Lugn och ro kommer att skaka liv i mig.

Sitter tillbakalutad i soffan, med datorn i knäet.
Tuggar Stimorol som smakar starkt och gott, känner mig avslappnad.

Surfar lite planlöst sådär. I bakgrunden pratas det om dopingdebatten som
Uppdrag granskning utlöste tidigare i veckan. Lyssnar med en bråkdel av min uppmärksamhet.
Intressant, fast ändå inte. Mest gapigt, som de flesta debatter är, i mina öron.

Det låter som en normal och trivsam kväll, när jag beskriver den så, gissar jag.
Skillnaden är att den varken är trivsam eller normal.

Jag har kramat Vickan hej då. Vi skildes för 2 timmar sedan.
Det var ett bra avsked. Vi skrattade och pratade i bilen på väg till Jörns tågstation.
Kramades snabbt, log och sa hej då, till varandra.

Kort och smärtfritt.

Saknaden har inte slagit till.
Ledsamheten har inte trängt ut ur sitt skal än.

Det blir en annorlunda helg.
Många tankar och många känslor lär vakna till liv under de närmaste dagarna.
Bra. Sunt.

I nuläge fortsätter jag dock att inte känna någonting, där jag sitter tillbakalutad i soffan,
med datorn i knäet.
Där debatten på tv gått från skidåkardoping till kött som spätts ut med hästkött.

Borde inte min sömnmedicin ge effekt snart?
Med tre timmars sömn föregående natt borde jag inte ens behöva ta dem.

Kanske är det så att inget är som vanligt just denna kväll.

Snälla åk nu. Så jag får ta itu med att sakna dig.

God morgon världen.

Sovit som en stock. 7.5 timme utan att vakna. Underbart.
I själva verket blev det 3 timmars sömn, men vem räknar?
De hackades tyvärr upp av ett ständigt vaknande.

Nu ska jag strax duscha innan jag låter min morgonpromenad sammanfalla
med dagens tid på Kliniken.
Duscha, vem fan bryr sig?
Och möte på Kliniken. Känns jobbigt. Jag känner för att avboka.

Efter ett intressant möte på Kliniken kommer jag glad i hågen att
åka och helghandla tillsammans med mamma och Vickan.
Ica Maxi, känns som ett straff att gå omkring där, jag får lust att
köra in min kundvagn i någons hälar.
För vem lurar jag, det här blir sista handlingsrundan med Vickan på mycket länge.

Tillbaka efter handlingen kommer vi att umgås en hel del hos mamma och pappa.
Umgås? Det handlar om att se på när Vickan kämpar för att hålla vikten på sin
resväska samt komma fram till vad hon kan leva med att låta bli kvar i Skellefteå.
En utdragen påminnelse om att hon inom några timmar ska åka.

En god middag kommer vi också att äta. Broccoligratäng. Mums.
Åtminstone kommer magen att dra igång på alla cylindrar. Vilket i och för sig
är bra, så länge jag är i närheten av en toalett.
Stämningen kommer att vara glad på ytan, och andas ledsamhet och saknad, om man
vågar stanna upp och känna. Eller ens kan känna.

Mamma och pappa säger hej då till Vickan, kramar henne och önskar en lycksam resa.
Mamma kommer att gråta, pappa likaså. Hela eftermiddagen lär de ha varit
mycket tysta också. Nu är det blodigt allvar, Vickan åker.

Aftonen avrundas med att Vickan och jag åker till Jörn och inväntar hennes tåg.
Blir mysigt att åka bara hon och jag.
Så länge mina känslor är helt bortkopplade kommer det att gå fint.
Kopplas de på igen, ja då kommer tårarna och hela registret av saknad, sorg och
ensamhet. Vilket inte får inträffa.

Med andra ord, inga känslor förrän jag ligger i min säng hemma, tack.

Ungefär såhär kommer dagen och aftonen att se ut.
Visst är det okej om vi skippar den, och går direkt till fredagen?

