Hyttlidgatan nästa.

Er Cicci är på väg hemåt.
I skrivande stund halvligger jag tvärsöver 2 fåtöljer i sittvagnskupén.
Lyssnar på musik. Bloggar.
Min bubbla mitt ibland.

Jag har Linda i samma position på andra sidan bordet vi har emellan oss.
Hon läser en bok i godan ro.
Jag kikar på henne med jämna mellanrum.
Hon är fin. Jag gillar henne.
Hon har visat sig vara väldigt kul att resa med.

Över sina ben har hon lagt sin hoodie med den svartgula färgen och de omisskänliga bokstäverna som stavar Skellefteå.
Tåget vi åker med går till Boden.
Vilket gör att det lär finnas gott om Lulefolk och Bodensare här.
Linda konstaterade lite krasst att det vore en fördel om det var fler Bodensare än Lulefolk bland resenärerna.
För Bodensarna är Skellefteanhängare.
Fick jag förklarat för mig när jag tittade frågande på henne efter det uttalandet.
Jag har alltså spenderat denna Stockholmsvistelse med två inbitna AIK:are.
Japp, Linda och Camilla kan det här med svartgul lojalitet. Vi snackar halsdukar, matchtröjor och hoodies.
De är insatta i spelet och spelarna. Jag blir impomerad.
Mitt inlägg i debatten var litet, som ni alla förstår.
Därför var det en mycket stolt jag som deklarerade att vi heter AIK.
Att Saik är bandy, hemmahörande i Sandviken.
Och inget annat.
Vilken typ av jord det uttalandet föll i vet jag inte exakt, men jag har det från högsta ort så jag visste att jag inte behövde backa.
(F, jag hade läget under kontroll som du ser! Det var bara mellan dig och mig som innedelen av bandyn schabblades med. Inte i skarpt läge i vardagsrummet på Lidingö. Visst kan vi anse att jag har krånglat mig ur den lilla fadäsen nu? ;) )

Med det sagt, Bodensare gillar vi alltså på detta tåg.
Men inte Lulebor!

Just nu sitter jag mest och njuter av att vara på väg hem.
Jag längtar hem.
Jag gillar att vara borta. Och jag gillar att komma hem.
Jag längtar efter Alice, min lillgurka. Min supersnorka.
Hon har det bra hos föräldrarna i stugan. Vilket känns bra att veta. Jag har bilder på henne i min mobil som jag kollar på ibland.
Men då längtar jag massor efter henne, så det är bättre att inte titta på dem alls.

I vilket fall.
Igår var det festival.
STHLM Fields.
Som visade sig bli Sveriges största.
Jajamän, 51 863 personer på ett och samma ställe.
Förstår ni hur mycket folk det är?
Gärdet kunde inte ha varit ett bättre ställe för evenemanget.
Galet bra organiserat.
Jag har gästat en hel del stora festivaler och arenaspelningar, men har aldrig varit med om ett så smidigt arrangemang.

Jag ska blogga om festivalen en annan dag.
Då tillägnas hela inlägget den.
För Metallica knäckte ben. Krossade ben, för att vara sanningsenlig.
På bästa tänkbara sätt.
Och Ghost… jag stod som trollbunden.
De slet mig i stycken med sin musik.
I någon sorts euforisk bubbla stod jag och lyssnade till dem.
Men mer om det i det renodlade festivalinlägget.

Jag undrar hur natten inatt blir.
Att jag ska kunna sova håller jag hyfsat otroligt.
Förhoppningsvis någon halvtimme här och där.
Då är jag nöjd.
Linda lär lämna mig relativt tidigt.
Så länge jag känt henne, sedan vi var 4 år närmare bestämt, har hon varit kvällstrött.
Det ihop med att hon kan sova nästan vart som helst får mig att veta redan nu att hon kommer att sova gott om någon timme.
Nåväl. Jag har mycket musik på min telefon.
Det är väldigt trivsamt att sitta tillbakalutad och lyssna sig bort.

Just ja, idag tog jag reda på att jag är en riktigt dålig ursäkt till shoppare.
Idag gästade Anette, Linda och jag Gamla stan och Nacka forum.
Jag spenderade hela 120 kronor gott folk.
Fördelat på spännande och annorlunda affärer som Willys och Teknikmagasinet.
Är det normalt?!

Nåväl.
De här dagarna har vi ätit och druckit väldigt gott.
Umgåtts.
Skrattat väldigt mycket.
Njutit av musik.
Det har varit perfekta dagar.
Tack Camilla och Anette!
Ni har verkligen varit helt suveräna!
Vi kunde inte ha känt oss mer välkomna!
Det har varit grymt kul att få hänga med er!

Och nu är jag alltså redo att komma hem.
Väldigt redo.

