När en skitsak blir en svår sak.

Idag är det en märklig mix av väder.
Mycket typiskt för just fjällvärlden, där det ena kvarten är strålande sol och vindstilla,
till att kvarten därpå innebära storm och snö.
De väderskiftningarna har denna dag bjudit på, hittills.

Å andra sidan spelar det inte mig speciellt stor roll, jag och min rygg spenderar mesta tiden i husvagnen.
Där inne i värmen är jag inte väderkänslig alls, utan tycker hellre att vindens piskande känns mysigt.

En promenad på något geleaktiga ben har gjorts.
Efter 40 minuter kände jag mig helt nöjd.
Tempot var inte snabbt, men heller inte snigelaktigt.
Jag konstaterar att upprätt i rörelse inte är ett speciellt skönt läge att vistas i.
Mina ben känns så avlägsna på något märligt vis.

Nåväl, skönt med frisk luft i lungorna och några kilometers rastande av gammelkroppen.

En varm och härlig dusch på det, och jag sitter som ny i soffan.

Jag fick frågan i servicehuset hur jag kände mig idag.
Och det var härligt att kunna svara, att idag känns det bättre, och faktiskt tala sanning.
Jag kände att jag log med hela ansiktet.
För det känns bättre idag. Långt ifrån bra, men nu är hoppet tillbaka.
Det här kommer att bli bra, inget snack om det.

På tisdag ska jag boka tid på Ryggakuten, hos Gunnar Nyström.
Han är en mild man med oväntat våldsam metod.
Jag går alltid till honom när jag har problem med ryggen, och han hjälper mig
varenda gång.

Så jag tänker att han är mitt givna val även denna gång.

Allting har ett slut, så även en krasslig rygg.
Jörgens frågor om hur jag mår har avtagit, jag gissar han tycker det är dags för mig att
känna mig frisk, nu när jag vilat ordentligt.

Jag gör mitt bästa, utan att anstränga mig över min nuvarnade förmåga.
Jag har ingen lust att tråka ut honom med min ryggs tillkortakommanden.

Samtidigt som jag håller på mina gränser.
Då det gäller vad jag klarar av att bära eller utföra.

Så, ett läge för konturer och gränssättning uppenbarade sig i och med min rygg.
Nejdå, han lär ha tålamod några dagar till. Hoppas jag.

Själv konstaterar jag lite obekvämt att det är svårt att gå på tossi och göra
nummer två, när ryggen är ond.
Utan att lägga ut texten alltför mycket om den skitsaken, inser jag att de muskler
och den kraft som behövs, inte är helt förenligt med vad min rygg klarar av just nu.

Otippat och lämpligt beklämmande, kan jag tycka.

När campingenfriden rivs sönder av ett unisont vrålande.

Här på campingen är hockeyintresset stort.
Idag kom såväl fiskare som skoteråkare tillbaka tidigt.

Jag är inte intresserad själv. men i afton förstod jag att något mycket spännande
ägde rum i hockeyvärlden.
Vid två tillfällen hördes vilda skrik från ett par husvagnar.

I vanliga fall kanske ett samtal till polisen varit på sin plats, då den typ av skrik lika
gärna skulle kunna innebära att någon just höll på att bli bragd om livet.
Men som sagt, i dessa spännande hockeytider, rings inga samtal till polisen, utan
jag konstaterade att något osedvanligt spännande verkade äga rum i kampen om titeln
som Svenska mästare.

En sväng på internet och jag var uppdaterad.
Det hade med andra ord varit mycket spännande i hockeyvärlden. Till Skellefteås favör, denna gång.

Kul!
På allvar. Jag må ha lågt intresse, men det är likafullt kul när det går bra för Skellefteå.
I vilket sammanhang som helst.

Annars sovs det en hel del på min front.
Som om jag inte sovit tillräckligt under dagen tog jag mig en före-maten-vila
mellan 16.30-18.30.
Skönt.
Det gör underverk för ryggen. Jag kan numera böja mig lite framåt.
Framsteg minsann.

