Ur en hypotetisk synvinkel.

Jag fick frågan här på bloggen hur jag skulle ha reagerat om J gjort
en helomvändning, och velat ha ett förhållande med mig igen.

”Jag undrar vad du skulle göra om J helt plötsligt började smöra och försöka få
tillbaka dig? Kan du inte skriva ett inlägg om det? :)
Ha en superfin dag.
Kram!

Det är en bra fråga.
Jag har ställt den till mig själv också.
Kanske är det en fråga många av oss som blir lämnade frågar oss.

Svaret är enkelt.
Jag skulle inte ha gjort någonting. Alls.

Däremot är motiveringen till svaret kanske lite längre än svaret i sig.

När J gjorde slut, där och då vid köksbordet hände nämligen något väldigt annorlunda.
Istället för att falla död ner, vilket jag var säker på att jag skulle göra, så
släppte något inom mig.
Oron och ångesten jag dragit omkring på släppte.
Jag kan knappt förklara det själv. För det var så oväntat.
En mycket lugn känsla kom över mig.

Jag tittade på honom och kände att han har rätt.
Jag insåg att jag inte heller ville jobba på vårt förhållande.
Det kände jag precis i samma ögonblick som han sa att han hade noll intresse
av att jobba på vårt förhållande.

Jag kände inget argt, ledset eller desperat.
Allt jag kände var lugn.
Det kändes så självklart när jag började packa ihop allt mitt.
Han gick ut och klippte gräsmattan, jag tittade på honom genom fönstret
och kände inget.
Lugnet var totalt.

På väg från Missen log jag. Skrattet bubblade inombords.
Jag blev dödligt rädd, för jag var övertygad om att det stora hjärnsläppet
var i antågande.
Att förnuftet nu var på väg att lossna, och att galenskapen skulle ta över.
På väg till stan ringde jag till mamma, Katta, Erika och Linda,
och förklarade vad som just hänt.
Och jag kände mig lika lugn hela tiden.
Det fanns inte tillstymmelse till oro eller ångest.

Flera dagar efteråt var jag på allvar jävligt rädd över att allvaret skulle komma ikapp mig
och att jag skulle drabbas av ett totalt mentalt haveri.
För veckan efter att han gjort slut kände jag mig lycklig.
Jag kände mig så fritt lycklig. På ett sätt jag glömt bort.
Det kunde bara inte vara normalt, eftersom mitt livs största fasa
(förutom att mamma ska dö) faktiskt inträffat.
Det jag varit så fasansfullt rädd för, det hade just inträffat.
Och där stod jag fortfarande på benen, utan tecken på att falla eller bryta ihop.
Jag kontaktade mitt Lag.
Och fick komma dagen efter.
Min rädsla för haveriet som skulle förlama mig var så stor att jag behövde träffa mitt Lag.
L träffade mig, mitt under pågående semesterperiod då de går runt på mycket lite
personal, då skapade hon tid för mig.
Hon var hjärtligt glad för min skull. Och hon försäkrade mig omgående att någon mental kollaps
inte skulle inträffa.
Jag fick all tid på Kliniken jag ville ha.
Jag hade fått komma varje dag om jag velat och behövt.
Hon var väldigt tydlig med det.
Inte undra på att jag blir rörd bara jag tänker på mitt Lag.
De fanns där för mig, när det inte fanns någon tid överhuvudtaget.
På de sätt de alltid finns för mig. Grundmurat. Osvikligt.
Hon gjorde alltså tid för mig att träffa henne.
Och till sist så hade hon övertygat mig om att det mentala haveriet aldrig
skulle inträffa.
Jag fortsatte att träffa henne några gånger till under semesterperioden.
Jag behövde det, en fast punkt, som kändes oerhört trygg fastän jag mådde bra.
Jag behövde liksom försäkran om den tryggheten.
Hon ställde upp helt fenomenalt på mig.
Vilket K också gjorde när hon återvände från sin semester.

Därför både är, och var, svaret att jag inte skulle gjort något alls om
J gjort en helomvändning.
Nu visste jag givetvis att han aldrig skulle göra det, så det var inget jag
på allvar ens funderade på.

Den sårbarhet jag kände, och som faktiskt fanns, som inte skulle ha ändrat något förvisso,
var om han på allvar hade visat att han ville dela sitt liv med mig, på bådas villkor.
Att ha ett jämlikt förhållande med mig, där jag räknades.
Det är det enda som skulle ha gjort mig sårbar på allvar.
Men eftersom vi inte har haft ett sådant förhållande, så var risken inte ens
mikroskopisk att det skulle inträffa.

