Vi tillhör inte majoriteten denna afton.

God afton!

Älskar vädret denna Valborgsmässoafton!
Hyfsat otippat med tanke på att dagen varit grå från början till alldeles nyss!

I vilket fall, då ovetenskapligt uppskattat 85 procent av befolkningen
äter grillat till middag idag, åt Degermans surströmming.
Jajamän, den godaste fisken av dem alla ligger finfint i
magen i skrivande stund.

Med det sagt, jag befinner mig mysandes i stugan.
Trivs fantastiskt just nu.
Känns riktigt bra att vara här utifrån smällare-perspektivet.
Alice reagerade i och för sig inte nämnvärt på nyårsaftonens fyrverkerier, men kan miljöer med smällare undvikas, då gör jag gärna det.
Surströmming i stugan blev således ett självklart och perfekt val
av ställe att fira Valborgs på.

Hoppas ni också har en härlig afton!
Oavsett om ni sjunger vid någon brasa, befinner er på arbetet, ligger i soffan framför tv:n eller kör sökandes runt stan efter er tonåring som i ert tycke gjort alltför tidig alkoholdebut.

Vi ses i morgon!
Var försiktig med smällarna, tänk på alla djur och var rädd om era ögon och fingrar.

Till eller från. När valet är mitt. På riktigt.

Den sista tiden, läs de senaste två veckorna egentligen, har jag börjat leva
lite annorlunda.
Jag lever lite mer medvetet.
Det handlar egentligen om att jag tagit till mig ett tänk som jag under
lång tid hört på Kliniken.
Men som inte fått fäste hos mig.
Förrän nu.
K och L pratar väldigt ofta att man gör saker på två olika sätt.
Antingen närmar man sig eller så fjärmar man sig.

Som ni vet har jag levt i en våldsam relation, mina tankar har ofta under årens
lopp handlat om att jag inte förstått/förstår varför jag gjort som jag gjort.
Ibland har jag gjort saker på sätt som fått mig att undra vad fan som är
fel med mig.
Om lobotomi är det enda som kan rädda mig från mig själv.
K och L har ofta pratat om att jag har gjort så gott jag ha kunnat.
I situationer som är helt vrickade så har jag gjort och löst det hela på det
sätt som inneburit minst problem för mig.
Som lett till minst hårda ord riktade mot mig.
Som lett till minst hånfulla kommentarer riktade mot mig.
Som lett till att jag fått vara synlig istället för osynlig.
Och ja, ställt mot det, då förstår jag precis varför jag gjort som jag gjort.
Jag behöver inte gilla det jag gjort, men jag har en typ av förståelse.
Jag har skyddat mig själv.
Jag har gjort saker som lett mig till en så dräglig tillvaro som möjligt.
Omän det, när allt kom omkring, var precis det som fick mig att inte ta mig loss.

De har även pratat om detta sätt att tänka då det gäller annat.
Att antingen gör man det hela på ett sätt som leder en till sina mål och önskningar.
Eller så göra man det på ett sätt som leder en från sina mål och önskningar.

Jag har varit farlig på att tänka kortsiktigt.
Liksom gjort det jag för stunden har ansett viktigt.
Utan att ta det långsiktiga i perspektivet.
Speciellt i mitt tidigare förhållande. Då fanns inte långsiktigt.
Då fanns oftast bara nu. Och att försöka hantera det nu:et.
Vilket aldrig kunde leda mig dit jag ville befinna mig.
Utan akuta men kortsiktiga lösningar blev min melodi.
Kortsiktig ångestlindring.
Även kortsiktig njutning. Kortsiktig lycka. Kortsiktig tidsfrist.
Ja kortsiktigt det mesta.
Vilket i mångt och mycket inte varit synonymt med mina långsiktiga mål.
Alls.
Vilket med andra ord har gjort att mina långsiktiga mål blivit mer avlägsna.

Det jag har gjort har ledde tillfälligt till, men i själva verket ifrån.

Jag tänker annorlunda nu.
Jag är sedan snart ett år fri att tänka i andra banor nu.
På ett sätt som främjar mig.

Jag går fortfarande tillbaka i gamla tankemönster och tankefällor,
vilket leder till en del mörker.
Däremot är jag medveten om det.
Jag känner när jag gör det.
Jag vet oftast varför jag gör det.
Jag vet vad som utlöser det.
Och jag vet hur jag ska häva det.

