Ring klocka ring.

Årets sista inlägg.

Ahhh, vilken ödesmättad inledning, håller ni inte med?

Däremot är det inte mer dramatiskt än att det är nyårsafton, och därmed faktiskt
blir det sista inlägget för året, av just den anledningen.

När detta inlägg är skrivet och postat är det nämligen dags för en dusch, lite slappande,
och sedan kommer alkoholen än en gång in i mitt liv.
(Det är sannerligen torken nästa, för min del.)

Samt umgänge och god mat.

Borde jag summera 2012?
Sanningen att säga är att jag har alldeles för dålig minne för att åstakomma något sådant.
Så svaret på den frågan blir följdaktigen, ja, men nej.

Däremot känner jag verkligen för att skriva om mitt mående.
Mina svarta inlägg kanske ger en känsla av att jag går omkring
och mår skit mest hela tiden.

I själva verket är det precis tvärtom.
Det senaste halvåret har jag mått långt mycket bättre än jag gjort på mycket länge.
De ljusa dagarna överskrider långt de mörka.
Det beror gissningsvis flera orsaker.

Min tereapi har gått ordentligt framåt det senaste året.
Det har äntligen lossnat, på riktigt.
Nu går jag framåt, med stora steg.
Det känns oerhört hoppfullt inför framtiden.

K och L på Kiniken, tillhör mitt lag, och med den
styrkan, ja då lyckas jag. Helt enkelt.


Jag har flyttat till Missenträsk.

Lustigt, jag säger att jag flyttat till Missenträsk trots att jag sover lika
många nätter i stan som i huset.
Mitt jobb i stan gör det mycket praktiskt att ha en säng där under
arbetsveckan nämligen.
En praktisk, ekonomiskt och helt okej lösning.
Likafullt är det Missenträsk jag har mitt hjärta i, bygger bo i, och längtar till
när jag inte är där. Därför är Missenträsk sannerligen mitt hem.

Jag har blivit bättre på gränsssättning.

Både i mitt privata liv samt mitt yrkesliv.
Den förändringen går långsamt, kanske för att det är så omfattande.
I själva verket har jag inte börjat använda det så mycket i praktiken än, men jag
tänker om det oerhört mycket, vilket i sig, har skapat en förändring hos mig.

Jag omger mig med bra människor.
Jag har ofta sökt mig till andra destruktiva människor, vilket självfallet
inte varit så lyckat. Kaosmänniskor, där det händer skit gång på gång.
Numera gör jag inte det.
Nu omger jag mig egentligen endast med människor som jag mår bra av. På riktigt.
Genuint folk som tycker om mig, och som jag tycker om.
Som jag vet vart jag har. Som jag litar på.
Självklart finns det undantag till det, men jag är medveten om vart de undantagen
är, och släpper inte in dem på livet längre. De kan få finnas kvar i utkanten av mig,
utan att dra med mig, eller sluka mig.

Jag har målsättningar.
Jag vet vart jag vill komma.
Jag har en plan för hur jag ska jobba mig dit.
Både i mitt privata liv och i mitt yrkesliv.
Det är oerhört hoppfullt.

Viktnedgången.
Klart den spelar stor roll.
De kilon jag tappat har givetvis underlättat mitt liv.
Jag har en kroppsform som känns mycket bra.
Jag äcklas inte längre av min kropp, rent storleksmässigt.
Jag kan röra mig på det sätt jag vill.

Såhär går mina tankar, på årets sista dag.
Nyårslöften jag skrev om i gårdagens inlägg, självklart ska jag nämna det!
Ingen nyårsafton utan nyårslöften, right?!

Nejdå, jag bryter dem alltid dagen efter, så några högtidliga löften är jag sannerligen
inte rätt person att prata om.

2013 kommer att handla om gränssättning för min del.
Något som redan är påbörjat.

Jag har nämnt det i ett tidigare inlägg.

Och det är precis vad jag tänker mig 2013.
Målmedvetet med rätt hjälp.

Ni ska få följa med i hur arbetet på Kliniken går till.
Det är verkligen så långt ifrån eventuella rysare om suspekta psykologer
som leker med folks hjärnor, som eventuellt ploppar upp i någons huvud.

Det är både strukturerat och konkret.
Inlägg, fortlöpande sådana kommer att komma här.
Dock inte idag.
Idag nöjer jag mig med att berätta att mitt nyårslöfte kommer att handla om
gränssättning.

Samt att visa kärlek.
Till de jag känner kärlek för.
Det hör också till förbättringar under 2013.
Det är något jag verkligen skulle må riktigt gott av att kunna göra.

Kärlek. Det är fina saker.
Jag hoppas att ni som läser nu, har någon typ av kärlek i era liv.
Till någon person kanske, eller till ett husdjur.
Vilket som, bara vi alla får känna den.

Jag känner den, men jag har svårt att visa det.
Det kommer under 2013.

En hälsning till er alla, på årets sista eftermiddag.
Varmt och innerligt tack för att ni följer min blogg.
Utan er skulle den inte finnas. Tack alla!
Och Camilla, min vän, tack underbara fina du, för att du gjort den möjlig.

Hälsar en smulans nyårssentimental Cicci.

Den allra heligaste av måndagar, som i år även infaller en måndag.

Ikväll ska det nya året firas in.
Även i morgon ska det nya året firas in.

Om man firar in det 2 gånger, blir det nya året kanske dubbelt så bra!

I afton har vi nämligen turen att bli bjudna på middag och fest hos några
kompisar, som inte riktigt har möjligheten att fira in det nya året på
den traditionella kvällen, men givetvis vill fira ändå.

Vilket ju passar alldeles finfint.
För fira, det är roliga grejer det

Under promenaden tidigare idag funderade jag lite på det här med nyårslöften.

Självklart kommer jag att ha några.
Självklart kommer jag att bryta samtliga.
Det ligger i nyårslöftets natur att endast vara kortvariga, tror jag.

Jag gillar alla de goda intentioner jag har när jag lite högtravande funderar på saker
jag vill förbättra i mitt liv.

Allt i samförstånd med det nya årets oförstördhet som ger en högtidlig tyngd
åt mina löften.

Jag gissar att nyårsafton och dess löften egentlgen är en mer
hypad version av alla vi bantares/sluta rökares och sluta snusares heliga måndag.

För måndagar, det är DAGEN, för oss som vill förändra något, börja med något eller
sluta med något. Ja, helt enkelt förbättra något.

Jag gör gärna förändringar på måndagar.
Samt misslyckas med dem. redan vid lunch på den heliga måndagen.

Så nyårsafton, med dess löfte om ett nytt friskt, härligt år,
är alltså måndagarnas måndag.
Gånger 100.

