Märker man?

I afton, mitt under brinnande viktig och spännande hockeymatch, kommer
jag att överge de senaste dagarnas fluffiga rosa inlägg.
Japp, jag bryter av allt det rosa med lite svart!

Jag har tänkt prata om huruvida det går att få det osunda att se sunt ut?
Och om folk ser igenom de försöken.

Det låg i min gamla relations intresse att se sund ut.
Jag ville att den skulle se sund ut.
Vilket krockar katastrofalt när man vill berätta om sådant som inte varit sunt.
Folk ser det du visar.
Så gissningsvis såg folk även det jag ville visa.
På det stora hela i alla fall.
Jag undrar ibland hur det känns, för de som känner både honom och mig, att
läsa det jag berättar om, min upplevelse av vår relation alltså, här på bloggen.

Får man några tankar kring det jag berättar?
Hade man någon aning?
Ingen aning överhuvudtaget, eller en liten?

Mina närmste vänner hade givetvis en aning.
Mer än så naturligtvis.
Jag har pratat med dem en hel del under årens lopp.
Många timmar.
Men samtidigt hela tiden slitits med min önskan att få vår relation att framstå som sund.
Även inför dem.
Vilket gjorde att jag var tvungen att utesluta en del.
För att slippa skämmas över mig själv, framför allt.
För att jag inte lämnade, för att jag inte satte ner foten.
I det läget hade jag ingen aning om hur den här typen av relation
fungerar. Det har jag nu, men då hade jag det inte.
Därav att jag skämdes för att jag inte satte några gränser.

Att prata om allt som hände skapade en våldsam lojalitetskris.
Där jag hela tiden behövde balansera att kunna prata om saker som hände
men fortfarande försäkra mig om att ingen skulle agera på det.
Och det är inte tvärenkelt.
Alls.
Ibland hade jag ett desperat behov av att prata.
För att sortera i det som hände. Som jag inte fick någon rim och reson i.
Då handlade det oftast om specifika situationer.
Inte den här vardagsskiten-alltid-närvarande-grejen.
Den gick nämligen inte prata om och få förståelig.
Den var så osund att prata om, och att med sunda människor försöka mig på det,
nej, det hade jag inte en chans att fixa.
Gapet mellan våra liv var för stort helt enkelt.
Jag skulle bara ha känt mig ännu mer fel, vilket jag inte hade någon lust till alls.
Sedan hade jag inga ord för det heller.
Det som hände hade jag inget språk för.
Det är först sista halvåret jag lärt mig det språket faktiskt.

Men tja, kanske såg folk att något inte riktigt stämde, vem vet?
Jag brukar tänka att vi på något vis avslöjade oss likafullt.
Hans sätt att ta plats, ihop med att driva igenom sin vilja.
Kanske syntes det bland allt det glada, roliga, galna och bullriga
som är signifikant för honom.
Det ihop med mitt undfallande sätt…
Nej jag vet inte.

Jag skrev ett inlägg i höstas om min upplevelse av det hela.
Jag lyckades få med en hel del viktigt trots min stora försiktighet i att uttrycka mig.
Här är en hyfsad inblick i vad som ingick i dealen att vara i vår relation.

Jag läser och känner mig lyckligt lottad över att mitt liv tagit en annan väg.

________________________________________________________

Jag blundar hellre. (22 augusti 2013)

Vad är normalt i en relation, och vad är inte normalt i en relation?
Finns det något som generellt kan kallas normalt i en relation?

Jag vet inte.
Jag vet nämligen en hel del om relationer som inte är normala.
Jag har levt så själv, så jag har förstahandsuppgifter på det.
Däremot har jag inte stor erfarenhet då det gäller normala relationer.

Däremot kanske jag borde förklara vad jag menar med en normal och en inte
normal relation.
Och nej då, jag är helt på det klara att ni och jag inte alls behöver ha samma åsikt här.
Utan jag förklarar vad jag tänker mig, hur jag ser på saken.
Efter det känner ni till hur jag gör min definition.

Normal och inte normal är förövrigt riktigt dåliga ord.
Kan jag tänka mig några bättre?
Varm eller kall relation?
Vänlig eller ovänlig relation?
Kärleksfull eller nonchalant relation?

Njae… det är inget som riktigt klingar bra i mina öron.
Låt oss använda ordet sund istället.
Ja, det får funka.

Fast vänta, det blir ju fan fel det med.
För det som var normalt och till sist även det jag tänkte mig kring sunt
då det gällde just honom och mig, är/var ju inte normalt eller sunt för det
stora flertalet.
Och det som är normalt och sunt för det stora flertalet var onormalt för mig.
Det osunda blev till slut sunt för mig.

Det här blev då långt mer komplicerat än vad jag tänkt mig inledningsvis.
Vad är normalt för mig i en relation?
Ja, precis där ska vi börja.
Vart annars, liksom?

Normal för mig var att prestera.
Utan att klaga, utan att ifrågasätta och utan att krångla.
Att följa order.
Göra som jag blev tillsagd, utan att veta varför, eller behöva ett sammanhang.
Att vara den som hade koll och planerar.
Utifrån hans tycke givetvis, som jag togs för givet veta och känna till.
Vad som skulle handlas, packas, att ha koll på att andra inblandade var uppdaterade.
Hålla reda på almanackan helt enkelt.
Vara flexibel, kunna improvisera med inget varsel.
Men själv vara helt förutsägbar, inte ändra planer med kort varsel.
Kunna läsa vad som sas utan att sägas, kunna läsa honom helt enkelt.
Le glatt och vara side-kick.
Hålla mig på lämplig nivå, i bakgrunden men samtidigt kompletterande.
Sopa igen hans övertramp, så ingen märkte dem.
Det gällde för såväl övertramp på andra som på mig själv.
Vara noga med att gästerna kände sig välkomna.
Tåla hårda och sårande ord sagda på fyllan.
Och aldrig ta upp det dagen efter.
Att kunna tassa på tå om läget verkade kräva det.
Klara av att bli behandlad som osynlig.
Alltid visa säkerhet, speciellt i de situationer som kändes osäkra.
Inte visa känslor av utanförskap eller svartsjuka.
Inte ifrågasätta. Omän det saknade både rim och reson.
Vid direkta lögner, stryka ett streck och gå vidare.
Att tåla förolämpningar utan att visa en min.
Såväl direkta som indirekta sådana.
Särskilt de som uttalades inför andra, då var de i skämtform och folk kom att skratta,
vilket jag också förväntades göra.
Inte berätta för andra hur han behandlade mig.
Det som hände mellan oss, skulle stanna mellan oss.
Och gjorde de inte det, ja då var det jag som överdrev och var förbannad.
Känslor som besvikelse, ledsamhet och ilska skulle jag behålla för mig själv.
Inte förvänta mig hjälp på områden som han behärskade finfint.
Att hantera dubbla budskap och motsägelsefulla meningar.
Att ge beröring och inte förvänta mig beröring tillbaka.
Förutom när det passade honom, då oftast föregångna av kraftiga förolämpningar.
Acceptera att han kan kunde slösa med min tid.
Att min tid var till för hans förfogande.

Sådär, nu har jag benat lite i vad som var normalt för mig.
Vad som till och med blev det sunda för mig många gånger.
Det blev ett sätt att leva. Punkt.
Det är en bra inblick i när det onormala blivit normalt.
För jag skulle direkt säga att det här inte är normalt.
Det är inte sunt.
Ingenting i ovanstående känns normalt med min måttstock av det ordet.
Tvärtom.
Och samtidigt har jag levt i ett förhållande där ovanstående varit det normala.
Varit det sunda.
Det gör mig liksom både förfärad och förbannad när jag tänker på det.
Med min magkänsla skrikande i mina öron.

I mångt och mycket har det fungerat absolut toppen ihop med mitt enorma behov av
att få höra till, få vara en del i en gemenskap, att få vara älskad.
Mitt behov av att visa att jag är duktigt, att jag alltså är värd att ha.
Samtidigt som det även klockat fint ihop med min önskan om att få andra att trivas
i min närvaro.

Och ändå är det inte normalt. Vad fan nu normalt är.

Överdriver jag?
Det måste jag ju göra, för så här illa kan det väl ändå inte ha varit?!
Och ändå vet jag att jag varit väldigt snäll i ovanstående, jag har
snyggat till siffrorna.
Både för hans skull och för min skull.
Verkligheten har varit långt djävligare.
Men det får mig att bli otroligt ledsen, jag vill liksom inte skriva om det.
För jag vill inte se det.
Jag vill inte tänka på att jag levt mitt liv så.

Det som är slående är att respekten helt lyser med sin frånvaro.
Att den ena kräver och den andra ger.
Att det är total brist på ömsesidighet.
Att måttstock och regler svänger hit och dit beroende på vem av oss det handlar om.

Det gör mig ledsen.
Det är kallt, kargt och kärlekslöst.

Det är åtminstone inte kärlek på det vis jag vill ha den.

_______________________________________________________

Hur många prickar ryms över ett i? Kod röd gäller.

Nu händer det saker.
Ja nu jäklar händer det stora saker!

Känslan kom för några dagar sedan.
Så svag i början att jag inte riktigt reflekterade.
Numera är den väldigt stark och därigenom omisskännlig.
Det där suget i kroppen. Det där drivet i kroppen.
Den varma, dova och dunkande känslan som kräver.
Tankarna som drar iväg.
Min kropp vill ha sex.
Den kräver sex.
Kokande blod som forsar i ådrorna.
Jajamän!
Jag känner det så extremt tydligt i skrivande stund.
Hela jag är inställd på sex.

När den känslan blir såhär stark betyder det bara en sak:
Ägglossning.
Ä.G.G.L.O.S.S.N.I.N.G!
Jag kan inte fatta det!!!
Jag har ägglossning, mina vänner!
Fantastiska känsla!

Igår kom även slemmet.
Det sega, luktfria, härliga, fina och efterlängtade slemmet!
(Ursäkta om er frukost valde fel strupe just nu! Nya läsare informeras härmed om att
kod röd i rubriken ger ett heads-up för mensrelaterade inlägg.)
Flytningarna som bli geléaktiga med andra ord.
Man tror ju inte att det är sant!
Jag har ägglossning!!!
Vilket betyder att jag kommer att få mens!
Kan ni fatta?!
Äntligen!
Mensen har sedan 4 månader tillbaka varit på vift, en oregelbunden gäst om man så vill.
Och nu kommer den att dyka upp igen!

Det här är de bästa nyheten ever!

Ni vet ju hur bekymrad jag varit för den uteblivna mensen.
Men nu kommer det att lösa sig. Åtminstone denna månad!
Till det var jag på Heimdall och tog prover i torsdags.
Jajamän, jag har tänkt gå till botten med min kvinnocykels vinglande.
Ska även till gyn för provtagning och besiktning av grejerna.
Och som av en händelse fick jag papper om provtagning från Lycksele
lasarett i fredags.
Det handlar om provtaging angående min 2-års koll efter min gastric bypass.
15 olika prover ska tas.
Vilket rent tidsmässigt känns som en fullträff!
Hahahaha, jag skrattar av lycka.
Det här kommer att ordna sig.
Om något är galet, om jag har någon brist eller något överskott så kommer
det att synas, och därmed justeras.

Oh happy day, hörrni!
Lycka kan sannerligen komma i de mest varierade skepnader.
Just nu är det i form av dunkande kropp och geléaktig konsistens.
Samt stundande nålstick med påföljande vackert rött blod i rör.

När läget inte borde kunna kännas bättre så klockar Linda och jag
in en surströmming på Ängarna senare idag.

Hur många prickar ryms över ett i?
Sannerligen god måndagsmorgon på oss alla!

Lördagskväll Casa Hawk-style. (Eller hur man på bästa sätt förlänger livet.)

Okej, 03.15 kom jag hem. Sommartid alltså, tack och lov!
Massor med tack till Patte som skjutsade oss! Och som räddade ananasdrinken
genom ett snabbt ingripande! Att han också kom med bakismat från Krysset i förmiddags
gjorde att Linda och jag fick starta vår lite trötta-i-luvan-dag på ett ultimat sätt! :)
I alla fall, 03.15 är hyfsat sent för att vara jag, alternativt väldigt tidigt.
Jag kör på väldigt sent, eftersom min mat och sov-klocka varslade för sömn och
inte för uppstigande.