Hade det, trots allt, inträffat skulle det utan tvekan ha utlöst något väldigt
ledset hos mig.
Att han nu, då allt var över skulle ha kommit fram till att han ville ha samma sak som
jag velat.
Ett kärleksfullt förhållande på bådas villkor.
Det skulle utan tvekan ha fått mig att för en sekund börjat tänka i de banor att
han kanske skulle ändra sig för min skull.
Något djupt inom mig har sökt det så länge, att den önskan nog alltid kommer att finnas
kvar långt inom mig.

Däremot hade det inte förändrat något.
Dels för att jag inte längre kände några kärlekskänslor för honom.
Dels för att mitt liv förändrades så drastiskt, till det bättre, sedan avslutet vid
köksbordet.
Många gånger dämpade jag mig själv när jag fick frågan hur jag mådde och kände mig efter uppbrottet.
Jag var helt enkelt rädd att folk skulle tro att jag visade upp en mask, en fasad som mörkade att jag mådde skit.
Så jag började diplomatiskt svara på ovan fråga med att; jo det känns bra, det är en stor förändring utan tvekan, men på det hela taget så känns det väldigt bra.
På så vis svarade jag upp till vad jag trodde andra tänkte om mig.
Liksom stackars Cicci, det här måste vara jobbigt för henne.
Jag möttes nämligen av en hel del medlidande ansiktsuttryck, särskilt när jag alldeles i början visade den glädje jag kände.
Det fick mig att medvetet hålla tillbaka, när jag fick frågan.
Det blev bättre så.
Medlidandet blev inte lika tydligt i folk ögon med den approachen.

Och skulle jag för ett ögonblick ha glömt vilket helvete förhållandet många gånger
varit, så har jag ett par riktigt goda vänner som skulle ha satt stopp för det hela.
Hade jag inte kunnat lita på mig själv, då hade jag kunnat lita på dem.
De skulle ha pratat med mig tills jag återfått mitt sunda förnuft.

Så ja, sårbarhet fanns, kalla den längtan kanske.
Men nej, han kunde inte ha sagt eller gjorde något som skulle ha fått mig att vilja dela mitt liv med honom igen.

Sedan, när jag fick veta att han varit otrogen, under någon månads tid,
för några år sedan, då blev det helt klart.
Efter det fanns ingen sårbarhet längre.
Tvärtom. Det fick mig att bli välbehövligt arg.
Äntligen fick jag känslan jag behövde för att sätta den gräns mot honom som
jag så länge behövt göra.
Äntligen kunde jag stå upp för mig själv.
På det sätt som passade mig alldeles utmärkt.
Jag skrev till honom, för det kändes bäst så.
I nuläge skulle jag inte ha några problem med att ta det muntligt med honom.
Jag har ingen rädsla för honom.
Jag skulle inte förminska mig själv inför honom.
Men det finns ingen anledning att prata mer om det.
Det som har varit har varit.
Han och jag vet precis vart vi har varandra, numera.

Jag kommer nog att ha en viss känslighet då det gäller honom, ett tag framöver.
Vissa gånger kan jag hajja till när någon nämner honom.
Och andra gånger passerar hans namn utan någon känsla alls.

Jag är inte arg på honom längre.
När jag tänker på hur han varit mot mig, då blir jag arg, som satan.
Men jag går inte, på något sätt, runt och känner ilska mot honom.
När jag tänker om honom känner jag liksom ingenting.
Skumt.
Det som ännu inte är bearbetat tar jag med mitt Lag på Kliniken.
De är rätt forum för det.
Så där kan jag nog tänkas bli jävligt förbannad och ledsen, och skämmas över mig själv.
Skämmas över hur jag levt mitt liv.

Framtiden är sannerligen ljus.
Och när moln väl dyker upp på den vackra himlen, då har jag Laget,
vänner och familj.
Det gör att jag känner att framtiden är ljus och hoppfull.

Hur skulle den kunna vara något annat liksom?

Brrrrrr.

Vissa dagar finns det inte tillstymmelse till värme i min kropp.
Ni vet, man får liksom hurven, och blir inte av med den.
Idag har varit en sådan dag.
Trots underställ och flera lager kläder, samt en varm dusch så vill inte
värmen infinna sig.
Den blir liksom kortvarig om den dyker upp.
Direkt jag kommer utomhus, omän det bara är för 5 minuter, så kommer frysandet,
och vägrar lämna min kropp.

Jag gissar att jag inte acklimatiserat mig än.
Jag verkar inte riktigt greppat att det är vintermode going on.

Nåväl, en dusch till på det och sedan krypa ner under mitt fluffiga vintertäcke.
Det borde göra susen.

En dag i 120 knyck.

Vissa dagar är synnerligen intensiva.
Idag har det varit en salig mix av arbete och umgänge.

