Den berömda klockan ringer strax igen.

God förmiddag hörrni!
Här i Skellefteå har det snöat. Det är vitt ute! Härligt!
Men precis som tidigare vågar jag nog inte riktigt fira det än, för den
här vintern har bjudit på detta tidigare, snö, tö, snö, tö, snö, tö ungefär
fler gånger än vad jag kan räkna till denna vinter.
Vintern har regnat bort gång på gång här.
Fast, tadaaa, detta kan vara dagen då den blir kvar, who knowes?! :)

I vilket fall, sova ut, alltså göra sovmorgon, stod på dagens lista
som punkt 1.
Ikväll blir det ju en smulans sen kväll innan sängen åter gästas, därför
tänkte jag förbereda mig genom att starta dagen med sovmorgon.
Skönt!
Låg ända till 8.30, ni vet, på det viset där man är vaken men inte riktigt är
redo att stiga upp.
Eftersom Alice är en morgontrött sömntuta, behöver jag aldrig göra mig någon brådska
på morgonen för hennes del.
Oh nej, tvärtom, efter avklarad frukost går hon alltid och lägger sig ingen,
utan att vilja morgontoaletta sig.
Nix, det är lite mer sömn som gäller innan hon känner för att gå ut.
Och just idag passar det mig finfint.

Som sagt, årets sista dag. Nyårsafton.
Jag läser en del bloggar och ser att årssammanställningar är populära saker.
Därför kommer givetvis Svart nonsens att innehålla en sådan också.

Men, hmmmm, wait a minute, då tänker jag mig att den ska innehålla något
spännande, som intressanta upplevelser och liknande.
Annars blir det ju smulans trist att läsa, tänker jag.

Givetvis läste jag igenom förra årets sista inlägg.
Här hittar ni det.
Och vet ni vad, jag sitter alldeles stum efter att ha läst det.
Det inlägget skrevs under extrema förhållanden, på ett vis som jag i nuläge inte
kommer att gå in på.
Under tiden jag läser det undrar jag också vem fan som skrivit det.
För det kan inte ha varit jag.
Eller så var det jag, som då inte hade speciellt mycket kontakt med mig själv.
Och som då på inget sätt hade lust att visa något sådant för er.
Eller ens kunde visa något sådan för er.
För jag förstod det verkligen inte själv.

Hahaha, jag skrattar till lite när jag läser det.
Nästan kränger kroppen lite i ett generat tillstånd.
Nej, det inlägget innehåller så många fel och så många skygglappar, och så mycket
ångest att jag måste säga att jag är imponerad av mig själv.
Jag är sannerligen mycket skicklig med ord.
Utan tvekan.
Jag lurar i princip mig själv när jag läser det.
Fenomenalt.
Inte konstigt att mycket av det jag skrivit om under den senare delen av 2013 borde
ha kommit som direkta överraskningar för er.
För här visar jag absolut ingenting.
Väldigt lite av mig själv och mycket litet hur jag lever mitt liv.
Jag väljer, mycket skickligt, att inte visa något. Eller rättare skrivet, jag väljer
mycket skickligt att visa någon annan.
Än den jag är.
Än den jag var.
Eller så var jag så förvirrad, så vilse, att det jag skrev då speglade mycket
av det jag tänkte om mitt liv.
Utan att egentligen ha någon större kontakt med mig själv.

I vilket fall, det blir en annorlunda resumé av året 2013, mina vänner.
För mig handlar 2013 om året då jag fick tillbaka mitt liv.
Jag började åter kunna andas, jag fick tillbaka känslan av att betyda något,
känslan av att vara värd något och känslan av att kanske gå älska.

Jag menar att låta glad när jag skriver detta.
Jag vet inte riktigt hur det låter i ert huvud när ni läser det, men känslan jag vill
förmedla är en liksom djupt varm känsla, en trygghet, en försiktigt glad känsla och
en galet glad känsla där, jag står längst upp på Vitberget och skriker av glädje.
Samtidigt som chocken kommit in i mitt liv.
Det arga och det ledsna. Det besvikna och det rädda.

För chocken, det arga, det ledsna, det besvikna och det rädda kommer som
följd då jag lugnat ned mig en smula från den Vitbergsskrikande-galet-glada-känslan.
Som om verkligheten går upp för mig.
Och då kommer det känslor som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera.
Då kommer ångesten. Och skammen.
Och jag kan inte riktigt se mig själv i spegeln.

Jag läser om och om igen. Alla ord och meningar som jag så vackert och skickligt
satt samman.
Som beskriver mig, men samtidigt missar mig med flera mil.

Det är okej.
Men jag önskar att jag bara hade haft euforin.
Men det är inte rimligt, det hade inte varit verkligt.

Likafullt, året 2013 är året då jag blev min egen person.
Då jag började andas fritt.
J gjorde slut med mig. Och helt plötsligt fick jag tillbaka mitt liv.
Min värsta mardröm blev något som visade sig vara det bästa som någonsin kunde hända.
Den 16 juni 2013.
Dagen då jag återfick förmågan att ta beslut utifrån mig själv.
Vad jag själv tycker, tänker och vill.
Det började givetvis inte fungera direkt, det fungerar fortfarande inte som det ska.
Men från och med den dagen, då fanns helt plötsligt förutsättningarna för
att det ska kunna fungera.
Det våldsamma och destruktiva fick ett avslut.

Att det var något väldigt, väldigt bra kände jag direkt.
Men rädslan att tappa förståndet var tydlig. Och skapade alltså en enorm rädsla.
Men något sådant skulle det inte komma att handla om, utan den underbara
känslan jag hade i kroppen skulle visa sig vara sann.

