Wihooo det här var enkelt. Tills det blev svårt.

Jag rasslar vidare bland hemuppgifter och funderingar.

Det här inlägget bör inte bli lika förvirrande som gårdagens.
Hoppas jag.
Å andra sidan har jag kommit att förstå att det som till synes är enkelt
kan vara allt annat än enkelt när man skrapar lite på ytan.

Med det sagt, let´s go.

Frågeställningen är vad som är attraktivt med finurlighet.
Ordet finurlighet använde jag då jag skulle beskriva en attraktiv
egenskap hos män, på veckans möte på Kliniken.
Därav frågeställningen.

Finurlighet för mig innebär att någon är hyfsat klyftig, i kombination
med en stor portion lågmäld humor.
Den kombinationen är enormt attraktiv, i mina ögon. (Läs öron.)

Det brukar nämligen resultera i ordlekar, ordvitsar som inte skriker,
utan som måste lyssnas till för att uppfattas.
Liksom en typ av humor som kan passera någon förbi om man inte är uppmärksam
på den andra.
Det här brukar ofta betyda en ganska krass humor, fylld med rolig självdistans.
Det bygger på att man utmanar varandra en smula, verbalt.
Roar varandra verbalt. Myser verbalt. Smeker varandra verbalt.

Nu har vi alltså kommit fram till vad jag menar med finurlighet.

Tillbaka till frågeställningen, vad det är som gör att det är attraktivt,
i mina ögon.

Hmmm….

Nu spånar jag i realtid här.

Det kan ha att göra med att den typen av egenskap kräver ett lyssnande,
ett band mellan de som utövar den.
Eftersom den inte är högljudd eller skränig, så krävs det liksom lite mer
än att bara vara på plats.
Den kräver en viss typ av närvaro för att uppfattas.
Den kräver att man tänker någorlunda lika som den andra.
Vilket är mycket attraktivt.

Just den närvaron tycker jag är mycket attraktivt.
Den får mig att känna mig sedd och medräknad.
Här kommer det alltså, mitt livs kamp, att få känna mig sedd och medräknad.

Inte undra på att jag är så attraherad av finurlighet.
Den kräver nämligen närvaron av både den andra och mig för att fungera.
Och finns det, ja då är jag med andra ord medräknad, och sedd.

Det här går enkelt.
Nästan för enkelt.
Betyder det att jag missar något?
Något helt uppenbart?

För här känner jag ingen konflikt med mig själv.
Eller jo, det bli en konflikt om jag ska passa in det med det
jag tycker är manligt, och attraktivt av den anledningen.
Då komplicerar det till det.

För det går inte ihop med det manliga, som jag attraheras av.
Den typen, är som ni minns, mer intresserade av sitt eget istället för
att rikta uppmärksamheten mot någon annan.
Den själviska och krävande manligheten.

Det går inte ihop med det attraktiva finurliga där det bygger på
samspel med den andra.
Bygger på ett inkännande av den andra.

Fan, jag visste väl att det var för enkelt.
Kartläggningen om vad jag anser vara attraktivt med finurlighet
gick fint, enkelt.
Vad som attraherar mig med det gick också enkelt.

Att få ihop det med min bild av manlighet, där tog det stopp.

Bra, då känner jag igen mig själv.
Att gå från klarhet till klarhet är inte min kopp thé.
Utan jag verkar behöva snubbla mig fram, treva, samt fråga
om vägen innan jag kommer fram.

Tack och lov är K och L på Kliniken väldigt bra på att förklara vägen.

Lobotomi, lockande lösning när förvirringen stirrar mig i vitögat.

Okej, dags att plöja vidare i det förvirrande ämnet män.
Ni vet, andra delen i hemuppgiften från Kliniken, som jag berättade om igår.

Igår pratade jag manlighet.
Idag handlar det om vad som är attraktivt, i mina ögon.

Hela manligheten jag pratade om igår är attraktivt.
Med sina dåliga delar och sina bra delar.
Fastän jag radade upp mindre bra egenskaper, så finns där en klar
attraktionsfaktor för mig, likafullt.

Ja, jag är redo för lobotomi.
No shit.

Men låt mig, för min egen skull, lägga till lite fler saker på den listan.

Vad jag finner attraktivt hos en man…
Vänlighet, lite i smyg sådär. Karg men vänlig?
Människovärme. Går inte hand i hand med det jag skrev igår
och fortfarande idag tycker är manligt attraktivt.
Humor. Går ju verkligen hand i hand med att vara karg.

Men herregud, vad är detta?

Jag pratade om vad jag tycker är manligt igår.
Manligt, och med det även attraktivt.
Idag, när jag ska fundera över det attraktiva, ja då visar det
sig att jag gillar sådant som absolut inte går hand i hand med
min version av manlighet.

Och ändå attraheras jag av, i mina ögon, manliga män.

Hemuppgiften har som syfte att kartlägga.
Jag är mer förvirrad än tidigare, men ja kartläggning är bra saker
även om de tillfälligt bringar förvirring.

Tillbaka till attraktiva egenskaper.
Jag tycker det är oerhört attraktivt med män som lägger saker på minnet.
Små saker, liksom oviktiga detaljer. Om mig alltså.
Vad jag heter i mellannamn, eller vad min gula mjukishund hette.
(Alf hette han för övrigt, Alfen. Vi kusiner fick var sin sådan av
farmor och farfar/mormor och morfar.)
Sådant som signalerar att han lyssnat.
Sådant som signalerar att han lyssnat för att han är intresserad av vem jag är,
och vad jag har att berätta.)
Sådant smälter jag för, totalt.