Jag är medveten.
Vilket är avgörande för vilken förändring som än ska till att ske.
Därför slår jag inte lika hårt på mig själv när det händer.
Jag dippar inte lika djupt och svart som tidigare.
Vilket är mycket bra.

Och framför allt har det lett till att jag ser mer klart på vad det är jag vill.
På vad jag vill göra.
På hur jag vill leva.

Och där kommer tänket in perfekt.
Att fråga mig själv om det jag just är i färd med att göra eller besluta mig för leder
till eller ifrån det jag vill.

Sedan bara någon vecka tillbaka började detta tänk liksom fungera helt
av sig självt.
Som om alla bitar bara var på plats en dag.
Kanske var det när jag satt på Elin Bondestams rum på gyn som något började röra
sig helt rätt i mina tankar och känslor.
Något hände där, som fick orden K och L har upprepat gång på gång att betyda något.
Polletten trillade ner till sist.

När jag nu gör något, då frågar jag mig själv om det här leder mig till det jag vill
eller bort från det jag vill.
Utan att vara färgad av det snabba behovet av tillfredsställelse.
Utan att jag tar beslut som leder mig kortsiktigt rätt.
Jag är ute efter något helt annat nu.
Inte bara andas och överleva.

Utan jag vill leva.
Det är ta mig fan precis vad jag vill.
Leva.

Det handlar inte om några stora händelser då jag frågar mig själv detta.
Haha, nej då, precis tvärt om faktiskt.
Jag kan fråga mig ett trettiotal gånger per dag, i olika sammanhang, just
denna fråga.
Och svaret leder mig rätt hela tiden.

Som igår afton, jag kände mig allmänt trött och var rätt sugen på att
bara slappa framför datorn.
Samtidigt hade jag en toalett i lägenheten som var i behov av att bli städad.
Förut hade jag resonerat att toaletten kan jag städa i morgon, eller någon
annan dag för den delen.
Vilket i vanliga fall hade fått mig att känna mig nöjd med det beslutet.
Och alltså lämnat mig i soffan med datorn, samtidigt som toaletten vägg i vägg
fanns kvar ostädad.
(Förklaras bör kanske att jag gillar rena toaletter. Speciellt min egen tycker jag
väldigt mycket om att ha ren. Avvikelser från det gör mig smulans irriterad och
inte tillfreds.)

Igår tänkte jag att det ju bara tar 15 minuter att få den ren.
15 ynkliga minuter.
Är de 15 minutrarna sådana som jag hellre lägger på att städa toan eller
på att sitta framför datorn?
Jag valde toan.
För jag mår bra när den är ren.
Jag mår förvisso bra när jag sitter med laptopen i knäet och surfar runt i godan ro också.
Men att kapa 15 minuter av den tiden irritera mig inte.
Definitivt inte på det sätt en ostädad toalett gör.
Så en städad toalett har jag numera, samt att jag utan problem hann se
episod 4 av Game of thrones.
Win-win, konstaterar jag smulans präktigt.

Nej men allvarligt.
Det här är grejen för mig.
Det får mig att fokusera.
Utan att sjabbla.
Och fokus är precis det jag vill ha.
För jag har givetvis en hel del mål i livet.
Många yttepyttesmå och en del större.
Jag ska samla på mig en del av de frågeställningar rörandes det jag kallar små mål.
Ett antal situationer som är så små och vardagliga att de knappt syns,
men likafullt drar energi och får mig att tappa fokus om jag tar det ”enkla”
kortsiktigt sköna beslutet.
Då kommer ni att få en bättre bild av vad jag försöker förklara här.

För vill jag leva mitt liv på sättet som gör mig lycklig, ja då verkar det här vara en
bra metod.
För mig, alltså.

Märkligt bara att det tog några år innan K och L:s ord actually började betyda något.
Well, jag är bara glad att polletten trillade ner överhuvudtaget.

Det är uppenbarligen aldrig för sent att lära sig prioritera.

Surströmming, ledighet, munhygien, matmagi och hårmagi. Inte ett skapandes vettigt lämnar mitt tangentbord i afton med andra ord.

God afton!

Kortvecka i veckan.
Det får mig att känna mig väldigt glad såhär en måndagsafton.
Jajamän, snart helg igen.
Det är mycket ledighet dessa veckor.
Inte dumt det.

