Toalett och mejl visade sig göra en fantastisk morgon!

God lördagsmorgon vänner.

Fantastiska lördagsmorgon, vill jag till och med kalla den.
Jag har nämligen fått besöka toaletten nu på morgonen.
Vilket jag inte, i den benämningen, fått göra sedan i söndags.
Alltså för snart en vecka sedan.

Men så nu på morgonen, då var det dags.
Utan att bli alltför detaljerad kan jag berätta att det behövdes.
Jag insåg att min mage är hård, och att jag hoppas kunna gå på toaletten mer under dagen.

Men hey, jag klagar inte.
Nu äntligen kommer min mage igång.
Förhoppningsvis.

Är det här normalt förresten?
Att skriva om min mages status?
Postat att läsas mitt under er härliga lördagsfrukost.

Fast jag är så glad åt att äntligen kunnat gå på toa, att jag givetvis vill dela det med världen.
Jag har uppenbarligen inte den goda smaken och urskiljningen att
behålla sådant för mig själv.
Nåväl.

Om min mage och tarmsystem gjort mig glad på morgonen,
så har ett mejl gjort mig ännu gladare.

Sent igår kväll skrev jag ett mejl jag länge velat skriva.
Jag har liksom inte vågat tidigare, men kvällens sena timme och mitt
goda humör gjorde att orden helt plötsligt fanns där.

Jag ville förklara mig själv.
Kände att jag borde göra det.
Att jag behövde göra det.

Orden kom förvisso lätt, men det blev lite svamligt och flummigt likafullt.
I vilket fall, jag skickade det och kände mig lite nervös för hur det skulle tas emot.
Jag hoppades hon skulle läsa.
Jag hoppades även att hon skulle skriva tillbaka.
Vilket hon gjorde.
När jag vaknade fanns svaret och responsen i min inkorg.
Jag läste igenom med snabbt första gången.
Som om innehållet hade potential att kunna brännas.

Sedan läste jag igenom det igen.
Tog in orden. Hörde dem, kände dem.
Svaret var vänligt.
Det var även personligt.
Reflekterande ihop med eget berättande.
Det fanns även en fråga med i det.
En väldigt bra fråga, dessutom.

Jag har läst det några gånger nu.
Och tänker att jag skulle ha mejlat henne tidigare, att det bara var i mitt huvud som oron för något elakt tillbaka fanns.

Jag kommer att skriva tillbaka till henne under dagen.
Min morgonpromenad kommer att fundera lite över frågan hon hade, eller rättare sagt svaret på den.
Vilket är en väldigt bra bearbetning för mig.
Frågeställningen var nämligen; hur skulle J ha reagerat om du satt gränser?
Mycket bra fråga, där jag har svar, men ändå vill fundera över det hela på min morgonpromenad.
För svaret är omfattande.

Herregud, här lyckas jag låta allvarlig fastän jag ligger i sängen
och mår förträffligt.
Klart livet känns riktigt najs!
Magen fungerar åter, ett vänligt mejl i inkorgen och en kul fest att
gå på i afton, helt klart en lördagsmorgon i min smak.

God morgon på oss alla!

Firande på Casa Hawk.

Vi firade våra födelsedagar i förmiddags, Erika och jag.
Av tradition äter vi frukost ihop, ser film och gör Matfesten ett kalas till lunch.
Nytt för i år var att den sedvanliga rysaren blev en feelgoodfilm istället. I svenskt format till råga på allt!
”Små citroner gula” nämligen.
Skogly/Degerman bryter sannerligen ny mark.
Eller så har vi tappat vår ubercoola och stenhårda attityd, där vi inte backar för något i rysarväg.

Frukosten, en räkbakelse, fick högsta betyg av mina smaklökar.
Filmen var väldigt bra, den med.
Tekniken samarbetade för ovanlighetens skull.
Vi var båda djupt imponerade över detta högst ovanliga faktum faktiskt.

En härlig promenad i solen och vi befann oss på vackra Nordanå,
för att ge smaklökarna dagens andra kalas på årets upplaga av Matfesten.

