5 minuter tidig, i det vida perspektivet.

How sweet!

Hörrni, visst är det härligt när julklapparna börjar vara färdiginköpta?
Jag gillar nämligen att vara klar med de inköpen rätt långt från datumet då
tomten kommer för att dela ut dem.
Det gör att det finns gott om tid att fundera ut vad man vill köpa till de där
”omöjliga” personerna.
Jag gissar att jag är långt ifrån ensam om att ha den typen av person i min närhet.
Ni vet, där det i stort sett är omöjligt att hitta något man tror kommer att göra dem
glada eller passa deras smak.
Jag vet inte exakt vad som karaktäriserar dessa ”omöjliga” personer, men de behöver
ingen närmare presentation, vi vet precis vilka de är i våra respektive liv, don´t we?

I alla fall, nu börjar jag vara klar med mina julklappsinköp.
Det är endast Erika och min gudson Casper som i nuläge är utan klappar om tomten
skulle komma i morgon.
Tack och lov är tomten en punktlig man.
Åtminstone endast med några dagars plus eller minus hit och dit, i dessa plus/bonusfamiljetider.
Det finns helt enkelt inte en chans att han ska kunna fixa allt den 24 december i dessa
nyfamiljstider.
Så förvisso att han fått tänka om och göra annorlunda, men tja, än är det
några veckor kvar innan det är dags att börja spana efter Rudolf och gänget.
Det gör att jag kommer att ha gott om tid på mig att pressa Erika på lämpliga önskemål,
samt Jessica på bra idéer vad gulliga gudsonen Casper kan tänkas vilja ha eller behöva.

Det känns så himla bra att ligga i framkant datummässigt i julklappsshoppingtider.
Det blir liksom en stressfri tillvaro.
Att mitt Visakort däremot är stressat bortom igenkännlighet, är en helt annan femma.
Det stressfria gör att jag istället för att härja på stan, göra Solbacken eller
dammsuga Nätet efter lämpliga julklappar kommer att kunna ägna mig åt något
som är långt roligare än så.
Nämligen julbakning.

Jag LÄNGTAR!
Saffransbullar, lussekatter, mjuk pepparkaka och någon typ av julgodis är planen.
Ska bli hur kul som helst!
Jag tokmyser bara vid tanken!

Inget bakande idag dock, jag vill spara det tills julen närmare sig ännu lite till.
Julmusik i högtalarna och bakning, det kommer att bli hur kul som helst!
Jag känner mig på vansinnigt bra humör denna lördag.

Hade jag skrivit det här inlägget direkt efter morgonpromenaden hade det dock sett annorlunda ut.
Motionsrundan med Alice var HALKIG.
Vilket gör den mindre rolig än vanligt.
Det är förvisso ordentligt sandat, jag hade även bråddar på mig, men inte fan hjälpte det.
Eller jo, det klart det hjälpte, men det gick ändå inte hålla det tempo jag ville hålla.
Tempot blir tyvärr mer långsamt lika fullt, och kroppen känns allmänt stel efteråt, vilket
förmodligen beror på att man går som om man har skitit ned sig, för att undvika att
flätta och falla.
Det blir inte riktigt en promenad i min smak.

Tur alltså att jag väntade ett tag med att sätta mig vid datorn.
För nu är den crappy motionsrundan glömd, och jag sitter alltså här toknöjd efter en julklappsshoppingsväng.
Innehållet i tvättkorgen är också borttvättat.
Gjorde även biblioteket ett besök, så nu har jag en bok om rasen Jack Russell att sätta ögonen i.
Det ska sannerligen bli spännande att läsa om just Alicerasen specifikt.

Inte illa pinkat för en lördag som har många timmar kvar att bara mysa ihop sig på.
Sweet indeed!

Tunghäfta? Nej, har aldrig hört talas om det ordet.

Puuuhhh, vem har sagt att helg innebär softande?
Nåväl, idag har varit en dag i 120 knyck.
Och en väldigt bra sådan, på alla sätt och vis.
Fast det medför också att denna kväll tillbringas i total förslappning
i föräldrarnas soffa.

Dagens absoluta höjdare var en teater.
”Den stora festen” spelad av UngHästen vid Västerbottensteatern.