Min hjärna kopplade tacksamt bort mina känslor.

Ikväll känns läget bra.

Jag stängde av känslorna till sist.
Förvånande, jag trodde inte jag kunde göra det när det gällde min familj.
Men uppenbarligen, för nu känner jag inget alls.
Eller vänta, jag känner mig faktiskt glad och tillfreds.
Jag känner mig som om jag just kommit från en lyckad kväll, med kul umgänge.
Vilket jag har.

Där slutar även likheterna med en vanlig lyckad kväll.
Vickan åker i morgon.
Jag skjutsar henne till tåget innan jag åker till Missen.
Jag har fasat för hennes avresedag. I morgon är den här.

Vi har umgåtts intensivt de senaste dagarna.
Känslan av saknad har hotat att kväva mig ibland.

Idag, dagen jag undrade om jag skulle överleva, räddade jag mig från mig själv.

Genom att stänga av. Genom att göra mig utan känslor.

Mamma och jag pratade i afton med varandra om att Vickan åker i morgon.
Mammas röst bröts och hon sa att hon inte kunde prata om det i nuläge,
att det kändes så tungt.

Själv kände jag ingenting.

Sa god natt och hej då för kvällen, kom till en tyst och tom lägenhet.
Känner fortfarande ingenting.

Är det bra?

Jag hoppas jag inte känner något i morgon heller.
För då är jag åtminstone närvarande, fast frånvarande men även glad.

Naturligtvis kommer förlamningen, som gör att känslorna inte känns,
att släppa.

Det gör mig smulans orolig.

Först kommer det att göra skärande ont. Stadiet med tårar involverade.
Sedan kommer den hemska tomheten. Stadiet då jag blir tyst. Inåtvänd.
Sist kommer tankarna på mitt eget liv. Stadiet då jag börjar ifrågasätta
om jag lever mitt liv till fullo.
Om jag följer de önskningar och drömmar som finns hos mig.
Det blir mycket funderande.

Det blir en annorlunda helg.
Gissningsvis kommer jag att dricka mig berusad, för att hålla tomheten på
tryggt avstånd.
Skjuta det oundvikliga framför mig, bara ett tag till.
Samt sova.
Jag blir liksom överfallen av trötthet när känslorna väl kommer igång.
Då är det skönt att sova, länge och väl, långt mer än de timmar jag i vanliga
fall behöver för att fungera.

Målet för helgen blir något så enkelt som att fixa alla måltider.
Se till att få i mig varenda ett av dem.
Schabblande med dem skulle leda till att en dålig situation blir ännu sämre.

Vilket bör undvikas.

I vanliga fall skulle jag gäspa ordentligt nu, redan ligga i sängen och sova
till och med.

Nu är detta ingen vanlig kväll, som sagt.
Jag går jag och väntar på det oundvikliga.
Både min kropp och mitt huvud vet om det.
Det gör att någon sömnen är långt borta. Kanske inte anträffbar på hela natten.
Jag känner mig helt enkelt klarvaken.

Trots intagen sömnmedicin.

Total vikthets pågår.

Det är en kamp mot vikten.
Prioriteringar.
I början enkla, efterhand svårare.

För en gångs skull handlar vikten inte om mig.
Utan om en resväskas totala innehåll.

Kilona vägs igen.
Gallring och sunt förnuft tar vid.

Olika viktgränser beroende på vart du reser.
Lägsta högstavikt är måttet som gäller.

Välja bort mer.

Helt okej för mig, jag sitter som sällskap
medan Vickan försöker tvinga ihop ekvationen.
Som alltså innebär att en del av hennes kläder
inte kvalar in att få åka tillbaka till Nya Zeeland.

Det här året får de en ny framtid och ett nytt hem i min
garderob.
Vilket passar mig finfint.

Milt kaos råder.
Kläder i drivor, högt som lågt.
En termos trängs med två vinglas av plast.

Jag är inte helt säker på hur allt ska rymmas
i hennes resväska, viktkrav eller inte.

