Mitt trötta jag jävlas med mig själv.

Om ni ser mig, gå åt ett annat håll.
Jag menar det.
Gå åt ett annat håll. Omedelbart.

Jag är inte att leka med för tillfället.
Jag är mitt absolut mest griniga jag i nuläge.
Jag är trött.
Och när jag är trött rasar världen.
Förutom grinig blir jag ruskigt lättirriterad.
Jag tål ingenting.
Utan sväljer och sväljer för att inte bita huvudet av min närhet.
Mamma kan nog svara på hur bra det går, henne har jag dödat ett par gånger
de senaste dagarna.

Jag blir alltså en synnerligen ocharmig version av mig själv.

Tröttheten, om den beror på begynnande förkylning, för lite mat, för slarvigt med
järntillskott eller för mycket rörelse av gammelkroppen, det vet jag inte.
Kanske är det en kombination av samtliga ovan nämnda.
Kanske blev det mycket när Alice kom in i mitt liv.
Något som jag absolut gillar, men som likafullt ruckade på mina rutiner,
på mitt sätt att göra saker, på mitt sätt att inte längre bara kunna tänka på mig själv.
Jag ångrar inget, jag vill verkligen ha henne, det har inte förändrats.
Tvärtom.
Men det kan fortfarande betyda en viss anspänning, en typ av stress.
Men nu börjar vi känna varandra hon och jag, och vi har skaffat oss rutiner med varandra.
Så en vecka eller två från nu borde jag ha börjat landa i det här med att ha hund.
Det får gärna ta ett tag, det gör mig inget.
Däremot gäller det att se till att ha resten av mitt liv i balans, för då fixar
jag det här med Aliceomställningen fint.

I vilket fall, jag är trött och det drar ned mitt humör till nivåer där
det inte blir hälsosamt.

Gud förbannat vad jag avskyr världen just nu.
Jag misstror den.
Den vill mig illa.
Jag börjar titta snett på min omgivning. Får för mig att folk ska lura mig.
Ha dubbla agendor.
Vilja ha något av mig, eller såra mig.

På fullaste allvar. Jag blir ruskigt misstänksam.
Jag undrar vad folk vill mig.
För något vill de ha. Omän det bara är att jävlas med mig.
Få mig att tro att vi är vänner och sedan placera en tre decimeter lång kniv mellan
mina skulderblad.

Ja ni hör ju…
Paranoian blir farlig.
Den är inte förankrad i verkligheten, på något sätt alls.
Utan allt detta försiggår endast i mitt huvud.
Jag börjar driva omkring i mörka delar av mig själv.
Börjar söka mig mot det destruktiva.
För det där med att vara destruktiv, det kan jag utantill.
Det lindrar, för minuten om inte annat.

Nu förstår ni varför ni bör gå åt motsatt håll om jag kommer gående.
Jag är en vandrande katastrof.
Jag gillar verkligen inte mig själv just nu.
Alls.

Äta, sova, motionera lagom, inte stressa det är vad det kommer att handla om nu.
Det är synnerligen okomplicerat, jag vet.
Och av desto större vikt att ta det på fullaste allvar.

Ge min några dagar, så är jag strax tillbaka till mitt vanliga jag.

Jag vet inte om jag är okej med detta faktiskt.

Annorlunda tider. Sannerligen annorlunda tider.
Affektskolan idag var bra, jag kommer att återkomma till dagen där under ett
senare inlägg.
Detta inlägg kommer att ägnas åt en helt ny upplevelse.

Nämligen att längta hem.
Till Alice.
Promenaden mellan Kliniken och det Degermanska hemmet kunde inte ha gått
fort nog.
Jag längtade efter lillgurkan min.
Hur skumt är inte det?
Är det normalt att längta hem till ett djur?
Till ett barn absolut, men till ett djur?

Promenaden till och från Kliniken var inte lika härlig som den brukar.
Alice saknades.
Jag har blivit van att gå med henne.
Det är kul att gå med henne, helt enkelt.
På inte ens en vecka har jag blivit väldigt förtjust i henne inser jag.