Alice och jag har bland annat haft en playdate med Rex och Stina.
Det är riktigt kul.
De gillar varandras sällskap, Rex och Alice.
De har träffats en hel del, och det märks att de trivs ihop.
Vi inledde, som vanligt, med att promenera en sväng till ett grönområde med dem.
Då får de leka och busa utan begränsningar av väggar och möbler.
Rex är en mycket stilig Whippethane (tänk liten Greyhound.), i samma ålder som Alice.
Ni som känner till Whippets vet att de är smala och höga, byggda för snabbhet
och smidighet.
Det är något alldeles fascinerande med att se honom nästan bli ett med marken när han
sträcker ut sig i full karriär över de stora ytorna.
Låt oss bara säga att Alice är inte exakt byggd för snabbhet, om man säger så.
Hahahaha, Rex retar henne med sin snabbhet. Hon gör allt för att hänga med i hans
tempo men tja, låt oss säga att hon liksom är tvåa. Hela tiden.
Men roligt har de, och de trivs mycket bra med varandra även inomhus.
Det är kul helt enkelt, Alice har en kompis i stilige Rex.
Sedan att Stina och jag har kul ihop, det vet ni ju sedan tidigare, så dessa playdates
är en riktig höjdare i mina ögon.

Har även sett film på Casa Hawk idag.
Och nej, ingen rysare.
Vi gjorde annorlunda idag, Erika och jag.
Vi såg ”The Heat”, och det var länge sedan jag skrattade så mycket.
Se den, om ni vill roa er till en riktig bra komedi.
Vi skrattade så mycket att vi utan tvekan förlängde våra liv med ett par år.

Jag har även insett att de varma smörgåsar jag ibland äter, de där väldigt goda
med makrill, tomat och ost förvisso är goda, men tja det finns godare.
Fru Skogly bjöd mig på lunch i samband med filmen.
Det var varma smörgåsar. Och helt plötsligt blev jag än en gång påmind om att våra
matlagningskunskaper ligger på olika nivåer.
Vi snackar att de ligger på olika världsdelar.
Hennes varma smörgåsar är sådana som ni skulle få om ni beställde varma smörgåsar
på restaurang.
Himmel. Jag upphör aldrig att förvånas av Erikas matlagningsskicklighet.
Här har ni receptet på dagens lunch.
Jag rekommenderar dem, ni kommer att förstå precis varför.
Jag skulle lätt bjuda på dem om jag hade middagsfrämmande en lördagsafton.

Jag har även haft kunder denna dag av umgänge.
Alltså har det varit en splittrad och spretig dag.
Där mitt nya tänk och min nya planering kommit helt till sin rätt.
Yepp, jag måste än en gång berätta om förträffligheten i detta.
Jag hinner så otroligt mycket mer, utan att stressa.
Det är helt otroligt.
Nu är det en sväng genom duschen som gäller, och sedan träffa Catrin för middag.
Vi träffades härom dagen och insåg att vi ju måste träffas lite längre än
de där 10 minuterna som knäckte mitt 5 minuter tidig-tänk den dagen.
Sagt och gjort, vi bokade en middagsdejt med varandra, vilket ska bli jättekul!

Jag kommer att vara som klubbad i afton.
Dagar i 120 knyck är givande och riktigt roliga.
Speciellt när jag har möjlighet att gå och lägga mig redan vid 22.00!

Nu har det fungerat flera dagar i rad!

Ja, jag vet, jag tjatar om denna 5 minuter före-grejen.
Men den är verkligen toppen.
Haha, jasså, ni tycker jag sparkar in en öppen dörr här?
Kan så vara. Jag är bara inte lika snabb som andra.
Så nu vid den imponerande åldern av 39 år, har jag förhoppningsvis
äntligen förstått grejen med framförhållning.
Att det är okej, och faktiskt väldigt bra, att ha 5 minuter över.
Istället för att knöka in något annat, som i slutändan alltid gör
att jag istället bli sen.

Så med det sagt, jag är 5 minuter tidig nu när Alicen och jag drar
iväg på vår morgonrunda i skogen.

God onsdagsmorgon där ute!

Sorterat, osorterat, sentimentalt och osentimentalt.

”Fundera inte så mycket”, ”ryck upp dig”, ”du ska se att det ordnar sig”,
”skärp dig”, ”du blir så enkelspårig”, ”tänk positivt”, ”du oroar dig alldeles för
mycket i onödan”.

Jag har hört dem alla.
Och varenda gång har jag känt mig missförstådd och osynlig.
Jag vet att allt ovan sades av vänlighet och omtanke för mig.
Utan tvekan sades det med omsorg för mig.

Men med den olyckliga följd som blir när man inte förstått vad det handlar om.
Istället för att skapa en närhet, skapades en bredare klyfta.
Vilket berodde på mig, i huvudsak.
För det var jag som inte lyckades förmedla vad jag kände och tänkte.
Mina ord, tankar och känslor var bara små fragment av allt jag egentligen ville
säga och berätta.
Men jag saknade ord.
Jag saknade förståelse för vad som hände själv.