Med det önskar jag oss alla
en härlig lördagskväll!

Nu är det nära.

Stockholm fortsätter att leverera.
Er Cicci är eventuellt en lite sliten tjej idag.
Att begränsa mitt vinintag igår var nämligen inget jag ägnade mig aktivt åt.
Hahaha, den 25-åriga kroppen känns idag.
Galet kul hade vi dock.
Herregud vad vi skrattade.
Och konsumerade mängder av bra benknäckande musik.

En härlig, lång promenad har vi gjort oss på morgonen. Skönt.
Kändes bra att valla kroppen.
Vi promenerade i ett väldigt naturskönt område.
De här dagarna har vi verkligen fått uppleva ett Stockholm som inte bara är betong och stress.

Vi har hållit ögonen på diverse väderappar, så regnet som har anlänt är ingen överraskning.
Inte ultimat när man ska festivala, men lite att göra åt.
Så länge vi slipper lera upp till knäna är det acceptabelt.
Jag har börjat peppa.
Det byggs en förväntan i kroppen just nu. Som blir större och större.
Jag gillar det momentet.
Om några timmar är vi en del i ett fantastiskt kaos.
Det gör att jag redan nu känner förväntningen i magen.
Metallica… de kommer att knäcka varenda ben jag har i kroppen.
På ett grymt jävla bra sätt.
Och Ghost…
Klockan 15.30 kommer de att ta mig med precis dit jag vill.
Can´t wait.

Nu blir det allmänt slappande i några timmar.
Så skönt att göra absolut ingenting!
En perfekt uppladdning.
Jag sitter i skrivande stund med hög musik i lurarna.
Min egen bubbla.
Jag njuter.
Mitt sätt att vara ensam mitt i all härlig gemenskap.

Låt oss alla ha en fantastisk… fredag?
Herregud, allt det här storstadshänget har fått mig att snart inte ha den blekaste aning om vilken dag vi har längre.

Helgen fortsätter. På bästa sätt.

Det här är grejer, hörrni!
Linda och jag har lämnat Lidingö och Camilla för Hammarbyhöjden och Anette och Kristian.
Kärt återseende.
Att på Sergels torg hålla utkik efter Solstrålen…
Hur surrealistiskt är inte det?
Och när hon kom emot oss, som det vore det mest naturliga i världen.
Jag log och skrattade men kunde faktiskt lika gärna ha gråtit.
Känsloyttringar ligger hyfsat nära varandra när intensiteten är hög.
Att träffa henne är verkligen kul.
Hennes Kristian är förövrigt en bra kille. Jag visste det redan förra gången jag träffade honom.
Det är något skönt över honom.
Och något som signalerar att han är en bra kille.
Jag kan inte förklara det, jag vet det bara.
Så en mycket bra afton och kväll är i sin linda.

Vi har det verkligen bra på vår storstadssväng.
Än en gång, gästfrihet är verkligen en röd tråd i vår vistelse här i storstan.
Vi hade det toppen hos Camilla.
Åt och drack gott, myste på i största allmänhet.
Fick träffa hennes tjejer och hennes kärlek.
Jag vet inte hur hans namn stavas, så i brist på bättre skriver jag Torbjörn. Han är islänning och jag vet att jag stavar fel, men min känsla för honom är rätt. Så jag anser mig förlåten bara därför.
Jag lyssnade trollbundet på hans isländska när han pratade med sin dotter.
Vilket underbart vackert språk.
Roligt var det att få träffa honom.

Vi äter och dricker gott, umgås och har det allmänt väldigt bra.
Skrattar väldigt mycket också!
Camilla och jag hade planerat att jobba på Projekt B under vår vistelse hos henne, vilket vi gjorde tidigare idag.
Jag menar inte att vara kryptisk, det är inte hemligt på något vis, men jag väljer att inte prata alltför öppet om det än.
Det kommer.
Linda var en fantastisk input under det arbetet.
Jag ska berätta mer om det så småningom.

I vilket fall.
Ikväll lyssnar vi på metal.
Japp, vi förbreder oss för festival i morgon.
Det här blir suveränt.
Jag längtar efter att vara en av 50 000 pers på en yta, där alla är samlade av samma anledning.

Just nu lyssnar vi på Ghost och Metallica.
Can´t wait tills jag ser dem i morgon.

Fler Skelleftebor är på ingående till Stockholm.
Bekanta till mig.
Vem vet, kanske ses vi i publikhaven. Kanske inte.
Det är bara kul att liksom veta att det är fler jag känner som kommer att vara på samma ställe som jag.
I samma ärende.
Och njuta lika mycket som jag.

