Livet på landet i samarbete med en kokt hjärna.

Bajset fortsätter att förfölja mig.
Idag är det dock inte mitt eget som står för
historien, utan gissningsvis några kossor som bidragit.

Jörgen arrenderar ut mark till bondgården uppe i byn.
De gödslar följaktligen marken.
Vilket jag är helt införstådd i, då traktorn
med gödsel rullat förbi en sisådär
50 gånger de senaste dygnen, då de ska gödsla
all sin mark i krokarna.

I morse gjorde jag handling av tanken jag haft
senaste veckan.
Nämligen att tvätta sängkläderna.
Har sett fram emot det, nu när tvätten går hänga
utomhus, såhär på sommaren.
Och därmed börja dofta underbart, som
tvätt hängd utomhus gör.

Nu förstår vi alla vart denna historia är på väg.
5 minuter efter att tvätten hängts, kom naturligtvis traktorn
med tillhörande gödselspridare.

Givetvis.

Hur exakt tänkte jag här?
Inte alls. Uppenbarligen.
Jag visste att de inte gödslat nedanför oss.
Jag visste att de under de senaste dagarna jobbat
febrilt med att gödsla markerna runt Missen.

Uppenbarligen fungerar inte min hjärna i denna värme.
Inte tillräckligt väl för att dra en slutsats,
modell enkel.

Hihi, jag fnissar lite för mig själv.
Livet på landet, det är helt rätt för mig.
Oavsett om bajset ständigt är närvarande
för tillfället.

Tack och lov håller det sig till mina underkläder,
samt lägdan utanför huset.
Eventuellt att det även följer med in med
mina sängkläder, också.

Jag är fullt nöjd och väldigt tacksam om
det stannar där.

A walk on the wild side.

Där promenerade jag fram, minding my own business, när jag kände behovet av att släppa väder.
Vädret var dock inte i gasform, skulle det visa sig.
Nejdå, det var i en mer fast form än så.

Helt plötsligt kändes min härliga morgonpromenad
inte riktigt lika härlig.

Tvärtom, den kändes väldigt kall och kletig.

Viss hjälp i misären fick jag av utedasset på
Missenträsk loge.
Där kunde jag avsluta det jag, lite opassande,
påbörjat i byxorna några minuter tidigare.

Dusch och tvättmaskin fick välbehövliga besök
strax efter hemkomst.

Att släppa väder ska uppenbarligen ägnas åt
under visst mått av försiktighet.

En övning i att vara naken.

Helgen kom tidigare än vanligt denna vecka.
Helt enligt planerna. Fantastiskt.

Jag längtar ut på landet.
Fast det onekligen är väldigt grönt och vackert även i stan.

Om det vackra vädret håller i sig så blir det en hel del
övning denna helg.

På att vara halvnaken. Eller enligt mitt tycke, helnaken.
Dvs, linne och shorts.
Yes, helnaket så det förslår.

Landet är ett bra ställe att öva på.
Så kanske det så småningom känns okej även i stan.

Bara tanken på att visa hela axlarna och armarna…
För att inte tala om benen…

Nåväl.
Det är bara att utföra.
Är det ruskigt varmt ute kommer det att gå lättare.
Tänker jag.
Hoppas jag.

Linne och shorts är trots allt acceptabla sommarkläder.
De är mer regel än undantag.
Jag sticker inte ut på något sätt om jag skulle framföra mig i
den typen av kläder.

It´s all in my head.
Jag vet.

Förändring i en röd bomullsförpackning, modell mindre.

God morgon alla tappra!
Ny dag, nya möjligheter.

Eller vänta, nu lugnar vi ned oss en smula.
Låt oss överleva morgonen, innan vi börjar överväga den
typen av floskler.

I vilket fall tänker jag starta min morgon med att berätta om
min shopping igår afton.

Den pågick i exakt 18 minuter.
På den tiden provade jag en t-shirt och ett linne.
Linnet blev det affär på.

Sedan kände jag mig mer än nöjd.

Fast det jag egentligen är mest nöjd över är inte shoppingturen i sig.
Utan det faktum att jag befann mig på stan i t-shirt.
Som inte hade märkningen XXL bak i halsen.

Tvärtom, denna t-shirt är i en storlek som passar mig.
Den sitter till och med smulans tight.
Den sitter åt lite över brösten, och svänger in lite vid midjan.

En helt vanlig top eller t-shirt, tänker ni nu.
Och ja, så kan den nog betecknas.
Som en helt vanlig t-shirt.

Men in min värld är den synnerligen ovanlig.
Just för att den sitter åt lite på ovan nämnda ställen.
Samt att den har korta ärmar.
Ja alltså, det är ju en t-shirt som sagt.
Men ärmarna är riktigt korta.
De slutar endast en bit ned på överarmen. Inte vid armbågen
som, för mig, annars är brukligt.