Män som reder sig själv, alltså inte är beroende, sådant gillar jag också.
En attraktiv man, i mina ögon, han klarar sig själv.
Löser problem, är handlingskraftig alltså.

För att inte tala om humor, det är fantastiskt.
Gärna lite lågmäld humor, ordlekar, ordvitsar.
Lite finurlig humor.

Rent utseendemässigt går min beskrivning med vad jag finner attraktivt,
hand i hand med det jag anser vara manligt.

Stora killar, långa, gärna med lite kött på benen.
Rakryggade med breda skuldror.
(Ni som vet hur Jörgen ser ut, förstår precis varför jag attraheras av honom,
gissar jag.)
Sedan har jag alltid gillat långhåriga killar, så länge jag kan minnas. :)

Så i nuläge verkar det som manlighet och attraktion rent utseendemässigt
innebär samma sak, utan att förvirra mig totalt.

Däremot attraktiva egenskaper.
De går inte hand i hand med vad jag finner manligt.
Eller jo, det gör det, med risk för att jag låter som jag förlorat förståndet.

Att de är snälla, vänliga och roliga är liksom en plusgrej.
Jag tar det karga och tysta som förstahands val.
Om jag nu ska vara helt ärlig. Vilket känns lite irriterande att vara
med tanke på att jag hör hur fan jag låter.

Jag vill inte vara sådan.
Jag vill vara ”normal”.
Som gillar vänliga och snälla karlar. Hyggliga karlar, helt enkelt.
Inte de som använder andra och tänker på sig själva i första hand.

Det ”normala” är liksom helt förstört hos mig.
Jag har snudd på radar för karlar som har en tendens till att skövla.
Har han ett grymt och hänsynslöst sätt att vara, ja då är det något
hos mig som svarar på det.
Något i mig uppfattar det.
Sedan kan det kommer att ta lång tid innan han tydligt visar de
sidorna hos sig själv.
Men något hos mig uppfattade det gissningsvis med detsamma.

Vilket gör mig alldeles för sårbar.
Eftersom jag inte har lärt mig sätta gränser på ett sunt sätt.
Än.

Jag inser vikten av att jobba med det här.
Fastän jag känner mig grymt förvirrad.
Fastän jag framstår som om jag tappat förståndet helt.

Jag skjuter mig rakt i foten. Omsorgsfullt.

Jag undviker att svara i telefonen när den ringer.
Så är det faktiskt.

Visst, här skiljer jag på mitt arbets-jag och mitt privata jag.
I mitt arbete ingår att svara i telefon.

I mitt privata liv låter jag bli.
Alltför ofta.
Under dagtid, när jag jobbar, har jag givetvis inte möjlighet att svara,
utan jag pratar om tillfällena när jag faktiskt har möjlighet att svara.
(Att ringa mig när jag är i Missenträsk funkar som ni vet, väldigt dåligt.
Jag hade förmodligen inte svarat då heller, men nu får jag hjälp av en täckning
som är galet dålig, man ska ha tur om man hittar en liten plätt där det fungerar.)

Jag ser på displayen vem det är, eller ett nummer som jag inte känner igen.

Blir trött.
Har inte den ork jag tror mig behöva för att vara trevlig.
Undrar vad personen vill.
Jag orkar inte dela med mig.

Och lägger bort mobilen igen.

Det här följer samma mönster som gäller för de träffar jag bokar av.

Jag känner ett krav på mig själv.
Som gör mig trött.
Som får mig att tappa lusten att fara iväg.
Eller egentligen, det får mig att tappa tron på att jag kan
leverera det den andra förväntar sig.

När jag väl far, då har jag hur kul som helst.
Utan att ens behöva anstränga mig det minsta.
Det roliga mötet sker liksom av sig självt.
Ger mig massor med energi.

Samma gäller telefonsamtal.
När jag lägger på luren igen, då är jag ofta på riktigt
bra humör. Fylld av energi från samtalet.

Det är alltså tankarna om det innan jag svarat eller åkt iväg
som knäcker.

Inte själva mötet, vare sig det är i telefonen eller i person.

Tankarna om att jag måste prestera något.
Hålla måttet.
Vara glad, trevlig och intresserad.
Vara Intressant.
Jag känner att jag nog inte fixar det.
Så jag låter bli.

Jag gillar alltså sms eller mail.
Jag kan svara när jag vill. Ingen förväntar sig att man ska svara på sekunden.
De är på trygga armlängdens avstånd.
Jag ringer förvisso upp de samtal jag medvetet missar.
Jag gör det när jag mobiliserat tillräckligt med kraft för att
hålla måttet.

Det har alltså med mig att göra, att jag inte svarar.
Inte med den som ringer.

Det här är så motsägelsefullt.
Jag tycker om människor.
Bland det bästa jag gör i livet är just möten med andra.
Och ändå så drar jag mig undan.

Finns en förklaring på detta skulle jag vilja ha den.
För det gör mig förbryllad.
Och arg, på mig själv.

Jag känner att jag motarbetar mig själv.