Därför ska givetvis ingen skugga falla på de som ville hjälpa med ovanstående meningar.
De gjorde sitt allra bästa utifrån en situation som inte gick att förstå.
Som jag aldrig lyckades förmedla.
Utan när jag än en gång började prata, för den hundrade gången i ordningen, hörde den
som lyssnade samma sak som hundra gånger tidigare.
Och kände samma hopplöshet som hundra gånger tidigare.
För dem var det här enkelt.
”Gör si eller så”. Underbara, varma och goda råd har jag fått många av.
Och jag har sällan kunnat ta till mig dem.
Vilket naturligtvis frustrerade mig såväl som dem.

Jag kände att det måste vara något fel på mig.
Varför kunde jag inte bara göra? Det här var enkelt. Det var jag som komplicerade
till det hela.
Det måste vara något allvarligt fel på mig.
Runt, runt gick tankarna och känslorna.
Jag hörde rådens braighet, men klarade sällan och aldrig att följa dem.

Av den anledning att den som gav rådet och jag, aldrig befann oss på samma nivå.
Vi var kanske till synes på samma plan, men i verkligheten fanns oceaner av skillnader
mellan oss.
Först när jag fick kontakt med Kvinnojouren kände jag förståelsen för det jag så desperat
försökte sätta ord på.
Hon tittade på mig. Lät mig prata och prata. Orden ville aldrig ta slut.
Jag pratade helt utan rädsla för att framstå som galen. Som om jag inbillade mig allt.
Jag pratade inte längre med den självcensur jag alltid annars gjorde, av rädsla för att
framstå som helt dum i huvudet, som inbilsk eller som paranoid.
Orden forsade.
Hon ställde följdfrågor som visade att hon förstod. Hon pratade själv, med mina ord.
Min igenkänning var total.
Jag nämnde min barndom i förbifarten. Hon drog de följder som min barndom har till mitt
vuxna liv, som några år senare skulle komma att dominera arbetet på Kliniken med
K och L.

Jag visste efter mitt samtal med henne att jag inte på något sätt var galen.

För mig var det enormt att bli förstådd.
Att mina ord förstods. Och inte vändes till min oförmåga att styra upp en situation.
Min oförmåga att styra mitt eget liv.
Jag fick den förståelse för mig själv som jag behövde.
Jag hade alltid känt att det var mitt fel att jag hamnat i det här.
Att jag fick skylla mig själv eftersom jag inte kunde sätta gränser, eller följa
goda och väldigt bra råd.
Jag tog skiten från mig själv, och jag tog skiten från min omgivning.
Jag visste alltid att det var helt galet.
Att det inte stämde.
Att jag aldrig givit mitt medgivande till det här.
Men i en värld där vi alla förväntas kunna sätta gränser för vad vi vill och vad
vi inte vill, då faller sådana som jag mellan stolarna.
Och tar oss inte upp.
Vi blir liggandes undrandes vad fan som är fel på oss.
Varför vi inte bara tar och skärper oss.

Andras förakt mot mig och mitt sätta att vara.
Mitt eget självförakt.
Och känslan av att det här är så grymt orättvist.

Allt detta för att jag inte hade orden att förklara.
Kombinerat med människor runt mig som inte hade erfarenheten att förstå.

För det är endast, och då menar jag uteslutande endast folk med liknande erfarenhet av
det här som förstår. Som kan förstå till fullo.
Kanske människor som levt i närheten av sådana här situationer förstår lite bättre.
Att de förstår det maktlösa i det hela.
Men ändå stannar kvar. Och finns.

Kanske tror andra att de förstår, men jag kan avfärda det direkt.
Du har inte en chans i helvetet att förstå.

Och var glad för det.
Var oerhört glad för det.
För det är jag. För din skull.
För det betyder att du själv aldrig blivit utsatt.
Vilket är oerhört gott.

Och nej, det är inte min mening att vara orättvis här. Att förringa all hjälp jag fick.
Timmar och åter timmar av funderingar, frågor, ältande som gick runt, runt.
Jag slet ut mina vänner till bristningsgränsen.
Jag satte vår vänskap på prov bortom vad den egentligen borde ha klarat av.
Jag i min desperation och oförmåga att förstå, jag försökte få dem att förstå
det jag inte själv förstod.
Vissa försvann på resans gång. De behövde rädda sig själva från det som var jag.
Det våldsamt destruktiva som var jag. Som delvis är jag, fortfarande.
Katta och Erika blev kvar.
Varenda gång jag tärde på oss. Varenda gång jag använde dem för att leva själv.
Det är smärtsamt att tänka på det.
Gråten sliter i mig när jag tänker på dem, för att det är så ohyggligt smärtsamt
att tänka på vad jag gjort mot oss.