Erika och Love testade på lite olika trevligheter, och jag åt en
kantarell/västerbottensosttoast.
Den var vansinnigt god.
Rekommenderas.

Vi promenerade tillbaka till Casa Hawk igen, tackade varandra
för en alldeles perfekt födelsedag firad ihop.
Med date om en ny sådan, samma helg nästa år.

Erika, mamma blev GLAD för svampen du gav henne.
Hon hälsar tack!

Nu ligger jag bekvämt i soffan i stugan.
Inbakad kyckling med ris serveras om 20 minuter.
Efter att den lagt sig gott i magen kan det hända att jag
tar en aftonpromenad.
Vädret tilltalar mig massor. Soligt och svalt.

I morgon är det fest med tjejerna som får mig att skratta.
Ser fram emot det.
Det finns mycket att gilla just nu.

Ps, Erika, jag både noterade och använde den rena och fräscha gästhandduken. Högsta betyg på den servicen! Ds.

Degerman goes bananas i badrumsmiljö. Part 2.

Jag gissar att ni liksom jag, ibland är tvungen att uppsöka toaletten för att göra nummer
två, när ni är hos bekanta.

Bara det i sig är verkligen inte kul, men if you have to go, you have to go.
Något som gör det hela ännu lite värre är om det fastnar nummer två på
toaporslinet.
Det är läskigt hemma, och ännu läskigare när man är borta.
(Absolut värst blir det givetvis om det inte finns någon toaborste att tillgå.
Herregud, då kommer paniken lite sådär med blixtfart.
Samtidigt som jag undrar vad det är för fel på folk som inte har någon toaborste.
Alternativt att de verkar ha en spännande teknik att göra nummer två på, som gör att det
inte fastnar något på porslinet.)

Anywho, det har alltså fastnat en del nummer två på porslinet och man börjar
titta sig om efter toaborsten för att kunna göra rent efter sig.
Av någon helt oklar anledning låter jag alltid blicken stanna kvar fäst
på skålen eller fatet där toaborsten bor och hänger på.
Jag vet verkligen inte varför, det har bara blivit så.

Jag kollar nämligen om den är ren.
För här mina vänner, här är det viktigt för mig.
Skålen, fatet eller vad det nu än är för mojäng toaborsten bor i, måste bara
vara kliniskt ren.

Annars känner jag en spykänsla i halsen.
Det får inte vara just något vatten i behållaren, inte ens rent sådant.
Jag kan tåla någon liten antydan till fukt, men det får liksom inte vara vatten
där nere.
Och är det då smutsigt till råga på allt, ja då måste jag anstränga mig för
att svälja.
För då är jag äcklad till vansinne.

Hahaha, jag vet verkligen inte när jag fick den här besattheten av att toaborstar
och deras tillhörande hem måste vara rena.
Men det är ett absolut måste.

Det här är, om möjligt, en ännu viktigare sak än min åsikt om att
gästhanddukar är ett måste i varje människas badrum.

Om jag har rena toagrejer själv?
Jajamän, kan ni hajja!
Jag blir nämligen nästan lika äcklad av mina egna smutsiga sådana,
som andras smutsiga sådana.

Herregud, lobotomi är nog grejen för mig, likafullt…

Gott nytt år!

Idag är en bra dag.
Det är förvisso en vanlig torsdag i mitt liv.
Den är dock lite svalare.
Hösten är på gång.
Jag har inte känt lukten av den än, men tydliga spår som vackra gula löv
som trillat av sina träd ligger på marken.

Jag absolut älskar hösten.
Jag har alltid gjort det.
Det är min favoritårstid.

Det känns som om livet börjar på nytt på hösten.
Träden och buskar fäller sina löv.
Marken fryser till is.
Och snön kommer.

Det blir kallt och klart.
Det blir nytt.

När jag beskriver det låter det i och för sig som avslutande och död.
Lustigt att det för mig betyder pånyttfödelse och liv.

Vackra, soliga, kalla och klara dagar.
Det är himmelriket. Med mina ögon sett.