Det här inlägget hade i mitt huvud en mycket glad och skämtsam underton.
Nu, väl på skärmen finns inget skämtsamt med det.
Kan bero på att jag blir både allvarlig och sentimental när
jag lyssnar på Rihanna och Mikky Ekkos ”Stay”, vilket jag gör just nu.
Den är vacker. Mjuk och fin. Allvarlig.

Den får mig att känna mig allvarlig och mjuk. På ett bra sätt.
Det ihop med en pågående ägglossning.
Jag blir väldigt känslosam de dagarna.

Jag har på mig hörlurarna nu när jag sitter och skriver.
Musiken går rakt in i huvudet, utan att fyllas ut av brus från omvärlden.
Den ackompanjerad av hormoner som virvlar runt i min kropp.

Då landar jag här.
I min egen bubbla. Iakttagandes andra.
Musiken omfamnar mitt inre, älskar ömt med det.
Ger mig en känsla av att vilja vara ifred. På ett bra sätt.

För att sammanfatta det hela.
Jag svarar inte ofta i telefon.
Jag vet varför, men inte vart den känslan kommer ifrån.

Gissningsvis pratar vi än en gång om konsekvenserna av att sakna en god självkänsla.

Det har endast med mig att göra.
Absolut inget med er.

Jag skjuter mig själv medvetet i foten här.
Jag laddar, siktar och trycker av.

Inlägget är nämligen inte menat att ge er förståelse.
Det är menat tvärtom.
Jag vill ta bort min egen möjlighet att låta bli att svara.
Jag vill svara när ni ringer.
Det är mer sunt, och ger mig långt mer glädje än att våndas och inte svara.
Tro mig på den.

I och med dessa rader har jag tagit bort stenen under vilken jag gömmer mig.

Alla sätt är bra, utom de dåliga, right?

Småkul värdelöst vetande.

Roar mig själv på kvällskvisten.
Tog listan rakt av från Javamorsan.

Enjoy.

Grundläggande:
Smeknamn:
Cicci, som regel, Ciss förekommer också.

Hårfärg:
En mindre smickrande kombination av mörkbrunt och grått. Det gråa tenderar att bli
mer och mer tydligt på bekostnad av mitt, en gång så fina, mörkbruna hår.
Detta bekämpar jag givetvis på bästa sätt på salong.

Ögonfärg:
Blå.

Har du någonsin:
Blivit kysst:
Jopp, det har hänt vid ett antal tillfällen. För det mesta är det en mycket
trevlig sysselsättning att ägna sig åt.

Ätit sushi:
Har provat en gång, av den anledning att jag tyckte det tillhörde allmänbildning
att ha testat det. Det föll mig dock inte i smaken. Alls.

Stått på scen:
Massor med gånger. Spelade trummor i 2 grupper under flera år, vilket medförde
att vi spelade inför publik vid massor med tillfällen. Kul.

Blivit dumpad:
Jajamän, så det sjöng om det. Mycket oväntat var det. Och smärtsamt.

Varit ihop med någon som varit otrogen:
Jajamän, det också.

Varit med om en bilolycka:
Krock ja, men det gick ungefär 2 km/h så jag är inte säker att det kan kallas
bilolycka. Det kvalar nog inte in riktigt. Tack och lov.

Klättrat på berg:
Givetvis, jag är uppvuxen på Norrböle, granne med Vitberget, så självklart.
Vad? Nehej, det räknas inte som berg, nähäpp, då ändrar jag svaret till nej.

Sett vita huset:
Inte personligen.

Antingen eller:
Kallt eller varmt:
Varmt, jag är frusen av mig. Eller vänta, jag gillar inte att svettas.
Jag är förvirrad…

Spets eller satin:
Satin. Särskilt då det gäller sänglinne.

Blått eller rött:
Rött. Ju mer blodrött desto bättre.

Regn eller snö:
Snö. Får gärna vara i form av snöstorm, sålänge jag får vara inomhus och mysa.

Ull eller bomull:
Bomull. Jag är lite mesig när det gäller material som sticks.

Rosor eller tusensköna:
Rosor. Jag vet inte hur tusenskönor ser ut nämligen.

Vår eller höst:
Höst. Alla kategorier.

Historia eller vetenskap:
Beror på vilken typ av historia, och vilken typ av vetenskap.
Jaha, det här är kategorin antingen/eller… ja då väljer jag vetenskap.

Matte eller engelska:
Engelska. Matte och jag, nej vi känner ingen förståelse för varandra.

Motsatta könet:
Gillar du någon just nu från det motsatta könet:
Absolut. Han må ha långt hår, men han är av det motsatta könet.

Vet den om det:
Gissningsvis ja, efter dryga 10 år borde han ha fattat, tycker jag.

Gillar någon annan dig just nu:
Ja absolut. Jag har en hel drös med beundrare som hör av sig. I mina drömmar
i alla fall.

Vad tittar du på hos en kvinna/man:
Kroppshållningen är det första jag tittar på. Sedan följer några fler saker,
men jag tror jag behåller dem för mig själv, av rädsla att framstå som en
komplett galning.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet:
Ja. Utan tvekan.

Inom de senaste 48 timmarna:
Har du haft ett seriöst samtal:
Jodå, var på Kliniken här om dagen.

Kramat någon:
Jajamän.

Kommit sams med dina föräldrar:
Ja alltså, nu har vi inte varit ovänner de senaste 48 timmarna.

Bråkat med en kompis:
Nix, det låter som en dålig idé att hålla på med sådant.