Sedan, till er som har mig på Facebook, visst var jag fin i AIK-tröja?
Johodå, er Cicci poserade i den svartgula vackra färgen.
Det var svårt att undgå ramaskriet i hockeysverige som gungade Skellefteå i sina grundvalarna igår.
Så jag passade på att vara solidarisk.
Jag må vara oinsatt, men jag är givetvis solidarisk med den svartgula färgen.
Alltid.
Och jag vill nog tycka att jag klädde fantastiskt i Lindas hoodie också, by the way!

Låt oss alla ha en härlig torsdagsafton!

Att överleva en festival på bästa sätt.

Nu sitter Linda och jag och väntar på planet som ska ta oss till Stockholm. Där några
dagar där umgänge, musik och allmänt kul är vad som kommer att hända.

STHLM Fields som är den egentliga orsaken till resan är alltså en endagars
metalfestival. Ska bli galet kul!
En dag känns väldigt bra. Då är man pigg, taggad och på mer som hela tiden.

Men det här med festivalande är inget för otränade, nix hörrni.
Därför har jag knåpat ihop en alldeles egen lten lista med bra-att-tänka-på saker.
Som funkar för mig.
Hugg in!

Ryggsäck.
Japp, inte kul eller snyggt att bära på, men galet praktiskt.
Det finns mycket man vill ha med sig nämligen.

Vätskeersättning.
Resorb eller apotekens egna kvittar. Det är ett måste. Punkt.
De soliga dagarna är det obligatoriskt. Även de mulna dagarna.
Hur mycket vatten eller annat du dricker lyckas du inte få i dig tillräckligt
med vätska. Så är det bara.
Huvudvärken vätskebrist skapar är inte en rolig festivalföljeslagare.

Huvudvärkstabletter.
Läs punkten ovan.
En festival med tusentals högljudda människor ihop med hög musik.
Ni vill INTE ha ont i huvudet då.

Solskyddskräm.
Ett måste.
Man riskerar att bli levande stekt annars, om solen är framme.
Skugga brukar vara bristvara då det gäller festivalområden, och alltså huggsexa om.
Solskydd alltså, eller extra kläder att dra på sig fastän det är varmt som satan
är obligatoriskt.
Jag har sett många hudar som är röda bortom igenkännlighet.
Hur ont det gör har jag ingen som helst lust att uppleva själv.

Keps.
Eller något annat att ha på huvudet.
Återigen skugga är bristvara och lika bra att räkna bort.
Sol i timme efter timme blir farligt.
En keps eller liknande är det bästa någonsin då.
För när det är sådär överjävligt varmt då är den lätt att doppa i vatten och sätta
på huvudet. Det svalkar fantastiskt.

Skruvkork.
Japp, en vanlig hederlig skruvkork till en pet-flaska.
Pet-flaskor med dricka eller vatten säljs där inne. Men du får inte behålla korken.
Halkrisken är större om man trampar på en flaska med kapsyl på än en flaska utan kork.
Inte mer komplicerat än så.
Därför tas alltid korkarna bort på flaskorna du köper.
Vilket är väldigt opraktiskt när du vill kunna lägga din vattenflaska
i ryggsäcken eller bara gå och hålla i den utan att vara rädd för att skvalpa ut.
Lägg därför korken i en ficka eller långt ner i ryggsäcken så hittar inte personalen den
när du blir visiterad vid entrén.

Handsprit.
Oh yes.
Eller våtservetter.
Utan att dra några detaljer om bajamajors fräschör sådär på kvällskvisten så kan
jag å det starkaste rekommendera att ta med handsprit. Eller våtservetter.
De räddar mycket.
Man blir förvisso en jävel på att hitta sätt att kissa på utan att nudda ringen
med en endaste millimeter hud, men ändå handsprit räddar dig från de flesta eventualiteter.
Någon snutt papper kan vara väldigt bra att ha också.
Allt eftersom kvällen lider finns risk för att papperet tar slut och inte
hinner fyllas så fort.

Regnponcho.
De säljs oftast inne på området. Så har man ingen med sig löser det sig där.
För där skugga är bristvara vid strålande sol är tak över huvudet bristvara när
det regnar.
Punkt.
En regnponcho köpt på Jula eller Clas Ohlson är däremot billigare än den exakt likadana
du köper inne på området.

Extrakläder.
Sol och värme på dagen innebär inte per automatik att kvällen är lika varm.
Tvärtom.
Efter en lång dag i solen kommer kvällen gissningsvis att kännas sval, omän
det är 20 grader i luften.
En extra tröja, vantar, halsduk är mycket bra att ha med sig.
Är vädret molnigt och svalt redan från morgon, ta med långkalsonger också.
Nej, jag skämtar inte.

Öronproppar.
Finns givetvis att köpa på området, men gillar du en viss sort, se till att ha köpt dem innan.
För just de du föredrar kommer inte att säljas där.
Av någon outgrundlig anledning. Slår aldrig fel.