Jag ingår i ett projekt, som för tillfället inte kan nämnas mer än såhär.
I och med det blev jag och de andra i projektet inbjudna till genrepet till föreställningen.
Hur finfint var inte det?!
Till det bjöds det på mat. En väldigt god plocktallrik med julbetoning.

Tillbaka till föreställningen.
”Den stora festen” är en improvisationsteater.
Det betyder att skådespelarna i stort sett improviserar hela föreställningen,
baserat på en väldigt grov stomme.
Det är hysteriskt kul, vad som helst kan hända.
Det är nämligen vi i publiken som ”styr” handlingen.
Och det gör en engagerad publik och skådespelare som jobbar hårt och har roligt.
Det var precis hur kul som helst att få uppleva denna föreställning.

Jag är otroligt imponerad av dem.
De har ett så fritt tänkande.
Det flyter så otroligt lätt.

Helt suveränt var det. Samt att maten kom från ”Den tyske kocken”, vilket för oss
Skelleftebor borgar för riktigt god mat.

Det var sannerligen en upplevelse.
Jag åkte därifrån så otroligt nöjd.
Hela jag sjöng liksom glatt inombords.

Det har varit en suverän dag, helt enkelt.
Och trött är jag, precis hur trött som helst.
Det tar på att vara publik på en improvisationsteater, kan jag berätta.
Det handlar om delaktighet. Det handlar om att vem som helst också kan bli
upplockad på scen för att delta därifrån. (Hjälp!)
Tack och lov fick jag göra mitt deltagande från publikens plats.

Nu är det tillbaka till det förslappade läget som gäller.
Ha det toppen där ute i stugorna!

Gränssättning, konturskapande, taktpinnar och avocado. En intressant sallad, indeed.

Det går framåt.
På ett helt annat sätt än tidigare.
Haha, undra hur många gånger jag både tänkt och skrivit ovanstående två meningar.
Det måste vara en väldansch massa gånger.
Och det är väl precis så det är.
Vissa gånger harvar jag på, utan att känna att jag gör några egentliga
framsteg i mitt arbete på Kliniken.
Men så wihoooo, så släpper det.
Och teorin börjar fungera i praktiken.
Det är lika jäkla fantastiskt varje gång det händer.

Minns ni tidigare i veckan, då det sket sig rejält?
Häromdagen, när grannen alltså ringde på och berättade att Alice skäller när hon är
hemma själv.
När hon har MF. Mattefritt är inte så najs som det kan verka, uppenbarligen.
Hur som haver.
Mina känslor rev igång rakt av.
Först och främst blev jag både förvånad och chockad.
Jag hade inte den blekaste aning att Alice skäller när jag är borta.
Att hon inte mår riktig bra av att vara ensam.
Det gjorde ont att förstå.
Sedan matade tankarna på i mycket snabb takt, men ruskigt matchande katastrofkänslor.
Alice mår inte bra hos mig. Jag är en dålig matte. Jag har inte förstått hennes behov.
Jag kan alltså inte ha kvar henne.
Gina kommer att ta tillbaka henne när hon förstår att jag inte kan erbjuda ett bra
hem för Alice.
Jag skämdes som satan för att jag inte förstått att det inte fungerar att lämna
henne själv än. Hennes och min situation är så färsk att jag inte på något sätt
kan ta för givet att det ska fungera.
Hon må vara en fullvuxen, men hos mig har hon bott endast 2 månader, och vi håller
på att lära känna varandra fortfarande.
Jag kände mig så otroligt dum, att jag inte förstått det.
Skammen slog in dörren hos mig.
Jag kände mig helt enkelt rätt djävla värdelös som hundägare.

Och som om det inte räckte hade jag erbjudit min granne att ta hand om Alice
dagen efter.
Min granne erbjöd sig nämligen vänligt att ta hand om Alice om jag blir borta en timme
här och där.
Hon erbjöd sig ett antal gånger och jag började känna mig trängd.
Då gör jag som jag alltid gör, jag blir medgörlig.
Och frågade om hon vill ha hand om Alice dagen efter.
Vilket hon gärna ville.
Det frågade jag alltså, fast jag absolut inte ville.
Av den enkla anledningen att jag inte känner min granne.
Vi har endast hälsat på varandra under årens lopp.
Aldrig utbytt en endaste mening under denna tid.
Och helt plötsligt hade jag försatt mig i en situation där jag erbjöd henne att ha
hand om någon så dyrbar för mig som Alice.
Vilket gjorde mig absolut rasande på mig själv, för att inte tala om besviken.
Jag frågade henne det för att hon, ett antal gånger, alltså erbjöd sig att se efter Alice.
Och jajamän, Cicci, er undertecknade, kan inte sätta gränser, så jag frågade.
Fast jag inte ville.