Kvällen kan sammanfattas i en rad punkter.
1. Jag hade väldigt kul på Casa Hawk, för folket där är synnerligen mänskliga.
Jag hör hemma där. Jag känner mig så jävla fantastiskt normal när jag
är där, precis som en i gänget!
Jag har skrivit om makarna Skogly många gånger.
Här och här läser ni om min kärlek för dem.
Just det faktum att jag inte har några vänner av manligt kön förutom Patrik,
gör det intressant att jag släppt in Erikas make under radarn.
Märkligt. Och jag gillar det.

2. Maten, ja men den maten alltså! Erika är verkligen en stjärna i köket, på många
andra områden också förvisso, men i köket… satan också, jag fattar inte hur hon gör!
Och jajamän, vi fick alla med oss matlådor hem! Lovely. Tack!

3. Jag gillade verkligen musiken. Förmodligen mest för att jag fick styra spellistan
till stor del själv, med Dannes goda minne.
Han är liksom den bästa EVER att sitta och lyssna på musik med!
Jag slänger mig kloss mot honom i soffan och sedan är det all in då det
gäller njutbar musik!
Vilket gör underverk för ett humöret en partykväll!
Att de har galet bra ljud gör upplevelsen total!

4. Det här med selfies! Vilken jäkla pärs att få till en enda bra bild!
Och särskilt när vi ville testa selfies duckface-style.
Herregud, det var ett hårt jobb! Hahahahaha.
Vi konstaterade att vi är alldeles för muntra för att lyckas med den minen.
Tro mig, det kostade mig min mascara när vi skulle få till en sådan bild.
Jag skämtar inte, min mascara låg bokstavligt talat nere vid kinderna.
Jag kan inte minnas när jag skrattade så mycket sist. Tårarna sprutade bokstavligt
talat! Prova att ta en duckie då! Det är helt omöjligt.
Särskilt när vi just var synkade allihop och Erika påminde oss om att se förvånade ut
också. Ja men vad fan, då var det bara att börja om igen!
Så mitt under pågående earth-hour kämpade vi alltså för att kunna ta en vettig selfie.
Duckface-style.
Den som lägger vantarna på de bilderna har gott om utpressningsmaterial för en
livstid då det gäller oss!

5. Makarna Skoglys kaffemaskin är ett mysterium. Särskilt för mig som inte
gör kaffe någonsin. Och att då lista ut grejen med denna kapselmaskin
(för hot shot:arna alltså) det var överkurs.
Hahahaha, den lilla mascara jag hade kvar från ovan nämnda fotosession försvann där.
Jag skrattade så det sprutade tårar när Linda och jag försökte få maskinen att
leverera kaffe istället för bara vatten.
Linda är en fena på teknik, så hon närmade sig maskinen djärvt.
Likafullt fick vi tillkalla experthjälp till slut.
Danne anlade en mycket tålamodig min under tiden vi kämpade på som bäst.
Men kära nån!
Linda och jag, hightec så vi förslår!

6. Patrik instagrammade för första gången i sitt liv.
Han vägrar ju Facebook sedan ett bra tag tillbaka då han gick ur fenomenet för
att aldrig mer återvända.
Så vi var mycket stolta över honom!
(Läs, vi instagrammade åt honom, annars kan det tänka sig att vi stått kvar i köket än i
väntan på att han skulle sätta sig in i hur det hela fungerade.)
Vi gillar verkligen vår Patrik så oerhört mycket!
Han är, som sagt, förutom Danne min enda kompis av manligt kön.
De 2 är de enda av manligt kön som jag klarar av att kalla kompisar.
Andra män håller jag långt borta ifrån mig.
Här läser ni förövrigt om grejen med att jag inte har manliga kompisar.
Min livslånga kärlek för Patrik har jag beskrivit där också, noterade jag lite
sentimentalt nu när jag läste igenom det inlägget.

7. Mitt liv förlängdes med gissningsvis ett par år. Trots att jag dödade ett antal
celler i kroppen med alkoholintaget under kvällen. Men kära nån vad jag skrattade.

8. Mental notering, mascara är mycket snyggt att ha när den sitter på ögonfransarna.
Med det sagt, jag skippar definitivt mascaran nästa gång vi festar ihop.
För jag planerar att skratta så jag gråter även nästa gång.

Våldsamt trevligt hade jag.
No shit.
Vi pratade en massa galenskap, vi drack gott, vi åt gott och vi lyssnade till mycket bra musik.
Och nej, jag lyckades inte hålla varannan vatten.
Det började bra, men tja… hehehehe något hände och varannan vatten-tänket föll bort.
Men jag var närvarande precis hela kvällen, vilket känns väldigt bra såhär i efterhand.
Ja även då, under pågående fest givetvis.
Några större minnesluckor har jag inte heller. Fantastiskt.

Lördagskväll Casa Hawk-style, det ni!
Tack Erika, Danne, Linda och Patrik, ni är fan i mig helt fantastiska!
Det var länge sedan jag skrattade så mycket!

Iförd min getingklänning går jag all in klockan 17.30.

Etapp 1 inför partykvällen på Casa Hawk är avklarad.
Japp, hårsituationen i ansiktet är uppstyrd.
Det innebär att trimning och färgning av ögonbryn, bortrakande av de ljusa strån på min överläpp, som i mitt tycke har lite väl stora likheter med en mustasch, är avklarat.
Senare, när det är dags att duscha, kommer håret under armarna, på benen och på bönan att avlägsnas också.
Sedan är jag partyklar.
Ja ihop med min getingklänning (den är gul/svart/brun/grå-randig, därav namnet), målade naglar, mascara, parfym och
kanske även några armband och annat lullull.

Med det sagt, jag går all in ikväll!
Can’t wait!

Fest med gamla goda vänner är vad som gäller ikväll.
Erika, Linda, Patrik och jag.
Vi umgicks väldigt mycket när vi var runt 18-20.
Jag har gillat dessa människor ända sedan jag lärde känna dem för ett litet varierande antal år sedan.
Jag är helt hemma med dem! De är sannerligen jäkligt sköna människor!
Och ikväll kommer vi att umgås igen.
Jag hoppas att Danne tänkt vara hemma och festa med oss.
Vi behöver en musicmaestro som går att lita på helt enkelt.
För musik, mina vänner, bra sådan, är A och O för en lyckad partykväll!
Mat i form av mama Skoglys köksmagi är vad som gäller.
Mina smaklökar är redan nu förväntansfulla!
Till det kommer en hel del goda alkoholhaltiga drycker att avverkas.
Ett insidertips jag nåtts av pratar ananas som ingrediens. Spännande!
Och som för att smacka in pricken övet i:et kommer jäkligt bra musik att ge kvällen puls!

Det finns mycket med denna kväll jag gillar redan nu.
Och med lite tur nyktrar jag till någon gång i mitten av nästa vecka.
Nej då, er Degerman har tänkt vara taktisk och vuxen genom att blanda ut vinet med Sprite light samt dricka varannan vatten.
Är planen alltså.
Jag vet hur jag och denna typ av plan inte förstår varandra efter några glas vin, men jag ska anstränga mig för att ro iland den.
Inlägget här i morgon förmiddag lär förtälja hur den planen gick.

Men hörrni, nu önskar vi varandra härlig lördag tycker jag!
Vilken fantastiskt rosa stämning vi har här inne idag, känner ni inte?
Jajamän, idag är jag många mil ifrån de svarta delarna av mitt liv.
Sweet!

Låt oss alla ha en härlig lördag!

Mitt sällskap…?

Att vara medräknad.
Jag återkommer till det gång på gång.
För det är liksom mitt livs mest innerliga önskan.
Att få vara medräknad av andra.
Att få tillhöra.

Och jag har gjort de absolut mest genanta och pinsamma saker för att försäkra mig
om att vara medräknad.
Jajamän, när jag tänker på det jag gjort för att få vara medräknad
kommer skammen. Den rasar ner över mig.
Jag får lust att gömma mig. För mig själv.
Gårdagens inlägg handlade för övrigt just om skam.
Här hittar ni det.

Jag har sålt ut mig själv och jag har fått andra att gå mina ärenden, att
hjälpa mig på traven.
För någonstans levde (lever) jag med vetskapen om att jag själv, erbjudandet
om endast mitt sällskap, inte var (är) tillräckligt för att vara medräknad.
Och det gjorde att jag kunde korsa vilka av mina egna gränser som helst
för att vara medräknad.

Att vara medräknad av honom, mitt livs mest innerliga önskan.
På den tiden.

Mina vänner och min familj har tyvärr hur många berättelser som helst där
jag tagit deras hjälp för att försäkra mig eller för att bara kolla om
jag var medräknad.
Medräknad av min egen partner.
Jag blir väldigt sorgsen när jag tänker på det.
På hur slitigt jag levde mitt liv.

Jag är våldsamt tacksam att mina vänner och min familj inte drar upp de
episoderna. Jag tror inte jag fixar att höra dem.
Jag klarar inte av att höra hur jag gjorde då, hur jag levde mitt liv då.
Vi kan absolut prata om det, men jag måste få vara den som tar upp det.
Och jag tror också att mina vänner har en fingertoppskänsla då det gäller detta.
Någonstans lägger de fram det hela så att jag ska kunna leva med det.
Med mig själv.
Jag har sannerligen de bästa vänner ett liv kan erbjuda.
Jag har verkligen gjort något så oerhört rätt i mitt liv, som faktiskt
har hittat dem att dela mitt liv med.
Jag tänker den tanken gång på gång, och det här är ett av alla del tillfällen jag blir
påmind om det.
De låter mig ha någon form av stolthet kvar genom att prata om det förflutna med
vänlighet.
Alla de här ”minns du när du gjorde si eller så” existerar inte.
De låter bli att göra så mot mig.
Kanske tycker de om mig så mycket att de faktiskt medvetet låter bli.

Kanske har de haft behovet någon gång.
Men att de nu ser på mig att det inte finns någon vinning i att få rättfärdiga
dem själva gentemot mig, för ja, de hade ju rätt i allt de sa.
Men jag var inte där. Då.

Nu är jag där de var då, nästan. Jag är på väg dit om inte annat.
Och då låter de mig istället vara tacksam för det.
Istället för att påminna mig om den jag var då.
De pratar vänligt om den jag var då.
De låter mig behålla någon typ av stolthet.
Vilket jag är tacksamt medveten om, fastän jag aldrig säger det till dem.

Eller är det så vänskap ser ut?
Är mina vänners sätt mot mig det självklara?
Jag vet inte, jag har lite problem med att veta vad som är självklart och vad
man måste betala för.
Det är, gissar jag, en konsekvens av att inte ha någon självkänsla.
Då blir man liksom övertygad om att man hela tiden måste ge mer för att få.

Påminn mig, jag ska verkligen skriva ett inlägg om mina vänner någon dag.
De är bra människor. De är sunda och stabila människor. De är starka människor.
De faller och de reser sig upp. De strävar och de kämpar.
Och de har en enorm värme. Deras ögon är fyllda av den värme de äger.
De får mig att skratta, hahaha herregud vad jag skrattar i deras sällskap.
Jag förstår precis varför jag omger mig med den typen av människor.
Och om dem och den betydelse de har för mig vill jag verkligen skriva om.

I vilket fall.
Det är sorgligt när jag tänker om det såhär i efterhand. Hur jag for fram
med mig själv för att vara medräknad.
Ja, jag kallar det efterhand fastän det härjar med mig än.
Men förr, för bara 1 år sedan var den känslan av att måsta kämpa för att vara
medräknad konstant.
Framför allt oron över att inte veta om jag var medräknade eller inte var konstant.
Att inte ha en självskriven plats är slitsamt.
Särskilt när den känslan är som starkast i förhållandet till den egna partnern.

Jag vet inte hur sant det var.
För mig var det sant. Till den sista delen av alla hundra procent.
Jag menar, jag vet inte hur sant det var utanför mig.
Det fanns ingen chans att ta reda på det heller.
För det var en del av alla mindgames som pågick.
Och de går aldrig bena i.
Vilket är dess natur, de är menade och används för att skapa förvirring.
Helt enkelt.

Jag kunde, en gång i tiden, prata med honom om det här med att vara medräknad.
Att han sa ”jag” när han menade ”vi”. När jag visste att han menade oss båda.
De gånger jag tog upp det, då skrattade han och sa att han inte tänkte på det.
Att det liksom bara var så han sa. Att det bara blev så.
Och jag kände mig trygg i det. För länge sedan.
Han blev faktiskt också bättre på att säga ”vi” när det var vi efter att jag pratat
med honom om det några gånger.