Att de i stället för att lämna mig och rädda sig själva, blev kvar hos mig.

Och de förstod till en viss gräns, de gjorde sitt absolut bästa utifrån den
situation som var.
Jag tänker på hur värdefullt det var.
Omän vi inte förstod varandra så fanns omtanken där.
Och de gånger jag var med dem så var jag glad. Omän jag var ledsen.
Ofta såg jag nog väldigt glad ut, just för att det ibland var de enda gångerna
jag kände mig trygg och någorlunda avslappnad.
Den timmen jag var där så kunde jag andas.
Jag fick en paus från mitt liv, omän jag pratade oavbrutet om just mitt liv.
För en timme slapp jag mig själv.
Jag kunde ibland skratta uppsluppet, som om det inte fanns några problem i välden.
Känna inom mig att här vill jag vara kvar för alltid.
Bara för att i bilen hem känna hur snaran drogs åt, hur skrattet försvann, hur oron
kom över mig igen.
Ångesten som en kall, blöt filt runt min hela existens.

Det var år senare K och L kom in i mitt liv. Som vi blev Laget.
Där klickade det.
På sätt som det aldrig gjort i psykets regi förr.

Helt plötsligt slapp jag idiotiska floskler som ”alla människor är lika mycket värda,
det gäller även dig, visst vet du det?”
Jag menar, säg den mening till den som inte känner något egenvärde, och helt plötsligt
befinner vi oss på var sin sida av jorden.
Och du som psykolog/terapeut har inget längre som får mig att vilja säga ett enda djävla
ord till dig.
Någonsin.

Du har förbrukat mitt förtroende med att utgå från att jag känner egenvärde, att jag
känner kärlek och respekt för mig själv.
Så grundläggande misstag gjorde att jag kom att sitta av tid i olika arbetsrum.
För de tog inte reda på vart jag befann mig. Och helt plötsligt fanns inget hos mig som
ville berätta.
En annan terapeut sa till mig att ”tror du verkligen han (syftat på J) menade det
så, han älskar dig, varför skulle han mena något sådant?”.
Och där dog den terapeuten, inte bokstavligt eller så, men han gjorde det fatala
misstaget att ta något för givet. Utan att ha tagit reda på situationen.
Han sa något som en ”vanlig” person förståeligt nog kunde ha kläckt ur sig.
Men när han, som professionell, tog för givet att han greppat situationen, och alltså
missade så fatalt, då upphörde han och jag att fungera.
Han visade att han inte tagit in eller accepterat att jag kände som jag gjorde.

Ett sådant misstag från en terapeut/psykolog kan bli ett direkt avgörande.
För där och då dog mitt förtroende för honom.
Och förtroenden som är brutna mellan behandlare och patient går inte laga.
I alla fall inte för mig.

K och L kom aldrig att ställa några så dumma och idiotiska frågor till mig.
Jag vet inte varför de aldrig gjorde det.
För att de hörde mig, det jag sa och det jag inte sa?
För att de tog reda på vart jag var, på vem jag såg mig själv som.
Med vänlighet och total respekt.
Jag vet inte. Men något annorlunda var det med dem. Utan tvekan.
18 år av terapi senare, och helt plötsligt fanns några som gjorde skillnad.
Deras sätt gjorde att jag byggde upp ett grundmurat förtroende för dem.
Deras sätt att se mig och bekräfta mig.
Att jag inte är galen, inbilsk eller paranoid.
De förklarade istället varför jag uppfattar mig själv som galen, inbilsk och paranoid.
De pratar om mönster.
De pratar om överlevnad.
De pratar om dåtid som formar nutid.
De pratar om vikten av att förstå.
Om att känna förståelse och medkänsla med sig själv.
De pratar om vikten av att vara sin egen vän.
Om vikten av att bygga upp sin självkänsla så gränssättning börjar bli möjligt.

Vi drar inte alltid jämt i vårt Lag.
Absolut inte.
De är fördjävliga ibland.
Jag är fördjävlig ibland.
Jag får slita arslet av mig.
De får slita arslet av sig.
Jag blir ibland desperat, frustrerad och förbannad.
Men likafullt så fortsätter vi. Lika oförtrutet som alltid.

Jag vet att de gör det för min skull.
Jag berör dem. Min historia berör dem. Det som hänt mig berör dem.
Jag förstod det inte i början. Utan tänkte att jag är jobb för dem, precis som
alla andra patienter de möter.
Men jag vet numera att jag är mer än så för dem.
De visar mig det både nu och då.
I ord, i handling, i gester.
De får mig att känna mig speciell.

Vi har lång väg kvar med varandra.
Jag är glad att jag har dem vid min sida. De är den trygghet jag själv inte är.
En dag är vi så klara som vi kan bli med varandra.
En dag kommer jag inte att träffa dem något mer.
Men jag är rätt säker på att när den dagen kommer så är det den bästa känslan ever.
Att veta att jag är trygg och stabil i mig själv.
Att jag är det utan att de står på var sin sida om mig.