Men jo, många har turerna varit i sommar.
Jag har utan tvekan saknat Missenträsk en hel del.
Det är en väldigt fin by och jag gillade människorna där.
Några av dem saknar jag en hel del faktiskt.
Jag har utan tvekan även saknat J.
Jag har en förmåga att glömma nämligen, och då kunde även saknaden efter
honom dyka upp.
Känslor hit och dit.
Ibland har det gått spikrakt framåt, uppåt. Och vissa gånger har det gått
käpprätt åt helvete.
Jag har dippat ett antal gånger och känt att jag inte fixar det här.
För vägen till ett bättre liv har varit kantad av en del mindre trevliga
upptäckter.
Vilka har fått mig att inte tycka om situationen.
Eller mig själv.
Framför allt inte mig själv.
Till sist kom droppen, min ilska väcktes, och jag kunde äntligen sätta den gräns
jag behövde sätta.
För att må bra med mig själv.

Vissa gånger kommer även det kolsvarta och destruktiva i mig fram.
Jag går under, för ett tag.
Och kommer alltid tillbaka, vidare.

Ibland känner jag mig som den mest ensamma människan på jorden.
Jag vet dock att det inte är så.
Det bara känns så.
För i verkligheten är det precis tvärt om.
Jag är allt annat än ensam, har denna sommar och höst visat mig.

Jag har även fått tillfällen som jag annars inte skulle ha fått året 2013.
Eller vänta, jag hade kanske fått dem, men jag hade inte kunnat ta till mig dem.
Men det kan jag göra nu, i mitt nya liv.
Vilket jag också gör.
Ja, återigen hemlighetsmakerskan Degerman, jag kan inte riktigt skriva om det än,
men 2 mycket roliga och intressanta projekt har kommit in i mitt liv.
Vilka ska blir väldigt intressanta och roliga att jobba med under 2014.

Det jag kommer att minnas bäst med 2013 är de vänner jag har.
Som jag glömt bort att jag hade.
Som jag återfått eller som kommit in som nya.
Några nya, helt otippade vänskaper har detta året bjudit mig på.

Jag är snudd på chockad.
Jag hade verkligen ingen aning om att jag hade så mycket bra människor i min omgivning.
Roliga, galna och snälla människor.
Sådana som jag verkligen gillar.
Som uppenbarligen verkar gilla mig, också.

När mitt liv förändrades så fanns helt plötsligt många människor alldeles vid min sida.
Jag är totalt överväldigad av det stöd och den förståelse som visats mig.
All den värme som givits mig. Värme och omsorg.
Hur det gick till, vad jag har gjort för att vara så ofattbart lyckligt lottad,
det har jag absolut ingen aning om.

Jag har alltid tänkt mig själv som en rätt ensam människa.
Kanske är jag det, för att jag tycker om att ha det så, men det finns sannerligen
en annan sida också.
Där jag chockad, får tårar i ögonen och ett hjärta som svämmar över av
varma känslor, när jag inser att det finns så fantastiska människor omkring mig.
Allt ifrån nära vänner, till kompisar, till bekanta till de som liksom hastigast gör en
påhälsning i mitt liv.
Ni betyder något för mig. Ni gör skillnad.

Var. Och. En. Av. Er.

Genom min blogg, genom att följa mig och läsa mina ord på de upplevelser jag
har och har haft, så har ni lärt känna mig på ett väldigt privat och personligt sätt.
På ett sätt som inte varit möjligt under några andra former än just denna.

Nämligen envägskommunikation.

Jag skriver, ni läser.
Samt respondar.
Gensvaret har varit stort.
Tack, tack till ni som hört av er, som på ett eller annat sätt låtit mig veta
att ni läser.

Jag är en blyg och rätt privat person i det verkliga livet.
Däremot har jag en fallenhet och skicklighet då det gäller att sätta samman ord
till meningar. Som beskriver något, som förmedlar något.
Det har sannerligen varit till min fördel här.
Här får jag ur mig det som annars skulle stanna inom mig.
Och som kanske skulle kväva mig.

Så ni läser och jag skriver.
Och jag tycker om er som helt anonymt finns här inne.
Jag vet inte vilka ni är.
Jag kan inte se er, om ni inte själva väljer att bli sedda.
Vilket är helt okej för mig.
Viva la osynlighet. :)

Mina vänner i det verkliga livet, vill jag verkligen komma ihåg en dag som denna.
Jag säger det sällan, jag skriver det sällan, hur jag känner för er.
Jag hittar inte tillräckliga ord för att beskriva något så stort, som det jag
känner för er. Känner inför er.
Vilket gör att jag låter bli. Och hoppas att ni ska veta ändå.
Men det är en skranglig strategi med alltför många uppenbara brister.
Så låt mig göra ett vettigt försök att förklara och berätta om mina
känslor för er.

Mitt hjärta blir för litet för min bröstkorg, det sväller och känns som om
det inte får plats inom mig, när jag tänker på er.
Jag får en enormt klump i halsen som hotar att kväva mig, som gör min röst helt
pipig om jag skulle försöka prata, när jag tänker på er.
Jag känner hur tårarna stiger, hur de gör mina ögon blanka, när jag tänker på er.
Hela mitt inre blir varmt, när jag tänker på er.

Är det så kärlek känns?
Jag vet inte.
Men det är vad som händer i min kropp, när jag tänker på mina vänner.
Ni har alltid funnits, även då jag inte värdesatte er eller brydde mig speciellt
mycket om er. När jag inte kunde ge av mig själv.
Ni fanns här då. När jag fick tillbaka mitt liv, mådde fantastiskt men var rädd
för att haverera som människa.
Ni finns här nu. Då det mörka kommer åter vissa dagar, då behovet av att ha er
nära blir stort.