Men med tiden började det förändras tillbaka, liksom många andra saker.
Hans ”vi” blev mer ett ”jag” igen.
Beroende på vem han pratade med givetvis.
Inför vissa människor var det alltid ”vi” och inför andra var vi:et alltid ett ”jag”.

Det fick mig att leva väldigt orolig.
Jag började lyssna. Sa han ”jag” eller sa han ”vi”?
Och betydde ”jag:et” egentligen ”vi”?

Jag har lyssnat mycket tid.
Jag har lyssnat mycket efter vad som kunde innefatta även mig.
Och i den sitsen var jag helt utan chans att påverka.
Det låg i sakens natur att jag hade armarna bakbundna här.
Min roll var den passivas, och att då fråga upp var helt otänkbart.

Ja, jag vet.
Jag. Vet. Det här låter helt galet. Tro mig, jag är helt medveten om det.
Ni kanske tänker att jag borde ha frågat upp, eller kommit med förslag själv,
eller bara helt enkelt räknat med mig själv.
Ja ni, det gör ni helt rätt i att tänka.
För så fungerar det i en sund relation.

Men än en gång, vi var inte sunda.
Och då fungerar inte sunt tänkande eller sund logik heller.
Allt sådant kan man knyckla ihop och kasta ut genom fönstret.

Och där är det återigen en lång process innan man hamnar.
Det handlar om lång tid där gränser flyttas millimeter för millimeter.
Och framför allt där regelboken förändras från gång till annan.
Utan att du har en aning om att den är förändrad.
Du får reda på det. Gång på gång.
Vilket skapade en enorm förvirring.
Där fokus hamnade på att förhålla sig till de nya reglerna, istället för
att ifrågasätta att de just ändrats.
Det sistnämnda fanns inte på kartan.
Man accepterar förvånat och förvirrat, men skulle aldrig komma på tanken
att ta upp det ologiska som just inträffat.

Utan det blev vännerna och familjen som fick ta de tankarna.
Där jag gång på gång försökte hitta någon rim och reson.
Ältade fram och tillbaka, undrade hur han tänkte och vad han menade.
Herregud, den typen av maniska samtal från mig har mina vänner och min
familj lyssnat till hundratals timmar genom åren.

Till slut hade jag ingen trygg mark under mina fötter.
Den gungade konstant.
Den rämnade i stegen där jag gick.
Vilket var meningen.
För då slutar du ta plats.
Du börjar följa.
Du börjar acceptera.
Din röst blir tyst.
Vilket var meningen.
Jag skulle hålla med.
Hur galet det än var så höll jag med.
För det var det mest fördelaktiga att göra. Vilket jag var fullkomligt medveten om.
Det garanterade mig den största chansen att vara medräknad.

Och då kvittade det i att jag just har korsat alla mina gränser för vad
som kändes okej.
Var jag medräknad var det värt det.
Ångesten som följde av att korsa mina gränser på det viset den togs hand om senare.
Oftast genom att äta bort den.
Och höll jag inte med, utan hade en annorlunda åsikt, som inte var fördelaktig
att ha, då var jag bara tyst.
Det var det bästa av alternativen att säga min åsikt eller hålla med.

Enda gångerna jag hade att chans att säga vad jag tyckte och tänkte var när
annat folk var i med.
Hahaha, det där är en sanning med en modifikation förvisso.
Men låt mig säga att jag åtminstone var i närheten av att kunna säga vad jag
tyckte och tänkte. Då är vi i lite mer i närheten av sanningen.

Om vi hade främmande, om vi var bortbjudna eller var bara var bland folk i allmänhet,
då kunde jag prata med honom. På ett mer ömsesidigt sätt.
För då inträffade det som inträffar för oss alla när man har ”publik”.
Man börjar bete sig på ett mycket exemplariskt sätt.
Man blir helt plötsligt jäkligt schysst när man pratar.
Man blir tillåtande på ett helt annat sätt än om man skulle ha varit själva.
Man anstränger sig liksom för att vara vettig.
Då beter man sig som folk, helt enkelt.
Och det visste jag givetvis att han också skulle göra.
Han ville självfallet inte verka dålig i andras ögon.
Jajamän, fiffiga Cicci hade räknat ut det.

Jag visste att i andra människors närvaro skulle han måsta titta på mig.
Han skulle även svara mig om jag frågade eller pratade till honom.
Han skulle inte behandla mig som osynlig. Som utan värde.
För då skulle han riskera att inte se bra ut inför andra.

Och då fanns det helt plötsligt tillfälle att prata om fjällen-resan nästa helg,
som han i vanliga fall inledningsvis sa ”jag” om.
Den jag var rätt övertygad om även innefattade mig, men alltså inte var helt
hundra säker, eftersom han pratade i ”jagform” inledningsvis.
Och jag ville ju veta. För jag ville så gärna vara medräknad.
Samt att maten, planeringen och inköpen av den låg på mig, och det var ultimat att
få veta några dagar innan avresa helst.
För då hade jag tid att ordna med det.
Men att prata om det, bara han och jag, det framkallade en sådan ångest att min mage
havererade bara vid tanken om det.
Jag kunde gå och planera mina ord, hur jag skulle säga dem flera dagar.

Ja, jag vet.
Jag hör det själv, när jag skriver om det här.
Jag hör att jag låter som om jag tappat förståndet och jag förstår att ni undrar
vad fan som var fel med mig.
Det gör ni rätt i att undra.
Jag tänker samma sak själv nämligen.
Men jag vet också hur det kom sig att jag till sist befann mig i det läget.

Jag var nedtvingad på knä. Och jag kämpade för att resa mig upp.
Vilket jag gjorde på det enda sätt jag hade kvar. I min skruvade hjärna, alltså.
Genom att om och om igen gå igenom när jag skulle prata med honom om det.
När var det mest fördelaktigt? När var han på bäst humör? När riskerade jag att
irritera honom som minst?
Hur jag ska prata med honom om det? Så att han skulle välja att prata tillbaka till
mig, och inte bara ignorera mig?

Det låter helt galet jag vet
JAG. VET.
Men såhär var det. För mig.

Jag ska skriva ett eget inlägg om hur något så till synes enkelt som att
prata om en kommande fjällen-resa kunde bli det mest komplicerade ever.
Med risk för att ni kommer undra om jag hade förlorat förståndet helt och hållet
på den tiden.

I alla fall, tillbaka till när jag tog tillfällena att prata med honom när andra
människor var i vår närhet.
Herregud vad normala och sunda vi måste ha framstått som inför andra.
Hahaha givetvis, för då var vi faktiskt så nära sunda och normala som vi
bara kunde vara.

Jag var medveten om att jag behövde hålla mig inom ramen för vad som
annars skulle kunna slå tillbaka mot mig.
Den balansgången hade jag järnkoll på.
Och klev jag över den då visste jag om det, direkt.
Jag kände det på honom. Han sa inget, han visade inget.
Men jag visste. Något hos mig uppfattade det kristallklart. Med hundraprocentig säkerhet.
Och då kom ångesten rakt av.
Vilket gjorde att jag redan då började planer för att kompensera mitt övertramp.
Det kunde komma i form av att prata om middagen jag tänkte laga, något som han gillade.
Eller som att prata om ämnen som var intressanta för honom.
Allt för att avleda att jag klivit över gränsen tidigare.
Så han inte skulle utesluta mig. Behandla mig som osynlig.
Då var det helt plötsligt önskvärt och välkommet att bli behandlad som skit.
För då var jag åtminstone synlig.
Herregud, skrev jag just det där?
Och fan, jag har helt förträngt att det faktiskt var så förrän nu, då orden
liksom kom av sig självt.
Men så förbannat sorgligt…
Jag tar paus här. Jag måste gå och dricka vatten och andas frisk luft känner jag.

Nu är jag med igen.
Jag har samlat mig lite från vetskapen att jag välkomnade att bli hånad och använd,
eftersom det innebar att jag då fortfarande var synlig.

Att vara medräknad är en stark drivkraft.
Jag kan allt om den drivkraften. (Skriver jag självsäkert.)
Men det är sant, jag kan allt om hur den drivkraften kan få mig att
göra saker som strider mot den jag är.
Där jag till slut mer än villigt och med öppna ögon flyttade mina egna gränser.

Jag lever, som ni förstår, inte så längre.
Delar av det finns kvar hos mig.
På det sätt att jag inte är säker på om jag är medräknad.
Jag tar det inte för givet.
Och jag undrar alltid, för en sekund, om inbjudan till något kul som hamnat
i min inkorg eller som dimper ner i telefonen, faktiskt är riktat till mig.
Eller om personen råkat skicka det till fel person.
Det är ofta snabbt övergående, det kan ta några sekunder eller några minuter
innan jag inser att de faktiskt menade just mig.
Och då kommer den där varma känslan.
Den där jag ler med hela kroppen.

Det är en oslagbar känsla att vara medräknad.
Mitt livs mest innerliga önskan.
Där vetskapen om att mitt sällskap, i sig, är vad som gör mig medräknad och önskad.
Det är den mest varma innebörden någonsin.

Sannerligen härlig fredag till oss alla.
Avkoppling i stugan, inför fest på Casa Hawk i morgon, är vad som gäller
för dagen och kvällen.

Skam.

Den mest grymma och destruktiva känsla som finns.

Den jag gör väldigt mycket för att slippa känna.
Som att ljuga. För mig själv och för andra.
Som att svara med ilska. Mot mig själv och mot andra.
Som får mig att lägga mig under täcket eller sätta mig med musik i lurarna
och försvinna från jordens yta.
Och som jag ibland numera även tar med rak rygg. Kanske med nedslagen blick
men fortfarande ståendes upp med rak rygg utan att gömma mig.

På senare tiden har det gått bättre skammen.
Kanske är det skammen som mildrats, kanske är det min vänlighet med mig
själv som ökat.
Jag vet inte.

Jag skäms inte inför andra på samma sätt som tidigare.
Andras åsikter om mig bekommer mig inte riktigt längre.
Mitt upproriska och ibland arga jag tänker att folk kan dra åt helvete.
De som tycker att jag gjort fel val och liknande, de kan dra åt helvete.
De har ingen aning om hur mitt liv sett ut. Inte en susning.
Mitt lite mer sansade och inte så arga jag tänker att det känns bra att
jag inte skäms inför andra längre.
Att det är en bra sak.
Och om någon har åsikter om mig och hur jag levt mitt liv så är det okej.
Det är helt okej.

Däremot finns några meningen som under årens lopp framkallat den mörkaste av skam.
De är sällan sagda av mina allra närmaste, utan återfunnits bland de som
förvisso känner mig, men som inte känner mig väl.

Här kommer ett urval. Ett best of, om man så vill:
Är det verkligen såhär du vill leva ditt liv?
Nej!
Och inom mig skrek jag:
Vad fan tror du själv?!
Tror du på fullaste allvar att jag vill ha det såhär?
Tror du jag tycker det är kul att bli behandlad som dynga?
Tror du jag mår bra när jag aldrig vet vad som gäller, när spelreglerna
ändras från gång till gång?
Tror du jag mår bra när jag för hundrafemtielfte blir hånad och förminskad?
Exakt!
Så nej, jag vill inte ha det såhär!
Men vad fan ska jag göra?!

Du vet väl att det här inte är sunt?
Ja! No shit, visst fan vet jag det!
Och inom mig skrek jag:
Jag är fullt medveten om att det inte är sunt.
Tro mig, JAG VET!
Fastän jag sitter i skiten så vet även jag att det inte är sunt!
Men vad fan ska jag göra?!

Du kan hitta någon så mycket bättre.
Nej! Men jag sa ja, bara för att jag visste att det förväntades.
Och inom mig skrek jag:
Nej, jag vet faktiskt inte det.
Fattar du inte? Jag är glad att ens någon alls vill leva med mig. Överhuvudtaget.
Så vad fan ska jag göra?

Då har du ju liksom valt det själv, om du stannar kvar alltså.
… här svarade jag inte något. Jag blev alltid alldeles för förvånad för
att komma mig för att svara något.
Det i kombination med att jag inte själv kunde sortera.
Konstaterandet var fel, det visste jag. Men jag visste inte på vilket sätt
så att jag skulle kunna argumentera emot.
Och inom mig skrek jag:
Nej! Nej, nej, nej!
Jag har inte valt det här!
För ända in i helvete din satans tröga fitta till jävla idiot!
JAG HAR INTE VALT DET HÄR. JAG HAR INTE GODKÄNT DET!