Fantastiskt, kan inte låta bli att gilla det.
Samt smida lite på mina nyårslöften.
Som jag gissningsvis bryter redan lagom till lunch på nyårsdagen.

Mitt stjärntecken är Lejonet. Universum hade sannerligen humor den dagen.

Det här är ett personligt inlägg.

Jag skriver det jag upplever, utifrån min utsiktspost här i livet.

Jörgen är min stora kärlek. Och han har min djupaste respekt.
Jag har misslyckats fatalt i detta inlägg, om någon av er uppfattar det
som en offentlig uthängnning av honom.

Han har däremot en avgörande roll i detta inlägg.
Utan att ta med honom hade detta inlägg inte varit möjligt.

Så med den inledningen kanske ni väntar er något i hästväg, men tja mina vänner,
riktigt så sensationellt är det dock inte.

Nu ska det handla om mönster. Som krockar.

Ibland krockar världar.
Delar man boende med någon, en partner, syskon, mamma, pappa eller en kompis,
då lever man även med krockade världar.

Eller krockade mönster, som K och L på Kliniken skulle ha uttryckt det.
Livsmönster och livsstrategier, i krock med den andres sådana.

Jag har ett mönster, ett sätt att leva på, lösa konflikter på, hantera det som jag
möter på i livet, som är format under lång tid.
Djupt rotade och förankrade från det jag var barn.
Så är det för oss alla.

Delar man boende, då möter man varandras mönster.
Deras sätt att hantera livet på, som de har förvärvat från barnsben fram tills nu.

Oftast går det alldeles utmärkt. Friktionsfritt.
Ibland frontalkrockar det.

Det har tagit lång tid, för mig, att förstå att gnissel inte alls behöver handla om
att den andra medvetet är jävlig, elak eller nonchalant.
Det kan givetvis vara medvetet, men oftare handlar det om mönster som krockar.

På Kliniken har vi pratat mycket om just detta.
Av den anledning att jag är oerhört känslig för ord och handling, som signalerar att
jag inte är medräknad.
Utan utesluten ur en gemenskapen.

Det är min stora fasa här i livet.
Som gör att hellre lägger bort mina åsikter och min röst, än att riskera att inte vara medräknad.

Den rädsla som gör att jag går med på att göra saker, som jag absolut inte vill göra.
I det här inlägget kan du läsa om hur den rädslan påverkar mig.

Det är sorglig läsning, jag vet.
Jag blir ledsen, när jag läser det jag skrivit.
Jag har blivit sviken, lämnad på vissa sätt, som har lämnat riktigt djupa spår.

I nuläge fungerar jag så, men jobbar medvetet och envist på en förändring.

Jag är numera så medveten om varför just denna rädsla finns hos mig.
Vilket gör det lättare att att acceptera det jag gör, driven av den rädsla jag känner.
Framför allt gör vetskapen om att en förändring är fullt möjlig och realistisk,
att det känns väldigt positivt, likafullt.

Tillbaka till mönster som krockar.

Jag funderar en del över hur Jörgen och jag krockar.
Ibland krockar vi lite mjukt sådär, och ibland frontalkrockar vi.
Våra mönster att vara, alltså.

Vi är en riktigt fullträff till katastrofal mix.
I vissa avseenden.

För det första är vi varandras motsatser i hur vi framför oss själva.
Jörgen är social som få, framåt, oblyg och tycker verkligen om männsikor.
Därtill är han van att bestämma. Han har ett klart dominant drag.

Jag är inte mycket av ovanstående.
Jag är tillbakadragen, blyg, iakttagande och följsam, allt utom dominant alltså.
Som barn gjorde jag det för att inte någon skulle vilja göra mig illa.
Jag blev snäll, tillmötesgående och mycket följsam, av just den anledningen.

Det funkade uppenbarligen inte då, och givetvis heller inte nu.
Men i barnets logik var det medlet som stod till buds.

Mitt mönster att lägga mig platt och ta bort min röst har sedan mixats med ett oerhört
behov att få tillhöra.
Att inte bli utsatt för något hemskt i kombination med att få räknas med.

Detta frontalkrockar med Jörgens dominanta mönster.

Mjuka krockar, som ändå får mig att gå igång kan vara följande.

Eftersom min rädsla att vara utesluten är mycket stark, gör det att jag har ett
mycket känsligt sätt att lyssna hur han pratar på. Överkänsligt sätt att lyssna på.

Det kan handla om att han säger att; jag kommer på festen på lördag.
Eller att han säger, hemma hos mig.

Mina sinnen märker det, tydligt.
Då kvittar det att jag vet att vi båda ska på festen på lördag,
och att vi båda kallar Missenträsk för hemma.

Jag reagerar alltså på hans sätt att prata.
Jag hör det när han säger det.
Det väcker den där känslan inombords, rädslan av att inte vara medräknad.

Som inte på något vis har med honom att göra.
Utan det är ett mönster från min barndom, som fungerade då, men stjälper mig nu.

Jag kan hantera det hela, men känslan det föder, får mig att gå igång, till viss del.

Eller när han är arg, snäsig och på dåligt humör.
Min första tanke är att han är arg på mig. (Fast jag vid närmare eftertanke inser
att det omöjligt kan ha med mig att göra.)
Jag får ett behov av att göra honom på bra humör igen. Så att han verkigen inte
ska vara irriterad eller arg på mig.
Ja, ni hör ju själva hur jag låter… Tröttsamt, javisst.

Jag jobbar alltså hårt på att laga en situation som inte ens är trasig.
Eller åtminstone inte gjorts trasig av mig.

Det här är hans sätt att prata.
Det är inte elakt riktat mot mig. Alls.
Det vet jag nu. Men det har tagit tid och behövts hjälp på Kliniken för
att få en mer nyanserad bild.

Den bild som handlar om mönster.

Jag gissar uppmärksamheten blir riktat mot det som känns farligt och hotfullt.

Det har tagit mig lång tid att inte helt gå igång i mina tankar och känslor
när han pratar jag-termer istället för i vi-termer.

Det är hans sätt att prata. Hans mönster.
Som totalkrockar med mitt mönster, som vill höra till.

Den mer frontalkrockande varianten däremot, är mer av följande art.

Jag har ett mycket undergivet och följsamt sätt att vara.
Jörgen har däremot ett mycket dominant sätt att vara.
Vilket inte har varit bra för varken honom eller mig, givetvis.

Ni kan tänka er stjärnsmällen som blir de få gånger jag på något vis uttrycker att jag är
tveksam till att göra eller utföra något.
Eller de ytterst få gånger säger nej.