Fast jag gissar att hon är en fena på att packa.
Jag utesluter dock inte möjligheten att bli ännu
några plagg rikare innan det är klart.

Realistic trash polka-drömmar när jag behöver dem som bäst.

Det är mörka dagar nu. Trots solskenet.
Inga glada inlägg är att vänta ett par dagar framöver.

Skulle det mot förmodan dyka upp något glatt inlägg kan ni vara helt
övertygade om att ni just läst en text skriven av min mask.
Den som ler, skrattar och försäkrar att allt är jättebra i mitt liv.

Vickan åker tillbaka till Nya Zeeland.
Hon lämnar Skellefteå på torsdagkväll.
Det är anledningen till att jag just nu lever i något slags vakuum.
Känslan är av saknad är stark redan nu. Och hon står mig så nära
att jag inte lyckas stänga av, för att tacksamt nog inte känna något alls.

Däremot har vår mamma en fenomenal tajmingsförmåga vissa gånger.
Både Vickan och jag behövde det. Fast av olika anledningar.
Hon, för att lösa många av hennes inköp inför en lång resa.
Jag, för att ha något alls att längta till.

Mamma berättade helt oväntat igår att hon ville ge oss en slant.

Oförutsagda pengar in, det händer aldrig. Inte i mitt liv i alla fall.
Jag gjorde en mental krigsdans.

Jag visste precis vad skulle göra för dem.

En ny tatuering.

Summan räcker inte till att göra min andra sleeve.
Därtill är den inte stor nog.

Men, den borde, med lite tur, räcka till att göra ett motiv på ryggen,
som börjar nere vid höften, följer höftens mjuka linjer upp mot ryggen.

Mamma såg inte helt överlycklig ut när jag brast ut i mina vilda och klart
genomförbara planer.
Ännu mindre överlycklig kommer hon att bli när hon får se stilen jag vill ha.
I värsta fall kan tänkas att min slant dras in.
Realistic trash polka är en mycket dålig kombo ihop med en mamma som inte
är förtjust i tatueringar sedan tidigare.

Här ser ni exempel på den.

(Mamma, gråt inte nu, och få heller ingen ångest. Och framför allt, dra inte in
pengarna, är du hygglig!)

Det handlar om svart och rött.
Om kraftfullhet. Om slarviga linjer och kladdighet.

Jag absolut avgudar stilen. Har gjort det i några år nu.

Jag började genast spåna i vad jag vill att den ska innehålla.
Har sedan tidigare ett japanskt motiv på ryggen, jag kommer att vilja
att de knyter an till varandra.
Jag har en hel del idéer.

Jag kommer att vända mig till Filip, på Red dragon tattoo i Umeå, med min idé.
Jag hoppas verkligen han är sugen, och att han och jag förstår varandra.
Att han säger ja till jobbet.

Sedan är det bara att lägga sig under nålen.
Jag gissar det blir två sittningar.
Självklart beroende på hur stort motivet blir.

Jag längtar.

Tidsaspekten jag tänker mig och hoppas på är att den ska vara klar
innan sommaren.

Permanent. För alltid.
Det tilltalar mig i tider då allt är tillfälligt och ytterst flyktigt.

Precis det här behövde jag i dessa svåra muppartider.

Mammas tajming är bitvis helt oslagbar.

Vi försvinner åt var sitt håll. Du till andra sidan jordklotet, och jag inom mig själv.

Omsorgsfullt har jag hållit ångesten borta.
Den där som jag alltid får när Vickan är hemma, och jag blir påmind
om att hon strax ska fara.

Det slår väldigt sällan fel.
Ungefär vid halvtid för hennes besök, då kickar den in.
Med andra ord, den dyker upp när hon ännu har lång tid kvar här.

Ångesten kom inte vid halvtid denna gång.
Jag har aktivt arbetat för att slippa den, för den gör mig ledsen.
Den gör mig handlingsförlamad.

