Det här kan bli mina sista rader någonsin, om inte värmen lugnar ned sig.

Tillbaka i stan, efter en helg på vift.
Jag konstaterar lite krasst att det är mycket varmt här hemma.
Trots att jag varit förutseende och lämnat fönsterna öppna.

I skrivande stund är jag farligt nära att förgås av värmeslag.

Mammas och pappas stuga är, som en del av er vet, belägen vid en sjö.
Mamma tog sommarens premiärdopp med mig på första parkett.
Hon försäkrade mig om att det inte var så farligt kallt och att
jag borde hoppa i.
Vilket naturligtvis inte skedde.
Den här Degerman badar bara inte.
Möjligtvis utomlands, då har det hänt vid ett par tillfällen. :)

Det har i vilket fall som helst varit skönt att vara i stugan.
Det har fläktat behagligt.
Jag har haft helpension och mått gott.
Det är något speciellt med att vara hemma hos sina föräldrar.
I alla fall om man gillar dem, och trivs ihop med dem.
Annars är det nog inte fullt så avkopplande.
Ett ansikte från förr dök upp. Oväntat och väldigt trevligt.

Humöret har känts betydligt mer glatt och stabilt.
Skönt.
De senaste dagarna har innehållit för många dalar för min smak.

Tack och lov att ni står ut med alla texter om mina ups and downs.
Det lär komma massor med vidare text i ämnet.
Men ni börjar vara härdade och luttrade, vilket är tur för oss alla.
Annars hade jag snart varit synnerligen ensam här inne.

Idag har vi kommit överens om de sista sakerna, Jörgen och jag.
Vilka de är och hur vi ska få dem till varandra.

Just när det var klart kändes det vemodigt och sorgligt.
Det känns mycket märkligt att inte ha kontakt med honom, förutom det
sporadiska handlandes om våra saker.
Vi har pratat med varandra i princip varje dag de senaste 14 åren.
Det är absolut okej att det inte är så längre.
Men annorlunda är det. Utan tvekan.

De dippar jag haft tidigare i helgen känns relativt bearbetade nu.
Givetvis kan de dyka upp igen, alla de tankarna, men det mesta arbetet
med dem känns avklarat.

Jag har fått rätsida på mina villospår, då det gäller varför och vad kunde jag ha gjort
bättre-tankarna.
Jag har granskat både frågorna och funderingarna med hyfsat klara ögon, och då
känns det helt plötsligt lättare.
Nästa tillfälle de dyker upp är jag klart bättre rustad.
Och klart bättre till för att inte luras av dem, och dras med dit det är ett
väldigt kargt och oförlåtande klimat.

Jag ska träffa L ur mitt Lag i morgon.
Det känns tryggt och stabilt.
Jag söker väldigt mycket trygghet och stabilitet nu.
Framför allt söker jag på rätt ställen.

Grunden som byggs nu, byggs ordentligt.
Det gillar jag. Massor.

En söndag öppen för det som faller mig in.

God morgon!
God morgon alla ni som dansade och sjöng till Uggla igår,
särskilt till dig Linda, hoppas din och Patriks hallondrinkar,
mojitos och B52′or (min all time favourite) gladde och
värmde upp på bästa sätt innan Ugglas framträdande.

God morgon till oss andra, lite mindre partyaktiga också,
för den delen.
Stina, blev det lugnt för er även igår, med film och gott? Eller
drog Langossuget såpass att det blev en repris av torsdagen,
minus karusellen och efterföljande…hehe?

Själv ligger jag nedbäddad i föräldrarnas stuga.
Frukosten är intagen, och min dag ligger helt öppen.
Jag inleder med att mysa ihop mig under täcket då vädret
utanför är smulans regngrått.

Jag vaknade till bilder och ett långt mail
från Vickan.
Hon befinner sig på precis andra sida världen från mig.
Därför är det fantastiskt kul att se kort från det som är
hennes liv.
Samt ord som gjorde mig väldigt glad.
Hon är eftertänksam och rolig. Rak och respektfull.
Och framförallt kärleksfull.

Hon är absolut underbar, min syster.

Dagen idag kommer att i vanlig ordning att bjuda på en promenad.
Av den anledningen önskar jag att eventuellt regn väntar med
att börja falla tills jag avslutat rundan.

Min älskade Golf kommer även att byta skepnad till en BMW,
för dryga veckan framåt.
Golfen får en liten semester till de mer nordliga delarna
av landet, och jag blir kvar på dessa koordinater
tillsammans med en annan tysktillverkad pärla.
Kul!