Gillar du att:
Ge kramar:
Jo, massor. Men är rysligt dålig på att göra det.

Ge massage:
Jajamän. Roligt att ge både känt och okänt folk massage.
Ska man livnära sig på det, som jag, är det mycket tacksamt
om man faktiskt gillar det.

Gå promenader i regnet:
Njae…går hellre då det inte regnar. Fast det ena behöver inte utesluta
det andra.

Övrigt:
Vad gjorde du förra sommaren:
Festivalade mig igenom stora delar av förra sommaren.

Svär du för mycket:
Visst fan gör jag. Tyvärr.

När duschade du senast:
Självklart i morse. Eller om jag ska vara ärlig, söndagkväll.
Fasen vilken dynghög jag är, jag vet.

Vilken färg är det på dina byxor just nu:
Jeansfärg. Blåa jeans.

Vilken färg är dina underkläder:
Svarta trosor, vinröd bh. Gräslig mix, jag vet.

Vilken låt lyssnar du på just nu:
Ingen alls. Lyssnar endast till datorns surrande.

Vad var det sista du sa:
Vi hörs i morgon.

Vad är brevid dig just nu:
Ett tuggummipaket.

Hur ser ditt skrivbord ut (till datorn):
Bärbar dator. Mitt knä är mitt skrivbord.

Vad var det sista du åt:
Valios pro-feel kvarg.

Vem vill du spendera resten av ditt liv med:
De som kvalar in på att gilla mig, samtidigt som jag gillar dem tillbaka.

Har du en lavalampa:
Nej, men har alltid velat ha en.

Brukar du sjunga i duschen:
Aber naturlich. Om jag får säga det själv så kommer min sångröst till rätta
i duschen.

Vad får dig att slappna av:
Musik, avklarade uppgifter, människor jag gillar, samt ensamhet.

Tycker du matte är svårt:
Svårt? Prova obegripligt.

Vad skulle du helst vilja vinna i en tävling:
Pengar vore mycket nice. Lycka står förmodligen inte med som vinst i någon tävling.

Läser du ofta böcker:
Tyvärr inte. Har älskat att läsa böcker, men jag förstår inte riktigt längre vad
jag läser, jag blir oerhört stressad när jag läser nu för tiden.
Men ibland glimtar det till och jag kan njuta av en bok.

Vilka länder har du varit i:
Norge, Finland, Bulgarien, Turkiet, Estland, och England.

Hur är vädret just nu:
Lite för varmt för min vintersmak, dvs nollgradigt. Gärna några minusgrader, tack.

Vad gjorde du igår natt:
Försökte sova, vilket var knepigt med en mage som jävlades.

Vem pratade du sist med på telefon:
Jörgen.

Vad gör dig glad:
Åh allt möjligt. Människor, musik, renbäddad säng, ett kul sms, en härlig dusch.
Jag kan fortsätta listan i oändlighet, jag är nog rätt lätt att glädja.

Vart skulle du vilja åka för att:
Jag är ingen shoppare, men Göteborg och Stockholm hittar jag
någorlunda i. Samt att Shock finns i de städerna.
Där handlar jag gärna.

För att festa:
Sålänge det finns sprit så kvittar det i stort sett vart jag befinner mig.
Sprit, bra musik och kul människor, då är jag fullkomligt nöjd.

För att ha sommar:
Stopp och belägg, jag är inte en sommarmänniska.

Dagens:
Klädsel:
Jeans och fleecejacka.

Frisyr:
Ihopsatt i svans. Mitt hår blir alldeles gräsligt av detta elektriska klimat
som blir på vintern, samt en mössa som jag drar av och på. Min obefintliga
styling kommer till korta här och svans it is.

TV:
Nej, är inte någon tv-tittare direkt.

Vill ha:
Pengar i massor. Ny tatuering.

Sjuka:
Magsjuka. Gräsliga grejer…

Tråkigaste:
Att min bil tjuvtar ström. Man vet aldrig om det har lust att starta utan hjälp.

Roligaste:
Idag händer inget roligt. Min mage är alldeles för jävlig för att det ska kännas kul.

Senaste personen som:
Sov i din säng:
Förutom jag själv, Jörgen.

Såg dig gråta:
Jörgen.

Fick dig att gråta:
Hehe, Jörgen är svaret även på den.

Fick dig att börja skratta:
Hahahaha, det här börjar bli förutsägbart, men Jörgen.

Du gick på bio med:
Mamma.

Du gick på stan med:
Stina, vi gick inte rimligtvis på stan, utan passerade bara affärer.

Skickade ett e-mail till dig:
Fina fru Häggström. Som gjorde mig alldeles varm och glad. Lycklig helt enkelt.

Skickade ett sms till dig:
Mamma.

Har du någonsin?
Sagt ”Jag Älskar Dig” till en pojkvän och menat det:
Jajamän. Även sagt det fast jag inte menat det.

Drömt något helt galet och så har det hänt dig nästa dag:
Nej, tack och lov. Jag har mycket märkliga drömmar nämligen.

Extra stuff:
Vad är du mest rädd för:
Att bli torterad av en sadistisk mördare.
Mer jordnära, att min mamma ska dö.

Vart vill du gifta dig:
Utomhus, på något riktigt vackert naturskönt ställe.

Vem hatar du verkligen:
Jag är nog ingen hatar-människa.