Jag kände mig smulans naken där jag gick på stan.
Och snygg också, för den delen.

En rejält ovanlig och förvirrad mix, med andra ord.

I vanliga fall hade jag dragit en munkjacka utanpå t-shirten.
Vilket inte skedde idag.
Dels på grund av värmen, men framför allt var det ett medvetet steg i
riktning mot att bryta gamla, invanda mönster.

Jag gjorde annorlunda, helt enkelt.
Och trivdes väldigt bra med det.

Fastän jag inte kände igen tjejen som kom emot mig i jeans och
röd t-shirt.
Jag stirrade ut henne, men hon stirrade lika intensivt tillbaka.

Någon dag blir jag nog vän med min spegelbild igen. Hoppas jag.

När det roliga blir slemmigt. En fundering då det gäller ett larmsystem som inte är helt korrekt.

Det är något med hur man säger det.
Samma ord, men olika tonfall. Kanske.
Samma ord, men med annan bakgrund. Eventuellt.

Jag syftar på slemmiga människor.
De där som framkallar en krypande obehagskänsla hos en själv.

Det är inte orden i sig.
Jag har umgåtts med ”grovarbetare” i hela mitt liv.
Jargongen är rå, hjärtlig och ofta sexuell.
På ett roligt sätt. På ett galet sätt.
På ett sätt som får mig att skratta.

Men, så möter jag personer som skämtar med samma ord.
Men av någon anledning framkallar en obehagskänsla, istället för skratt.

Känslan är smulans diffus i början.

Jag tänker att jag känt fel.
Varningsklockan som ringer i huvudet har helt enkelt gått
igång av fel anledning.
Så händer det igen.
Vid nästa tillfälle vi ses.
Samma sak, obehagskänslan trycker till i magtrakten.

Då vet jag att det inte är en slump att mitt varningssystem gått igång.
Då vet jag att jag kände rätt redan vid förra tillfället.

Jag har funderat på det mycket.
För det hände senast i söndags.
Träffade på en man, som varenda gång jag pratar med honom, framkallar detta.

Han är hur trevlig som helst. Pratar glatt och är social.
Men sticker in ord och meningar, som ur en annan persons mun,
hade fått mig att skratta, nu får mig att blir väldigt vaksam.

Hans sätt att säga det,
Det skapar en krypande, varnande känsla i min kropp.

Skämten är inte riktade mot mig på något vis.
Absolut inte.
Det är gubbsjuka skämt, men det är inte av den anledningen
det varnar i mig.

För sexskämt är vardagsmat, gubbsjuka sådana, likadant.
De kan få mig att skratta så jag gråter.
När det sägs av folk med självdistans.

Men i vissa fall, som med denna man, då finns det en underton,
som gör att hans skämt inte känns som skämt.
Det känns som han skulle fullfölja dem, om han fick möjlighet.

Det är därför det kryper i min kropp.

Han är en halkig och slemmig typ.
Glad och trevlig, förvisso.
Men likafullt.
Något i hans skämt är inte skämt.

Åtminstone går mitt larmsystem igång, varenda gång jag pratar med honom.
Förr eller senare under ett samtal med honom så kommer han att säga
något som känns galet fel.

Och ruskigt slemmigt.

Jag är medveten om att mitt system har en tendens att gå igång
lite för hårt.
Vissa saker fastnar jag på och tar mig inte runt, så att säga.
Jag är också medveten om att jag är färgad i denna fråga, vilket
gör att mitt larmsystem inte är korrekt.
Denna man kanske inte är slemmig.
Utan bara väcker den känslan hos mig.
Det är jag klart medveten om.

Men likafullt.
Varje gång jag försöker bortse från det hela, och tänka att han är
en trevlig prick, kommer känslan likafullt när han berättar något han
gjort eller varit med om.

Mitt larmsystem leder mig fel ibland.
Min bakgrund vrider det galet.

Jag kan utan problem vara trevlig mot honom, när han dyker upp.
Däremot sätter jag mig aldrig ner.
Utan befinner mig alltid ståendes. Redo att gå.

Vilket jag oftast också gör.

Det finns mer stressframkallande saker än att sitta uttråkad på en flygplats, i väntan på avgång.

…sagt och gjort, klockan började närma sig min avfärd så vi
åkte iväg från loppisen på Rosenhill.

Min kompis Anette har kört samma sträcka tidigare och hade bra
koll på läget.

Däremot var det osedvanligt mycket trafik och ett antal proppar
vi fastnade i.
Att Elitloppet gått av stapeln denna helg, kan förklara en del av det.
Lägg därtill ett regn som började falla.

Nåväl, vi drog iväg mot Arlanda.
Det tog lång tid tyckte Anette, men vi är i god tid, så vi skulle
hinna likafullt.

Jag kände mig helt lugn. Fortfarande.