Det är enkelt att ha vänner när man mår bra. När livet leker och man trivs med sig själv.
Vem kan inte ha vänner då?
Mina vänner har jag, utan tvekan, också då. Under de soliga dagarna.

Däremot vet jag att jag har dem då livet inte känns så bra.
Då molnen tornar upp sig, skymmer solen, och gör livet väldigt svårt.
Då jag inte är en bra vän själv, varken till mig själv eller till någon annan.
Då vet jag, utan tvekan, att jag har vänner som finns alldeles nära mig.
Utan att jag med ett enda ord behöver be dem om att ge mig av deras värme.
Det gör mig trygg. Mer trygg än jag någonsin kan beskriva.

Det är vad mina vänner betyder för mig.
Det är vad mitt Lag betyder för mig.
Det är vad Vickan betyder för mig.

Och mamma, min fina mamma, som gör sitt bästa för mig, som ger och ger, för min skull.
Du är livet självt för mig.

BRYT!
Ursäkta, jag måste torkar tårarna här.
Jag är en sentimental jäkel och kan uppenbarligen inte skriva vackra ord utan
att börja gråta. :)

Sådär ja, nu har jag torkat tårarna mot den otroligt fula turkosa reklamtröjan
jag har på mig.
Jag har även fräst ur min näsa hyfsat rejält.
Jag är redo att fortsätta.

En riktigt stor förändring detta år är självklart Alice.
Den fina, fina Jack Russell-tiken på 3 år som kommit in i mitt liv.
Hon har på kort tid blivit någon jag tycker mycket om. Vilket skrämmer mig lite.
Jag kan inte tänka mig hur det skulle vara att vara utan henne, helt enkelt.
Det låter smulans fånigt, men vi har hur kul som helst ihop.
Vi motionerar ihop, leker ihop, tränar ihop, och tja allmänt hänger ihop.
Jag tar med mig henne överallt jag kan.

Som ni vet ska jag alltså på fest ikväll.
Och Alicen, mattes lillgurka (hon ser ut som en gurka när hon
ligger helt utsträckt och väldigt avlång längs mina ben.) ska med.
Hon har ett nytt halsband festkvällen till ära.
Japp, temat är glitter, så hon kommer att vara uppklädd i ett svart halsband
med 3 dödskallar på, i glitter.
Mycket snyggt. Mycket attityd.
Åtminstone i en mattes ögon. Vad Alice själv tycker om det hela förtäljer inte historien.

Festen ja, den en oroar mig fortfarande, jajamän, men den lamslår mig inte.
Jag ska klä mig fint ikväll, fixa håret fint samt ha mascara på mig.
Och måla naglarna! Med ett glitternagellack!
Jajamän, det innebär all-in Degerman style.

Innan dess ska Alice och jag ta en lång, förhoppningsvis härlig promenad i SNÖN.
Jag gillar tanken om det redan nu.
Den kan givetvis förändras då jag inser att snön endast täcker isen, vilket
gör en promenad på tunt snötäcke som täcker is till smulans livsfarlig.
Nåväl.
Efter det blir det lunch hos mamma och pappa.
Har jag någonsin berättat hur mycket jag tycker om havregrynsgröt med lingonsylt och mjölk,
i perfekt kombination av en husmans med ett kokat ägg på?
Ojojojoj, det är bland det absolut godaste jag någonsin äter till lunch!
En måltid som får smaklökarna att absolut tokgilla läget.
Längtar redan.

Eftermiddagen blir lugn, kanske läsa, kanske titta på film.
Det blir en bra dag det här.
Såvida jag inte faller under promenaden och får tillbringa dagen på akuten med
brutet ben, alltså.
Nej då, jag lever lite på eggen här, och tänker att promenaden kommer att
bli en härlig sådan där jag får in fräsch luft i lungorna, får igång hjärtat
ordentligt och får svetten att rinna.
Hahaha, exakt en promenad i min smak.

Mina vänner, låt mig önska er en härlig nyårsafton!
Vissa av er kommer att gå på fest, andra kommer att vara de som bjudit folk på fest.
Vissa kommer att vara hemma och ha en vanlig kväll, kanske spetsad med lite fredagsmys.
Andra kommer att önska att de hade någon att fira med, eller fredagsmysa lite med.
Många av oss kommer att känna att vi vill göra annorlunda saker med våra liv.
Ingen kväll som denna tar fram dessa tankar på ett så kollektivt sätt.
Många av oss kommer även, att högtidligt lova, att göra dessa förändringar.
Respekt till er som faktiskt håller dessa förändringar längre än till lunchtid i morgon!

Oavsett vad vi gör i kväll, om vi firar eller inte, låt oss höras i morgon.
Då är det 2014, alltså ett nytt år, fyllt med nya möjligheter och nya fastkörningar.

Med andra ord, vi ses i morgon.
Gott nytt år till oss alla!
/ Cecilia Degerman.

När det seeega är allt jag vill ha. Kod röd-oro goes nyårsfest-oro.

Jag äter som en häst.
I alla fall började jag med det alldeles nyss.
Jag gick all-in och tog en macka extra.
Jag kommer att äta många fler mackor extra innan jag gör natt.
Jag vet det redan nu.
Jag är i det ilet, har haft det i tankarna några dagar, på att äta extra, alltså.
Men inte gjort något av de tankarna.
Förrän precis nu.