Frågorna ställdes i de bästa av välmeningar. Hoppas jag.
Förutom det sista, som inte är en fråga, utan ett påstående, mer en åsikt.
En mycket destruktiv åsikt dessutom.
Jag förstår att frågorna och kommentarerna kom i lägen av frustration.
När jag för miljonte gången i ordningen desperat försökte hitta lösningar och hitta
rim och reson något som helt saknade rim och reson.

Det som var menat att peppa, uppmuntra och väcka nya tankar hos mig blev avståndsskapande.
Det skapade en skam som inte gick att leva ett vettigt liv med.

Folk frågade mig frågor som hade givna svar.
Jag var tvungen att svara det givna svaret, för även jag kände till dem.
Och sedan fortsatte jag att agera tvärtemot det givna svaret.
Det skapade en väldigt motsägelsefull känsla inom mig.
Det skapade en ensamhet.

För skammen kom rakt av.
Och i mitt fall gjorde den mig arg. För att inte tala om frustrerad.
För jag visste att jag borde göra som folk vänligt sa till mig.
Men jag kunde inte.
JAG. KUNDE. INTE.
Jag ville så desperat slippa skämmas för att jag inte kunde.
Jag svarade förvisso på frågorna som jag skulle.
Men inom mig skrek jag tillbaka.
Tillbaka till den som just satt mig i den jävliga sitsen där jag var tvungen
att svara på något som skapade en sån enorm ångest inom mig.
För att frågorna jag fick med all tydlighet visade att den som frågade
inte förstod vad jag kände. Vad jag upplevde.
Å andra sidan, hur skulle de?
Känslan av ensamhet ökade.

Jag skrek av frustration och av ångest. Inåt. Hatade mig själv.
Åt, dövade. Skar, dövade. Motionerade, dövade.
Sov av utmattning.
Stirrade i timmar av utmattning.
Men än en gång, hur skulle någon kunna förstå?

Nu, när jag har mer perspektiv, då finns inget argt kvar över de ställda frågorna.
Inget alls.
Bara frustration.
Och förståelse.
Förståelse för den maktlöshet andra måste ha känt inför mig.
Den uppgivenhet de måste ha känt inför mig.
Jag vet att folk ställde frågorna av omsorg.
Inte av elakhet. Inte för att sätta mig på pottkanten.
Utan för att få mig att agera.

Det jag upplevde med frågornas naivitet och klumpighet berodde endast på okunskap.

Den okunskapen blir destruktiv.
För den fick mig att skämmas.
För jag kände mig så jävla dum.
Dum och ointelligent för att jag inte kunde göra det självklara.
Nämligen att sätta gränser.
Att slå näven i bordet och förklara att nu fick det vara nog.
Alternativt att packa väskan och säga adjö.

Konflikten inombords, som blir när välmenande frågor ställs, sliter sönder.
Det gjorde att jag kände mig väldigt ensam.

Jag hade inga ord att förklara det.
I det läget går det inte förklara.
För frågorna i sig visade mig att vi stod alltför långt ifrån varandra för
att andra ens skulle kunna förstå mig. Vilka ord jag än använde.

Och jag var givetvis även medveten, fullt medveten, om att det jag liv jag levde
inte kom över en natt.
Det var en process.
Där sunt sakta vrids osunt.
Och den processen tror jag nästan att man själv måste ha upplevt för att förstå.
För att ens kunna förstå att den finns.
Jag vet inte om det är möjligt att förstå annars.
Så komplicerat är det nämligen. Så oerhört starka krafter rör det sig om.

Jag har hört mig själv säga att jag ville leva resten av mitt liv med honom och ingen annan.
Strax efter att jag berättat något som fått folk att bli illa berörda eller
rasande förbannade.
(Och då ska vi vara skrikande klara med att jag endast berättade saker
som jag visste att de mina kunde hantera.
Jag förstod att de skulle reagera, men jag berättade sådant som jag visste att de inte
skulle agera på.
Men mer om det vid ett senare inlägg.)

Jag, Cicci, som i vanliga fall är riktigt jävla sund, hörde mig själv säga
att det fick vara vad fan det ville, jag skulle leva mitt liv med honom.
Det var honom jag vill ha. Det var honom jag ville bli gammal med.
Det jag inte sa var att han var gud, för mig.
Där. Nu har jag sagt det.
Så viktig var han för mig.

Det fanns inte mycket jag inte skulle ha gjort för honom.

Förstår ni bättre nu?
Kraften och bindningen i den här typen av relation är långt starkare än i
sunda relationer.
Det är jag helt övertygad om.
För bindningen är inte kärlek. Bindningen är något helt annat.
Som jag inte riktigt har svaret på. Än.
Jag nuddar vid det ibland. Svaret är omfattande.
Det handlar om självkänsla, den obefintliga.
Det handlar om skeva mönster som passar som hand i handske.
Det handlar om våld.
Det handlar om skam.
Det handlar om konsekvenser av våld.

I sunda relationer är man ömsesidiga med varandra.
Man månar om varandra.
Och man värnar om sig själv.
Mår man inte bra försöker man lösa det.
Går inte det, då bryter man upp och går vidare.
Man är sin egen bästa vän.

I min typ av relation är man inte ömsesidig.
Den ena för, den andra följer.
Ju mer osunt det blir ju starkare blir bandet.
Man bryter inte upp.

Det finns ingen rim och reson i det, tänker människor i ens närhet.
Så tänkte jag många gånger själv. Att det finns ingen rim och reson i det här!

Men det gör det.
Det finns oerhört mycket rim och reson i det.
Om man vet något om våld i nära relationer.
Då är det här logiskt.
Det finns förklaringsmodeller som beskriver handlingsförlopp.
Det finns studier. Det finns fakta.
Det finns logik i överflöd.

Och det var när jag äntligen fick träffa människor med den här kunskapen
det började förändras.
K och L, återigen, mitt Lag.
De gav mig inga floskler.
Sådana som andra på Kliniken dumpat i mitt knä i stil med att
”du vet väl att du är värdefull”-jävla skitfloskler.
K och L pratade med mig, på mitt språk.
Framförallt besparade de mig skammen.
Inför dem kunde jag berätta.
Om vad som slet sönder allt som var jag.
Om hur gärna jag tog bort allt som var jag för att vara medräknad.

Och de lyssnade när jag sa att jag ville leva med honom resten av mina dagar.
Utan att lägga någon skuld på mig.
Ingen förberåelse. Ingen skuld.
Bara värme och förståelse. Och frågor som fick mig att prata.
Som fick mig att börja bearbeta. Som fick mig att börja förstå.
Som fick mig att förstå hur min barndom lett mig fram till den vuxna människa
jag är idag.
Hur mina barndomsupplevelser banade väg för den här typen av relation.

De förklarade och jag lyssnade. Tog in eftersom.
Gick framåt, snubblade och föll tillbaka.
Jag började tänka annorlunda.
Jag började göra annorlunda.
Men det krockade. Det krockade rejält med mitt liv utanför Kliniken.
Så jag gjorde inte så mycket annorlunda efter ett tag.
Det skapade situationer som inte var bra för mig.
Som slet mer än de hjälpte.

K, L och jag har pratat om det nu i efterhand.
Hur de upplevde att de drog mig åt ett håll och han drog åt ett annat håll.
När jag var i deras rum tog jag in vad de sa och ville arbeta mig längs den vägen.
När jag kom veckan efter var jag tillbaka i mina gamla spår och tänk igen.
För då hade jag varit med honom under helgen.
Han slet åt deras motsatta håll.
Och honom följde jag alltid hellre.
Mitt livs mest innerliga önskan, att vara sedd och medräknad av honom.
Och ville han inte ha förändringen jag hade med mig från Kliniken,
då ville inte jag heller ha den.
Den krockade med mitt liv ihop med honom.

Jag tänker mig att K och L nog jublade en smula när de nåddes av nyheten
att det var slut mellan honom och mig.

De hade pratat mycket med mig om hur jag tänkte mig livet utan honom,
medans vi fortfarande var ett par.
Jag beskrev det som döden.
Som det värsta tänkbara någonsin.
Vi kartlade och listade, och det var mörk läsning.
Jag var rädd för en hel del, som ett liv utan honom skulle innebära.
Men det fanns också en del saker som jag fann positiva.
Positiva när jag talade om dem, där och då på Kliniken, men som jag tillbaka
i mitt vanliga liv inte egentligen kände.
Jag kände det när jag hypotetiskt tänkte om det. På Kliniken, där allt känns
betydligt lättare än i verkligheten.
Hänger ni med?

Jag tror K och L långsamt ville ge mig möjligheten att smaka på hur livet
utan honom skulle vara.
Jag tror att de ville förbereda mig för vad de visste skulle komma.
Jag tror att de hade en aning om vad allt vårt arbete skulle resultera i.
På vad som händer när en självkänsla börjar byggas.
Ihop med en som dominerar genom att hålla en självkänsla låg.
Kanske, kanske hade de en föraning om att han skulle lämna mig.
Kanske visste de att jag skulle bli ointressant som partner för honom.

Jag minns fortfarande när jag mejlade dem den söndagskvällen då han gjort slut.
Jag var omtumlad, och mådde samtidigt bra.
Och var samtidigt dödligt rädd för att totalt krascha som människa.
För mitt livs värsta mardröm (förutom att mamma ska dö) hade ju just inträffat.
Och jag stod upp. Jag föll inte.
Jag kände mig lugn.
Men jag kände mig rädd. För det mänskliga haveri som låg och lurade i mörkret.
När skulle det slå om och slå omkull mig? Få mig att inte orka resa mig upp?
Min rädsla var så stor för just detta.
För jag hade i flera år gått och oroat mig för just denna dag.
Dagen då han skulle lämna mig.
Dagen då mitt liv, som jag kände det, skulle upphöra.
Dagen då jag skulle bli levande död.

Och där satt jag på kvällen, den söndagen och kände mig… okej.
Okej på ett bra sätt.
Sådär på ett smygbra sätt.
Jag vågade inte göra några stora rörelser.
Log jag, så log jag försiktigt.
Pratade jag om uppbrottet, så pratade jag försiktigt.
För om jag rörde mig för stort, då skulle jag kanske krascha.
Jag menar, kraschen måste ju vara på väg, inget annat var tänkbart.
Jag hade ju vetat det i så många år, hur jag skulle haverera som människa.
Så vart kom då den där lättnaden ifrån?
Den där känslan av ro i kroppen?
Den där känslan av frihet?

L svarade mig morgonen efter och jag fick en tid direkt.
Hon hälsade mig i korridoren som hon alltid gör.
Hon höjer handen och vinkar på håll, med ett leende.
Jag går mot henne, och hon lägger alltid armen om mig eller kramar mig.
Hon vet att jag älskar den hälsningen.
Hon vet att jag ler ända in i själen när hon gör så.
Hon gjorde så även den måndagen.
Och jag kände mig så jävla bra när jag gick fram till henne.
Jag kände mig så lätt. Hela jag flöt lätt omkring i omgivningen.
Mina steg, mina andetag.
Min kropp var ett med mitt sinne.
Friheten gjorde mina rörelser obegränsade.
Oron, min ständiga följeslagare i många år, fanns det inte ett spår av.
Jag andades frihet där jag gick bredvid henne i korridoren.

Hon förklarade lugnt att någon krasch inte skulle hända.
Cicci, du kommer inte att krascha!
Hon log. Jag log också.
Jag hade en fnittrig känsla i kroppen.
Det här var i juni och alltså mitt i semesterperioden på Kliniken.
Den vanliga terapin tar paus för att återupptas till hösten just denna period.
Vilket jag givetvis visste, och därför blev mycket tacksam för att jag faktiskt fick
en tid alls.
Att L då också erbjöd mig att komma tillbaka, varje dag om jag så önskade, fick mig
att dö en smula. (På ett bra sätt alltså.)
Jag bokade en tid veckan därpå istället.
Det kändes tryggt att ha en tid, trots att jag kände mig nästan stabil.
Ni vet, som en säkerhet ungefär.
Jag gick från Kliniken den måndagen med vetskapen om att jag inte skulle krascha.
En viss rädsla fanns kvar, minns jag, men den var klart hanterbar.

Hahahahaha, herregud hur hamnade vi här?
Jag skulle prata om skam, och nu befinner vi oss i en helt annan del av världen!
Hur i hela friden ska jag knyta ihop det här på ett bra sätt?
Går det ens?