I fredags hjälptes vi åt att boka första delen i hennes hemresa.
Skellefteå-Stockholm.
(Den lite längre delen, den som gör att vi faktiskt rent geografiskt bor
på andra sidan världen om varandra, Stockholm-Nya Zeeland är bokad sedan tidigare.)

När vi bokade etappen genom Sverige blev det plötsligt allvar.
Jag kände det direkt.
Saknaden.
Fast hon satt alldeles bredvid mig.

Den kvällen både åt och drack vi gott.
Vilket gjorde att saknaden hamnade i bakgrunden.
Det berodde förmodligen på den goda drycken och inte så mycket på
den goda maten, rent rimligtvis.
Samt att vi hade roligt, vi myste i mängder.

Nu, måndag, är saknade tillbaka, den ligger som en blöt filt över mig.
Jag kan inte skaka av mig känslan hur jag än försöker.

Hon åker, på torsdag. Bara några få dagar kvar.
Det är så jag ser på saken, det är så det känns.
Att hon far om några dagar, inte att vi har några dagar på oss att umgås.

Jag räknar ner, obevekligt i huvudet men framför allt i hjärtat.

I afton ska vi äta surströmming ihop i stugan.
Saknade kommer att vara mycket påtaglig då.
Mamma kommer att ha börjat räkna ned. Pappa också.
Vi kommer att ha en kul kväll med god mat, ingen tvekan om det.
Men saknaden smyger sig på.
Tyst emellan oss.

För vi pratar inte om den än. Det är för tidigt.
Det kommer på onsdag, dagen före hon åker.
Då kommer vi att börja prata om den. Det sentimentala tillåts komma fram.

Vi blir alla så tysta.

Förutom Vickan. Hon gör sitt för att hålla uppe stämningen.
Kanske blir hon smulans irriterad över att vi andra är inne i den
sentimentala känslan.
Fast jag vet att hon känner den också.
Men hon är på väg hem, tillbaka till sitt liv i 120 knyck.
Påbörjade projekt som kommer att ta fart direkt hon landar.

Saknaden får inte samma fäste hos henne, tänker jag mig.
Hon har helt enkelt för många bollar i luften för att den ska gnaga
sig fast hos henne.

Vi andra, vi är kvar i våra vanliga liv.
Att hon åker gör enorm skillnad. I tomhet.
Precis som hennes ankomst gör. I livlighet.

Jag kommer inte att gråta riktigt än.
Det kommer först på onsdag.
Däremot blir jag ovanligt tyst. Tyst när jag är med andra, tyst när jag är själv.
En tysthet som innebär att jag blir tyst i huvudet.
Jag varken tänker eller funderar speciellt mycket, jag planerar ingenting,
jag filosoferar knappt. Det är vad tystheten innebär när jag är själv.

När jag är med Vickan är det tysta lite mer i bakgrunden.
Vi pratar på som vanligt. Jag håller saknaden så långt borta från mig som möjligt.
Jag vill njuta av hennes sista dagar här.

Jag vill känna mig närvarande när hon sitter alldeles bredvid mig.
Hon står mig så nära att jag inte kan stänga av känslorna.

Du betyder världen för mig.

Om jag blev räddad eller snuvad, beror på vilket av mina jag du frågar.

God afton vänner.

Uppdateringar från byn som känns igen på kartan tack vare Sara Lidman.

Ni som läst förmiddagens funderingar och dilemman får här veta hur det gick.
Det gick fint för mig.
Jag gjorde mig modig som ett lejon, och frågade Jörgen.
Om han kunde hjälpa mig med skotern, och om vi skulle ut och åka efter det.

Det är åtminstone vad jag önskar att kvällens uppdatering skulle berätta för er.
Men det hade inte varit direkt sanningsenligt.

I själva verket hände ingenting.
Inte av den anledning att jag inte frågade, fast det gjorde jag i och för sig inte heller.
Dagen blev dock annorlunda i och med ett telefonsamtal som innehöll en förfrågan
om hjälp, från en god vän.
Ett bärgningsuppdrag åt Ammarnäshållet, närmare bestämt.