Jag hoppas att denna craving på mer mat/mellanmål betyder att jag
är på väg in i ägglossningstider.
Min mens hoppade nämligen över förra månaden.
Den kom bara inte.
Ägglossningen verkar ha uteblivit.
Tjejerna här inne vet vad jag pratar om gissar jag.
Man blir sugen på allt som är gott (läs ”onyttigt”), humöret växlar farligt fort
och man får flytningar som är ett segt slem.
Sorry för den, men vid det här laget så innebär ”kod röd”-varning i överskriften
att inlägget under kommer att innehålla smulans mer information än vad man kanske är sugen på.
Och kod röd, mina vänner, det innebär mensrelaterade inlägg.
Vad kod brun-inlägg betyder, ja det får ni sluga människor där ute lista ut,
annars finns risk att ni sätter kaffet i fel strupe. Igen.

Nej men allvarligt, min kropp brukar signalera klart och tydligt när ägglossningen
äger rum.
Japp, jag äter choklad dagarna i ända då, i alla fall i mitt huvud.
Jag tänker på sex ungefär precis hela tiden.
Samt att jag har flytningar som är segt som… lim?

Inget av det hände egentligen förra månaden. Inte på allvar i alla fall.
Den här månaden händer matsuget, det konstanta sniffandet i föräldrarnas godisskål,
samt att det här med sex dyker upp ständigt i kroppen.

Men flytningarna uteblir. Än så länge.
Jag hoppas verkligen att de kommer igång, för då vet jag, då är det ägglossning.
Då vet jag att min kropp fungerar.
Då vet jag att mensen kommer inom ett givet antal dagar.

Jag gillar inte när min mens är på vift.
Den saknas mig.
Min kropp fungerar ju inte ultimat då.
Och min fråga blir varför den inte gör det.
Beror det på att jag inom en hyfsad tidsrymd slutat med blodtrycksmedicinen, och
med min ångestdämpande medicin?
Beror det på att jag stressat väldigt mycket?
Beror det på att mitt näringsintag är fel?
Eller är det en kombination?

Jag vet alltså inte.
Och det gör mig inte glad.
För min kropp ska vara pålitlig, enligt mig.
Och jag skulle inte gilla om det är så att jag misskött den på något sätt, så att
den inte kan fungera ultimat och pålitligt.

Därför hoppas jag att drivet efter sex och mat faktiskt beror på att kroppen fungerar
precis som den ska och att ägglossning och mens är i antågande.
För annars måste jag kartlägga igen.
Och det känns bara så jävla jobbigt.
Jag vill kunna det här nu.
Vad min kropp behöver och vad mitt sinne behöver.

Nåväl, det blir intressant att se vad som händer härnäst.

Annars är de sista förberedelserna inför morgondagens nyårsfest gjorda.
Jag ska till Stina och Nicke, och idag fick jag veta att det kommer fler folk än de
jag redan visste om.
Det betyder att det blir många okända ansikten.
Några ansikten är bekanta, men inte så att jag känner dem än, utan mer att jag
träffat dem vid ett tillfälle tidigare.
Men som sagt, några blir helt nya.
Och det här gör mig smulans nervös.

Jag är inte helt bekväm bland nya människor.
När de i antalet vida överstiger Stina och Nicke alltså..
Jag blir nervös, helt enkelt.
Jag känner mig orolig över om jag kommer att passa in.
Det tänker jag alltså fastän jag har vetskap om att jag fixar de flesta situationer
och människor, just för att jag är en jävel på att härma.
På att spegla andra.
På sättet att få folk att acceptera mig. Och kanske även tycka att jag är okej.
Men jag gör det ju endast för att hålla dem långt borta från mig,
Det är något märkligt det där.
Jag bekräftar andra för att ha dem på en armlängds avstånd.
Det låter helt galet, men egentligen är det rätt logiskt.
För pratar jag om dig, jag då kan vi inte prata om mig.
Och jag vill inte prata om mig.
Där kickar självkänslan, den obefintliga in, för pratar vi om mig, då kommer det
att märkas att jag inte är speciell på något vis.
Inte speciellt rolig, smart, påläst eller social.
Och det har jag till varje pris tänkt undvika att visa någon.
För det kan kosta mig platsen att få följa med.
Det kan kosta mig platsen att vara medräknad.
I mitt huvud fungerar det så, åtminstone.

Laget och jag, vi har slitit med detta många gånger.
Och det går framåt. Utan tvekan.
Men i morgon kan det hända att jag trillar tillbaka några pinnhål.
Det är helt enkelt en lite för pressande situation.
För många nya människor.
Några av dem är karlar, och det vet vi alla vid det här laget hur jag känner då.
Och jag ska alltså fixa att äta under dessa omständigheter.
Jajamän, god middag blir det, och jag förväntas klara av att äta under den pressen.
Jag är inte helt säker på hur det ska gå till, men jag kan ju berätta att jag kommer att
ta hjälp av min vän alkoholen.
Japp, pinsamt nog kommer jag att ha druckit åtminstone 1 vinglas innan jag drar mig
iväg till festen.
För den tar bort udden av det som känns jobbigt.
Jag blir mer avslappnad, mindre blyg och mer intresserad av andra människor.
Jag blir mindre reserverad. Mindre tyst.
Och bekymrar mig lite mindre över hur otight min mage ser ut mot klänningens tyg.
Den sociala träning jag har, i och med att jag jobbat i en reception, kickar in.
Jag börjar fungera. Genom att bekräfta andra.
Vilket kanske är bra.
Fast egentligen är det skit.
För när jag ägnar mig åt det så visar jag som sagt inget av mig själv.
Utan jag ger bara dig vad du vill ha.
Men det köper mig tid att under tiden jag pratar med dig bilda mig en uppfattning om dig.
Det gör att jag efter ett tag vet om jag vill berätta något alls om mig själv, eller om jag
vill fortsätta att ägna mig åt att bekräfta dig.