Skrämmande.
För jag vill inte tycka om någon, varken djur eller människa såpass att det
gör ont om de skulle lämna mig.

Fan.

Du är sååå inte välkommen hos mig!

Jag undrar om Facebookstatusar smittar?
Det skulle kunna förklara min förkylning som verkar vara på g.
Var och varannan hostar, nyser, snörvlar och har feber på FB.
Vilket är en klassiker såhär på hösten.
Och jag blir inte ett dugg förvånad om jag åker dit också.
Det brukar vara obligatoriskt att köra en vända på förkylningsbanan (baaaanan Lena!)
såhär på bästa hösttid!

Jag tänkte mig naturligtvis att tröttheten och segheten berodde på en alltför trevligt
kväll spenderad i bästa sällskap av Sofia.
Men nu tänker jag mig att det trötta och sega faktiskt kan vara förstärkt med
en dos av incoming förkylning.
Not ok, om du frågar mig.

Nåväl, lite extra c-vitamin samt en häxbrygd på ingefära, gurkmeja honung och
varmt vatten ska fixa det hela åt mig, är tanken.
Såvida häxbrygden inte fixar magen ur skick, vill säga.
Hehe, antiklimax, pågående förkylning och kraschad mage. Wihooo!
Nej då, det kommer att gå fint.

Min kropp är inte i skick.
Tjockheten i halsen har dock inte dykt upp.
Ni vet, den som göra att det känns som om man sväljer rakblad och taggtråd,
och som som förvränger rösten i bästa skräckfilmsanda,
(Minns ni Dårhus Degermans försök till kommunikation?)
Likafullt, min kropp är trött. Den är darrig. Och inte stark.
Vilket jag tänkt kurera lite varmt och vänligt.
Jag ska vara sådär extra snäll mot den.
Motionera, absolut, men rimligt. Inga extra rundor denna vecka.
Utan måttligt, och känna efter hur kroppen gillar det hela.
Äta väldigt rätt, näringsmässigt, se till att samtliga måltider är
proppfulla med bra innehåll.
Samt vila om jag känner mig trött.

Ja ni ser ju, finns inte en vettig förkylning som har skuggan av en
chans att få fäste hos mig.
Den är helt enkelt inte välkommen!
Nope!

Idag är det Affektskolan som gäller.
Ska blir kul, utmanande och arbetsamt.
Jag längtar fast jag är dödstrött.

God måndagsförmiddag på oss alla!

Det känns inte riktigt hundra…

Söndag kväll.
Inte länge kvar innan sängen ska bäddas upp och jag får lägga mig och
bara gosa ihop mig med Alice.
Gissningsvis somnar jag hyfsat fort i kväll.

Jag är trött.
Inte konstigt efter ett vridet dygn och vindrickande igår.
Fullt förståeligt.

Däremot har det smugit på sig något annat ikväll.
Efter en kvällspromenad som var lång och skön känner jag mig lite… konstig.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det.
Men liksom lite… darrig.
Kroppen känns flimrig.
Inte stabil.
Lite för hög puls.
Magen är inte riktigt sig själv heller.
Huvudvärk har även dykt upp nu i kväll.

Håller jag på att bli sjuk månntro?

I vanliga fall känner jag min kropp utan och innan.
Men den här känslan är ny. Och annorlunda.
Kroppen är svampig, typ flimrig.
Och ändå kändes kvällspromenaden mycket stabil.
Inga tveksamheter då.
Men nu.

Jag hoppas på att sova bort denna känsla och vakna pigg och stark i morgon bitti.

Vridet dygn ger trött Cicci.

God morgon!
Eller egentligen, god förmiddag!

Sen natt inatt gjorde sen morgon nu på morgonen.
Skönt att ligga lite extra länge.
Varken Alice eller jag var speciellt sugna på att stiga upp.
Men tja, mina mattider ska följas, och även hennes, så morgon gjorde vi
vare sig vi hade lust eller inte.