Hon berättade att när vi väl kommer ut på E4:an, då går
trafiken betydligt snabbare.

Klockan blev mer och mer, och vi var ännu inte ute på E4:an.
Så, äntligen kom den efterlängtade europavägen.

Klockan var då 40 minuter från att mitt plan skulle lyfta.
Vi passerade en skylt som meddelade ”Arlanda 22 km”.
Då insåg jag att jag troligtvis skulle missa planet.

Inte för att det tar 40 minuter att avverka 22 kilometer.
Däremot skulle jag checka in bagage, passera säkerhetskontrollen
samt hitta min gate.

Och jag visste inte hur långt innan avgång gaten stängs.

Anette ringde till Arlanda, för att meddela att jag var sen.
Vilket inte gick, då det inte gick att bli kopplad till gaten.

Jag sms:ade Jörgen och berättade att jag troligtvis skulle missa planet,
men att det inte var någon fara, utan att jag skulle ta mig hem ändå.
Och försjönk i funderingar om hur mycket pengar jag hade på mitt kort, skulle
det räcka till en resa hem? Tänkte även att Umeå och Luleå var tänkbara
städer att åka till om Skellefteå inte var möjligt.

Väl framme vid terminal 4 tog Anette och jag århundradets snabbaste
avsked. Kramades och tackade för en underbar helg.
Jag sa aldrig hur imponerad jag var över hennes körning, så läser du detta
vännen, då vet du.
Jag har aldrig åkt med någon som kryssar så säkert mellan bilar i den
hastigheten! :)
Du har en helt annan karriär du är klippt och skuren för, om du blir less
ditt nuvarande jobb, vet du!
Ambulansförare eller förare åt något välbetalande Formel 1 stall…

Sprang in med mina väskor i högsta hugg.
Fumlade i stressen, skrev fel nummer när jag skulle checka in, naturligtvis.
När man är stressad har man liksom en tendens att krångla till saker.
Åtminstone jag.

Nåväl, boardingkort samt flärpen fastsatt på väskan, iväg till inchekningsdisken.
Sprang upp för trappen där säkerhetskontrollen är.
Av med skärp, jacka, mobil och blev fast.
Bakom en herre som avslappnat stod och pratade med säkerhetspersonalen.
Han hade gissningsvis hela dagen på sig.
Men det hade inte jag.
Då steg min stress till farliga nivåer.

Innan karln hade fått fram sin dator, tagit av sig sitt skärp och pratat
glatt med personalen, hade ett blodkärl i mitt öga spräckts.
Kändes det som.
Då var det 12 minuter tills mitt plan skulle lyfta.

Nåväl, genom kontrollen, slet åt mig mina saker.
Glömde skärpet, insåg jag när jag sprang mot min gate med byxorna farligt
långt nere.

Framme vid gaten satt det massor med folk, men jag sprang direkt fram till
personalen, som vid min vildsinta uppenbarelse förklarade att Skellefteplanet
var försenat.
Att det just landat, och att ingen fått gå ombord än.
Vilket förklarade allt folk som satt vid gaten.

Tittade mig omkring. Hittade Jörgen och hans kusiner.
Gick fram och satte mig ner.
Min kropp var helt stum. Jag tappade liksom känseln i den.
Förklarade snabbt vad som hänt.
Sedan gick jag i sakta mak tillbaka till säkerhetskontrollen och hämtade
mitt kvarglömda skärp.

Väl tillbaka vid gaten kunde jag inte varva ner.
Det gick liksom inte.
Ringde Anette och berättade att det gått finfint, och att jag skulle
hinna med planet.

Jörgen, som känner mig tämligen väl, tyckte att jag skulle gå på toa innan
vi klev på planet.
Boardingen hade just börjat och han sa att det tar lång tid, så du hinner lätt
gå på toa.
Ställde mig i en lång toalettkö. Blev vansinnigt stressad när jag stått
i några minuter.
Klev ur och gick tillbaka till gaten.
När Jörgen försökte skicka iväg mig igen, tittade jag allvarligt på honom och
förklarade att jag inte klarade av någon mer stress nu.
Jag kunde lätt hålla mig till Skellefteå.

Flygresan hem gick finfint. Men någon avslappning infann sig inte.
Väl på Skellefteå flygplats kom absolut ingenting när jag gick på toaletten.
Min kropp vägrade. Den var alldeles för stressad fortfarande.

Det tog lång tid innan den började slappna av.
Det var först i bilen, på väg mot Missen, som jag slappnade av.
Jag sjönk djupt ner i sätet, halvsov hela vägen.
Väl hemma gjordes middag, och vi åt i lugn och ro.
Gjorde veckans förberedelser i ett snigeltempo. Skönt.

Till sist, just innan jag skulle gå och lägga mig, då kunde jag gå på toa.
Då hade det gått några timmar, och min kropp hade varvat ned tillräckligt.