I alla fall.
Mycket, låt mig säga allt, har förändrats sedan jag kom i kontakt med Laget.
Och att få komma med i gruppen ”Konsekvenser av våld” har öppnat mina ögon på ett
sätt som är milt sagt omtumlande.
Just för att vi talar mitt språk där.
Jag har en helt annan förståelse för mig själv nu.
Jag har en helt annan förståelse för andra i liknande situationer.
Nu förstår jag också hur obegripligt det här blir för utomstående.

Nu förstår jag vad som hände. Och jag förstår hur det kunde hända.
Det har varit viktigt.
För det mildrar skammen.
Den jag känner inför mig själv. Inför allt jag gjort.
Inför sättet jag levt mitt liv på.
Jag vet nu att allt jag gjort, ända ner till den mest paranoida del av mig själv,
har en förklaring.

Det är en lång väg kvar.
Många timmar kvar i den gruppens närvaro.
Många timmar kvar i Lagets närvaro.
Vilket känns tryggt. Nödvändigt.
Livsviktigt kanske till och med, om jag vill använda ett smulans dramatiskt ord.

Det mest viktiga är att jag rör mig.
Jag fastnar inte, utan jag är i rörelse.
Jag är precis där jag ska vara.
Att det kommer att ta tid att ändra mitt sätt förstår jag.
Jag är färgad av min barndom och mitt liv som vuxen.
Det arbetas inte bort i en handvändning. Utan det är en process.
Som börjar med förståelse.
Min bakgrund förändras inte, den är som den är.
Däremot kan jag lära mig att tänka annorlunda om den och om det som varit.
Jag kan lära mig att tänka annorlunda om mig själv.

Det lär inte gå spikrakt.
Jag är helt medveten om att jag vissa perioder kommer att förstöra allt i min väg.
Jag har gjort det gång på gång tidigare, med mitt destruktiva sätt att vara.
Och jag lär göra det många gånger igen.
Men perioderna mellan dessa slaktplatser blir längre och längre.
De där dagarna då hela jag skrattar är många numera.
Dagarna då livet liksom forsar fram i ådrorna blir fler och fler.

Det är något extremt kraftfullt som händer just nu.
Och jag är den mest tacksamma någonsin att få befinna mig mitt i det.

Den röda tråden ler ikapp med solen idag!

Idag har förmiddagen spenderats ihop med gruppen ”Konsekvenser av våld”.
Det är omtumlande som alltid att vara där.
Omtumlande på ett bra sätt var det sannerligen idag.
Jag slogs nämligen över hur långt jag kommit.
Jag är inte i närheten av den person jag var för inte fullt 1 år sedan.
Skillnaden är milsvid!
Och på så kort tid!

Den absolut största skillnaden är att jag numera är fylld av livslust.
Fylld med hopp inför framtiden.
Som jag förvisso inte vet något alls om, men numera skrämmer den inte livet ur mig.
Tvärtom!
Jag längtar efter nästa dag numera.
Jag längtar efter dagen idag, och jag längtar efter dagen i morgon!
Mitt liv är inte längre en transportsträcka.
Som alltid kantades av ångest och oro.
Det var bara intensiteten av dessa som varierade.

Nu är det så annorlunda. Så underbart annorlunda.
Jag drömmer mardrömmar om att jag är kvar i mitt gamla liv.
Jag vaknar i panik och är tillbaka i känslan.

Vissa dagar är galet kolsvarta fortfarande.
Mörkret rasar ner över mig och jag dras med.
Då jag är ledsen, då jag är arg, eller då jag vrider bort huvudet av skam
inför den jag är. Inför den jag varit.

Dagar då jag inte orkar resa mig ur sängen. Dagar då jag äter och dövar.
Absolut. De dagarna finns också.
Men det är inte lika tätt mellan dem.
Det svarta håller mig inte i ett järngrepp några längre stunder.
Det kan handla om timmar, det kan handla om några dagar.
Men inte mer än så. Inte dagar eller veckor i sträck längre.
Och då är det helt okej att det kolsvarta dyker upp, och även tar mig med.
Jag vet numera att det bara är en kort period.
Och jag vet vad jag ska göra för att häva det svarta.
Vissa gånger klarar jag det, vissa gånger går det inte fullt så bra.
Och när det går dåligt, riktigt dåligt, då levererar Laget. Alltid.
Jag skriker desperat till dem och de svarar. Varenda gång.
De ger mig den där handen som är vänlig och stark.
De är det lugna när jag själv tappat fotfästet och faller.
De ger mig den känslan jag behöver för att klara av att lyfta blicken
och ändra fokus..
De lyckas alltid ge mig precis det jag behöver när jag inte längre kan hjälpa mig själv.

Jag undrar om de någonsin kommer att förstå vidden av hur just de är helt
avgörande för all den förändring jag gör just nu.
Att utan dem hade inget av detta kunnat ske.
Herregud, jag undrar hur många psykologer, terapeuter och kuratorer jag mött
under årens lopp.
Men först när jag träffade just K och L började förändringen.
Den har varit på gång under en lång period.
De har kämpat i uppförsbacke, för jag satt fast och kämpade hårt för att
få stanna kvar där jag satt fast.
Jag försvarade min rätt att vara kvar där.
För det var det enda jag ville.
Några alternativ fanns inte.
Nu sitter jag inte fast längre.
Och nu kan förändringen ske på allvar. Där teori blir praktik.
Först nu är det möjligt.
Jag är tacksam, jag är bara så galet tacksam ska ni veta!
Jag måste ha gjort något riktigt rätt i mitt liv för att få den chans som
det innebar att träffa dem.
Jag blir sentimental bara jag tänker på vilken fantastisk tur jag har som
har dem vid min sida.

I vilket fall.
På träffen med gruppen idag slogs jag gång på gång hur galet tacksam
jag är över det liv jag lever idag.
Hur crappy det än är en del dagar så inser jag att jag verkligen har
världens bästa liv på gång!
Ekonomin, som förvisso får mig att gråta och som gör att min mage havererar
gång på gång, men jämfört med hur livet var för 1 år sedan så inser jag att
jag liksom är den mest lyckligt lottade ever.
Hahaha, jag menar, jag har ett liv!
Som varken skräms eller ger mig konstant ångest.
Jag skrattar i det här nya livet.
Jag skrattar för att jag är glad, inte för att jag måste.
Och jag är trygg.
Jag är trygg för första gången någonsin i mitt liv.
Smaka på innebörden av det vackra ordet; trygghet.
Jag. Är. Trygg.

I vilket fall, herregud vad jag har svårt att hålla mig till en röd tråd här.
Eller vänta, hahahaha, dagens röda tråd är nog glädjen förresten!
Uppenbarligen.
Eftersom alla mina försök till att berätta om dagen hela tiden flyter ut i
en mängd ord om hur glad och lycklig jag känner mig.
Då får mer pretentiösa röda trådar pausa ett slag, tror jag minsann.
Idag är den röda tråden frihet, lättnad, lycka och hopp!
Japp, så får det bli.

I vilket fall (igen!), idag på träffen pratade vi om normala reaktioner till följd
av att ha upplevt våld i nära relationer.
Här kopierar jag materialet rakt av.
Det är från Folkhälsopolitiskt program Västerbottens läns landsting,
Lena Sjöqvist Andersson, hälsoutvecklare.

Det här är obehaglig och skrämmande läsning ska ni veta.
Igenkänningen är total. Och gör mig ledsen när jag läser.

Normalreaktioner efter att ha upplevt våld i nära relationer.
* Otrygghet.
* Rädsla.
* Sömnproblem.
* Mardrömmar.
* Trötthet.
* Minnesproblem.
* Koncentrationsproblem.
* Oro.
* Starka minnen.
* Känslomässigt avtrubbad.
* Ångest.
* Ätstörningar.
* Mani.
* Depression.
* Störd tidsuppfattning.
* Tillitsproblem.
* Relationsproblem.
* Självdestruktivitet.
* Missbruk.

Listan är lång.
Och jag klockar in varenda en av de punkterna.
Vilket förfärar mig när jag läser dem.
Herregud! Det känns så… omfattande.
Och samtidigt, inte undra på att jag känner mig glad som en lärka vissa dagar.
Då insikten trillar ner, den där jag känner hur fri och glad jag känner mig.
Hur hoppfull jag känner mig.

En del av dessa punkter har redan förpassats till mitt förflutna.
De är förvisso närvarande, men spelar inte längre någon större roll.
De finns, jag känner dem, men de styr mig inte längre.

Andra punkter finns kvar hos mig på ett mer närvarande sätt.
Där de fortfarande påverkar mitt dagliga liv.
Men skillnaden är milsvid även då det gäller de punkterna.
Jag har fått en distans, som gör skillnad.
Jag känner att de är möjliga att bearbeta så att de också kommer
att tillhöra mitt förflutna så småningom.

Jag kommer att plocka var och en av dessa punkter och skriva om
vad de inneburit i mitt liv.
Då kommer inläggen att bli lite mörkare, men det är helt okej.
Det är en bearbetningsfas som pågår.
Ibland kommer det att bli kolsvart just därför.

Idag var det dock en glad Degerman som klev ut från gruppens möte vid lunchtid idag.
Jag är så intensivt medveten om hur underbart bra mitt liv är just nu.
Fattar ni hur det känns?
FATTAR NI HUR DET KÄNNS?!
Hahahahaha, herregud, jag skrattar som om jag håller på att förlora förståndet.
Jag inte bara har ett liv, det är fantastiskt också.

Kära nån, hur ska jag någonsin kunna förklara hur oändligt tacksam jag är
för att ha fått chansen att leva ett liv där jag räknas, är medräknad och är älskad?
Ett liv där jag känner mig fri, glad och hoppfull!

Sannerligen god onsdagseftermiddag, mina vänner.

Nobody fucking move!

Förra veckan nuddade jag vid något helt oväntat.
Jag nuddade vid något som funnits där under en lång tid, men som aldrig
blivit klart formulerat i mitt medvetande förrän förra veckan.
Eller egentligen, nu i helgen.

Det här kommer att bli ännu ett inlägg om konsekvenser av våld.
Om hur effektivt det är att förminska någon för att växa själv.
Och om skammen som blir, för den som står kvar och undrar vad fan det är för
fel på en själv.

Det här med att förminska, att krympa någon annan.
Hur oerhört effektivt det blir när det riktas mot det som gör en glad.
Mot det som gör en stolt, driven och som får en att växa och må gott.

Mitt arbete var en sådan sak.
En gång i tiden.
Numera är det inte det.
Det slutade vara så för länge sedan.
För att, helt överraskande, börjat glimta till lite de senaste veckorna.
En viss, försiktig, glädje har börjat smyga sig in i mitt arbete, några
gånger de senaste veckorna.
Det är något väldigt stort. För mig.

Annorlunda var det 2005.
Jag var mitt i en utbildning, och massage började på allvar kännas som
något jag verkligen ville göra. Rent av arbeta på heltid med.

Jag hade många övningsobjekt hemma under utbildningens gång.
Kompisar, kompisars kompisar och så vidare.
Det började bli ohållbart, jag menar, det var inte ultimat att
ta hem folk i det som var privat för mig. Mitt hem.
Det började kännas smulans obekvämt.

Jag kände behovet av att ha en egen lokal, godkänd av myndigheter, för
att ta emot kunder ”på riktigt”.
Det krävde 2 saker.
En lokal, samt ett företag.
Med det sagt, jag började se mig om efter en lokal för mitt ändamål.
Och jag började bena i hur man startar ett företag.

Start här i Skellefteå hjälpte mig.
Oj vilken bra hjälp jag fick.
Jag testade min affärsidé, som vid första mötet blev sågad vid fotknölarna.
Rejält sågad till och med.
Jag gick småchockad därifrån och bestämde mig för att skita i alltihop.
Men Kurt, den jäkligt roliga och drivna karln som var min kontakt ville
att jag skulle komma och diskutera med honom ett par gånger till.
Vilket jag gjorde.
Och några gånger senare hade jag förstått hur han tänkte.
Jag var jävligt motiverad och hundra procent säker på att det här var
något jag ville göra.
Han guidade mig igenom allt som behövdes.
Han hjälpte mig att formulera min affärsidé. Han hjälpte mig med kontakterna
inom Skatteverket och inom Kommunen.
Han var helt grym. Utan honom hade jag inte fixat det.
Gång på gång skakade han på huvudet och sa att jag var en envis fan som
verkligen inte lyssnade på någon.
Han skrattade alltid när han ha sa det.
(Jag gillar honom fortfarande, kanske jag ska tillägga.)