Rastningsrundan var lika kort som långsam.
Det var två slagna hjältar som masade sig runt.
Och nu sitter en av oss vid tangentbordet och den andra ligger och sover, igen.

Städning ska gå av stapeln alldeles strax.
Det börjar vara läge för det.
Rättare skrivet, det har varit läge för det ett tag, vid det här laget.
Jag har bara inte haft någon lust att göra det.
Precis så är det, jag har struntat i det för att jag inte velat göra det.
Inte okej på något sätt, så nu blir det bra musik i stereon och igång med rengörandet.

Blir intressant att se vad Alice tycker om dammsugaren.

Den irritation jag kände igår är borta idag.
Så skönt. För ett tag tappade jag liksom orken med mig själv.
Men idag, jodå idag känns allt finfint.
Förutom den här förmiddagssega känslan som blir när jag går och lägger mig
tidigt på morgonen istället för på kvällen.

Idag ska vi hälsa på Rex.
Stina och Nicke också förvisso, men jag gissar att Alice tycker att Rex är den
som gör besöket extra roligt.
Vi får se hur mötet går denna gång. Om de river inredningen eller om de busar
av sig tillräckligt utomhus och kanske är lite mer nedvarvade med varandra
eftersom de redan träffats en gång tidigare.

Så en promenad ned på Anderstorp står på schemat idag.
Det och städning.
Annars ska jag nog inte göra ett skapandes smack idag.
Eller vad vet jag om det, men om jag känner mig såhär halvmosig så lär det inte
bli så mycket mer än så.

Håhåjaja, god morgon världen.

Ursäkta vad är klockan?

TJUGO I TRE?!!
Utbrast både Sofia och jag, hyfsat samstämmigt.
Med både frågetecken och utropstecken bakom.

Jag gissar att vi var lika förvånade båda två.
Jag konstaterar att tiden flyger iväg när man har kul.

Vi har pratat och pratat. Delat och delat.
Jag hörde mig själv berätta några av mina mest pinsamma tillfällen i livet.
Ni vet, sådana tillfällen och episoder där man skulle vilja gnaga av sig sin högra arm
för att få ha ogjorda.
Sådana saker berättade jag för Sofia.
Och kände mig fullt trygg med att göra så.

Märkligt, sådant brukar jag väldigt sällan berätta för någon alls.
Nice!

Sedan fick jag en inblick i hur uppfostran och gränssättning då det gäller hund
kan se ut.
Jag är vek, insåg jag rätt snabbt.
Mitt mattehjärta stannade för ett tag, men kickade igång sekunden efter då Sofia lugnt
förklarade hur hundar fungerar.
Vad som gör hundar trygga och får dem att må gott.
Det är tacksamt att lyssna på någon med hundvana.
Jag suger åt mig kunskapen, helt enkelt.

Kvällen har varit en jäkligt bra sådan.
Men allvarligt, nu är klockan 03.42, och det är rimligtvis hög tid att sova.
Något tidigt morgoninlägg är inte att vänta från mitt tangentbord. Tvärtom.

God natt världen.
Alternativt god morgon.

Jag känner för att krossa porslin.

Svarta moln har under eftermiddagen kommit in över den annars så klarblå himlen.
I form av irritation.
Helt otippat. För att inte talat om ovälkommet!
Jag har mått förträffligt hela veckan, och idag dippade det på eftermiddagen.
Från att ha varit strålande glad och haft mysigt i stugan.
Till att bli irriterad, till att helt plötsligt ha väldigt dåligt med tålamod.
Jag har motionerat, jag har busat ute med Alice och jag har umgåtts med mina föräldrar.
Saker som får mig på alldeles strålande humör. I vanliga fall.

Märkligt.
Och jag är inte ett dugg förtjust i det hela, kan jag meddela!
Redan igår kom tröttheten.
Jag kunde utan problem ha gjort natt klockan 20.00, men för skams skull och för
att få i mig mina måltider höll jag ut lite längre än så.

