And so it begins…

Aaahhh, den härliga helgen är officiellt inledd.
Fina grejer det här med helg, hörrni! :)

Den startas upp med ett möte på Kliniken nu på förmiddagen.
Gruppen för oss som utsatts för våld.
”Konsekvenser av våld” har ett informationsmöte. Efter det får vi ska ta ställning
till om vi vill ingå i den gruppen eller inte.
Jag vet redan nu att jag vill gå.
Jag har sett fram emot detta ända sedan jag blev tillfrågad.
Nu är alltså tiden inne, idag är det en introduktion.
Det kommer att bli ett kärt återseende på många sätt.
K och L, mitt Lag, håller i gruppen.
Och flera, kanske till och med samtliga, som är tillfrågade känner jag sedan tidigare.
En grupp där samtliga vi ingår känns som en ren och skär fullträff.
Det finns inga jag hellre gör denna resa med.
Jag hoppas att samtliga av oss kommer att vilja vara med.
Därför känns dagens möte mycket spännande.

Jag gissar att jag lär sova gott några timmar under eftermiddagen.
Det blir oftast så när jag gjort något mentalt eller känslomässigt påfrestande.
Jag blir otroligt trött.
Sover tungt och drömlöst i 2 timmar, sedan är jag tillbaka igen.

Och på topp ska jag vara ikväll.
Jajamän, Marielle, Eva och Jessica dyker upp i afton.
Kanske att Stina också känner sig på partyhumör, då kommer hon också.
Vi ska partajja ihop.
Lyssna på hårdrock och metal.
Dricka goda alkoholhaltiga drycker och umgås.
Ja det kommer att bli en jäkligt kul kväll.
Och en sväng då vi gör stan osäker, jajamän det kan bli det också. ;)

Det finns med andra ord mycket att gilla med idag.
God fredagsmorgon på oss alla!

Ogjort nej. Omgjort ja.

Jag gjorde det, efter många långa funderingar.
Gjorde det jag kunde för att ta ansvar för den sista kvarvarande skiten jag orsakat.
Jag mejlade tjejen jag berättade om här.
Jag förklarade att jag är ledsen för skiten jag orsakat, den som drabbade henne.

Jag bad om förlåtelse.

Jag har funderat fram och tillbaka över om jag borde kontakta henne eller inte.
Det är som sagt många år sedan det hände.
Och jag ville inte riva upp några sår.
Men jag ville heller inte leva mitt liv utan att ha bett om ursäkt för
hur jag farit fram.

Så efter en hel del funderingar, både själv och med vänner bestämde jag mig
för att mejla henne.
Jag kom fram till att jag verkligen ville kontakta henne.
Behövde kontakta henne.
För min egen skull.
Så än en gång gjorde jag en egoistisk sak i denna tjejs närvaro.
Den här gången hoppas jag att hon får något gott ut av det.

Mitt mejl påminner henne förmodligen om något hon helst vill glömma.
Därför var jag tvungen att vara helt säker på om jag ville skicka det eller inte.
Inte bara halvsäker, utan helt grundmurat säker.
Vilket tagit lång tid.
Så något hastverk, en stundens ingivelse, nej det var det verkligen inte.

Hur det landade vet jag inte, för jag har inte fått någon respons.
För mig känns det oerhört bra att ha skickat det, i vilket fall.
Nu har jag gjort det jag kan. Det finns inget mer jag kan säga eller göra.
När jag skickade det visste jag att risken var stor att jag inte skulle få någon
respons på det.

Varje gång jag får ett mejl hoppas jag att det är från henne.
Med vänliga eller arga ord. Det spelar egentligen inte så stor roll.
Eller vänta, självklart skulle jag må oerhört gott om hon uttrycker att ursäkten
är godtagen.
Det skulle utan tvekan få det att sjunga inombords hos mig.

Men nej, ingen respons. Än.
Kanske kommer den. Kanske kommer den aldrig.
Likafullt är jag tillfreds med mitt beslut att be henne om ursäkt.
Hundra år för sent.