Med det sagt, Jörgen åkte till Ammarnäs idag.
Jag drog en lättnadens suck.
En yttre omständighet hade just räddat det rädda hos mig.

När vi fikade ihop innan han for, pratade vi om det vackra vädret utanför.
Jörgen sa att jag fick ta hans skoter om jag ville ut och köra.
Snällt, jag gillar att han frågade.
Men låt mig säga såhär, våra skotrar är inte lika varandra. På något sätt.
Min kan jag med, jag vet hur den fungerar och vad jag klarar av med den.
Hans känner jag inte till. Det kändes lite väl övermäktigt att dra iväg ensam
under det flagget.

Men tillbaka till uppdateringen, som det egentligen skulle handla om här.
Det här med att jag alltså inte behövde fråga honom idag.
Och på så sätt visa vad jag ville.
Jag blev mycket lättad när jag inte behövde fråga.
När jag räddades av vännen som i sin tur behövde räddas.
En annan del av mig blir arg och less på mig själv.
För att jag blev lättad.
För att jag då slapp fråga. Slapp göra mig synlig.
Slapp göra någon förändring. Fick simma kvar i min trygga pöl.

Det är självklart ingen bra lättnad, när de yttre omständigheterna ”löser”
mitt dilemma.

Nåväl, jag är däremot tryggt förvissad om att det kommer massor och åter massor med
tillfällen att öva på.
Jag behöver inte oroa mig ett dugg för det.
Varenda dag dyker de upp, närmare bestämt.

Redan i morgon lär nästa tillfälle visa sig.
Eller kanske redan i afton.

Stay tuned.
Fortsättning följer.

Vilket känns smulans mer hotfullt än löftesrikt.
I nuläge.

Underbart väder ger en längtan, som ger ett dilemma.

När jag skriver orden att vädret inte kunde vara vackrare, så är det inte bara ord.
Det är verkligen sant.

Sanningen sett med mina ögon.

Här i Missenträsk är det nollgradigt, solen skiner från klarblå himmel, ja till och med fåglarna
kvittrar underbart.

Jag vill ut och åka skoter idag.
Var ute igår, vilket var fantastiskt, i och med operationen förra året åkte jag
inget förra säsongen.

Igår var det premiär för mig, Jörgen och jag drog iväg och grillade korv.
Jag åkte på hans skoter, min står i ladugården och inväntar ett stötdämparbyte.

Jag skrattade, jag var rädd, jag var lycklig där vi susade fram.
Ibland på led, ibland friåkning.
Jag inser att Jörgen är en rikgit grym förare.
Han är orädd, vilket i och för sig fick mig att bli väldigt rädd vid några tillfällen,
han litar på sig själv, sin förmåga, samt skoters förmåga.

Jag har tonvis av saker att lära mig där då det gäller mitt eget skoterkörande.

I alla fall, det här leder mig till dagens första dilemma då det gäller att skapa konturer.

Med risk för att jag tråkar ut er totalt med mitt prat om konturer och gränssättning.
Mig tråkar det också ut, vansinnigt mycket.
Så till den milda grad att jag inser vikten av att göra något åt skiten.

Tillbaka till spåret.
Jo, jag vill alltså att vi ska ut och köra skoter i den uberunderbara vädret.
Jag kan mycket väl tänka mig att åka bakpå Jörgen igen.
Men ännu hellre skulle jag vilja att han skruvade dit stötdämparen på min skoter.
Åka i all ära, men köra själv slår allt.

Det innebär alltså att jag antingen väntar in Jörgen, och hoppas att han också är sugen
på att fara ut och köra.
Eller att jag frågar, föreslår att vi ska fara ut.

Valet är enkelt.
Jag väntar ut honom.

Mitt gamla mönster.