Vilken dag som helst kommer den där lukten jag väntar på.
Den som sätter igång något i min kropp.
Den som för in mitt sinne i en mysbubbla.
I en förväntansbubbla.

Hösten är alltså en start på det nya året för mig.
Det riktiga nyåret, alltså det nya kalenderåret, är inte mitt
nya år, utan det är hösten.
Så har det alltid varit.

Det är egentligen på hösten jag vill ha den där festen.
Den där jag skålar in det nya året.
Alldeles i början på september.
Det är då jag ska skåla, det är då jag ska fundera över vad jag vill
förändra och förbättra med mitt nya år.

I år blir hösten lite annorlunda.
Jag saknar Missenträsk mycket just nu.
Där var hösten oerhört vacker.
Det lider mot älgjakt.
Jag jagar inte själv, jag har aldrig kunnat eller velat döda djur.
Såvida det inte är djur i kalibern, flugor, myggor, knott, bräms, getingar och liknande.
Eller spindlar.

Just älgjakten har jag tyckt mycket om med Missen.
Folk överallt. Väldigt mycket glatt humör och gemenskap.
Fordon som dundrade in på gården i tid och otid.
Hoven droven liksom.
Kaffedrickande främmande och allmänt underbar stämning.
Tidiga mornar och tidiga kvällar.

Jag drogs alltid med i jägarnas stämning.
Den var absolut underbar.
Det livet passade mig i mångt och mycket väldigt bra.
Har inte känt någon saknad alls under hela sommaren.
Så det känns lite skumt att bli sentimental nu, men well,
det är min favoritårstid och jag gillade jakttiden, så det är inte
konstigare än så, tänker jag.

Hösten i stan och stugan får mig, utan tvekan, på lika bra humör, som
höst spenderad någon annan stans.
Jag riktigt toknjuter av mörkret på kvällarna.
Jag har längtat precis hela sommaren, och nu är den här.
Åtminstone när som helst.

Jag kommer strax att pierca mig i läppen.
Jag väntar bara de sista dagarna för att vara helt försäkrad om att
röten faktiskt är helt över.
Någon gång nästa vecka hoppas jag kunna utöka min samling kroppssmycken.
Bara tanken på det får mig på absolut strålande humör.
Det blir en kick-off i sig.

En annan orsak till mitt mycket muntra humör idag är ett samtal jag hade
med mamma igår.
Vi låg på var sin del av deras dubbelsäng och bara pratade.
Pratade och pratade.
Jag började, för jag hade en del saker jag ville prata om.
Som jag var tvungen att prata om.

Det handlade om att sitta fast, att vilja ha en förändring samtidigt som jag
inte vill ha en förändring.
Det handlade om känslan av att vara värdelös. Om att inte leva mitt liv
som den vuxna person jag har varit i många, många år nu.
Om en skam som finns och som späs på månad efter månad.
Det var nattsvart.

För att bli vackert och ljust.
För mamma lyssnade, svarade och förstod.
Det mesta, kanske inte riktigt allt, men det hade å andra sidan varit
väldigt förvånande.

Jag fick chansen att prata om sådant som oroar mig.
Och på lösningar till det.

Vi förstod varandra.
Vi pratade om lösningar. Som fungerar.
Vi pratade om kärlek.
Och dryga timmen senare kände jag mig inte nattsvart.
Jag kände mig försiktigt gul, rosa och ljusgrön.

Ju mer tiden gick igår blev de vackra färgerna starkare och klarare.
Jag började le inombords.
Jag kände en lättnad jag inte känt på länge.
Jag hade fått prata om sådant som verkligen oroar och bekymrar mig,
med någon som lyssnade och tog in.
Som responsade. Och som var respektfull.

Jag vaknade upp till en dag och en värld som andas hopp och framtid.
Där det bara finns lösningar.
Inte undra på att den här dagen är den bästa på mycket länge.

Hösten är sannerligen här och jag känner mig lätt som en fjäder,
nyfiken och intresserad av världen utanför.

Gott nytt år på oss alla.

Stäm gitarrhelvetet!