Dags för mig att göra natt strax.
Försökte umgås lite med folket i en annan husvagn, men nej, någon sådan ork
fanns inte.
Jag gjorde slag i saken och tackade för mig, smulans tidigare än vanligt.

Mitt liv som 102-åring.

Uppdateringar från sängläge.

Idag har jag sovit.
Sovit, sovit och sovit. Sedan sovit ännu lite till.
Jag var uppe mellan 8-9.30, sedan sov jag till 14.00.
Det gör att jag har missat några av dagens måltider, det stressar givetvis, men jag
jobbar på att få i mig dem.

Natten var lugn, sov någorlunda, vaknade när jag vände mig i sömnen, men förutom
det har jag inget att klaga på då det gäller nattens sömn.

Har som sagt tillbringat dagen med att sova.
Det har varit mycket skönt.

Morfinet är lagt på hyllan, Alvedonen har fått förtroendet idag.

Känns lite bättre idag.
Törs knappt skriva det, rädd att jinxa till det.
Det känns åtminstone inte sämre. Vilket är mycket lovande.

Jag tänker att det handlar om att ta det lugnt.
Känna vad ryggen fixar och inte.

Målet för dagen är en promenad.
I nuläge vet jag inte om det blir någon. Jag ska känna efter lite.

Ryggen får bestämma helt och hållet.

För övrigt är det strålande sol och nollgradigt här i fjällen.
Jag hade mer än gärna susat fram i vinterlandskapet idag.

Kanske är jag lite ledsen för att det inte blev så.
Fast rör jag lite på kroppen, då känns de tankarna väldigt avlägsna, helt plötsligt.

För två år sedan var jag sjukskriven för buktande diskar.
Ni vet, förstadiet till vad som kan utvecklas till diskbråck om man inte sköter sig.
Då fick jag inte sitta på två hela veckar, bara stå eller ligga.
Det i kombination med övningar från sjukgymnast fick det hela att gå tillbaka.

Efter det har jag varit otroligt rädd om ryggen, vilket gjorde att jag blev
vansinnigt rädd igår.

Idag känns det mer stabilt och lugnt.
Jag är inte rädd längre, det får ta den tid det tar att bli bra.

Kommer att uppsöka läkarvård om det inte ger med sig.
Alternativt kiropraktor och sjukgymnast.
Jag tragglar gärna en massa övningar som stärker och förbättrar.

Mitt humör har förbättrats. Jag är inte lika självömkande som igår.
Det känns bra.
Läget är som det är. Jag gillar det inte, men jag accepterar det.

Det känns bra att Jörgen tar det på allvar också.
Han hjälper mig att lyfta och bära sådant som jag inte fixar själv.
Vilket i nuläge är ungefär allt över ett kilo.
Han frågar hur jag mår osv.
Det känns bra.
I vanliga fall hade jag nämligen gjort allt för att dölja hur ont jag haft.
För att inte visa att jag är vek, så jag inte skulle kunna lämnas utanför bara för att
jag inte kan prestera.
Nu svarar jag när han frågar. Säger hur det känns.

Jag ber om hjälp också. Det är helt nytt.
Ber honom bära disken till servicehuset istället för
att försöka bära den själv, exempelvis.

Men jag går som om jag vore 102 år, vilket förmodligen gör det lätt att uppfatta
att något inte riktigt står rätt till.

Han fixar det. Han ballar inte ur bara för att jag inte är som vanligt.

De kanske låter som en karg omtanke, men det räcker långt för mig.

Festen tog slut 15.30 i eftermiddags.

Den härliga påskhelgen tog slut exakt 15.30 i eftermiddags.

Jörgen och jag hade just summerat dagens skotertur till en riktigt jäkla kul sådan.
De andra kom ikapp oss, vi gjorde oss klara att avverka den sista kilometern fram till husvagnen.

Endast en sjö låg emellan.

Jag såg inte knixten där jag satt bakom Jörgen.
Det blev en rejäl luftfärd.
Nedslaget blev kraftigt. Eftersom jag inte var beredd, hann jag inte ta emot mig med
benen, utan hela smällen togs av ryggen.

