Ovant, ovanligt och glädjande.

Glädje kan sannerligen dyka upp i vilken form som helst.

I afton gestaltades den i en enkel mening efter avslutad middag.
Jörgen sa; jag plockar bort, gå och duscha om du vill.

Sagt och gjort, jag lämnade bordet utan att ta bort något förutom min
tallrik och mina bestick.

Gick iväg till servicehuset och tog den välbehövliga och efterlängtade
duschen.
Väl tillbaka i husvagnen var alla spår efter middagen bortplockade.
Det var rent och snyggt.

Precis på det sätt jag vill ha det.

Hans enkla mening, eller rättare skrivet, innebörden av den,
gjorde mig väldigt glad.

Ledighet i min smak. Såvida kliandet på min läpp inte innebär ett herpesutbrott alltså.

God morgon kamrater.

Jag skrattar lite för mig själv när inser att jag är så ledig att
jag inte ens har tid att blogga.
Det låter onekligen som om jag är mycket upptagen under min lediga tid här
i husvagnen.

Låt mig berätta vad jag var upptagen med igår, så förstår ni precis varför
det inte fanns någon tid alls att blogga på igår.

Jag startade dagen med en sväng på isen där jag fick en väldigt fin öring.
Promenerade tillbaka för lunch.
Tog ännu en promenad i det vackra vädret på eftermiddagen.

Sedan hängde jag hos en annan campare, han och jag satt (läs halvlåg) i var sin
solstol, drickandes ett glas vin mellan kl: 14.00-17.30.
Vädret kunde inte ha varit bättre, om man gillar sol alltså.

Efter den aktiva eftermiddagen vankades det middag och efter det ännu
mer umgänge i andra husvagnar.

Jag är alltså så upptagen i mitt slappande, att bloggandet hamnar på
efterkälken.

Lata dagar är det som pågår här i husvagnen, med andra ord.

Jag trivs.
Samt att min vita, fina porslinshy (läs sjukligt blåvitbleka hy) har fått färg.
Jag var lite orolig för att den skulle ta sig nyans kräfta, men jag verkar ha
klarat mig.
Solskyddsfaktor 30 gjorde susen. Samt att jag drog ner mössan över pannan.
Vaknade däremot med den där välbekanta pirrande känslan på läppen.
Yupp, herpesutbrott var min första tanke.
Men det kan tänkas vara endast en sårig läpp.
För det har inte eskalerat och blivit några hemska vätskefyllda blåsor än,
så tja, peppar, peppar, det kan vara så att min läpp endast är bränd och irriterad.

Hoppas, hoppas.
Nåväl, blir det ett herpesutbrott så blir det.
Mina vänner Compeed finns med i neccesären, vilket är tryggt att veta.

Vad står då på agendan idag?
En promenad alldeles strax i det ubersoliga landskapet här utanför.
Eftermiddagen kan tänkas innebära fiske, om det vackra vädret håller i sig.
Idag lär jag dock inte våga förlita mig på någon spf 30, nej, nej, jag kommer
att måsta stå med ryggen mot solen också.
Som sagt, min hy, som är ytterst ovan vid sol, den klarar inte hur mycket som
helst, inte ens med en bra solskyddsfaktor påstruken.

Sådär ja, nu är vi alla uppdaterade med vad som händer i mitt liv.
Sammanfattningsvis har jag det bra. Riktigt jäkla bra.
Äter gott (missade dock några mål i går, tyvärr. Ska se till att äta bättre
idag istället), dricker gott, umgås och mår på det hela taget riktigt
oförskämt bra.
Stressar ner. Kopplar av. Får oron att minska.

Det känns väldigt bra vill jag tycka.

I´m fine! Samt bryter mot min regel att blogga med promille i omloppet.

Jag sitter vid eldstaden.
Omgiven av en hel del människor.
Jörgen är vid min sida, tryggt.

Jag har druckit en drink. (Läs grogg, med risk för att framstå
som vulgär.)