Kontanter.
Ta med kontanter in på området.
Det underlättar om man köper mat eller något att dricka.
Ibland tas kort emot, men det är inget man ska räkna med.
Uttagsautomat kan vara uppsatt på området, men kön dit brukar vara hundra mil lång.
Samt att det inte finns några garantier för att den kommer att fungera hela
dagen eller kvällen.

Bestäm mötesplats.

Det är enkelt att tappa bort varandra.
Och telefonkontakt är inte att lita på.
Ofta går det inte att använda telefonen speciellt bra på festivalområden.
Kom därför överens om ett ställe att mötas upp på när man kommit ifrån varandra.
Enkelt och effektivt. Precis som när man var barn.

Hemsida.
Kolla in festivalens hemsida eller Facebooksida.
Där står det du behöver veta.
Hur du tar dig till området, med vilken tunnelbana, spårvagn, buss eller vilken
väg du ska köra.
Om det finns en uttagsautomat på området.
Om du kan byta din biljett mot armband redan innan du nått festivalområdet.
Ofta samarbetar arrangören med någon affär i de centrala delarna av stan festivalen går
av stapeln i.
Att byta till armband redan där kan vara en väldigt bra sak att göra.
Köer blir det förvisso ändå vid insläppen, men köerna där folk redan har armband och
alltså bara ska visiteras går betydligt fortare än de som även ska ha armband.

Vänlighet.
Kom framförallt ihåg att vara vänlig.
Det är ofta trångt som satan på festivaler.
Att kryssa genom publikhav kräver finess.
För det är lätt att det blir irriterat och argt när någon armbågar sin väg fram.
En hand på någons arm eller axel när du passerar gör underverk.
Folk blir mycket trevliga då och flyttar sig för dig i den mån deras utrymme tillåter.

Sådär ja.
Nu vet ni hur jag tänker kring festival.
Nu är det bara att njuta av den.

Mina ord.

Idag var jag på en föreläsning.
En text som jag skrivit lästes upp där.
En text tagen i sin helhet från bloggen.
Något märkligt händer när jag hör mina ord.
När de läses. När mina öron hör någon annan läsa det jag varit med om.
Malin från UngHästen läste den.
Hon är helt fenomenal på att läsa för övrigt.
Hon läste en annan av mina texter på invigningen av ”Psykisk hälsa 2014″ för övrigt.
Ett absolut fullsatt Nordanå. Över 450 personer. Och min text.
Här har jag skrivit lite om det projektet.
Det kändes som om varenda person i publiken visste att det var mig hon berättade om.
Likaså idag.
När jag hör måste jag svälja för att inte gråta.
Inte för innehållet i texten, absolut inte.
Utan känslan som blir när jag hör. Mig själv.
Det är en knepig känsla att förklara.
Den har ett klart drag av surrealism över sig.
Det blir så skrikande verkligt när hon läser. När jag hör.
Helt plötsligt ser jag på det med andra ögon.
Liksom sunda ögon.

Nej, er Cicci har inte druckit vin, omän jag skriver som om jag vore berusad.
I vilket fall… det var en upplevelse.
Som visade sig skulle ge ringar på vattnet fick jag mejl om lite senare.
Kul.

I vilket fall, resväskan är packad.
Japp, allt som behövs för några härliga dagar i storstan är packade.
Planerna med både Camilla och Anette är spikade.
Jag konstaterar att Linda och jag blir bemötta med fantastisk gästfrihet.
Snacka om att vi blir välkomnade!
Det här blir perfekt.

Jag ska bara överleva flygresan dit först…
Linda, om du läser det här så vill jag förbereda dig på att du kanske kommer att känna
min hand söka din just när planet lyfter.
Det momentet gör mig nämligen rädd.
Jag tänker alltid på hur gärna jag vill leva just då.
Jag har fått några bra saker att tänka på när det är dags. Jag ska testa dem.
Utan tvekan. För jag tror de tipsen är något bra på spåren.
Men en hand att hålla i samtidigt skulle nog kännas fint det med.

Låt oss alla ha en bra tisdagskväll.

Chinese whisper.

Det här med att vara personlig och privat i sin blogg.
Jag har pratat om det tidigare.
Och kanske är det något jag borde ta upp med lite mer jämna mellanrum.
Just för att det blir en del märkliga vågor på vattnet när jag skriver.
Vilket är fullt förståeligt, absolut.
Men likafullt både lustigt och faktiskt rejält märkligt vissa gånger.