Jag siktar på att vara i stugan en del under den kommande ledigheten.
Mamma frågade härom dagen om jag har lust att komma dit någon afton och
äta surströmming.
Jag antar att det inte i och för sig inte var en fråga.
Svaret är ju liksom en no-brainer!
Det var nog mer ett checkande om vilken afton som passar mig bäst.
Så en del stughäng är planerad.
Blir toppen!
Då kan jag förlägga motionsrundorna till skogen.
Vilket passar både mysAlicen och mig perfekt.
Skog gillas!
Jag känner mig som hemma där.

Idag är min senaste piercing för övrigt en vecka gammal.
Läkningen går geschwinnt och jag hoppas på att få byta till en
kortare stav när som helst.
I nuläge sköljs munnen med koksaltlösning efter varje intag av
annat än vatten, samt morgon och kväll med Corsodyl.
Japp, läkning av piercingar och tatueringar gör jag by the book.
Det har visat sig mest fördelaktigt.

Idag fick mitt hår även en välbehövlig träff med saxen.
Min goda vän Katta, som är frisör till yrket, löste mitt hårdilemma.
Jag har ju rätt kort hår, och att vänta i nästan 11 veckor på att
klippa sig är en väldigt crappy ide´.
Nåväl, nu är frisyren åter en frisyr och jag kan andas ut.
Och även påminna mig själv om att boka en ny tid innan
jag har börjat se ut som något som katten släpat in.

Och hörrni, kolla in Guiden.
Sida 39 närmare bestämt.
Frun på Casa Hawk är den som står för recepten denna månads nummer.
Jag gillar att Skellefteborna får chans att ta del av hennes matmagi.
Och jag gillar ännu mer att vi kommer att träffas på onsdag för lunch.
Jag ska få agera testpilot på en ny rätt.
Jag längtar redan.
Sedan att vi kommer att skrämma ihjäl oss med en sedvanlig rysare kanske inte är fullt
lika längtningsbart.
I vilket fall, hennes matblogg Smaskelismaskens hittar ni här.
Till oss som älskar choklad, gör er själva en tjänst och titta in.
Och till oss som älskar choklad och försöker låta bli den, do not enter!

Med det att se fram emot önskar jag oss alla en god måndagsafton!

Möte med Missenträskare.

Söndag.
En härlig sådan!
Jag konstaterar glatt att solen dök upp, trots den något blygrå inledningen på dagen.

Idag ska alltså mejl och sms besvaras.
Japp, det låter som jag är en synnerligen populär person som har mej och sms i
drivor att besvara.
Så är inte riktigt fallet, utan det handlar mer om att det alltså inte har blivit gjort
tidigare och nu har de samlats på hög.
Rent allvarligt, det finns ingen rim och reson i att låta sådana bli obesvarade.
Något kul riskerar att bli ett stressmoment på det viset.
För ingen anledning alls.

Gårkvällen spenderades alltså på Casa Hawk.
Följande konstateras efter den kvällen:
* Curryrätter är goda. Jag lagar alldeles för lite mat med curry i.
* Freddy Mercury tillhör(de) vår tids riktigt stora artister.
Vi kollade in Queens spelning på Live Aid, och jävlarns hörrni, han är
(var) absolut fantastisk i sitt artisteri.
* ”Deep Blue Sea” är en riktigt bra hajfilm. Det var länge sedan jag såg
den och det blev ett kärt återseende.
* Melon är väldigt gott. Ja, det konstaterande må förvisso vara som att sparka
in en öppen dörr, men såhär en hel vinter sedan senaste intaget av melon så
kunde den inte ha smakat bättre.
* Kaffe är sannerligen gott. När det återfinns i hot shots, that is.
* Makarna Skoglys gästrum har allt jag gillar med ett sovrum. Skön säng, sval temperatur
och total tystnad. Inte undra på att jag sover löjligt gott där.

Med andra ord hade jag en finfin kväll på Casa Hawk.
Erika lagade (i vanlig ordning) mat som egentligen hör hemma på restaurang.
Jag slickade tallriken!
Att jag även fick två matlådor med mig hem av den aktuella anrättningen får
mig att längta tills aftonens middag. Redan nu.
Vi lyssnade på musik, såg film och tog det allmänt lugnt.
En kväll i min smak.
Klädkod hoodie var förövrigt den rådande.
Och det mina vänner, är riktigt nice!
En liter vin drack jag också.
Det var däremot lite oväntat. Jag hade planerat att lämna delar av
den litern kvar i sin förpackning.
Jag återfanns dock inte blandandes rosé med påskmust.
Det i sig tycker jag vittnar om viss måttlighet, likafullt!
Nåväl, bättre lycka med att hålla koll på intaget vid nästa tillfälle.