Varit kär:
Oh ja, massor med gånger.
Herregud, tonåren var ju absolut fyllda med kära känslor,
och kraftigt skiftande objekt.

Har du ett jobb:
Ja, Gula Hörnans friskvårdsmassage.

Gillar du att ha folk omkring dig:
Om jag gillar folket, absolut. Annars, nej.

Är du ett hälsofreak:
Hälsosam, mycket. Hälsofreak nej.

Är du ensam nu:
Ja.

Låtar som fastnar i ditt huvud ofta:
För tillfället är det Rihanna och Mikky Ekkos ”Stay” som går på repeat i huvudet.

Favorit:
Rum i huset:
Köket, gillar att laga mat och baka.

Typ av musik:
Bred. Mycket bred. Kallar mig själv musikälskare.

Parfym:
Har ingen favorit. Går runt på några olika som jag gillar.

Månad:
Pass. Nej allvarligt, jag har ingen favoritmånad.

Mat:
Ja tack!
Som exempelvis kycklingrätter, surströmming, grillat eller champinjonomelett.

Dricka:
Vatten i nyktert tillstånd.
Piggelindrink om jag är på fyllan, eller på väg dit.

Godis:
Inget numera. I mitt tidigare liv, CHOKLAD. Samt det mesta i godisväg
förutom det som innehåller nötter.

Tidning:
Nej, har svårt att koncentrera mig på läsande.

Film:
Pans labyrinth, Crank, Sin city.

Skådis:
Inget namn som dimper ner i huvudet just nu.
Så i brist på skådisar jag gillar, så kan jag ta några jag attraheras av.
Jason Statham, Mads Mikkelsen, Josh Brolin.
Angelina Jolie, Madeleine Stowe.

Djur:
Om de låter bli att håra, absolut.

Aaahh, så himla kul det är med sådana här listor.
Har roat mig kungligt med den.

Råbarkat. Om manlighet sett ur min synvinkel.

Manlighet.
Vad innebär det för mig?

Har funderat på det ett tag nu.
Ni som läste gårdagens inlägg, ni vet att jag fått vissa frågeställningar
att fundera över i hemuppgift på Kliniken.

Manlighet för mig är något dominerande.
Ska jag hårddra det hela så är det antingen eller-tänkande
som gäller även här.

En manlig man är i mina ögon utseendemässigt lång och grov.
Storvuxen, bred över axlarna, smalare över höfterna.
Det är något med storleken som gör mig fascinerad.
(Vad är det som är så krångligt med ordet fascinerad alltså?
Jag använder det ofta men måste googla stavning på det varenda gång,
nåväl, till sist kanske jag lägger den korrekta stavningen på minnet.)

Tillbaka till manligheten igen.

Jo, storleken.
Långa män, som har lite kött på benen symboliserar manlighet för mig.
Eller är det att det får mig att känna mig liten? Kvinnlig?
Eller trygg? Beskyddad av en stor man?

Ni märker redan här, att jag tenderar att framstå som smulans förvirrad.
Vänta bara tills vi kommer till manliga egenskaper, då barkar det nämligen
iväg ordentligt.

Manlighet för mig handlar om våld.
Eller är det kanske en förnimmelse om våld?
En storlek som gör våld möjligt?
En storlek som utlovar våld?

Våld då det gäller manlighet, är alltså att män med sin storlek
och fysiska styrka kan tvinga till sig saker.
De behöver inte lyssna eller ta hänsyn till ett nej.
De kan få andra att göra saker åt dem, genom att hota om våld.
Blir de hotade i sin tur, då kan de försvara sig, med sitt våld.

Rimligtvis skulle de kunna använda våld på mig.
Fast det är inget positivt.
Utan det skapar en rädsla hos mig.
Det skapar alltså en rädsla som gör att jag rättar mig efter någon annans vilja.
Jag gör det jag blivit tillsagd att göra, helt enkelt.

Manliga män är i mina ögon karga.
Inte direkt känsliga. Utan mer burdusa.
Kanske inte ens direkt vänliga.

De är händiga. Kan fixa och laga det som går sönder.
De kan lösa alla tänkbara praktiska problem som dyker upp.

Vidare är de inte så verbala, använder ett relativt enkelt språk,
som inte är direkt utbroderat eller ordlekt med.

Manliga män är lyssnar inte direkt på andra.
De gör som de själva vill.
Sätter sig inte in i andras problem eller åsikter.

De dricker en del alkohol också.
Inte vin direkt, utan öl, sprit eller whiskey.

Det här är en manlig man i mina ögon.

Kanske någon av er sitter och stirrar lite märkligt på dataskärmen nu,
och undrar om det riktigt slagit helt slint i skallen på mig.
Alternativt att någon sitter och skrattar, för att jag uppenbarligen inte
har alla bestick i lådan.

Med det sagt, ja, jag är helt medveten om att jag inte riktigt fungerar
som folk i allmänhet här.

Det är absolut inte meningen att trampa någon man på tårna här.
Genom att få någon att framstå som icke-manliga bara för att han inte riktigt
beter sig som den neandertal jag ovan beskrivit.

Första frågeställningen jag har i uppgift att fundera på är nämligen
hur manlighet ser ut för mig.
Vad manlighet betyder för mig.

Jag önskar att jag kunde skriva något mer sunt, men tja, ska jag få någon
bra hjälp med detta, är det bäst jag skriver som jag känner det.