Det verkar vara de mörka inläggen som trasslar till det en smula. Ibland.
Vilket jag förstår.
Och samtidigt inte förstår.
För om jag förstod det, skulle jag givetvis skriva annorlunda.
Eller skulle jag… jag vet inte förresten.
För när det blir svart skriver jag ibland i realtid.
Och då är jag inte intresserad av hur det tas emot.
Då skriver jag rakt av för mig själv omän jag lägger ut det till allmän beskådan.
Haha, bara det är motsägelsefullt.
Privat blir allmänt.

Min intention är, hur mörkt det än är, att skriva med respekt.
Det blir en form av censur. Vilket jag inte tycker om.
Men det är nödvändigt.
För skriver jag om sådant som inte bara rör mig måste det vara så.
Jag har vissa gånger missat min känsla för det, men med hjälp fått tillbaka perspektivet
och kunnat åtgärda.

I alla fall.
Jag skriver. Och ger folk en känsla av att de känner mig.
Genom mina ord.
Vilket är sant.
Ni känner mig, genom mina ord.
Däremot är det jag berättar genom mina ord inte hela bilden av vem jag är.
Jag tar alltid för givet att folk som läser förstår det.
Men hur ska ni?
Precis. Och det är där jag borde vara lite mer nyanserad.
Att i perioder av svart berätta om de bra saker som samtidigt sker.
För ofta sker bra saker precis samtidigt, men det jag skriver om blir det jag bearbetar,
det mörka alltså.
Vilket skapar en bild som saknar nyanser.
Som jag tar för givet att folk ska förstå.
Hehe, jodå hörrni, jag titulerar er alla tankeläsare med andra ord.

Det jag skriver om på bloggen pratar jag sällan om. I det verkliga livet.
Just för att jag finner det enklare att skriva.
Vilket skapar en del lika lustiga grejer åt andra hållet tänker jag.
Där mina nära vänner läser, och kanske undrar vad fan som pågår.
Eftersom jag alltså inte pratat med dem om det.
För återigen, det är inte ofta jag pratar om det svarta som skrivs på bloggen med någon.
Förutom Laget på Kliniken.
Det händer, absolut, men inte i någon större utsträckning.
Och då låter mina vänner mig ta upp det.
Vilket är en bra grej.
För tar jag då upp det, ja då är jag redo att prata om det.
Eller redo… det låter som om det är känsligt, det svarta.
Vilket det inte är.
Jag är bara inte van att prata om det.
Jag skriver om det istället. Det är bekvämt, där hittar jag orden enkelt.
Pratar jag om det vet jag inte riktigt hur jag ska formulera mig.
Hur mycket jag ska berätta.
Vart gränsen går för vad mina nära fixar att höra.
Vad jag klarar att de ska veta om mig.
Jag tycker vi har en väldigt bra balans här, mina vänner och jag.
Och skulle någon fråga, utan att jag börjat prata om det själv, går det utmärkt det med.
För det är inte känsligt. Jag är bara ovan.

Så andra, människor jag har längre ifrån mig, de tror att de känner stora delar av mig
när de läser min blogg.
Och mina nära vänner undrar kanske hellre om de känner mig alls.
Vilket de givetvis gör. Utan och innan.
Vilket de mer ytliga inte gör.

Jag nås lite nu och då av den typen av sanningar som förmodligen är grundande
av mig själv här på bloggen.
Där jag inte varit nyanserad nog.
Jag skrattar till ibland. Det kan bli en del lustiga missförstånd.
Och vissa gånger skrattar jag inte. För missförstånden blir fel på ett sätt som inte är kul.
Men jag förstår att det är jag som själv orsakar det.
Det är vad som följer med när jag väljer att skriva öppet och hyfsat naket.
Vilket ni kommer att få fortsätta dras med. :)

Men låt mig ta inlägget i akt att räta ut en del saker som blivit lite krokiga.

Min psykiska hälsa:
Nej. Jag är inte i närheten av att kollapsa.
Nej. Jag är inte i närheten av att bli inlagd.
Vilket jag inte varit heller.
Tvärtom.
Det är länge sedan jag mått så bra som jag gör just nu.
Och har gjort ett bra tag nu.
Mitt liv är åter mitt och jag känner kunde inte känna mig gladare.
Att jag skriver svart här ibland är för att vissa dagar är svarta.
Riktigt jävla svarta faktiskt.
Men det är endast korta perioder. Där jag inte raserar allt omkring mig.
Knappt något alls faktiskt.
Det kan resultera i att den matmissbrukande delen av mig dövar ångesten.
Men det slutar där.
Inget värre händer.
Eller förresten, förutom att jag vid något tillfälle supit skallen i bitar på Casa Hawk.
Det är rätta stället att göra det på.
Jag får allt jag behöver där då. Vilket gör underverk fast det är en destruktiv sak att göra.
Herregud, gör jag mig förstådd nu?