Det får självfallet inte hans mönster att backa, tvärtom, det dominanta blir då ännu mer dominerande.
Vilket alltid får mig att backa.
Jag böjer mig för att inte göra honom arg eller besviken på mig.
Mitt rädsla att bli utanför är så stark, att jag hellre tar den känslan som blir,
när man går emot sig själv och sin övertygelse.

Det handlar om att mitt mönster böjer sig för hans mönster.

Mitt följsamma sätt triggar hans dominanta sätt.

Jag har börjat lära om. Lära mig säga min åsikt, min mening.
Framför allt nya sätt att säga dem på.
Vilket, hör och häpna, gör att våra mönster krockar mindre ofta.

Vilket känns motsägelsfullt, jag hade nämligen gissat på långt värre krockar.

Men så har det inte blivit.

Mina nya mönster triggar nämligen inte hans mönster.
Så fastän jag har en åsikt så kan han hantera det.
Utan att få behovet av att trycka ned.

Vilket jag i och för sig har iakttagit då det gäller honom ihop med andra människor.
Jag ser många prata till honom med helt olika åsikter, som han inte kör över.
Därför har jag trott att det varit personligt mot mig.
Det tror jag däremot inte längre.

Utan det är mina och hans mönster som krockar.
Vi har triggat varandra.

Det är sannerligen en spännande förändring och resa som är påbörjad här.

Det är helt och hållet K och L på Kliniken som hjälper mig med detta.
De ger mig nya strategier, nya sätt att tänka om mig själv. Att tänka om andra.

Det här nya gäller självfallet inte bara Jörgen och mig. Absolut inte.
Framför allt rör det mig.
Gentemot samtliga personer jag träffar.

Det blir bara enkelt att skilja ut Jörgens och mina mönster eftersom vi lever
våra liv med varandra.
Vilket ju gör att exemplen blir betydligt fler än om jag jämfört mina mönster
krockade med någon kompis mönster.
Vilket jag förmodligen återkommer till, i ett helt annat inlägg.

Att ta hans och min relation i jämförelse med mönster som krockar, det är ultimat.
Nämligen för att många av er gissningsvis kan relatera.
I hur det är att prata utifrån en partners perspektiv, jämfört med en kompis perspektiv.

Men än en gång, all förändring tar emot.
På ett eller annat sätt, eftersom man bryter invanda mönster.
Något nytt händer, och man åker på att hitta ett förhållingnssätt
till det nya.
Så Jörgens och mina mönster kommer givetvis att fortsätta krocka.
Däremot tror jag att det kommer att bli på ett annat sätt.
Ett mer sunt sätt, för oss båda.

Det här är nämligen början på något som kommer att bli väldigt lyckat.
För mig, och för de människor jag har i min närhet.

Låt mig få poängtera, än en gång, att de personer jag nämner vid namn här på
bloggen, har min totala kärlek och fullständiga respekt.
Helt och hållet.

Golvad av en palt.

Herregud.
Jag blev däckad av en palt tidigare i afton.
Golvad så det sjöng om det.

Inte så att den blev sylad i skallen på mig, och däckade mig på så vis.
Tvärtom, den däckade mig från insidan.
I tuggat format, liggandes i magen.

Där slog den till.
Den jäkeln.

Inte otippat egentligen.
Har ätit palt och kroppkakor tidigare med min opererade mage.
Det är 50/50 chans att det ska gå vägen.
Den här gången gick det inte.
Det har, krasst sett, inte gått bra på rätt många gånger, men jag är så förtjust i palt
och kroppkakor att jag snyggar till siffrorna så att de blir 50/50.

I verkligheten går det vägen 1 av 5 gånger.

Bara att inse att jag inte fixar den typen av mat längre.
Det må vara fantastiskt gott, men tja, jag blir liggandes, svettandes.
Tyckandes oerhört synd om mig själv.

Det känns ungefär som om jag svalt en flodhäst.

Jag ligger på sida och vet inte hur jag ska andas på minst jobbigt sätt.

Nåväl, det finns mycket god mat jag faktiskt kan äta, och fortfarande må bra på.

Härmed stryker jag palt och kroppkakor från min meny.

S-n-y-f-t.

Efter en dikeskörning är det tillbaka på banan som gäller.

Trött och sliten.
Det är jag i ett nötskal just nu.

Vaknade i natt vid 4-tiden och blev sittande på toaletten i
en timmes tid.

På den timmen hann jag tänka en del på alla magsjuke-statusar jag läst
på Facebook.
Den enda värre än den andra.

Så tja, i mitt bedrövliga mag-tillstånd, tänkte jag att det kanske
var min tur att harva runt i magsjuketräsket ett tag.

Lyckligtvis blev det inte så.
Dagens mat, so far, har jag behållit utan problem, så magen
fick nog bara tillfällig spunk i natt.

Däremot är jag trött.
Så där ruskigt trött.
Varken hjärnan eller kroppen hänger med längre.
Det är en evinnerlig tur att jag inte har något på agendan som
kräver varken tankekraft eller muskelkraft.
För några sådana krafter existerar inte.

Har känt det några dagar nu, hur orken liksom långsamt försvunnit.
Jag vet självklart vad det beror på.
Blir arg, frustrerad och less på mig själv, för jag vet ju att orkeslösheten
är ruskigt självförvållad.

Jag har nämligen slarvat med maten.
När jag säger slarvat med maten så kanske någon tror att jag ätit
för mycket, eller ätit godis, kakor och chips.
Så är inte fallet.

Det handlar om att jag har missat måltider istället.
Under en dryg veckas tid nu.
1-2 mål per dag.

Det kan funka någon dag med sådant slarv, utan att märkas.
Men inte så här många dagar, i följd.
Då försvinner orken. Samt tar humöret med sig.

En klart befogad fråga är då följdaktigen varför jag inte äter?
Jag menar, det handlar om 7 måltider per dag.
Jag är helt medveten om antalet tillfällen, vilka mängder
samt vilka klockslag.

Jag tycker jag är en strukturerad person, men inser att jag har
en hel del brister på det området.
Jag missar måltider för att jag har dålig pejl på tiden när
jag är ledig. Klockan springer iväg, och jag greppar liksom inte det.

Jag skjuter lite på måltiderna, och helt plötsligt har jag helt
missat någon istället.

Jag känner hur idiotiskt det är. Hur idiotisk jag är.
Som inte styr upp detta när det barkar av.
När jag är ledig, och har all tid i världen att sköta detta exemplariskt.

Så vad som gäller nu är att hålla hårt på mattiderna.
Samt under några dagars tid lägga till ett 8:e mål, för att
komma ikapp näringsmässigt.