God morgon och god förmiddag till oss alla.

Att trassla in sig går på en sekund. Då är det effektivt att ha en plan för att trassla ut sig lika fort.

God morgon vänner.
Förvisso att klockan i skrivande stund strax är middagstid, men det är egentligen
först nu jag vaknat till mig ordentligt.

Gårkvällen spenderades alltså i Kåge ihop med Patrik och Anna.
Vi åt och drack gott. Umgicks.
Riktigt kul var att Linda och Uffe kom förbi tillställningen.

Jag hade en bra kväll.
Lite halvskraj sedan dippen tidigare under dagen, att jag skulle dippa igen alltså.
Men så blev inte fallet.
Kvällen förflöt i ett bra humör.

Sov underbart gott i deras gillestuga, för övrigt.
Tänk er själva, skön säng, mörker, tystnad och svalka.
Jajamän, inte undra på att jag sov riktigt gott.

Idag känner jag mig okej. Mer än okej. Riktigt bra faktiskt.
Humöret är stabilt.
En liten, liten dipp nyss, där jag trasslade in mig i en del tankar som inte
har någon relevans alls.
Den gick över 3 minuter senare.

Det är så lätt att fastna i ”varför”-tankar och i ”om jag gjort annorlunda”-tankar.
De leder absolut ingen vart.

Tankarna leder till de funderingar och grubblerier jag haft hundratals gånger
under årens lopp.

Då handlade det om hur jag skulle kunna förändra och förbättra mig själv, för att få behålla.
Nu handlar det om varför jag inte lyckades med det.

Jag kom aldrig fram till något vettigt då, och lär inte göra det nu heller.
Mest troligt för att det inte varken fanns eller finns något vettigt att komma fram till.

Jag kanske gjorde allt jag kunde, utifrån min egen förmåga.

Det kan faktiskt vara så enkelt.

Nu blir det strax grillat i stugan.
Gott, gott!

En baksmälld Burebo gav en fungerande Cicci.

Idag stormar det i mitt vattenglas till liv.
Känslorna är lite överallt, skulle man kunna säga.

Fick en total tokdipp tidigare idag.
Då jag på allvar satt och berätta för bästaste Katta att jag mer
än gärna skulle vilja fortsätta vara tillsammans med Jörgen, i det förhållande
vi hade. Att skulle han ändra sig och vilja vara ihop med mig skulle jag säga jajamän,
fortare än kvickt. Rakt av.

Jag fick sådan ångest att lunchen jag just avslutat hotade att komma upp.

Men Katta är en sund jäkel. Hon har ett grymt klockrent fokus.
Trots att hon varit ute och svirat till tidigt i morse, och kanske inte exakt kände sig som sitt
allra mest pigga jag idag, var hon lika sund som alltid.
Sund och fokuserad så det skriker om det.
Hon pratade med mig på sitt Katta-vis.
Tog det på mitt sätt. I lugn och ro.
Och helt plötsligt kändes det bättre.
De kolsvarta tankarna blev ljusgrå. Och hanterbara.

Ett litet tag senare sa jag att nu har känslan vänt.
Hon svarade att det syns i mitt ansikte.
Hon sa, det syns direkt det vänder. Från mörkt till ljust, från ljust till mörkt.
Fast jag, som ni minns, gör allt för att dölja vad jag känner.
Men för de mina är jag hur synlig och tydlig som helst.

Helt plötsligt var mina känslor synkade med min hjärna igen.
Jag vet inte riktigt varför känslorna drog iväg med mig sådär.
Det är ett sorgearbete jag är inne i.
Av många olika anledningar.

Jag hoppas det ska vara klart och bearbetat typ nu direkt
Fast det verkar att ta lite mer tid än så.
Det kommer att gå fram och tillbaka.
Jag vet att det är normalt, men jag gillar antingen eller.
Det har jag alltid gjort.
Antingen mår man bra. Eller så mår man dåligt.
Inget djävla pendlande för min del.

Jag vet att världen inte är svart eller vit.
Utan att det handlar om en gråskala.
(Alternativt en rosa skala, jag tycker nämligen om färgen rosa.
Den färgen gör mig glad. Det är helt omöjligt att vara ledsen eller arg
när man är omgiven av färgen rosa.)

Så jag tänker mig hellre livet som olika nyanser av rosa.

Jag vänjer mig liksom inte med att dippa.
Jag förstår rent intellektuellt att det är en del i processen, men jag fixar det inte.
Förutom att bli ledsen blir jag rädd och mycket orolig.
Att bli ett vrak till människa.
Att kraschlanda.

