Början till ett avslut påbörjas exakt nu.

Det kommer att bli lite annorlunda här inne för ett tag.
Inte så att jag kommer att lägga ut galna filmer där jag sjunger,
dansar eller gör något lika hemskt för er att titta på eller lyssna till.

Absolut inte.

Däremot kommer jag att berätta saker för er.
Sådant som jag inte egentligen har pratat om tidigare.
Nuddat vid det, absolut.
Men inte låtit er förstå vidden av det hela.

Varför nu och inte tidigare?
Helt enkelt för att förutsättningarna är annorlunda. Jag kan göra det nu.
Och vill.
Den bild jag givit er av mig själv har nämligen saknat en väldigt stor del.
En i mångt och mycket avgörande del.

Att inte prata om det är som att aldrig nämna mina 3 barn, om jag nu haft några alltså.

Ni kommer fortfarande att få ta del av mina sekundiakttagelser, min bils förträffligheter
och min mages tillkortakommanden. Precis i vanlig ordning, alltså.

De historierna kommer bara att få sällskap av annat, ett tag framöver.

Det finns några anledningar till varför jag inte skrivit hur det egentligen sett ut.
Dels för att skydda mig själv. För jag är i allra högsta grad delaktig.
Mitt sätt har gjort det hela möjligt.
Jag är den avgörande delen för att det här ska kunnat hända nämligen.
Jag vill skydda mig från andra människors förakt.
Det finns risk för att ni kommer att tycka att jag måste vara svag, pinsam,
liten som människa och bara allmänt beklämmande i största allmänhet.
En dörrmatta. Någon som får skylla sig själv.

Det köper jag. Jag accepterar att folk inte kommer att kunna ta in och förstå.
Jag har kommit fram till att jag inte bryr mig om den reaktionen längre.
Den rör mig, men den stör mig inte.
Jag har levt med den länge, om den följer med mig hit in, det spelar mig ingen roll

En annan mycket viktig aspekt varför jag inte pratat öppet om det är för att det inte
bara rör mig.
Det kommer att handla om mig.
Om samspelet mellan J och mig.
Jag bryter ett lojalitetsband som är starkare än det mesta ni någonsin mött.
Band som man bara inte bryter.
Bara tanken får mig att svettas floder faktiskt.

Och ja, givetvis är det av yttersta vikt att inte kränka någon annan, endast för att jag
behöver berätta min historia.
Det håller jag som viktigt. Och tänker inte glömma.

Därför går vi igenom vad det innebär, tillsammans, ni och jag, så vi vet vart vi har varandra.
Så vi är på det klara med respekten inför de som blir nämnda på min blogg.
De jag nämner vid namn här nämns med kärlek och respekt. Alltid.
I det som kommer att följa kommer inte kärleken att vara närvarande, av det enkla
skälet att vi inte har den känslan mellan varandra längre.
Däremot respekten. Den finns.

Kanske kommer jag att framstå som både respektlös och förbannad.
Vet att varje ord jag lägger ut här är övervägt.
Särskilt de ord jag lägger ut där andra personer nämns vid namn.
Det gäller alltid vid de tillfällena.
Jag skriver inget slumpvis. Jag har tagit beslut. Jag har läst igenom.
Respekt. Det är ett måste.
Utan den går jag annars över en gräns, som är av största vikt att behålla.
Objektiv kommer jag inte att vara.
Hur jag än försöker kan jag inte vara det.
För det handlar om mig. Om mina tankar och om mina känslor.
Då hamnar givetvis objektiviteten på glid.

Vet att ni alltid kan kommentera eller maila mig om ni känner att jag går
över någon gräns då det gäller att skriva respektlöst.
Jag kommer att lyssna på era åsikter, väga in dem och ta dem under beaktning.
Känner jag att ni har rätt, att jag själv blivit blind, då kommer jag utan
tvekan att skriva om mina ord.
Som fortfarande är min upplevelse, men med ett lite snävare filter.

Jag skriver väldigt sällan då jag är arg, riktigt arg.
Jag har hållit mig ifrån det, då jag vill vara säker på att jag kan stå för mina
ord även när det arga lagt sig. Som det alltid gör.

Därför kommer jag heller inte att vara arg när jag skriver om detta heller,
omän det nog bitvis kommer att verka så.

Jag ska påminna oss alla, gång på gång, om att det jag skriver är min erfarenhet.
Att den inte är är någon typ av total sanning.
Utan det ni läser kommer att vara min sanning.

Är vi med än så länge?

Det kommer att kännas mycket ovant att skriva om detta.
Jag har gjort det jag kunnat för att mörka det.
Mina närmaste vänner, Katta, Stina, Erika, Linda, Vickan och mamma känner till det här.
Några andra också, genom att ha varit nära vänner till mig tidigare eller varit
involverad i samma familj.

Men på det hela taget har jag mörkat det hela.
För att jag är en pinsam djävel. Och inte vill att folk ska tycka att jag är
patetisk och får skylla mig själv.
En ren försvarsmekanism helt enkelt.

Jag fick frågan igår från min vän jag maratonpratade med igår, hon frågade varför
det var så viktigt för mig att visa upp en bra fasad. En yta.
Vi pratade kring det.
Och jag fortsatte att fundera på det länge efter att vårt samtal var avslutat.

Svaret är enkelt.
Jag vill inte framstå som en fuck-up i folks ögon. Som en förlorare.
Jag vågade heller inte äventyra att det skulle komma fram till J,
han skulle nämligen inte gilla det. Alls.