Hur enkelt som helst. På papperet i alla fall.

Fördelen är att det hänger på mig, för att lyckas.
Jag gillar det, för då är jag endast beroende av mig själv.

Så idag vilas och äts det.
Jag har hushållit med min energi genom att inte promenera något idag.
Det tar mer energi än det ger, i nuläge.

Dags att komma tillbaka på banan igen.

Nu pratar vi tatueringar.

En sak hade jag alltid vetat.
Nämligen att jag aldrig skulle tatuera mig.

Men som det så käckt heter, man ska aldrig säga aldrig.

Min fasta övertygelse om att inte ha tatueringar föddes för många år sedan.
Det är ungefär 13 år sedan som Jörgen började sin resa i tatueringarnas värld.
På alla de åren har jag endast missat en sittning, och det var någon månad sedan.

Hur som helst, jag har spenderat många timmar i olika tatueringsstudios.
När Jörgen väl började så visste jag alltså med all säkerhet att detta permanenta inte
på något vis var något för mig.

Tyckte absolut att det var snyggt, på andra, men nej, bara tanken om att
sätta något på min kropp som skulle bli kvar resten av mitt liv,
den tilltalade inte mig på något sätt. Alls.

Men, så händer det där som händer ibland.
Man tänker om.
Eller i mitt fall, jag kände om.
Något i känslan om det permanenta förändrades.

Gissningsvis både sakta och säkert, för jag upptäckte inte när det hände.
Utan en dag så visste jag bara att jag skulle tatuera mig.
Utan tvekan.

Jag ville göra en stor tribal på min axel/skuldra/arm.
Eftersom jag tillbringat mååånga timmar hos John Poromaa, och verkligen
gillade de jobb han gjort på Jörgen, så var valet av tatuerare givet.

Sagt och gjort, jag bokade tid.

Dagarna innan det var dags var som i dvala. En nervositet som inte ville släppa.
Jag körde många, många mil i min Golf, vilket jag gjorde på den tiden för
att lindra ångest.
Så massor med mil senare satt jag i Johns stol.

Mer nervös än jag någonsin varit i mitt liv, tror jag faktiskt.

Jag är nämligen rejält nålrädd, eller, var på den tiden i alla fall.

Så för 11 år sedan ungefär var det dags.

Jag var så nervös att jag mådde illa.
Jag tappade i princip hörsel och känsel.
Det enda jag ville var att han skulle sätta nålen mot min hud, så jag fick
känna hur det kändes.

Vilket skedde.

Där satt jag, med tribalen uppskissad på huden, galet nervös, när han sa;
då börjar vi.

Det kändes. Men gjorde inte ont egentligen.
Smärtan var klart hanterbar.

Vid andra sittningen fick jag förklaringen på varför den första gått så smärtfritt.
Man är så fullpumpad med adrenalin och nervositet, att det egentligen inte kan göra
speciellt ont.

Vid andra sittningen (min tribal blev 3 sittningar totalt) då gjorde det ont.
För då var jag så lugn, vis efter förra gångens smärtfria sittning, att jag
förmodligen inte hade just något adrenalin i omloppet, och då gjorde det ont.

Efter den dagen har jag en mer nyanserad bild av hur det känns.

Ja, det känns, visst gör det ont. Men på ett annorlunda sätt.
Som om man rispar med en kniv mot huden, just innan huden brister och börjar
blöda. Eller som man blir biten av insekter av något slag.

Fast vissa ställen, där gör det så ont att precis all koncentration behövs för
att fixa det.
Har tatuerat armbågen, och mina vänner, det var ingen lek.
Det gjorde så ont att jag liksom domnade bort i kroppen, den blev
stum i rörelsen, det enda som kändes var hur svinigt ont det gjorde.

Nåväl.
Efter min tribal, som jag för övrigt är lika förtjust i idag, som för 11 år sedan,
har motiven vuxit.

Jag visste, när tatueringstanken landat hos mig, att jag ville ha stora motiv.
Manliga, i kvinnlig tappning.

Efter jag varit hos Poromaa började jag söka andra tatuerare.
Av ren nyfikenhet.
Jag föll för studion LeftHand tattoo i Piteå.
Fredde, numera No Remorse tattoo, arbetade där, och honom gillade jag.
Han har ett mycket tystlåtet och koncentrerat sätt.
Jag kände att jag litade på honom, så en tid bokades där.

Den tiden har följts av många fler tider.

Han fick mig att våga ta ut svängarna och faktiskt göra de motiv jag ville, men inte riktigt vågade.
Nämligen en japansk sleeve.
Överarm och underarm.
Delar av ryggen för den delen också.

Det finns en tribal invävd i den, den borde inte vara där egentligen,
men jag var lite feg, så jag bangade ur på mitt drömmotiv.
Däremot är han så grymt duktig att han vävde ihop den finfint med det japanska
som täcker delar av min rygg samt större delarna av min arm.

Jag pratade redan från början om den japanska fina jag ville ha.
Men som sagt, jag vågade inte då, så det blev ett slentrianmotiv istället.
Sedan när det var dags att bygga vidare, så skissade han och skissade på min hud.
Han var inte nöjd, och visste inte riktigt hur det skulle byggas vidare för
att bli snyggt.

Då sa jag till honom, …ska vi göra det japanskt?
Då log han och skissade på både rygg och axel.
Helt plötsligt flöt allt precis som det skulle.
Linjer, motiv, allt föll på plats, som om det varit meningen hela tiden.

Han fick helt fria händer.
Jag hade berättat vad jag kunde tänka mig, och utifrån det fick han styra helt.

Jag är nöjd. Jag är så grymt nöjd!
Han är ruskigt bra på sitt yrke, den mannen.

Jag har ju som sagt stora delar av en arm kvar.
Den kommer att fyllas den med.
Tanken var att påbörja arbetet efter sommaren, men jag måste skjuta på det,
eftersom sommaren kommer att innebära 3 resor till Stockholm i olika konsertärenden.

Pengarna räcker inte till.
För när jag väl börjat min andra sleeve, då vill jag boka upp det antal tider
som behövs för att färdigställa.
Gissningsvis 6-7 tider, á 3 timmar åt gången.
Priset ligger på ungefär 1000 kronor per timme.

Av den anledningen måste jag skjuta på tatueringstiderna, till förmån för
Bruce Springsteen, Bon Jovi och Iron Maiden, som alla ska gästas i sommar.

Hur går tankarna när man väljer motiv, hur kommer man faktiskt fram till
just det motivet som blir permanent?
Hur väljer man det ulitemata tatueringsmotivet?
Ingen aning. Faktiskt.