Dipparna är sällan långa, allt från en minut till en kvart.
Idag blev det dock en djupare variant.
Jag var liksom helt oförberedd.
Och den tog mig så djupt att ångesten till och med kickade in.
Det har inte hänt tidigare.

Nåväl, det vände, och nu känns det riktigt bra igen.
Borta är den svarta dysterheten som drar igång tankar och känslor som
inte är sunda. Som absolut inte är verklighetsbaserade.
Utan som mitt inre lurar mig med.

Jag känner mig intresserad av aftonen och kvällen som kommer.
Jag bjöd in mig själv till Patrik och Anna i Kåge.
Det blir grillat och vin.
Tänker att det blir trevligt. Soft och otvunget.

För att inte tala om gott!

Ikväll drog ångesten in över mig. Triggat av roliga omständigheter.

Att umgås med andras vänner.
Det kör igång hela registret med känslor, i alla fall hos mig.

Delar av kvällen har jag spenderat på fest, i just den konstellationen.
Med trevliga och glada människor.
Som inte är mina kompisar.

Stället var Kvistgatan, hos min vän Stina och hennes man Nicke.
Där det dök upp roligt folk som var såväl familj som vänner
till ovanstående.

Att hitta en bekväm plats är inte lätt, tycker jag.
Jag vet inte exakt var i svårigheten ligger.
Kanske att jag inte känner till de sociala koderna som är gällande just för dessa människor.
Tonen är för mig okänd och triggar mitt behov av att passa in.

Vilket leder till att jag blir tyst. Fårordig åtminstone.
Jag känner mig inte tillräckligt okej med mig själv, för att vara mig själv,

blandat med sedvanlig social kod.
Nej, jag avvaktar. Läser av, läser in.
Blir platt. Osynlig. Lite stressad.

Nu berodde det givetvis mycket på att jag var nykter.
Alkoholen hade utan tvekan hjälpt mig på traven annars.
Men just vädret under dagen gjorde mig mindre partysugen, så alkoholen och utgången
blev inte av för min del.
Däremot festen, den blev av, för den var jag sugen på.

Och hade faktiskt kul på.
Men tja… jag bävar lite för mitt fortsatta liv…
Jag lär säkert befinna mig på en hel del tillställningar där det inte är vänner
till mig som är i majoritet.
Det skrämmer mig.
Mitt osociala jag i kombination med min vilja att passa in förlamar mig.

Förr kunde jag gömma mig bakom Jörgen.
Det alternativet finns inte längre.

Hjälp, hur ska det här gå?
Har allmän ångest ikväll. Över just den här typen av funderingar.
Hur kommer jag att hitta människor som jag gillar?
Hur kommer jag att hitta människor som gillar mig?
Kommer jag någonsin att utveckla ett tillräckligt starkt/bra jag för att fixa
den här typen av situationer?

Liksom, ge hit en social krockkudde för fan, jag klarar inte det här!

Dags att sova strax.
För att vakna om någon timme, då mitt nattfrämmande dyker upp.
Lite tjejprat på nattkvisten är i och för sig lätt värt att vara smulans
gäspig för i morgon. :)

Ice, ice baby.

But why?!!!

Jag är relativt nöjd med formen på mina ögonbryn.
Faktiskt, på sistone tycker jag att jag lyckats väldigt bra på den fronten,
vill jag blygsamt tillägga.

Alldeles nyss befann jag mig framför badrumsspegeln för att plocka några
utvuxna strån. Såg även att formen behövde snyggas till genom att ta bort
ett välvalt strå.

Givetvis blev det fel välvalt strå.
Och fel välvalt strå igen.
Och igen.

Numera är min fina ögonbrynsbåge något tunn på ett visst ställe.
Det för tankarna tillbaka till Vanilla Ice. Ni som är födda omkring mitt
årtal har förmodligen inte lyckats förtränga denna smulans skämmiga variant av
rappare och hans käckt rakade ögonbryn…

Nåväl, det är lite att göra åt nu.
Och nej, jag äger ingen ögonbrynspenna så jag kan fylla i fadäsen.

Jag hoppas att jag inte stoppar Stadsfesten med min uppsyn, då jag ikväll
ihop med lite annat folk ska gå dit och lyssna på hårdrock, och kanske dricka ett glas vin.

Påminnelse till mig själv; det sista gäckande strået är endast ETT strå, råkar fel
strå plockas då, så är det fortfarande det SISTA strået som plockas.