Nu vill jag poängtera, å det mest tydliga, att jag absolut tror min granne om att
ta hand om Alice och få henne att må gott.
Absolut.
Vad det handlar om är bara att jag inte känner henne. Än.
Hon visade sig, när vi stod och pratade, vara väldigt trevlig.
Likafullt, jag vill lära känna henne lite bättre innan jag lämnar över Alice.
Så enkelt är det bara.

När grannen och jag gått in till våra respektive lägenheter kom allt över mig.
Jag var både kall och varm på samma gång.
Tankarna och känslorna slog omkull mig.
Jag skulle inte kunna behålla Alice. Så enkelt var det bara.
Samt att jag gått med på att lämna bort henne till grannen dagen efter.
Ångesten blev vansinnig.
Jag började äta, liksom trycka i mig smörgåsar.
Jag duschade i dryga 30 minuter.
Allt för att komma bort från allt jag kände.
Jag lugnade mig något, men fortsatte att äta resten av kvällen.
Ringde mamma mitt i alltihopet.
Drog händelseförloppet för henne.
Hon var långt mer sansad än vad jag var, så samtalet på endast 3 minuter tog ned
mig på marken igen. Fick mig att bromsa upp.
Fick mig att bli tillräckligt klar i huvudet för att börja göra en del schematiska
övningar som jag fått av K och L, mitt Lag.
Jag följde dem till punkt och pricka, och se på fan, läget förändrades.
Känslorna blev mindre starka, och hjärnan kopplades åter in.
Helt plötsligt fick förnuftet en röst, som kunde tala till känslorna och få dem att
lugna sig.
Tack gode gud för de mycket konkreta tankeövningar jag fått från Kliniken.
De förändrade hela kvällen.
Ifrågasättandet av automatiska tankar, var vad övningarna handlade om.
Och den tanken var alltså att jag inte skulle kunna behålla Alice.
Vilket, vid endast tanken, får mig att komma ur balans.
Lägg då till en känsla som matchar det.
Och jajamän, Alice saker var i princip redan packade och jag skulle återställa
henne redan följande morgon till hennes Gina.
Skulle jag inte göra det frivilligt skulle hon komma och hämta henne ändå.

Men, nu kom alltså förnuftet tillbaka, och känslorna lugnade ned sig.
Lät sig talas tillrätta.

För att göra en lång historia kort (vilket förvisso redan är alldeles, alldeles försent)
så kom jag fram till att jag visst kan vara matte åt Alice.
Ja, jag gör utan tvekan misstag, jag har aldrig haft hund tidigare, så misstag är
liksom givna att hända.
Och ja, jag har absolut inte greppat vad som är bäst för Alice jämt, men med förnuftets
röst insåg jag att det också är okej.
Jag lär mig eftersom. Det får ta tid. Alice mår bra hos mig, vi lär oss ihop hon och jag.
Jag har goda vänner med stora erfarenheter av hundar, som jag kan fråga om råd.
Jag har K och L, som förutom det finfina med att ingå i vårt Lag även är fenor
på hundar, båda två.
Så till den milda grad att de håller kurser av olika sorter på en brukshundsklubb krokarna.

Jag är alltså i allra bästa tänkbara händer för att vara en total nybörjare på hund.

När den tanken landat och även övertygat känslorna, då lättade det.
Jag packade mentalt upp Alice saker igen, och kunde åter gosa med henne.