Just nu känns det som om jag skulle kunna sova massor.
Helst hela tiden.
Ser att jag slarvat tre dagar denna vecka med mina järntabletter, hur är det ens möjligt?
Jag brukar följa min medicinering till punkt och pricka.
Mitt under pågående mens kanske det kan påverkar orken, eller?
I vilket fall, trött är jag.
Och det föder en irritation.
Det börjar gnissla.
Saker som i vanliga fall inte ens skulle vara i närheten av att varken störa eller
irritera mig börjar helt plötsligt skava.

Jag ser med uppgivenhet och irritation att golven inte är dammsugade.
Att soporna inte är utburna konstaterar jag också med ilsken tanke.
Utan att varken golven eller sopornas status har nått hälsovådliga nivåer, sticker de
mig i ögonen.
Jag menar, vem i hela friden bryr sig ens om sådana saker?!
Tydligen gör jag det. I nuläge.
Vad fan, liksom?!

Tankar, sådant som är glömt, sådant som egentligen är färdigbearbetat börjar
dyka upp i omloppet.
Och drar igång den arga och irriterade känslan hos mig.
Vilket på inget sätt inträffar annars.

Jag mår ju alldeles förträffligt, och har gjort så länge nu.
Så vart kommer denna irritation ifrån?
Jag hoppas det är bristen på ork det beror på, för det betyder att jag ska äta ordentligt,
och se till att ta min järnmedicin enligt punkt och pricka.

Då borde detta lösa sig av sig självt.

Nu vila. Sedan dusch. Efter det promenad till Prästbordet.
Umgänge i min smak, ihop med vin.
En bra kväll alltså, trots irritationen i nuläge.

Ps, håll tummarna att jag kommer ihåg åtminstone ett stylingtips angående
min nya frisyr. Annars får det blir mössa ikväll. Ds.

Ps, (igen) jag funderar på att dricka ett glas vin redan på hemmaplan.
Det ihop med bra musik brukar kunna ge en riktigt bra stämning i kroppen och sinnet.
Ja, så får det bli. Ds. (Igen.)

Jag lovar, det är jag, fast jag låter som någon annan.

Hmm, som nybliven med hund inser jag att jag pratar bebisspråk.
Med ord och röstläge som inte riktigt känns som jag.
Haha, jag försöker skärpa till mig, jag lovar.
I bästa fall lyckas jag begränsa mig till att bara prata till Alice
med en smulans ljusare röst.
Märkligt det med givetvis, MEN å andra sidan vet Alice då att det är just henne
jag pratar med/till.
Och ingen annan.
Är det okej då, eller har jag bara hittat ett sätt att rättfärdiga att jag pratar som en väldigt märklig version av mig själv?

Hur låter ni andra som har djur?
Gör ni som jag, som alltså använder ett annorlunda röstläge, och kanske lite lustiga ord, eller pratar ni med er värdighet i behåll? :)

Idag blir det en riktigt soft dag i stugan.
Morgonmotionsrunda strax. Senare blir det lek och utmaningar ute på gården.
Ska bli riktigt kul.

I afton blir det ett glas vin eller två med Sofia, Albin och Alice.
Eller, Sofia och jag står för vindrickandet medan lillkillen och vovven får dricka något som faller dem mer i smaken, och som respekterar åldersgränsen på ett lagföljande sätt.

En lördag helt i min smak.
En riktigt njutbar mix mellan motion, lek, avkoppling och umgänge.

God lördagsmorgon på oss alla.

En hund och en ny frisyr rikare.

What a week!

