… solen! För att slumpen inte är någon tillfällighet, som min goda vän brukar säga.

God morgon.

Idag är annorlunda.
Jag vaknade med en bättre känsla helt enkelt.
Tack vare den respons jag fick igår och nu på morgonen!
Tack, ni gjorde alla en skillnad.
Fantastiska ni!

Jag hade sannerligen ett djupdyk till gårdag.
No shit!

Gårdagsmorgonen inleddes alltså i chock då jag insåg att jag hade 350 kronor
kvar på kontot efter att räkningarna var betalda.
… 350 kronor!
En bilskatt på 2800 kronor, som jag lyckats förtränga, var det som
gjorde den hemska matten.
Paniken drog igenom mig när jag tittade på saldot.

Sedan blev jag rationell.

Kollade igenom frysen, japp där fanns matlådor lagade av föräldrarna,
Erika och mig själv. En intressant mix med goda och semigoda rätter.
(Jag är den som står för de semigoda rätterna…)
Kyckling och kött fanns också, vilket gör att jag har gott om råvaror
att laga mat på.
Skafferiet visade att pasta och ris fanns som räcker denna månad.
Kylen visade godkänt.
Det jag kommer att behöva handla denna månad är som vanligt frukt och grönsaker,
vilket kommer att gå fint.
Ost köptes på Lidl igår, de hade riktigt bra erbjudande på en hushållsost,
så den stora pjäsen kommer lätt och ledigt att räcka denna månad.
Och även nästa månad!

Maten är alltså ok:ad.
Tack och lov.
Jag äter gärna även hos föräldrarna lunch eller middag när det passar.
Jag trivs bättre med att äta ihop med någon, och de är glada över att ha
mig som matfrämmande.
(Säger de, så jag kör på den!)
Samt att jag brukar få med mig lite matlådor om det skulle visa sig bli
rester över.

Kollade igenom hygienbasbehoven.
Japp, tamponger fanns om mensen skulle få för sig att faktiskt dyka upp
denna månad, vilket jag hoppas att den gör.
Numera har jag även toapapper, tankdkräm och hushållspapper som räcker
för hela månaden.
Anki, tack snälla du! Hälsa Sara att ni var änglar som kom förbi igår.
Schampo, balsam, duschkräm, deo och lotioner för såväl kropp som ansikte finns.
Hygiensidan är med det sagt ok:ad också.

På det hela taget känner jag mig väldigt nöjd.
Mat och hygien, de 2 riktigt tunga posterna för ett välbefinnande är
under kontroll.
Mycket skönt!

Jag pratade med mamma igår om det ekonomiska läget.
Hon sa att de givetvis skulle hjälpa mig om jag ville det.
Snälla, fina mamma. Sådan underbar tur jag har!
Pappa gav mig även sitt tankkort med orden att jag kunde tanka Golfen.
Fina pappa, då det kommer till min bil ställer han upp väldigt bra!

Jag tittade över mina planer, vad som är inbokat den närmsta tiden.
Patriks 40-årsfirande är i morgon, lördag.
Det ser jag verkligen fram emot, och kommer med glädje att gå på.
Anna skickade mig ett sms där det stod att hon har vin till mig för festen.
Hur gulligt är inte det. Jag blev fånigt glad! Tack snälla du!
Så vad som gäller är alltså en present till Patrik.
Här kommer mammas erbjudande om hjälp in.
Tack och lov, för en present för att fira min goda vän med är lika
glädjande för mig att ge bort, som den (förhoppningsvis) är för honom att få.

Vidare i kalendern har jag några träffar med folk jag gillar i lunchform.
I och med min gbp är jag hyfsat ”liten” i maten, vilket leder till att
lunch för mig kan innebära en 90 grams hamburgare, en halv wrap med någon god röra,
eller andra måltider i storlek.
Det medför att mina luncher ute ofta ligger på runt 35-45 kronor.
Det gör att jag kommer att kunna ro iland en del av de träffar jag har inbokade.
Och några skjuter jag helt enkelt på tills nästa månad.
Det kommer att fungera fint!

Annars blir det en mycket lugn månad.
Erika och jag har bokat in träffar nästa vecka.
Jag, lyckliga jag, ska åter få agera testpilot till 2 nya rätter.
Om jag är lycklig över det faktumet, jajamän det kan ni hajja! :)
Som jag nämnde ovan har jag ett gäng matlådor från hennes köksmagi
i min frys, vilket får dagar mitt i veckan att framstå som fest!
(Och får av någon märklig anledning mina egenkomponerade matlådor att framstå
som smulans vanliga och lite… halvtrista, nåväl! :) )

Så kartläggning skedde alltså direkt efter att saldot skrämt skiten ur mig.
Jag tog reda på exakt vart jag befann mig mat och hygienmässigt.
Tittade alltså över de träffar jag har inplanerat de närmsta veckorna.
Vilka jag kan behålla, och vilka jag behöver skjuta på.
Pratade med mamma och pappa om läget, varvid de erbjöd hjälp på var sitt sätt.

Läget är numera under kontroll.
Det blir inga som helst extravaganser eller utsvävningar denna månad.
Men basbehoven är numera under kontroll.
Puh, fatta vilken känsla, att ha läget under kontroll!
Paniken stillade sig.
Och ersattes av känslan av att jag kommer att fixa den här månaden, förvisso
med mycket vänliga och generösa människors hjälp, men likafullt.
Jag kommer inte att gå under.

När jag lade mig igår kväll kände jag mig trygg över den rådande ekonomiska härdsmältan.

Så med den morgonen, saldopaniken, kickade gårdagen igång.
Som skulle visa sig bli långt värre.
Vilket jag, tack och lov, inte hade en susning om då.

Jag berättade för er igår om mötet som slet omkull.

Jag skrev inlägget igår precis utifrån hur jag kände mig.
Ocensurerat.
Exakt hur det känns när saker och ting går precis åt helvete.
Jag skriver för mig själv, det är mitt sätt att hantera, att bearbeta.
Och som pluseffekt får jag er respons. Som var överväldigande.

Tack!

Ni kommenterade här på bloggen.
Jag fick mejl och sms som kramade om och värmde.
Kraften i det var (ÄR) enorm.
Ett tack känns litet och platt.
Jag önskar jag kunde förmedla hur det känns. Responsen och värmen.
Och därmed kunna säga något större än det lilla ordet tack.
Vet med er att just era rader, de ni valde att inte bara tänka, utan som ni
faktiskt skrev ner och även skicka, de gjorde skillnad.

Det skapade en chans för mig att se på mig själv och situationen med
andra ögon.
Med ögon som inte är så färgade av mig själv.

Jag pratade också med mamma.
Hon såg direkt jag klev innanför dörren att något inte var som det skulle.
Jag var otroligt irriterad och stingslig.
Hade ingen lust att prata, signalerade jag, men ville inget hellre än att
hon skulle fråga vad som var galet.
Vilket hon gjorde.
Så jag berättade om mötet.
Det kändes bättre efter att vi pratat.
Hon lyssnar bra, min mamma.

Sedan satte jag mig ner och skrev blogginlägget.
Jag läste igenom det nyss. Men ögon och känslor som sovit en god natts sömn.
Likafullt kan jag relatera precis till hur jag kände mig igår.
Och då hade jag alltså ändå lugnat ner mig en smula, när jag skrev det alltså,
eftersom jag pratat med mamma just innan.

Ändå skär det i hjärtat när jag läser det.
Så hårt jag sliter i mig själv.
Kräver av mig själv, tänker om mig själv.
Som en fejk och som en fuck-up. Som den som sviker mig själv, föraktar mig själv.
Jag känner det fortfarande idag, känslan finns delvis kvar.
Härdsmältor av gårdagens mått rinner inte av bara sådär.

Men efter så många snälla, kloka, varma och medkännande ord som jag fick igår
och har fått idag, så känner jag mig vänligare med mig själv.

Jag mejlade även Laget igår.
Som nu på morgonen har responsat.
K och L, finaste Laget.
K mejlade ord som jag kan relatera till. Som jag förstår.
Förnuftsmässigt följer jag med, utan tvekan, men även känslomässigt.
K pratade till mig precis så jag förstod, så hela jag förstod.

L sms:ade från sin lediga dag.
Hon hade nåtts av mitt haveri genom min blogg.
Samma vänlighet i orden. Samma påminnelse om förståelse för situationen.
Som jag kan relatera till.
Ihop med ett kort. På 2 hundar. Herrarna J och P.
De står nämligen för någonting. Som vår grupp vet exakt vad vi pratar om.
Vi kallar det ”J-situationer”.
Jag ska skriva ett helt inlägg om vad en J-situation är.
Det är faktiskt en av de bästa och mest målande beskrivningar som gränslöshet
kan erbjuda.
Som kom helt otippat i form av en mycket glad och nyfiken labradorhanne.
Jag älskar uttrycket, som myntades bara för någon vecka sedan.
Det är så talande. Det går inte ta miste på. Och det vänder känslan helt om.

Och den bifogade bilden på dessa svarta herrar, den fick mig att le.
Den fick mig att skratta till mitt i allt det allvarliga.
Vissa saker tar liksom genvägen rakt in i känslorna, och sms:et med
det bifogade fotot gjorde absolut det.
Pang, leendet, den glada känslan, den sköt rakt in i kroppen.

Laget, mitt Lag, har jag någonsin sagt att jag har det bästa Laget? :)

Så vad leder det till idag?
Vart befinner jag mig idag?
Rent lägesmässigt i soffan för tillfället, med datorn i knäet.
Senare kommer jag att gå en riktigt lång promenad med Alice.
Jag behöver få in ren luft i mina lungor, sval och fräsch luft.
Som gör att jag känner mig ren.
Liksom gör att jag kan tänka mer klart.
Hantera situationen mer klar.
Förnuftet är med.
K och L gjorde det mycket klart, nu på morgonen, vad mina känslor igår
handlade om.
Varför jag reagerade som jag gjorde.
Precis vad som gjorde att jag stannade och pratade.
De talade till mitt förnuft. Och till mina känslor.
Och L tog också genvägen till känslan i och med fotot.
Vilket även K gjorde, för hon skrev också till mig om J-situationen.

Så en promenad där jag njuter av luften ute, Alice sällskap och det
fina med att pressa kroppen hårt.
Att solen faktiskt skiner idag, det är underbart, och kan knappast vara
en slump.
Nej ni, idag tror jag minsann att den skiner just för att knuffa mig i
riktning mot vackra platser i livet, inom mig själv.

Precis den kombinationen vill jag skapa mig denna förmiddag.
För på det viset kommer jag i det läget då jag har lättast för att
ta till mig känslan, att ändra den menar jag.
När jag gör ovanstående saker mår jag grymt bra, och ihop med
solsken, ja då är läget ultimat för att känslan i kroppen och i sinnet
ska ljusna.
Hur skulle den inte kunna? :)

Och då ska jag läsa allt som skrevs till mig igår, och idag, igen.
Jag har alla ord i huvudet redan.
De kommer att mjukt glida omkring i mitt medvetande under promenaden.
Och när jag då kommer hem, sätter mig ner och läser allt igen, då
kommer känslan att följa med.
Det är jag i det närmaste säker på.
För jag har alla förutsättningar.

Vilket borde leda till att jag känner mig mer vänlig gentemot
mig själv och mitt agerande och mina känslor från igår.

För den känsla jag hade igår, om mig själv som den patetiska jävla
fuck-up jag är, den var inte bra.
Den var våldsam.
Den är våldsam.
Den är destruktiv.
Den får mig helt ur balans.
Den får mig att tappa hoppet om en förändring.
Den får mig att tappa hoppet. Punkt.