Sedan följde något som är ännu bättre.
Det som hänt innan var stort, att vända känslan är inte en liten sak att göra.
Särskilt inte i en situation av kris.
Det låter kanske lite klent här när jag berättar om det, men för mig var det enormt.
Men det enorma skulle faktiskt toppas av en ännu bättre sak.
Jag tog tillbaka helt enkelt tillbaka taktpinnen.
Genom att inse, på ett mycket enkel, vänlig och okomplicerat sätt, att jag inte behövde
lämna bort Alice till granen.
Att det är något jag ju faktiskt väljer själv, om jag vill eller inte.
Jag kan utan problem eller konstigheter plinga på hennes dörr, förklara att mina planer
är ändrade och att jag inte behöver hennes hjälp med Alice i nuläge.
Och samtidigt tacka henne för hennes faktiskt väldigt gulliga erbjudande.

Helt plötsligt var hela mitt inre LUGNT.
Allt stannade av.
Det kändes helt plötsligt så självklart.
Att jag ju väljer själv vad som passar mig.
Jag fnissade till för mig själv, minns jag.
Vetskapen om att jag faktiskt styr själv fick mig att känna mig smulans
hög på livet.

Det som gjorde det hela väldigt kraftfullt var att jag hörde L:s röst i mitt huvud.
Jag visste precis hur hon skulle säga till grannen.
Hon är en fena på det där. Hon har ett alldeles speciellt sätt att uttrycka sig på,
som är vänligt och positivt, särskilt då det gäller att hålla sina egna gränser.
Och jag har hört henne i just detta sammanhang många gånger.
Vi har, som bekant, pratat mycket om gränssättning under årens lopp.
Jag har hört henne göra alternativa scenarion till mina aktuella problemområden då
det gäller gränssättning.
Och nu klockade det in för fullt.
Jag hörde hur hon skulle ha pratat med min granne.
Hennes röst och hennes kroppsspråk var mycket levande i mig, och jag kopierade henne
rakt av.
Med precis det resultat jag ville ha.
Grannen svarade precis som jag tänkt mig, och jag törs nog nästan säga att vi har lagt
grunden till något som kan tänkas bli en bra bekantskap.
Vem hade kunnat ana det?

Nu är detta både kortfattat och detaljlöst, men det kvittar.
Jag har händelsen färskt i minne.
Jag har min vändning färskt i minne.

Det jag gjorde var att ta tillbaka taktpinnen.
Jag tog tillbaka min egen röst.
Jag tog fram min egen vilja.
Jag fullföljde mina gränser.
På det mest mjuka och vänliga sätt.
Precis som det allra mesta av gränssättning handlar om.

Jag vet det i teorin.
Att gränssättning för det mesta handlar om de små gesterna. De små gränserna.
Nej tack, jag vill inte ha mjölk i mitt thé.
Eller, jag skulle gärna vilja lunch på Stig.
Alternativt, torsdag passar mig bättre för en träff.

Alltså inga svordomar, höga röster eller svingande av svärd.
Gränssättning handlar om vad jag vill, vad jag föredrar, och vad
jag inte vill eller inte föredrar, i det lilla rummet.

Därför blev det här enormt för mig.

Jag har i hela mitt liv, även pågående, alltid strävat efter att vilja det
andra vill.
För jag vill tillhöra.
Inte riskera att bli bortvald.
Och då har man ingen åsikt som strider mot någon annans.
Nix, man är medgörlig.

K och L har kämpat mycket med mig om just detta.
Därför var det en enorm sak att göra.
Det var först när det kom att handla om någon annan än mig själv som jag
började röra mig i rätt riktning, det handlade ju om Alice, att jag inte
ville lämna bort henne.
Då började det fungera precis som tanken är.
Det gör mig absolut inget att jag fick draghjälp av situationen för att fixa det.
Det handlar alltid om att våga prova.
Att omsätta teori till praktik.

I mitt färska minne hade jag schematiska övningar att göra när krisen kommer.
I vanliga fall skiter jag i allt sådant när mörkret kommer.
Jag följer dit känslan tar mig.
Och hamnar alltid väldigt mörkt till.

Nu gjorde jag annorlunda, och ifrågasatte enligt schema.
Och finally, ÄNTLIGEN, kom teorin att fungera i praktiken.

Det är länge sedan jag mått så vansinnigt gott.