Men eftersom det är nya tider, är det meningen att jag ska göra annorlunda.
Och förhoppningsvis få ett annorlunda resultat.
Genom att visa mina konturer, min vilja.
Det är den stora förändring i sig. Den verkliga vinsten.
Skulle mitt förslag falla i god jord, ja då är det en positiv bieffekt.

Det stora obehaget är alltså i att fråga om vi ska åka ut, och alltså visa vad jag vill,
vad som skulle göra mig glad.
Varit tydlig i mina konturer.
Jag kan givetvis hantera ett nej.
Gärna följt av en förklaring till nejet. Då accepterar jag utan problem.
Men jag har likafullt visat vad jag ville.
Vilket känns galet.

Föreslår jag, har jag en åsikt, tycker jag något, då visar jag mig själv.

Tar jag steget längre.
Att fråga honom om han kan sätta dit min skoters stötdämpare, så att jag kan köra den,
då har jag inte bara visat vad jag vill, då har jag även bett honom om något.

Mer sårbar än så blir jag knappast.

För där blir det svårare att hanterat ett nej.
Han kan lika gärna säga att jag får byta den själv. Men jag kan inte. Mitt intresse ligger
inte där.
Och då blir det synligt hur inkompetent jag är, som inte fixar en sådan sak.
Han vet att jag inte vill, att jag inte tycker mig kunna.
Däremot tycker han att det är en självklarhet att kunna, och menar alltså på att jag får
ta och lära mig.
Därför finns risken att han kan mena att jag får göra det själv.
Vilket jag verkligen inte vill.

Längtan finns inom mig själv, att jag vill föreslå och fråga om en skotertur samt
byte av stötdämpare.
Jag kommer att göra det också.

Nya tider som sagt.

Nu funderar jag på det bästa sättet att fråga honom.
Så han ska vilja hjälpa mig med skotern.
Att han ska tycka att en skotertur idag är ett bra förslag.

Vilka ord ska jag använda?
Så jag inte irriterar honom, utan får honom att fortsätta vara glad.

Sliter ni ert hår vid frukostbordet vid denna läsning nu?
Tänker att, men för fan, det är ju bara att prata med honom, att fråga honom.

Då reagerar ni sunt.
För precis så skulle jag ha reagerat och tänkt om jag hört någon förklara
det jag ovan förklarat.
Det är ju bara att fråga honom! Hur enkelt som helst.
Klart han hjälper. Klart han vill åka ut.

Och visst har ni rätt.
Jag vet det. Rent intellektuellt.
Men känslorna krånglar till det.
Mina mönster från lång tid tillbaka.
Min vilja att inte vara sårbar. Min vilja att få höra till och vara medräknad.

Jag gissar att många inte kan sätta sig in i detta, eller förstå hur svårt det är för mig.
Vilket är bra.
Det betyder att ni lever era liv på ett mer sunt sätt än jag.
Att du värnar om det som är just du.
Dina värderingar, dina gränser, din önskan.
Allt som jag själv arbetar för.

Jag förstår att jag riskerar ert förakt här. Genom att visa min svaghet.
Jag önskar er förståelse. Inte det isande föraktet.
Jag är jag-svag, absolut.
Min barndom, sexuella övergrepp, det har spelat en stor roll här.
Mina gränser har överskridits gång på gång. Min kropp har tagits ifrån mig, gång på gång.
Jag gjorde mig neutral. Visade inget. För att hantera att bli överskriden.
För att inte bli sårbar.
För att få höra till.
Det spökar med mig än, oändligt många år senare. Det färgar mitt sätt att vara idag.

Kanske ska jag en gång till förklara vart det jag-svaga kommer ifrån, som en påminnelse
till det ni redan läst, men kanske glömt eller inte kunnat sätta i relation till varandra.

Det kan nog vara på sin plats, ett inlägg om det alltså.
Förståelse betyder mycket. I alla de typer av situationer.