Nu låter det som att i morgon känns skit va?
Men nej, så är det givetvis inte.
Det ska faktiskt bli rolig, jag ser fram emot det.
Samtidigt som jag önskar att jag ska drabbas av magsjuka eller 40-graders feber och
förkylning.
Jag alltså både längtar och inte längtar.
Det är motsägelsefullt. Precis som det är när jag tänker mig att umgås med andra.
Jag vill. Samtidigt som jag inte vill.
Hahahaha, ja det är fan komplicerat.

Men nejdå, jag kommer att gå på festen.
Jag har provat klänningen ikväll. Testa örhängen till, samt vet vilket nagellack jag
ska använda.
Jag är liksom redo.
Det är bara den mentala biten som ska falla på plats.
Och det kan den endast göra om jag faktiskt far på festen.
För om jag skippar den, ja då blir jag kvar på ruta 1 för evigt.
Jag vet att jag måste utmana mig själv, och göra sådant som jag vill, men alltså
låter bli då jag inte kan gömma mig bakom någon annan.
Och festen i morgon blir en sådan övning.

Mitt mål är att ha kul.
På det sätt där jag fungerar ihop med andra.
Där jag både ger men också tar.
Där jag är nyfiken på dig, och låter dig vara nyfiken på mig.
Ömsesidigt alltså.

Hehehe, ja herregud, vi får se hur det kommer att gå.
Inte undra på att jag äter mer än vanligt i kväll.
Det har kanske inte ett piss att göra med att ägglossningen är på g.
Nejdå, överätandet kan utan tvekan bero på att jag är nervös för morgondagen också.
Japp.

Sedan funderar jag en hel del på den tillbakablick jag kommer att göra över det strax
gångna året 2013.
Det väcker en del känslor som också får mig att vilja äta precis allt jag kommer över.
Glada känslor mixas med ångest när jag tittar tillbaka.
När jag känner och när jag kommer ihåg,
Då finns ångesten väldigt nära. Alldeles, alldeles bakom det glada.
Av den anledningen borde jag göra just en årssammanställning.
För att komma ihåg.
För att sluta jobba på att glömma.
Ni vet, när skammen ligger nära till hands, då är det trevligare att inte komma ihåg.
Men det leder ingen vart.
Utan det gäller att se saker och ting för vad de är.
För att helt enkelt kunna bearbeta det som varit, på det sätt det varit.
Och inte liksom bearbeta något efterkonstruerat, liksom en version som jag själv
hittat på, bara för att mildra min egen skam över hur jag levt.
Men det är sådana tankar som flyter omkring i kroppen och i huvudet ikväll.
Och de oriver.
Samt blir viktiga av just den anledningen.
Att de oriver berättar för mig att de bör tittas på lite extra.

Vad fan, inte konstigt att jag äter som en häst för tillfället.
Det är nog bara önsketänkandet det där om att det skulle bero på en ägglossning
som är på g.
Jag vet innerst inne att den mycket väl kan vara på drift även denna månad.
Men än så länge, då hoppas jag på de seeega flytningarna som ska visa att
ägglossning pågår i min kropp.
Till dess betyder matlusten och sexlusten att det faktiskt är det som kommer att
hända om bara någon dag.

Jajamän, när segt slem är det bästa någonsin.

Galliano, kaffe, grädde och engelsk thriller.

Det här är ju då tänkt att vara en underhållande blogg.
En som man läser för att få dra lite på smilbanden.
Alternativt en gripande blogg.
Där man dras med i känslorna.

För tillfället är den varken eller.
Den kvalar inte in att ens ligga någonstans mittemellan.
Eller jo, det är nog det den gör.
Mittemellan.
Alltså varken underhållande eller gripande.
Håhåjaja, det ska jag givetvis göra något åt.
För det här tillintetsägande slentrianbloggandet är inte min kopp thé.
Det roar mig inte. Och det roar inte er.
Alltså en usel sak att ägna mig åt och er att läsa.

Med det sagt, det kommer bättre tider för oss som hänger här inne på ”Svart nonsens”.
Har en del vardagsbetraktelser på gång.
Finns faktiskt någon finfin Dårhus Degerman som också sett dagens ljus under
ledigheterna, som jag kan roa (läs förfära) oss med.
Samt en tillbakablick över året 2013, givetvis.

Men inget av det kommer att hända här ikväll.
Nix, ikväll händer ingenting alls.
Förutom att jag är tillbaka i stan.
Det kändes skönt att lämna stugan. Vilket överraskade mig.
För jag trodde jag ville stanna där för evigt.
Men tja, för evigt är en kort tidsaspekt, vissa gånger, insåg jag.
Nej men allvarligt, det gröna och ishala i stugan gjorde att jag började
längta efter sandade promenader.
Inte heller att förglömma att jag sovit kasst i stugan.
Som jag dragit tidigare, Alice har andra sovvanor i stugan, och de är inte helt
kompatibla med mina.
Hemma i stan fungerar våra sovvanor betydligt bättre i kombo.
Vilket gör att jag hoppas massor på att vakna tidigt i morgon bitti, utvilad.
Det skulle kännas otroligt jäkla bra!
För i stugan har allt börjat gå som i ett trötthetstöcken, och det gillar jag inte.

I vilket fall, stan alltså.
Ska ned på stan som snabbast i morgon förmiddag, Telia ska få sig ett besök.
Sist jag gjorde ett försök på Telia här under jul hade jag 47 nummer före mig.
47!
I morgon ska jag vara där när de öppnar.
Jag hoppas det ska resultera i att jag slipper stå i kö. Alltför länge, åtminstone.