Oftast skriker jag bara rakt ut här på bloggen. Bearbetar.
Och landar på den ljusare sidan strax efter.
De gånger det händer har jag Laget. Och jag har mina vänner. Samt min mamma.
Jag är i de allra bästa tänkbara händer när det skiter sig.
Så att det pratas om någon mental härdsmälta där inläggning skulle vara aktuell får
mig att le.
Och samtidigt bli smulans jävla förfärad.
Om det är så folk ser på mig. Den bilden folk har av mig.
Jag måste skärpa mig när jag skriver mörkt, med andra ord.

Min gastric bypass.
Nej. Jag blev inte nekad att göra den på Lycksele lasarett på grund av att
jag var i för dåligt psykiskt skick för att de skulle vilja ta emot mig där.
Varför jag gjorde den i Stockholm berodde helt enkelt på att jag åberopade vårdgarantin.
Lycksele lasarett har hela norra Sverige som upptagningsområde gällande den här typen
av operation.
Vilket innebär köer på ungefär 1.5 år.
Som jag inte var intresserad av när jag väl hade bestämt mig.
En jättegullig kvinna vid Lycksele lasarett hjälpte mig helt enkelt, så att min remiss
hamnade hos ett av de sjukhus de samarbetar med.
Vilket för mig blev Ersta sjukhus i Stockholm.

Nej. Jag har inte opererat bort hud från varken mage eller armar.
Tack förresten! Jag tar det som en komplimang. Haha, att sladdrigheten inte daskar
folk i ögonen när jag passerar alltså.
Nej allvarligt.
Jag har haft tur.
Min kropp har hängt med. Riktigt bra.
En viktnedgång på 50 kilo lämnar spår.
Så även på min kropp.
Med en mage som är smulans mjuk, och med armar som är mjuka.
Men nej, det måste till mer än så för att får strama till det på kirurgisk väg.
Vilket alltså inte är aktuellt för mig.
Och jag är helt nöjd med det.

Min relation med J.
Nej. Det finns ingen. Överhuvudtaget.
Jag har inte sett honom sedan det blev slut mellan oss.
Varken träffat honom öga mot öga, eller sett honom på avstånd.
Jag har inte pratat med honom i telefon heller.
Jag hoppas det svarar på kommentarer om att han skulle sova hos mig ibland när
han är i stan. Eller låna min lägenhet när jag inte själv är hemma.
Eller att vi umgås.

Ja. Kontakt har vi haft.
Just när det blev slut hade vi kontakt, via sms och mejl om de praktiska sakerna.
Och jag har hjälpt honom med en text han ville ha skriven.
Kontakten det innebar gjordes via mejl.
Jag får sporadiska länkar skickade om kul evenemang och skivor han tänker sig att
jag borde kolla in.
Vilket jag inte riktigt räknar som kontakt. Då jag inte svarar.
Inte en ömsesidig kontakt.
Jag har varit väldigt tydlig här på bloggen om hur jag tänker kring honom.
Vad jag känner inför honom.
Han var en stor del av mitt liv. På många sätt.
Vilket lär ta tid att bygga upp mig själv ifrån.
Så nej.
Vi har inget med varandras liv att göra.
Ingen ömsesidig kontakt på något vis.

Jag antar att ni som känner mig blir lika förvånade som jag när ni läser det här.
Haha, what the hell liksom?
Åter igen, mitt ansvar i det här är stort.
Jag ska vara mer noggrann med att vara nyanserad.

Och låt oss alla komma ihåg att det man hör sägas inte alltid är helt verklighetsbaserat.
Ibland inte ens med en enda bokstav.

God måndagskväll på oss alla.

Förändring. När jag lånar andras ögon.

Söndagskväll på gång hörrni! En bra sådan.
Måndagen i morgon kommer att kännas enkel, jag har nämligen en riktigt kort
arbetsvecka på gång.
Jajamän, Linda och jag åker som bekant till Stockholm redan på onsdag morgon, så denna vecka arbetas det bara måndag och tisdag.
Inte dumt det, om jag får säga det själv.

I vilket fall.
Har kollat över vad jag ska ha med mig.
Festivalande mår gott av lite planerande, ett inlägg om hur jag förbereder mig kommer.
Solskyddet, det obligatoriska, är numera inköpt.
Brände mig i lördags och blev med det väldigt påmind om det viktiga med solskydd.
Om jag ska kunna vara i solen mer än 10 minuter.
Å andra sidan, skugga är fina grejer det med. Inget snack om den saken.
Däremot brukar skugga vara hårdvaluta på festivalområden solstekande dagar.
Så det är bara att förbereda sig för att fixa sol.

Röstandet är också avklarat.
Ställning är tagen både angående Europaparlamentet och centrumbrofrågan.