Det har därför varit så mycket enklare att prata om de sexuella övergrepp jag utsatts för.
För de hände för länge sedan.
Eller ja, ett gäng övergrepp även i vuxen ålder, men ändå.
Det är inte känsligt på samma sätt.
En gång i tiden var det känsligt. Något som jag på inget sätt någonsin skulle
ha pratat om.
Men något förändrades. Jag fick ett behov av att prata om det. Bearbeta det.
Fick chansen av mitt Lag. De fick mig att prata om det, många, många år efter
att det hänt.
Vilket varit förlösande.
Det har fått mig att äntligen kunna börja bearbeta. Förstå. Lära mig. Gå vidare.

Jag är i en liknande situation nu.
Omständigheterna har förändrats.
Mitt behov av att läka är enormt. Mitt behov av att förstå är enormt.
Jag kan äntligen börja bearbeta.
Ihop med mitt Lag.

Och här på bloggen. Uppenbarligen.
Jag hade kunnat skriva det för mig själv, utan att lägga ut det inför allmän beskådan.
Det har jag gjort. Jag har skrivit mycket. Sådant som gör fruktansvärt ont att läsa.
Det är bra att läsa. Det påminner mig om det jag helst av allt velat glömma om mig själv.
Låtsas att det aldrig ägt rum.
För då slipper jag inse allt jag gjort mot mig själv.
Hur jag gång på gång svikit mig själv.
Tills det inte blev något kvar av mig.
Ingenting med värdighet, åtminstone.

Jag stänger på det här viset den sista dörren till de senaste 11 åren av mitt liv.
Även åren innan det.
De åren kommer givetvis att finnas kvar i mitt minne.
De många underbara, roliga, stabila och härliga stunderna.
Även de andra stunderna.
De kommer att finnas hos mig. Jag vill ha det så.
De är vad som gjort mig till den jag är idag.
Både det jag tycker om med mig själv, och det jag tycker mindre om med mig själv.

Kanske är det någon av er som sitter och sväljer lite förfärat.
Och undrar vad i hela friden jag ska berätta för er om här framöver.
Med den här typen av inledning borde det vara något i hästväg.

Vilket det inte kommer att vara.
Det blir en inblick i mitt liv. Det jag inte velat låtsas om.
För några av er kommer det som en total överraskning.
För en del kommer det inget nytt alls.
Och för andra kommer det en bekräftelse på vad de redan märkt eller haft en känsla av.

Låt mig igen påminna oss alla, särskilt mig själv, om vikten av respekt.
Jag ska berätta det mjukt. Så mjukt jag kan.

Kom alltid ihåg att den största blottningen ändå alltid kommer att handla om mig själv.
Om vad jag blivit.

Jag ska berätta för er hur det är att leva med någon som har ett behov av att dominera.
Vad som blir av den personen som domineras.
Det kommer alltså att handla om mig.
Och parallellt kommer alltid en annan människa att finnas med.
Oundvikligen.

Det är viktigt att komma ihåg att jag prata om J utifrån ett förhållandeperspektiv.
Väldigt få av er kommer att kunna relatera till honom på det viset eftersom den J ni
känner är er kompis, er bekanta, er granne eller er släkting.
Jag förstår det.
Och jag tar inte bort er kompis och bekanta.
Den glada, galna, påhittiga och hjälpsamma killen ni känner, han existerar.
Han är precis den personen. För er. Utan tvekan!

Min relation med honom är av en annan karaktär.
Eftersom vi var ett par.
Det är enkelt egentligen.
Jämför er själva, dels med den ni är med er partner, och del den ni är med vänner.
Så, enkelt va?
Vi är olika personer beroende på vilken roll vi har.
En partnerroll, en kompisroll, en föräldraroll eller en arbetsrelaterad roll.
Inget konstigt med det.

Så skulle ni känna att jag måste ha tappat konceptet helt, eftersom jag pratar om
honom med ord ni absolut inte kan relatera till honom, då har ni förklaringen i
vilken typ av relation vi har/har haft till honom.

Likadant kan tänkas hända när jag beskriver mig själv.
Kanske kommer ni inte att känna igen den Cicci jag ska prata om alls.
Men det är jag. Tyvärr.
Jag har bara valt att inte visa den för er.

Det som gör mig tveksam i detta läge är att jag sviker en lojalitet, som sagt.
Den J och jag har mellan varandra.
Den lojaliteten är stark. Mycket starkt.
Det finns inget jag inte skulle ha gjort för honom.
Och jag menar det. Varenda ord. Tyvärr.
Det gör mig smulans illamående att veta att jag kommer att berätta vad jag blivit.
Vissa episoder som etsat sig kvar i mitt minne. Hans roll i det hela.
Man går inte över den gränsen. Han förlitar sig på att jag håller den gränsen.
När jag bryter den stänger jag också för alltid dörren till oss, till han och jag.
Vilket jag egentligen inte vill.
Jag vill hålla den delvis öppen. För att kunna fortsätta mitt liv med honom, om
han skulle ändra sig och vilja ha ett förhållande med mig.
Efter inläggen jag kommer att skriva om oss, så är det utan tvekan över.

För jag bröt lojaliteten.

De sista dagarna har jag alltså känt så. Som jag beskriver just ovan.
Att jag börjat tänka på honom som jag gjorde när jag blev kär i honom för hundra år sedan.
För en minut här, och en minut där har den känslan och de tankarna dragit iväg med mig.