I morse tog Erika och jag en promenad, vilket var mycket trevligt.
Kul att promenera med någon som svarar när man pratar.
Alice är en finfin följeslagare, men hon är inte riktigt den som svarar när man
pratar med henne.
Vilket förvisso är tur. Annars kan det tänkas att jag bör checka in på
stället på andra sidan Erikslidsbacken. Fort.

På hemvägen mötte jag Missenträskare.
Jag såg gissningsvis rätt förvånad ut, jag hade inte riktigt förväntat mig
att möta V och R promenerandes på Norrböle.
Vi pratade i någon minut och jag kände hur kul det var att träffa dem igen!

Nu är resten av en härlig söndag kvar att använda precis som man önskar.
Sweet!

Kortvecka till veckan, myser en glad Cicci.

Färdiglallat!

Fokus!
Det är vad som gäller.
Jag har nämligen börjat fladdra iväg.
Lämnar mycket som jag vill göra ogjort.
Saker och ting stannar liksom bara vid en tanke.
Vilket jag inte riktigt trivs med.
Det innebär bland annat att jag har en del mejl och sms som jag inte tagit mig
tid att besvara.
Det är från roliga människor, och likafullt får jag inte tummen ur att svara!
I morgon söndag, dagen efter en vin/mat/umgänge/filmkväll på Casa Hawk kommer det
att passa alldeles utmärkt för allmän kontakt i skrift.

Jag har också en hel del inlägg till bloggen som väntar på att bli nedskrivna.
Jag har dem i huvudet, och har haft så en lång tid.
Jag har bara lyckats otroligt dåligt med att sätta mig ned och faktiskt
få dem på papper.
Även det kommer att struktureras upp i morgon.
Gillas.

I vilket fall, fokus är precis vad som gäller från och med nu.

Idag har jag även tagit två mycket annorlunda beslut.
Det enda är att jag kontaktade någon som jag tycker är intressant.
Jag känner honom inte, fast på det lilla jag träffat honom får han mig att skratta.
Vilket jag gillar.
Det andra är att jag svarade ja på en förfrågan från J om att hjälpa honom med en sak.
Jag kan utföra det utan att ha någon kontakt alls med honom förutom det mejl han
skickade med förfrågan och den info jag behöver.

Det ena beslutet kanske leder till något riktigt kul.
Och det andra beslutet är mer ett smickrande av mitt eget ego.

I övrigt har jag idag konstaterat att krattning kanske inte är så trist likafullt.
Eller så var att återstoden av krattningen var så liten jämfört med gårdagens jobb
att det kändes som en promenad i parken.
Föräldrarnas gräsmatta är nu officiellt klar för sommar.

Nu är det duschen som gäller och sedan en promenad till makarna Skogly för att
hänga med dem, deras killar, vin, mat, film och allmänt umgänge.

Det finns mycket att gilla med en här lördagsaftonen konstaterar en
just Resorbdrucken Cicci.

(Stina, jag ska ha det i åtanke, att dricka en innan sänggående också! :) )

Bland lövhögar och pulshöjande musik.

Skönt liggande i soffan konstaterar jag följande:

1. Att kratta gräsmatta är ungefär det mest tråkiga man kan ägna sig åt.
Efter en sisådär 3 meter rådde inga tveksamheter i min åsikt angående det.
Och då var det galet mycket gräsmatta kvar att traggla sig igenom.
Nåväl. Det har gått fint, den skyhöga uttråkningsfaktorn till trots.
Jag tänkte många asfalteringstankar idag.
Speciellt när jag befann mig krattandes en häck med svarta vinbärsbuskar.

2. Vyn utanför fönstret, där jag ser rakt mot sjön, den kommer jag aldrig att ledsna på.
Den är, snart 40 år senare, den utsikt som får mig att älska livet.
Den är så vacker att jag förundras varje gång.
Morgon och kväll är sjön ofta spegelblank.
Och den synen tar andan ur mig.
Varenda gång.