Det enda som står mellan mig och ett antal osedda Glamour-avsnitt är detta inlägg.
Direkt det är postat åker jag till Los Angeles.
(Något märkligt har hänt angående Glamour. Förr följde jag det slaviskt varje dag,
och nu inser jag att jag har 8 (ÅTTA!) avsnitt osedda. Skärpning genast!
Jag menar, jag måste ju se hur de går för de manliga männen och de kvinnliga kvinnorna!)
Såvida jag inte totalt drunknar i den glamourösa modevärlden där familjen Forrester
regerar kommer även den gamla serien Nip/Tuck att dammas av.
Någon som minns den vassa godingen som levererade en hel del oväntade vändningar?
En lugn kväll är vad som kommer att hända, med andra ord.

Tillbaka till gårdagens inlägg.
Det mörka.
Som inte är så mörkt som det kanske verkade.
Utan som skimrar i rosa utan att man ens behöver titta noga.
Det är mer en påminnelse om vad som är min verklighet om jag inte jobbar på det.

Vad som gör att jag faktiskt har börjat vrida den sneda självbilden rätt hittar jag
enkelt förklaringen till.
Laget. Mina vänner. Och jag själv.
Japp, jag har världens bästa människor omkring mig.

Den stora skillnaden är att jag har kollat över mitt umgänge.
Det senaste året.
Vem jag umgås med. Både som jag träffar och som jag hörs med på annat sätt.
Det destruktiva i mig gillade andra destruktiva människor.
I stort och smått.
Där kan man själv göra ett aktivt val.
Om man vill.
Fortsätta eller förändra.
Om man har alternativ.
Vilket jag hade.
Ungefär de bästa alternativ ett liv kan erbjuda.

Mina vänner.
De är alternativet.
De nära vännerna jag har.
De som enkelt ryms räknade på mina båda händernas samtliga fingrar.
Jag har, av någon märklig anledning, alltid knutit starka och varma vänskapsband.
Jag tycker om vänskap på det viset.
Några få, som jag känner väl. Som känner mig väl.
Varvat med mer ytliga bekantskaper. Roliga och givande även de.
Jag kallar dem kompisar. Till skillnad från de jag har närmare mig, som jag kallar vänner.

Jag gillar väldigt många människor, inte bara de jag har närmast.
Jag är en social enstöring. Om man kan vara det?
Jag gillar att träffas på fest. Fara ut och äta. Träffas för fika.
Samlas hos någon och bara prata bort tid.
Det gör jag gärna med alla jag gillar. Inte bara de som står mig nära.
Vad jag försöker få fram med en uppsjö ord här är att jag tittade över
vilka jag ville ha i mitt liv.

De nära vännerna var givna. Självfallet.
Jag tittade över de jag hade lite längre ifrån mig.
Var lite krass med mig själv, tänkte över vilka jag mådde bra med.
På riktigt.
Och med vilka som jag förvisso hade jäkligt kul med, men som gav en
ångestframkallande bismak.
En del föll bort, och en del såg jag till att ha ännu närmare mig.

När det var gjort står jag kvar en samling människor omkring mig som jag verkligen gillar.
Allt från de jag umgås med i det närmaste veckovis, till de jag träffar för en
fika en gång i halvåret eller mejlar med med många månaders mellanrum.

Det valet, den rannsakningen, har gjort underverk.
Jag vet inte riktigt hur.
Jag vet bara att.
Och det räcker.

För vad jag egentligen är att använda mig av dem.
Att glida lite på vetskapen om att de gillar mig.
För att hitta något med mig själv att gilla.
Förstår ni?

Något hos dem gillar mig.
Uppenbarligen.
För de vill umgås.
Liksom helt vanliga saker gör vi.
Promenerar, pratar i telefon, sms:ar idiotiska saker, mejlar, dricker vin, ligger
i soffan och pratar, går på stan, äter lunch, ja men liksom allt man kan tänka sig.
Och det gör de för att de gillar att umgås med mig.
Och jag gör det för att jag gillar att umgås med dem.
Jag använder den vetskapen för att ta steget ur den jävla sörjan jag försökte förklara
i mitt förra inlägg.
Jag använder oss.
Och det fungerar fantastiskt.

För det är med dem jag kan öva gränssättning.
Det konturskapande K och L jobbar så hårt med mig om.
Gränssättning låter skarpt.
Konturskapande låter mildare.
Vad det handlar om är att jag övar mig på att säga vad jag vill.
Vad jag tycker. Vad jag tänker. Vad jag känner.
Och jag gör det där jag är som mest trygg.
Med de människor jag redan vet tycker om mig.
Familj. Vänner.