Jag behöver vrida det hela rätt.
Så jag kan titta på mig själv i spegeln utan att vända bort blicken i självförakt.
För det stället, mina vänner, det är helvetet.
Och där ska ingen av oss befinna oss.
Vi ska vara på ställen som är långt mer vänliga för oss själva än så.

Och efter samtalet med mamma, er underbara respons och mitt Lags
aldrig sinande vänlighet och tålamod kommer det att vända, såväl i förnuftet som i känslan.
Det är jag övertygad om.

Tack snälla ni.
För att ni läser det jag skriver. Och för att ni svarar när jag behöver det.

Erika mejlade mig nyss.
”Jag bjuder på biff med bambuskott och vitt vin ikväll om du har tid och lust.”
Och det har jag sannerligen.
Casa Hawk är verkligen stället jag har lust att spendera min kväll på.

Det här blir en bra dag.
Visst känner ni det också?

När grått övergår till mycket mörkt. Ovårdat språk förekommer i inlägget. I mängder.

Det här är en mörk dag. Faktiskt kolsvart. Beyond kolsvart.

Malin, timmarna i ditt sällskap gav mig tillfälle att andas utan ångest.
Tack underbara du!

Hopplösheten sliter, jag pendlar mellan känslor jag inte ens kan definiera.
Armarna känns darriga typ flimriga. De saknar helt kraft.
Det här är inte okej. Alls.
Jag har lust att lägga mig under täcket precis nu och inte komma fram
på ett jävla bra tag.

I morse, när jag gjorde kroppen en tjänst genom att motionera den så
gick jag rakt på honom.
Japp, han som äcklade sönder min barndom.
Vi träffades vid lasarettets huvudentré.
Jag såg honom på håll, så jag saktade in farten så han skulle hinna gå in.
Han såg mig, vände om och kom ut så han skulle möta mig.
Jag hade dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig mer ens hälsa på honom.
Nu gick det lovandet inför mig själv precis åt helvete.

Jag skrev ett inlägg om det, dagen då jag gjorde det ställningstagandet för mig själv.
Jag hittar det inte nu. Synd, för då hade ni förstått precis det kaos jag känner just nu.
Jag var så stolt i det inlägget, att jag äntligen kommit fram till att jag faktiskt
själv kunde välja vart min gräns gick.
Och att jag därmed valt att han inte längre skulle ha rätten att ens få någon respons
från mig.
Utan bara nonchalans.
Japp, den stoltheten och vänligheten inför mig själv dödade jag idag.

I alla fall.
Nu fick vi ögonkontakt och jag tittade bort, liksom förbi honom, för att fullfölja
mitt passerande utan att säga hej.
Då sa han hej och ställer sig så att jag inte fixade att passera utan att säga
hej tillbaka och stanna.

Vi kom att pratade i 10 minuter.

När jag gick vidare var katastrofen ett faktum.
Jag hade inte bara hälsat.
Jag hade även stannat och pratat.
Som om inte det var katastrofalt nog så hade jag till och med känt en viss medlidande
med honom.
Han har nämligen genomgått en omfattande operation, en livsräddande sådan.
Vi pratade en del om den. Och jag kände medlidande med honom.
JAG KÄNDE MEDLIDANDE MED HONOM!
I mina riktigt svarta ögonblick hade jag nog hoppats att han skulle dö under den operationen.
Eller åtminstone av sviterna efter den.
Vilket så alltså inte har skett. Och heller inte kommer att ske.

Hur tror ni det kändes för mig efteråt?
HAR NI NÅGON JÄVLA ANING?
Mitt livs mardröm till människa stod jag alltså och pratade vänligt och civiliserat med.
Och kände även någon form av vänlighet gentemot honom.

Betyder det att jag svek mig själv?
Förmodligen. Garanterat.
Er jävla fuck-up till Cicci har gjort det igen.
Varför fullföljde jag inte mitt ställningstagande inför mig själv genom att
passera utan att hälsa?
Jag har alltid drömt om den dag då jag passerar honom oseende, där han stannar
och vill prata med mig.
Och när tillfället väl ger sig, då kan jag inte fullfölja.
Jag fixade det inte.
Jag kunde inte bara passera utan att säga hej och stanna.
Bara för att han stod och väntade in mig.
Entréområdet utanför lasarettet är en stor vändskiva.
Det fanns meter och åter meter för mig att passera honom.
Att ge honom min tysta rygg att titta efter.
För mig att visa honom att nej, mig pratar du aldrig mer till,
mig har du förbrukat dina möjligheter att hälsa.

Mina armar är blytunga nu när jag skriver det här inlägget.
Jag känner mig så satans splittrad.
Jag hade lovat mig själv.
Gjort en markering inför mig själv. Ett ställningstagande.

MEN FÖR ÄNDA IN I HELVETE!!!
Jag gjorde ju för fan inget av det! Tvärtom!
Det är så enkelt när jag bara känner svart inför honom.
Och det gjorde jag inte idag.
Vilket skapar ett enormt jävla behov av att dricka 1 liter vin.
Eller varför inte ett helrör?
Nu. Direkt.
För jag kan inte hantera det här.

I det här fallet vill jag leva mitt liv helt svart eller vitt.
Inga gråzoner.
Överhuvudtaget.

Jag har jag gått hela dagen med frågan vad som i helvete är fel på mig.
Det måste vara något så fundamentalt allvarligt jävla fel på mig.
För det här är ju en svartvit situation.
Jag, som lever med en innerlig önskan om att mina föräldrar ska stå upp för mig gentemot
denna man, vem är jag att önska det när jag inte ens fixar det själv efter alla år?

Jag svek mig själv idag.
Självföraktet andas mig i ansiktet.

Är det faktumet att jag tyckte så oerhört mycket om honom innan han började äckla
sig på mig som spelar in här?
Att jag som 5-åring tyckte om honom, såg upp till honom, gör att jag inte kan hata honom
eller förakta honom med varenda cell i min kropp.
Eller jodå, i mina nattsvarta stunder så känner jag hat.
Besvikelse, ilska, sorg och frustration över allt som hände.
De dagarna önskar jag att han ska dö.
En långsam och plågsam död gärna, fylld av ångest.

Men idag, då jag kom där gående intet ont anandes på bra humör,
då helt plötsligt stannar jag och pratar.
Och faktiskt tänker en vänlig tanke om honom.

När jag borde ha passerat utan ett ord.
För det hade jag lovat mig själv.
Bra jobbat Cicci, BRA JOBBAT CICCI!
Ännu ett självsvek att lägga till listan.
Den börjar vara väldigt lång vid det här laget, den listan.

Katta, om du fick tag i någon läkare med tvivelaktig karaktär, som kunde tänka sig
att utföra lobotomi, läget är helt rätt att ge mig dennes telefonnummer exakt nu.

Jag står inte ut.
Vad fan är fel på mig?
Jag kan ju för helvete skriva inlägg på inlägg där jag äcklas och avskyr denna man,
men i själva verket stannade jag själv och pratade med honom.
Och kände medlidande med honom.

Hur mer fel kan jag bli?

Jag är ingenting längre.
Bara ett jävla skämt.

Det gjorde den här dagen satan så svart.
Jag har känslorna helt utanpå kroppen, jag är i närheten av att börja gråta
precis när som helst, samtidigt som jag har lust att döda någon.
Eller skära märken i min hud.
Frustration.
Vansinnig frustration, hur fan blir jag av med den?

Och hur i helvete kommer jag runt känslan av att ha svikit mig själv?

Den här eftermiddagen var tänkt att bli startskottetet för en ledighet som
var så ytterst behövd och efterlängtad.
Mitt liv har varit så otroligt intensivt ett tag, framförallt på det känslomässiga planet.

Och nu, nu är allt bara åt helvete.

Vikten av ett bra tandskydd om du tänkt överfalla mig med floskler.

Förmiddagen har lämnat mig med en massa känslor.
Som bara virvlar omkring sådär nästan okontrollerat.
Jag känner mig arg, ledsen, glad, ja men allt du kan tänka dig,
det känner jag för tillfället.

Med andra ord, jag har spenderat förmiddagen med gruppen ”Konsekvenser av våld”.
Vi pratade om normaliseringsprocessen idag.
Jag hade liksom moment av hundraprocentig igenkänning.
Skrämmande.
Fruktansvärt obehagligt faktiskt.
Och så tröstrikt att det faktiskt finns studier på detta.
Så tillräckliga att fenomenet i sig fått ett namn.
Normaliseringsprocessen.
Ja men vad fan kan man säga…
Det känns som om jag ska explodera.
På både ett bra och ett dåligt sätt.

Jag är arg, rasande jävla förbannad, för att vara specifik.
Gud förbannat vad jag är arg på det liv jag levt.
Så fyllt av våldsamhet på så många olika plan.
Och där, mitt i allt står jag och undrar vad fan som är fel på mig.
Som inte satte några gränser.
Utan egentligen alltså fick skylla mig själv.
Ord som faktiskt även uttalats om mig.
Sagda rakt till mig, ordagrant.
Och sagda mer underförstått, men med samma andemening som ovan.
Att eftersom jag tillät det hända, helt enkelt fick gilla läget.

Skulle någon säga det till mig idag så skulle jag, förhoppningsvis,
lugnt och sansat prata med den personen.
Förklara.
Men förmodligen mentalt ge personen en rak höger så att samtliga framtänder slogs ut.
Aldrig mer, aldrig någonsin mer kommer jag att acceptera att någon, ens den minsta
lilla djävla lus till människa, säger till mig att jag fick skylla mig själv
som inte satte ner foten.

I mina fantasier går jag dock mer vänligt tillväga, och förklarar med värme och
oändligt tålamod hur det fungerar.
Hur galet det blir när någon annan utsätter dig för våld.
Jag kan förklara det utifrån såväl ett pappa/dotter perspektiv, och jag kan
förklara det utifrån ett kärleksrelationsperspektiv.

Ingen, och då menar jag absolut ingen, kommer någonsin att få prata med
mig på det viset igen.
Där innebörden andas att jag fick skylla mig själv.
Men jag hoppas självklart att jag kan ta det lugnt och sansat, och hellre
behandla den andra som bara okunnig.
För det är en sak, då kan man förstå varför folk säger som de gör.
För det första så visar deras uttalande att de själva aldrig ens varit i närheten
av den typen av våld.
Och för det andra så visar det på den okunskap som är skrämmande utbredd.
Och de två sakerna i sig gör att de ju inte har gjort sig förtjänta av en
rejäl jävla höger.

Folk har inte en susning om vad som sker i våldsamma relationer.
Visst, de flesta av oss har läst ett antal artiklar i någon aftontidning typ Aftonbladet
eller Expressen, absolut.
Kanske har man vidare fördjupat sig i någon artikel i Amelia eller någon liknande tidning.
Och då helt plötsligt tror folk att de har fattat.
Att de har greppat.
Nu vet de vad våld i relationer innebär.

Och framförallt har de lösningen.

Japp, lösningen är så otroligt enkel och självklar för den som aldrig varit i närheten
av det galet skruvade våldet som kan förekomma i relationer.
Gör si eller gör så, och då kommer allt att lösa sig. Säger de.
Och tror på fullaste allvar att de har rätt.