God torsdagsmorgon på oss alla.

Omtanke värmer. Särskilt när man behöver den som bäst.

Det är smulans mörkt i söder. Sydväst för att vara mer exakt.
Det ser ut som regn, kanske till och med åska.
Jag hoppas på både och.
Mycket mysigt skulle det vara att somna till smattrande och mullrande.

Idag har bjudit på ups and downs.
Perspektivet kalibrerades än en gång.
Välbehövligt, det kommer hyfsat lätt på glid, nämligen.

Den smått euforiska känslan finns inte kvar.
Den har bytts ut mot en mer stabil känsla.
Jag saknar den, den där galet glada känslan.
Den gjorde nämligen förra veckan rätt nära fantastisk, vissa gånger.
Nu är det mer stabilt. Vilket givetvis är bra.
Men ja, ni förstår hoppas jag.

Jag pratar mycket med vänner.
Om smått och om stort.
Om livet i allmänhet, om uppbrottet i synnerhet.

De står pall, precis som alltid.
De är fina, mina vänner. Riktigt fina.

Under veckan som gått har jag insett att jag förövrigt har många fina människor
omkring mig.
Snälla, roliga, omtänksamma och bara allmänt härliga människor.

Jag har inte tänkt på dem riktigt på så vis förr.
Jag har aldrig behövt.
Jag har aldrig brytt mig tillräckligt.

Nu bryr jag mig. Ironiskt nog.
Jag bryr mig när jag behöver dem. Kommer jag att bry mig när de behöver mig?
Given är annorlunda nu, med lite tur blir mitt hjärta lite varmare och
faktiskt intresserat av andra.
Så att min omtanke finns, när den behövs av någon annan.

För omtanke, mina vänner, det är fina grejer det.

Rätt perspektiv gör mig tillbaka på banan.

I morse vaknade jag glad.
Äntligen är känslan av glädje tillbaka.

Sedan dog den förvisso lite i och med att min mage bestämt sig för att krångla.
En tillfällig humörsvacka, beroende på att jag mer eller mindre är toalettbunden
just nu, ja well, det går leva med.

Däremot blir min promenad lidande.
Det är alldeles för spännande att promenera med en mage i uppror.
(Ja, jag skriver det lite käckt, men rent allvarligt, att promenera med en mage som
kan bestämma sig för att behöva tömmas utan varsel, det är inte käckt. Någonstans.)

Jag mår alltså bättre idag. Känner mig gladare.
Kanske beror det på att jag skriver en hel del. Jag bearbetar här på bloggen.
Jag skriver om mina tankar och mina känslor.
Jag läser gammalt jag skrivit. Påminns.

I går kväll fick jag perspektivet, jag för en sekund, tappat.
Irriterande först. Men sedan tacksamt.
För jag blev påmind om hur det var.
Det är tacksamt i sig.

Det kommer att dyka upp fler mörka inlägg här. Garanterat.
Jag bearbetar, försöker hantera mig själv. Förstå mig själv.
Ni fixar att läsa. Och ni ger ert stöd.

Att veta att ni läser, det finns ett stöd i det.
Det värmer. Och glädjer.

Dags för toaletten nu. Igen.

Att nå botten hade varit tacksamt. Men en sådan finns inte alltid.

Det känns så overkligt allting.
Att inse att jag bitvis mått oerhört dåligt. Utan att kunna göra något åt det.

Det bleknar fort. Jag trycker undan.
Jag vill minnas de bra sakerna, de dåliga har jag lust att glömma.
Varenda en av dem.
För de påminner mig om något svart. Hos mig själv.
Något destruktivt. Något svagt.
Något som gjort att jag har svårt att se mig själv i spegeln.
Skammen blir enorm.

Många gånger har jag mått oerhört bra.
Utan tvekan.
Många gånger har jag mått oerhört dåligt.
Utan tvekan.

Det här mailet skrev jag i total desperation till Guldstadens kvinnojour i maj 2008.
Jörgen och jag hade då bott isär sedan 7-8 månader tillbaka.
Jag var totalt under isen.
Jag har svårt att läsa detta mail. Det gör djävligt ont.
Jag ser hur jag sitter fast. Hur jag slits itu. Hur jag inte kan påverka något alls.
Jag är glad att jag sparat det. Varför jag sparat det, vet jag inte.
Kanske en påminnelse, om hur djävligt livet kan kännas, och ändå så
finns det inget sätt att få slut på det hela.