Innan förnuftet tacksamt återkommit till den Degermanska hjärnan.

Jag skrev, som jag visade er, till K i mitt Lag.
Ville ha en tid hos henne, för att få tillbaka fokus, vrida perspektivet rätt.
Få en förklaring på varför jag håller på att lura mig själv med det hela.

Väl där idag frågade hon hur jag mådde, vart jag befann mig.
Jag berättade.
Hon började skratta. Hon SKRATTADE åt mig!
Hon sa, ursäkta Cicci, men du har aldrig beskrivit J som en sådan person.
Helt plötsligt skrattade jag också. Jag förstod precis varför hon reagerade så.

Den J jag just beskrev, den glada, positiva, hjälpsamma och snälla killen,
det är knappast han jag har berättat för mitt Lag om.
Jag har nämnt det, absolut, men inte i sammanhang med mig.
Utan med hur han är mot vänner och bekanta. Hur han är på fest,
på träffar och i alla tänkbara sociala sammanhang.

Vi satt och flinade lite, K och jag.
Jag sa, herregud, nej alltså. Nej, den personen var det länge sedan han var med mig.
Det är många, många år sedan.

Jag frågade varför jag tänkte på honom i de banorna.
Det djävliga är att jag glömt bort vad hon svarade.
Kanske svarade hon inte, utan frågade mig om något. Så att jag så att säga fick svara
på min egen fråga.
Jag minns inte.

Det jag minns är att hon frågade hur han varit mot mig.
Vilket hon givetvis vet, men ville att jag skulle prata om
För att jag skulle få tillbaka den rätta känslan, det rätta perspektivet.
Hon frågade, jag svarade, pratade och mindes.
Vi pratade mest generellt, några få episoder, men mer det generella.

Jag sa, mitt i alltihop, att han varit en djävla skit.
Jag höjde rösten, och upprepade det med eftertryck.
Hon frågade på vilket sätt.
Jag hörde mig berätta.
Nämna på vilka sätt. Jag hade höjd röst hela tiden.
Jag kände eftertrycket i hela min kropp.

Jag sa alltså orden som man inte får säga.
Att man tycker att någon är en djävla skit.
Utan att vara ett dugg diplomatisk.
Utan att vara ett dugg politiskt korrekt.
Utan att vara vuxen och moget censurerande.

Jag sa det liksom med ett barns innerlighet.
Med ett barns brist på censur, mogenhet, korrekthet eller diplomati.
Jag sa det jag kände.

Jag sa att jag helt förstår min egen roll i det hela.
Jag, och absolut bara jag har gjort detta möjligt.
Jag satte inte gränserna som behövde sättas.
Utan mig hade inget av detta varit möjligt.
Min roll i det hela kommer jag inte att förminska eller blunda för.

Men oavsett, OAVSETT, om jag inte satt gränser, har ingen annan
någon rätt att vara djävlig, taskig eller elak mot mig, eller någon annan.

Felet blir mitt. Jag förstår varför.
Men oavsett mitt fel så har verkligen ingen rätt att behandla mig som skit.

Det här sa jag med eftertryck och med hög röst till K.

När jag sagt det fick jag lust att skratta.
Som om jag just tappat förnuftet totalt.
Det kändes så skönt att få vara så barnslig och bara spy ur mig.
Att kalla någon annans handling mot mig för skit.
Så djävla skönt.

Jag pratade om hur det kunde se ut.
Hon har hört allt förr.
Men jag bara pratade och pratade.
Om respektlösheten. Om maktspelet och härskarteknikerna.
Om sättet att förminska mig tills jag blev osynlig.

Nu när jag tänker på vad vi pratade om idag, minns jag inte ens hälften.
Det kan tänka sig att dyka upp de närmsta dagarna.
Det händer mig ofta, att det blir så intensivt att jag liksom glömmer efteråt.
Men det finns inom mig. Någonstans.

K blev känslosam när jag pratade, det kom en försiktig tår i hennes ögonvrå.
Jag pratade helt utan egen koppling till mina känslor.
Jag berättade om episoder som gjort så ont, men som jag nu helt kapat känslan till.
För att jag hellre vill glömma.
För att jag hellre vill låtsas att jag inte blivit sårad på ett sådant vis.

Fast jag vet att det är viktigt att jag kommer ihåg.
Jag kan frammana känslan. Jag vet att jag endast behöver tänka på några
av situationerna, och känslan kommer att infinna sig.

Jag ska göra det, och skriva ned hur det kändes.
Det är så otroligt viktigt att komma ihåg.
För att aldrig mer upprepa.
Glömmer jag, trycker jag undan det, då kommer jag att upprepa det, gång på gång.

Nu pratade jag om det, liksom utan känslor.
För det är så det varit, att gilla läget. Acceptera. Gömma de sårade och
ledsna känslorna djupt, djup inom mig.
Det handlar om att överleva.
Och det är inte möjligt att göra det med den typen av känslor som blir
när man behandlas som luft. Som osynlig.
Det knäcker det mest grundläggande inom oss.
Behovet av att få höra till blir grymt snedvridet när
man blir behandlad som osynlig, som om man inte finns.

Till slut blir man som jag, som gör allt för att höra till.
Som gör allt för att vara medräknad.
Även om det betyder att jag följer med in som skiten under skorna.

Det är jag, mina vänner.
Det är den Cicci jag ska berätta för er om ett tag fram över.