Jag hörde det tydligt fastän flera skotrar körde vid oss. Hur ryggen small till.
Jag föll fram på Jörgen och kunde inte sluta skrika.
Jag trodde på fullaste allvar att jag brutit ryggen.
Jag kunde inte röra mig, jag fick inte fram ett enda ord, utan jag bara skrek.
Jag kunde inte andas, allt jag kunde göra var att skrika.
Det tog några minuter innan jag ens kunde säga ett enda ord.

Jörgen förstod vad som hänt, och han försökte få mig av skotern.
Själv kunde jag inte röra mig. Hela kroppen skrek och jag kunde inte röra benen.
Det var fysiskt omöjligt. Tårarna sprutade, jag kämpade för att andas.
Jag var så fruktansvärt rädd att ryggen på allvar var skadad.

Jag fick mig upp. De andra sa åt mig att gå, att röra mig, att få kroppen att komma igång.
Men det gick inte. Jag kunde inte.
Och jag ville inte heller röra mig, jag var rädd att jag skulle förvärra det som just hänt.
Men rädd som jag var och totalt desperat att få slut på den vansinniga smärtan
gjorde jag som jag blev tillsagd.
Det tog några minuter innan jag ens kunde försöka räta upp mig.
Tog några försiktiga steg dubbelvikt. Gick dåligt. Var tvungen att vänta ett tag.
Provade igen, det gick bättre.
Rörde armarna, lyfte benen, ja kroppen fungerade.

Smällen från ryggen ekade i huvudet. Den dånade i huvudet. Jag kände hur rädd jag var.

Jag kan inte minnas att jag någonsin haft så ont någon gång.
Tarmvredet var en barnlek.

Hela ryggen kändes fruktansvärt fel.
Jag kunde inte sluta gråta.
Framme i husvagnen tog det 15 minuter att bara få av mig skoterkläderna.
Väl av med hjälm och facemask såg jag att jag måste ha skallat Jörgen,
för jag hade ordentligt med näsblod.
Ryggen var så ond att det som annars skulle ha gjort ont i näsan inte kändes överhuvudtaget.

Tog en morfintablett, jag har sådana efter magoperationen, kände hur den verkade,
hur jag började flyta i hjärnan efter några minuter.
Jag tog mig till duschen och ställde mig i den varma strålen.
Vilket var oerhört skönt. Det varma, vänliga vattnet mot en kropp som gått sönder.
Jag kunde fortfarande inte riktigt sluta gråta. Och jag kunde heller inte stå rakt.
Men det var fantastiskt skönt att liksom halvstå i duschens varma strålar och gråta.

Påklädningen efter duschen tog en evighet. Jag har nämligen väldigt svårt att lyfta benen.
Att böja mig fram var helt uteslutet.
Så påklädandet var ett helvete.
Mycket viljestryka gick åt att fixa mig i ordning för den stundande 40-årsfesten där
vårt sällskap på 25 personer delvis skulle innebära middag på den oerhört vackra
restaurangen i Vouggatjålme.
Tack och lov gjorde morfintabletten sitt, så bilfärden överlevdes, fastän varje gupp
i vägen fick min rygg att dö om och om igen.
Jag borde ha stannat i husvagnen, tänkte jag hundra gånger om.

Nu är jag tillbaka till husvagnen.
Jag rör mig som om jag vore 102 år gammal.
Långsamt. Stelt.
Jag tog en morfintablett till, för den första slutade verka alldeles för fort.
I skrivande stund har jag den där underbara känslan där armarna domnar bort lite,
kroppen känns varm, och ryggen gör inte lika fruktansvärt ont längre.
Hjärnan blir mjuk och luddig. Tänker lite mer positiva tankar nu.
Inte lika självömkande tankar som fyllt min hjärna hela aftonen.
De gör ju inte läget bättre alls, tvärtom.
Men ska jag vara ärlig så tycker jag synd om mig själv, generande men sant.
Under bilfärden tillbaka till husvagnen kom faktiskt några tårar av ren självömkan.
Jag kunde inte hjälpa det.
Jag kände mig så otroligt ensam.