Det gnisslar.
För andra dagen nu.
Frustration.
Jag lyckades inte förklara, ena gången.
Andra gången var det min egen oförmåga att prioritera rätt, som
skapade disharmoni.

Stina, du behövdes idag.

Sover och sover.
Disharmoni och gnissel tröttar ut.
Får mig på otroligt dåligt humör.
Är rasande förbannad samtidigt som jag känner mig tillplattad.
Har totalt tappat lusten till precis allt.

Jag ska göra mig av med en surdeg i afton.
Den drar energi jag inte har.
Kanske känns det något bättre efter det.
Vem vet?

Stimorol känns våldsamt välkommet en dag som denna.
(Och nej, det är uteslutet, jag vet och jag håller det.)

Snart lördag.

I helgen går ett kul umgänge av stapeln.
En väns vänner och jag ska träffas, dricka gott och gå en sväng på stan.
Och redan nu peppar jag inför det.

De här människorna är inte riktigt navlade.
De saknar ett par skruvar hela bunten.
Vilket gör dem extremt roliga att umgås med.
Det är inte högt i tak, det är hellre så att taket saknas.

När jag träffat dem har jag alltid en sådär myspysig känsla i kroppen.
Jag har även alltid skrattat till mig åtminstone ett par år till att leva också.
Vilket börjar kännas viktigt, då jag nått den aktningsvärda åldern av 39 år.

Jag gillar att umgås med folk som dessa.
Det är enkelt umgänge.
Det är inga dubbla agendor.
Utan du får vad du ser.

Lördag, jajamän.
Men först önskar jag oss alla en trevlig onsdag!

Input när den är som bäst.

Jag fick en varm och vänlig tankeställare i afton.
Som fick mig att känna att jag ville formulera om mig.

Jag skriver många och vackra meningar om hur högt jag respekterar de
jag nämner på bloggen.
Men förstod inte att jag korsat gränsen likafullt.

Det jag skrev i inlägget om alkohol, det stämmer.
Det finns inte ett ord som är överdrivet eller inte sant.

Däremot fanns det ett bättre sätt att skriva det på.
Så jag skrev om stora delar av just det inlägget.
Jag skrev det rätt.
Det handlar om vad som är viktigt.
Min historia är väldigt viktig för mig.
Men att berätta den på rätt sätt, är långt viktigare.

Input, det är finfina grejer det!

Terapi. Hit eller shit?

Låt mig berätta varför jag valt att gå i terapi.
Varför jag tycker det är en bra idé att gå i terapi om man ”inte mår bra”.

Att ”inte må bra” är för övrigt ett uttryck som får mig att se rött.
Jag vet inte riktigt varför, men det provocerar mig till vansinne.

Det är liksom så förminskande av ett mående.
Samtidigt som jag förstår att det är lätt att använda, eftersom man
kanske inte vet mer just då, utan bara har en hemsk känsla av att ”inte må bra”.

Väljer man att söka terapi, då väljer man att ta reda på vad
”att inte må bra” innebär.
Åtminstone om man hittar en bra samtalskontakt.
Annars kan det bli möte på möte helt utan resultat.
Eller kanske ännu värre, man kommer fram till att psykiatrin inte kan hjälpa.
Vilket den kan.
Om man träffar rätt person/personer. Någon/några man klickar med.
Får förtroende för.

Jag har gått i en uppsjö av varianter då det gäller terapi.
Allt från grupper till enskild terapi.
Vissa grupper har fungerat otroligt bra, vissa grupper har varit slöseri med tid.
Vissa terapeuter har fungerat bra och andra har varit ännu mer slöseri med tid.

Numera har jag mitt Lag.
Där klickar det totalt.
De lyssnar, förstår, förklarar, visar, uppmanar, utmanar och uppmuntrar.
De kräver av mig.
De förväntar sig av mig.
De får mig att arbeta.
Jag gillar det.

Mer om Laget senare.

Mamma sökte hjälp åt mig för snart 20 år sedan.
Jag hade just berättat att jag blivit utsatt för sexuella övergrepp under min uppväxt
och höll på att gå under som människa.