Lokalen hittade jag i grannområdet, min pappa var vicevärd där och berättade
att de hade en lokal ledig som skulle passa mig.
Perfekt.
En helt lagom lokal till det jag ville ha.
Föreningen jag hyr av lät mig renovera den som jag ville.
Med min vän Patriks hjälp blev den precis i min smak.
Sedan fick jag den godkänd av Kommunen och då var jag klar att starta upp.

Jag var vid den här tiden väldigt intresserad av ett så kallat starta-eget-bidrag.
Det skulle göra att jag under ett halvår kunde arbeta på att börja bygga
en kundkrets utan att egentligen behöva bekymra mig för ekonomin.
Det var bara en liten hake, vilket jag visste redan från det första
omtumlande mötet med Kurt.
Att jag inte skulle bli beviljad något sådant.

Han var väldigt tydlig med det redan från början.
I den här vevan var det nämligen många som ville starta företag inom
just massage.
Därför drog man beviljandet vid en viss utbildningsnivå.
Vilken jag inte hade.

Jag sa till honom att jag tänkte söka ändå.
Han sa att det inte var lönt, men jag fick honom att ge mig
papperna som behövdes för en ansökan likafullt.
Än en gång skrattade han frågade om jag någonsin lyssnade på någon?

Sedan ägnade jag några veckor åt att fylla i ansökan.
Jag gjorde de efterforskningar jag behövde, pratade med människor som kunde
långt mer än jag om företagande.
Jag gjorde precis allt jag kunde för att formulera min affärsidé på papper.
Jag la ner mycket tid och kraft på det hela.
Friserade inga siffror, utan gjorde ansökan helt utifrån det rådande läget.
Jag gick omsorgsfullt och grundligt tillväga.
När allt var klart köpte jag en fin pärm som jag la in papperna i.

Det var en fredag, strax innan lunch, när jag lämnade in pärmen hos Kurt.
Det var inte han som beslutade vem som beviljades starta-eget-bidrag,
utan en kollega till honom.
Han sa när jag klev in på hans kontor att du vet att det inte kommer att bli
något
, och jag svarade jag vet.

2 timme senare ringde hans kollega.
Klockan var 13.30 den fredagen.
Jag säger ja, var det första han sa då han presenterat sig.
Kul, svarade jag, till vad?
Till din ansökan om starta-eget-bidrag.
Och då började jag gråta. Med honom i luren.
Det kan tänkas att han blev smulans förvånad, och kanske även lite chockad.
Men det var inget mot vad jag just blivit.
Han hade just gjort det möjligt för mig att på allvar börja med min verksamhet!
Så där stod jag, i sovrummet, med honom i telefonen, gråtandes.

När vi avslutat samtalet stod jag liksom kvar med telefonen i handen och darrade.
Jag kunde inte riktigt fatta vad som just hänt.
Jag fick ett behov av att ringa upp honom och kolla att jag verkligen förstått rätt.
Under samtalets gång hade jag frågat honom om han menade allvar.
2 gånger till och med.
2 gånger frågade jag upp om han verkligen tänkt bevilja min ansökan.
Och 2 gånger skrattade han och sa att det hade han absolut tänkt göra.
Han sa att min ansökan var en av de mer välformulerade sådana han träffat på.
Att det inte fanns en chans att han skulle ge mig avslag på den.
(Han frågade även om han fick använda den i syfte tipsa andra om hur de kunde
tänka när de skulle skriva sina ansökningar.)

Så till slut förstod jag att han faktiskt inte drev med mig.
Jag skrek honom förmodligen döv på hans telefonöra när den insikten föll ner.

Glädjen jag kände där jag stod med mobilen i handen efter avslutat samtal, den ni.
Varenda granne måste ha hört mig. Jag skrek och tjoade rakt ut i min ensamhet.
Jag stod i sovrummet, jag minns det klockrent än idag.
Jag ringde mamma på hennes jobb.
Skrek rakt ut vad som just hänt.
Skrattade som om jag var berusad eller på väg att förlora förståndet.
Hon blev överlycklig, hon skrattade och gratulerade mig.
Hon om någon visste hur hårt jag slitit med min affärsidé.
Hon var även den som läste igenom allt innan jag lämnade in den.
Hon förstod precis vad jag kände.
Och hon var lika glad som jag.

Efter samtalet med henne ringde jag J.
Jag skrattade och skrek i luren vad som just hade hänt.
Han blev glad för min skull och gratulerade mig.
Sekunden efter berättade han att han blivit bjuden på smörgåstårta
på Rönnskär till eftermiddagsfikat.
Härligt sa jag, så gott!
Sedan fortsatte jag formligen bubbla om hur fantastiskt glad jag var.
Och han fortsatte att prata om hur hans dag varit.
Jag lyssnade och ställde lite frågor som kommentar till det han pratade om.
Han skulle komma hem om någon timme, så vi sa hej då och la på luren.

Jag minns än idag hur jag liksom kände mig lite platt efter att ha pratat med honom.
Som om han inte riktigt lyssnat på mig när jag väldigt ivrigt och med
mycket glad stämma återgav samtalet jag nyss haft, det som beviljade mig ett
starta-eget-bidrag.
Han avbröt mig ett par gånger, mitt i mitt glada, och jag tappade fart.
Jag tappade energi.
Jag tog upp tråden ett par gånger, men han fortsatte att prata om sin dag så
vi kom att prata om den istället.
Och när vi avslutat vårt samtal stod jag fortfarande i sovrummet,
men med en helt annan känsla än då jag pratat med mamma.
Hon hade liksom skrattat på samma sätt som jag. Låtit lika lycklig som jag.
Men han… nej alltså han… jag vet inte.
Han kom hem lite senare och jag tog inte upp det mer än att jag drog
detaljerna kring det praktiska om när, hur och var jag kunde dra igång.
Jag har inget minne av att jag skrattade lika mycket längre.

Min magkänsla slet i mig den aftonen.
Mitt i allt det glada och lyckliga.
Mitt i allt när mamma bjöd oss på middag den aftonen och hade köpt blommor till mig
för att fira min start på företaget.
Jag minns att jag blev förvånad över att han inte verkade tycka att
det var speciellt kul det jag just uppnått, den etapp 1 jag just klarat av
för att kunna börja arbeta i mitt företag.

Jag började således jobba med mitt purfärska företag.
Det kändes oerhört spännande.
Herregud, allt var ju helt nytt.
Pappersjobb, ekonomi och liknande var rena grekiskan.
Tack och lov för min supergulliga faster Anita.
Utan hennes hjälp hade det gått rakt åt helvete.
Hon är en fena på det här med företagsekonomi, henne fick jag ovärderlig hjälp av.
Tack snälla, goa faster för all den tid du lade ner på att hjälpa mig!

Jag minns också fortfarande hur jag pep till av förtjusning när något okänt nummer
visade sig på telefonens display, för det betydde en ny potentiell kund!
Jag minns fortfarande hur det kändes när kunder började komma igen och igen.
Jag planerade reklamutskick och annonser i Norran, jag planerade hur jag skulle
expandera och bygga ut min kundkrets.
Jag tyckte att det här var fantastiskt kul.
Det krävde mycket av min tid, och bitvis kändes det även alltför stort för mig.

Men framförallt fick jag jobba med något som kändes inspirerande.
Som jag älskade.
Att hjälpa människor, med ömma muskler såväl som med välbefinnande.
Jag fick ta del av människors mest privata också.
Ja, jag har lyssnat på många privata detaljer ur människors liv under åren.
Jag fick dem att må gott rent fysiskt och jag gav dem möjligheten till någon som lyssnade.

Och jag trivdes fantastiskt.

Till detta var det helt suveränt att ha möjlighet att lägga schema för min
arbetsdag. Jag kunde styra själv hur jag ville ta emot mina kunder i relativt
stor utsträckning.
Eftersom jag hade en mycket impulsiv karl var det mer eller mindre en
nödvändighet om jag ville ha chansen att kunna vara medräknad.
Vilket jag ville.
Mycket gärna. Mest av allt i världen faktiskt.
Så det fanns många saker med mitt arbete som jag tyckte om, och möjligheten
att vara flexibel var en av de sakerna.

Med tiden kom något att förändras.
Jag minns inte riktigt när denna förändring började smyga sig in.
Det började med att jag, i vanlig ordning, bollade idéer med honom.
Pratade om tänkbara strategier för att nå ut till fler kunder, till
att få nya kunder att bli återkommande kunder och så vidare.
Jag pratade mycket om sådant med honom, för han var ett perfekt bollplank
just för att han hade många idéer, och gärna spånade högt och lågt.

Med tiden blev det mer och mer tydligt att hans och mina idéer kom
att skilja sig åt.
Jag ansåg, och anser fortfarande, att det berodde på att jag vid den tidpunkten
hade fått en viss erfarenhet och inblick i den bransch jag var i.
Mina idéer och förslag var förankrade i den insikten.
Sedan hade jag även börjat känna på vilket sätt jag tyckte om att arbeta, vad jag föredrog
och vad jag inte föredrog.
Jag hade liksom börjat skapa de konturera som passade mig i mitt arbete.
Han diskuterade utifrån en helt annan synvinkel givetvis, för han var i en
helt annan bransch.
Som skilde sig på alla sätt och vis från min bransch.
Vilket var väldigt fördelaktigt många gånger, inget snack om saken, för han gav mig
väldigt många bra idéer just därför, som jag aldrig själv skulle ha landat.

Men med tiden började vi alltså skilja oss åt mer och mer.
Jag upplevde att han inte riktigt lyssnade på vad jag sa och på vad jag ville.
Han började även nu prata om mig som arbetsskygg, som bakåtsträvande.
Vilket för mig kändes märkligt och faktiskt inte helt rättvist med tanke på hur
mycket av min vakna tid jag villigt la ner på att spåna på förbättringar,
och på sådant som jag ville skulle leda mitt företag framåt.

Jag insåg att jag inte bollade idéer med honom lika gärna längre.
Jag kände mig lite dum när jag gjorde det faktiskt.
För jag kände mig helt plötsligt lite klumpig.
Mina tankar flöt inte lika lätt längre.
Mina sätt att prata blev annorlunda, som om jag började väga orden innan
jag uttalade dem.
Jag kände mig inte så ivrig längre.
Samtidigt som jag inte kunde få mig för att följa hans tips och råd heller.
De kändes inte som följbara längre, som några som passade mig.
Vilket fick mig att tänka att jag ju faktiskt var arbetsskygg och bakåtsträvande.
Och när han frågade om jag gjort si eller så, då kände jag mig väldigt obekväm när jag sa
att nej det hade jag inte.
Jag hörde hur han suckade. Hur han sa att det inte löntes att bolla med mig,
för jag ville ju ändå inte jobba.

Jag försökte förklara för honom att vi såg saken från olika håll.
Men jag lyckades inte riktigt nå fram till honom med det, utan hans åsikt om
mig som arbetsskygg blev mer och mer den rådande.

Jag slutade prata mitt arbete med honom.
Jag slutade prata mitt arbete med just någon. Jag svarade pliktskyldigast
på andras frågor, men inget mer.

Och skulle jag vara ärlig så tyckte jag inte att det var lika kul att arbeta
längre heller.
Jag hade nu jobbat med det i något år och njae… kanske var det här inte
vad jag skulle syssla med.
Jag var egentligen ingen företagare.
Jag var ju faktiskt inte den där drivande människan som gjorde verklighet av
roliga och intressanta idéer.
Jag var ju inte den som satte mitt arbete främst.
Jag var däremot den som bokade av mina kunder när jag fick veta att vi
skulle fara bort redan torsdag kväll istället för fredag eftermiddag som vi
planerat.
Och sådana egenskaper är inte signifikant för en egen företagare.
Så nej, någon sådan var jag ju faktiskt inte.

Jag hade mest haft turen då jag lyckats skriva mig till ett starta-eget-bidrag.
Och det i sig tydde mer på att jag kunde använda ord på ett bra sätt,
inte att jag var en företagare.

Jag arbetade några år till.
Tappade lusten mer och mer.
Det slutade kännas roligt. Det blev ett nödvändigt ont för att kunna betala räkningar.
Glädjen jag kände första åren var helt borta.
Den kunde glimta till, men nej, på det stora taget var den borta.
Stoltheten jag faktiskt känt, omän lite blygsamt, fanns det inget kvar av.