Nu, med morfinet i mitt blodomlopp, känner jag mig inte lika ömklig längre.
Jag känner mig tacksamt luddig.
De andra fortsätter firandet av 40-åringen. Jag hoppas de alla får en riktigt kul kväll.
Em blöt sådan med högt i tak och inga tankar om morgondagen.
För min del känns det alldeles tillräckligt att sitta i husvagnen, skönt omhändertagen
av morfinet.
Jag oroar mig dock en smula för morgondagen.
Kan inte låta bli att undra hur ryggen kommer att kännas då.
Jag har några morfintabletter kvar. Tack gode gud.
Sedan finns det diverse Alvedon och Ipren att tillgå.
Jag hoppas det räcker.

Jag hade i alla fall två riktigt roliga dagar, med skoter och roligt sällskap.
Vilket jag är jätteglad för.
Att resten av påsken kommer att tillbringas mycket lugnt, ingick inte i planerna.
Men nu är det som det är.

Mitt mål för i morgon blir att gå en promenad. Om det är möjligt.
Får jag mig bara upp ur sängen är jag övertygad om att en promenad kommer
att kännas härlig, såväl för ryggen som för huvudet.

Jag kan tänka mig att resten av helgen kommer att spenderas i sällskap med dator,
filmer och en god bok.

Fortfarande inte hur jag tänkt mig ledigheten, men nu gäller det att göra något vettigt
av den nya situationen.

Musklernas klagan som tacksamt uteblev.

God morgon!

Japp, ni läste rätt, jag skrev god morgon.
Vilket innebär att mina muskler inte skriker i kör denna morgon.
För då skulle hälsningen ”god morgon” sannerligen inte smattra fram från mina tangenter.
Det kan jag riktigt försäkra er om.

Med det sagt, mina muskler är ömma från gårdagens timmar på skotern.
Men den befarade, fruktade galna träningsvärken, tja den dök inte upp.

Det kan tänkas att jag har en annan åsikt om detta då jag sätter mig på skotern igen,
och aktiverar samma muskelgrupper som igår.
Men det är en annan femma.
Just nu njuter jag mest av att kunna röra mig utan att gråta.

Annars kan jag stolt berätta att den nya matplanen följs.
Ni vet, det där med att jag inte får i mig tillräckligt med energi, jämfört
vad jag gör mig av med.
Jag har alltså ökat på antalet måltider från 7 st per dag till 8 st per dag,
det känns okej.
Framför allt har jag lyckats hålla det. I hela 3 dagar.
En lovande start, jag är nöjd.

Hur går det med stressen och ångesten?
Det går bra. Det hela är hanterbart.
Jag har greppat att det hänger på mig. Min tydlighet (konturer och gränssättning
återigen) av vad jag behöver.

Det är ett dilemma.
Att visa och säga vad jag behöver, hur jag vill ha det, vad jag mår bra av.
Det är, som jag berättat om vid massvis med tillfällen, det svåraste jag någonsin gör.
För har jag en vilja, då kan jag bli utesluten.
I min värld fungerar det så. I min värld låter det troligt.
Att det rimligtvis inte är sant spelar ingen roll.
I mitt huvud är det en sanning.
Vilket gör mitt sätt att vara starkt påverkat av den sanningen.

Jag tänker mig att det landat hos Jörgen.
När jag berättat mer ingående om hur mitt mående är.
Han känner till min historia, klart och tydligt.
Däremot tror jag att den berör honom. Den gör honom arg. Den gör honom frustrerad.
När jag pratar om den blir han påmind om något han önskar aldrig hade hänt mig.
Kanske är det svårt för honom att hantera att mina barn/ungdomsår inte varit speciellt
vänliga mot mig.

Kanske ger det honom en känsla av maktlöshet.
Vilket han, som är en maktmänniska, gissningsvis inte är ett dugg förtjust i.

Det är givetvis bara mina egena spekulationer.
Jag vet inte vad han tänker kring detta. Han säger inte något om det.
Och jag frågar inte heller.

Men han driver inte lika hårt som tidigare.
En annan typ av vänlighet har smugit sig in i hans sätt att vara sedan vi
kraschlandade i ett samtal om mitt mående, konsekvenserna av mitt förflutna,
härom dagen.