Jag har alltså lång erfarenhet av psykiatrin.
Då gav den mig inte mycket.
Fokus låg fel.
Jag kunde inte bearbeta.
Vi kom ingen vart. Alls.
På många, många år.

Jag behandlades för sexuella övergrepp i grupp, ätstörningar, ångest och social fobi
enskilt. I olika perioder. Med olika behandlare.

Jag tappade tilltron till psykiatrin.
Den fungerade inte alls för mig.
Terapeuterna hade jag inget förtroende för.
De sumpade mitt förtroende med klumpiga och idiotiska diagnoser, slutsatser och
annat skit som visade att de inte lyssnade på mig överhuvudtaget.
Det låter hårt när jag skriver det, likafullt var det så jag upplevde det.

Kanske gjorde de ett bra jobb, det är fullt möjligt. Men det fungerade inte för mig.

Det gnisslade rejält.
Tills jag träffade K och L, de som långt senare kom att bli mitt Lag.
Jag sökte hypnos via psykiatrin.
Jag behövde hjälp med att komma loss.
Jag satt fast i en barndomsproblematik som jag aldrig fick någon rätsida på,
hur jag än försökte.

Jag fick träffa terapeuten för hypnos.
Vi pratade en del, hon ställde frågor. Jag svarade.
Efter en stunds samtalande frågade hon om jag hade problem med ångest.
Nej, det har jag inte, svarade jag.

Hon pratade vidare, om vad hon uppfattat med mig, på hur jag svarat på hennes frågor.
På hur jag ställt mig till hennes påståenden.
Hon sa att jag hade en tydig ångestproblematik.
Vilket fick mig att tappa hakan av förvåning.

Hon undrade om jag kunde tänka mig att vänta med hypnos och hellre börja en grupp
som arbetade teoretiskt och praktiskt med ångest.
Det var tvära kast för mig, men jo, jag kunde tänka mig det, tänkte jag.
Jag var tillräckligt desperat för att gå med på egentligen allt.

Några dagar senare ringde K.
Hon gjorde intervjun med mig, för att få ett grepp om min problematik och se
om denna grupp var något som skulle passa mina behov.
Den skulle förövrigt involvera hästar, berättade hon.
HÄSTAR!
Ni vet, de där enorma djuren, som med blott en endaste hov kan
förpassa oss till evigheten.

Jag blev liksom alldeles stel.
Jag var dödligt rädd för hästar.
Samtidigt som jag alltid tyckt mycket om dem.
Var alltid överlycklig när jag som barn fick rida på dem när Lilleputtlandet besöktes.
Jag önskade mig alltid en häst när jag fyllde år.
Jag gissar att jag inte behöver tillägga att jag aldrig fick någon höätande fyrbent
bästa vän i födelsedagspresent.

Desperation är finfina grejer däremot.
Så, trots att gruppen skulle ha med hästar att göra, tackade ja.

Gruppen kallas Passage.
Här kan ni läsa om den.
Metoden är utvecklad här i Skellefteå.

Vi hade först teori, där ångestproblematik och bearbetning undervisades.
Andra halvan var vi i stallet. Med HÄSTARNA.
Det var övningar utvecklade för att passa personer med ångestproblematik.
Det handlade om att våga, att utmana sig själv, kliva utanför sin egen comfortzone,
att se vad ett tydligt kroppsspråk innebär, och väldigt mycket annat.
Vi fick göra mängder av övningar under de följande månaderna.

Jag blev alltid väldigt upptagen då det var dags att gå ut i stallet.
Jag var tvungen att fara och jobba eller besöka tandläkaren.
Jag vågade inte gå ut dit. Till HÄSTARNA.
Dels var jag rädd för dem, och dels var jag rädd att göra bort mig inför de andra i gruppen.
Att jag skulle schabbla med övningarna, och visa att jag inte kunde förstå instruktioner.

K och L tog mig åt sidan, pratade vänligt med mig, kartlade problemet och utmanade mig
att gå med ut likafullt.
Sedan den dagen var jag på.
Jag behövde en startsträcka. Nu var jag redo.