Det sociala spelet som jag inte gillar, fungerar klart bättre med
promille i kroppen.
Helt plötsligt tycker jag att spelet är roligt, till och med.

Jag känner mig helt sorglös och helt bekymmersfri just nu.

Det är vad en afton i fjällen ihop med Jörgen gör med mig.
Han tittar på mig, och ler mot mig med glittrande ögon.

Jag känner hur jag ler precis likadant tillbaka.

Jag kollar lite försiktigt om kusten är klar.

När man bor i husvagn på camping betyder
det att man har andra människor väldigt nära inpå.

Alldeles för nära, för att vara exakt.
I mitt tycke, alltså.

Jag lyckas inte vänja mig vid att helt nyuppstigen glatt hälsa
på de medcampare jag möter på väg till servicehuset,
när jag ska göra mina morgontoalettrutiner.

Småpratet som förväntas när jag träffar människor hela tiden.
När jag ska diska, när jag ska duscha, när jag ska gå på toaletten.

Det sociala samspelet är inget för mig. Jag blir nervös och obekväm av det.
Det roar mig inte på något vis.

Men självfallet gör jag det. Spelar jag det sociala spelet.
Utan problem. Ler, låter glad, kastar lite lätta och enkla meningar om vädret,
föret eller fisket.

Jag gör vad jag behöver göra, för att smälta in.
För att inte framstå som udda eller konstig.

Som jag berättat tidigare är jag väldigt bra på att läsa av andra.
Vilket i sin tur gör att jag utan större problem kan
anpassa mig till andras sätt att vara, så jag passar in,
så att de ska kunna gilla mig.

Jag visar inte den riktiga Cicci.
Dels för att det tar ett tag innan jag känner mig trygg nog att vara mig själv,
dels för att risken finns att de inte kommer att gilla mitt riktiga jag.

Istället ler jag, skämtar jag och skrattar jag, på precis samma sätt som de andra gör.
Jag smälter in.
Fast i själva verket är jag nog betydligt mer
tyst än de flesta.
Jag må tycka att jag sköter mig exemplariskt socialt,
men i ärlighetens namn är jag både tyst och reserverad.
Lämnar inte ut något alls om mig själv.

Förutom till camparna L och M, de är trevligt folk, på ett genuint sätt.
I deras sällskap trivs jag. På riktigt.
Det är något med deras roliga och rappa vänlighet,
de har något varmt omkring sig, som gör det möjligt att glänta lite på min mask.

Jörgen är min raka motsats.
Han är ett med det sociala spelet som blir så påtagligt nära, som på en camping.

Han kryssar vant bland ung som gammal, kille som tjej,
har alltid ett skämt eller en glad hälsning till de han möter.
Ett servicehusbesök kan utan problem ta honom 30 minuter.
Jämfört med mina 5 minuter.

Jag gillar den olikheten mellan oss.
Jag är djupt imponerad över hans sociala förmågor.

Själv är jag helt nöjd med att gå steget bakom honom.
Det gör att jag slipper vara någon jag inte är.
Och heller inte strävar efter att vara.
Med honom framför mig, kan jag i lugn och ro bedöma läget och människorna.
Vilket gör mig trygg.
Och skulle jag hitta någon jag fastnar för,
då fungerar min sociala förmåga precis som jag önskar.

Omän jag är väldigt försiktig.

Rätt stämning till rätt ämne underlättar.

Jag hade flyt.
Kände mig på mycket bra humör.
Nyduschad och renskrubbad.
Redo att skriva ett inlägg om precis hur härligt det är att
ha den känslan.

Så inträffar en liten händelse.
En liten skithändelse.
Som blir en vagel i ögat på mig.

Helt plötsligt är mitt goda humör borta.
Jag är inte arg.
Inte heller sur.
Och inte ledsen på något vis.

Men klart störd. Och klart besviken.
Vilket irriterar mig enormt.

Att den lilla händelsen, som hänt vid flera tillfällen tidigare,
fortfarande väcker störiga, undrande och besvikna känslor hos mig,
stör mig enormt.