Våra mönster krockar givetvis fortfarande, men jag jobbar på att göra annorlunda,
så annorlunda resultat blir alltså som följd.

Att förändra tar tid, att förankra en förändring tar tid, kanske jag hellre borde skriva.
Jag har bitvis bråttom.
Mot ett normalt liv.
Hur nu ett normalt liv ser ut, vill säga.

Kanske menar jag att jag vill nå ett liv där jag känner mig lycklig.
Jag gissar att det är vad vi alla strävar efter.

Den där lyckade mixen av rädsla och spänning.

Däckad i soffan, är kvällens melodi.
Efter en dag på skotern känns soffläge som ett bra läge.
Min kropp känns härligt avslappnad såhär efter en lång dag som avrundats med en lång varm dusch.
I morgon bitti är jag rädd att den där härligt avslappnade känslan har övergått till
träningsvärk av stora mått.
Modell alla muskler skriker samtidigt, utan att jag ens rört dem.

Nåväl, kul var det. Riktigt kul.

Min skoter står kvar hemma, så jag har åkt bakpå Jörgens skoter.

Vilket var lika kul som mörbultande.

Kan även tänkas att de som befann sig inom en mils omkrets från oss hörde mig i några
av mina mindre stolta ögonblick, då jag skrikandes klamrade mig fast vid skotern.

Spännande, skrämmande och galet roligt.
Jag gissar att jag blev några rynkor rikare och några grå hårstrån rikare av dagens färd.

Jag har känt mig som en i gänget idag.
Precis hur skönt som helst.
Att tillhöra. Finfin känsla det.

När det runda krockar med det triangelformade.

Igår krockade mönster så det sjöng om det.
Jag hamnade i ett svart hål för ett tag.

Känslorna hann inte ta över helt, utan en liten, liten del av min hjärna
fortsatte funger.
Känslorna rusade, paniken kom, ångesten slog till.

Men jag fortsatte fungera.

Och börja prata om det som jag tycker känns så svårt att prata om.
Det jag hellre alltså sms:ar Jörgen om än att prata om öga mot öga.

Mitt mående.

Det psykiska, där jag är rädd att framstå som skör, som ömtålig, som värdelös.
Jag började berätta.
För han ifrågasatte. Han kastade mitt mående i ansiktet på mig.
Det jag i förtroende och kval sms:at honom om.

Han agerade enligt sitt mönster. Precis som jag gjorde.

Men han lyssnade när jag pratade.
Backade lite, försökte förstå.

Jag kämpade för att visa honom att jag inte är på randen till en mental kollaps.
Utan att jag behöver lugn och ro. En tillvaro utan stress.

Jag argumenterade för min sak.
För att visa att jag inte är galen, för att visa att jag visst fungerar,
för att visa att jag visst är Cicci.

Jag var lugn och sansad.
Jag fick fram det jag ville säga.
Han lyssnade. Han försökte förstå.

Det framkallade en enorm ångest hos mig.
Att visa upp mina svaga sidor.
För honom. Som föraktar svaga.

Att prata om en matintagsproblematik, där jag äter för lite jämfört med energin jag gör
mig av med, vilket skapar en energiförlust, det är en sak.
Det är greppbart, det går att förstå.
Det är ingen enorm prestigeförlust för mig att erkänna, jag kan leva med det.
För det kan jag relativt enkelt korrigera.

Men att prata om mitt mående, det psykiska, om arbetet på Kliniken ihop med mitt Lag,
det är oerhört känsligt.

Våra mönster, hans och mina, de bildar ibland en intressant kombo av instrument
som spelar i olika tonarter och i olika takter, på en och samma gång.
Melodin som skapas kan i bästa fall beskrivas som nagel-drag-mot-svarta-tavlanskrikande.

Senare på kvällen hade mina ord och mina förklaringar på mitt mående landat
hos honom.
Då kom hans omsorg fram.

I den enkla men tydliga uppmaningen, Cicci, ta en macka till, det var länge sedan du åt.

På dessa 13 månader jag varit opererad har han aldrig med ett enda ord kommenterat
mitt matintag, eller hurvida jag bör äta eller inte.