Det har spunnit vidare, i små, små situationer där jag i vanliga fall
inte skulle ha haft någon röst.
Låt mig bjuda på en ypperlig sådan situation.
Erika bjöd mig på lunch igår (herregud, gissa om jag är the lucky one varenda
gång jag får ta del av hennes köksmagi!).
I vilket fall frågade hon om jag ville ha avocado till min sallad.
Och jag hör mig själv säga, nej tack.
WHAT?!!!
I vanliga fall hade min mun svarat, ja tack.
Sedan hade jag ätit avocadon på min tallrik, fast jag heller varit utan den.
Bara för att inte vara obekväm eller ha en annan åsikt än min vän.
Och här snackar vi alltså om Erika, min mycket goda vän och vapendragare.
Även när det gäller henne vill jag inte riskera att bli bortvald.
Speciellt då det gäller henne, kanske jag borde säga.
Hon vet det här om mig, att jag har svårt för att uttrycka min vilja.
Det är därför hon frågar.
Många, många gånger under åren har hon lagt till; det är mig du pratar med,
det är helt okej om du vill något annat.
Hon vet. Och ändå, ÄNDÅ är det svårt som satan för mig.

Jag blir tunnelfokuserande och vill passa in, vara medgörlig och till lags,
visa att jag passar in i hennes umgänge.
Utan att tänka en endaste sekund på att det kanske stör och irriterar henne att
jag tänker så lite om vår vänskap att jag inte kan uttrycka hit eller shit till en avocado.

Men det handlar ju aldrig om det.
För mig handlar det endast om katastroftanken att kunna förlora henne som vän.
Resten, omständigheter och sunt förnuft, hamnar i skymundan.

Hehe, jadu Erika, nu blev din och min lunch föremål för granskning här, det var
nämligen ett lysande exempel.
Och ja, jag tror att vår vänskap överlevde att jag vänligt tackade nej till
erbjudandet om avocadon.
Å andra sidan, avbokar du nästa onsdag och den 14:e, så kan det tänka sig att jag
tänker om angående mitt kaxiga påstående om överlevnaden trots avocadon. :)

Nej men allvarligt folket, det här är inte så enkelt som det alltså verkar.
Någon av er kanske sitter och stirrar märkligt på mina bokstäver som formar
ord och innebörder som får er att undra vilken planet jag kommer ifrån, jag förstår er.
För när jag tänker om allt detta så är det helt vansinnigt.
Jag hör det absolut galna i det hela.
Gränssättning, som i själva verket handlar om att ett konturskapande, är komplicerat.
Speciellt om man inte har någon övning på området.
Än en gång, det förflutna gör sig påmint i nutid.

Och nu, än en gång, har det lossnat.
Jag är på väg framåt.
Jag, som lever mitt liv modig som en mus, förändras.
Bit för bit förändras jag till den jag vill vara.
Till en person som styr sitt eget liv.
Det ni. Det är inte illa pinkat för en vecka i slutet av november 2013.

Jag har gjort helg.
Ikväll slappar jag hos mina föräldrar.
Och känner mig väldigt tillfreds med livet.

När jag är oövervinnlig.

Känslan av att styra upp en annalkande dipp är fantastisk.
Och fort gick det.
Jag gick inte vilse, jag famlade inte omkring i det som höll på att
svartna runt omkring mig.

Det gör mig väldigt glad. Och tillfreds.
Så najs att få det bekräftat att det är i tanken känslan riktas om.

Det finns massor att skriva om detta hörrni, men herr Blund är på väg,
det är bästa att jag borstar tänderna och är redo när han kommer med sömnpulvret.

God natt vänner.

Ps, jag är löjligt förtjust i min Samsung. De arga tankar och smulans
svinförbannade ord jag använde för att beskriva den igår, är inte längre aktuella. Ds.

Teknikens underverk (urverk) testar mig.

Den inomboende väckaren fick ta hand om väckandet denna morgon.
Efter att ha legat vaken ett tag under morgonen, liksom i skön väntan på
att väckaren skulle ringa, bestämde jag mig för att stiga upp och
kolla vad klockan var.

Den visade 06.55
Att jag i själva verket trott mig ställa alarmet på 06.40 gjorde den
upptäckten smulans förbryllande.
Nåväl, no harm done.
Förutom att mitt, uppenbaraliga, teknikodugliga självförtroende fick sig en knäck.
Igen.