Jag har, i och med det, inget mer i mitt liv som jag orsakat och lämnat utan att
ta ansvar för.
Det känns väldigt bra.
Det gör inte min skit ogjord. På inget sätt.
Men det är något magiskt med att be om förlåtelse.
Att sluta låtsas som om jag är okej med det jag orsakat.

Det ger en fantastisk känsla av renhet.
Som jag vill leva mitt liv med hädanefter.

Min vän väckaren.

God morgon!

Har sovit dåligt, senare delen av natten har varit fylld av mardrömmar.
Tänk vad skönt det är när väckaren ringer då, den avslutar en dålig natt
med sin melodi, gillas! :)

Gårkvällen var toppen.
Invigningen av ”Hälsa i fokus” var fantastisk.
Vilket program.
Per Naroskin höll ett föredrag som fick mig att skratta många gånger och
samtidigt lyssna uppmärksamt.
UngHästen spelade teater som fick oss på åskådarplats att hajja till.
Det var en otroligt stark upplevelse för mig.
Det var inte helt bekvämt att gråta med cirka 450 personer omkring mig,
men tja what to do?

Kvällen fick mig att åka hem väldigt nöjd och med många tankar.
Det var inte konstigt att hitresidan av natten fylldes av mardrömmar,
det blir ofta så när jag påminns.
Och just igår gjorde jag det, på ett annorlunda sätt.
Ihop med nya infallsvinklar att se livet från.

Nu är det ny dag, den är redan nu en väldigt bra sådan, och den kommer
troligtvis att fortsätta vara en bra sådan i och med allt det nya från igår.
Det finns, som skrivet, funderingar om en annan syn på livet.
Jag har inget konkret att förtälja om det i nuläge, utan det kommer att ta ett tag
innan det valsat runt inom mig tillräckligt för att bli nedskrivbart.

Det är sannerligen en bra torsdag på gång här på Norrböle.
Låt oss alla ha en riktigt bra dag idag.

Året då vi knäppgökar och dåligt mående personer kommer att förefalla mindre annorlunda.

I afton händer något speciellt för vår stad.
En del har sett det, via hemsidan eller via Norran.
En del har absolut ingen aning om det.
En del vill delta.
En del vill absolut inte delta.
Oavsett så är det invigning i kväll.

”Psykisk hälsa i fokus”.
Ett projekt som går av stapeln nu och sträcker sig över hela 2014 i olika former.

”Skellefteå kommun och Västerbottens läns landsting sätter under 2014
fokus på psykisk hälsa.
Målet är att främja psykisk hälsa, förebygga psykisk ohälsa, motverka fördomar
och skapa acceptans i samhället.”

Med risk för att sparka in ett gäng öppna dörrar förstår ni ju att det här
är något jag gillar.
Och faktiskt har en liten, liten del i.
Jag kallar det projekt Ö härmed.
Jag ska kolla upp hur/vad jag får skriva om det innan jag berättar mer.
Stay tuned.

Ikväll är det invigning i en fullsatt Nordanåteater.
Jag kommer att vara där.
Det var med ett nödrop, för jag hade missat att det var ikväll det startar.
L från Laget ringde tidigare idag, och då stod det klart att jag var
endast hennes telefonsamtal bort från att missa det hela.
Vilket hade varit synd, för en text som jag har skrivit kommer att användas.
Jag ser verkligen fram emot att se hur man valt att använda den.
Det ska bli mycket spännande.

Så ikväll kan ni inte komma, ni som inte redan är anmälda alltså, eftersom
de 450 platserna redan har bokats av andra som vill delta.
Därför uppmanar jag er att klicka in er på kommunens hemsida för projektet.
Där kommer evenemangen att presenteras.
Eftersom det är kostnadsfritt så är det klokt att anmäla sig direkt
något verkar intressant.