Det värmde.

Förändringar som landat, och modighet av sällan skådad kaliber.

Idag fortsätter livet med vissa förändringar.
Jag har planerat om mina måltider, mer näring, mer genomtänkt.
Kortade ned dagens promenad från 60 till 50 minuter.
Såg däremot till att en rejäl uppförsbacke lades till, till min något
modifierade sträcka.
Jag var tvungen, annars hade det inte känts okej att
korta av sträckan.

Jag åkte hem till Missen mitt på dagen.
Kunde inte lämna stan fort nog.
Längtade till det tysta och ensamma, har längtat hela
veckan.
Den känslan blir väldigt stark när jag känner mig stressad.

Huvudvärken har slagit rot hos mig idag.
Varken litervis med vatten, sömn eller Alvedon får den
att vilja ge sig av.
Den får huvudet att kännas trångt, samtidigt som det känns som
om näsblod ska börja forsa.

Märkligt.
Fast, sett från den ljusa sidan, den borde vara försvunnen
när jag vaknar i morgon bitti, om inte annat.

Jag har sms:at Jörgen om gårdagen på Kliniken.
Jag är inte så bra på att prata med honom då det gäller mig
själv och mitt mående.
Jag är rädd att han ska tycka att jag är vek, och jag
är rädd att tråka ut honom genom att prata om mig själv.

Det kändes däremot viktigt att han tar del av det som händer där, så ett sms innehållandes
det jag redan skrivit om här, samt en del annat som pratades om på Kliniken, som är lite för
privat att skriva här, fick han.
I vanlig ordning kom ingen kommentar eller något svar tillbaka.
Det tog lång tid att vänja mig vid det, men nu är jag nöjd om han läser och tar del.

Det betyder väldigt mycket för mig.

Någon av er kanske undrar om han läser min blogg.
Svaret är nej, det gör han inte.
Han vet att jag har en, han har varit inne på den någon gång.
Men nej, han är ingen frekvent besökare.
Han sa något om den förra veckan, kallade den svart-NOSENS,
vilket jag fritt tolkade som att han verkligen aldrig hälsar på här numera.
Jag fnissade till för mig själv, gick efter honom till
köket, knackade honom på axeln och när han vände sig
om och tittade ner på mig, sa jag, den heter Svart nonsens, vet du.
Då var han tvungen att skratta till också.

Ibland tänker jag att jag skulle gilla om han läste den.
För jag uttrycker mig lätt här.
Å andra sidan är det lika bra att han inte är här,
för jag vill ju förändra mitt sätt att vara mot honom.
Jag vill göra honom mer delaktig i mitt liv, mina tankar och mina funderingar.
Och den förändringen handlar om att jag ska prata och berätta.
Inte att han ska läsa ut det från min blogg.

Dit har jag uppenbarligen inte kommit än eftersom jag
alltså sms:ar det jag inte fixar att ta öga mot öga.

Jag är minsann ett modigt lejon jag!

Nåväl, jag jobbar på det.

När jag missar att göra det generella individuellt.

Jahapp.
Det hela tog en oväntad och hyfsat ovälkommen vändning.

Jag mailade smulans desperat till mitt Lag, K och L på Kliniken förra veckan.
Skrev att mitt mående skitit sig totalt.
Jag la ut texten så att de skulle förstå.
Det handlade om svarta hål, mörker, hopplöshet, orkeslöshet och andra mindre
trevliga saker.

Jag fick en tid på Kliniken dagen efter.
Som jag dock inte kunde ta, eftersom jag var i Piteå och roade mig med
konst på ryggen.

Idag blev vår träff av.
Vi pratade.
De frågade och jag svarade.
De pratade och jag lyssnade.
Sedan pratade vi allihop igen.

Vi, läs de, kom fram till några grundläggande saker som bör förändras,
och det är med start idag.

1. Mitt näringsintag.
De har länge pratat med mig om att jag får i mig för lite mat, för lite
näring.
Och gör av med för mycket energi när jag promenerar, särskilt promenerandet
på slutet, där jag gått det dubbla bara för att det är ångestlindrande med en
trött kropp.