Annars är det lite inköp inför nyårsafton som hägrar.
Blir en bra dag. Tänker jag mig.

Men först ska kvällen njutas av.
Det kommer att göras ihop med hot shots och sista avsnittet av ”The last weekend”,
ihop med mamma.
Det blir grejer det.

På återseende kamrater!

Rutiner, vinter och sömn. Avsaknad skapar pissed off Degerman.

Bläääää, så äckligt grinig jag varit idag.
Allt har varit mer eller mindre fel.

Sover uselt i stugan, Alice ska nämligen in och ut ur täcket på ett sätt som hon inte gör hemma.
Hon är annars otroligt mysig att ha sovandes i sängen, men här i stugan fungerar det inte, utan resulterar i en väldigt störd sömn, med en outvilad och väldigt grinig jag som följd
Sedan är vädret fel. Helt fel i mitt tycke.
Kraftig blåst, mulet och regn.
Idag var en sådan där dag som aldrig blev ljus.
Och liksom för att toppa allt, det är jävelhalkigt ute.
Fastän jag har bråddar kan jag inte hålla det tempo jag vill hålla.
Jag kan heller inte gå där jag vill, för där är det skridskobana, som mina bråddar inte har en chans mot.
Så jag kan heller alltså inte ha Alice lös på det sätt jag vill.

Så ni ser, min dag har gnisslat rejält.
Liksom ingenting har känts bra eller roligt.

Det kan också bero på att jag varit ledig en vecka nu, och totalt tappat greppet om veckodagar, tider och rutiner.
Och då fungerar jag inte optimalt.
Jag börjar missa måltider.
Och ihop med kräkdålig sömn blir jag alltså en riktigt trist
version av mig själv.
En varningstext borde vara stämplad i min panna.
Några dagar fixar jag detta slirande, absolut, men nu börjar jag längta efter rutiner.
Intressant med tanke på att jag är ledig till den 7:e januari.

Nåväl.
För en timme sedan lossnade det dock.
Jag stoppade ned fötterna i en balja med godluktande fotsalt.
Njöt ett tag av avkopplingen och värmen.
Nu är fötterna filade mjuka och insmorda med en mjukgörande
fotsalva.
Det känns väldigt bra.
Samt att vi strax får besök här i stugan.
Surströmming vankas till middag.
Vilket lyfter i princip vilken pissig dag som helst.

En brittisk thrillerserie i 3 delar, ”The last weekend”, som jag började se igår, har sitt 2:a avsnitt idag.
Det är också en okej sak.
1:a avsnittet var bra, riktigt spooky filmat, hilfe!
Ett riktigt okej alternativ att spendera 45 minuter på.

Trots en del ljusglimtar är det en grinig jag som loggar ut nu.

Kapp-Ahl. Hjälm eller knogjärn, vilken strategi är du?

Mellandagsrea.
Mot bättre vetande, och mest beroende på att jag redan befann mig på stan, gjorde jag delar av Skellefteås klädaffärer ett besök i morse.

Vilket fick mig att komma ihåg varför jag inte gästar stan under mellandagarna i vanliga fall.

Folk får något smulans vilt i blicken.
Konstaterar jag halvt förfärad.
Jag höll mycket låg profil och gjorde absolut inget som
riskerade att väcka arga och upprörda känslor åt mitt håll.
Jag lät definitivt de lite mer luttrade shopparna ha företräde.
Det kändes som en klok strategi.

I vilket fall, 2 bh:ar, av precis den modell jag köper i vanliga fall,
blev mina för 125 kronor.
Rimligtvis 62.50 styck.
Det är galet billigt.
För som vi alla vet, ja åtminstone vi tjejer (och de killar som
gillar att klä sig i kvinnounderkläder), vi vet att man lätt och ledigt kan få hosta upp några hundralappar för en skön och snygg bh.
Därför var dagens köp sannerligen ett KAP.

Men nej, det gör inte att jag ändrar min åsikt om mellandagsrean.
Den är fortfarande djävulens påfund.
Och absolut inget för mig.
Jag är alldeles för ointresserad av kläder för att passa in där.

Klippte mig förövrigt idag.
Vilket var orsaken till att jag befann mig på stan en dag som denna.
Bästaste Burebon gjorde mig snygg i håret.
Som hon alltid gör.
Jag speglade mig, lätt narcissistiskt, i varenda skyltfönster och
spegel jag kunde hitta, efter det besöket.

Nu är jag i stugan igen.
Gillas verkligen efter en förmiddag av trängsel i stadskärnan,
samt en eftermiddag av trängseln på Solbacken.
Jag är helt enkelt mätt på människor.

Därför känns stugan extra behaglig att vara i denna afton.

35 år efter Kyrkans barntimme.

Jag ska spendera kvällen med en av mina allra bästa vänner, Linda.
Vi kommer att dricka vin och mysa ihop, vilket jag längtar till!
Därför blir detta inlägg förhoppningsvis det enda ni hör från mig idag.
Skulle ni, mot förmodan, höra från mig sent i natt så bör de orden föreslagsvis
tas med en nypa salt.
Jag blir smulans teatralisk när jag druckit.
Och eftersom Linda går att prata med om det allra mesta så lär både glada och
mindre glada ämnen ventileras.
Och alltså även kunna få mig att börja fundera en hel del.
Vilket inte vore helt lyckat om jag får för mig att blogga alltså.
Därav att jag låter bli att blogga när jag är på sniskan. Som regel.
Självbevarelsedrift kallas det. :)

Nej då, ikväll blir en lugn tillställning, vi har längtat efter att umgås,
och nu lyckades vi äntligen hitta en kväll som passade oss båda.
Mycket trevligt.
Jag har för övrigt känt Linda sedan vi båda var 4 år.
Jajamän, det är gammal vänskap det.
Kyrkans barntimme gjorde oss till vänner. Och ja, det är 100 år sedan.
Eller, åtminstone 35 år sedan.