Psykisk hälsa, jajamän det är något som rör oss alla.
Varenda en av oss, för att vara specifik.
Att vår kommun och vårt landsting tycker att det är en viktig sak att
fokusera på, det gör mig väldigt glad.
Så nu kan vi lite halvgalna människor andas ut.
Snart vet Skellefteborna mer om vad psykisk ohälsa är. Och att vi inte smittar.
Eller är ett gäng totala galningar. Eller deprimerade självmordskandidater.
Och Skellefteborna kommer också strax att veta hur de på bästa sätt ska förebygga,
så de faktiskt heller inte hamnar i vår celebra skara av skumma människor.
Och vi å våran sida, vi jobbar vidare för att snart vara på ett ställe
där vi kan leva livet utan att undra om det är något fel på oss.
Att våga erkänna för sig själv att man inte mår bra, är svårt bara det.
Att då våga säga det till andra, nej det existerar knappt.
Man vill ju liksom inte att folk ska tro att man är konstig eller så.

Jag menar, jag mår ju finfint.
Ingen skulle veta något annat alls.
Såvida man inte läser min blogg.
För här kan det hända att jag faktiskt visar vad som försiggår bakom mitt leende.
Det har som bekant hänt att det dykt upp ett och annat inlägg här som fått folk
att sätta kvällsmackan i fel strupe av ren förvåning, gissar jag.
Min blogg har blivit mitt ultimata medel för att vara privat och personlig,
att skriva av mig för min egen del.
Och samtidigt låta andra ta del av det.
För att skapa förståelse. För att jag mår bra av att berätta om mig själv.
Den jag är bakom den ubertrevliga leende fasaden Cicci.

För där finns absolut den mycket trevliga jag (japp, självgod är jag också!) som
mår bra på så oerhört många plan, men även den del där jag mår mindre bra.
Som är en del av mig. Som format mig till den ni möter idag.

Offentlighet för de mörka saker i mitt liv har gjort att min skam har blivit mindre.
Bara den enda saken i sig har gjort alla personliga och privata inlägg värt det.
Jag vet att ingen av er bett om att få ta del av de mörka detaljer gällandes mig
och mitt förflutna.
Däremot utgår jag ifrån att de av er som inte fixar att läsa om det, för länge
sedan slutat klicka in sig här på bloggen.
För här är det en salig blandning av vettigt och ovettigt, känsligt och inte
känsligt. Klickar man in sig här vet man inte riktigt vad man kommer att mötas av.
Spännande va? ;)

Det känns så bra att man tar tag i psykisk hälsa.
Främjar den.
Visar hur man får den att blomstra, och hur man förebygger dess motsats, så
de flesta av oss aldrig behöver hamna i motsatsen.
Och att när man väl har hamnat i det dåliga måendet, att visa att det finns
bra hjälp att få.

Så 2014, samarbetet mellan Skellefteå kommun och Västerbottens läns landsting,
det ser jag fram emot att få delta i.

Att få bidra till.

Självbedrägeri på hög nivå? Kanske, kanske inte. Jo, förmodligen. Fan också.

Här händer det nya saker.
I mitt liv.
Eller nej, inte nya, utan gamla saker i ny tappning.
På det sätt att jag gör på annorlunda sätt.
Sedan om det är rent och skärt självbedrägeri, ja det kan så vara,
men likafullt, denna vecka blir annorlunda.
En testvecka.

Jag tror jag gör det för att jag vill se om det ger andra resultat.

Nu har jag väckaren på 07.00, istället för 06.30.
Jag sover sällan ända fram tills den ringer, men jag ligger och drar mig ända till 07.00.
Ligger och gosar med lillAlicen och bara mjukstartar dagen totalt.

Sedan är det, inte helt otippat frukost.
Äter i lugn och ro. Läser på nätet om vad som hänt under natten.