Igår lyckades jag inte svara på det första samtal som ringde in till min
nya telefon, det var tydligen för komplicerat.
Idag väcks jag alltså inte av väckaren jag ställt på den samme.

Well.
Jag konstaterar återigen att jag har en del kvar att lära om min Samsung.

Hahahaha jaja, god onsdagsmorgon på oss alla!

Lika, lika men olika.

Det är för närvarande flera inlägg som ligger i huvudet i väntan på att skrivas ned.
Jag hade tänkt ägna aftonen åt att beskriva den otroligt bra:iga sak som jag
gjorde idag. Och igår kväll.
Det jag nämnde i morse som att ta tillbaka taktpinnen.
Laget och jag firade framgången på bästa sätt idag.
Det inlägget kommer, bara inte idag som tanken var.

Nästa inlägg som cirkulerar är hur otroligt imponerad jag blir över
folk som vågar ta steget, när något känns både knöligt och jävligt,
men att man ändå liksom spottar upp sig och fixar det.
Här tänker jag särskilt på min fina kompis Anna, som idag, vid
en vuxen ålder på 32 år tog körkortet.
Alltså rent allvarligt tjejen, så grymt bra jobbat av dig.
Vilket jobb du gjort!

Jag har även ett inlägg angående det självmordsfrämjande med att vara ute
och gå när det är glashalt, precis som det är i afton, efter att det ösregnat under dagen.
Kamikazepromenader, jajamän.

Men likafullt, dessa finfina inlägg som susar runt i omloppet till trots kommer
detta kvällsinlägg att handla om min nya mobil.

Japp, jag har officiellt gått ifrån att harva runt i iPhoneträsket.
Nu är det en Samsung som står för magin.
En Galaxy S4, närmare bestämt.

Och den omställningen kan kanske inte jämföras med när man för en sisådär
15 år sedan bytte från Nokia till Ericsson.
För då var det bara att plocka fram instruktionsboken, som på den tiden var
en mindre telefonkatalog i storlek, bara för att starta telefonen.
Och vi ska minnas att på den tiden använde man den till 2 saker.
Att ringa med och att sms:a med.
Något annat fanns egentligen inte.
Men ett märkesbyte var som att börja prata svenska efter att ha pratat finska hela livet.

Å andra sidan är inte övergången från iPhone till Samsung sådär tvärenkel heller.
Många likheter absolut.
Men ziljarder av olikheter. Likafullt.
Jag satt och fipplade på i lugnan ro då min så smidiga och fina display helt plötsligt
antog ett pensionärvänlig layout.
Ni vet, stora och enkla ikoner. Utan lullull.
Desperationen blev total.
Jag fattade nada, hade inte den blekaste aning hur jag hamnat där och visste ännu mindre
om hur jag skulle ta mig därifrån till att få tillbaka den mobil jag nyss suttit med.

Jag blev som lamslagen.
Och började på allvar tänka att jag skulle ha hållit mig till iPhone istället,
en 5:a hade varit enklare än denna främmande tingest.

Nåväl, problemet var tvunget att lösas, så jag ringde det absolut bästa och mest
säkra kortet då det gäller mobiltelefonhaveri.
Danne.
Jajamän, ni som känner honom vet att är det något han kan så är det teknik, och i
synnerhet mobiltelefoner.
Jag började samtalet med orden: Danne, det är kris.
Han fattade galoppen mycket fort och 15 minuter senare var jag på väg mot Casa Hawk.
Väl där löste han mitt problem.
Samt visade mig en mängd olika bra-att-veta-saker.
Jag kommer gissningsvis ihåg endast en bråkdel, men fasen, den killen kan.
Och han förklarar på ett sätt som gör att jag förstår.
Jag blev mer klok på min nya mobil efter 10 minuter med honom än vad jag blivit
under de dryga 2 timmarna jag suttit hemma och fipplat.

Så nu är jag av med pensionärslayouten. För denna gång.
Hehehe, undra hur länge det tar innan jag åter befinner mig på Casa Hawk för
mobilhaveriräddning igen.
Jag gissar att Danne inte kommer att bli det minsta förvånad om det är mitt
namn som visas i displayen när hans telefon ringer.