Istället kommer vi att springa ihop med varandra på olika ställen runt om i stan,
och då kommer vi att höja handen och vinka glatt till varandra samt ge varandra en
riktigt varm kram.
Och ses vi bara på håll så kommer jag att visa dem min segergest, och då vet de
med all tydlighet hur fantastiskt jag mår.

De gav mig mitt liv tillbaka, för att de aldrig gav upp.
För att de aldrig ger upp.

De har kämpat så hårt med mig om självmedkänsla, om egenvärde och om gränssättning.
Hela tiden i motvind.
Jag har förstått, men inte kunnat ta till mig det hela.
För på ena sidan av mig stod de, och på andra sidan stod J.
Och honom skulle jag ha följt så långt som det krävdes.
Det blev mer och mer slitningar det sista året.
Min operation förändrade mig, fastän jag kämpade hårt för att vara densamma Cicci.
Så folk skulle känna igen mig, och inte tycka att jag blivit en annan person
bara för att jag gick ned i vikt.
Jag vill aldrig att någon ska känna eller tycka att jag tror att jag är förmer än någon annan.
Att min nyvunna smalhet skulle ha gjort att jag någonstans tycker att jag är bättre än du.
Jag gissar att det är fantasifoster i mitt huvud.
För jag har bara mötts av grundmurat stöd och uppmuntring i och med min kropps förändring.
Jag har aldrig stött på någon typ av missunsamhet, tvärtom.
Min omgivning har varit väldigt glada för mig.
Från början tänkte jag att det har med min minskade storlek att göra.
Nu undrar jag om det kanske inte hade mer att göra med att de såg att jag mådde bättre,
som människa.
Kanske har det synts omän jag gjort allt för att vara samma, gamla Cicci.
K och L har gång på gång försökt få mig att känna glädje över det jag åstakommit,
men jag har tonat ned det och velat vara mitt vanliga jag.
Fastän de sagt att förändringar har skett, och att jag inte är samma person längre.
Att hålla kvar vid mitt gamla jag, av rädsla för att stöta bort personer, det är
inte ultimat.
Så dels har resultatet av min operation förändrat mig, fått mig att utvecklas, och
dels har K och L kämpat hårt med mig om uppbyggandet av egenvärdet.
På den andra sidan stod J.
Kvar i sitt vanliga jag, och levde med min förändring. Som han inte bett om.
Det blev kraftiga slitningar, han på ena sidan och mitt Lag på andra sidan.
Och jag ville gå med mitt Lag, men kunde inte.
Utan jag gick med J, vart han ville.

Tills han inte ville längre.

Och det är utan tvekan det absolut mest vänliga han någonsin gjort mot mig.
Att göra slut med mig.
Det var inte en kärlekshandling från hans sida, utan han var less, han kände inget för mig,
kände ingen framtid mellan oss.
Men för mig blev det en kärleksförklaring.
För det var han som gav mig tillbaka mitt liv.
Utan hans avslut hade jag aldrig kunnat följa mitt Lag.
Det finns inte en chans i denna värld att jag valt deras väg före hans.

Det jag var mest rädd för, visade sig bli det bästa som någonsin kunde ha inträffat.
Jag kände det i samma ögonblick.
Jag har skrivit om det förr, och jag lär återkomma till det gång på gång.
För det är så oerhört för mig.
Jag har ett liv. Helt plötsligt har jag ett liv, som är mitt att leva.
Jag blev fri från den oro och ångest som förlamat mig.

Jag tror det är därför jag ständigt återkommer till just detta.
Bara för att det är så oerhört stort för mig.
Och kanske är det bara den som inte ägt sitt eget liv som kan förstå det fullt ut.
Hur det är att andas fritt. Fritt från oro, ångest och rädsla.

Rädsla finns givetvis fortfarande i mitt liv.
Oro och ångest också, för den delen.
Men nu ligger de på helt andra plan.
På långt mer hanterbara plan.
Där jag tänker mig att det är normalt att känna oro, ångest och rädsla.
Jag börjar känna en viss självkänsla. Ett visst egenvärde.
Gränssättning och allt vad det innebär börjar i det lilla faktiskt fungera.
Jag tänker om mig själv på ett helt annat sätt.
Min självkänsla har börjat formas.
Jag har lättare för att följa mitt Lag. Jag kan ta till mig på ett annorlunda sätt.
Vi kämpar fortfarande, och det får ta tid.
Jag har ingen brådska längre.
Vetskapen om att jag inte är galen, inbilsk eller paranoid stärker.
Jag vet varför jag känner och tänker som jag gör.
Jag vet varför jag hamnat där jag hamnat i livet.
Jag har gjort som andra före mig, i min situation har gjort.
Det fria val vi gärna tänker oss ha, har jag inte haft.
Inte sedan jag var 6 år gammal.
När jag växte upp och började forma det som skulle bli jag, gjorde jag det med
överlevnadsmekanism, så långt ifrån det sunda med en uppväxt man kan komma.
Jag har den förståelsen nu, att mitt fria val och min person togs ifrån mig då.
Och det är vad som fört mig till att vara den jag är idag.