Jag har givetvis inte mått såhär dåligt alla år efter att Jörgen flyttade ut.
Det har dock alltid funnits med mig, i varierande intensitet.

Jag blir ledsen när jag läser det.
Däremot har jag glömt hur den förlamande känslan kändes, i sin mest djävliga form.
Det minnet har bleknat.
Men här, här är jag kraschlandad. Utan tvekan.

Och ändå lyckades jag inte bryta.
Det har aldrig funnits på min karta.

Mailen är i stort sett i sina originalutföranden.
Mitt mobilnummer har jag tagit bort, samt namnet på kvinnan från Kvinnojouren som
besvarade mailet.

2008-05-11 12:54 , cecilia degerman sent:

Jag önskar jag kunde ha ring till er men jag kan inte.
Jag bara gråter och jag kan inte prata då.

Jag kommer inte att läsa igenom detta mail innan jag skickar det utan det ni
får läsa nu är känslor och tankar i sin mest ärliga form med alla stavfel och formuleringsfel.

Jag dör. fast ändå inte. jag önskar jag kunde dö fast samtidigt inte.
Jag har sökt all hjälp jag någonsin kan söka men inget hjälper.
Jag vill ha hjälp fast ändå inte.

Allt är fullt med motsägelser. Just nu är jag mest rädd för att när jag kontaktat er
så finns ingen återvändo.
För jag vill verkligen leva mitt liv med min partner jag vill att det ska bli bra mellan oss,
och jag är rädd att någon ska tvinga mig att bryta med honom för jag är inte redo.
Jag vet att jag skulle återvända om och omigen.

Jag blir aldrig slagen, aldrig har han någonsin använt fysiskt våld på mig.
men han ser mig inte, han låtas om att jag inte finns.

Jag har i flera år försökt hitta vad som är felet varför jag aldrig någonsin får det att funka.
Till sist lessnade han på mig, på att jag gav honom ångest inför att komma hem,
för att jag tjatade och gnatade, för att jag inte var glad att min svartsjuka inte funkar osv.

Så han flyttade.
Han sa det till mig kvällen före han for.
Jag hade känt att något varit i luften men han förnekade det.
Jag blev så lättad när han sa att han ville fortsätta vara ihop med mig men
att vi inte ska bo ihop. men för mig blev det värre än tidigare.

Jag blev inte säkrare på mig själv eller lyckades jobba bort allt tvivel som finns…

Förra veckan snavade jag över en bok ”Vardagens osynliga våld” av Marie-France Hirigoyen.
Den handlar om narcissistiska personer och hur de fungerar tillsammans med sina ”offer”.

Och det var som att hon skrivit om oss. plötsligt finns det ord för allt som jag
känt under alla dessa år och aldrig någonsin kunnat hitta eller förklara för andra.
Det är så fruktansvärt alltihop.

Allt blir så kliniskt när jag skriver det till er.
För ingenstans kan jag få in den förlamande ångesten som jag lever med
under dygnets alla timmar, känslan av att hur jag än gör så är jag ingenting,
och allt jag gör blir bara fel…förstår ni?
Jag kan inte förklara och jag kan heller inte ringa för allt jag gör är att gråta.

Och det värsta av allt är att jag så gärna vill vara tillsammans med honom,
han som inte ser mig jag kan för mitt liv inte tänka mig att lämna honom i nuläge
utan jag känner att det trots alla försök måste finnas en möjlighet till att de
ska bli som det var förut mellan oss…
Jag förstår i huvudet att det kanske inte är möjligt men hjärtat vägrar fatta
det så jag vill inte bli tvingad att göra något mot min vilja för det fixar jag inte.

Jag inser hur idiotiskt allt detta verkar, det finns ingen rim och reson i något av
allt som händer någonsin i mitt liv.
Jag sitter av det i väntan på något för jag är helt handlingsförlamad och jag kontrollerar
ingenting som händer i mitt liv.
Så kloka ord som att man styr sitt eget liv och sånt funkar inte på mig.

Snälla säg att ni kan något om sånt här för jag är så less att känna mig värdelös som inte
bara tar och lämnar hela situationen för JAG KAN INTE.
Kuratorn jag hade tidigare förstod aldrig mig utan menade på att jag tillät det där,
men jag har aldrig någonsin gett min tillåtelse till det här. och kanske är det
Hirigoyens ord (författarinnans till boken jag nämnt ovan) som äntligen fick mig att
se orden jag någonsin inom mig sökt men aldrig hittat.
Jag har aldrig gett min tillåtelse till detta, jag har blivit utsatt för det.
Det är en befrielse på något sätt för jag har tänkt massor med gånger att det
måste ju vara något fel på mig som tillåter allt det här.