Så tills vidare, läs mina ord, förstå den som kan, den som inte kan, fortsätt läsa ändå.
Jag förklarar allt eftersom, mer och mer.
Kanske kan jag till sist ge en bild av mig och mitt förflutna, som ger er
en viss typ av företåelse.

Tillbaka till inlägget.
Jag ber honom ogärna om något, alls. Jörgen alltså.
Jag klarar det mesta själv.
Jag vill inte att han ska förakta att jag är svag eller oduglig.
Eller ha makten över mig genom att säga ja eller nej till det jag vill.

Då det kommer till mekande, är jag faktiskt oduglig.
Vilket beror på en brist av intresse för mekande, helt enkelt.
Inga konstigheter med det.
Varför exemplena handlar om Jörgen, mina vänner, det är för att det är helg och vi
båda är hemma.
Hade jag skrivit om detta under veckan, då jag jobbar i stan, då hade
exemplena handlat om fler personer än honom givetvis.

Sådana exempel kommer att komma under veckan.
Allt för att visa hur jag fungerar. Allt för att visa hur detta är ett enormt problem.

Ni förstår kanske nu, hur otroligt tröttsamt detta är.
Mitt mönster, att vilja höra till. Så jag gör mig konturlös och gränslös.

Jag är en av de svagare och mer rädda personer ni någonsin kommer att stöta på.
Tyvärr.

Ett vardagligt och samtidigt lysande exempel på min konturfeghet.

Konturer, gränser och känslokyla.
Vi kör vidare på inslagen väg.

Jag funderade på ett passande exempel.
Tänkte ta ett ur minnet. Det visade sig helt onödigt, då ett praktexempel
dök upp framför näsan på mig.

Tidigare idag, pratade Jörgen och jag aftonens middag.
En köttbit.
Vad göra med den? Förslagen jag kom med var att antingen grilla eller göra en gryta.
Han sa att båda blir bra.

Den djäveln.

Vill han grilla köttbiten, eller föredrar han att jag gör en gryta av den?
Jag frågade vad han ville, Jörgen svarade att det blir bra oavsett.

Jag funderade hela förmiddagen på vilket alternativ han helst skulle se på tallriken i afton.
Jag vet vad jag skulle föredra, jag är nämligen sugen på att göra en gryta av köttet.

Men vill han verkligen det? Eller sa han bara så när jag pratade om grytalternativet?
Lät det inte som han var sugen på att grilla?

Nu kanske någon av er undrar om jag ätit några roliga, men högst olämpliga piller.
Då detta alltså är ett problem för mig.
Jag kan dock försäkra samtliga om att några sådana tabletter inte är knaprade på.
Hade varit roligt, men tja, både hälsovådligt och opassande, gissar jag.
Olagligt också, vilket kanske kan vara ett problem as well.

Det här är alltså ett av alla de massor av dilemman jag möter varje dag.
Att ha möjligheten att göra ett eget val, men hellre väljer det andra väljer.
Eller som idag, måsta gissa mig till vad andra vill ha.
Och än mer komplicerat blir det alltså när den andra säger att det inte spelar någon roll.
Det leder, som ni ser, inte till att jag blir glad för att då helt kunna välja själv, nej det
leder till att jag istället vrider in och ut på mig själv i försöken att lista ut vad den
andra egentligen skulle föredra.

För Jörgen sa ju faktiskt att vi kan grilla, i samma veva som han sa att gryta blir gott.
Vad fan ska han ge ut dubbla budskap för?

Vad fan ska jag inte ge ut något budskap alls för?

Jag förstår precis varför jag blir så ruskigt trött.
Både mentalt och fysiskt.
Trött på mig själv helt enkelt.

Jag vill inte göra fel. Inte göra någon missnöjd.
Jörgen är den sista jag vill göra missnöjd.

Han vet inte om dessa tankar, som susar omkring inom mig. Som stör mig.
Nej, jag kan inte prata med honom om det.
Jag är rädd att han ska förakta mig, för min svaghet.
Risken finns att han skulle förakta min önskan att höra till och vara medräknad.
Den som är så så tydlig och stark att jag hellre struntar i vad jag själv vill.
Knappast något jag vill berätta för honom.
Knappast någon attraktiv egenskap.