Jag pratade med en kompis om företagande i allmänhet vid något tillfälle.
Hon sa att min karl var stolt över mig för att jag startat ett eget företag.
Jag minns att jag hajjade till.
Och undrade om min kompis hittade på det hon just sa till mig.
Om jag alltså hade förstått henne rätt ens.
Jag frågade om hon drev med mig, men nej, inte alls.
Jag blev väldigt förvånad. Han hade inte antytt något sådant till mig de sista åren.
Faktiskt aldrig, när jag tänker efter…
Utan till mig suckade han oftast menande.
Därför blev jag mycket förvånad över min kompis ord.
Och jag blev väldigt glad över att han alltså någonstans faktiskt var stolt över mig.

Men tillbaka i mitt och hans liv hade han även för vana att ringa
och tipsa mig om jobb.
Fast jag inte sökte några jobb.
Industrijobb, sådana som skrämde livet ur mig, och fortfarande gör, och absolut inte
tilltalade mig det minsta.
Jag sa till honom att det inte var något jag ville jobba med.
Nej sa han, nog visste han det, för då skulle jag ju faktiskt måsta jobba.
Så varje gång han ringde om jobb blev jag väldigt tyst.
Och sa att jag skulle fundera om jag ville söka jobbet eller inte.
Jag hörde givetvis sucken, för han visste att jag skulle svara nej när
han frågade mig senare under veckan, om jag sökt jobbet eller inte.

Jag blev mer och mer stressad över dessa situationer.
Jag blev kallad lat. Och samtidigt kände jag mig inte lat.
Fast jag avbokade ju mina kunder ibland, så jag måste ju vara lat.
Varför skulle jag annars boka av dem?
Varför skulle jag annars ligga under täcket en hel dag utan att ens
klara av att stiga upp och göra något så enkelt som att duscha?
Klart som fan att jag var lat.
Vissa perioder åt jag i stort sett från morgon till kväll. Kunde inte sluta.
Självföraktet var enormt.
Att ta emot kunder i det läget var aktuellt.
Det hade inte gått.

Senare, när jag började på Kliniken började det pratas om depression.
Om ångest.
Jag fick medicin. Jag tackade gladeligen ja till medicin.
Och blev nollställd.
Slutade känna just någonting.
Började fungera bättre på jobbet. Åt bara tiden jag inte jobbade.
J flyttat ut i den vevan.
Vi var numera särbos.
Livet var mörkt. Svartare än svart faktiskt.

Det finns mycket mer jag skulle vilja skriva om.
Men det skulle mest bli upprepningar med några små variationer.
Så jag sammanfattar min arbetssituation till att den har sett
ut ungefär såhär tills för några veckor sedan.

Då en lite smygande lust dök upp på arbetet.
Den glimtade till vid några tillfällen.
Helt oväntat och samtidigt helt omisskännligt.

På Kliniken har vi många gånger pratat om min arbetssituation.
Hur jag inte fixar den.
Hur jag i det närmaste hatar den.
Jag blir alltid väldigt defensiv när vi pratar om mitt arbete.
Jag har inte kunnat förklara riktigt vad jag inte kan hantera med det.
Jag har pratat om och om igen om arbetsbördan.
Den där jag ger och ger av mig själv genom att lyssna på andra, utan att kunna ha en åsikt
eftersom min kund inte vill ha en åsikt, utan bara någon som lyssnar.
På hur jag inte orkar söka nya kunder.
På hur jag inte orkar ta hand om de gamla kunderna jag har.
Jag har skrivit om just det tidigare. Hur jag verkligen inte fixar mitt arbete.
Här hittar ni det.
Jag har pratat om att jag verkligen inte fixar det längre.
Att jag behöver ett annat arbete.
Och allt det stämmer. Alla ovan nämnda saker ÄR påfrestande.
Inget snack om den saken.
Men det fanns något annat också, som kanske spelar lika stor roll som
att jag är less mitt arbete.
Och den orsaken nuddade vid mig förra veckan.

Jag tappade precis all stolthet jag tidigare känt över mitt företag och mitt arbete.
Jag har heller inte hittat tillbaka till den.

De exakta orden skrev jag förra veckan här på bloggen.
Och exakt här hittar vi innebörden av vad som egentligen hände.
Som jag inte var i närheten av att se förrän förra veckan.
Och på allvar börjande förstå i helgen då Gina och jag satt och pratade om
vad som får oss att må bra, vad som får oss att känns oss stolta över oss själva.
Mitt i den vackra och soliga eftermiddagen sittandes på deras bro började bitarna
vrida sig mot rätt läge.
Vilket var jävligt smärtsamt.

Jag insåg helt plötsligt med skrikande klarhet att vad som alltså hänt var att jag
tappat glädjen och stoltheten inför det jag skapade med mitt arbete.
Vi hade skilda åsikter han och jag, och jag gick på hans åsikt istället för att
få fatt i min egen.
Men jag såg det inte förrän i helgen, vart den borttappade stoltheten och arbetsglädjen
hörde hemma.
Utan ända fram tills nu har jag sökt orsaken hos mig.
I att jag var arbetsskygg och lat som inte ville arbeta.
I att det var något slappt med mig som inte kunde ta till mig bra och innovativa idéer.
Att jag inte var driven nog att ha ett företag.

När det till mycket stor del handlade om att jag slutade värdesätta mig själv.
Min självkänsla fanns det ju väldigt lite av redan från början.
Och den som fanns var lätt att ta bort.
Genom att tysta ned mina idéer och min drivkraft.
Genom att begränsa det levande och skapande hos mig.
Genom att låta mig veta att jag tänkte för litet, för smått, tänkte för ickeförtjänst-aktigt,
tänkte för lat.
Jag slutade tro på mina idéer själv.
Vilket resulterade i att jag tappade fart. Jag tappade bort det driv jag hade tidigare.
Jag tappade bort min typ av driv.
Drivet av det lite mildare slaget.
Liksom det mer eftertänksamma, lite mer långsamma drivet.
Kanske just för att jag som person är mer eftertänksam än energisprutande.
Hans sätt kändes viktigare och mer rätt än mitt.
Och då jag saknade det, ja då föll bilden av mig själv som egen företagare.
När hans förakt för mig och min lathet, där jag inte gjorde verklighet
av hans idéer, blev omisskännlig, då upphörde det intresse jag hade kvar för
mitt företag och för mitt arbete helt.

Mitt företag kändes som ett misslyckande istället.
Jag skar ju inte guld som han skämtade om.
Inte ens i närheten.
Jag började skämmas över mig själv även som företagare.
För jag var ju ingen företagare på riktigt. Jag var lat och arbetsskygg.
Jag avbokade för att kunna vara på stand-by om han ville hitta på något.

Det mycket praktiska med att sätta sitt eget schema blev till något dåligt.
Jag kunde boka av när jag behövde det.
Vilket resulterade i att han aldrig behövde ha framförhållning då det gällde mig.
Han behövde aldrig planera för att tajma ihop med mig.
För jag var den första att vara flexibel.
Och jag ifrågasatte inte längre. Allt jag ville var att vara medräknad.
Han kunde berätta om sina planer dagen före eller samma dag, och jag bokade om
mina kunder, så det passade.
Vilket gjorde att jag flyttade mina gränser bit för bit.
För att få höra till. För att garantera att vara medräknad.
Mitt livs mest innerliga önskan.
Att vara medräknad av honom.
Jag var välkommen i hans planer de första åren, ingen tvekan om det.
Men det betydde inte att han väntade på mig, utan ville han göra något
då gjorde han det med den som hade tid och möjlighet just då.
Och jag ville så gärna vara den som hade tid och möjlighet.

Nu, med förra veckans insikt och dagarna fram tills idag har jag
börjat se annorlunda på det hela.
Jag har börjat tänka annorlunda om det.

När jag började prata om att starta mitt företag så brann jag.
Min energi var väldigt hög, jag sprudlade.
Det började jag förresten göra redan under utbildningen.
Jag träffade nämligen ett gäng totalt toksköna människor.
Jag tyckte så otroligt mycket om dem, vilket jag fortfarande gör de
gånger jag möter någon av dem, eller på annat sätt blir påmind om dem.
Jag trivdes fantastiskt på skolan, jag trivdes oerhört med livet.
Livet hade förvisso börjat snubbla en del, men just min klass gav mig så
otroligt mycket glädje.
Jag längtade till skolan för att träffa dem och för att delta i undervisningen.
Jag liksom hittade den Cicci som jag själv tyckte mycket om.
Min klass var för övrigt väldigt peppande och positiva när jag startade mitt företag
alldeles i slutet av utbildningen. De hjälpte mig i allt mitt driv.
Särskilt när det börjat snubbla lite i min relation.

Jag tänker mig att det syntes på mig.
Att jag var i fas med livet där. Att jag trivdes med mig själv.
Och när jag då började prata om att starta ett företag, då blev jag ännu mer
av just den personen.
Från att ha varit en tystlåten och lugn person, vilket jag fortfarande är, till att
bli lite mindre… liten och tyst.
Jag hade helt plötsligt visioner, mål, driv och energi.
Och en glädje som följde med det.

Var de det han såg?
Var det den glädjen han ville åt?
Kände han inte riktigt igen mig i allt det här glada och drivande?
Kände han inte igen sig själv i allt mitt glada och drivande?

Helt plötsligt blev jag synlig på ett nytt och oväntat sätt.
När vi umgicks med kompisar frågade de ofta intresserat om hur det gick med
företaget, hur det kändes att vara egen företagare och så vidare.
Från början pratade jag gärna om det.
Svarade på frågor och blev väldigt glad över att folk var så positiva över det jag jobbade
på att bygga upp.
Gång på gång fick jag en helt ny uppskattning från omgivningen.

Med tiden slutade jag vilja prata om mitt arbete. Om mitt företag.
För jag var ju ingen företagare. Kunde folk inte bara sluta fråga!
Såg de inte att jag ju saknade det driv som är signifikant för egna företagare?
Såg de inte att jag levde på vatten och bröd?
Jag svarade alltid pliktskyldigast. Hasplade ur mig några utnötta meningar
om livet som företagare och hur jag tänkte kring mitt arbete.
Bara för att få slut på samtalet.
Jag ville slippa bli påmind om den fuck-up jag var även här.
Som en lat, misslyckad företagare.

Jag ville inte att han skulle behöva lyssna till hur andra ställde frågor
om mitt jobb.
Ställ frågor om hans jobb i stället. Han pratade gärna om sitt jobb, så fråga honom istället.
Det gjorde honom glad. Och det gjorde honom vänlig. Mot mig.
Jag ville inte synas alls.
Alla blickar mot mig och det jag tyckte, gjorde eller intresserade mig för innebar
att fokus togs bort från honom.
Vilket jag inte ville. För då var han inte lika glad längre, och inte lika vänlig.
Då kom skämten, de menat roliga, som både han och jag visste innebar något helt annat.
Rampljuset som gick över på mig, fick alltså inte hända.
Såvida jag inte berättade något om oss, eller om honom.
Då var jag bra att ha i rampljuset. Vilket jag visste, så jag pratade gärna om
honom just när strålkastaren landade på mig, för då lyssnade han och mådde gott.
Vilket fick mig att må oerhört gott.

I vilket fall.
Jag kände, känner, ingen stolthet alls i det jag byggt upp.
Jag byggde, jag slutade bygga, jag gick på autopilot, jag började rasera.

Men nu undrar jag om det verkligen var jag.
Om det verkligen var jag som slutade bygga, som övergick till autopilot,
och som började rasera.
Eller om det var ett resultat.
Av det smärtsamma som blir när man inte blir sedd, när man inte blir bekräftad, uppskattad
eller behandlad som värdefull.
När någon annans åsikter och tyckande blir långt viktigare än mina åsikter och
mitt tyckande.
När mitt skimrande blev för magstarkt.
Och inte fick finnas.
Utan blev mer hanterbart och mindre prestigeförlorande om det minskades.
Om jag minskades.

Och jag hjälpte så gärna till i att förminska mig själv.
Jag var den första att hoppa på det tåget.
Återigen han och jag, som hand i handske.

Det är nytt det här sättet att tänka om mig själv och hur jag ser på mitt arbete.
Skrikande nytt. Det här är egentligen bara de första inledande funderingarna.
Jag har inte, på riktigt, pratat om det. Än.
Och samtidigt vet jag inom mig att jag är någonting mycket viktigt på spåret här.
Något som kan komma att förändra hur jag ser på mig själv.