Det som idag känns ultimat, känns förmodligen inte lika ulitimat
om några år.
Det har jag lärt mig under dessa år.
Det kommer alltid något motiv jag hellre skulle ha valt.
Det ligger väl i sakens natur att det blir så.
Jag utvecklas, det jag tycker är vackert idag, ersätts av något annat om
några år.
I mitt fall är jag klart inspirerad av min goda vän Stina, och hennes val
av dödskallemotiv.
Jag kommer absolut att spinna vidare på den tråden.
Jag funderar över motivet ett tag, men överlåter alltid till tatueraren
att skissa det.
Jag har aldrig haft med mig någon bild att utgå ifrån.
Och att de skissar på huden, det låter kanske som om man kan se motivet,
men i mitt fall, det japanska, då är det bara streck och linjer han skissar upp.
På inget sätt har jag en aning om hur det kommer att se ut som färdigt.

Därför är det alltid enormt spännande när vi tar paus, och jag kan
kolla mig i spegeln. Enormt spännande!

Vad händer om man ångrar en tatuering?
Det finns lösningar på det.
Skickliga tatuerare är grymma på göra cover-ups, de tatuerar helt enkelt
över den gamla med en ny.
Det är helt otroligt vad de kan dölja och bygga om.

I mitt fall byggde Fredde in ett motiv i ett annat.
Den var för stor för att dölja, så han lät den smälta in i ett nytt motiv,
på ett fantastiskt bra sätt.
Jag är oerhört nöjd med resultatet.

Tatueringar är jag.
Jag gillar de jag har. Och kommer att göra fler.
Fastän jag har en som täcker hela underarmen så vet långt ifrån
alla som träffar mig att jag är tatuerad.
Det går lätt dölja med en långärmad tröja. Inga problem.

Men jo, det var ett stort steg att dra ned tatueringen på underarmen.
Helt plötsligt kan jag inte gå i t-shirt utan att visa den.
Jag funderade en hel del innan jag tog beslutet.
När jag väl tagit det, var jag ändå nervös inför förverkligandet.
Just för att den blir så synlig.

Det var dock helt rätt beslut. Det här är absolut jag.

Nästa motiv blir, som jag nämnde tidigare, lite mörkare.
Något med dödskallar vill jag ska pryda min andra arm.
Det är absolut inget kvinnligt motiv, men tja, jag känner mig
inte kvinnlig så egentligen passar det mig alldeles utmärkt.

Det blir lite samma som med min septum-piercing.
Den, liksom stora tatueringar, i synnerhet tatueringar med dödskallemotiv,
håller folk lite på avstånd.
Vilket, som sagt, tilltalar mig en hel del.

Jag har turen att få följa med Jörgen på hans sittningar.
Min goda vän Stina är inne på sin andra sleeve, så henne har jag spenderat
många timmar i studio med.

Jag gillar atmosvären i tatueringsstudios.
Musiken som ofta flödar.
Ljudet av maskinen.
Lukten av desinfektionsmedel.

Jag är på helt rätt plats när jag befinner mig i en tatueringsstudio.
Oavsett om det är jag som sitter i stolen eller inte.

Ett fylleinlägg.

Så till vida att det kommer att handla om alkohol och berusning.
Undertecknad är inte berusad i skrivande stund.
Kanske, möjligtvis, eventuellt på god väg att bli, men tillräckligt nykter för
att kunna ha någorlunda formulerande tankar.

Jag har skrivit om alkohol tidigare.

Jag började inte dricka alkohol förrän jag var 25 år.
I princip.
Jag provade några gånger när jag gick i 8:an, men tja, det
blev några ordentliga snedfyllor, så jag la det här med alkohol på hyllan.

Det i kombination med att jag ville ha kontroll över situationen gjorde
det relativt enkelt att välja att vara nykter.
Jag trivdes finfint som nykter, saknade inte alkoholens effekt på något vis.
Var ofta på fester ihop med kompisar, ute på Etage och senare även på Statt.

Men hela tiden, under ytan, höll jag på explodera.
Jag kontrollerade mitt liv till bristningsgränsen, jag var tvungen,
för att kunna andas, men det kostade enormt mycket.

Jag behövde en ventil. Vilken som helst egentligen.
Så det blev naturligt att alkoholen till sist gjorde entré i mitt liv igen.
Jag är helt okej med det.
Jag dricker ungefär 10-12 gånger per år.
Är ofta nykter månader i sträck utan att ens reflektera över det.

Alkohol är för mig en frälsare.
Jag blir den jag trivs med.
Glad, sorglös, vänlig, känslig, varm, kärleksfull och vacker.

Jag trivs med mig själv när jag är berusad.
Jag släpper behovet av att kontrollera det som händer runt omkring mig.
Situationer som kan spåra ut till något helvete.

Så om jag kommer på fest hos dig, och faktiskt dricker alkohol,
då vet du att jag känner mig så pass trygg att jag kan tänka mig att
släppa på kontrollen, och faktiskt visa mig själv.

Det är destruktivt också.
Mycket.
För jag riskerar så oerhört mycket när jag dricker alkohol.
Jag är lika blyg och bränd som nykter, men när jag väl druckit
kan jag inte skydda mig själv.
Därför dricker jag bara när jag känner mig trygg.
För mitt, i vanliga fall mycket dåliga skydd, blir helt plötsligt obefintligt.

Det är mycket riskabelt för mig.
För jag drar till mig mycket skumma situationer.
Jag drar till mig karlar som av någon skum anledning har tänkt röra vid mig.
I mig.
Ser de på mig att jag är så menlös att jag inte säger nej, eller protesterar?
Jag har blivit rörd på många sätt som absolut inte varit okej, när jag i
berusat tillstånd befinner mig på fest.

Jag känner så otroligt väl att det händer.
Men jag fryser till is, och låtsas som att det inte händer.
Att det ska vara över alldeles strax.
Min kropp stänger av sig totalt.
Jag är där, fast ändå inte.
Jag känner vad som händer, men i tanken är jag långt bort.
Där inget någonsin kan skada mig.
Det är bara min kropp som blir rörd.
Inte det som är jag.

Förstår du?

Jag kan inte förklara det bättre.
Jag önskar att jag kunde, men jag kan inte.

Hur som helst, det är anledningen till varför jag endast blir
berusad, och släpper kontrollen, i närvaro av människor jag litar på.

Fast vänta, det är egentligen inte hela sanningen!

Jag kan, vid närmare eftertanke, med fördel även dricka när jag
känner mig osäker i ett sällskap.
För att överleva att vara ny i en redan invand bekantskap.
Då kan jag tänka mig att vara berusad också.