Så starkt är alltså mitt behov av att vara medräknad.

Därför kämpar jag så hårt för att visa mig neutral. Känslolös.
Glädje visar jag absolut, men inte för mycket.
Jag blir lika sårbar om jag visar hur glad jag är eller hur mycket jag trivs med en sak.
Då kan det tas ifrån mig, om någon vill göra mig mindre glad.
Jag visar inte när jag är arg eller irriterad. Eller ledsen.

Jodå, det syns givetvis ändå, men det blir genom dubbla budskap.
Jag säger en sak, och mitt kroppsspråk säger något annat.
Det säger sanningen.
Jag har aldrig lärt mig kontrollera mitt kroppsspråk till fullo.
Det avslöjar mig.

Jag har jobbat intensivt på att se neutral ut.
För att göra mig mindre sårbar.
Vet du inte vad som gör mig arg, ledsen eller sårad, ja då kan du inte använda det mot mig heller.
Har jag uppenbarligen resonerat.

Och nu kommer jag inte ur det.
Eller jo, men fan vilket jobb det krävs.
Jag gör mig neutral per automatik numera.

Så till den milda grad att jag tappat delar av mina känslor.
Jag är van att inte ta hänsyn till dem, så jag hör dem inte längre.
Känner dem inte riktigt längre.

Känner jag för mycket, då stänger jag av helt.
Blir tom i hjärtat.
Tar inte in, känner ingen empati eller sympati.
Lyssnar till saker som berör, utan att beröras.

Skrämmer mig själv, gör mig själv ledsen.
För jag vill vara varm.
Det är den egenskap jag är så otroligt förtjust i hos andra.
De människor jag tycker om har samtliga den människovärme jag fängslas av.

Jag vill också vara varm.
Inte sätta upp min mask, som är precis rätt avvägd mot den andras behov av mig.
Jag visar precis det jag önskar jag kände, men inte känner.

Förutom då det gäller en liten skara människor.
Jörgen, min familj och en handfull vänner.

De berör mig.
Där känner jag.
De jag litar på, de känner jag för.
Där finns inte behovet av att stänga av känslorna, utan de får finnas.
Jag känner för dem.

Men visar mig inte gärna.
Ibland absolut, men allt som oftast kickar behovet in, det att passa in.
Så jag blir konturlös.
Har åsikter javisst, sålänge de är ungefär som dina.
Eller möjligtvis inom gränsen för vad som är acceptabelt olika.

Det gör mig arg, trött och less på mig själv.

Jag är trygg med dessa människor, men uppenbarligen inte trygg nog att visa mina konturer.
Så gärna vill jag höra till dem.
Jag vet att de gillar mig.
Men jag tar inga risker.

Ni förstår varför jag behöver hjälp av K och L på Kliniken, eller hur?

När något så grundläggande blivit fel, för så länge sedan, blir det av största vikt
att få hjälp att förändra.
Annars lär jag ägna mig åt just detta mönster resten av mina dagar.

För övrigt blev det gryta till middag.
Jag frågade Jörgen, ledande, eftersom jag ville äta gryta.
Jag är som sugen på gryta, funkar det för dig?, frågade jag.
Han sa ja.

Och så blev det.

Jag behöver uppenbarligen hjälp.
Alternativt lobotomi.

I kväll finns ingen allvarlig morgondag.

Missenträsk by night…

Vickan hälsar på.
Vi ska äta gott och dricka gott.

På papperet lovar det en mysig kväll.
Vilket det även kommer att bli i praktiken.

Låt oss höras i morgon, ni och jag.
Vi kommer att gå på lite djupare vatten då.
Var redo för det. Det är jag.

Nu är det dock idel glada känslor som leker med mig.
Allvaret är långt borta.
Trevligt.