Det är många känslor som drar in över mig.
Arga och besvikna sådana, angående mig själv.
Arga, förfärde och uppgivna känslor då jag tänker på honom och mig i kombination.
Förvånade känslor, varför jag inte dragit den här parallellen tidigare.
Laget kommer i vanlig ordning att bli vid min sida, även i dessa funderingar.
Jag dryftade det hela, mycket kortfattat med L i telefonen igår.
Hon bekräftade det jag sa, och var mycket vänlig.
Hon påminde mig om vikten av självmedkänsla här.
Att inte slå på mig själv som en förlorare än en gång.
Hon poängterade att den här upptäckten och insikten inte hade kunnat komma tidigare.
Hon sa att rent teoretiskt har jag länge haft kunskapen om hur han och jag fungerat ihop.
Däremot var uppbrottet mellan oss helt avgörande för att förändringen skulle börja ske.
För att teori skulle kunna omsättas i praktik.

Men det är väldigt lätt till hands att jag känner mig uppgiven just nu.
Inför det sätt jag levt mitt liv på.
Jag skäms över mig själv.
Jag ställer idiotiska och onödiga frågor som varför? och hur kunde jag?
Men jag ju redan vet svaren.
Jag saknade vetskapen och känslan om att vara värdefull.
Den togs fortfarande ifrån mig som barn.
Och det här är fortfarande vad som händer när man utsätts för våld, för sexuella
övergrepp som barn.
Den självkänsla och det egenvärde som är menat att börja byggas då får inte en chans.
Det kvävs i sin linda.
Och livet börjar gå ut på att skydda sig själv istället.
Men likafullt börjar dessa frågor vandra omkring i mitt huvud, liksom ströva planlöst.
De gör mig ledsen.
De gör att jag än en gång känner att mitt liv inte varit så bra alltid.

Jag vet att det är en övergående period, det här ledsna.
Det sorgesamma.
Det är liksom den känsla som följer när chock släpper.
När insikt kommer, förlamar och sedan släpper.
Då kommer sorgen. Över det som varit.
Över hur jag varit.
Och kanske även en viss sorg över hur andra varit mot mig.

Jag vet också att efter sorgen kommer det meningsfulla.
Den uppbyggande delen, där jag tittar över situationen med nya ögon.
Tar in vad som hänt, bearbetar det och tar ut ny riktning.
Med Laget, med mina vänner och med min familj.
Jag ser till att omge mig med värme och vänlighet.
Med människor som tycker om mig även när jag är under ytan.

Vad det leder till vet jag inte.
Kanske kommer jag fortfarande att känna att ansvaret att driva ett företag
är alldeles för stort för mig.
Kanske kommer jag fortfarande att känna mig helt dränerad över andra människors
historier dumpade i mitt knä.
Det är fullt möjligt att jag kommer att känna så även när det här är
bearbetat klart.

Eller så är det den där lilla antydan till nyfikenhet, den där lilla gnistan
av glädje, som smugit sig in i mitt arbete de senaste veckorna, som kommer att
betyda en förändring.
Jag har ingen aning.

Just nu är jag mest bara förbryllad över den strimma av stolthet och den
rosa känslan av glädje som faktiskt har glimtat till vid några tillfällen.
För den har inte funnits på flera år.
Och nu, helt plötsligt har den skymtat till ett par gånger.

Det känns nästan som om jag vill hålla andan…
…så stor är just den lilla skillnaden i min känsla.
Att jag inte vågar röra mig riktigt.
Av rädsla för att den ska försvinna igen.

När grundligt blir viktigt.

Igår smög en rädsla in sig hos mig.
En som jag inte haft tidigare. På allvar.
Den har nuddat vid mig tidigare på ett obehagligt sätt, men inte slagit till
med full kraft.
Så inte nu heller.
Men den är tillräckligt närvarande för att jag inte ska kunna slappna av och
kunna slå det ur hågen.
Vilket jag insåg igår kväll.

Min mens har, som ni vet, tagit semester på okänd ort och på obestämd tid.
Den har hoppat över 3 gånger på 4 månader.
Vilket, som ni alla vet, bekymrar mig.

Jag postade en fråga om andras erfarenheter angående detta på ett gastric
bypass-forum på Facebook.
Ett sådant för folk som varit opererade i minst 4 år, och alltså på
allvar kommit in i sitt fortsatta liv efter en livsomvälvande operation.
Det är inga floskler förekommande där, utan folk är vänliga, förstående,
toleranta och postar inga som helst ”titta-på-mig-vad-jag-har-gått-ned-i-vikt-
bekräftelse-sökande-bilder.”
(Inget fel på de bilderna förvisso, jag förstår absolut att folk vill och behöver
få boosta sin bedrift, helt klart! Men allvarligt, när en grupp liksom svämmar
över av den typen av bilder, då är det inte en grupp som fungerar för mitt syfte.)
Fick en hel del respons på min fråga och det resulterade i en del skrämmande läsning.
Om hur mensen försvunnit några år in på det opererade livet.
Om hur mensen försvunnit och inte kommit tillbaka alls.
Om läkare som står handfallna och inte förstår någonting av vad som
tagit åt patientens relativt nyopererade kropp.

Jag fick även tips om vilka prover jag ska be min läkare om.
Bra forum det där, sansade människor helt enkelt.

Efter den läsningen kände jag mig klart mer orolig än tidigare.
För det här med att mensen försvinner eller blir allmänt ur balans verkar inte vara
ovanligt bland oss gastric bypassopererade.
Alls.

Nu äger jag, tack och lov, inte en hypokondrisk ådra i min kropp.
Jag har alltid varit av den trygga åsikten att min kropp är som den ska,
att den inte kan ha några fel.
Men nu, när mensen alltså uteblir, då är något fel. Eller i alla fall inte helt rätt.
Vare sig jag vill det eller inte.
Jag tänker mig att det kan vara operationsrelaterat.
På vilket sätt vet jag inte, men något med min gastric bypass ligger med här.
Jag är inte underviktig på något sätt, men andra saker rubbas i och med den
här typen av operation.
Vi rubbar kroppens upptag av diverse ämnen.
Vi rubbar även hormonnivåer.
Så en tanke om att det här kan vara operationsrelaterat finns hos mig.
Elle är det stressrelaterat?
Kanske en kombination?
I vilket fall, nu måste jag börja utesluta saker, och det gör jag endast
genom att inte vara min egen läkare, utan att faktiskt kontakta riktiga läkare.

Jag låter även bli att googla på symptomen.
Nej, det skulle kunna göra mig till en hypokondriker på nolltid.

Då jag inte har för avsikt att bara sitta och titta på medans detta problem
tar musten ur mig, har gett mig fan på att styra upp det hela.

I fredags mejlade jag därför min läkare om att få komma på provtagning.
Jag försökte beskriva mitt problem så utförligt som möjligt.
Vilket inte var helt enkelt.
Jag menar, försök beskriva att kroppen känns lite svag och matt bitvis, att
den känns flimrig ibland.
Precis, han kommer förmodligen att undra om jag tagit droger.
Han återkom till mig vid lunch idag och vi pratade igenom situationen.
Jag ska komma dit för provtagning. Tid är redan ordnad.
Att det sedan handlar om mensen och kvinnocykeln gör att det är gyn:s
avdelning, berättade han.
Vilket jag redan listat ut, med hjälp av den gbp-gruppen jag tillfrågade.
Så gyn kontaktades i morse och även där har jag fått en tid hos läkare.
Den ligger dock lite i framtiden, men det kvittar, jag är på banan,
det är huvudsaken.
Kvinnan som ringde mig från gyn lugnade mig något genom att förklara att det inte
i sig är något farligt att mensen uteblir.
Den styrs hormonellt och det betyder inte, per automatik, att det är
något som är fel, inte i min ålder.
Det handlar inte om att jag är på väg in i klimakteriet vid 39 års ålder,
utan hon förklarade det med att i min ålder är det relativt vanligt
att mensen kan börja bli oregelbunden, omän den varit klockslagspunktlig i
ett helt liv innan.
Hon sa att det inte är något problem alls, såvida man inte planerar att
bli gravid.
… vilket jag ju alltså försiktigt drömmer om…
Jag berättade det, och hon bokade in mig hos läkare för undersökning och
provtagning.
Vilket känns väldigt bra.
Jag berättade inget om min gbp i det här läget.
Jag kommer att mejla läkaren innan min tid hos henne om den saken.

Så på det hela taget känns det lite bättre.
Kanske mest för att jag nu bett om hjälp där jag kan be om hjälp.
Jag har liksom gjort det jag kan göra själv.
Och nu är det dags att förlita mig på andra.

Så nej, sitta sysslolös och planlös inför detta har jag inte tänkt göra.
Jag kommer att be om hjälp för att kunna gå grundligt tillväga.
Jag vill inte lämna något åt slumpen.

Men ska sanningen fram så har en viss rädsla smugit sig in hos mig.
En typ av mild fasa.
Det här nya krockar nämligen helt med mina drömmar och de försiktiga funderingar
och tankar om att kunna bli mamma.

Tänk om jag opererat mig infertil…

Det osynliga självklara.

Söndag afton, det innebär uppladdning inför en ny vecka.
Att kolla över det befintliga schemat, och att fylla de delar av dagarna som
inte är fyllda.
Med en mix av socialt umgänge såväl som avkoppling och jobb som ska
göras på hemmafronten.
Söndag afton innebär också ”Lilyhammer”.
Hahahaha, jajamän fortfarande Johnny Henriksen for president.
Jag knarkar den serien, kort och gott.

Helgen har i övrigt varit njutbar.
Har varit stationerad i stugan sedan fredag.
Har hängt en hel del i Hjoggböle också, hos min vän Gina och hennes karl Callan.
Vi har umgåtts, pratat och motionerat en hel del med hundarna.
Under tiden vi gjort det har Callan pysslat om min silverkula till Golf.
Jag tror faktiskt Callan får dela på for-president-posten med Johnny Henriksen!

Däremot har hennes och mitt pratande satt igång en hel del tankar hos mig.
Hon ställde frågor som rev igång.
Sådant som jag just så pass nuddat vid, liksom långt ut i min medvetandesfär.
Jag formulerade för övrigt en av de tankarna med 2 meningar i
ett blogginlägg tidigare i veckan.

Jag tappade precis all stolthet jag tidigare känt över mitt företag och mitt arbete.
Jag har heller inte hittat tillbaka till den.

Från att aldrig ha funderat om det i de banorna så kom en insikt över mig förra veckan.
Märkligt att jag haft något så stort mitt framför mig men alltså inte
kunnat sortera det rätt förrän förra veckan.

Hon kom att ställa frågor som egentligen rörde sig om just det.
Eller i själva verket handlade det inte om det, hon kom från en helt
annan vinkel.
Och helt plötsligt blev det jag själv nuddat vid förra veckan kristallklart.
Obehagligt hur det kan bli.
Och bra samtidigt.
Det blir en del av en kartläggning som är viktig.

Det slet lite lämpligt i mig på lördagseftermiddagen där vi satt i det underbara soliga
vädret som pågick. Hanterbart, men kännbart.
Först när jag körde tillbaka till stugan rasade det över mig.
Vilket resulterade i en trött jag.

Jag åt middag med familjen, sedan sov jag mellan 20.00-22.00, gjorde paus
i sovandet för en film, sedan sov jag 10 timmar den natten.
För att stiga upp i morse, äta frukost och sova 2 timmar till.
Det händer som sagt bara då jag är inne i perioder av bearbetning.
Då sover jag i det närmaste obegränsat med timmar.

Jag blir ruskigt osocial.
Jag vill inte prata med någon, jag vill inte umgås.
Jag började prata med mamma likafullt, då vi lagade middag på lördagsaftonen.
Hon är en jävel på att lyssna.
Fastän det kom ut tämligen osorterat greppade hon det jag försökte säga.

Tankarna virvlar lite mindre i afton.
De har börjat ta en betydligt mer fast form.
Bra.
Det kommer gissningsvis att resultera i ett par inlägg här på bloggen.
Som blir av det lite mer mörka slaget.
Men ni är luttrat folk så ni fixar det.
Annars är det ju bara att återkomma en annan dag, då det blivit lite
mindre svart här inne, ni vet, när det blivit lite mer rosa igen.

Låt oss alla ha en härlig söndag, det som är kvar av den.

Här hittar ni inlägget ovan mening är hämtat från.
Det handlar om makt och dominans.
… på ännu ett sätt.