3. Let’s dance kräver lobotomi för att uthärdas.
Alternativt alkohol.
En hel massa vin typ.
Eller ett par 6:or att snapsa i mycket rask takt.
Jag har generellt svårt för familjeprogram.
Och detta är inget undantag.
Nåväl, det är ju ytterst frivilligt att se det.
Så jag avstår bara, helt enkelt.

4. ”Popular” med Nada Surf är en galet bra låt.
Hade glömt den.
Men blev turligt nog just påmind.
Jag gillade den förr. Massor. Så även nu.
Hehe, jodå jag har den faktiskt som cd-singel.
Bra är den. Som s•tan.

Hörrni, låt oss ha en härlig fredagskväll!
Hälsar en för tillfället musikknarkande Cicci.

(”Ettor på Trackslistan 1984-2010″. Det är grejer det.
Trots de mycket få distade inslagen.)

John Blund sparkade in dörren redan för en timme sedan.

God afton!
Trött Degerman är vad som gäller denna afton också.
Kanske beror det på att jag haft några hektiska dagar.
Kanske beror det på att jag gjort om min motionsrunda något.
Kanske är det en kombination.

Då det gäller min runda är den 1 timme och 5 minuter exakt.
Om jag går för fullt från första steget.
Har även gjort om sträckan så jag får mer uppförsbackar.
Det är en klar utmaning att fixa den sträckan på den tiden.
Jag gillar det massor.

Och bäst av allt är att Alice kan springa lös 30 av dessa minutrar.
Vi roar oss kunglig både hon och jag.
Jag behöver komma tillbaka till den form jag var innan jag tappade fokus i någon av de svackor som tillfälligt rubbat mig den senaste månaden.
Och formen börjar absolut vara tillbaka.
Det går fort. Tack och lov.
En bra grundkondition underlättar.

Nåväl. Tillbaka på banan. Strax.
Gott att veta.

I skrivande stund har jag gjort helg.
Jag ligger på sängen i stugan.
Livet känns bra.

Jag hade en träff med Laget idag.
Välbehövligt.
Vi kom fram till på vilket sätt vi ska arbeta med min ensamhetskänsla.
Den där förlamande rädslan jag slits med vid tanken på att min familj, min mamma, kommer att dö ifrån mig.
De förklarade vart den kommer ifrån.
Min barndom. Återigen.
Där jag fick hantera en pedofil själv.
Helt utan hjälp som barn och i stort sätt utan hjälp som vuxen.
Tills Laget kom in i mitt liv för några år sedan, alltså.
Jag har lärt mig att jag är ensam.
Att jag kan inte förlita mig på andra.
Punkt.

Vilket gör mig rädd som satan att mamma ska dö före mig.
För hur ska jag kunna hantera det.
Mitt livs värsta mardröm.
Och jag står helt ensam.

Så har jag känt det.
Därför blir tanken om att själv inte bli mamma, helt förkrossande.
Ett barn hade betytt att jag alltid haft någon som betytt mer än livet självt för mig.
På så vis skulle förlusten av min egen mamma inte bli lika fruktansvärd.

Vi benade idag i hur jag tänker kring det.
Hur jag känner kring det.
Och hur jag agerar kring det.

På kort tid lyckades vi få fatt på mycket bra saker kring detta.
Given lite mer tid kommer det här att kunna jobbas bort.
Mycket an ensamhetskänslan kommer att kunna bearbetas så att den mildras.
Ångesten och oron kommer att kunna stillas till stor del.
Det känns hoppfullt.

De fick mig även att komma ihåg de vänner jag håller nära mig.
Och vikten av att ha en konkret plan om och när det svarta inträffar.
Jag kan göra mycket av jobbet nu, innan.
Vilket är bra.
Jag kommer att prata med de vänner jag vill ha med mig den dagen det blir aktuellt.
Så de vet hur jag tänker och känner kring ensamheten.
Kring det jag är så panikslaget, dödligt rädd för.
Och jag har ju faktiskt några personer omkring mig som jag känner den typen kommer av förtroende för.
Det inger hopp att veta.

Vi kommer att fortsätta det här arbetet på Kliniken.
Det känns tryggt.

I afton är jag trött.
Och på mycket bra humör.
En bra och mycket intensiv dag börjar gå mot sitt slut.
Jag väntar liksom bara på att klockan ska bli legitim för sänggående.
Där vid 21.30 viker jag gissningsvis in årorna.
Can’t wait.