Om det väcker känslor hos er, föraktfulla, empatiska eller ledsna,
behåll dem för er själva.
Jag kan inte hantera det i nuläge.
Just nu skriver jag för min egen skull.
Inför stor publik, absolut.
Men på ett oförklarligt sätt skriver jag för min egen skull, just nu.
Med er på första parkett.
Ni gör skillnaden.
Inför er blir detta början på ett avslut. Som jag behöver göra.
Utan er skulle inte avslutet bli, utan det skulle stanna vid mina egna tankar,
som det så många gånger förr gjort.

Men ändå, jag kan inte hantera några känsloyttringar från er.
Tror jag.
Behåll dem för er själva, åtminstone i nuläge.
Om jag ens väcker några känslor alls hos er, vill säga.

Jag säger till om jag blir redo att ta emot något sådant.
Överenskommet?

Puh, det känns som jag sprungit ett maraton.
När jag sitter här i soffan med datorn i knäet.

Det här är början på ett avslut.

Fortfarande intryckad.

Igår afton hade jag, som sagt, ett martonsamtal i telefon.
Ett vännerhäng i mobilen, helt enkelt.
Fullt av intryck.

Idag, alltså en natt och en förmiddag senare, tänker jag fortfarande på samtalet.
Inspireras fortfarande.
Tänker på likheter. Tänker på olikheter.

Min vän pratade om idén med den andra.
Nej fasen, jag har glömt bort det exakta ordet hon använde.
Ordet var inte ”idén”, det var inte ”fantasin”, det var inte ”minnet”, det var inte ”drömmen”
det var nog heller ”tanken” hon använde.

Eller var det något av ovan ord hon använde?
Irriterande att mitt minne sviker mig. Nåväl…
Likväl spelar det ingen roll, för det går att använda alla ovan nämnda ord.
Egentligen.

Jag vet inte riktigt själv vilket ord jag föredrar att använda när jag pratar om det.
Det spelar inte så stor roll, utan vilket som av ovan nämnda fungerar för mig.

Det vi pratade om var, oavsett ord, att man kan sakna någon otroligt mycket.
Fast man samtidigt inte saknar denne alls.
Att man saknar idén om den andra.
Den vackra bilden av den andra, som inte är verklighetsförankrad.
Alltså, den vackra bild som blir kvar, när man tar bort alla de dåliga sakerna.
Det blir liksom en fantasi kvar. Som känns riktig.

Men som man vet absolut inte är riktig, när man låter förnuftet komma till tals.

Och det är precis det jag gått och haft i kroppen de senaste dagarna angående J.

Att jag helt plötsligt börjat tänka på hur fantastisk han är. Och på hur gärna jag
vill ha en relation med honom. Att det jag själv åstakommit inte är piss värt.
Att jag skulle byta det direkt mot att få vara med honom igen.

Det är vad känslan säger mig. Vid en minut här och en minut där.

Och när jag låter förnuftet komma till tals så skrattar det lite överseende åt mig,
kluckar sådär långt nere i halsen, och säger, men allvarligt Cicci.
Och helt plötsligt ler jag.
Tänker att, nej, givetvis inte.
Jag vet precis hur vårt förhållande var. Jag vet precis hur jag var.
Jag vet precis hur jag inte var.
Och det finns absolut inget överhuvudtaget som lockar där.

Då rivs min bild sönder direkt, av den J jag just fantiserade och drömde om.
Den bilden är bara en bild. Skapad av mig själv.
Den är inte riktig.
Det är inte den personen jag var tillsammans med.

Det var intressant att höra min vän berätta om hennes erfarenhet av just detta.
Dels för att hon är grym på att prata och förmedla så jag kan relatera, och för
att hon var så öppen med sina känslor.
Det gjorde min igenkänning i det närmaste hundraprocentig.

Jag ska strax till K i mitt Lag.
Jag ska prata med henne om just detta, mitt sätt att lura mig själv.
Jag vill veta varför jag gör så.

Och jag vill veta hur jag ska tackla att J ibland hör av sig, via mail.
Någon rad här och där, om inget speciellt egentligen.
Den person han är i mailen förstärker min idé om honom.
Jag sänker garden, när jag borde hålla den som högst.
Jag svarar på hans mail.
Och vissa dagar ser fram emot att höra från honom.

Vilket jag i själva verket inte gör.
När jag kopplar in förnuftet inser jag det, väldigt tydligt.

Jag är fylld av intryck.

Egentligen sover jag nu.
Jag har nämligen ett ovanligt tidigt åtagande i morgon bitti, för att ha semester alltså.
Enligt min planering ligger jag just nu skönt nedbäddad i sängen och sover gott.
Och drömmer att jag är Angelina Jolie, vilket jag drömde härom natten.
Det var smulans heltrist att vakna upp och inse att så inte var fallet.

Nåväl.
Vad jag gör istället för att sova är alltså att vara här inne.
Jag sätter mina tankar på pränt. De stormar runt, vilket gör att
jag vill plocka ned dem.

Har spenderat en stor del av denna afton i telefon. Hängde med en vän där.
Jag kan ärligt säga att jag inte minns när jag pratade i 2 timmar och 45 minuter
sammanhängande, med samma person så länge i telefon.

Det samtalet gör att jag hänger här inne istället för att sova.