De få minutrarna jag låg vaken innan sömnen kom, tänkte jag på vilken otroligt
härlig helg jag haft.
Den var fantastisk.

Jag insåg också att jag heller aldrig kommer att klaga igen, på att vi är
ute på Arlanda i alldeles för god tid.
Den uttråkningen det innebär är lindrig, vid jämförelse med andra alternativ.

Norrlänningar i den kungliga huvudstaden.

Jag har äntligen upplevt Stockholm ur stockholmarnas perspektiv.
Innan, har Stockholm betytt betong, i massor.
Och stress.
Människor överallt.
Människor, som i sina fina kläder springer som det gällde livet,
trots att nästa avgång endast är 10 minuter bort.

Stockholm är för mig Drottningatan, och dess intilliggande gator.
Samt Gamla stan.

Trängsel i kubik.

Efter denna helg inser jag att staden är så mycket mer.

Fredagen spenderades i lugnt tempo längs Drottninggatan.
Kikade in i de 2 affärer jag tidigare skrivit om.
Suktade efter alla plagg jag ville ha med mig därifrån.

Vårt gäng lunchade ihop med vänner från Piteå.
Mycket trivsamt.

Kvällen innebar gamla rockarna Bon Jovi.
Som levererade, långt utöver mina förväntningar.
De var riktigt grymma. Ljudet var suveränt.

Den enda lilla fadäsen var att jag tappade bort mitt gäng.
Vi hade hittat finfina platser att stå på, då min kissblåsa gjorde sig påmind.
Inga problem, tänkte jag, tog ut riktning på vart vi befann oss och lämnade för
toaletten.

Givetvis hittade jag inte tillbaka.
Och inte gick det ringa eller sms:a heller.
Så själva konserten upplevde jag själv. Eller ja, hur själv man nu
kan vara med dryga 30 000 runt omkring sig.

Oroade mig smulans för om jag skulle hitta åt de andra,
eller om jag skulle sikta på att ta mig till hotellet för egen maskin.

Efter att ha stått mycket strategiskt placerad efter konserten, så dök de
andra upp.
Jag andades ut, och när nervositeten lagt sig, då kände jag att jag verkligen
varit på en kanonkonsert.
Slutet gott, allting gott.

Lördagen skildes jag från mitt gäng, Jörgen drog till Örebro för mer festivalande,
och jag drog iväg till mina vänner.

Spenderade en uberhärlig eftermiddag hos Camilla.
Hon bor i ett jättegulligt villakvarter på Lidingö.
Det var grönt, blommande, soligt och alldeles ljuvligt ute.
Vi fikade och pratade på hennes uteplats.
Lite senare tog vi en lång promenad, bland allt det gröna och vid
vattendrag.
Rosévin avslutade min eftermiddag med henne.
Hon visade mig en annan sida av sig själv.
En sida som fördjupade vår vänskap. Och skapade en fantastisk förståelse.

Snabbt in till stan och hotellet igen.
Duscha och packa för en middag och festkväll hos Anette.
Där fick jag träffa hennes kärlek Kristian, som jag gillade vid
första handslaget.
Hon har hittat en keeper. Utan tvekan.

Vi åt och drack vin i deras underbara lägenhet.
Den föll mig i smaken rakt av.
Jag skulle flytta in i den vilken dag som helst.
Om den inte låg så ocentralt till som Stockholm.

Vi pratade och pratade.
Jag njöt av kvällen i fulla drag.

Det var länge sedan jag hade en så trevlig lördag.
En eftermiddag och en kväll, precis i min smak.
Jag somnade mycket lycklig.
Och smulans berusad.

Söndagen spenderades på loppis i ett väldigt grönt och fascinerande område.
Ett annorlunda café, Rosenhill, stod för en riktig feelgoodupplevelse.

Sedan var det dags att åka mot Arlanda, för att möta upp Jörgen och de
andra.
Det blev en färd jag sent ska glömma.
Men tack vare en suverän förare i form av Anette, så löste sig det hela.
Med lite hjälp av ett försenat plan.

Om den spännande bilfärden ska jag berätta i morgon.
För nu nöjer jag mig med att konstatera att Stockholm är långt mer
än betong och stress.

Tack Camilla och Anette, för att ni fick mig att känna mig varmt välkommen!

Däckad Degerman tittar in.

Soffan är min favoritplats i afton.
Trött och mycket glad, efter en absolut fantastisk helg.
Som höll på att avrundas med att planet lyfte utan mig.

Slutet gott, allting gott.
Vem kunde ana att något så irriterande som en flygförsening,
skulle resultera i att jag kom med planet?

Det, samt andra av helgens händelser kommer jag att berätta om i morgon.

Nu blir det soffan, i det lugnaste av tempon, resten av aftonen.