Skål på er mina vänner.
…mental notering till mig själv, klipptid hos bästaste Katta på Hufvudsaken
i morgon bitti klockan 9.00!

Blixthalka, tjejhäng och stuglallande.

○ Holy hell. Motion idag krävde ett visst mått av dödsförakt.
Bråddar på, mina vänner. Om vi vill undvika isakrobatik som resulterar i sjukhusbesök.

○ Camilla och Linda, två så härligt färgstarka vänner, gjorde eftermiddagen till en glad sådan. Catching up är finfina grejer.

○ Julbord i stugan satte standarden för kvällen, där trivseln är precis som jag önskar mig.
Jag är på rätt ställe. I person. I sinnesstämning.
Gillas!

Er därute önskar jag detsamma, hoppas er kväll är precis som
ni önskar den.

Livsnjutare Degerman summerar.

Vilken julafton, vänner!
Ja, inte för att den på något vis är över än, nej då,
däremot har mitt julaftonsfirande övergått till ett lugnare tempo.
Till ett tempo där de finare kläderna är utbytta mot mjukisbyxor
och hoodie.
Det mina vänner, det är grejer det.
Jag kan också nämna att jag ligger totalt förslappad i soffan här i stugan.
Vi snackar the whole enchilada, tända ljus, kaminen som värmer, julmusik (Sjögrenschpajken dock inte aktuell) och en härlig doft
av glögg som får julstämningen att bli typ komplett.
Glöggen dricks dock inte av mig, nej den tilltalar mig nämligen endast doftmässigt, så mamma dricker den och jag njuter av dess doft.

Lunchen och eftermiddagen med mina fastrar och deras familjer var mycket trevlig.
Precis som jag hoppats på.
Det gick finfint att ha med Alice, hon fick uppmärksamhet och gobitar,
modell bortskämd. Inte dumt det inte!
Eftermiddagen i Medle föll henne garanterat i smaken.
Sedan att jag avstod från Britts marängtårta fick mig att
vilja gråta en skvätt.
Den är nämligen så god att jag är redo att begå mord för den.
Men tja, jag har, som vi vet, valt bort den typen av förtäring,
så det var bara att bita ihop och låta bli att tänka på att denna tortyr kommer att vara ett stående inslag på mina julaftnar hädanefter.
Anita parerade den mardrömmen på bästa sätt.
Hon hade nämligen köpt en Skyr till mig, då hon vet att
tårtor utgått ur min meny.
Samt att hon vet att jag verkligen är tokig i den isländska
lilla godbiten till yoghurt.
Hur glad blev inte jag över den gulligheten!

Nu är vi dock åter i stuga.
Skönt. Mycket skönt.

Jag konstaterar lyckligt att mina vänner samt Laget känner mig.
Jag menar, mitt nyfunna nagelvårdsintresse kommer att nå nya härliga höjder. Mitt drickavinihopmedSpriteintresse likaså.
Mitt badrumsskåp är numera hem till många fina och väldigt användbara
produkter avsedda för skönhet och välbefinnande.
Mina fossingar har fått ett finfint skydd mot kalla golv, samt mitt hår har fått ett bidrag till att bli kortare och fräschare.
Ett finfint käril, att använda för avnjutandet av de medföljande
torkade ingredienserna som är avsedda att ge ifrån sig sin smak då de ligger och drar i kokhett vatten.
Sedan, en suveränt delad uppfattning av vad utsmyckning i Cicci-stil
innebär, med en perfekt touch av bling, som gjorde att den kvalade rakt in som given till årets nyårsfest med tema ”glitter”.
Sist, och faktiskt minst, en liten bevingad varelse med tillhörande text att smälta till.

Det är mina vänner det.
De hade slagit huvudena på spiken, på många helt oväntade sätt.
Vilken träffsäkerhet de har!
Tack Katta, Erika, Linda, Stina och Laget.
Ni kan er Cicci, no shit!

Av mamma och pappa fick jag diverse bra-att-ha-saker som jag önskat mig.
Mina fina föräldrar klockade in precis det jag ville ha.
Absolut toppen.
Och Vickan gav mig ett bidrag till den resa jag ska göra som leder till att vi ses i Asien till hösten.
Tack snälla, fina familjen min.

Och nu ligger jag alltså här i soffan.
I stugan.
Måendes precis hur bra som helst.
Livsnjutning pågår denna tisdagsafton.

God jul på oss alla!

Lite fantasilöst döper jag detta inlägg till ”Dan före dan”:

Dan före dan.
Dan före julafton och dan före Vickan fyller år.
Vickan, jag ser fram emot att Skypa med dig i morgon, jag längtar
efter att höra din röst och se ditt ansikte. Massor!

Väl hemma från stugan har jag tillbringat eftermiddagen och aftonen med att baka
lite julgodis och myst ihop med mamma.
Som pricken över i:et till den trevliga grejen smuttade vi på Erikas hemmagjorda Baileys.
Som var rasande god.
Snudd på löjligt god, till och med.
Den smakar lite mer kaffe än den Baileys man köper på Bolaget, vilket passar
mig finfint då jag annars tycker den blir lite för sliskig.
Den här är en mer en kombination av Baileys och Kahlua.
Tänk Baileys goes coffee, ungefär.
Och den mixen, mina damer och herrar, den mixen är galet god.
Receptet hittar ni här. Tveka inte, gör den!