Fast endast om jag är med någon jag känner mig mycket trygg med.
Med Jörgen eller med någon god vän.
Jag skulle inte riskera att göra mig så sårbar annars.

Himmel, när jag benar i det inser jag att jag dricker i andra sammanhang också.
Nämligen om festen jag är bjuden på verkar kunna bli så trist att
klockorna stannar.
Då dricker jag också. För att ha kul. För att roa mig själv.
Gärna ihop med någon som hanterar alkohol i samma syfte som jag själv.

Jag har förmodligen en mycket ohälsosam inställning till alkohol.

Jag är alltför förtjust i dess effekt.

För helt plötsligt tycker jag om mig själv, kan leva med det jag blivit
utsatt för utan att måsta vända bort huvudet av skam.
Jag kan acceptera det som hänt. Tänka att det var då, nu är nu.
Jag kan släppa in andra inpå mig, på ett sunt sätt.
Låta dem vara med mig, den jag som är på riktigt och inte bara
den jag som jag visar upp inför andra.

Vänta lite, vad hände?!
Det här var tänkt att vara ett glatt inlägg.
Och helt plötsligt blev jag gravallvarlig.
Märkligt.
Nåväl, jag skriver som jag känner det.
Just detta blev en kombination av en hel del saker.

Är ni okej med det, så är jag okej med det!

Jag skrev tidigare i inlägget att jag dricker 10-12 gånger per år.

Det är inte sant. Längre.

Denna sommar och höst har det blivit betydligt oftare.

Jag är både road och oroad.
Road för att jag trivs med mig själv.
Oroad för att jag kanske dricker för ofta.

Jämför jag med mina 10-12 gånger per år tidigare, så är jag
absolut redo för torken, nu genast.

Det beror helt på vad jag jämför med.
Jag är lite kluven här alltså…

I och med min gastric bypass kan jag inte längre dricka cider.
Den är alldeles för söt och för kolsyrad.
Utan vodka blir min grej, ihop med valfri light-läsk.

Jag tappar dock minnet av sprit.
Oavsett om jag dricker 2 drinkar eller fler.
Det är oerhört frustrerande.
Jag kan ha borta flera timmar av en kväll, vilket stör mig enormt.
Jag kan inte längre snapsa, vilket jag verkligen gillade innan.
Men det bränner i min mage, som syra, så det är ett enkelt
val att låta bli.

Hur som helst, jag vaknar ofta dagen efter, minns inte mycket, men har en
känsla av att jag haft en mycket trevlig kväll.

Det är helt värdelöst. Det skrämmer mig en hel del.

I nuläge vet jag inte hur jag ska lösa detta.
Jag menar, sprit absolut, minnesluckor, nej tack.

Jag inser att jag har en komplicerad relation till alkohol.
Jag är också helt medveten om vad forskningen visar, då det gäller
oss som är gastric bypassopererade.
Vi ligger i en riskzon för alkoholism, av lite olika anledningar.

Det, ihop med alkoholism i min släkt…

Ja det är sannerligen en farlig ekvation.

Jag önskar att jag kan hitta mig själv tillräckkligt för att
inte behöva alkoholens finfina egenskaper för att kunna acceptera och
tycka om mig själv.

Men dit vet jag inte om jag någonsin kommer att nå.

Det här med piercingar.

Nu ska vi prata kroppsmodifikation.
Jag gillar både piercingar och tatueringar.

Först ut är piercing.

Jag är alldeles för gammal för att hålla på med sådant.
Det är jag fullt medveten om.
Men jag kan inte låta bli.

Mitt första möte med det hela var som 6-åring, tror jag, eller
var jag 4 år..?
Hur som haver, min mamma tyckte att det var jättegulligt med hål i öronen
på små flickor.
Jag tyckte förmodligen också det, för Indiska fick ett besök av oss.
Efter första hålet storgrinade jag, men det andra togs självklart också.
Sedan följde några slitiga år där mamma försökte byta örhängen på mig då och då,
det var samma gråt vareviga gång.
Så de fick växa igen.
Tills jag var 11 år, då provade jag trycka igenom de gamla hålen, vilket
gick hur bra som helst, så efter den dagen har jag hål i öronen.

Jag började alldeles för sent med de mer ”avancerade” piercingarna.
Ända sedan gymnasiet hade jag velat ha hål i näsvingen.
Men jag är som bekant av en smulans harhjärtad karaktär,
så jag vågade inte förrän jag var sisådär… 22 år, tror jag.
Då hade jag funderat på det länge, i flera år som sagt.
Men riktigt på allvar, några veckor.

Sagt och gjort, fina vännerna Erika och Linda slog följe med mig ned på stan.
(I själva verket var det jag som slog följe med dem, för utan dem
hade jag bara passerat affären som skulle komma att stå för håltagandet.
Jag hade aldrig vågat om de inte styrt in mig.)

Väl inne på affären var kvinnan mycket trevlig och pedagogisk.
Vilket jag inte märkte ett smack av, för jag hade en nära-döden-upplevelse där och då.
Jag kan inte minnas när jag varit så skräckslagen liksom.

Hon tog hålet med ”vanlig pistol”, och det kändes knappt.
Kan vara så att jag var absolut fullpumpad med adrenalin, så det var nog rent
fysiskt omöjligt att känna smärta just då.

Gladast i världen gick jag därifrån med smyckad näsa.

Dagen efter vaknade jag och ploppen låg på kudden.
I vild panik åkte jag till Linda som gjorde sitt bästa för att sätta tilbaka den.
Jag, som inte gillar smärta, fixade det inte.

Tillbaka till affären på stan, kvinnan där gjorde ett försök, vilket
inte heller gick.
Så hon tog helt enkelt om hålet, och den här gången gjorde det fruktansvärt ont.

Men, slutet gott, allting gott, hål i näsan det hade jag.

Sedan har det rullat på.

Nästa kroppsdel att få ett smycke i sig var tungan.
Nu stiftade jag bekantskap med Julia på Shamania bodypiercing, här i stan.
Henne ska jag strax beskriva lite närmare, men låt oss ta historien om hålet
i tungan först.

Jag var RÄDD.

Nu var det blodigt allvar.
Min tunga skulle få en nål rakt igenom sig.
Men tack vare Julia, kom det hela att gå alleles utmärkt.

Tack och lov hålls kroppsdelen fast med tång, i ett rejält grepp dessutom.
Vilket är en himla tur, för annars hade nog behovet att dra tillbaka
tungan blivit enormt.
Vilket nu alltså var helt omöjligt. Den satt som i ett skruvstäd.

