle
föreställa ett svar på hennes fråga.

Det slående är hur jag gör i den typen av situation.
Jag LER.
Låtsas som att det inte gör ont.
Nästan slätar över att den andra just gjort mig djävligt illa.

En stor del av mina mål på Kliniken handlar just om att lära mig sätta gränser.
Mot betydligt vanligare situationer givetvis, vardagssituationer, men självklart också
sådana här ovanliga situationer.
(Kommer att göra ett inlägg vid tillfälle, ägnat åt gränssättning.
Varför den är nödvändig, vad den har för syfte, och konsekvenserna av att
inte kunna sätta dem.)

Så nu förstår vi alla varför lördag är speciell.
Jag tänker, för det första, att klä mig långt utanför min trygghetszon.
Både kvinnligt och kroppsframhävande.
Och för det andra, göra min fulhet mer synlig för andra genom att klä
mig mindre osynligt.

Herregud, jag tror jag just började svettas lite av nervositet. Redan!

Utan att, som sagt, få draghjälp av alkoholens avslappnade och förskönande
effekter.
Jag, med min övertygelse om min fulhet, kommer att bli synlig. Som kvinna.
Förmodligen kommer ingen annan att lägga märke till mig och min synlighet,
men jag kommer att känna det som om jag har en strålkastare riktad mot mig.

Varför jag gör det?
Befogad fråga, faktiskt.
Jag provade getingklänningen (ni minns, gul och brun i färgen, i ett randigt utförande.)
mest på skoj.
Helt oväntat fastnade jag direkt för hur den både såg ut och kändes på mig.
Jag gillade den absolut omedelbart.

Så till den milda grad att jag genast visste att jag ville ha den på mig då
vi ska ut på julbord och roa oss.

Herregud, jag kommer att dö.

Fräter det? Perfekt, ge mig alla burkar ni har.

Granskade min spegelbild i afton.
Eller rättare sagt, jag granskade bekymmersamt den där rynkan jag har i
pannan som skriker åt mig varje gång jag passerar en spegel.

Suckade lagom missbelåtet när jag än en gång konstaterade att jag bör byta yrke
för att kunna göra något mer permanent åt den där rynkan. Och åt alla andra rynkor,
för den delen, som börjar ta över mitt ansikte.

Det här med ”att åldras med värdighet” förstår jag inget av.
Det är gissningsvis myntat av någon med pissdåliga gener, som misskött sig ett helt
liv, eller någon som heller inte har ekonomi att få det fixat.

Eller så myntades det av någon som läst 352 självhjälpsböcker i kategorin ”lär dig älska dig själv”.

För vem i hela friden tycker att det är okej med rynkor och slapp hud?
Vad? Jasså, ni tycker att jag har en lite bitter och krass tongång här?!

Oavsett vem som myntade vad och hurvida jag är en bitter gammal 38-åring, med
ett ansikte som en ålderspensionär, så ger jag inte upp kampen. Icket!
Ekonomin räcker förvisso inte riktigt till några kirurgiska mirakler, men det betyder
inte att jag lagt mig ner och självdött på rynkbekämpningsfronten. Aldrig.

Utan jag skuttade (ja ni, det var ingen vacker syn det lovar jag er) in i duschen,
gjorde en hårinpackning (vad nu det har med rynkutrotning att göra vet jag inte,
men jag antar att jag tänkte köra all-in då det gäller att shapa upp i träsket.)
och sedan blev det både ordentlig rengöring och ansiktsscrub för hela slanten.

Väl ute med persikolen (läs lysande röd) hy öste jag på med nattcreme.
Förmodligen både dubbla och trippla lager. Hmmm, kanske jag tog i en smula
i smörjandet, eller nej, less is not more. Punkt. Slut.

Jag har även bokat tid hos min absolut underbara vän Katta, som jobbar som frisör på Hufvudsaken.
Hon kan inte göra något åt min åldrande hy, men däremot är hon fantastiskt bra på att
trolla med mitt hår. Så att det får både en form och färg som passar mig bättre än det jag
har a naturelle.

Att hon sedan pratade om att vi kanske borde klippa håret såpass kort att jag inte kan sätta
ihop det i den svans jag går med varenda dag, det gjorde mig nervös.
Förväntansfull också för den delen.
Min svansfrisyr är inget jag är sådär superstolt över.
Det handlar mest om lättja och okunskap. Eller som Katta mycket diplomatiskt
uttryckte det, det är ett stylingproblem.

Så här sitter jag nu, mysandes i min morgonrock tillsammans med mitt nypolerade
rynkbekämpade ansikte, drömmandes om torsdagens hårmakeover.

Jag siktar högt!

Jag har pratat bakning en hel del på sistone.
Förmodligen för att det varit min sysselsättning i helgen.
Med lite varierat resultat.

Som sagt igår fick fåglarna, förutom solrosfrön, även saffranskaka.
Som istället för 6 cm hög endast blev ynkliga 1 cm hög.
Jag hörde ploffet, när kakdjäveln tappade hela sin ståtliga höjd.
Gissningsvis äter inte fåglarna med ögonen på det vis vi sägs göra, för de gjorde
processen kort med kakan.
Tack och lov, så slapp jag bli påmind om det mindre lyckade resultetet.