Jag är på det klara med att jag är starkt färgad av de sexuella övergreppen här.
De styr i mångt och mycket hur jag kommit att se på manlighet.
I nuläge vet jag inte hur eller på vilket sätt det påverkat mig.
Bara att.
Det kommer K och L på Kliniken att hjälpa mig att förstå. Hoppas jag.

Manlighet och våld.
För mig går de hand i hand. I nuläge.

Min nästa frågeställning är vad som är attraktivt hos en man, i mina ögon.

Stay tuned.
Galenskapen fortsätter.

Total förvirring råder.

Tidigare idag var jag på Kliniken.

Det var ett bra möte.
Vi pratade om framsteg. Mina, närmare bestämt.
De sker nämligen, fastän jag själv kan tycka att jag står
som fastgjuten i cement, bitvis.

Jag tycker jag sliter som satan bara för att hamna i
ett-steg-framåt-två-tillbaka-lunken.

Då känns det bra med input från K och L.

Nåväl, nog med klappandet på min egen axel här, det här inlägget
var inte menat att tillägnas min egen förträfflighet.

Min hemuppgift från Kliniken denna gång handlar om manlighet.
Hur jag ser på det.
Vad det innebär för mig.

Följande frågeställningar ska jag fundera över:
Vad är manlig?
Vad är attraktivt?
Finurlighet, på vilket sätt är det attraktivt?
Vad är kärlek?

Dessa frågor kanske verkar lite märkliga, men för mig som var
där idag, för mig är de relevanta.
De är utformade utifrån det vi pratade om idag.
Utifrån mitt förstörda sätt att se på manlighet.

Nu är ni med mig på Kliniken nästan i realtid. Spännande.
Jag ska låta dessa frågor mala runt lite, i nuläge har jag väldigt
röriga tankar kring det hela.
Skulle jag göra ett försök att skriva ned dem nu, skulle de bli oläsliga.
Även för mig.
Så förvirrad känner jag mig kring detta.

Som utgångspunkt startade jag med att berätta att för mig handlar
manlighet om storlek, dominans och våld.
Med det sagt, nu förstår ni precis varför det är komplicerat,
varför jag går vilse hundra gånger om, när jag tänker på vad manligt är för mig.
Hur jag ser på manlighet.
Vad jag tycker är attraktivt.

Så med lite självbevarelsedrift i frågan om att inte framstå som en
riktigt sjuk människa, med riktigt sjuka tankar, så återkommer jag
när jag låtit det hela sjunka in.

Men det är viktiga frågeställningar.
Vad manligt är för mig.
Vad kärlek är.

Det får mig att tänka på vad som är snällt, och vad som är mindre snällt.
På vad jag är van vid och på vad jag är ovan vid.
Varför jag blir så lycklig när någon är snäll och trevligt mot mig.
Varför det får så stora proportioner.
När det egentligen handlar om sedvanligt vänlighet.

Vilket gör mig till oerhört sårbar.

Jag har mycket att skriva om denna vecka.
När det fått landa tillräckligt att hitta någorlunda förståeliga
meningar för kaoset.

Eftersom jag kommer att spåna nära nog i realtid, så kommer ni att få följa med på
en hel del motsägelsefulla tankar och känslor.
Sådant som är svårt att förstå. Både för er och för mig.

Förhoppningsvis kommer jag att få svar på det motsägelsefulla,
vilket skulle vara välbehövligt för mig, och eventuellt underhållande
för er att läsa.

Total förvirring råder. För tillfället.

Stay tuned.

Antingen eller ger medräknad eller inte.

Jag har en klar tendens till ett antingen-eller sätt att förhålla mig.
Till mig själv och det jag gör, alltså.

Jag har nog tyckt att jag jobbat bort det mesta av det här tänket,
men vid närmare granskning visar det sig att så inte är fallet.

Tänket finns kvar, lik förbannat.
Liksom den bristande självkänslan. Där tänket är fött ur.

I stil med, antingen gör något helt korrekt, eller inte alls.
Inte att förväxlas med svart-vitt tänkande, som för mig innebär
något helt annat än det jag pratar om här.

Tillbaka till antingen-eller.

Om jag företar mig med något, det kan i stort sett handla om vad som helst,
så gör jag det med ett antingen-eller tänk.

Ska jag måla en vägg, då ser jag till att göra det ”perfekt”, i mina ögon.
Tror jag inte att jag fixar ”perfekt”, ja då struntar jag i att ta i penseln överhuvudtaget.

Eller som innan operationen, antingen skötte jag min kost exemplariskt.
Eller så misskötte jag den totalt.
Hade jag väl ”sumpat” min ”perfekta” kost med en bit Dajm,
ja då var det ändå kört, då ansåg jag att jag lika gärna
kunde äta en Pollypåse, en påse ostkrokar samt dricka 1.5 liter
Coca cola när jag ändå var i farten.
(Och sedan lova mig själv att i morgon, ja då skulle jag fixa
en ”perfekt” matdag, som kompensation för dagens ”misslyckande”.)

Det här är ett ganska slitsamt sätt att leva på.
Jag menar, livet är fyllt med ”halverst bra” gjorda saker.
Vilket är helt okej. Vilket räcker alldeles tillräckligt.

När man hela tiden strävar efter att göra saker och ting ”perfekt”,
så blir stora delar av allt man företar sig, ”misslyckat”.