Istället för att sedan gå ut på vår motionsrunda så stannar jag inne 1.5-2
timmar till.
Om jag inte har någon kund inbokad på morgonen alltså.
Inga problem för Alice, för hon är en sömntuta och går alltid och lägger sig
igen efter avslutad frukost.
Den här timmen, då jag egentligen brukar promenera då gör jag saker i hemmet.
Det kan vara allt från, som igår, pappersarbete till firman och privat, till att
städa kylen (ja ni, det behövdes, för därinne, herregud där inne…)
till att dammsuga, till att jobba med projekt Ö.

Det har visat sig att det funkar långt bättre att gör sakerna i den ordningen.
Alltså hemmajobb före promenad.
Av en så enkel anledning att när jag gått min morgonrunda så är jag trött.
Jag duschar och sedan sitter jag halvmosig i soffan och gör absolut ingenting om
jag inte har kunder inbokade.
Ingenting.
Jag får inte tummen ur. Utan slösurfar på de mest onödiga tidsbortkastande sätt
du kan tänka dig.

När jag alltså börjar dagen med arbete hemma, då får jag det gjort, enkelt och
med minimal ansträngning.
Att promenaden flyttas fram 1.5-2 timmar är smulans ångestframkallande, men
det går hantera rätt okej likafullt.
Samt att jag ju har lika mycket ork, kanske till och med mer ork, när jag
vid 9-tiden går ut och går.

Till det har jag även gjort så att denna vecka äter jag tills jag känner mig mätt.
Det betyder att jag överäter.
För jag blir aldrig mätt när jag äter efter direktiven från Ersta.
Vilket i sig inte är något dumt, för mätt är absolut inte ett måste att äta sig.
Men det är fasen så trevligt att göra det ibland.
Att känna att jag inte längtar efter några tuggor till, utan att jag är helt nöjd.
Jag vill testa, hur påverkar det min ork? Hur påverkar det min vikt?
Kan jag leva med om det påverkar min vikt uppåt på vågen men i gengäld
uppåt i ork?
Denna vecka ger jag mig själv det.
Ett test.
Eller så är det bara ett sätt för mig att ge mig själv tillåtelse att svulla?
Att äta mer än jag borde, för att jag inte längre fixar att kontrollera mitt matintag?
Att jag alltså nu, i skrivande stund, håller på att tappa kontrollen över mitt ätande.
Igen.
Nu förvisso med mat och mellanmål, inte godis och kakor, men som jag skrivit om
hundra gånger redan, same same but different.
För jag har känt att jag inte fixar kontrollen längre.
Varenda varningsklocka på min ätstörning har dragits igång de senaste veckorna.
Ni vet, kontrollförlust kontra uberkontroll dagen efter, som spricker, som restulterar
i nya strikta regler dagen efter, som spricker.
And so on.

Jag har kontrollerat och medvetet kapat måltider de senaste veckorna.
Jag skrev om det för ett tag sedan.
Och saken är som sådan att jag inte gick ned i vikt då.
Jag kunde gå upp några hekto, ned några hekto eller stå precis stilla.

Så nu, denna vecka, då testar jag att äta tills jag är mätt.
Kanske är det bara för att jag ska få svulla, att det här bara är en del i
en galopperande ätstörning.
Eller så är det något som kommer att ge bra resultat.
Att jag hittar ett sätt att leva utan att ha den totala järnkontrollen över mitt
matintag, att det kanske resulterar i mer ork.
Och förhoppningsvis inget plus på vågen.
Eller så kan jag leva med pluset om det är så att orken är på topp.

Eller så blir nästa vecka, efter invägning, en vecka fylld med extrapass i
motionsspåret och en strikt kost då jag i ren panik måste ta tillbaka kontrollen.
Jag törs inte ens tänka tanken på hur det skulle bli.
Då får jag ta in professionell hjälp i form av Laget, för att hjälpa mig med
paniken som då skulle rasa galet i både kropp och sinne.

Vi får se, helt enkelt.
Jag har absolut inga svar på något av det här än.
Det enda jag märker är att jag får göra nummer 2 oftare. ;)
Jajamän, hela varannan dag. Istället för var 3:e eller var 4:e dag.