Men nej.
Det kan jag säga dig direkt, att nej, dina råd kommer inte att lösa ett piss.
De kommer i värsta fall att faktiskt förvärra.
För jag kommer att känna mig ännu mer som en fuck-up eftersom jag vet att dina
råd inte kommer att fungera i min egen situation.
Jag kommer inte ens att kunna prova dem, för jag vet redan att de inte fungerar.
Det vet jag utifrån att jag vet något om våld i relationer som du inte har en aning om.
Jag vet hur det ser ut på insidan.
Du ger dina råd och synpunkter utifrån din egen erfarenhet.
Vilket i sig är helt logiskt, men vansinnigt kontraproduktivt.
Kanske lever du även i en fungerande relation själv.
Då kommer dina råd, hur bra och sunda den än är, inte att fungera för mig.
För jag levde/lever inte i en sund relation.
Och ju mer råd jag får, desto mer otillräcklig känner jag mig, än mer fuck-up än
alldeles nyss innan vi började prata.

Alternativt att det kommer att bli än jävligare för mig om jag faktiskt försöker
följa dina råd och tips.
För min relation var/är inte som din.
Det som är sunt för dig är inte verkligheten för mig.
Din verklighehet är mer som den dröm jag hade en gång i tiden själv.

Och nej, jag lastar inte J för allt som hänt.
Det hade varit synnerligen orättvist.

Jag har levt hela mitt liv i våld.
Psykiskt/verbalt från pappa och sexuellt från en annan vuxen.
J kom in i mitt liv i det läget och mötte den person jag formats till utifrån
det där djävla våldet.

Jag sa vid något tillfälle på Kliniken att jag önskade att jag fått en chans att
arbeta med detta långt tidigare i livet, för då hade J:s och min relation
sett helt annorlunda ut.
Varpå K och L sa med en och samma mun;
”Cicci, då hade ni inte ens haft ett förhållande.”

Och nej, ju mer jag tänker på det, så känner jag att det förmodligen stämmer.
Han och jag hade nog inte haft ett förhållande om jag fått chansen att jobba
med dessa konsekvenser av våld tidigare i livet.
Absolut att vi försökt oss på en relation med varandra, det tror jag,
för attraktionen var väldigt stark mellan oss, men nej, något längre förhållande
hade det nog inte blivit.

Han testade av mig hårt ett par gånger innan vi blev tillsammans, och jag stod pall.
Vårt förhållande hade med ens fått ramar som inte gäller för sunda relationer.
Han visste alltså efter några tillfällen att jag inte hade någon självkänsla, att jag
inte kunde sätta gränser.
Speciellt inte mot honom.
Det kom inte ens sakta, mjukt, försiktigt eller smygande hans testande.
Jag drogs inte in långsamt i något jag inte förstod förrän det var för sent, som
man så ofta hör beskrivas.
Tvärtom.
Han testade mig helt öppet. Jag såg det, kände det, och kunde absolut inget göra.
Han och jag klickade.
Egentligen rakt av.
Hans behov av makt och dominans.
Och jag med min vetskap om min värdelöshet.
Det skulle visa sig bli en katastrofalt destruktiv kombination för min del.

Så nej.
Hade jag haft en självkänsla att vila mig på, då är det mycket troligt att vi
inte haft ett förhållande.
Kanske att vi inlett, absolut.
Men eftersom han testade mig så hårt och oförsiktigt, är jag ganska säker på att
utgången blivit en annan.
Den hade inte varat en stor del av mina vuxna år.

Men vad som är viktigt nu är att jag börjar få en förståelse för hur det kunde hända.
Jag har haft den förståelsen tidigare också, rent förnuftsmässigt.
För jag förstår ju talad svenska. Omän jag fått frågan hundratals gånger.
Men det gör jag alltså. Jag förstår vad som sägs till mig. Som regel.
Och nu är alltså känslorna med mig.
Påkopplade.
Och nu hör jag orden igen. Förklaringarna. Om processer.
Sådana som ligger långt utanför min förmåga att kunna skydda mig ifrån.
Till varför jag inte har mig själv att skylla för det som inträffat.
Hur jag gjort så gott jag kunnat i situationer som aldrig var mina att
kunna förstå där och då.

Och det gör väldigt ont.
Att höra. Och att tänka om mig själv.
Jag blir liksom ledsen för min egen skull.
Det har inte varit ett riktigt så bra liv, mitt liv.

Många gånger har jag självklart varit glad och mått gott.
Men många, många fler gånger har jag inte varit glad och inte mått gott.
Periodvis har ångesten varit så förlamande att jag slutat leva, fastän hjärtat
fortfarande slagit.

Och alltid har jag vetat att det var något fel på mig.
Som inte lyckades ta mig samman.
Som inte lyckades resa mig upp.
Som gick med på det här.
Utan att göra motstånd.

Nu hör jag äntligen, med såväl förnuft som känslor påkopplade, hur det faktiskt fungerar.
Det skapar den där förståelsen för mig själv som inte funnits.
Som jag inte heller trodde fanns.
För jag visste ju att det var mig det var fel på.
Jag kände fel, jag tänkte fel, jag tyckte fel. Jag reagerade fel.

Och samtidigt hade jag en magkänsla som skrek mig döv.
Men den fick inget utrymme.
Jag motarbetade den aktivt. Så den skulle sluta slita sönder mig.

Vi är bara i början, alldeles i början av denna grupp, där jag lär mig om
konsekvenser av våld.
Och redan nu gör den skillnad.

Jag lyssnar, blir rädd, blir ledsen och känner även en hoppfullhet mellan varven.

Den här våren kommer inte att likna någon vår jag tidigare levt.
Det är det enda jag med säkerhet kan säga.
Och jag säger det med en hoppfull röst.
Det ni, det är finfina grejer det där med att ha en hoppfull känsla.

Men ja, ett varningens ord, om någon skulle få för er att vilja prata om den här
typen av våld med mig.
Var öppensinnade.
Särskilt om ni vet med er att ni inte har någon egen erfarenhet utan pratar utifrån sådant
som ni läst eller hört om.
Annars bör ni ha tandskydd på.
För er egen skull.

… och nej det sista är inte politiskt korrekt, jag vet.

… och helt plötsligt sjöng Robyn mig till en härligare känsla.

Jag känner mig lite ledsen i skrivande stund.
Vemodig.
Jag har Ghost i lurarna, deras album ”Infestissumam”.
Jag bara älskar den.
Har gjort det ända sedan jag satte öronen i den första gången.

Idag lyssnar jag på den just för att Linda och jag på allvar har börjat
planera vår tripp till Stockholm i vår.
Vi ska gästa STHLM Fields.
Där Metallica och Ghost bland andra spelar.
För Ghost i första hand, för min del, men också för ett kärt återseende av Metallica.
Det är några år sedan jag såg ”The big four” så Metallica ska bli jäkligt
kul att se igen.

Ghost, i vilket fall, deras musik, rock, med 70-tals influenser tycker jag om.
Budskapet har jag vissa problem med, men musiken är så galet bra att jag silar budskapet.

Just skivan ”Infestissumam” påminner mig om fjällen.
Om husvagnen och campingen jag spenderade flera vintrar på tillsammans med J.
Och just idag när jag lyssnar på den skivan så känner jag hur sentimental jag blir.
Helt otippat faktiskt.
Jag har lyssnat mycket på den utan att den väckt något som helst sådant hos mig.
Jag gissar att det är kombinationen av vårvädret vi faktiskt har ute för närvarande, ihop
med ovan nämnda skiva.
Alltihopet påminner mig om våren i fjällen.
Den mysiga campingen med några riktigt sköna människor, som jag inte kommer att träffa något mer.
Roliga stunder ihop med J, himmel vad vi lyssnat på bra musik på kvällarna i husvagnen.
Många gånger hörde förmodligen hela campingen precis vad vi lyssnade på.
Jajamän ljud gillar vi båda och givetvis har man då ett bra ljudsystem även i spiketältet. ;)
Vi konsumerade massor med musik ihop.

Och denna Ghostskiva tyckte vi båda mycket om.
Så med den i lurarna och allmänna vårkänningar påminns jag väldigt mycket om de
bitar jag saknar med fjällen och husvagnen.
Liksom hela grejen omkring, de människor jag trivdes med där och så vidare.
Det gör mig lite ledsen.

Sådär ja, nu har jag bytt spellista på Spotify och övergått till den lista jag brukar
motionera till, och humöret växlade redan de första 5 sekunderna in på
Robyns ”Call your girlfriend”.
Jag älskar den låten. Har alltid gjort.
Musik är finfint, för den drar med mig humörmässigt på bara några röda.
Och jajamän, Robyn drog mig ifrån det ledsna och det saknande.

Kanske borde jag inte skriva klart detta inlägg.
Just för att det inte känns vemodigt längre.
Men nej, jag behåller det, för saknaden efter fjällen och husvagnshänget finns hos mig
då och då hur som helst.
Inte rimligtvis efter just J, utan mer hela grejen.
Ni vet, platser man tycker om, människor man tycker om.
Och fjällen, jag har haft mycket kul där under flera års tid.
Vilket jag skulle haft även utan J.
Det var inte enbart han som gjorde fjällenresorna roliga, utan det fanns väldigt mycket jag
tyckte om med de resorna överlag, helt enkelt.
Hahaha, om jag kunnat skriva helt fritt, där folk inte känner varken honom eller mig så
skulle jag kunna skriva helt andra saker än vad jag nu kan om ovanstående fjällenresor.
Men ja, nu är det som det är.
Jag nöjer med att göra denna passus bara för att visa att det finns mycket som
inte kan sägas här.
För min egen skull, för min egen gränssättnings skull.

Kanske blir det mer fjällenvistelser för mig. I någon annan form.
Det vet jag inget om.
Jag trodde även att mitt konsertliv och festivalande var över i och med
att min livssituation förändrats, men tja so far har det inte förändrats.
Stina och jag var som ni minns iväg till Stockholm i december och kollade in Amon amarth.
Och i slutet av maj åker Linda och jag alltså på festival i Stockholm.
Så den delen av mitt liv fortsatte alldeles finfint, trots att jag inte trodde det.
Så varför skulle inte fjällenresor kunna fotsätta vara en del av mitt liv, tänker jag.
Vem vet, bara för att jag i nuläge inte åker iväg med någon så vet man inget om
vad som ligger i framtiden.
Spännande! :)

I afton är det Skellefteå Filmstudio som ska gästas.
Kul!

2 år in på ett bättre liv.

Jaha ni, tiden går fort minsann.
Och samtidigt går den långsamt.
Hur är den kombon ens möjlig?

Idag har inga av de planer jag förberedde egentligen blivit som de var
tänkta, men jag sitter likafullt här och tänker att det ändå blev en väldigt bra dag.
Gillas.

Idag är det exakt 2 år och 4 dagar sedan jag gjorde min gastric bypass.
Klockan 15.00 låg jag i en operationssal i Stockholm, på Ersta sjukhus, och tittade ut
över staden som var absolut ögonbedövande vacker denna soliga dag för
2 år och 4 dagar sedan
Här hittar ni själva sjukhusberättelsen.

Jag har under dessa dryga 2 år återkommit till min operation en sisådär babiljard gånger
här på bloggen.
Den har inneburit en enorm skillnad i mitt liv, därav de återkommande inläggen. :)

När jag tittar tillbaka på åren inser jag att allt egentligen gick på räls de
första 1.5 åren.
Ni vet, man går ner i vikt som man ska, utan några egentliga större problem
eller ansträngningar.

Kanske alltid för långsamt för ens egen smak givetvis, man landar på platåer där
viktnedgången står helt stilla, och man går även upp i vikt ibland.
Det hör till, det är en del av resan, den där otåligheten.

De första 1.5 åren var jag riktigt naiv.
Hahaha, jag skrattar lite åt mig själv när jag tänker på det.
Jag hörde mig om och om säga att det ju bara är att följa direktiven man fått,
då kommer man att gå ned i vikt som man ska och sedan även behålla den.
Hihihihi.
Självklart är det så.
Och i precis samma perfekta värld hade jag heller aldrig behövt göra en
gastric bypass för att rädda livet på mig ens i första hand.