Det väckte många tankar och funderingar hos mig.
På ett starkt positivt sätt.
Det triggade mig.
Det sporrade mig.
Det utmanade mig.
Det fick mig att le igenkännande.
Det fick mig att bli allvarlig.
Det fick mig att hoppas.
Det fick mig att le för min egen skull.
Det fick mig att le för henne, för hennes entusiasm, för hennes klarsynthet.
Den är ovanlig.
Det fick mig att formulera målsättningar inför mig själv.
Det fick mig att inse att jag inte slentrianmässigt kunde sitta och humma mig igenom
samtalet, för frågor och motfrågor dök upp titt som tätt. Vilket jag gillar.
Det fick mig att vilja vara helt närvarande i samtalet.

Kvällens telefonhäng satte ord på mycket av det jag funderat på under
dessa förändringens veckor.

Snacka om att jag är bortskämd!

Sitter i skrivande stund i soffan, väntandes på att middagen ska bli klar.
Vilket den strax borde vara.

Kollar mig runt på mina få kvardratmeter och njuter av förändringen.
Den som blev gjord idag.
Tack vare min goda vän Patrik.

Jag blir nästan fånigt glad när jag tänker på hur schysst han är.
Jag behöver bara ringa och fråga, och jajamän, han säger att han
ska hjälpa mig.

Jag känner mig fantastiskt bortskämd som har honom.
Han har hjälpt mig under många, många år med praktiska saker,
sådant som jag inte fixar själv.
Hur lyxigt är inte det, att ha någon att be om hjälp, och som faktiskt även hjälper.

Utan några som helst motkrav.
Utan för att vi är goda vänner. För att vänner hjälper vänner.
Kanske också för att han vet att jag inte haft någon annan att få hjälp av.

Han är den som hjälper mig med allt från att byta däck på bilen, till att borra upp
hyllor, till att bära saker som är för tunga för mig.

Idag var en sådan dag.
Vi åkte ner på stan, träffade upp Erika och sönerna för en spontanlunch,
sedan drog vi igång.
Några timmar senare var vi klara.
Och jag nöjd. Som tusan!

Saker som skulle ha gjorts för 1.5 år sedan blev äntligen gjorda idag.

Gissa om det är en nöjd Degerman som strax ska äta middag.

Hjälp från de jag behöver, och skärpning av mig själv!

God morgon, vänner!
Semesterlunken fortsätter.
Idag får jag besök av Patrik. Ett mycket efterlängtat sådant.
Han kommer att hjälpa mig att flytta och sätta upp diverse saker här hemma.
Sådant jag inte fixar själv.

Förändringar på bästa sätt.

Natten har, tacksamt nog, varit lugn.
Oron har inte följt mig in i sömnen.
Jag vaknade därför pigg och utvilad i morse. Det är fina grejer det!

Fokus denna vecka kommer annars att ligga på att äta samtliga mål mat.
När jag inte är i form slutar jag äta. Inte riktigt, men jag tappar all matlust.
Vilket leder till att jag missar mellan 1-2 mål per dag.
Vilket för mig direkt leder till trötthet.
Vilket leder till att den nedåtgående spiralen går mycket fort.
Utan energi får de svarta tankarna långt mer fotfäste.

Vilket ska hävas.
Så prio ett denna vecka är att äta varenda mål mat. Punkt.

Här nedan ser ni brevet jag skickade till K igår.
Jag pratar ofta om mitt Lag. Jämt och ständigt för att vara mer exakt.
Såhär kan ett brev till dem se ut. När jag behöver hjälp.

Vi känner varandra väl, det syns på mitt sätt att skriva. Jag håller det inte korrekt
eller högtravande.
Jag kan skriva i realtid, utan att begränsa mig själv.
Vilket jag tycker otroligt mycket om.
Brevet är i sin helhet sånär som på K:s fullständiga namn.

K, hjälp!

Det är jag, Cicci.

Jag vet inte vad som hänt.
Oron är tillbaka.
Den river och sliter i mig.

Jag har börjar ljuga för mig själv.
Mina tankar och känslor ljuger för mig själv.
De förskönar det Jörgen är.
Jag påminns om hur mycket jag saknar honom.
Helt baserat på den kille jag föll för, för hundra år sedan.
Hans sociala sida, den glada, bekymmerslösa, sociala, roliga och fräcka killen.

Han som jag inte känt de senaste 7 åren.
Utan bara sett när vi varit med kompisar.

Helt plötsligt har det börjar oriva mig.
Jag vet ju att det absolut inte är den sidan av honom han varit med mig.
Och ända, ÄNDÅ, tänker jag på den sidan, om och om igen.
Jag blir våldsamt orolig i kroppen.

Jag tänker att jag skiter i min förändring den senaste tiden.
Jag vill ha honom.
Att jag gör allt för att få honom tillbaka.

Den känslan och tanken kan vara 1 minut, och sedan gå över.
Sedan kommer förnuftet tillbaka.
Och får mig att komma ihåg hur det egentligen var.

Men fan vad jobbigt det är.
Jag är inte beredd på det här.
Att jag liksom helt struntar i allt jag vet om hans sätt att vara med mig, utan
fokuserar på den kille jag blev kär i.
Som jag redan då visste hade en långt mörkare sida.
Att den glättiga och sociala sidan endast är en fasad. I mångt och mycket i alla fall.

Vad har hänt med mig?
Allt gick ju så djävla bra…
Och nu vacklar jag hit och dit.

Jag gör inget av det, jag kontaktar honom inte eller så.
Men ändå.
DET ORIVER MIG!

Finns det någon möjlighet för mig att boka en tid hos dig redan denna vecka?
Det känns både akut, och samtidigt inte akut.
Det känns bara så djävla motsägelsefullt!