Att jag blir behandlad utan respekt. Jag kan ge 1000 exempel på när min åsikt inte
lyssnas till, när mitt nej inte duger, när jag är som luft, som om jag inte finns i rummet.
Allt är så osynligt att det för utomstående troligtvis bara märks som lustiga skämt
eller som att han bossar lite med mig, men ingen kan någonsin förstå innebörden i vad
som sägs och framförallt inte sägs mellan oss, det vet bara vi två, och det är
där allt utspelas.

Fastän jag är i totalt kaos så sitter jag bara och väntar på att han ska komma hem
från fjällen så jag kan fara till honom.
Jag måste ju vara helt sjuk i huvudet.
Lobotomi någon?

Snälla ni finns det någon jag kan prata med? jag vet inte vad jag vill, kanske bara prata
med någon som förstår för jag måste lätta på ångesten som gör mig totalförlamad.

Mina vänner är bra på alla sätt och vis men de kan ju aldrig förstå de fördolda,
jag beundrar dem för att de stått ut med mig alla dessa år, men i slutändan så
kan de ändå aldrig förstå.

Jag önska många dagar att jag inte lever längre.
Jag önska att jag skulle bli överkörd eller något sånt, för jag tror att det är
ända sättet ut ur helvetet.
Jag har inget liv, det pendlar mellan olika stadier av ångest.
Minst ångest (fast även mest ångest bitvis) har jag när jag är tillsammans med min kille,
jag känner mig trygg på något sätt kanske mest för att jag vet att han inte är med
någon annan tjej då.
Men för att han är snäll också, bitvis har vi det helt okej, fast föraktet och framförallt
respektlösheten finns alltid runt hörnet.

Min mamma blir den som till sist får lyssna på allt, och jag vill inte tynga henne
för hon blir så ledsen när jag berättar.
Jag mår så fruktansvärt dåligt när jag ser hur det påverkar henne och jag vill så
gärna att hon ska vara lycklig och inte behöva oroa sig för mig
(mer än vad som kanske är normalt) men ibland är jag så pressad att jag ändå
pratar med henne.

Jag beundrar henne för allt hon är och ändå är det henne jag tar ut all min elakhet på,
jag är så taskig och elak.
Jag nervärderar henne och mycket av allt hon är så underbart bra på.
Jag utsätter henne för allt det vidriga jag själv utsätts för.
Och det är så fel och jag mår så dåligt när jag gör det och ändå kan jag inte sluta.

Kanske för att jag är övertygad om att hon älskar mig villkorslöst men kanske
också för att den dag hon vänder mig ryggen så vet jag att det är sant att jag inte
har något värde att jag är värdelös.

Att känslan jag har inombords blir till synlig sanning.

Om det inte vore för henne (och för att ibland har ljusa stunder) så skulle jag inte
leva idag. Jag kan inte orsaka henne den sorgen som skulle förlösa mig.

Min syster sa en gång, att först när någon inte lever längre är det för sent att förändra.
Och jag vet att det sant någonstans, däremot vet jag inte om det gäller just mig,
för jag ser ingen utväg.

Jag inser att jag sitter och självömkar mig och att det inte leder till något vettigt.
Jag har trots allt mycket, jag har en familj och jag har vänner. men sanningen är
att jag skulle byta bort dem allihop direkt om jag visste att jag fick leva resten
av mitt liv med min pojkvän.

Vad fan är fel med mig?
Om det finns någon som kan träffa mig så ring eller maila mig.

Vänligen, Cecilia Degerman, 070-*** ** **.

Re: No Subject‏

mail@gulds​tadenskvinn​ojour.se (mail@guldstadenskvinnojour.se)Lägg till i Kontakter 2008-05-12
Till:cecilia degerman

Hej

Självklart kan vi träffas säg bara en dag och en tid så ordnar de sig,
jag jobbar mån-fred 8.00-15.00, och om du känner att du vill prata så har
vi jourtelefon dygnet runt, ring bara 150 03.

Jag förstår att ditt mail att ditt liv känns tungt och hopplöst, och jag hoppas
vi kan stötta dig, så du kan se möjligheter.
Kom bara ihåg att de är inte ditt fel om någon behandlar dig illa.

Hör gärna av dig om en tid så kan vi ses.

Med vänlig hälsning
Guldstadens kvinnojour
L***** E*******


Jag blir matt när jag läser det.