I vilket fall.
Nu är det snart dags för dagens motionsrunda, lite småfix innan bara.

Hoppas vi alla får oss en härlig onsdag!

Inläggsidétorka ger dagen idag i punktform.

Nu börjar det likna något hörrni.
Vissa dagar har jag energi i överflöd. Idag var exakt en sådan dag.
Gillas.

Dagen i korthet har inneburit:
* Pappersjobb för egen räkning.
Varför lämnar jag papper på hög?
Den frågan har jag sökt svaret på i många år, och alltså fortfarande inte hittat…

* Pappersjobb för firmans räkning.
Bland annat momsredovisning, där jag sist av alla, nu alltså gått in i
den elektroniska tidsåldern.
Och därmed alltså skippat det här med pappershantering då det gäller momsredovisning.
Jajamän, det är aldrig försent att överge sin fossila kostym.

* Lunch med varma Julia.
Japp, lunch med hon som är människovärmen personifierad.
Vi hann just så pass sätta oss ned innan det gått 2.5 timme och var dags att bryta upp.
Det blir mer träffar mellan oss, och bara tanken på det gör mig väldigt glad.

* Arbete med projektet som tidpunktsmässigt inte riktigt är i skede att
pratas om här. Än.
Krävande och givande, som lämnar färre och färre lösa trådar.

* Filmstudion visade svenska filmen ”Hotell”, givetvis var mamma och jag
i publiken. Det är något speciellt med film sedd på bio.

Dagen har varit intensiv.
Att strax göra kwella känns faktiskt hur skönt som helst.

Har för övrigt börjat peppa för repris på metalfesten ihop med roliga tjejer.
Närmare bestämt nu på fredag går den av stapeln.
Eller repris och repris förresten, låt mig säga såhär, repris så till vida att
ett gäng tjejer med hårdrock och metal som intresse samlas hos mig, lyssnar
på musik, umgås och dricker vin.
Däremot skippar jag reprisen på snapsandet från förra metalfesten.
Jag är inte kompatibel med promillestarka drycker serverade oblandade i
små glas som förväntas tömmas i ett svep.
Så är det bara.

God kväll kamrater, hoppas er tisdag varit lika bra som min.

Någon som har lite sunt förnuft över till en Skelleftebo på drift?

Jag dumpar.
För andra gången idag. Och jag hatar livet just nu.
HATAR LIVET!
Exakt nu.

Min mage dödar mig.
Eller, jag äter så att min mage dödar mig.
Eller vad fan, jag dödar mig själv, helt enkelt.
Okej?

I vilket fall.
Jag har ätit för mycket idag.
Jag chansade.
Eller njae, jag hoppades, kanske är mer sanningsenligt sagt om saken.
Och det funkar inte att göra så.
Jag lät andra delar än förnuftet ta rodret för ett tag, och se hur fan det gick.
Japp, flämtande andning, uppsvullen mage, hög puls, kräkillamåendekänslor och magknip.

Yupp, så trevlig är min kväll, hur är er kväll?
Med det sagt, jag är en grinig djävel just nu.

Hade Alice haft en blåsa som kunnat hålla sig så hade jag gjort kwella redan nu.
Men tja, jag gissar att jag borde vara en god matte och faktiskt gå ut och ge henne
möjligheten att kvällstoaletta sig.
Så sova-alternativet föll bort innan det ens blev aktuellt.

Jag skulle förövrigt själv vilja toaletta mig.
Jag skulle mer än gärna skita ut det bowlingklot som intagit min mage.
Det hör inte hemma där inne.

Idag träffade jag, numera Irlandsboende, vännen Anneli.
Precis lika trevligt som alltid.
Att ses med 1 års mellanrum fungerar alldeles finfint för vår relation.
Vi åt surströmming på Ängarna, Anneli, Linda och jag.
Det är en av orsakerna till dumpningen.
Jag och surströmming är en bra kombination. I måttliga mängder.
Däremot är måttliga mängder inte ett alternativ då det gäller surströmming.
Vilket förmodligen varendaste liten surströmmingsälskare är väl medveten om.
Ordet måttlighet är inte kompatibelt med surströmming av någon märklig anledning.