Eller ännu värre, jag låter bli att prova även det som låter både
kul och spännande.
Vilken nybörjare kan göra något ”perfekt” första gångerna?
Inte jag, men då låter jag som sagt hellre bli att försöka.
Och går, än en gång, miste om en hel del kul grejer.
Vilket jag också jag gräma ihjäl mig över.

Ett antingen-eller tänkande ställer orimligt höga krav på en själv.
Vilket gör att man lever i en stressad tillvaro i jakten på att göra
något lite bättre.

Det blir i mångt och mycket ett liv i misslyckandets tecken.
Och vem fasen vill leva där?
Som misslyckad?

Jag ställer andra krav för dem jag möter, givetvis.
”Perfekt”-standarden gäller bara mig.
Det jag ska leverera, inför andra, inför mig själv.

Jag vill inte göra någon annan besviken.
Eller få någon annan att känna att jag inte duger.
Att riskera att inte vara medräknad, om jag inte är bra eller duktig nog.

Jag kan slå mig själv blodig (mentalt alltså) när jag missat
något, så jag inte ”lyckades”.
Jag undrar gång på gång hur jag kunde vara så dum eller så slarvig,
att jag missade något.
Gång på gång, rasslar tankarna förbi med blinkande text som skriker
”värdelös”.
Genom att ”misslyckas” ser alla att jag är en fuckup, som inte klarar
någonting ordentligt.

Varför skulle de då vilja fortsätta vara med mig?
Utanförskapet hägrar.

Slitsamt, slitsamt, mina vänner.
Jag hoppas de flesta av er inte har en susning om vad jag pratar om,
att ni absolut inte kan relatera.

För då lever ni ett bättre liv, som är långt mer tillåtande och förlåtande.
Mot er själva.

Allt detta sitter i mitt huvud.
Och i ryggmärgen.
Känslan av att inte ha något värde.
Därför måste jag gång på gång visa att jag visst duger, att jag visst har ett värde.
Att jag visst går att älska.

Dit är jag på väg.
Med en hel del arbete kommer jag att komma dit.

Ett urval av vad p-fickor kan bjuda på.

Jag spinner vidare på betraktelser och reflektioner från min promenad här.

Jag passerar ett antal p-fickor när jag promenerar längs 95:an.
Diverse saker kan möta min blick där.

I bästa fall handlar det om slängda bananskal eller apelsinskal.
I sämre fall handlar det om påsar som innehållit nattamaten,
cigarettpaket, eller ölburkar och ölflaskor.

Ser allmänt trist ut när jag möter sådana slängda saker.
Jag förvånas också, att någon ens kastar sådant i naturen.

Det sitter liksom i ryggmärgen på mig att man inte skräpar ner,
den biten av min mammas uppfostran sitter som berget.

Någon gång, då och då, passerar jag också p-fickor som fått besök av någon
riktigt nödig bilist.
Då inga djurspår finns i närheten så drar jag slutsatsen att den där
högen med poop inte tillhör ett djur.
Utan faktiskt ägaren till de fotspår som leder till ovan nämnda hög.

Fast poop som poop, spelar ingen större roll om det är från djur eller människa,
det är klart mycket bättre än en skräpmatspåse.
Fast hyfsat äckligt är det ändå när det handlar om människobajs.

Å andra sidan kan jag tänka mig denna stackare, som måstat stanna bilen,
mitt ute i ingenstans för att göra ett akut toabesök, mitt på en p-plats.
Ingen höjdare, been there, done that.
Då handlar det inte om att hinna söka upp någon liten avfartsväg för att få vara ifred,
oh nej, det handlar om toalett NU.

Haha, så dessa små högar med människopoop, lite ler jag nog i smyg,
och tänker, tack och lov att det inte var jag som fick akuta behov.

Herregud, vilket nonsensinlägg!
Inget vettigt blir sagt idag heller.
Skärpning ska det bli på den fronten.
I veckan kommer jag att spåna lite på vad manlighet innebär för mig,
och hur jag ser på vänskap.

Men först är det en söndagkväll innan arbetsveckan drar igång,
vilket betyder söndags-packar-rutiner.
De ska göras härnäst.
Vi har även vinkat hej då till kusinbarnet K.
Kvällen kommer att innehålla följande:
Dusch, packa inför arbetsvecka samt slappande i soffan.

Låter som en helt okej kväll, i mina öron.

Ett möte mellan oss skulle inte vara ultimat för mig.

Jag, och många andra med mig, promenerar efter vägar med såväl tung
som intensiv trafik.
Då blir man påmind om sin egen dödlighet, lite då och då.

Jag promenerar iförd lysande gul reflexväst, vilket gör mig rätt synlig.
Redan på långt håll brukar bilarna reagera på min uppenbarelse.

Bilarna passerar mig i åtminstone 100 km/h.
Hastigheten på skyltarna talar i alla fall om att högsta tillåtna hastighet
är 100 km/h.
Det betyder givetvis att de flesta kör betydligt fortare än så,
Det är nog mest söndagsflanörerna som ligger på 100-strecket.

De allra flesta är däremot väldigt duktiga på att hålla ut när de passerar mig.
De glider ofta över i andra körfälet, om de inte får möte, vilket gör
vårt möte till mycket tryggt.

En del håller ut ett halvt spår, så de passerar mig liggandes mitt på vägen,
vilket är mycket bra det med.

Den sista kategorin, den som jag även är minst förtjust i, är de som ligger
kvar i sitt körfält och alltså passerar mig med dryga armlängdens avstånd.