Jag har möjlighet att komma till Kliniken i stort sett hela denna vecka.
Enda undantaget är onsdag mellan 08.30.09.45.

Går det inte boka in mig förstår jag absolut.
Då ses vi i sådana fall nästa vecka då jag redan har en tid inbokad.

Kram från den här delen av Laget som tappat konceptet helt.

Om jag fick en tid hos henne denna vecka?
Jajamän, hennes svar låg i min inkorg när jag vaknade i morse!
Det är mitt Lag det!

Emigrerad Skelleftebo hjälper fastfrusen Skelleftebo.

Tankarna går vidare.
De är inte galet kolsvarta längre.
Mörka absolut, men inte kolsvarta.

Jag har mailat K på mitt Lag.
Det kändes bra att maila henne, jag lastade ut mina svarta tankar.
På trygga axlar.

Jag fick även draghjälp från oväntat håll idag.
I form av ett mail från min vän på Irland, Anneli.
Hon skrev några väl valda rader till mig.
Hon hade funderat på om det var en bra idé att maila sitt ärende till mig.
Då utgången, reaktionen, inte var given.
Skulle det hjälpa, som tanken var, eller skulle det stjälpa?

Jag konstaterar att hennes tajming var klockren.

Det riktigt stora med hennes mail var att hon skickade mig en mailkonversation
hon och jag hade för många år sedan.

Närmare bestämt sen höst, 2005.

När jag läste det blev jag alldeles stel.
Fick ett stort behov av att gråta.
Men det kom inte en tår.

Jag läste det några gånger.
Tog in vad jag skrivit.
Slogs av insikten att jag skrev det 2005.
Det är snart 8 år sedan jag skrev det.
… åtta år sedan…

Jag förvånades/förvånas framför allt av två saker.

För det första, att jag redan här inte kunde sätta gränser.
Kunde inte skapa mig något betydelsefullt för mig själv.

För det andra, J och jag hade ”vanliga” problem på den tiden.
Vi var så nära jämlikar vi någonsin varit.
Vi var betydligt mer jämlika än efter det att han flytta från mig för snart 6 år sedan.
Efter att han flyttat ut upphörde nämligen alla spår av jämlikhet mellan oss.
Det blev ett maktspel, där den ena la sig platt på rygg och den andra dominerade.

Här är vi alltså fortfarande nästan jämlikar.
Inte helt, för det har vi aldrig varit, men så nära som vi någonsin var.

Det ger en nästan surrealistisk känsla, att inse att vi varit så jämlika.
Jag kan absolut inte relatera till den känslan.
Jag minns inte att vi någonsin varit det.
Eller minns jag det förresten, ja kanske, långt, långt inom mig. Eventuellt.

Mailet nedan är inte i sin helhet.
Det i vår konversation som rörde Anneli och hennes liv är helt borttaget.
Vilket på inget sätt påverkar det ni väl tar del av.
Jag hade skilt det jag skrev om henne/till henne och det jag berättade om mig själv.

Så detta är mailets andra del, i sin helhet.
Många känslor har dragit med mig, de timmar jag haft det i min inkorg sedan i eftermiddags.

—– Forwarded Message —–
From: Cecilia Degerman
To: Anneli Lundström
Sent: Saturday, November 26, 2005 11:46 AM
Subject: Ett mail fyllt av tycka synd om mig själv känslor…

Hej Anneli!

Själv är jag så less…Jörgen och jag glider bara längre och längre bort från varandra.
Han verkar ha accepterat det medans jag i min tur vill göra ett försök att lösa de problem vi har.
Han VÄGRAR gå till familjerådgivning, tyvärr för jag tror att både han och jag kunde
fått hjälp där.
Jag tycker som vanligt jag får för lite uppmärksamhet bland allt han vill hinna
med på fritiden.
Fredag och lördagkväll får jag om han inte är i Missen, men det blir inga sena kvällar
för han ska hur som helst upp och jaga morgonen efter omän han är kvar här i stan.
Sen kommer vi till otroheten.
Det känns som om tankarna aldrig försvinner eftersom vi inte kan prata om den.
Eller prata kan jag men han accepterar inte att han varit otrogen och har därför
inget att säga om den saken…
Vi kommer alltså ingen vart.
Det hela gör att jag känner mig så förbannat ensam…
Men jag vet att jag inte kommer att ta något avgörande steg till att avsluta,
för jag vill nämligen inte vara ensam.
Hemskt att säga så men jag vill inte börja om för jag har ingen aning om hur man gör!
Inget vacker skäl men så är det.

Som om det inte var nog så hatar jag denna lägenhet…dåliga minnen är största skälet,
men jag vill även bo mer avskilt.
Inte en stor väg som surrar dygnet runt, hatar ljudet och ”utsikten”…

Sen vill jag heller inte vara bland folk…är less på att folk frågar om vi ska ha barn…
Vikten har jag ingen kraft att göra något åt.
Kommer inte att lyckas med den så länge jag mår såhär och så länge min självkänsla är i botten…
Det tar knäcken på mig, och min enda tröst är det jag äter.
Jag vet precis hur fel det är, men jag behöver hjälp med saker förutom viktproblemet.
Ska på psyket om ett tag och då ska jag ta upp att jag vill prata med någon som har
hand om självkänsla istället för ätstörningar…För det ena leder till det andra.

Så kontentan av detta beklagliga mail är väl att jag saknar dig att prata med.
Katta är den enda jag pratar med annars och där är mina känslor kluvna.