När det hålet var taget kände jag mig oslagbar.
Jag har älskat det ända sedan den dagen.

Hålet i tunga följdes av ett till hål i tungan.
Jag har alltså 2 stycken där.
Jag gillar det osynliga med dem.
De syns i princip inte. Folk vet inte om att jag har dem.
Vilket är helt okej för mig.
De ger en visuell och skön krydda vid oralsex dessutom.

Tog hål i naveln, men en utlandsresa två veckor senare gjorde
läkningsprocessen snudd på omöjlig, så efter massvis med smärtsamt
krångel tog jag ut den.

Läppen fick sig ett smycke lite senare.
Jag tyckte, och tycker fortfarande, att det var oerhört snyggt.
Jörgen däremot tyckte något helt annat, så jag tog ut det.
Just för att jag inte ville ha något, mitt i ansiktet, som jag visste
han tyckte var kräkfult.

Den senaste piercingen i samlingen är den som tagit längst tid att
komma fram till om jag borde göra eller inte.

Ringen i näsan.
En septum-piercing.

Det kom att ta 1 år att bestämma mig för att göra den.
Eller, beslutet att göra den var relativt enkelt, att sedan få mig för
att genomföra det tog 1 år.
Av 2 anledningar.

För det första: Min ålder.
36 år och göra en sådan piercing.
Den är nämligen rätt attitydsmässig. Den sticker ut.
Många tycker den är direkt ful.
Jag var lite fundersam över hur jag skulle hantera folks
eventuella reaktioner.

För det andra: Smärtan.
Jag hade, av någon outgrundlig anledning, fått för mig att det skulle
göra riktigt ont.
Rejält ont, till och med.

Mellandagarna för precis 2 år sedan följde jag med Jörgen till Julias studio.
Han hade fått håltagning samt töjning av mig i julklapp, och nu
skulle han dit och inleda det arbetet.

Jag hade sagt till Julia att jag skulle följa med enbart som sällskap.
Att jag skulle komma tillbaka senare och pierca näsan.
Hade tidigare frågat henne lite om den piercingen, så hon visste
vad jag var ute efter.

Men, på sitt charmerande Julia-vis, så ler hon mot mig och säger,
vad säger du tjejen, är du redo för ett hål i näsan?
Av någon märklig anledning sa jag, okej.

De följande 10 minutrarna toknojjade jag totalt, medan hon förberedde instrument och smycke.

Sedan satte jag mig i stolen.
Tången höll, än en gång, tacksamt ett fast grepp, och så kom sticket.
Jag andades till rejält, och kände att jag fortfarande levde.

Hon satte in smycket, och jag fick titta mig i spegeln.

Jag kunde ha gråtit av lycka.

Få saker har gjort mig så själaglad som just den piercingen.
Jag visste direkt att jag gjort rätt val.

Den var bokstavligen jag.

Den är i mina ögon så otroligt snygg.
Samt att det är lite piss-off-attityd över den, den håller folk på avstånd.
Vilket jag gillar.

Jag har heller inga större problem med folk som tittar eller
kallar mig Ferdinand. Ja, det har actually hänt…Nåväl.

Men, tillbaka till hon som faktiskt gör verklighet av mina drömmar.
Julia alltså.
Jag hade hört en massa saker om henne, hon är välkänd i Skellefteå.

Jag kontaktade henne, vilket visade sig vara en mycket bra sak att göra.

Jag möttes av en varm och glad tjej.
Med ögon som strålar på det där lite ovanliga sättet, som om hela hennes inre lever.

Jag var så nervös vid första besöket hos henne, hålet i tungan, ni minns.
Det kunde verkligen inte ha gått bättre.
Helt lugn och vänlig guidade hon mig, mycket pedagogiskt, i hur det hela
skulle gå till.

Hon är sååå grym på det.
Att prata med människor, alltså.

Jag har tillbringat en del tid i hennes studio, och hört henne prata till
såväl tonåringar, som deras medföljande föräldrar, som till en gamling som mig.
Hon når fram. Till oss alla.
Jag är enormt imponerad över det.

Det är hennes människovärme som gör henne så bra på att prata med folk.
Det måste det vara.
Hon är en av de varmaste människor jag träffat.
Jag har gillat henne sedan första gången jag klev in i hennes studio.

Att hon sedan är oerhört professionell och kunnig, det är ju inte dumt alls. :)
Vid något tillfälle har jag fått problem med någon piercing, och ja, då är
hon oslagbar.
Hon vet precis hur eventuella komplikationer tas omhand.

Ingen kunde vara gladare än jag att jag mött henne, hennes värme
och hennes skicklighet.

Jag kommer att kontakta henne igen, inom kort.
Den här gången handlar det om en intimpiercing.

Däremot måste jag först försäkra mig om att jag kommer att kunna se Julia
i ögonen efter att hon sett mig där nere.

Haha, jodå, det kommer att ordna sig.

Och din tunga är svart därför att..?

Jag har en kompis som ljuger för mig.
Upprepade gånger har jag insett att hon faktiskt ljuger för mig.
Om saker som jag för mitt liv inte förstå varför hon
ljuger om.

Hade hon sagt direkt hur det var, eller senare kommit med en förklaring
till varför hon inte kunde säga som det var, då hade jag inte haft några problem
med det hela.

Jag menar, en bra förklaring reder ut det allra flesta frågetecken och
funderingar.
Ett bra samtal reder ut detsamma. Bra samtal, det är finfina grejer det.

Men istället, de få gånger mitt konflikträdda jag faktiskt tar tag i det hela
och tar upp det på diskussion, ja då kommer det efterkonstruktioner och halvsanningar.

Jag förundras över det här beteendet.

Hon säger att hon inte sagt något för min skull.
Benar man lite i det hela så handlar det mer om att hon
själv gör märkliga saker som försätter henne i situationer,
där det är enklare att ljuga än att säga vad hon gjort.

Som sagt, en bra förklaring löser det mesta.
Samt en ursäkt. En sådan kan vara på plats också.

Om vi lämnar min kompis och mig för ett tag, och funderar lite
över lögner, vita lögner, halvsanningar och allmänt slirande av händelser.

Vissa människor jag stöter på är både snabba och högljudda i sitt sätt
att framföra hur ärliga och sanningssägande de är.

De gånger jag stöter på en sådan människa som stolt deklarerar att hen
är just en sådan person, då vet jag att det med största säkerhet döljer sig något
helt annat.
Min erfarenhet av dessa personer är nämligen en helt annan.
De slirar på sanningen, intrigerar och planerar.
Sanningen och ärligheten använder de endast när de gagnar dem själva.
Det brukar osa kaos om dessa människor.
Det är min erfarenet, absolut ingen vedertagen sanning.