Nåväl.
Så länge jag gick ner i vikt som jag skulle så hade jag inga egentligen större
problem med att följa de rekommendationer som mitt opererande sjukhus varit
stenhårda med.
Jag var liksom i en viktnedgångsbubbla.
Visst att jag vid kvinnocykelns vissa dagar kunde ha dödat någon för choklad, bullar
och liknande.
Absolut.
Men på det hela taget gick det riktigt bra.
Enkelt, törs jag nästa skriva.
Utan att för den skull låta som en självgod idiot.

Det är först när jag stannade upp i vikt som det verkliga livet faktiskt började.
Att kämpa för en nedgång är en skitsak jämfört med att behålla en vikt.
Motivationen är inte den samma.
Min gamla (o)vän ätstörningen började visa sig igen, i somras.
Efter att ha varit borta i 1.5 år så började den rispa lite försiktigt i mig.
Tidigare fanns den ju givetvis också där, men då klickade den perfekt med mitt
snudd på övernitiska sätt att äta enligt de direktiv jag fått.
Jag fick liksom ut matångesten genom att få hålla hundraprocentig koll på att
jag följde dietisten på Erstas föreskrifter.
Samt i form av ett mycket ocharmigt tuggummimissbruk…

När jag sedan stannade upp i vikt så vägde jag för lite.
Kanske inte kilomässigt, men kroppsfunktionsmässigt.
Jag var darrig i kroppen, hade ingen ork alls.
Då började en tid av experimenterande för att få tillbaka orken.
Och mensen som hoppade över vid något enstaka tillfälle.

Jag lade till ett 8:e mål. Samt drog ned på motionen en del.
Och blev piggare, kände mig starkare i kroppen.
Vilket också resulterade i att jag gick upp 2 kilo.
Nu vägde jag helt plötsligt 57 kilo istället för 55 kilo.
Och det fixade jag inte.
Då slog matmissbruksproblematiken till i full styrka.
Där allt handlar om begränsning och kontroll. På ett galet sjukt sätt.
Jag hade läst alltför många historier om folk som gjort denna operation,
gått ned i vikt och sedan gått upp rejält i vikt.
Jag vet att det är vanligt och helt normalt att gå upp ett antal kilo efter att man
landat på sin ”lägstavikt”.
Jag gissar att det är kroppen som kalibrerar in sig på något sätt.
Så gjorde även min kropp.
Jag hade kunnat bli kvar på 55 kilo om jag gett mig fan på det, det är jag
övertygad om.
Men jag kände mig så kraftlös att det inte egentligen var ett alternativ.
Men fan också vilken ångest när jag gick upp några kilo.
Det rev igång hela matmissbrukscirkusen igen.
Satan så slitigt det blev.

I morse, måndagar är min vägningsdag, stod vågen på 57.9 kilo.
Till mina ståtliga 165 centimeter.
Jag är helt okej med det.
Jag accepterar allt mellan 56 kilo och 60 kilo.
De gånger jag ligger på 60 kilo är jag förvisso bekymrad, men jag går liksom alltid
ned igen, utan att ändra något i min kost, så jag tänker mig att det är okej
så på något vis.

Jag är noga med vad jag äter.
Sa jag något annat så skulle jag ljuga.
Jag äter mina 7 mål per dag. Jag försöker att se till att det är vettiga
mål också, mycket protein, samt kolhydrater. De kommer i första hand.
Jag jobbar stenhårt på att hålla tiderna också, mat varannan timme.

Under ägglossning och mens äter jag ibland mer än jag ska, enligt rekommendationerna.
Det drar igång ångest hos mig.
Jag kan liksom inte stoppa mig själv.
Hela cirkusen kör igång.
Det brukar vara någon dag, sedan är det över, men jag kommer ofta helt i kraftig
obalans med mig själv dessa dagar.
Jag tycker inte om det. Alls.
Det blir ett slitigt sätt att leva.

Jag är våldsamt tacksam över det beslut jag tog att inte längre låta mina gamla
missbrukarelexir ingå i mitt liv.
Jag klarar nämligen inte av att hantera dem.
Så enkelt är det.
Trist förvisso, men jag är tvungen att göra det såhär.
Det var inte planen från början, utan då tänkte jag mig första halvåret utan
den typen av intag.
Men jag insåg att det inte skulle bli hållbart, så jag tänkte om relativt snabbt.
Redan innan jag lämnat Ersta sjukhus hade jag bestämt mig.

Vad som gäller är alltså inget godis, snax, dricka (7-up light till vin är undantaget.),
inget fika, som kakor, bullar, tårtor eller efterrätter. Heller ingen glass.
(Ett tag drack jag Piggelindrinkar, och då ingick alltså Piggelinglass, men den
grejen har jag lagt ner.)
Inget friterat (testade 3 friterade fläskbitar på en thaibuffé och en tugga av
en friterad lökring vid ett tillfälle, men nej inget annat.) och ingen pizza.

Låter det tråkigt?
Ja, det har ni helt rätt i.
Det är tråkigt. :)
Men det är mitt sätt att göra det här på. Det är enda möjligheten.
Jag känner mig själv väldigt väl på den här fronten, så jag har hittat andra lösningar
på ätbart som är lite godare, som känns som något extra.
I mitt fall är det Skyr eller Valios Pro-feel kvarg.
Eller naturell keso i kombination med någon frukt.
Det är godis för mig.
Jag skämtar inte, när man äter så lite sött som jag gör så känns som sagt även
mindre söta saker som väldigt söta.
Ta bara Wasa frukostbröd, jag äter dem som jag skulle ha ätit kakor, de gånger jag
befinner mig i kvinnocykelns mer krisaktiga lägen.

Om jag kommer att hålla det här en livstid?
Självklart!
Skriver jag och fnissar vilt i ren panik.
För nej mina vänner, resten av livet vet jag inget om. Alls.
Jag fokuserar på nuet. På att göra nuet så bra och gott som möjligt.
Jag ser nämligen till att äta det jag tycket är gott.
Så jag inte ska känna att jag går miste om den delen av livets goda.
Och jag hoppas att det ska räcka långt.

Den dag jag tar en tugga av något av ovanstående kommer jag att tappa kontrollen.
Jag drömmer mardrömmar om den dagen.
Därför är jag fast besluten om att aldrig låta den komma in i mitt liv.

Till det här hör också att min kropp inte kan ta upp vissa ämnen som en kropp behöver.
Så ett livslångt ätande av kalcium, d-vitamin, b-vitamin, järn samt en vanlig
multivitamintablett är vad som gäller.
Varje dag.
Och ska göra så forever.
Jag tar prover 1-2 gånger per år för att se till att jag ligger bra till.
Vilket jag gjort hittills.

Mitt blodtryck är numera bra.
Åt blodtrycksmedicin tidigare, men den behövs inte längre.
Bra, och helt klart vad jag förväntade mig av mig själv.
Jag har även slutat med den ångestdämpande medicin jag åt tidigare.
Givetvis inte bara som ett resultat av denna operation, men delvis tror jag faktiskt.
En förändrad livssituation i sig det senaste åren och fram för allt det senaste
året har lett fram till att jag kände mig helt redo att testa livet utan den medicinen.
Det gick väl lite sisådär i början, ett rejält djupdyk inledningsvis, men med
hjälp av Laget så tog jag den perioden, och precis som de sa, så rätade
det hela upp sig.

Nu när jag levt dryga 2 år som opererad kan jag säga att jag blivit långt mer
ödmjuk det senaste halvåret till skillnad från tidigare.
Då, då sa jag kaxigt att jag bara behövde följa direktiv.
Senaste halvåret har livet, vardagen, den som ska vara resten av mitt liv visat mig
att jag inte är någon robot.
Jag kliver upp och ner i kroppens krav och önskningar, speciellt i kvinnocykelns
krisiga lägen, precis som alla andra.
Och jag har, precis som alla andra, åkt med i den berg- och dalbanan.
Och insett att det är helt okej.
Det är en del av livet.
Inget att slå mig själv blodig över.
Jag är ingen fuck-up bara för att jag periodvis inte håller rekommendationerna.
Livet är liksom inte så svart eller vitt som det var för mig de första 1.5 åren.
Ja ångesten sliter galet med mig när det händer, men det går bättre och
bättre likafullt.
Vilket gör att jag känner mig hoppfull på ätstörningsfronten.

Den här tiden har gjort mig betydligt mer vänlig med mig själv.
Och långt mer ödmjuk inför resan med min kropp resten av livet.
För jag är fortfarande helt säker på att det är jag som styr resultatet av
denna operation.
Det ansvaret är mitt.
Alltid.
Det gäller att våga vara lite krass med sig själv.
För det finns alltid en önskan om att få dela ansvaret med något.
Med sjukdomar, graviditeter, med jobbiga tillfällen i livet, med tillstånd
som ingen läkare hittar en förklaring på.
Och ja, absolut kan det vara så. Utan tvekan.
Men för de flesta av oss hänger det på oss själva.
Att hålla kursen. Att hitta tillbaka till den, de gånger man tappar den,
vilket kommer att hända.
Vilket för mig passar alldeles utmärkt.
Jag tycker om den biten.
Jag absolut älskar att jag har ansvaret själv.
Det passar mig perfekt.

Kanske är det lätt för mig att skriva så.
För jag har fått en alldeles fantastisk stöttning, ända sedan jag opererade mig.
Sedan den dagen jag berättade om mina funderingar på den här operationen har
jag haft det bästa tänkbara stöttning.
Av mamma främst, himmel, utan henne hade jag aldrig klarat det här.
Hon är, förutom mig själv, den absolut största anledningen till att jag lyckas
än så länge.
Mina vänner har också varit fantastiska.
Vickan, från andra sidan jorden, har funnits med mig.
Laget, K och L har varit ovärderliga.

Jag har aldrig hört någon endaste negativ kommentar om mitt val.
Människorna omkring mig behöver absolut inte tycka att det här är en bra eller ens
vettig operation att göra för egen del, men de har slutit upp för mig till 100 procent.
Det märks i vardagsomsorg som får mig att smälta.
Om jag ska äta ihop med någon får jag frågan om vad som passar mig att äta i
form av ingredienser i hemmalagad mat, eller vilka uteställen som passar mig.
Jag får också frågan om vilka tider som passar mig.
Ja sådant som gör det enkelt för mig. I all min gränslöshet.
Människorna omkring mig är fantastiska, helt och hållet.
Då blir det enklare för mig att leva som jag bestämt mig för.
Jag kan liksom ha ett vanligt liv mitt i allt det här ovanliga.

Rent kroppsmässigt är jag nöjd. Väldigt nöjd.
Den känns stark. Det är viktigast av allt.
Jag känner klippen i stegen när jag motionerar.
Det är liksom kvittot på att jag är i den balans jag vill vara.
Däremot har mensen uteblivit 2 gånger de senaste 3 månaderna, vilket oroar mig.
Något är inte som det ska, för min mens är punktlig.
Vad jag ska göra åt det vet jag i skrivande stund inte.
Kanske är det så att jag måste titta över mina mat/motionsvanor ytterligare.