Det känns lite sådär halverst otryggt.
Särskilt när hastigheten är hög.

Snörök är också saker som gör det hela mindre tryggt än vanligt.
Särskilt när bilen först i kön är en lastbil.
De drar upp en hel del snörök, och vanliga bilister verkar ha en tendens
till att ligga väldigt nära lastbilen de ivrigt väntar på att kunna köra om.
Det gör att personbilarna nog ibland inte ser mig förrän vi passerar varandra.
Men jag är ju inte helt utan idéer då det gäller att klara livhanken, så jag är
beredd att lite vigt kasta mig upp i snövallen om det skulle visa sig bli
trångt vid vårt möte.
Åtminstone inbillar jag mig att jag lite vigt skulle hoppa undan,
i själva verket skulle det nog mer likna något halvsnubblande, med en skärrad
jag som halvligger i en snödriva med hjärtat i halsgropen.

De bilar som möter mig utan att väja när vi möts gör det garanterat inte av
illvilja, eller för att skrämmas.

De har nog bara ingen aning om hur skrämmande de faktiskt är.
När de kommer i allt från 100 km/h till 160 km/h.
När man inte har någon plåt som skyddar en så känner man sig hyfsat
sårbar i möten med dessa framrusande fordon.

På det hela taget är de allra flesta hur bra som helst på att hålla ut
för mig då vi möts.
Trafikanterna jag möter är otroligt hänsynsfulla.

Vilket gör det fullt möjligt att njuta av promenaden,
fastän den är förlagd till en av länets största vägar.

Min klarhet, någon annans frågetecken.

Kusinbarnet K är på plats.
Mycket nice.
Så nu finns det alltså 2 tonåringar i huset.
I vanliga fall är Jörgen jämnålder med mig, men när hans kusinbarn
K kommer, då är de två helt plötsligt jämnålder.

Det gör mig glad ända in i det som är, jag när jag ser dem ihop.
Polare, storebror/lillebror, far/son.
De är mycket för varandra de där två.

Han sprider något så speciellt omkring sig K.
Han är både vild och galen, men fantastiskt trevlig att ha
i möblerade rum, likafullt.
Han är varm, vänlig, hjälpsam och oerhört öppen.
Han släpper in mig i sitt liv, helt enkelt.
Ihop med det djärva och orädda draget som gör att jag ibland drar efter andan.

Jag totaltrivs när han hälsar på.

Vem hade kunnat ana att jag skulle trivas så fantastiskt, i en numera
16-årig killes sällskap…

Det här inlägget var tänkt att handla om något helt annat än tonåringarna i mitt liv.
Lika gott att dra igång med inläggets egentliga ämne, eller vad säger ni?

Nämligen hur märkligt det kan bli om man är nära vän med mig, men efter att ha läst
denna blogg, få känslan av att inte känna mig så bra som man trodde.

Jag blev både förvånad och överumplad över den kommentaren.
Av den anledning att de som är mina nära vänner faktiskt känner mig, enligt mig.

Mycket av det jag berättar om här i bloggen har jag inte pratat speciellt ingående
med mina vänner om.
Vissa saker har jag aldrig pratat med dem om.
Jag har alltså gått miste om deras upplevelse av att läsa mina tankar och ord.
Att det skapar en känsla av att vi inte står varandra så nära som vi trodde.

När min mycket goda vän, sedan många år tillbaka sa detta till mig så har jag funderat lite på det.
Och kommit fram till att det måste föda en lite märklig känsla.
Att hennes föreställning om att vi känner varandra, helt plötsligt kanske känns som ett
antagande som kommer från henne, att det inte skulle inkludera att jag känner likadant.

Hon sa, det känns som jag har en massa frågor till dig.

Helt plötsligt förstod jag vilken märklig känsla det gav henne.

Med det sagt, mina nära vänner känner mig väl.
Mycket av det jag skriver på bloggen pratar jag med andra ord inte om.

Kanske för att jag inte vet hur jag ska prata om sådant.
Jag vill inte chocka någon, eller riskera att någon skulle bli äcklad av mig.
Framför allt vill jag inte att någon ska tycka synd om mig.
Det skulle få mig att bli oerhört beklämd och generad, om jag upplevde att mina vänner,
och andra, tyckte synd om mig.

Kanske gör bloggen att det blir lättare att prata med vänner om sådant som trycker.

I vilket fall, mina riktigt nära och goda vänner, ni känner mig.
Även om det dyker upp inlägg här som får er att fundera på vem tusan jag är.

Jag är så glad över att min vän sa detta till mig.
För nu fick jag chansen att fundera och förklara.

För en av mina avsikter med bloggen är att skapa närhet och klarhet.
Jag gick bara miste om att närhet och klarhet för mig, kan skapa
frågetecken och avstånd för andra.

Jag blev påmind om att jag inte berättar så mycket om mig själv.
Mina tankar och funderingar.
Vad jag tycker om och vad jag inte tycker om.
Kanske pratar jag heller inte om det som gör mig rädd,
eller om det som gör min trygg.

Jag tycker att jag berättar mycket om mig själv.
Fast när allt kommer omkring så gör jag nog inte det.

Kanske har jag hittat ett sätt att umgås och ha kul,
utan att behöva berätta om mig själv.

Utan det blir här, på bloggen, som jag berättar om mig själv.
På riktigt.