Vem i hela friden har ens ett behov av att prata om sina egna förträffliga
ärlig- och sanningssägande egenskaper?

Ingen.

För ärlighet, schmärlighet, jag är inte en rakt igenom ärlig person.
Jag kör absolut med såväl vita lögner som halvsannningar.
Ibland i ett försök att vara vänlig mot någon, men oftast för att rädda
mitt eget ynkliga skinn.

Om det har försatt mig i problem?
Oja, ett flertal gånger.
Däremot har det räddat mig, andra personer och situationer långt fler gånger än vad
det orsakat problem.
Jag skulle kunna ge er ett helt koppel av exempel på gånger då en vit lögn eller
halvsanning är långt bättre än att säga som det är.

Det kan vara något så simpelt som att du sms:ar mig, frågar om
Tatung funkar bra för morgondagens lunch.
Och jag på min sida av telefonen drar en panikartad lättnadens suck att du sms:at,
eftersom du då påminde mig om att vi faktiskt bokat dag och tid för lunch, något
som helt fallit ur mitt huvud.
Då svarar jag heller glatt att Tatung funkar finfint, istället för att också passa på
att berätta att jag helt glömt bort vår lunchdate.

Eller om du vill ha skjuts, och jag inte orkar, eller tycker det
känns lite för besvärligt att flytta mina planer, trots att det
är klart genomförbart.
Då svarar jag hellre att jag är upptagen istället för att säga
att jag egentligen skulle kunna göra det, men att det känns lite
för besvärligt att pussla med tid.
Vilket ju också är att slira med sanningen.

Detta sätt funkar för mig.
Hyfsat.
Min gränssättningsproblematik frodas tyvärr här också.
Så en viss förändring kommer jag att måsta geonomföra.
Vilket kommer att betyda att mina slirningar och vita lögner
blir klart färre.

För i mitt fall så är många av de tillfällen då jag använder mig
av icke-sanning, en gränssättningsprpblematik.
Att jag inte upplever det jag gör som tillräckligt viktigt för
att neka dig något, eller skjuta på tiden, byta dag för vår träff,
eller vad det nu kan vara.

Vad är sanning och ärlighet egentligen?
Din upplevelse, min upplevelse, någon annans upplvevelse?
Sanningen ser ju helt olika ut beroende på genom vems ögon och erfarenheter
den filtreras.

Min version av sanningen kanske är mer passande att kalla den, än den absoluta sanningen.

Generellt varar ärlighet längst.
På det vis att man är en person som lever som man säger.
Som är den man säger och visar att man är.

När ord och handling följs åt.

När människor säger en sak och gör en annan, då blir intrycket lite skevt.

Däremot behöver det absolut inte betyda att personen är en lögnaktig sådan,
eller döljer något.

Det betyder bara att det blir ett haltande och skevt intryck.

Jag själv har ju levt mitt liv, fram tills nu, med att visa en sak av mig själv,
och samtidigt dölja det som är jag i verkligehten.

Så rent gissningsvis har jag gett många människor som korsat min väg,
en hel del konstiga vibbar.
Att något inte stämmer.
Jag tror många upplevt mig som både följsam och hal.

Likafullt, fastän jag är medveten om att ett haltande intryck inte behöver betyda
att någon har skumma intentioner, så ljuder alltid mina larmklockor.
Sedan tar det ofta alldeles för lång tid innan jag agerar på det.
Vilket är oerhört frustrerande, och ska ändras.

Däremot har jag några riktigt goda vänner, Erika och Katta.
Skulle någon av dem få för sig att slira med sanningen eller mörka
något, då har jag fullt förtroende för dem.
De gör det av en anledning. En anledning som gagnar mig.
Får jag bara den anledningen förklarad för mig, då köper jag den även.

Så mycket litar jag på några ytterst få personer.
De tycker om mig, och vill mitt bästa.
De agerar utifrån det. Och jag köper det.

Men, tillbaka till inledningen.
Det finns andra kompisar jag inte litar på, eller på något vis är säker på
att de har mitt bästa för sina ögon.

Ännu en medveten lögn, som det absolut inte fanns någon som helst anledning till,
varken ur hennes perspektiv eller mitt perspektiv, gör att vi glider längre
ifrån varandra.

Jag kommer inte att ta upp detta med henne.
Jag är en feg liten lort när det kommer till kritan.
Jag kan sitta här och vara kaxig och tuff på bloggen, men när det kommer
till att faktiskt prata med henne om det, nope, då blir jag den lilla lorten igen.

Resultatet blir att jag än en gång konstaterar att hon handlat utifrån egen vinning,
som i det här fallet blev på bekostnad av mig.
Vilket får mig att tänka en hel del angående vår vänskap.

Jag jobbar som sagt på det här med gränssättning.
Inom en hyfsad framtid kommer jag att ha arbetat upp en bättre förmåga till det.

Det känns betryggande.
Då kommer jag att hantera den här typen av situation på ett betydligt bättre sätt.

När dumsnålhet korsas med en munsönderfallande hemskhet.

Tänk er en pastill, med hallonsmak som löses upp i munnen och
blir till ett pulver.

Låter inte så dumt, alls.

Men om det stavas Alvedon munsönderfallande tablett, då ska vi inte låta
oss luras av ovan beskrivning.

Den tabletten smakar bokstavligt talat vedervärdigt.
Absolut fruktansvärt.

Första sekunderna då den landat på tungan är någorlunda okej.
Däremot när den på allvar börjar övergå till pulverform…
Huggorm, säger jag. Huggorm, mina vänner…

Tog en i morse nämligen, kombinationen av piggelindrink och lite
väl blygsamt intag av vatten under gårkvällen, gjorde att
en Alvedon kändes som ett mycket bra alternativ i morse.

Men kära nån, jag hade glömt bort hur katastoralt illa de smakar.

Varför jag ens har dem?
Jo, de rekommenderades nämligen då jag gjort min gastric bypass, då
såg de gärna att man inte svalde stora tabletter, modell Alvedon och
liknande.
Toppen, tänkte jag om den munsönderfallande varianten.
Och slog till på en förpackning.
Föga anande jag då, att just denna förpackning skulle komma att räcka en bra
bit över 10 månader… Just för att de smakar huggorm.

Varför jag inte bara kastar bort dem?
Där slår mitt lite väl ekonomiska drag in… de fungerar ju, så varför kasta bort…

Jag står hellre och grimaserar ett par minuter, och tänker tankar om att
det här måste vara en försmak av helvetet.

Så ekonomisk är jag.
(Läs dumsnål!)