Det här är några år sedan nu.
Jag gick den gruppen i tre terminer.
Sedan fick jag fortsätta enskilt med M i stallet.
Jag började göra många ridövningar.
Jag stortrivdes.
Jag kunde för mitt liv aldrig förstå att den stora HÄSTEN gjorde som jag ville.
Och gjorde som den själv ville när jag blev otydlig.

Det är en erfarenhet som inte går av för hackor, kan jag berätta för er.
Jag trivdes i stallet.
Jag var totalt fri.
Det enda stället i den här världen där inget annat existerade.
All min tankekraft och allt mitt fokus var där och då, på det jag gjorde.
Det var himmelriket.
Jag hade äntligen hittat stället där ångesten inte fick tag i mig.
Jag andades fritt.

Det fick mig att gå enormt mycket framåt.
En tapetblomma som jag, fick erfarenhet av hur stor roll min egen medverkan har
i ett sammanhang.
Svart på vitt.

Min operation gjorde ett avbrott i terapin med häst.
Jag har inte tagit upp den sedan dess.
Jag skulle mycket gärna göra det om det visar sig finnas möjlighet till det.

I vilket fall, efter Passage fortsatte jag gå i ångestgrupp, nu endast med
teoretisk inriktning. Praktik också, men baserad på oss i gruppen och terapeuterna.
I samma veva fick jag möjlighet att börja träffa K och L för enskilda samtal.

Nu formades det jag kallar mitt Lag.
De är sannerligen mitt Lag.
Här är min kärleksförklaring till dem, och dagen som förändrade.

Där började förändringen ta fart på allvar.
Vi gick framåt på ett sätt som var mycket hälsosamt för mig.
Efter ungefär ett år kom vi till ett avgörande.
Det hade legat i luften ett tag. Jag visste det, men gjorde ingen ansats till att börja.

Det blev oerhört tyst en dag, och K sa med sin mjuka röst att det är dags att vi börjar
prata om de sexuella övergreppen.
Blodet försvann från hela mig.
Och jag svarade ja.

Sedan den dagen, det var i december för snart tre år sedan, har hela mitt liv förändrats.
Nu började det röra sig framåt på riktigt.
Jag inser att jag nog inte var redo när jag var i 20-års åldern.
Men nu, 35 år gammal, då var jag redo.
Oändligt försiktigt och långsamt började vi.

För mig har målet varit att ”må bra”.
Som motpol till att ”må dåligt”.

Då visste jag inte riktigt vad jag menade med något av påståendena.
Nu vet jag.
Det är vad terapin givit mig.
En chans att förstå.
Jag har alltid känt mig helt felplacerad i mitt liv. Ända sedan jag var liten.
Jag har känt mig som ett ufo.
Som om jag inte hör hemma.
Som att jag liksom blivit slumpmässigt inslängd i ett sammanhang.

De frågade mig vad jag ville.
Jag svarade att jag vill veta varför jag blivit som jag är.
Varför det känns som om jag är på fel plats.
Varför det känns som jag aldrig hittar någonstans där jag hör hemma.

Nu hade vi alltså ett utgångsläge.
En frågeställning.
För mig visade det sig vara väldigt viktigt att få ett sammanhang.
Mest troligt för att hela mitt liv känts sammanhangslöst.

Jag ville veta vad jag skulle göra för att hitta en plats där jag känns rätt.
VeckoRevypinsamt, jag behövde hitta mig själv, helt enkelt.

Den jag är.
Under alla skyddande lager.
Vem Cecilia är.
Eftersom jag nu inte kände någon samhörighet med mig själv.

Det ledde mig in på en väg av historia.
Jag hade ingen aning om att min historia skulle påverka den jag är idag, som vuxen,
på det omfattande sätt den gjort.

Alla människor drabbas av händelser som på ett eller annat sätt fastnar hos oss.
Jag tänkte att så är det givetvis för mig också.

Däremot kunde jag absolut inget om trauman.
De som orsakas av omfattande våld.
Sådant våld som jag utsatt för.