Men nu, nu när mitt liv är mitt, för första gången på många år, då blir det annorlunda.
Jag är mitt i allt det skakiga på en väldigt trygg plats.
Mitt liv må vara nytt och kännas främmande och skrämmande.
Men framför allt är det nytt i bemärkelsen att jag känner mig nyfiken och förhoppningsfull.
Ni vet, liksom förväntansfull.

Det är så annorlunda och fantastiskt.
Hur kunde jag ha så tur?

Allt jag kan tänka på är att lägga mig och sova.

Status: medvetslös/koma/stirrande/hjärnslö.
Så känns jag när jag nu sitter här i soffan.

Jag är trött.
Idag har varit en intensiv dag.
Både bra och mindre bra.

Förmiddagen ägnades åt ett projekt som jag har det stora nöjet att
få delta i.
Jag känner mig entusiastisk, intresserad och nyfiken.
Det blir skapande på en lite annan nivå än den jag i vanliga fall ägnar mig åt.
Det är något jag kommer att få göra ihop med andra människor.
Kul.
Inget som jag i nuläge kommer att skriva om, men det kommer.
Inte för att säga A och sedan hålla inne med B.
Utan jag berättar mer när jag vet mer, helt enkelt.
Allt är i sin linda, därav den till synes hemliga approachen.
Stay tuned.

Väl inne på det här med hemligheter i mitt liv.
Jag har även ett annat projekt i startgroparna.
Det är mer av privat natur.
Ihop med endast en annan, och experthjälp från mitt Lag, vilket de inte vet om än.
Ska fråga och informera dem på torsdag.
Och det är inget jag heller kommer att lägga ut texten om i nuläge.
Nej, jag är inte hemlig av mig som person, det borde vi alla veta som hängt här inne
på bloggen.
Det är bara att var sak har sin tid, helt enkelt.

Dessa två projekt känns otroligt spännande.
De har vissa gemensamma nämnare, på det sätt som passar mig finfint.
Jag ser fram emot höst/vinter/vår i och med dessa saker i mitt liv.
Det kommer att bli kul. Det kommer att bli svårt. Det kommer att ge mig mycket.

I övrigt har jag haft en sisådär dag.
Tidsmässigt har det gått mycket bra.
Har hållit mig till min regel, 5 minuter tidig, nästan hela dagen.
Det krisade till sig efter lunch, mycket irriterande.
Felet var helt och hållet mitt.
Jag träffade Catrin och kunde inte slita mig.
Det var alltför kul att stå och prata med henne.
Så 5-minutersregeln kom lite på glid.

Fick även ett mildare hjärsläpp under Affektgruppen idag.
Behovet av att fly kom över mig.
Vilket jag också gjorde.
När oron blir för stark kan jag inte sitta stilla. Det går bara inte.
Så jag tackade för mig innan vi var klara.
Jag behövde ut i friska luften och få bort känslan av hopplöshet som hade
lagt sig som en blöt filt över mig.
Den friska luften hjälpte.
Jag kunde röra kroppen. Gick en sväng på Ica Kvantum, strosade omkring där i
30 minuter, planlöst bland hyllorna mitt under rusningstrafik bland gångarna.
Det var ljuvligt.
Jag rensade både i tanken och i känslan.

Hoppet kom tillbaka, lite grann åtminstone.
Hopplösheten blev i alla fall lite blekare.

Det har varit en krävande dag idag.
Jag sitter här med huvudvärk och blossande röda kinder.
Tankarna rör sig i sirap.

Tidigkväll på Norrböle är vad som gäller ikväll.
Och fantastiskt så mysigt det är med hund när livet känns lite jobbigt.
Det gör underverk att hon bara finns, att hon kommer och lägger sig i mitt knä.
Fantastiskt.

Ursäkta, nu hörde jag inte riktigt?

Nu ger jag upp.
I exakt denna stund faktiskt.
Jag har en propp i örat.
Japp, en vaxpropp, Charmigt så det förslår!

Jag har haft den i någon månad, och behandlat själv med Revaxör, utan framgång.
Dagen är alltså här, när jag blivit less, riktigt less på detta.
Att ha kraftigt nedsatt hörsel på ena örat är inte min grej, uppenbarligen.

I morgon bitti ringer jag till Heimdall, och ber dem lösa mitt problem.
(Oh yes, I crack myself up…)

Jag står inte ut med det här halvdöva.