Kroppsmässigt utseendemässigt har min hud har dragit ihop sig fint.
Eller nja, alltså jag ser ju verkligen inte ut som en 25-åring i kroppen.
Vilket ju är galet trist fastän jag är 39 år.
Hahaha, nej, nej.
Min mage har några mindre smickrande rynkor om jag böjer mig fram.
Och boobsen, ja men vad fan hände med dem liksom?
Jag har en A-kupa som hänger.
Snyggt?
Nej.
Möjligtvis när jag fryser för då drar de ihop sig lite snyggt, men vem fan
vill gå omkring och frysa liksom?
Så A-kupan i sig är helt okej som storlek, men tja, jag skulle inte må
dåligt alls om de kunde hissas upp en sisådär 3 centimeter.
Anywho, förutom att jag alltså har få likheter med en underklädesmodell
är jag väldigt nöjd med kroppen.
Den känns precis så stark som jag någonsin vågat hoppas på.

Däremot har jag väldigt svårt för att förstå att jag ser ut såhär numera.
Det blir någon sorts mental tvärnit som jag inte kommer runt.
Jag tittar på bilder av mig själv, på min spegelbild i skyltfönster eller i provhytter.
Och kan inte för mitt liv förstå att det där är jag.
Det ser inte ut som jag.
Min spegelbild förvirrar mig.
Jag tittar förundrat och nyfiket när jag ser min spegelbild.
Och tänker ofta att sådär skulle jag vilja se ut.
Utan att liksom ta in att det är mig själv jag står och tittar på.
(Nej, jag har inte druckit vin i skrivande stund, omän det verkar så.)
Jag kan heller inte relatera till de bilder jag ser på mig själv som överviktig.
De känns inte heller som jag. Heller.
De känns förvisso mer som jag än de smala bilderna, men likafullt är det inte jag.
Så hur jag än tittar på mig själv, så är det inte mig själv jag ser.

Förut när jag tittade på gamla bilder av mig själv så skämdes jag.
Över hur jag såg ut.
Hur jag hade låtit mig själv bli så tjock.
Det gör jag inte längre. Skäms alltså.
Det finns ingen anledning att skämmas över något sådant.
Oavsett om jag bara tyckt alltför mycket om goda saker eller om jag ätit för
att döva, är det inget att skämmas för.
Jag tittar förundrat på bilderna jag tog som alldeles nyopererad,
då vägde 50 kilo mer än idag.
Märkligt, så otroligt märkligt. Det är känslan jag får när jag ser dem.

Min självkänsla har förbättrats som smal.
Jag vet inte riktigt hur, och i vilken utsträckning operationsresultatet påverkat.
Jag tänker mig mer att de senaste 2 åren har jag genomgått en stor fysisk skillnad,
men förmodligen en lika stor mental skillnad.
Laget, de jobbar med mig angående självkänsla, det går långsamt, men jag tänker mig
att jag gjort stora framsteg där, fastän det känns som myrsteg.
Därför är det svårt att säga vad som beror på viktnedgången och på den psykiska biten.
Jag tänker mig att de båda delarna samarbetat väldigt bra.
Jag är inte lika rädd längre.
Rädd för människor.
Jag vågar möta människor på ett helt annat sätt nu.

Jag hittar inte riktigt orden.
Är jag ute och går, byter jag inte längre trottoar eller väg när ett gäng ungdomar
kommer gående mot mig.
Jag passerar dem helt utan rädsla.
Inget av de tidigare mönstrena kickar igång, där jag blir orolig om de ska säga något
om mitt utseende, eller ja bara säga något alls. Om mig. Till mig.
När jag är ute bland folk i sociala sammanhang känner jag mig fortfarande löjligt blyg,
men vågar samtidigt vara kvar.
Jag går likafullt dit. Är med.
Jag gömmer mig inte, som tidigare.
Men de förändringarna tänker jag mig att K och L har den mesta förtjänsten i,
tillsammans med mig.
De började bygga självkänsla med mig för några år sedan, och det arbetet har absolut
börjat ge resultat.
Känns bra när jag tänker på det, på det viset.
För jag tycker alltid att förändringen går för långsamt.
Att jag lätt halkar tillbaka till gamla mönster.
Men i själva verket har mycket gått framåt.
Så ett arbete med Laget, en livsstilsförändring och en förändring i en livssituation,
de 3 sakerna har lett fram till vart jag befinner mig idag.
Alla 3 saker har bidragit på de mest fantastiska sätt.
Där den förändrade livssituationen blev det som faktiskt utlöste att förändringen
kunde komma igång på allvar.
Att den ens blev möjlig.
Jag har måstat prioritera mina behov. Vilket varit ett rent helvete för mig
som alltså har problem med alla typer av gränssättning.
Att då behöva ha fasta tider 7 gånger per dag är inte en enkel sak.
Väldigt lärorikt har det varit.

Om framtiden vet jag som sagt inte mycket.
Jag kommer att fortsätta göra mitt jobb.
Hålla mig på banan, med de mål och de medel jag väljer att använda mig av.

En sköterska på Heimdall sa härom veckan att hon tyckte jag gjorde det så oerhört bra
som behöll min nedgångna vikt.
Jag log och tackade, men tänkte inombords att jag verkligen bara har börjat resan, 2 år
in på den säger absolut inget om hur framtiden kommer att se ut.
Jag ser givetvis ljust på den eftersom jag själv ansvarar för att hålla den vikt
och den livsföring jag är inne på.
Men som sagt, jag är så otroligt mycket mer ödmjuk nu än den kaxiga jäkel
jag var för bara ett halvår sedan. :)

Innan jag gick ut med att jag funderade på att söka denna operation var jag rädd
för omgivningens reaktioner.
För innerst inne kände jag att jag tog den lätta vägen ut ur en övervikt.
Liksom att jag nästan fuskade mig ur det hela.
Och jag var dödligt rädd att omgivningen skulle se det så också.
Vilket jag aldrig har mötts av.
Inga sådana reaktioner överhuvudtaget, som sagt.
Och nu vet jag ju också på ett helt annat sätt än som icke-opererad att
det inte är en enkel väg ut ur en övervikt.
Hihi, oj så oerfaren jag var, men hur skulle jag ha en aning?
Nej hörrni, ni som tänker den tanken, att en gbp är en enkel lösning, en mirakellösning
och något som gör att den opererade slipper göra jobbet själv, ni vet mindre än vad
jag gör om den saken.
Vilket gör att vi ser lite olika på denna operation.

Jag hör ibland folk säga att de gått ner i vikt ”på egen hand, utan någon operation”.
Som om de gjort det bättre, mer fair än jag själv gjort det.
Jag vet inte om det är avsikten bakom den meningen, men för mig känns det så.
Och det gör mig givetvis glad, att de gått ner i vikt som de jobbat för.
Men det är lite väl enkelt att tänka att endast denna operation i sig skulle garantera
en viktnedgång.
Så den meningen provocerar mig samtidigt som jag blir glad att personen lyckats
gå ned i vikt.
Jag tänker att sättet, metoden vi valt att göra det på inte spelar någon roll.
Utan det är resultatet, det mål man själv ställt och siktar på, som är det viktiga.

Inledningsvis gör den det. Operationen alltså, får folk att gå ned i vikt.
Utan tvekan, för du äter ju knappt någonting de första veckorna/månaden.
Klart folk rasar i vikt.

Sedan kommer det där som alla som kämpar med viktnedgång ställs inför.
Det egna valet.
Att välja viktnedgångsmässigt rätta alternativ.
Och det är lika knepigt för mig som opererad som för dig som icke-opererad.
Med operationen kommer fördelar som dumpning, dvs näradöden-upplevelser i form av
kraftig hjärtklappning, svettningar, och galet illamående.
Absolut.
Att kombinera de symptomerna med arbete är dock inget jag rekommenderar.
Det gör den trevligaste av alla arbetsdagar till ett rent helvete.
Men det är inte tvärenkelt att styra. Sådant som gick fint att äta igår,
kan gå sämre i morgon.
Det är lite roulettekänsla över det hela.
Däremot är det långt ifrån alla som dumpar.
Många av oss kan äta precis samma rätter/saker som innan operationen.
Dock i mindre mängd.
För mängden begränsas kraftigt av en gbp.
Man äter väldigt lite nämligen.
De första åren.
Sedan kan man äta hyfsat mycket. En ”normal-portion” för en icke-opererad går finfint.
Så ja, utan tvekan finns det grymma fördelar med denna operation.
Som man har rejäl nytta av de första åren.
Sedan börjar kroppen återgå till sitt mer normala jag.
Som inte är helt olikt den jag var för några år sedan.
Och då är det, likafullt, jag själv som ansvarar.
De första 1.5-2 åren är det en väldigt effektiv väg att gå, tycker jag.
Och det gäller att under den tiden ha skaffat sig nya vanor i livet.
Då kommer det att gå alldeles finfint, tänker jag.

Jag kan ibland tycka att denna operation har fått något mirakelaktigt över sig.
Det blir inte helt rättvisande, och jag kan tänka mig att att många känner sig
lite snuvade på det enkla, som många tycker sig blivit lovade.
Man pratar nämligen mycket sällan om tröttheten som ofta följer, och som inte går
äta bort. Att hur rätt du än äter kan du få leva ditt liv i trötthet.
Vidare pratas det sällan om de brister man kan få.
Vi äter ju tillskott som jag berättade om här ovan, men de hjälper inte alltid.
Samt tarmvred (som undertecknad testat på och på allvar undrade om jag höll på att dö.)
och gallproblem är också mycket vanligt förekommande.

Sedan har vi all denna överskottshud.
Hängande magar, lår, armar och bröst.
Sådant som dels blir ohälsosamt då många dras med svampinfektioner av den hängande huden.
Men framför allt hur allt det hängande påverkar ens syn på sig själv.
Att man helt enkelt inte kunnat, i sin mest fasansfulla mardröm, kunnat ana att
man skulle komma att se så djävlig ut naken.
Tänk er en alldeles för stor hudkostym.
Jag läser återkommande om människor som bittert ångrar sina operationer eftersom
de numera inte klarar av att se sig själva nakna.
Och inte på något vis klarar av att deras partner ser dem nakna längre.
Att de skulle göra vad som helst för att ha operationen ogjord.

Och sådant får mig att gråta lite inombords.
Att allt de gått igenom och gjort rätt, gav dem ett sämre liv än innan.
Så smärtsamt.
Javisst, bukplastik kan man ansöka om, och få beviljat om du uppfyller ett
pärlband av kriterier.
Men vi snackar fortfarande gäddhäng, ordentligt gäddhäng, lår som hänger och bröst
som får de flesta av oss att vända oss bort i avsmak.
För alla har inte ekonomisk möjlighet att fixa till sådant.
Kanske vågar man heller inge genomgå den typen av operation.

Jag har haft ofattbar tur med min hud.
De rynkor jag får på magen då jag böjer mig fram, och de bröst som inte har fluff och
stuns ala 25-åring, jag kan leva med det utan problem.

Men likafullt, man talar inte mycket om de här problemen.
Av någon anledning.
Om man gjorde det kanske folk skulle tänka sig för både en och två gånger.

Jag hade förvisso inte gjort det. Tänkt om, och låtit bli.
Jag har av någon anledning alltid vetat att jag skulle lyckas med min operation.
Jag har också av någon anledning varit helt förvissad om att min hud skulle följa med.
Hahaha, ja något annat var aldrig ett alternativ.