2. Arbetet på Kliniken.
Att vi haft ett för högt tempo då det gäller arbetet med de sexuella övergreppen.
Och därigenom även gränssättning.
Det skapar en stor oro och ångest hos mig att arbeta med detta, och detta ökades
ytterligare då min mamma kom ombord i Laget.
Min kropp har signalerat att jag inte klarar mer i nuläge, utan att arbetet med
det hela ska förankras mer i praktiken, så teorin får en lugnare takt till
förmån för just, de mer praktiska övningarna.

Jag förstod vad de sa till mig.
Tydligt.
Om jag håller med?
Mjae, mjo…
Ja, då det gäller maten håller jag med.

Jag blir förbannad, men jag håller med.
Jag blir rasande för att jag gjort det jag fått i uppgift att göra.
Jag har följt Ersta sjukhus djävla regler till ta mig fan punkt och pricka.
Och lik förbannat står jag här med en klart försvagad kropp, en ork som är
obefintlig och en tankeverksamhet som i bästa fall fungerar kasst.

Jag gjorde som jag alltid gör. Jag gör som jag blivit tillsagd att göra.

Jag missade helt att riktlinjer är generella.
De är utformade för den stora massan, utan att utmärka individens behov.
Det var min egen uppgift, som jag missade helt.

Jag har absolut känt hur trött jag är, jag ser hur min kropp ser ut, smal, nästan
lite vissen ut.
Utan ork.
Kondition har jag väldigt bra av, men muskelmassan är mycket liten.
Jag har blivit pjen.
Det finns ingen styrka eller spänst i min kropp längre.
Min annars så pålitliga mens har börjat flytta sig, nu senast såpass många
dagar att jag på allvar började tro att jag skulle hoppa över denna gång.

Då det gäller det psykiska har jag fått svårt med koncentrationen.
Jag lyckas väldigt sällan fokusera.
Mitt minne existerar inte längre.
Jag har inget intresse av andra längre. Jag är för trött för det.
Inget intresserar mig eller fyller mig med glädje.

Innerst inne har jag funderat i banorna att jag äter för lite.
Men samtidigt tänkt att så länge jag följer rekommendationerna, då är jag
på den säkra sidan.

Men den säkra sidan pratar om mindre motion än vad jag utför.
Den pratar inget om den energi som går åt när man har problem med oro och ångest.

Det skulle jag själv ha tagit hänsyn till, haft med i beräkningen.
Men jag blundade. Precis som vanligt.
Körde på, viktresultatet var viktigare än måendet.

Så jo, vikten är precis den jag önskar.
Utan ork och glädje i mitt liv, blir jag inte lycklig bara för att
jag går omkring med en smal kropp.

K och L har pratat om detta med mig i några månaders tid nu.
Jag har slagit ifrån mig.
Tänkt att vad vet de om detta.
Jag konstaterade idag att de vet allt om detta.
Långt mer än jag själv.
Framför allt för att de tittar på mig med ett objektivt sinne.

De sa till mig idag att det syns i mina ögon. Hur det är ställt.
De har tappat gnistan.

Jag blev trött och förbannad, tjurig rent av.

Jag gjorde det som krävdes av mig, och nu är inte det bra heller.
Ungefär så resonerade det tjuriga barnet i mig.

När jag sansat mig och vi pratat igenom det hela så kände jag mig betydligt
mer intresserad av att åter förändra.

Jag tog till mig det som sades, för innerst inne håller jag med själv.

Sedan att arbetet på Kliniken, där det handlar om konsekvenserna av de sexuella
övergreppen, hur det påverkar mitt liv i nutid, det har jag varit nöjd med.
Jag har inte känt att vi gått för hårt fram.
Jag har känt att det tagit min vakna tid i anspråk, men att det varit okej.

K och L pratade idag om att vi bör titta närmare på vart vi befinner oss.
Göra en ny kartläggning helt enkelt.
Att pressen på mig är stor och inte får bli större, då det skulle kunna leda
till ett bakslag.
Att vi ska omfokusera arbetet ett tag. Till det mer praktiska planet.