Jag fick också ett helt oväntat tillfälle till eftertanke.
Där jag gick vilse för några andetag.
När jag återfått fokus igen vet jag att det handlar om gränssättning och om självbild.
Japp, fokus is da shit, som precis alltid annars.

Jag blev åter påmind om att jag har väldigt bra folk omkring mig.
Jag tänker det ofta, men säger det alltför sällan.
Det finns mycket jag uppskattar med människorna i min omgivning.
Det kan vara allt från ett kort möte, ni vet några minuter utanför Ica, till timslånga
träffar som är återkommande.

Catrin, fina, fina du, kortet från er var lika överraskande som värmande!
Erika, arg på dig? :) Den dagen kommer inte. Och då aldrig någonsin efter den
flaskan Baileys jag fick, och heller inte efter trattkantarellerna som följde med mig hem.
Du gjorde mig och mamma till två mycket glada Degermans kan jag berätta.
Beslutet du tagit var för övrigt helt rätt.
Sofia, du är så rätt person på rätt plats vissa gånger, att det är skrämmande.

Utan tvekan en dag som fick en annorlunda och oväntad touch.
På ett bra sätt, när det fått gå några varv.

I morgon är det alltså julafton.
Den blir väldigt olik många av de julaftnar jag haft de senaste massa åren.
Kanske kommer ett inlägg så småningom om vad skillnaderna ligger i, kanske inte.

I vilket fall, traditionsenligt är det jullunch hos min faster Anita i Medle.
Det är njutbart att umgås på julaftonen i Medle.
I år är det ingen stress och ingen press. Utan i år kommer jag att stanna där
tills vi alla är nöjda och glada och tackar för oss ganska så samtidigt.
Att Alice också får följa med känns jättekul.
Sedan, när vi lämnar Medle mätta och belåtna, då styr vi åter kosan (läs Mercan)
mot stugan.

Juldagen kommer att innebära mys med Camilla och Linda.
Som jag längtar.

Tja, det här med jul kanske inte är så pjåkigt när allt kommer omkring.
Jag känner mig rätt tillfreds när jag sitter här i soffan och bloggar
strax innan sänggåendet.

Tog för övrigt en sen kvällspromenad.
Tanken var att bara kvällsrasta Alice, men resulterade i en härlig promenad på Norrböle.
Vilket var ett riktigt bra beslut.
Vi promenerade i -8 grader, under stjärnklar himmel.
Mötte en del andra flanörer, som liksom vi, såg ut att njuta av kvällsluften.
Den promenaden var bara så nice.

Nu är det dock dags för sängen.
I morgon är det julafton.
Låt oss ha en god natts sömn innan dan före dan slår om till dan.

Frid råder åter, så länge den där Christer sjunger i någon annans högtalare alltså…

    Friden har infunnit sig.
    Tacksamt.
    Utan att någon blev bragd om livet, kanske jag bör tillägga.

    Men fasen vilken jävla skitmorgon.
    Att vakna på dåligt humör är uppenbarligen inget jag hanterar speciellt bra.

    I vilket fall, en rejält pulshöjande timme i skogen med Alice
    tog udden av det dåliga humöret.
    Det är fina grejer att låta kroppen jobba ut frustration.
    För mig åtminstone.

    Nu är det allmän avkoppling som gäller.
    Jag plöjer en bok om hundars språk, samt en saga.
    Jag varvar liksom båda böckerna efter vad jag är sugen på
    just den halvtimmen.
    Alice är åter min vän, efter att ha tärt rejält på vänskapskontot
    under natten.
    Hon ligger ihoprullad som en liten boll i mitt knä
    när jag sitter och läser.
    Det är väldigt mysigt.

    Stugan är totalpyntad numera.
    Mamma gillar julen skarpt och går gärna all in då det gäller
    pyntade.
    Jag konstaterar att hon lyckats suveränt.
    Det kunde inte vara mysigare.
    Eller jodå, det kunde det absolut, för i högtalarna ljuder Christer Sjögrens (!) julskiva.
    Den är faktiskt hyfsat gräslig.
    Men pappa är såld på dansband och särskilt då denna herr Sjögren,
    så en gång per dag byter vi långt vettigare alternativ mot den skivan.
    Nåväl, det är ju ändå jul…
    Men den skivan stretchar verkligen mitt tålamod till gränsen,
    tack och lov att den endast är 39 minuter lång.

    Dock kan det hända att den till nästa jul spårlöst har försvunnit.
    Det är faktiskt mycket troligt, tänker (läs planerar) jag.

    Har ni det bra därute?
    Jag hoppas det.
    Förhoppningsvis är slutspurten gjord och ni har gått i mål
    till vad som är tänkt att vara en behaglig ledighet.
    Ni vet, härliga sovmornar, långa frukostar där det skrattas kring borden, allmänt vänliga och glada miner, massor med hemgjort julgodis
    i mängder av vackra skålar, umgänge ihop med sällskapsspel i skenet av mysiga stearinljus, allt ackompanjerat av härlig julmusik.
    (Christer Sjögrens skiva icket inräknad…)
    Det är åtminstone den jullycka och julefrid som
    marknadsförs som ett måste, som det enda alternativet till och med,
    om vi vill framstå som normala och lyckade människor.

    Och det vill vi ju.

    Ja, jag vet, jag ska lära mig skriva inlägg som inte alltid måste
    innehålla en ironisk karatespark eller en ironisk smekning. ;)