Ha det bra! Kramar.

Ser ni?
Jag gnäller. Jag klagar.
Som ”vanliga” människor gör när de behöver få spy ur sig lite känslor!
Så otroligt sunt, tänker jag!

Vi hade alltså vanliga problem.
Jag pratar om saker som många kan relaterat till.
Just för att det är vanliga problem.

Jag har svårt för att ta in att vi var så ”vanliga” en gång i tiden.
Jag var så ”vanlig”.
Jag hade känslor, sådana som ville något.
Jag ser att jag försöker prata med J, vilket är så sunt.

Den personen som skrev det här mailet är förvisso både pinsamt gnällig och
hyfsat patetisk.
Men trots det, är jag nästan sund.

Det blev inget kvar av mig sedan han flyttade ut.
Inget sunt i alla fall.
Jag tappade fotfästet totalt.
Vilket fick mig att lägga mig platt.
Jag förstår varför jag gjorde som jag gjorde.

Men skäms som satan över mig själv.
Och sörjer livet och tiden jag inte varit på mitt eget Lag.

Jag blir min värsta fiende. Igen.

Jag mår inte riktigt bra.
Det har gått nedåt under helgen.
Idag fortsätter det nedåtgående.

Det har med J att göra.
Mina tankar och mina känslor ljuger för mig.
De berättar saker för mig som jag tar för sanna, vilket de inte är.

Sanningen ser helt annorlunda ut, vilket jag är helt medveten om när jag tänker på det.
Och ändå drar både tankar och känslor iväg med mig.
Jag gillar det inte. Alls!

Jag påminns om hans sociala sida.
Den jag tyckte så mycket om. Som jag bländades av. Rycktes med av.
Som jag bländades av för hundra år sedan. Som jag redan då visste dolde
något helt annat, men likafullt strävade efter och uppfylldes av.

Jag får lust att göra allt för att uppleva den igen.

Men den är inte inte hela bilden.
Den sidan är inte den jag var tillsammans med.
Ibland, absolut.
Men som vi alla vet har vi flera sidor av oss själva.
Det kan vara en arbetssida, en social sida, en hemmasida, en ensamsida.
Vi har alla många sidor av oss själva.

Just nu förtrollas jag av minnet av hans sociala sida.
Mina tankar och känslor lurar mig, viskar att han är sådan som partner.
Vilket inte är fallet.
Den sociala sidan hos de flesta av oss är inte den man är partner med.
Det är min erfarenhet.

Det var, inte helt oväntat, den sida jag föll för hos honom.
Den galet roliga, påhittiga, positiva och sorglösa sidan.
När vi sedan lärde känna varandra träffade jag hans övriga sidor också.
Han träffade mina.

Jag är helt på det klara med den person han var när vi hade ett förhållande.
Utan tvekan.
Tror jag. Eller..?

Jo, det är jag.
Men just dessa dagar drar mina tankar och känslor iväg med mig.
Fyller mitt inre med en hel del osanningar.
Som gör mig ledsen, fundersam och vemodig.
Får mig att sakna.

Det är så motsägelsefullt. Och vansinnigt!
Varför gör jag såhär?

Helt plötsligt känns min egen förändring de senaste veckorna inte värt något.
Som om jag gärna skulle byta bort allt för att få vara med honom igen.
Helt plötsligt skiter jag i allt. Igen.
Känslan av att vilja vara med honom blir stark.

Vilket jag ju egentligen inte vill.
Men för några sekunder känner jag precis så.
Känslan passerar fort, men hinner lik förbannat riva sönder mitt inre.

Jag har mått så otroligt bra överlag under dessa veckor.
Jag är på precis den väg jag vill vara.
Men likafullt.
Jag dras med av mina egna lögner, de jag viskar till mig själv.

Jag måste nog kontakta K i mitt Lag.
Kolla om jag får komma i veckan, eller om jag måste vänta tills nästa vecka
då jag redan har en tid bokad.

Jag behöver en förklaring på varför jag tänker och känner som jag gör.
Vad det är som gör att det blir såhär.
Hur jag bryter det.
Oron är tillbaka.
Den river och sliter.
Vilket den inte gjort på sex veckor.
Jag vill inte ha den, den ger mig absolut ingenting.

Nej, er Cicci mår inte speciellt bra just nu.
Det kommer nog att bli en hel del motsägelsefulla inlägg en tid framöver.
Fyllda med känslor av olika slag.
Ha överseende.

En enkel biljett till Grönland, tack!

Idag har jag varit nära döden, mina vänner.

Inte på grund av någon galen trafikincident, eller någon felbedömning med
snabb motorbåt.

Absolut inte.

Det har varit mer utstuderat och raffinerat än så ska ni veta.
Moder Jord gjorde sitt bästa för att ta knäcken på mig.
På ett lika smygande som obevekligt sätt.

Värmen. Jag pratar om den grymma värmen.
Den höll på att ta mig av daga. På allvar.

Jag är inte gjord för 28 grader och strålande sol.
Jag fixar det inte.
Förvisso att det går sitta i skuggan, men det är ju där det är 28 grader.
Liksom en försmak av vad som komma skall om jag inte gör en massa
goda gärningar i mitt liv.
I solen är det väl närmare 50 grader. Förmodligen ännu varmare.

Jag har suttit i skuggan hela dagen.
Känt hur jag blivit mer och mer seg.
Hur orken totalt lämnat mig.
Hur huvudvärken har kommit smygandes.
Druckit vattenglas på vattenglas, utan att huvudvärken släppt.