Idag så kör jag djärvt vidare på mitt baktema.
Jag har bestämt mig för att lyckas med den där saffranskakan, så nu är tagning
2 i skrivande stund i ugnen.
Varför jag sällan skriver om mitt intresse för bakning är för att en av mina absolut
bästa vänner Erika, är en fena i köket.
Jag känner mig som en total novis de gånger vi lagar mat ihop!
Så mina blygsamma försök till kulinariska höjder känns tämligen bleka i jämförelse
med vad hon åstakommer. Tro mig, jag har blivit bjuden många, många gånger på hennes trolleri, så jag vet precis vad jag pratar om här!

Laga mat och baka är mer en avkopplingsgrej för mig. Jag har roligt. Och slappnar av totalt.
När det går bra vill säga.
När det går mindre bra, tja då smyger ett frustrationsmoment in i det som är tänkt
att vara avkopplande.

Den lilla saffranskakefadäsen igår kan ha berott på att jag gräddade den för
högt i ugnen.
Tagning 2 är klar om sisådär 20 minuter, så tills dess håller jag tummarna för mitt lag.

En kaka som går bjuda på utan att måsta ursäkta den ett tiotal gånger för dess något
mediokra utseendet, eller ännu ett skrovmål till mina fjäderklädda vänner.
Det är frågan.

Hit eller shit.

Uppdatering:
Saffranskakan kan numera bockas av från min to-do-list inför julen.
Den här gången blev den godkänd.
Den har en höjd som är helt acceptabel. Den luktar som den ska.
Den har allt den behöver för att kunna bjudas på.
Att den smakar som den ska, tja, det vet jag inte förrän någon modig satt
tänderna i den.

Uppdatering igen:
Mina vänner, den såg så fin och lovande ut.
Föll förvisso ihop lite, lite, men inget alarmerande.
Delade den nu inför frysning.
Tror ni inte kakdjävlen är degig. Trots MÅNGA tandpetstester…

Jag ger officiellt upp nu.
Erkänner mig besegrad av en saffranskaka.
Några fler försök blir det inte.
Nästa helg kommer jag istället att ge mig i kast med skapandet av
lussekatter.
Några prognoser för hur det resultatet blir törs jag inte ge.
Mitt självförtroende då det gäller bakning är inte på topp för tillfället.

Fast fåglarna utomhus ger förmodligen mina bakkunskaper 10 poäng av 10 möjliga.

Upp som en sol, ned som en… saffranskaka.

Här kommer ett saxat sms som jag skickade till mamma, eftersom hon varit vänlig att ge mig ett recept på en idiotsäker saffranskaka.

Hej mamma!
Saffranskakan föll ihop! Den lilla rackaren tappade det mesta av sin ståtliga höjd när jag stjälpte upp den.
Den är förmodligen väldigt välsmakande, men tja, knappast något jag kommer att bjuda på såvida inte gästerna tenderar att snitta 1.2 i promille.
Den platta typen i köket förstörde dock på inget sätt mitt humör.
Du vet, bra musik och bakning balanserar upp mediokert slutresultat. Hur är läget hos dig? Kram.

Så med detta vill jag bara säga att trots att jag är tokförtjust i att baka, så blir resultatet väldigt varierande.
Och intas på egen risk.

Hört talas om stopp-och-väx?

Jag tycker att långa välmanikyrerade naglar är underbart vackert.
Jag tycker förvisso händer i allmänhet är vackra.
Lägg då till en uppsättning fina naglar, och voila, jag blir ståendes, beundrandes.

Vad det gäller mig själv har jag allt utom långa vackra naglar.
Jag brukar ursäkta mig med att jag måste hålla dem korta å yrkets vägnar.
Folk brukar ha lätt för att förstå, att ge massage med långa naglar inte
är helt ultimat.

Att det är därför jag inte håller mig med långa vackra naglar är dock bara ett
svepskäl.
Jag har nämligen alltid haft korta naglar.
Nu snackar vi inte bara korta, utan så korta att det ser ut som om jag är
en nagelbitare.
Vilket jag inte är, och har heller aldrig varit.

Nejdå, jag klipper omsorgsfullt bort varenda millimeters millimeter av det
vita som växer fram.
Resultatet är jättefult. Precis som om jag bitit ner naglarna, ordentligt.

Känslan däremot är obeskrivligt härlig.
Jag trivs fantastiskt bra med korta naglar.
Får jag den minsta utväxt på den samlas skit under, och jag irriterar mig på
nageln.
Det är inte helt tvärenkelt att förklara vad jag gillar så mycket med just uberkorta
naglar.
Det ger mig en ren känsla.

Men som sagt, lika rent som det känns, lika fult är det.

Jag har ibland sparat ut naglarna.
Vårdat dem ordentligt och sett till att ha samma längd och form på dem.
Och hatat det.