Att få dessa konsekvenser att inte ta så stor del av mitt nuvarande liv som de gör.
Det gör man genom att praktiskt öva.

Arbetet med mamma kommer att fortgår enligt planerna.
Vilket känns helt okej.

Fast jag är inte säker på att jag fått mer än jag tål.
Jag vill ju så gärna ”komma i mål”, få alla verktyg tillgängliga,
all förståelse på rätt platser, för att bli kvitt det här.

För att få känna mig som en normal människa.

Men ja, när jag tänker på det, jag vet inte vad en normal människa känner,
tänker eller tycker, men jag strävar mot det lika fullt.

Det i sig är orealistiskt.
Lika orealistiskt som att, en med min bakgrund och historia, ska kunna sudda bort
det, få det ogjort, och börja om.

Det kommer aldrig att handla om att börja om.
Det är alldeles för sent för det.
Däremot kommer det att handla om att fortsätta, att ta vid.
Leda framåt, mot det liv som jag tänker mig skulle vara ett normalt liv.

Med det sagt, jag är nöjd och glad över mötet idag.
Det ledde framåt. Med att gå bakåt.
Vilket jag inte vill, men som jag inser vikten av att göra.

Så tillbaka till kartläggning, för att se vart jag befinner mig nu.
Jag som konsekvent tänkt och tyckt att jag inte har någon oro eller
egentlig ångest kvar i mitt liv.
Som vaknar varenda morgon med oro och ångest, men gör allt för att låtsas
om att den inte finns där.

Dövar den på alla tänkbara sätt.

Nu är det slut med det.
Laget ryckte in när jag behövde det som mest.
Precis som alltid.

Jag tänker än en gång förundrat att jag måste ha gjort något väldigt rätt
i mitt liv som fick ett sådant fantastiskt Lag på min sida.

Upp som en sol, ned som en…to-dolista.

Mitt liv som listare, som gårdagens inlägg handlade om,
har en baksida också.

Dessa kom-ihåglistor är endast av godo för mig, de fungerar förträffligt.
Däremot to-dolistor…
De fungerar lite sämre, skulle jag vilja tycka.

Jag gör dem gladeligen med ambitionen att även fullfölja dem.
Snyggt uppställt radar jag upp saker som ska göras, samtal som ska ringas,
mail som ska skickas, människor som ska kontaktas, och saker som ska införskaffas.
Tidsmässigt kan listan handla om det som ska göras dagen därpå, veckan därpå eller
följande månad.
De lite mer högtravande sakerna som listas hamnar oftast lite diffust i
tidspnaneringen, nämligen i kategorin; framtiden.
Framtidslistorna är ofta drömmar och önskningar jag har, saker som jag skulle
vilja göra någon gång. Men inte vet när.

Gemensamt för dessa to-dolistor är att jag inte följer dem.
Jag kan göra och bocka av några punkter, och med det känna mig
väldigt tillfreds och duktig.

Men sedan finns de där surdegarna kvar.
De som gjorde att jag från första början skrev just den aktuella listan.
Jag visste att det skulle ta emot/vara snudd på omöjligt att utföra vissa
moment.
Det löser jag genom att baka in dem i en lista, där surdegarna blandas ut med
de mer okej uppgifterna att göra.

Jag lurar mig själv alltså, genom att förklä det hela.

Vilket resulterar i att jag gör de mer hanterbara uppgifterna på min lista.
Och lämnar surdegarna kvar till sist.
Status quo, med andra ord.

Vilket känns värdelöst.

Vilket får mig att lägga min omsorgsfullt och genomtänkt skrivna lista i
pappersåtervinningen.

Då syns inte surdegarna, och jag tar ut min ångest på annat håll.

Vissa gånger tar jag hjälp av mamma, men rent allvarligt, jag är 38 år,
och borde fixa att utföra saker utan att ha stöd från min mamma.
Själva uppgiften blir förvisso utförd, men glädjen är lite tudelad.

Jag menar, smaka på den här, 38-årig kvinna behöver sin mammas trygga hand att hålla
i för att klara sig.

Inte exakt som jag föreställt mig livet.