Inget klättrande i gardinerna. So far.

Sådär ja!
Från och med idag är jag helt utfasad från min antidepressiva medicin.
I två veckors tid har jag ätit halverad dos.
Och idag äter jag alltså ingen dos alls.

Dessa två veckor har gått riktigt bra.
Har överlevt, trots känningar de första dagarna och även en kvinnocykelpoblematik.
På det hela taget är jag väldigt, väldigt nöjd med det hela.

Nu när jag alltså slutat helt kan det kanske tänka sig att jag kommer att känna av det
hela ytterligare.
Från en halv tablett till ingen tablett är trots allt en halv tabletts skillnad.
Försvinnande liten skillnad förhoppningsvis.
Om några känningar skulle få för sig att dyka upp vet jag att de blir ytterst kortvariga.
Det här gillas massor!

Nu är det morgonpromenad som hägrar.
Och ja, idag är det hålla schemat som gäller. 5 minuter tidig, är mitt mantra.

God måndagsmorgon på oss alla.

Vinterluddor, rosor, god mat och lallande av tid. Yes, det är min helg, sammanfattningsvis.

Söndag afton.
En middag bestående av tacos ligger finfint i magen i skrivande stund.
Hela helgen har förövrigt innehållit god mat.
Champinjoncrepes, grillat, surströmming och tacos.
Samt Erikas ubermumsiga smörgåsbakelse.

Mina smaklökar har sannerligen gjort sig ett kalas i helgen!

Helgen har gått alldeles för fort.
Jag har inte hunnit med ens en bråkdel av vad jag hade tänkt mig.
Det är grymt irriterande.
För mitt schema och mina planer var inte för högt satta.
Tvärtom. Jag planerade väldigt vänligt för mig själv.
Men då börjar jag lalla istället.
Jag tappar fokus. Spiller värdefull tid.
Fan.

I vilket fall.
Schemat för kommande vecka blir desto mer intensivt.
På ett bra sätt.
Så länge jag håller mig till schemat och planen och alltid ser till att hålla mig
5 minuter tidig.

Inget lallande blir alltså av.
Utan effektivitet är vad som gäller.

Mammas födelsedag är firad i helgen.
Fina, fina mamma som blir 69 år idag.
Varken hon eller jag kan liksom förstå det. Greppa det.
Hon känner sig yngre och jag tycker att hon är yngre.
I vilket fall, hon är född 1944 och då fyller man detta året 69 år.
Det är underbart i vilket fall.
Vi har ätit gott och firat med roliga presenter.
Vickan, gissa om resten av oss Degermans gillade hårlocken du skickade!
Vi saknar dig massor!

I helgen har jag även kommit underfund med vilka saftiga ätstörningstankar jag
fortfarande harvar runt med.
Ränderna går inte ur i första taget.
Jag har fullföljt en del tankar, och andra tankar har jag låtit stanna vid just tankar.
Ska se om jag kan samla ihop mig nog att göra ett blogginlägg om de tankar som
river omkring i mig.

För övrigt har jag vinterluddor på min silverkula till Golf numera.
Besökte Kåge i afton, och min goda vän Patrik levererade även denna gång.
Han är en total fena på att tålamodigt byta mina däck höst och vår.
Utan att med ett enda ord eller enda blick anse att jag borde sköta det själv.
Nix, han skiftade däck åt mig, och var glad hela tiden.
Tänk er det!
Jag blir lika glatt överraskad varenda gång jag ber honom om hjälp, och han alltid svarar ja.
Han svarar ja liksom så självklart.
Det gör mig så otroligt varm inombords.
Han är sannerligen en klippa i mitt liv.
Och har varit så under många, många år.
Faktiskt ända sedan jag var 18 år.
Han är helt suverän, och idag blev jag påmind om det än en gång.
Så nu är det okej om det fortsätter vara halkigt ute på vägarna, nu är jag redo.

Fick för övrigt en alldeles fantastisk överraskning när jag kom hem i afton.
Det var andra delen av familjen Näslund/Olsson (Patrik som är klippan här ovan,
är Olsson i denna mening) som hade lämnat fina rosor och ett presentkort från
Systembolaget på mitt bord.
Anna hade lånat min lägenhet en natt. Det är ibland en bra sak att ha en säng i stan
när man bor i Kåge, och bussar inte alltid går på den tid av dygnet man själv behöver
fraktas fram och tillbaka.
Jag möttes alltså av blommor och presentkortet när jag kom hem, som tack för sängplatsen.
Så gulligt, gissa om det värmde i Cicci-hjärtat. :)

Summa summarum, batterierna är laddade för en ny vecka.
Den inleds starkt genom en heldag på Kliniken.
Japp, det gäller att vara utvilad och taggad då.

Ha er en riktigt härlig söndagskväll folket!