Men jo, jag rekommenderar folk som funderar på operationen att gå med i forum på
exempelvis Facebook.
Det finns mycket att lära och ta del av där.
Själv har jag gått ur dessa grupper, för det förekommer väldigt mycket skit och direkt
osunda saker där.
Folk är bekräftelsetörstande och dömande på ett sätt som inte är förenligt med hur
jag vill leva mitt liv.
Den enda grupp jag är med i är en grupp endast för långtidsopererade.
Du ska ha varit opererad i minst 4 år för att få vara med.
Jag sökte mig till den gruppen drygt 1 år efter min operation.
För jag insåg att det är de människornas erfarenheter jag vill åt.
Jag vill ha deras kunskap.
Om vad som komma skall.
Inte de som är i samma sits som mig själv, nej de är alltför mycket osunt som
pågår där.
Så jag förklarade för admin i långtidsgruppen hur länge jag varit opererad och varför
jag sökte mig till deras grupp.
Och fick ett ja, jag fick gå med.
Jag har hållit låg profil, men stuckit in någon enstaka fråga, som jag vet att
de har erfarenhet av, utan att det avslöjar att jag är lite yngre i gemet än vad de är.
Den gruppen är bra, den är riktigt bra.
Där handlar det inte om bekräftelse, utan om problem som uppstår, och även hur
man peppar varandra när viktuppgång i form av att man börjat slira på sin utstakade
väg kommer.
Folk är väldigt ödmjuka där.
De vet så otroligt mycket mer än vad jag själv vet.
Ingen är tvärsäker och tycker sig ha det ultimata svaret på alla frågor som många
i de andra grupperna har.
Hahahaha, som jag ju tills bara för ett halvår sedan tyckte att jag själv hade.
Japp, er Degerman har blivit betydligt mer ödmjuk.
För nu är jag i det läge där den här operationen ska vara min vardag.
Och om jag vill fortsätta att ha den som en lyckad operation så är det min
uppgift att se till att den fortsätter vara lyckad.

Jag kanske låter lite krass när jag skriver detta.
Men det tål att pratas om.
Vad som händer när motivationen tryter, när kroppen återgår mer till sitt gamla jag.
Vad som händer när det inte känns så lyckat längre.

Om jag rekommenderar operationen?
Ja. Det gör jag.
Men läs på. Väldigt noga.
Titta ordentligt på de negativa sidorna.
För de kan mycket väl drabba just dig.
Framför allt, lyssna på de som varit opererade i flera år.
De är inte längre nyfrälsta, utan har en mer vardaglig syn på det hela.
Tänk igenom vilket stöd du har.
Om du ens har möjlighet, rent praktiskt, att äta 6-7 gånger per dag.
Det är mycket som ska stämma med arbete och familj.

Då rekommenderar jag den absolut.
Jag är även medveten om att det många år från nu kan forskas fram att det här
är en vansinnig sak att göra med sin kropp.
Givetvis.
Redan nu läser jag ibland ord som ”stympning”.
Och långtidsstudier har en tendens att komma upp med mindre positiva saker.
Jag är medveten om det, men inget jag funderar på.
Hehe, det är ju liksom redan för sent för min del.

Jag är nöjd.
Jag är faktiskt beyond nöjd.
Och nu, 2 år och 4 dagar in på den nya vägen kan jag tack vare en absolut
fantastisk sjukvård i Sverige, min mamma och Vickan, mina vänner, Laget och mig själv
konstatera att mitt liv tagit en fantastisk vändning.

Jag är 2 år in på ett bättre liv.

”Den kaxiga lilla lusekoftan”

… och just när jag skulle ta på mig kläderna för dagens motionsrunda
slog det mig, exakt där jag stod i hallen med täckbyxorna i påklädningsläge.
Jag har inte haft någon ångest kring mat på länge.
Så konstigt. Jag är så van att ha det och nu har jag det inte.
Och har inte haft det på ungefär en månad, nu när jag tänker efter.

Den här upptäckten fick mig att genast avbryta mina promenadplaner och
sätta mig ner här med datorn i knäet och börja knappa på detta inlägg.
Det är nämligen stort det här.
Att inte ha ångest när mat är involverat.
Faktiskt så stort att jag bara måste skriva ett inlägg om hur det är att
inte ha det. :)

Det är så galet jäkla skönt att inte ha matångesten andandes i nacken hela tiden.
Jag är klart medveten om vad jag äter, men inte på det där sjukliga sättet,
där allt kretsar kring behovet av begränsning.
Min medvetenhet handlar mer om att jag ser till att jag lägga ner energi
på planering, så jag ska få i mig samtliga 7 mål per dag.
Med näringsmässigt bra alternativ.
Som i mitt fall stavas proteiner först, kolhydrater sen.

Det är lugna perioder på matfronten då jag inte befinner mig i ägglossnings
eller mensperioder. Vilket jag alltså inte gör nu.
(Som ni läste igår så vet jag ju inte egentligen vart jag befinner mig i
kvinnocykeln alls, då jag varken har ägglossning eller mens för tillfället.
Bara det i sig är inte bra, och något jag måste kolla över.)

Det är i alla fall vid de tillfällena som det oftast drar igång,
och då alltså blir ett problem.
Vid vissa perioder i kvinnocykeln alltså.
Jag gissar att väldigt många av kvinnligt kön kan relatera till att
de perioderna är man galet sugen på det mesta som klassas som ”onyttigt”.
Det finns en anledning till varför man ibland kan se chokladkakor placerade
i mensskyddshyllan på affären.
Det är humor på högsta nivå. Och blodigt allvar på högsta nivå. :)
Choklad + mens = sant.

Herregud, vad är det för jävla skitord förresten? ”Onyttigt”.
Struntsamma vad man äter, det är väl hellre hur mycket man äter som
gör något ”nyttigt” eller ”onyttigt”…
Och ja, jag är absolut en av dem som använt mig av onyttiga livsmedel
på onyttiga sätt.
Ni som har sett ”Du är vad du äter”, på den nivån låg jag i mitt ätande.
Eller faktiskt över den nivån, om jag ska vara helt krass.
Pinsamt när jag tänker tillbaka på det, japp jag skäms som fan,
men så var det.
Utan förskönande omskrivningar.

Jag tycker det är helt rätt att åka förbi X:et på hemvägen och köpa med
sig ett skrovmål, eller äta upp en snabbt ihopslängd chokladbollssmet
när man inte orkar laga middag.
Absolut.
Men jag gjorde det varje dag.
På ett eller annat sätt.
Och då är det inte okej längre.

Men nu är det andra tider.
Bättre tider.
Matmissbruksproblematiken finns kvar fortfarande.
En gastric bypass ändrar givetvis inte den.
Det hade varit önskvärt, men så är det inte.
Det är en fysisk operation, och ska inte förväxlas med ett psykiskt
problem som matmissbrukande är.

Det kommer ett inlägg om det inom kort, jag ska titta tillbaka på de 2 år som gått
sedan jag gjorde min gastric bypass, vilket idag är exakt 2 år och 3 dagar sedan.
Hur de 2 åren varit och vad de inneburit för förändringar för mig.
Och då blir matmissbruket lite av en röd tråd.
Men mer om det vid ett senare tillfälle.

Idag konstaterar jag mest smålyckligt sådär att jag faktiskt gått en lång period
utan att känna något ångestmässigt i matväg alls.
1 månad.
Det är stort.
Inget behov av kontroll, då heller inget överätande som denna kontroll
ofelbart leder till i mitt fall, och alltså heller ingen ångest.

Så jävla najs!
Det här skulle jag kunna vänja mig vid. :)

Det slog mig egentligen redan igår, hur bra det kändes på matfronten.
Jag hade en träff med min favoritfamilj på Casa Hawk nämligen,
där umgänge, mat och vin var planen.
I vanliga fall brukar jag begränsa intaget av mat under en dag då jag
ska dricka vin på kvällen.
Det är helt fel, jag vet, för det gör min kropp svag och alltför mottaglig
för alkoholen.
Men jag har liksom inte kunnat hjälpa det.
Ångesten har varit för stark om jag skulle ha ätit som vanligt och sedan
då även dricka vin.
Men igår, då gjorde jag tvärtom.
Det är sannerligen nya tider på gång vänner!
Jag åt precis som jag skulle hela dagen.
Eller jag missade 1 mål under dagen, på grund av mellanmåls-planerings-sjabbel
från min sida.
Det var alltså inget planerat utan det blir så ibland, vilken dag som helst.
Så jag kom till Casa Hawk väläten.
Och väl där åt jag helt utan att ångesten drog igång.
En väldigt god kötträtt serverades. Och jag, moi, har turen att ha flera matlådor
av denna kötträtt ståendes i min kyl för närvarande.
Hihihi, jag kommer att äta väldigt gott några dagar här framöver.
Tack Erika, du delar sannerligen med dig av det goda!
Din matmagi och mina smaklökar sa verkligen I do till varandra igår!

Jag åt och drack utan att något alls drog igång.
Jag åt även ett kvällsmål när jag kom hem.
Med samma braiga känsla.

Det låter kanske märkligt när jag pratar om ätande på det här sättet.
Om ångest och mat i samma mening.
Det är i det närmaste omöjligt att förklara vad det handlar om eller hur
det känns för den som är lycklig nog att slippa den här skiten i sitt liv.
Jag kan inte skriva om det nu ens.
För nu känner jag inte ångesten, och då kan jag inte beskriva hur
tankarna och känslorna river och sliter.
Nästa gång jag är i det läget ska jag beskriva den.
I den realtiden har jag inga problem med att hitta orden.
Ni som haft problematiken kommer att känna igen er.
Och ni som inte har den eller någonsin har haft den kommer nog att
undra om det jag skriver är på riktigt. Eller om jag driver med er.
För precis så galet är det, matmissbruket och ångesten.
Tankar och känslor som går runt, runt. Som går vilse och som har lämnat
alla spår av sundhet och förnuft någon helt annanstans.

Det är därför jag så ruskigt tacksamt sitter här i soffan och myser när
jag tänker på att jag inte är i någon sådan period just nu.
Det är liksom en befrielse.
För matmissbruk, när den är allvarlig, den sliter med en 24/7.
Endast med avbrott för sömnen.
Där man går och lägger sig med känslan och tanken att i morgon då ska jag
börja om, då ska jag för fan skärpa mig.
I morgon är alltid dagen då man ska göra allt precis rätt.
Bara för att starta morgonen med att plocka upp de bortkastade
delicatobollarna ur soporna. Och börja om.
Japp, jag har gjort det hundratals gånger, och den ångesten när man just
ätit en upplockad delicatoboll ur soporna det första man gör på morgonen,
den är jävlar inte att leka med.

Jag är glad att jag slipper den skiten numera.
Vilket jag gör endast av den anledning att jag sedan min gbp gav mig fan
på att inte äta sådan mer.
Och med sådant menar jag godis, fika, snax, läsk, friterat, pizza och liknande.
För jag visste inom mig att om jag fortsätter med det, omän i liten skala, så kommer
jag aldrig att lyckas med min operation.
Jag skulle ha sumpat den. Utan tvekan.

Det har gått bra hittills.
Jag är bara 2 år in på den nya vägen, och har ett helt liv kvar, så det är
självklart alldeles för tidigt att säga att jag har lyckats.
Jag har lyckats i dessa 2 år. Såpass kan jag säga.

Jag har givetvis upptäckt att jag kan missbruka annat.
Som Wasas frukostbröd och tuggummi exempelvis, som ljusugnsbrödssmörgåsar.
Så nej, missbruket tog inte operationen bort, men jag har styrt om det.
Styrt upp det, så att säga.
Men blivit skrikande medveten om att ”nyttigt” eller ”onyttigt” mer är en
fråga om mängd.
Inget annat.

Som jag i skrivande stund alltså inte känner ett enda spår av.
Fantastiskt!

Nu är det dags för en promenad.
För nu har jag skrivit av mig de mesta tankarna jag slogs av när jag just
var i färd med att dra på mig täckbyxorna för 1 timme sedan.

Och Lena, din reflektion över Norges mest munviga skidåkare Petter Northug som
”den kaxiga lilla lusekofta” kommer att få mig att fnissa muntert resten av dagen.
Förmodligen flera dagar framöver.