I morgon ska gården börja krattas.
Så fredag och lördag kommer att ägnas åt det.
Lördagsaftonen kommer att spenderas på Casa Hawk med middag, umgänge, film och vin.
Djärvt har jag kastat mig över uppgiften att hitta en bra rysare.
Det går hyfsat i nuläge, vill jag tycka.
Och skulle det visa sig att en bra version av Oculus hunnit dyka upp innan lördagsaftonen, då slopar vi alla andra alternativ och skrämmer oss sanslösa med den.
Just efter den filmen kommer det att bli trångt i makarna Skoglys säng, det är då riktigt säkert.
Här har ni trailern till Oculus. Den ses på egen risk.
Den här har vi längtat efter länge. (Inte.)
Några cam-versioner finns, men vi avvaktar tills bättre kvalitet utlovas.
Det är som bekant inte lördag afton än.

Låt oss alla ha en härlig torsdagsafton!
Gäspar en trött Cicci.

Sliten Degerman summerar.

Men vilken dag!

Jag är officiellt helt slut där jag nu sitter i soffan med datorn i knäet.
Jag har träffat många intressanta människor idag.
Både å yrkets vägnar och i det privata.
Kanske delar av yrkets vägnar kan övergå i det privata också?
Vem vet?
Känner mig i vilket fall helt tom.
På det allra bästa tänkbara sätt.
Intressanta och inspirerande möten kräver energi och kraft de med.
Och då hela eftermiddagen innebar möte med Projekt Ö och människorna där,
ja då finns inte mycket liv kvar i den här kroppen.
Eller i det här sinnet heller, för den delen.
Jag behöver sova. Så enkelt är det.

En bra dag har det varit. På många sätt.
Jag känner mig sannerligen lyckosam som får ingå i Projekt Ö.
Hemlighetsmakeriet är inte så allvarligt som det låter, jag har bara inte
kommit mig för att kolla upp hur mycket om det jag har möjlighet att prata om här.

Det finns så otroligt mycket att bearbeta i mitt liv, känner jag.
Och när jag har möjlighet och chans att göra det i den gruppen, ja då får jag alltid
en känsla av att vara överkörd av tåget efteråt.
På bästa tänkbara sätt givetvis.

Det betyder att jag kommer att göra kwella tidigt denna afton.
Typ nu.
Eller mer sanningsenligt, innan klockan blivit 22.00.

Mig hör ni av i morgon istället.
Då finns förhoppningsvis åter ork hos mig.
Jag har mycket jag kommer att spåna och berätta om här på bloggen.
En del nattsvarta saker och en del vackert rosa saker.
Energi är A och O i båda fallen.
Annars får ni bara ett sådant här inlägg.
Där inget vettigt blir sagt.

Vi hörs i morgon hörrni.
Låt oss alla ha en riktigt bra onsdagskväll.

SAIK!

God tisdagsmorgon!

SAIK är åter svenska mästare i ishockey!
SAIK. ÄR. ÅTER. SVENSKA. MÄSTARE. I. ISHOCKEY!
Jajamän, vår stad, som även till vardags är helt hockeyfanatisk, kokar!
Det pågår total hockeylycka här!
Den svartgula färgen syns precis överallt.
I alla tänkbara former och på alla tänkbara ställen.
Igår krossade SAIK sin väg till att bli svenska mästare.
Och vår stad var sannerligen beredd!

Laget togs emot hemma i natt.
Jag var inte där. Nej, mitt intresse sträcker sig inte så långt.
Däremot följde jag hyllningarna igår.
På Facebook, på diverse olika media, genom att under kvällspromenaden med Alice
passeras om och om igen av tutande bilar, av skrikande, skrattande och sjungande fans.
Helt fantastiskt!
Festen var igång, och kommer att sträcka sig länge.

Själv är jag, som bekant, totalt hockeyointresserad.
Däremot älskar jag när det går bra för Skellefteå.
Och det gjorde det sannerligen igår.
Och har gjort så hela säsongen, minus någon tillfällig svacka några
matcher i vintras.
I övrigt krossade SAIK.
De körde över.
Och står som svenska mästare i hockey 2014.
Liksom förra året.

I afton klockan 18.00 kommer laget att firas på torget.
Tusen och åter tusen människor kommer att vara där.
Jag kommer att vara en av dem!
Det enda jag sett av laget under hela säsongen var sista perioden igår.
Men fira, det vill jag gärna.
För stolt är jag. Som satan!