Nåväl, nu är lugnet åter.
Min Samsung verkar förvisso endast tala det fina grekiska språket.
Jag gör mitt bästa för att följa med i det.
Tryggt förvissad om att mobilhaverikommisionen Skogly kommer att rädda
mig ett antal gånger under den kommande veckan.

Håhåjaja, det här blir bra, det blir mycket bra!

Teori omsätts i praktik.

God morgon vänner.

Denna Degerman har använt sig av alla sina färdigheter från Kliniken, kvällen som
var och denna morgon.
Vad betyder det?
Inte mer än att jag tar tillbaka taktpinnen.
Gör om och gör på ett sätt som passar mig.

Jag är grymt stolt över mig själv ska ni veta.

Sannerligen god tisdagsmorgon på oss alla!

Jag befinner mig i chock.

Den här kvällen blev inte bra. Alls.
Den var bra fram tills för 45 minuter sedan, men nu, nej nu känns den skit.

En av mina grannar ringde på min dörr i afton.
Vi har bott i samma trapp länge men har just så pass växlat ett ”hej”.
Nu ringde hon alltså på, så jag förstod rätt direkt att hon hade något på hjärtat.
Vilket hon hade.
Som rörde Alice.

Det visar sig nämligen att Alice skäller, gnyr och lever om när jag inte är hemma.
Att höra det kom som en chock.
För jag var säker på att det gick finfint att lämna henne hemma själv.
Men det gör det alltså inte.
Min granne berättade att hon inte ville gå till styrelsen utan heller gå
till mig direkt med detta.
Vilket för mig är väldigt tacksamt givetvis!

Vi pratade länge och väl, grannen och jag.
Och hon berättade att hon är sjukskriven sedan en tid tillbaka, och har
alltså varit hemma dagtid och hört Alice skälla.

Fan så smärtsamt.
Att höra att min hund inte mår bra när jag lämnar henne.
Jag har lust att gråta, så jobbigt känns det.
Jag lämnar henne alltid hos mina föräldrar då jag ska bli borta några timmar,
då vill jag ha henne hos dem.
Men far jag iväg en timme eller två har jag lämnat henne hemma.
Jag vet att hon sitter i fönstret och tittar ut.
Är det därför hon skäller? För att hon ser något intressant där ute?
Eller är det för att hon vantrivs med att vara själv.

Alltså, herregud så grymt dåligt samvete jag får för att jag lämnat henne
hemma och nu alltså får veta att hon skäller och förmodligen inte mår bra och
är stressad.

Fan, fan och åter fan.

Min granne är sjukskriven dryga 3 månader till, och sa till mig att hon mer
än gärna tar Alice när jag är borta.
Att hon skulle gilla sällskapet, och att hon gillar att vara ute och promenera, och
att Alice då är ett välkommet sällskap.
Hur gulligt är det inte av min granne!
Vi känner inte varandra mer än ett ”hej” i förbifarten i trapphuset.
Och hon erbjuder sig att ta hand om Alice när jag inte själv är hemma.

Givetvis är det inte ett alternativ att ha henne där jämt, det säger sig självt.
Men jag tänker mig att mamma och pappa kan ha henne, precis som nu, då jag är borta
längre stunder.
Och de kortare stunder jag är borta, och inte av någon anledning kan ta med Alice,
då kan jag fråga min granne.

Jag sitter här liksom halverst i chock.
Dels för att jag just fått veta att Alice inte alls mår bra när hon är själv,
och dels för att jag i morgon kommer att lämna henne hos min granne några
timmar förmiddag/mitt på dagen.
Jag lämnar henne till en vilt främmande människa.
Bara det känns jättekonstigt.
Och jobbigt som fan.
Men å andra sida, hon skulle vara ovärderlig som hjälp de gånger jag bara behöver hjälp
med passning en timme.

Herregud så många känslor som susar igenom kroppen och huvudet nu.
Min första reaktion var att jag måste gå och äta.
Vad som helst, ta hit det.
Min andra tanke var att jag inte kommer att kunna ha kvar Alice.
Att jag är borta för mycket, och att ha hundvakt så mycket är inte förenligt
med hur jag tänker mig själv som hundägare.
Fan, fan, fan återigen.