Jag har alltid tänkt att det var då, och nu är nu.
Jag visste inte att mitt nu är ett direkt resultat av mitt då.

Jag har faktiskt svårt att greppa det fortfarande.
Jag menar, så farligt har det ju inte varit.
Och det är ju så länge sedan.

Med varsamhet fick K och L mig att förstå, och framför allt acceptera att den här
typen av våld förändrar.
Det gör om en hel människas sätt att vara.
För det handlar om överlevnad. Fysisk och psykisk överlevnad.
När man utsätts för den typ av våld och sexuellt våld i mycket unga år,
då skapas mönster som kan bli mycket destruktiva som vuxen.

Jag har så svårt att förstå det.
Jag kan knappt greppa det fortfarande.
Grova kränkningar och grovt våld dödar människor.
Fastän de ser ut att fortfarande leva.

Och kanske är de det jag faktiskt varit under många år, levande död.
Jag har sökt mig till destruktivitet.
Till situationer och människor som svarat upp mot det jag kan.
Det har klockat perfekt fel mot mitt sätt att inte kunna skydda mig själv.

Numera vet jag. Jag kan mig själv.
Jag har kartlagt under många år.
Men det har varit svårt att acceptera likafullt.
Att prata och skriva om det är en sak, men att förstå och acceptera det i djupet
av mig själv, är en helt annan sak.

Det har väckt känslor som jag aldrig upplevt att jag haft.
Ilska mot mig själv har jag alltid haft.
Nu blev perspektivet satt på ett mer sunt sätt.
Jag är fortfarande arg på mig själv.
Men jag vet numera att jag var ett barn.
Barn är oskyldiga.
Jag har svårt att förstå det.
Jag kämpar fortfarande med att jag ju måste ha haft en del i det själv.
K och L försöker verkligen här.
De har om och om igen förklarat för mig att barn som är 6 år ALDRIG har någon
del i det vuxna människor utsätter dem för.

Barn vill bli sedda och bekräftade. Barns högsta önskan är att vara medräknade och älskade.
Jag var precis likadan jag också.
Vilket gjorde det så lätt för honom att använda mig.

Nu, en miljard år senare, är min absolut största önskan fortfarande att höra till.
Att bli älskad.
Som för de flesta människor.

Däremot har jag fått hjälp.
K och L har hjälpt mig med att hitta och accepterat att jag har ett eget värde.
De har jobbat hårt för att min känsla av värdelöshet ska mildras.
Vilket den har gjort. Lite åtminstone.
Den är fragil och lätt att slå sönder, men värdet har börjat kännas.

Jag vill så gärna bli älskad, men inte längre till varje pris.

Separationen mellan J och mig, tog saken ett långt steg framåt.
Nu började de prata på ett annat sätt.
Om mitt värde.

Och nu pratar vi om att göra annorlunda.
Jag har teori för en livstid i mitt huvud, nu handlar det om att göra annorlunda.
Det gillar jag, fast det skrämmer mig.
Att omsätta teori i praktik.
Utan det momentet kommer inget att förändras på allvar.

Det är enkelt att få fortsätta göra som jag alltid gjort.
Men ni känner till klassikern, att fortsätta i gamla spår inte leder till några nya vägar.

De hjälper mig att lära känna min potential.
Den jag känt att jag inte äger eller har.
Det tar tid.
För jag är lite harhjärtad.
Jag blir rädd och orolig ibland.
Börjar gömma mig. Klarar inte av att synas och finnas.

Och ändå känner jag att det går framåt.
Enormt framåt.
Tack vare att jag fått en chans att bena i mitt förflutna.
Fått en chans att se vad som hände, vad det ledde till, hur det påverkade mig.
Jag är som så många andra med samma erfarenheter som jag.
Min reaktion är normal.
Jag är alltså normal.
Det känns bra att veta att jag inte är ett ufo, utan faktiskt helt normal.