Och jag är så fascinerad av SAIK-fansen, de är sannerligen underbara.
De ger precis allt.
De använder den svartgula färgen, de ser matcherna, de finns för laget i ur och skur.
Oavsett vart de bor i vårt avlånga land.
Vår stads färg, i form av flaggor, matchtröjor och halsdukar syns överallt
i de sociala medierna när det är match.
Utflyttade Skelleftebor gör sannerligen riktigt grymma SAIK-fans!
Allt detta imponerar på mig.
Och vissa gånger skakar jag lite fundersamt på huvudet och undrar om
det riktigt står rätt till med Skellefteborna som äter, andas och skiter hockey.
Men strunt i det, för nu är det fest!

En total hockeyfest!

God morgon på oss alla.
Hälsar en Cicci som känner sig på väldigt bra humör denna morgon.
Livet tar en ny riktning, och jag är med!

You´re the voice.

God eftermiddag!

Er favoritnåldyna är tillbaka.
En ny piercing är på plats.
Det gick väldigt bra.
Jag är fortfarande i någon sorts avtrubbat tillstånd, så nervositeten
övergick aldrig i den sedvanliga paniken som alltid inträffar när Julia
håller i mig med tången samtidigt som hon håller det vassa i andra handen.
Paniken kommer alltid då.
Liksom när det är försent.
Jag gillar det, det är en otroligt annorlunda känsla.
Sekundrar som känns som evigheter.
För att bli avbrutna av något riktigt knivskarp.
Det finns mycket att gilla med det.

Idag övergick känslan inte i panik.
Smärtan var heller inte knivskarp.
Fast jodå, ett mindre smickrande läte undslapp mig likafullt.
… nåväl.
Jag gissar att det var mitt avtrubbade jag som inte i nuläge reagerar som vanligt.

Våldsamt nöjd med placeringen är jag. På piercingen alltså.
I överläppen.
Bredvid den jag redan har där.
Julia är en estet och fick den att passa perfekt till den jag alltså redan har.
Jag gillar hennes sätt att arbeta på.
Jag har beskrivit det förr.
Hon är professionell ända ut i fingerspetsarna.
Det finns ingen annan jag skulle gå till i det här ärendet.

Jag var sista kund idag.
Vi satt kvar länge och pratade.
Det kom mycket gott ur det samtalet.
Hon är sannerligen en av de mest varma människor jag någonsin kommer att träffa.

Jag känner mig på bättre humör.
Jag gissar att ni redan märkt det i texten hittills.
Och det stämmer.
Jag känner mig på bra humör idag.
Kanske inte skratta-på-bra-humör men på ett mjukt bra humör. Eller jo, nästan faktiskt.
Jag känner mig avtrubbad men inte längre bortkopplad.
Nyfikenheten stryker förbi mig.
Jag ler lite inåt. Till mig själv.
Jag har en satans huvudvärk, jag gissar det är anspänningen från förmiddagen som släppt.
Och Alvedon finns det gott om, så någon långvarig huvudvärk blir det inte tal om.

Tillbaka till det braiga.
Det ljusa har börjat dyka upp.
Jag känner mig lite lättare i kroppen.
Jag känner mig mer beslutsam.
Jag vet inte vad jag beslutat mig för, utan det är mer känslan av beslutsamhet
som dykt upp.
Som om jag slutat trampa runt i ett vakuum.
Jag känner mig inte längre obrydd.

Tvärtom, jag känner mig intresserad.
Inte av något speciellt här heller, utan mer bara… intresserad av det som
pågår runt omkring mig.
Och helt plötsligt lyssnar jag på ”Ettor på Trackslistan 1984-2010″ på Spotify.
Needless to say, -74:a som jag är, så älskar jag 80-tals musik.
Och just nu knarkar jag 80-tals listettor.
Bara det i sig betyder att jag befinner mig på ett betydligt bättre ställe än
jag vistats under den senaste veckan.

Jag skrev häromdagen att piercing är ett sätt att hantera ångest.
Det är inte riktigt sant.
Det är möjligtvis planeringen om den som hanterar ångesten.
Själva utförandet markerar hellre en ny fas.
Där det vänt och är på väg uppåt. Mot ljusare tider.
Därför är det knappast en slump att jag mår betydligt bättre idag än tidigare.