Men nu, halvtimmen efter att grannen och jag stängt dörrarna bakom oss, så tänker
jag att jag ska ringa mamma.
Kolla hur hon ställer sig till att ha Alice betydligt oftare än vad de har idag.
För min granne är som sagt bara sjukskriven en viss period.
Att hänga upp mig på hennes vänliga erbjudande ska jag förvisso, om jag känner bra
vibbar efter morgondagens skötning, men ändå, nej jag vill absolut inte bli
beroende av henne.

Men så himla snällt av henne. Hur gulligt som helst att inte gå till Styrelsen först och
framföra sina åsikter om att min hund skäller och lever om.
Och sedan att ta sig tid och faktiskt stå och prata med mig en längre tid, samt då
även erbjuda sig att ta Alice när jag själv inte har möjlighet.

Jag måste fan ta och smälta det här.
Herregud, hela jag kännas bara kaos just nu.

Vad har jag utsatt Alice för, usch jag får lust att gråta.
Tur min granne kontaktade mig, annars hade jag inte haft den blekaste aning om
att hon inte mår bra när hon är hemma själv.

Nu hade en chokladkaka, smågodis, kakor, bullar, ostkrokar och cola suttit jäkligt bra.

Rise and shine! Dags att vakna!

Gääääääsp, måndag morgon kamrater!
En god sådan, ska tilläggas!

Startskottet för en ny vecka.
Eller vänta, det skottet går alltid av för mig redan söndag kväll.
Då kollar jag igenom min kalender, ser över det sista då det gäller veckans
planer, som jag känner till dem.
De förändras i och för sig alltid för mig, speciellt i mitt yrkesliv.
Bokningar kommer till, bokningar försvinner.
Mitt planeringsgillande jag har vissa problem med detta, men med åren har jag kommit att
hantera det smulans bättre än förr.
Kunder faller bort och kunder kommer till. Planerna blir flytande till viss del.

I vilket fall, när måndagens morgon kommer, och väckaren ringer, är jag redo.
Jag vaknar, som bekant, på väldigt bra humör.
Det är fasen så tacksamt!
Jag håller mig för övrigt fortfarande till 5 minuter tidig, fastän jag inte pratar om det längre.
Det fungerar otroligt bra. Det får mig att stressa väldigt lite i jämförelse.
Najs!

Måndag, som sagt, det betyder Kliniken för min del.
Till stor del av dagen.
Men innan dess ska jag ut på en långpromenad, och innan dess ska jag jobba.

Det känns bra denna morgon
Riktigt bra faktiskt.
Jag sitter här och äter min frukostbanan blandad med keso, och tänker
att det känns lovande med denna nya vecka.
Jag njuter verkligen av denna morgonstund. Men god frukost, med datorn i knäet.

Den mörka sinnesstämningen lyser med sin frånvaro.
Det gillas massor.
Jag får hjälp av min kvinnocykel, som förflyttat mig till bättre tider.
Jag tänker annorlunda.
Det förstnämnda är biologi.
Det sistnämnda är psykologi.
Samarbetet mellan dessa två giganter är absolut finfint, inser jag förundrat.

Ju bättre jag blir på det här med tankar, desto mindre betydelse kommer
biologin att ha.
Den kommer alltid att finnas där, vad annars.
Men jag kommer att styra betydligt mer själv, genom min tanke.

Sannerligen god måndagsmorgon på oss alla.

Affärer kvällstid rules.

Aaahhhh, har just varit en sväng på Ica Maxi.
Hur njutbart är inte det, att strosa där, när de flesta inte gör detsamma!
Jag gillar det massor.
Att gå i lugn och ro mellan hyllorna.
Och då menar jag inte mathyllorna egentligen, utan alla andra.
Allt från julavdelningen, hygien- och sminkavdelningen, bokavdelningen,
heminredningsavdelningen, ja egentligen de flesta avdelningar utom just
matavdelningen får sig ett besök.
Det är härligt att strosa, kolla och bara vara.

Jag gör det väldigt gärna, gärna vardagar, men också en söndagsafton som denna.
När jag tänker på det, så gör jag gärna de flesta affärer besök timmen innan stängningsdags.
Jag tycker väldigt mycket om den lugna atmosfären som är då.

Nåväl, nu är det dags för upplösningen av Bron.
Ska bli spännande!

God söndagsafton på oss alla.