Så något glatt inlägg om hur härligt det är att vara nyduschad och
renskrubbad, blir inte av.

Jag är inte i den sinnesstämningen längre. Alls.

Dags att ta ut ny riktning. Där det finns liv.

Vissa saker råder man över.
Vissa saker råder man inte över.

Ett ekonomiskt intresse gick inte att ändra på det sätt
jag behövde ändra det på.
Jag var förvisso beredd, men gav det självklart ett försök.
Tyvärr gick det inte ändra.
Det kommer att fungera, men det är långt ifrån ultimat för mig.

För övrigt hade jag en bra träff med mitt Lag idag.
Vi åt lunch ihop, pratade en hel del vettigt.
Jag påmindes återigen om teorin, som jag egentligen kan.
Och hur fantastiskt dålig jag är på att omsätta den i praktiken.

Jag blir snudd på förbannad.

Teorin, som jag egentligen kan, är som bortblåst.
Med andra ord blir då praktiken beyond bortblåst.

Men Laget ger inte upp så lätt.
Utan vi backar bandet lite. Låter mig komma ikapp mig själv.
Diskuterar nästa steg.
Hur steget ska se ut.
Tänkbara riktningar.

Stressen och oron dödar.
De dränerar mig på energi.
Det pratade vi om idag.
Trots att jag äter mer än rätt blir jag inte piggare.
Utan är lika trött ändå.
Det betyder att vi ska hitta ett sätt att minska oron och stressen.
Det blir prio ett.

Min uppgift till nästa möte är att fundera på vilken riktning jag
vill ta.
För att minska oron och stressen.

De pratade om tänkbara steg att ta, vägar till en lösning.
Nu ska jag komma fram till vad som skulle fungera för mig.
Låter det enkelt? Inte för mig.
Det känns väldigt svårt faktiskt.

Det kändes bättre när vi skildes åt.
Vi är ett Lag.
Jag är inte ensam med allt. Det är skönt att veta.

Kraftfullt flyt fixar inte mina snygga vinterskor.

Idag gjorde jag en oväntad upptäckt.
Mitt under pågående kurs, som handlade om något helt annat
än vad min upptäckt rörde, fick jag min uppenbarelse.

Jag gillar inte mina vinterskor.
Punkt.

Utseendet är det inget fel på, tvärtom, jag tycker de är
jäkligt snygga, men hur de är att gå i, det gillar jag inte.

De är inte formade att passa min fot.
De har ingen fjädrande effekt.
Men framför allt, de gör att jag inte kan sätta ned
foten som jag vill, alltså nedslaget i marken.

Det får mig att bli på dåligt humör, snudd på.
På vintern har det gått an, för underlaget är snö och då
blir det inte lika uppenbart att de är osköna.
Nu på barmark, då känns deras oskönhet i vartenda steg jag tar.

Jag har inte insett det förrän idag.
Mitt under kursen.

De gör att jag känner mig klumpig.
De tar bort all smidighet ur min gång.
De får inte mina steg att flyta kraftfullt.

Inte undra på att det gör mig på dåligt humör.
Jag är van att gå omkring i sköna skor, skor som får
mina steg att kännas jordade och smidiga.
Kraftfulla.

Nu är vintern över.
Och dessa vinterskor kan rengöras och sedan ställas bort.

Äntligen kan jag ta fram vår och sommarskor.
Skor som ger mig precis den känsla jag är ute efter.

Äntligen.

Guldet som arbetades hem till Skellefteå.

Skellefteå AIK, SAIK, är Sveries bästa hockeylag.
Som det påpekats många gånger, är det 35 år sedan vår stads
hockeylag arbetade sig till den utmärkelsen senast.

Jag kan inte annat än känna mig oerhört stolt och glad.
Fast jag inte är något hockeyfan. Alls.

Jag tittade mycket på hockey som barn.
Då stod de CCCP på tröjorna och stjärnorna hette
Fetisov, Makarov, Larionov, Krutov och Kasatonov.
Jag minns namnen på dem än, men inte vilka de svenska storheterna
var under samma period. Skumt.