Har även vid ett tillfälle varit på salong och fått lösnaglar.
Det blev otroligt vackert. Fransk manikyr, så snyggt.
Jag blev så otroligt förtjust i mina naglar och händer då, att jag gick och beundrade
dem. Hela tiden.
Behöll dem i ca 2 veckor sedan tog jag bort dem.

De var vackra, men nej, jag kände mig inte som mig själv.

Absolut att jag skulle kunna tänka mig att ha vackra naglar endast för en kväll.
Men i längden, nej, då är det nagelbitarlängd som får mig att trivas bäst.

Mjöl, margarin och mysiga moment.

Stress för mig innebär antingen positiv eller negativ sådan.

Den positiva, när energin absolut flödar över, när inga begränsningar finns,
när jag hinner med allt jag vill och lite till.
Den finns på ett sätt som om den aldrig kommer att ta slut.

Den negativa, när energin tar slut, då allt går i sirap, det hakar fast
precis överallt. Till och med de mest enkla saker känns som berg att bestiga.
Den fysiska orken blir noll. Den mentala orken strandar, och man känner inte
igen sig själv längre.

Den positiva stressen är fantastisk tycker jag.
Det finns liksom ett flyt i precis allt. Tankarna känner ingen begränsning.
Allt går upp, upp, upp.
Då planerar jag, utför jag, slutför jag. Nöjd och tillfreds.

Den negativa stressen lamslår mig.
Får mig att sätta mig ner. Precis allt blir helt plötsligt både svårt och invecklat.

Helt plötsligt blir vardagliga saker svåra.
Äta och sova blir svårt.
Och när de bitarna faller, då faller det mesta.

Idag är jag ledig.
Sover ut. Äter frukost i lugn och ro.
Har tänkt baka under dagen. Underbart.
Ihop med hög och bra musik kommer köket att fyllas med saffransdoft, mjuk pepparkaksdoft.
Jag ska tokmysa ihop med decilitemått, mjöl, margarin och allmänt kökskaos.
För att ännu lite senare mysa ännu mer när det är bortplockat, och jag lägger in
det färdiga bakresultatet i frysen.

Det här är precis vad jag vill göra en dag som denna, då jag är ledig och haft
en period med tärande stress.

Fredagsmys, you bet ya!

I afton ser jag sagans slut tack vare dig.

Spinner vidare på gårdagens inlägg.

Här kommer nämligen ett lysande exempel på det jag försökte göra
förståeligt igår.

Jag gillar Twilight-sagan. Massor.
Som en del av oss vet går sista filmen alldeles nu på bio.
Jag är inte den som vågar gå på bio själv, och Jörgen skulle jag få muta
med en språnkansch ny skoter innan han ens skulle överväga i tanken att spendera
två timmar på bio till den filmen.
Så att se den på bio kändes alltså uteslutet, och jag tänkte att den kommer
ut på dvd så småningom, jag ser den då istället.

Samtidigt har jag en kompis som jag vet är precis lika förtjust i filmerna som jag är.
Men tanken att fråga henne om hon vill gå med mig och se den existerar inte.
Eller jo, för en sekund drar den förbi huvudet.
För att genast bli nedtystad av att hon har andra kompisar hon ju hellre går och
ser den med. Det klart hon inte vill se den med mig.

Såhär tänker jag, i nuläge. Om mig själv och om andra.
Jag frågar inte andra, för jag utgår från att få ett nej.
Jag förstår rent intellektuellt att jag går miste om MASSOR med roliga, spännande och
intressanta saker att göra ihop med andra.
Men det gör inte att jag tar steget ut att kolla om någon annan är intresserad av att
hänga med på det jag har lust att göra.

Det går bara inte.
Det är absolut totaltvärnit.
I de allra flesta situationer i mitt liv.

Så till den milda grad att jag egentligen aldrig ser det som ett alternativ.
För det passerar så fort i tanken, och tystas ned så oerhört fort av de automatiska tankarna om
hur jag tänker om mig själv, att jag är ointressant, osmart, pinsam att vara med and so on…

Så därför var det aldrig ens på tapeten att jag skulle ha frågat henne om vi skulle
göra slag i saken och gå och njuta av vampyrer och vargar ihop.

Tack och lov är hon strået vassare än vad jag är.
Så hon frågade på det mest naturliga sätt om vi skulle fara ihop.
Som om det är naturligt att fara med mig.
Vilket gör mig glad och förvånad.
För att hon kanske tycker att det blir kul att gå på bio med mig.
Fastän jag är jag.

Det kanske är något fel på henne.
Det borde det nästan vara om hon frivilligt umgås med mig, mal mina tankar iväg med mig.

Eller så är det inget fel med någon av oss.
Utan bara mitt jag som fått ett par smällar för många och inte riktigt
fungerar som det ska. Än.

Och ja, det här handlar om någon jag känner väl.
Och tycker massor om.
Och ändå drar hela min tankecirkus igång.
(Och visst är det något som säger att man inte ska börja en ny mening med och?!)

Det här mina vänner, det här är precis de konsekvenser jag dras med i vuxen ålder,
för något som hände för länge sedan.
Så djupt och galet sitter det.

Jag jobbar hårt och envist på att förända det.