Uppdatering. I en hysterisk mix. Kod röd och kod brun gäller för inlägget.

Lördag.
En jäkligt bra sådan, om jag ska vara helt sanningsenlig.
Igår var jag inte helt munter. No shit!
Jag var nämligen trött, sådär trött då inget överhuvudtaget känns bra.
Kroppen var helt slut. Den var skakig, svampig och kändes allmänt off.
Sinnet var smulans kolsvart. Vilket det blir när min kropp inte levererar.
Trötthet i sin mest trista form pågick i går kväll hos mig.

Så till den milda grad att jag frågade mamma och Alice fick sova hos dem.
Mamma tittade på mig och frågade vad jag skulle göra.
Hade jag inte varit så jävla trött hade jag nog skrattat åt den frågan.
För den antydde att jag skulle ut på roligheter där alkohol och andra
människor var inblandade.
Nu hade jag dock absolut noll humor så jag fräste att jag skulle hem och sova. För fan.
Alice sover nämligen i min säng, och stör helt enkelt mig från att sova ordentligt.
Jag har sedan 15 år tillbaka sömnproblem, och vaknar för absolut inget, så en hund
som rör sig, drömmer, sparkar, ändrar ställning, ja det blir inte ultimat.
Jag vaknar många, många gånger trots att jag äter tabletter för att få en bättre sömn.

Hon sa då att Alice givetvis fick sova hos dem.
Sagt och gjort, jag kvällsrastade lillgurkan och gick hem vid 22.30.
Klockan 23.00 låg jag i sängen.
Jag sov gissningsvis 23.05.
Som klubbad.
Vaknade pigg klockan 06.20, steg upp men ändrade mig, och lade mig igen.
Klev in och ut ur sömnen till klockan 09.00 då jag steg upp.
Och inte ett enda spår av gårdagens trötthet och hopplöshetskänsla fanns kvar.
Jag kände mig hur pigg som helst.
Kroppen kändes stark igen.
Min nytagna piercing kändes precis lika bra som igår.
Faktiskt bättre, för nu känns den inte riktigt lika främmande längre.
Piggheten gjorde att jag kände mig hoppfull, och det är ta mig fan världens
bästa känsla!

Jag åt frukost och gick sedan till föräldrarna för att hämta upp Alice för en
härlig runda ute.
Jag planerade redan innan jag gick ut att vi endast skulle ta en 40-minuterssväng, fastän
jag kände mig stark i kroppen.
Liksom för att inte anstränga den, utan låta den fortsätta vara stark.
Väl ute kändes det så himla bra att jag ändrade mig.
Så vi tog en runda som i motionstempo tar 55 minuter.
Nu valde jag ett mer strosande tempo, vi tog det helt enkelt lugnt, pressade oss inte
på något vis.
Och då var det ju självklart att ta en längre runda än den inledande planen avsåg.
Det resulterade i att en vanlig 55-minutersrunda istället tog 63 minuter.
Det är en stor skillnad i tempo, kan jag berätta för er.
Hahahaha, men skönt var det likafullt.
Eller kanske var det skönt just av den anledningen.
Vi gick och njöt av det fina vädret. Eller jag njöt, Alice undrade förmodligen varför
vi sniglade oss fram. :)

Jag blev nämligen lite oroad när kroppen reagerade så kraftigt igår.
Då den blev helt kraftlös.
Jag tänkte att piercingen var det som fick den att vika ner sig.
Att jag ansträngt den hårt i veckan, dels med mer motion än vanligt, men framför allt med
mentala maratonlopp i Klinikens regi samt med Projekt Ö hade gjort den trött
och kraftlös.
Och jag trodde att görandet av den nya piercingen fick det att vika över till
där den slutade samarbeta alls.
Men egentligen, när jag tänkte lite mer på det, så hade kroppen signalerat tidigare
än just då jag piercat mig.
Redan i torsdags, då jag tog en 2:a runda i ett elljusspår.
(När jag blir orolig börjar jag nämligen röra mig mer än vanligt.
Jag kan inte sitta stilla, utan jag måste vara i rörelse, vilket betyder att
när jag bearbetar i Klinikens regi eller med Projekt Ö, då ökar behovet markant.
Det är som att när jag jagar kroppen slut, då lugnar min oro sig.)

Jag mindes helt plötsligt att när jag i torsdags kommit halvvägs på rundan så tappade
jag kraft och hann på allvar börja fundera om jag skulle ta mig hem.
Så redan då visade min kropp att den var ansträngd, och egentligen hade fått nog.
Men jag struntade i den givetvis, jag körde rundan fullt ut, i det tempo
jag bestämt mig för.
Samt att jag på aftonen var på Projekt Ö och körde ett mentalt maraton.
Så nej, fredagens piercing hade inte mycket med kroppens snudd på kollaps att göra.
Utan det handlade om en vecka som har varit något helt utöver de vanliga.
Och att jag struntade i kroppens signaler när den försökte prata med mig.
Är det inte märkligt att vi så gärna skiter i att lyssna när kroppen pratar med oss?
Jag tror jag ska försöka anstränga mig mer för att lyssna på den.
Den pratar till mig av en anledning.
Men ni vet ju själva hur det är, man vill inte vika ner sig. Sluta innan man själv är nöjd.
Och då blir det som det blir.
Vilket det blev igår.

Därför är det grymt skönt att känna mig utvilad idag.
Men förutom rundan i förmiddags blir det lugnt idag.
Är hos föräldrarna, umgås, vilar, bloggar, jag gör sådant som jag tycker om helt enkelt.
Lyssnar mycket på musik.
Det tankar energi i massor.

Kvällen kommer att tillbringas på Casa Hawk.
Jag har äran att få vara testpilot på en rätt som presenterades ordagrant av
mama Skogly som följande:

”Tja babydoll! Har fått ett recept med fläskfilé, bacon och svamp av en läsare.
Så du måste offra dig som försöksperson. Okej?”

Jag kan försäkra er om att undertecknad inte var sen att tacka ja! :)
Sedan att Mello är stående på Casa Hawk ser jag som att vi byter tålamod med varandra.
Jag ser Mello, och de låtsas som att jag inte har en utstickande metallnågonting i ansiktet.
Win-win.

Annars då?
Jag är ju inne på att prata om min kropps förträffligheter kontra mindre förträffligheter,
så jag fortsätter på väl inslagen väg här.

Uppdatering kod röd:
Jag konstaterar att min mens hoppat över även denna gång.
Det är 2:a gången på 3 månader.
Såvida jag inte som 39-åring gått in i klimakteriet så vill jag tycka att det här inte
känns helt okej…
(Inte för att ett klimakteriestadie-inträdande hade varit okej på något sätt heller.
Hell no, jag vill ha barn, så något jävla klimakterie med allt vad det medför är inte
förenligt med de planerna.)
Och ja, i och med den meningen inom parantes har jag för första gången, på riktigt,
outat här på bloggen min tankar om att bli mamma.
Mina vänner känner till det här. Min mamma och Vickan också.
Men jag har inte jag pratat om det här egentligen.
Men nu, tja vad fan det är ju ingen hemlighet och jag känner mig på strålande humör
denna lördagen, så nu skriver jag det rakt ut.
Jag tänker tankar om att bli mamma.
Och på vilket sätt jag tänker göra det.
I nuläge stavas det Danmark.
Med det lämnar jag detta ämne för nu.
För det här är så personligt och privat att jag har svårt att prata om det ens
med mina allra närmaste i nyktert tillstånd.
Men tro mig, jag lär återkomma i ärendet.

I vilket fall, då det gäller den uteblivna mensen blev jag däremot inte förvånad.
För jag kände ingen ägglossning.
Jag hoppades givetvis att jag lossade ägg likafullt, fastän jag inte kände det i form
av överjävligt sug efter något gott samt slemmiga flytningar.
Men när min röda vän inte dök upp förra fredagen visste jag att jag tolkat kroppens
(uteblivna) signaler rätt.
(Ni nyanlända här på bloggen bör för er egen skull lägga kod röd på minnet.
Ger jag ett heads-up på den, då kommer inlägget att innehålla lite väl detaljerade saker
om min kropp i mensväg.
Med andra ord, anse er förvarnade hädanefter.)
Jag står lite rådvill, och vet inte riktigt vad jag ska göra åt denna uteblivna mens…

Uppdatering kod brun:
Här går det tack och lov framåt. Gillas massor vill jag lova!
Ni minns väl den där lilla shoten jag börjat ta direkt på morgonen, på fastande mage?
Den hjälper.
Den hjälper, ta mig tusan! :)
Så från att endast kunna göra nummer 2 i genomsnitt 2 gånger i veckan så snittar
jag nu varannan dag.
Hihihi, det gör mig mycket lycklig.
Den shoten är en keeper.
Hahaha, om det krävs så lite för att få igång en osamarbetsvillig mage, jajamän!)
Kroppen känns fasen så mycket bättre på så vis.
(Samma sak gäller här, kära nytillkomna läsare av bloggen, kod brun innebär alltså
att inlägget innehåller detaljer om hur allas vår favoritvälmående sysselsättning
nummer 2 påverkar mitt liv.)

I övrigt sitter jag och skriver på andra inlägg lite parallellt med annat jag gör
här på nätet.
Det kommer att dyka upp inlägg som handlar om:
* Gränssättning. (Vilken surprise!)
* Självbild.
* Livsmönster.

Så lite djupare dyk lär komma framöver.
Det har ju en tendens att kunna bli mörkt, modell kolsvart, när jag väl drar igång.
Det är inte meningen att knäcka någons humör alls, så jag kanske får förvarna lite när
ett sådant inlägg kommer, då väljer ni själva om ni vill fortsätta läsa eller inte.
Det är bearbetningsläge jag befinner mig i för tillfället.
Då är det mycket sorg och ilska som ska ut.
Vilket kommer att synas även här.

Nu har vi alla koll på vad jag pysslar på med idag.
Med det säger jag bye, bye for now.
Jag ska återgå till att mysa vidare denna härliga lördag.
Jag hoppas ni har det finfint där ute i stugorna!

Följ med när jag låter pierca mig.

Jag klev in på Shamania bodypiercing 5 minuter före avtalad tid.
Jag gillar att ha några minuter på mig att fokusera det sista innan det är dags.
Jag trivs väldigt bra med att sitta i soffan och lyssna till proceduren då Julia
guidar folk genom vad som just ska hända.
Och efteråt hur de ska ta hand om sin nytagna skönhet.
Det är lugnande.
Så även idag.

Kunden före mig var inne på det avslutande fraserna när jag satte mig bekvämt i soffan.
Kroppen kändes förväntansfull och lugn.
Sinnet kändes lite mer oroligt, och givetvis förväntansfullt.
Julia log mot mig, jag reste mig och kramade om henne.
En perfekt inledning i mitt tycke.

Jag satte mig i stolen, och genom det steg kroppens nervositet i nivå.
Den var fortfarande inom rimliga gränser för vad som är hanterbart i det läget.
Vi pratade en del om mitt djupdyk förra helgen, hon var redan
införstådd med vad som hänt, så nu tog vi historien lite till.
Och pratade allmänt om alkohol och levnadsvanor.
Trivsamt.
Och väldigt avslappnande för mig.
Att prata med henne under tiden hon förbereder nål, tång och smycke är
väldigt avkopplande.