Nej, jag kommer inte att bli mamma.
Jag vet.
Men jag dör inte längre när jag tänker tanken.
Jag kommer inte att bli mamma.
Det är en sorg i sig.
Det är förvisso att stänga dörren till något jag önskat mig.
Det är däremot inte slutet.
För den biologiska delen av ett föräldraskap, ja.
Men inte rimligtvis för annat.
Kanske kan jag hitta ett annat uttryck för det hela.
Kanske kan jag hitta ett sätt att vara stöd/bollplank till barn och ungdomar som
behöver det?
I nuläge har jag ingen aning om hur det skulle kunna se ut.
Och jag behöver heller inte veta det just nu. Jag tänker att jag tar reda på det eftersom.

Helt plötsligt känner jag mig sugen på Stockholmsresan som Linda och jag ska åka
på i slutet av maj.
Jag ser även fram emot vad denna nya vecka har att erbjuda.
Projekt Ö har en träff onsdag eftermiddag vilket jag helt plötsligt ser fram emot.
Även den storytellingdag jag bidragit till angående Hälsa i fokus, där jag kommer att få
chansen att synas på det sätt, på det inte-sätt jag vill.
Det känns helt plötsligt spännande, glädjande och inspirerande.

Jag visste att jag inte skulle bli kvar i det svarta och kalla. Det tomma.
Jag visste inte hur jag skulle ta mig därifrån.
Och det är det fina med saker och ting. Jag visste att det skulle ordna sig.
Jag visste också att jag inte behövde veta hur. På vilket sätt.
Det räckte med att vara förvissad.
Och känna trygghet i en process.
Att den bearbetning jag gör skulle leda mig framåt.
Vilket den gjort. Och gör.
Idag känner jag det. Tydligt.

Jag har verkligen de bästa människor runt omkring mig.
När jag inte riktigt fixar livet själv, då kliver de in på ett eller annat sätt
och håller i min hand.
Kramar om mig när det behövs som bäst.
Skrattar med mig när jag behöver det som mest.
Gråter med mig när jag behöver det som mest.
Och visar mig att det är okej att tappa fotfästet.
Påminner mig om min egen styrka när jag glömt bort den.
Påminner mig om att jag betyder något när jag känner mig betydelselös.

Det har varit i form av telefonsamtal.
I form av mejl.
Mejl innehållandes många rader, eller endast innehållandes en enda rad.
I form av sms.
I form av kommentarer här på bloggen.
Eller på Facebook.
I form av erbjudandet att sitta i en soffa omgiven av värme när mörkret är som värst.
När chocken fortfarande förlamar.
Då jag inte kan erbjuda något alls tillbaka, utan bara tar och tar.

Jag är överväldigad av er vänlighet.
Rent allvarligt.
Jag måste ha gjort något så oerhört rätt i mitt liv som nu möts av
denna fantastiska värme!

Det kommer förmodligen att dyka upp mörka inlägg i det här ämnet
även framöver.
Men just idag, just nu känner jag mig som mig själv.
Jag har lust att skratta.
I den här huvudvärken och tröttheten känner jag en bubblande känsla i kroppen.
Och det är skrattet som känns.
Det är hoppet som känns.

Saker och ting blir inte alltid som man önskar och hoppas.
Jag gillar det inte. Men vissa saker rår jag inte över.
Det jag däremot kan göra är att förhålla mig till det nya.
Och det är precis vad jag gör just nu.
Jag kommer att hitta ett sätt att förhålla mig till det nya.
Där det inte blev som jag drömt om eller hoppats på.

Förlamningen är släppt.
Jag har verkligen ingen aning om vart mitt liv kommer att föra mig.
Vad som kommer att kännas viktigt, spännande eller inspirerande i det.
Däremot vet jag att jag är med igen.
Och det är allt jag behöver veta just nu.

Låt oss alla ha en underbar måndagsafton.

Hörrni, antingen titulerar vi oss svenska mästare ikväll, på bortaplan,
eller så gör vi det på hemmaplan på onsdag.
Tänk om det blir på hemmaplan.
Ladan. Allt folk.
Hela Skellefteå skulle liksom koka!
Vi skulle explodera i ett glädjerus!
Herrejävlars!
Redan kväll eller på onsdag. Det är frågan.
Vår stads färg är sannerligen svartgul.
Go SAIK!

Myser en ickehockeyintresserad Cicci.