Tillbaka till spåret, det var inte hockey för länge sedan jag skulle
skriva om.
Utan hockey idag.
Eller rättare skrivet, hockey i torsdags.

Skellefteå vann den efterlängtade titeln som svenska mästare.
Det har varit svindlande nära några år i rad, och i år, då blev det verklighet.

Jag såg inte matchen, men följde den med intresse på nätet.
Jag såg sportsammandraget på tv, där ett absolut galet firande börjats.
Lyckliga spelare, lyckliga fans. Lycka överallt.

Vilken fest!
Vilket mottagande de fick när de anlände till Ladan sent på kvällen.

Det formella firande ägde rum i fredags, på Möjligheternas torg inför
8000-10 000 stolta Skelleftebor.
Har sett klipp på Youtube från firandet.
Jag inser att det är helt underbart att vara SAIK-fan dessa dagar.

Jag vet väldigt lite om hur det är att vara en del i ett hockeysammanhang.
De enda sammanhang jag varit del av där tusentals likasinnade varit samlade
är konsersammanhang.
Det finns säkerligen en hel del likheter, men olikheterna är fler.
Mycket fler.

Jag menar, som (SAIK) fan ser du laget många, många gånger under en säsong,
kanske live, kanske på tv.
Du ser spelarna på stan, äter på samma uteställen som de gör, handlar
din mjölk på samma affärer som de gör.
Kanske har du barn på samma dagis som de har.
Kanske bor ni grannar.

Dessa stjärnor finns mitt bland oss.
Du kan springa på dem precis vart som helst.
Det bara måste skapa något speciellt.

Jag såg från firandet att någon ur SAIK lyriskt kommenterade fansens
hängivenet, att det är tillsammans med dem, tack vare dem, de vunnit.
Att utan fansen hade SM-guldet inte varit möjligt.

Då blev jag rörd.
Hur det ska kännas i ett fanhjärta, kan jag inte ens föreställa mig.
Det är alltså laget och supportrarna, tillsammans, som tagit guldet.
TILLSAMMANS.
Ung som gammal, kille som tjej.

Inte undra på att vuxna människor gråter av lycka.

Supportrarna lever med sitt SAIK hela säsongen.
Kollar på träningar, besöker matcherna, eller träffas i en föreningslokal,
ett byahus eller andra, för ändamålet offentlig hockeytittar-inrättning.
Hemmamatchkvällarna ser jag svartgulklädda människor vart jag än tittar,
lämmeltåget mot Ladan tar aldrig slut.

Hela vår stad har andats hockey.
Det svartgula har funnits överallt.
I alla tänkbara varianter har det svartgula ständigt gjort
sig påmint.

Jag är oerhört imponerad.

Det jublar när det går bra, och mår dåligt när det går mindre bra.
Hängivna. Underbart hängivna.

Sedan finns det de som är glada över att hockeyn är slut.
Att SAIK tog hem guldet till Skellefteå gillar de nog,
men de gillar förmodligen ännu mer att få tillbaka sin partner,
familj och sitt vanliga liv igen.
Eller så har karln i familjen tacksamt rakat av sig slutspels-
skägget, som vid det här laget fått honom att påminna en hel del om jultomten.
Bara en sådan sak kan få fruar att bli smulans lyckliga, gissar jag.

SAIK har utan tvekan satt Skellefteå på kartan.
När jag gästar andra delar av vårt land träffar man på folk och
rätt fort frågar de vart man kommer ifrån.
När jag svarar, Skellefteå, brukar jag alltid säga att det ligger
mellan Umeå och Luleå, så den andra ska ha en hum om vart
Skellefteå återfinns.

De senaste åren har det inte behövts.
Folk har numera hört talas om Skellefteå, de har även en
god uppfattning om vart det ligger.

Vilket förvånar mig varje gång.
Och får mig att le.

SAIK har satt Skelleftebornas hjärtan i brand,
och själva staden på kartan.