Förvisso att vi hade kunnat sitta och prata i några timmar till, men nu var
jag ju där å hennes yrkes vägnar, och andra kunder väntade på sin tur.
Vårt prat om livet blev tvunget att avbrytas för att diskutera anledningen till varför
jag var där.
Nämligen håltagandet.
Smyckets placering behövde alltså fastställas.
Och nu ökade min kropps stressnivå. En smula vreds den upp.
Hanterbart fortfarande.
Det är ju liksom inte på riktigt än. Inga nålar är i närheten av mig ännu.
Placeringen är viktig, som vi alla förstår.
Vilket är svårt. För mig. Att veta vart jag vill ha den.
Jag vet givetvis på ett ungefär, vilket räcker gott, sedan tar Julia över och bedömer om
det är en lämplig placering, rent anatomiskt och givetvis estetiskt.

Vilket hon gör galant.

Så precis som alltid lät jag hennes professionalism avgöra vart piercingen
skulle tas.
Hon målade ut en prick där hon tänkte sig sätta den.
Och jag tittade mig i spegeln och tänkte att fan, det här blir bra!
Så jag ok:ade placeringen med orden; det här blir jäkligt bra.

Med de orden från mig tar hon tag i min läpp med tången.
Och nu, nu mina vänner, nu gör sig kroppen helt redo.
Stressnivån skjuter i höjden.
Blodtrycket ökar kraftigt.
Jag känner när det gör det.
Nu håller Julia i min läpp med tången i ett fast grepp.
Jag kan inte egentligen prata, men hon pratar med mig hela tiden, jag försöker
inte ens svara.
Utan jag lyssnar på hennes mjuka röst.
Mer på rösten än på orden.
Tonfallet och melodin lugnar.
Hon tar fram det som strax kommer att lämna ett hål i min läpp.
Jag slutar andas.
Jag knyter händerna, jag spänner underarmarna i och med det.
Hon står mycket nära nu, och den där känslan av panik kommer.
Precis som den alltid gör, just i det här skedet.

Själva nålen genom min läpp tar en millisekund.
Det är en omedelbart och oerhört skarp smärta.
Den skär rakt genom förnuftet.
Och är över väldigt fort.

Julia påminde mig om att andas.
Vilket var tur, för jag höll andan, utan att vara medveten om det.
Så jag tog ett djupt andetag, vilket kändes väldigt bra.

Smycket ska nu sättas in.
Det gör inte ont.
Kroppen kommer tillbaka.
För nu andas jag igen. Regelbundet. Utan att behöva påminnas.
Jag känner hur blodet forsar i ansiktet.
Inombords alltså, det kommer inte en droppe utvärtes.
Julia svarar nej när jag frågar om jag är blodröd i ansiktet.
Jag är lite röd på ett ställe på halsen säger hon.
Jag ler lite och tänker att det är så märkligt, för det känns som precis allt blod jag har
i kroppen dunkar mig i ansiktet just då.

När hon satt in smycket håller hon fram spegeln.
Och jag ler.
Inombords och med ansiktet.
Det blev snyggt.
Det blev fan i mig skitsnyggt.
Satan så bra det blev.
Jag visste inte riktigt om jag skulle passa i en labret.
Men det gör jag.
Utan tvekan.
Jag säger till Julia att hon bara är så himla bra.
Hon ler tillbaka, skrattar lite, på det där varma Juliasättet.

Jag känner mig kall om händerna.
Jag är faktiskt iskall.
Jag reser mig upp, vi pratar igenom skötselråden.
Jag har hört dem många gånger förr, likafullt känns det väldigt bra att gå igenom dem.
Jag går ut i väntrummet och tar på mig ytterkläderna.
Där sitter flera kunder väntandes.
Jag vet att de tittar på mig, för att se vart jag piercat mig.
Jag blir tvärblyg och tittar ner.

Jag kramar Julia hej då.
Och gör mig redo att gå ut i den svala vinterluften.
Hon frågar om jag känner mig okej.
Jag svara att det gör jag.

Jag klev ut på gatan, tog ett djupt andetag av den kalla luften.
Underbart.
Jag log.
Slutade le när jag kände hur annorlunda det kändes att le med det
nya smycket som går genom min läpp.
Jag log igen, då jag kommit fram till att det inte gjorde ont att le,
det kändes bara annorlunda.
Jag tog några steg, och då plötsligt kände jag hur kroppen svajade till.
Benen kändes helt plötsligt geléaktiga.
Helt plötsligt gick tanken rakt igenom huvudet, fan benen bär inte.
Jag brukar alltid känna mig oövervinnlig när jag lämnar Shamanias lokaler.
Det gjorde jag även nu, när jag nyss tog det djupa andetaget i den friska utomhusluften.
Den här svajande känslan var helt ny.
Jag hade några hundra meter till bilen, och började alltså gå.
Kände mig något stadigare.
Bra.
Jag trängde undan oron inför risken att benen inte skulle bära.
Tänkte att jag verkligen inte hade lust att göra ett spektakel av mig själv
genom att inte kunna hålla mig på benen.
Den korta promenaden till bilen gick hyfsat bra.

När jag satte mig ned kändes det bättre.
Mycket bättre.
Jag testade mimiken lite.
Vred och vände på ansiktet och läpparna, liksom för att känna efter hur det nya kändes.
Det kändes mycket ovant. Och väldigt bra.
Inget blod överhuvudtaget.

Åkte iväg och gjorde några ärenden.
Läget kändes fortsatt bra, omän den geléaktiga känslan i benen inte riktigt ville
lämna mig ifred.
Åkte hem till föräldrarna, där Alice var, och kände mig lite lättad när jag
kom dit, nu var jag framme och kunde liksom pusta ut.

Ni som piercat er vet att adrenalinet flödar i kroppen.
Gissningsvis var det precis det jag kände.
Ihop med en anspänning som släppte.
Och kanske att en mycket intensiv vecka spelade in också.
Jag tänkte medvetet i morse att jag skulle korta ned dagens motionsrunda något,
just för att vara helt fit när jag skulle pierca mig.
Men jag hade ett grymt flyt under den rundan, att då begränsa mig kändes inte det minsta
lockande, så jag lät bli.
Nåväl. Det gick alldeles finfint att ta mig till föräldrarna.

Jag gjorde mig ett mellanmål och satte mig för att äta.
Då kände jag hur tunga armarna kändes.
Jag sa det till mamma, att armarna känns väldigt tunga.
Att lyfta smörgåsen till munnen krävde viss ansträngning.

Det var helt nytt för mig.
Jag är van att kroppen samarbetar till fullo.
Nypiercad eller inte.
Nu kändes den lite sliten.
Jag gissar den inte har så stor buffert av energi efter den här våldsamt intensiva
veckan helt enkelt.

Nu sitter jag framför datorn.
Kroppen är trött, huvudvärken bearbetas just nu med en Alvedon.
Middagen, en väldigt god kycklingpasta recept ala mama Skogly är intagen.
Och fasen så försiktigt jag åt.
Hahaha, jag är uppenbarligen mycket rädd att piercingsmycket ska fastna i tänderna och slitas.
Jag vet inte ens om det är fysiskt möjligt, men jag kände mig klart besvärad och försökte
vara så försiktig som bara möjligt när jag skulle äta.
Ni vet rädsla för rädsla. :)
Jag tänker mig att det kanske är en period innan jag lärt känna det senaste tillskottet,
hur det fungerar i olika situationer typ.

Jag är trött och samtidigt oerhört nöjd, nu när jag sitter här och skriver.
En helt okej kombo faktiskt.
Lycklig, om man så vill till och med. :)
Jag har kollat mig i spegeln en sisådär 15 gånger sedan jag kom till föräldrarna.
Och varje gång tänker jag att fan så bra det blev.
En chansning som gick hem.
Det var lite på vinst och förlust hur den skulle komma att fungera ihop med de 3 piercingar
jag redan har i ansiktet.
Hit eller shit typ.
Och ja, jag tycker att det fungerar alldeles utmärkt.
Jag ser mer eller mindre ut som en nåldyna i ansiktet numera.
En fin nåldyna, that is. :)

Nu följer en period då koksaltlösning är min bästa vän.
Efter varje intag av något ät/drickbart ska munnen sköljas med koksaltlösning.
1, max 2 gånger per dag, ska den tvättas utvändigt med samma koksaltlösning.
Morgon och kväll ska munnen dessutom sköljas med Corsodyl.
Jag brukar vara oerhört noga med att följa föreskrifter.
Jag tänker att läkningen hänger till stor del på mig.
Och det gillar jag, jag har ansvaret för min egen läkning.
Mycket bra!

Däremot skrämmer jag folk med min uppenbarelse för tillfället.
Om inte annat sticker jag folk i ögonen.
Ja, rent bokstavligt talat till och med.
För staven genom läppen är lång. Mycket lång.
Det är meningen att den ska vara överdimensionerat lång.
Den står ut från läppen helt enkelt.
Av den enkla anledning att läppen ska kunna svälla, vilket den gör när man gör
hål rakt igenom den.
Men lugn bara lugn, det är en kort period då jag alltså går omkring och ser allmänt
märklig ut.
Snart är den läkt och jag får byta till en kortare stav, som gör att slutresultatet
kommer att se väldigt bra ut.
Och rimligtvis inte skrämmer folk längre.

Jag är bara så otroligt nöjd.
Gick just till spegeln och kollade. Igen.
Och jag log för mig själv.
Det blev jättefint.
Och gör i skrivande stund inte det minsta ont.
Det känns märkligt, mycket märkligt när jag äter eller pratar, men inte ont överhuvudtaget.

Erika, anse er förvarnade att jag kommer att ha något som sticker ut ur läppen i morgon.
Alla bör passa sina ögon, risk finns för utstickande av dem om någon kommer inom 1 meter av mig.
Jag tänker såhär, låt oss köra på lite givande och tagande.
Jag ser Mello och gillar det, du låtsats som om jag ser ut precis som vanligt.
Deal?

Afton och kväll kommer att bli mycket lugn.
Jag är trött och känner för att mysa ihop mig totalt med mamma och Alice.
Och tadaaaa, det är precis vad jag ska göra.

Låt oss alla ha en härlig fredagskväll!

I afton är jag förändrad.

Mitt liv är ruskigt intensivt just nu.
På flera olika sätt.
Den här veckan har varit den mest intensiva på många, många månader.
Jag tycker om det.
Intensitet på ett bra sätt.

Min tid har helt dominerats av arbete med Laget i olika konstellationer,
samt med Projekt Ö.

I natt sov jag 8 timmar.
Inte i sträck, men med att vakna endast en 5-6 gånger.
Jag minns inte när det hände senast.
8 timmar! Kan ni fatta?!!
Gudomligt skönt.

Jag har mycket nytt att bearbeta.
Känslorna är helt på.
Igår afton i Projekt Ö hände något oväntat.
Jag överväldigades av deras reaktioner.
Som fick mig att känna mig som… en människa.
Helt oväntat.
Och som startade något väldigt varmt hos mig.
Så ja, känslorna är helt med nu.
Det är viktigt.
Det är A och O.

Idag kommer också att bli en intensiv dag.
Och den kommer att avslutas med en ny piercing.

Man kan säga att jag kommer att kicka igång helgen med en ny piercing.
Vilket jäkla bra sätt att inleda en helg, tycker ni inte?

Jag längtar.
Jag känner spänningen som blir i kroppen inför en ny piercing.
Det har jag gjort hela vecka.
Det är en varm känsla, liksom en förhöjning av beredskap på något vis.
Förhöjd beredskap på ett vänligt sätt. På ett spännande sätt.
Vilket jag verkligen gillar.
Det är en del av uppladdningen inför.
Så när jag väl kommer till Julias studio, då är jag mycket fokuserad.
Förvisso alltid nervös, men helt klart fokuserad.
Och redo.

Idag blir en bra dag.
God fredagsförmiddag på oss alls.