Kroppen stängde liksom av.
Den slutade orka.
Tankarna likaså.
De upphörde att bygga sammanhang och innehåll.
Jag kunde knappt hålla ett vettigt samtal.

Jag som hela tiden tjatar om lobotomi, efter idag vet jag att några sådana
djärva saker absolut inte behövs.
Nejdå, det är fullt tillräckligt att placera mig utomhus i 28 graders värme.

Bredvid mig satt min goda vän, tillika solälskande barndomsvän, Anki.
Och njöt av hjärtans lust.
Hon mår absolut bäst i detta väder.
Jag var glad för hon och hennes familjs skull.
Som valde att besöka oss just denna underbara sommardag.

Däremot är jag också glad över att mamma och pappa kunde konversera bättre än jag.
Deras hjärnor fungerar uppenbarligen i detta klimat.

Jag kanske inte är deras dotter när allt kommer omkring.

I vilket fall, dagen har varit en härlig sådan.
Bitvis.
Sällskapet var alldeles förträffligt. Kunde inte önskat mig bättre.

Vädret däremot. Nej. Det lämnade mycket att önska.

Nu verkar det kunna bli svalare några dagar, och kanske lite regn också.
Snälla, låt det bli så. Åtminstone för en dag.

För jag står inte ut i denna fruktansvärda värme.
Jag är gjord för minusgrader, gärna många sådana.

Det här är mig övermäktigt.

Oro och ångest denna fina lördagsafton. Jag gillar det inte.

Oron har kommit smygandes under eftermiddagen.
Och jag vet inte riktigt säkert varför.
Det gillar jag inte. Att inte veta varför, alltså.
Gillar givetvis inte oron heller.

Jag är van att kartlägga mig själv, så frågan ”varför”
blir sällan obesvarad någon längre tid.
Förutom nu.
Det finns ingen enskild rimlig förklaring.
Vilket alltså betyder att det är flera små, små saker som drar åt
samma felaktiga håll.

Kanske är det lika fullt gemensamhetsfunderingar som
ligger och maler.
Det har varit stugfest för området idag.
Jag var inte med. Den typen av gemenskap intresserar mig inte
nämnvärt.
Den hölls dock på mammas och pappas gård, så skrattet och de andras
umgänge hade jag inpå mig fastän jag själv inte deltog.

Sedan är jag semi-sugen på att göra något roligt i kväll. Umgås.
Dock inte tillräckligt sugen för att ta tag i saken.
Men inte heller tillräckligt osugen för att känna mig nöjd
med kvällen som sådan.

Det var meningen att jag skulle gå på fest i helgen. Nu blev det inte så, festen blev igår och klockan visade för mycket för att börja festa när jag väl åkte från Kattas födelsedagsfirande.

Vilket lämnar ett umgängestomrum idag.
Vilket i sin tur river igång alla möjliga skittankar.

Det blir en nedåtgående spiral.
Tankarna går fram och tillbaka. Jag får svårt för att koncentrera mig, all möjlighet till att fokusera är som bortblåst.

Det går så långt att jag börjar röra mig bland de stora existentiella frågorna.
Helt plötsligt är jag inne på funderingar om barn.

Eller rättare sagt, att jag inte har barn.
Kanske heller aldrig får möjlighet att skaffa barn.
Det leder till en del kolsvarta funderingar.
Det leder till en hel del ånger.

Det leder till mörka ställen, helt enkelt.

Jag tänker mycket på vad jag gjort de senaste 11 åren av mitt liv.
Vad jag inte gjort de senaste 11 åren av mitt liv.

Ångesten kramar om mig, förlamar, som bara ångest kan.
Sliter klart värre med mig nu än för bara en timme sedan.

Jag tänker att det borde lätta snart.
Jag funderar på att gå en promenad, det brukar lindra.
Att låta kroppen slita lite.
Gärna i skogen, där måste jag fokusera, vara uppmärksam, se vart
jag placerar mina fötter.

Eller så blir jag kvar här i soffan.
Liggandes på rygg.

Funderandes om livet.
Hmmm, det här är inte en afton i min smak, konstaterar jag.

Ett 070 som för mig innebar 0911.

Vi känner alla till personer som får saker
att hända.
Där inget sitter fast. Där allt går att lösa. Där det bara
finns möjligheter.
De här personerna är levande. På ett sätt som ger energi. Till oss andra.
De är sociala på ett så självklart och välkomnande sätt, att det
helt enkelt inte går att värja sig.
Man kan helt enkelt inte låta bli att gilla dem. :)
Igår afton pratade jag med just en sådan person.
Jag hade räknat bort honom.
Han tillhörde mitt förra liv. Där jag spenderade en hel del
helger i fjällen.

Nu när det inte längre är aktuellt, trodde jag att jag även pratat
med honom för sista gången.

Därför blev jag glatt överraskad när jag upptäckte ett missat samtal
från just honom på min mobil.

Jag ringde upp, vi pratade om allt och inget.
Han förknippade mig med musik.
Det var anledningen till att han kom att tänka på mig.
Vårt gemensamma musikintresse.

Tänk så lite det behövs för att man ska påminnas om en annan person.
Och han, positiv och intresserad av livet, ringde upp istället
för att låta det stanna vid en tanke.

Vilket jag gillade massor.
Igår var en bra dag. Full med umgänge.
Som fick en guldkant i form av ett samtal från honom jag inte trodde
jag skulle prata med igen.

Fantastiskt.