Att jag senare under eftermiddagen och till middagen överåt, tja det gjorde
inte saken bättre.
Alls.

Jag tappade på allvar lusten att leva för ett tag. Alldeles nyss.
Inte så att jag blev sugen på att börja se mig om efter alternativ att lösa den
levande problematiken med, icket, men jag blev less.
Kräkjävlaspyless.

Hopplösheten drog in över mig.
Och jag tappade precis all lust till allt.
Det kan tänka sig att jag borde ringa min mor och prata med henne lite, nu när
det värsta har börjat lätta.
Det var inte en trevlig dotter de hade på middagsbesök i afton.
Jag satt och stirrade, orkade inte svara på tilltal eller på något sätt delta
i konversationen kring middagsbordet.
Jag orkade heller inte berätta vad min tysthet handlade om.
Utan jag var bara satt där och stirrade. Till synes helt ointresserad av allt
som sades omkring mig.
Så ja, ett samtal till henne kan nog vara på sin plats.

Nu har magen dock börjat komma igång.
Det känns mycket lovande.
I skrivande stund har det gått 2.5 timmar sedan avslutad middag, så jag håller
tidsaspekten då det gäller dumpning.
För mig brukar den nämligen hålla i sig någonstans mellan 2-4 timmar.

Förutom att jag inte gillar något med dumpningskänslan alls så har jag
heller faktiskt inte tid med sådana dumheter.

Jag har ett viktigt mejl att skriva ikväll.
Det är därför inget alternativ att lalla omkring med en osamarbetsvillig mage.
Jag behöver vara på topp när jag författar texten i det.
Det är ett avslut på en av mitt livs sista surdegar.
Den ligger där under, gnager och gnager utan att ha blivit åtgärdad under alla år.
Ikväll är kvällen jag bestämt mig för att göra det jag kan göra åt den situationen.
Det får bära eller brista.
Det vill säga, jag kan få respons, och jag kan lika gärna inte få respons.
Jag har faktiskt ingen aning.
Det enda jag vet är att jag, i och med mitt mejl, har gjort det jag kan göra.
Efter det finns inget mer jag kan göra.
Och det är en tröst i sig om det visar sig att jag inte får någon respons.

Jag kommer att berätta mer om den här grejen vid ett senare tillfälle.
Just nu försöker jag bara samla tankar och känslor tillräckligt för att kunna
prestera där jag behöver prestera.
Där jag vill prestera.
Där det känns väldigt viktigt att vara skärpt nog för att kunna formulera mig
där jag inte har möjlighet att göra någon tagning 2.

Jag har en del annat småfix som definitivt också borde få min uppmärksamhet ikväll.
Jag väntar mest på att magen ska komma igång.
Vilket jag tycker mig känna att den faktiskt gör.

En vaniljSkyr kommer jag att satsa på som kvällsmål.
Den borde vara safe för mitt mående.
Att den dessutom är väldigt god gör att den på alla sätt känns rätt som kvällsmål.

Well, nu har jag fått kräkas av mig, och jajamän, det känns fasen bättre.
Kan tänkas att kvällen inte blir så dum i alla fall.

Dårhus Degerman rör sig vant bland genvägarna i köket.

Igår förmiddag utspelades följande i Stugans kök.
Vi skulle äta min favoritlunch, havregrynsgröt, och det var pappa som i vanlig ordning
skulle stå för tillagandet av den.
Då vi brukar äta vid 12-tiden blev jag smulans förvånad, och inte så lite nyfiken heller,
på varför han började skramla i köket redan 45 minuter innan.

Varpå följande fiffighet avslöjades.

C: Visst ska vi äta klockan 12?
P: Stämmer.
C: Men varför fixar du med gröten redan nu?
(Han hällde upp vatten, havregryn och salt i en kastrull.)
P: På så vis hinner den stå och dra.
C: Jaha?
P: Ja alltså, då blir ju koktiden kortare.