Jag har alltså blivit med hund.
Jag är, efter några få dagars bekantskap, totalt förälskad i Alice.
Hon är så vansinnigt fin.
Varma vänliga ögon.
Energi så det sprutar om det.
Gillar att promenera, dragkampa, spåra, söka, apportera och umgås med
andra hundar.
I alla fall om den andra hunden är en 3-årig mycket stilig Whippethane. vid namn Rex.
Hon är smart och lättlärd. Klipsk.
Hon är följsam och lyhörd. Följer kommandon perfekt.
Jag har henne lös på stora grönområden och i stugan, vilket går
precis hur bra som helst.
Hon gillar närhet.
Hon håller sig nära mig.
Hon ligger mot mig när jag sitter i soffan.
Hon sover bredvid mig på natten. Kommer och gosar med mig på morgonen.
Hon är liksom 6 kilo kärlek och glädje.
Ni hör att jag inte har något vitt perspektiv här va?
Precis, liksom helt seriös sitter jag och tycker att min hund är den finaste hunden jag någonsin träffat.
Haha, jag kommer aldrig att förstå när någon tycker något annat om henne.
Förvisso att jag är medveten om att hon är helt ”feltecknad”, hon är alldeles för svart, vilket betyder all Alice inte är perfekt nog i utställningsdomares ögon.
Vilket också gör att folk jag möter inte kan placera henne rent ras och åldersmässigt.
Feltecknad till trots, men i mattes ögon helt perfekt, är hon en renrasig Jack Russell på 3 år.
Hon är alltså ingen valp, fast hennes litenhet signalerar det.

I mina ögon är hon perfekt.
Ni vet, min hund och andras jyckar. :)

Ångesten som drog in tidigare i veckan, tankarna på om jag tagit mig
vatten över huvudet är försvunnen.
Jag behövde bara få landa lite tryggt i allt det nya.
Vilket jag har gjort nu.

Nä allvarligt.
En annorlunda vecka, indeed.
En bra och annorlunda vecka, so far.

Jag har även gjort en annan stor förändring i vecka. Nämligen idag.
Bästaste Katta klippte mitt hår kort.
Jag har varit sugen på kort hår ett tag.
Idag blev dagen för förverkligandet av det.
Katta är lite mer tänkt än jag, så hon lämnade luggen lite längre.
Vilket jag uppskattar massor såhär några timmar efter utförandet.
Jag blev väldigt nöjd! Galet nöjd faktiskt.
Och chockad.
Hjälp! Jag har ju för fan klippt av mig håret!
Haha, jag kommer att behöva lite tid att smälta det hela.
Vi gick igenom stylingtips, jag hoppas jag kommer ihåg några av dem
även i morgon.
Herregud, jag har klippt mig kort!
Å andra sidan hade jag det alltid ihopsatt innan.
Å ännu en till sida så var det i behov av en åtgärd, vilken som helst.
Efter min gbp, tappade jag mycket hår, och det är alltså på utväxt.
Vilket blir liksom lite fjösigt.
Så nu möter jag upp håret på utväxt genom att klippa rubbet.
Förutom luggen, som förvisso blev ordentligt mycket kortare, men på inget sätt snaggad.

Puuuhhh, inte konstigt på att jag mer eller mindre ligger däckad i soffan i afton.
Jag sneglar lite på klockan och undrar när det är legitimt att göra kwella en fredag.
Jag kanske borde stå ut en timme eller två till.

Om det nu är fysiskt möjligt alltså.

Stort, av olika anledningar.

Då och då snavar man över en riktigt bra film.
En som sticker ut, en som lämnar tankar och känslor kvar då eftertexten slutat rulla.
I veckan såg jag precis en sådan film.
Är medlem i Skellefteå Filmstudio, och som medlem där blir jag
presenterad för filmer jag garanterat skulle ha missat annars.

Den här veckan var filmen ”Den gröna cykeln.”
Något så unikt som den första långa spelfilmen som gjorts i Saudiarabien.
Och än mer unik blir den då regissören en kvinna.

Att hon gjort film är en bragd i sig.
Ser man filmen förstår man varför det är en bragd i sig.
Att hon sedan gjorde en feelgoodfilm om något så allvarligt är fantastiskt.

Gå in på länken ovan, läs den och om du finner recensionen intressant,
se filmen.

Du lär inte ångra dig.