Det svåraste har varit att acceptera att jag blivit utsatt för grovt våld.
Det är så smärtsamt.
Det är därför jag blundat för det så länge.
Min barndom, den som skulle ha älskat mig använde mig.
De som skulle ha skyddat mig förstod inte, och kunde därför inte hjälpa.
Min egen värdelöshet som fick mig att söka kärlek hos människor som
klickade perfekt med min känsla av värdelöshet.

Jag var aldrig ute efter att få hänga någon för det som hänt.
Jag vill förstå mig själv. För att kunna acceptera mig själv.
För att kunna gå vidare, göra bättre och mer hälsosamma val i livet.
Och framför allt, må bra.

Jag är på det klara med att mina föräldrar gjort sitt allra bästa utifrån en galen
situation.
Det gör smulans ont, för jag behövde något annat.
Men jag vet att deras kärlek för mig är osviklig.
Den är grundmurad.
Det är helt okej att önska något annat av dem och samtidigt tycka om dem.
Det har tagit mig år att komma fram till just det.

I nuläge befinner jag mig på en fantastisk plats i livet!
Jag andas så oerhört fritt!
Haha, min rädsla att jinxa till det hindrar mig från att ställa mig högst upp
på Vitberget och skrika ut min lycka.
Kanske tur det, så ingen i skåpbil hämtar mig och undrar om jag inte
ska följa med och sova ruset av mig på deras högkvarter.

Mitt Lag och jag har mycket arbete kvar.
För detta är ingen spikrak resa.
Det är jobbigt, när jag gått framåt vill jag varken stanna på en platå eller halka
tillbaka några steg.
Jag vill för alltid fortsätta framåt.
Fast det är inte så det går till.
Jag vet det, och jag försöker gilla läget.

Svarta inlägg lär dyka upp här med jämna mellanrum.
Det är oundvikligt.
Jag skulle inte vilja ha det annorlunda.

Men ja, jag borde nog skriva om hur gott jag mår också.
Så det inte försvinner i det svarta havet av mörker.
För det blir galet missvisande då.

Jag ger er en känsla av att gå omkring i en svarthet. Ett mörker.
Vilket inte kunde vara mer missvisande.
Jag må skriva nattsvart här, om mina erfarenheter och om mina funderingar.

Men i själva verket mår jag fantastiskt.

Men varför skriver jag svart om jag nu mår så bra?
Enkelt, jag bearbetar.
Jag bearbetar när jag mår bra också. Jag gör det varje dag, per automatik.
Det är inget konstigt för mig.
Det kommer en sekund här och en sekund där.
Ibland funderar jag några minuter eller någon timme.
Ibland blir det bara en klarhet eller känsla som passerar en sekund eller två.

Jag är i ständig rörelse. Min hjärna i alla fall.
Vilket är meningen.
Jag ska bearbeta även när jag inte är på Kliniken.
Det är i mitt vanliga liv förändringen ska ske.
Det är där förändringen måste ske.

Vilket gör mig otroligt glad och förväntansfull.
Inför allt det nya.
Det som känns skrämmande och främmande, känns även lockande.

Det är själva grunden till varför jag valt terapi.
Jag vill förstå så jag kan förändra. Så jag kan må bra.

För att leva ett liv där jag är mig själv. Där jag tar beslut som är bra för mig,
där jag tycker om mig själv, där jag tycker om min omgivning.
Där jag utmanas, där jag skrattar. Där jag älskar, där jag älskas.

Där jag mår bra.

(Sorry för den smulans sötsliskiga och pretto avslutningen.
Min fantasi semestrar uppenbarligen på okänd ort.)

Over and out.

Dårhus Degermans meteorogiska kunskaper svajar. Eventuellt.

Härom dagen kunde Dårhus Degerman med perfekt precision konstatera att
röten var över.
De Degermanska chipsen hade nämligen klarat sig krispiga i skålen över natten.
Någonting hände dock, och natten till igår hade de inte klarat sig med sin
krispighet i behåll.

Nu vet jag inte riktigt vad det beror på.
Gissningsvis försvann röten en dag, för att som hastigast återvända dagen efter.
För jag tror inte det beror på att vi gjorde en feltolkning av chipsen i
första hand.
Nej, det låter otroligt.