För er som inte är helt insatta i den ädla konsten att tillaga havregrynsgröt kan jag
berätta att koktiden är 3 minuter.

Burebo sätter perspektivet rätt. Än en gång.

3 dagars grubblande och funderande fick ett avslut på 3 minuter.
Japp, så enkelt kan det vara.
När man, liksom jag, kört fast och inte hittar ut.
Där en utomstående ser på saken med helt andra ögon.

Katta gav mig åter igen den insikten innan vi just så pass hunnit få
av oss ytterkläderna, ännu mindre hunnit få vår beställda lunch.
Hon är skarpsynt, den där Burebon.
Eller så såg hon på mina funderingar med helt andra ögon.
Liksom öppna på ett helt annat sätt än vad mina är.
Det handlade om tankar kring mat, kring operationen och om känslan av att misslyckas.
När jag jämför mig med andra. Och kommer till korta varenda gång.
Jodå, mitt fullvuxna jag vet att jämförelser med andra människor sällan är bra.
De leder sällan till något gott.
Vilket de ju inte gjorde denna gång heller.
Katta låg steget före mig, så hon plockade sönder mina funderingar i
molekyler med 4-5 välriktade meningar.
Och helt plötsligt såg jag på saken på ett helt nytt sätt.
Det tog inte henne mer än 3 minuter att sätta perspektivet rätt.
Vilket gjorde mig glad och lättad, i första hand.
Och i andra hand på allvar bekymrad över att jag inte kommit fram till det själv.
Jag var inte ens i närheten av att tänka i hennes banor.
Men jag gissar att det är så det fungerar ibland.
Men jag tyckte, och tycker, nog att jag borde kunnat dra hennes slutsats själv.
Men tja, jag är glad att perspektivet blev tillrättalagt.
Och jag förundras än en gång hur självklart min goda vän ser på saker och ting.

Vänner är sannerligen bra att ha.
God lördagsmorgon på oss alla.

Njutning pågår.

Stugan.
Jag har längtat hit. Väldigt mycket.
Just idag är det sol.
Strålande sol och -18 grader.
Det är oerhört vackert ute.
Efter lunch ska lillAlicen och jag ta en runda efter en skogsbilväg
som förhoppningsvis är plogad.
Är den inte det, då improviserar vi och hittar något annat bra stråk
att gå efter.
Redan nu har hon rasat av sig i snön, som är djup och lätt, vilket
gör att hon plöjer sig fram.
Hon ser oerhört lycklig ut där hon springer.

Det har varit en intensiv förmiddag.
Tidig morgon, då även motionsrundan smulans tidig även i mitt tycke, för att befinna mig duschad och klar på projektet klockan 8.20.
Lediga dagar kan vara riktigt intensiva.
Förmiddagen innebar både energi och insikt.
Kan tänkas att det kommer att innebära att någon släcker lampan
i eftermiddag under en timme eller två.
Det blir lätt så när jag varit på detta projekt.
Min ambition är att hinna ut med Alice innan det sker.
Då jag väl varit ute med henne har jag nämligen resten av dagen helt öppen för att ägna mig åt precis vad jag vill.
Spontant tänker jag att det betyder läsning, umgänge, nöjessurfande och vilande.

En eftermiddag och afton i stugan, när måendet är på topp alltså.

Vi blir kvar endast över natten.
Jag kommer, trots den smulans korta vistelsen, att ha fått ut precis det jag önskade mig av stuganfärden.
Lugnet och stillheten, det ni.
Fantastiskt.

Vad lördagskvällen kommer att bjuda på har jag ingen aning om.
I nuläge.
Den är synnerligen oplanerad.
Det kan betyda att det lika fullt händer något kul, och det kan
lika gärna betyda att det blir mycket lugnt hemmavid.
Oavsett känns det som en mycket bra helg som just nu gå av stapeln.