För ett år sedan skulle jag exempelvis inte frågat Erika om det skulle passa att dricka vin
till helgen.
Jag skulle ha väntat att hon frågade mig istället.
Med resultat att det kanske inte blev av. Eftersom ingen av oss visste att den andra
ville träffas och umgås.
Eller som att fråga Katta om en promenad en vacker lördag eftermiddag.
Nix.
Jag var rädd att hon inte ville.
Haha, vi pratar om Katta. Den snälla Burebon, och inte någon annan.
Inte ens där klarade jag av att föreslå något.
Och Stina, haha ja men herregud, hade hon inte frågat mig om Amon Amarth i Stockholm
för ett halvår sedan, ja då hade det inte blivit av.
Och Linda, som jag känt sedan jag var 4 år… låt mig bara säga att det
inte är min förtjänst att vi åker till Stockholm tillsammans.

Jag har precis hur många exempel med fler personer iblandade som helst att välja ur.
Där jag förr inte kunde förmå mig att föreslå vad jag ville, med risk för att de inte
skulle vilja umgås med mig.
Mina egna jävla nära vänner.
Då förstå vi precis hur knepigt det blir när självbilden är på glid.

Så mycket har hänt det senaste året.
Jag är fortfarande väldigt försiktig.
Ofta.
Men framförallt har jag lärt mig att bli mer tydlig.
K och L, mitt Lag, har jobbat målmedvetet med mig om min tydlighet.
Det har gett resultat.
Jag är långt mer tydlig nu än någonsin.
Med rätt personer kommer tydligheten nästan enkelt.
Då säger jag vad jag vill, vad jag önskar.
Och lyssnar på vad den andra svarar.
Det här ska inte förväxlas med att jag inte kompromissar.
Tvärtom.
Jag är tydligt, och den andra blir ofta tydlig tillbaka.
Och utifrån det styr vi ihop så det passar båda.
Det fungerar bra tycker jag.
Det fungerar bättre och bättre.
Det är helvetes ovant och många gånger sliter det till i magen av den välbekanta
ångesten som alltid kom då jag var tvungen att göra mig till en sittande måltavla
genom att vara tydlig.

Jag förundras nästan varje dag över de val jag numera göra för mig själv.
De saker jag tar mig för.
På hur jag umgås med människor.
Det rädda har mildrats.
På ett fenomenalt sätt.
Kanske att jag alltid kommer att vara lite försiktig.
På ett inkännande sätt.
Men min tydlighet är något jag gillar.
Det gör att jag mer aktivt formar det jag vill ha, det jag strävar efter.
I stort och smått.
Det var inte ett alternativ förr. Men det är det nu.

Och det här sammantaget har gjort att de skeva självbilden börjar vridas rätt.
Jag lånar andras ögon. Andras känslor.
Tills jag står själv med rak rygg, avslappnad kropp och med blicken lugnt framför mig.
Tills jag känner att jag faktiskt går att tycka om.

Nu ni, nu är det såpoperornas flaggskepp som hägrar.
Låt oss alla ha en härlig söndagskväll.

Självbild.

Ointressant.
Tråkig.
Osmart, i stil med ointelligent.
Lat.
Fake.
Slarvig.
Värdelös.

Det här är vad jag vet om mig själv.
Alla dagar, förr.
Inte alla, längre.
Men det ligger ruvande. Där under.
Även när jag känner mig väldigt tillfreds med mig själv hotar det under ytan.
Därför vet jag värdet av att fortsätta arbeta för att vrida det här osunda till något sunt.
Till något mer vänligt för mig själv.
Så att det funkar de flesta dagar.
Utan att något hotar under ytan.

Vad betyder de, de negativt laddade orden här ovan?
Det ska jag försöka förklara det i det här nattsuddande inlägget.
Vad orden innebär för mig. Att vara.

Att jag är ointressant.
Betyder att mina anekdoter om saker jag gjort eller stött på
inte är kul eller intressanta nog att roa eller lyssnas på för andra.
Därför berättar jag sällan om mig själv.
Jag låter som regel historier, kul, annorlunda, galna eller ledsamma stanna inom mig.
För att inte riskera att tråka ut andra.
För att inte riskera att andra ska förstå att jag är ointressant.

Det här gör i sin förlängning att jag BLIR ointressant eftersom jag inte delar med mig av mig själv.
Andra vet väldigt lite om mig eftersom jag inte säger något.
Undantaget de som känner mig väl.
Och några få som jag av någon märklig anledning liksom ok:at likafullt och därför berättar saker om angående mig själv till.
Vad jag tycker, tänker, gillar, inte gillar.
Märkligt. Mycket märkligt.
Utan oftast lyssnar jag istället.
En väldigt bra egenskap, men i möten med andra människor inser jag att det är A och O att det är en växelverkan.
Lyssna men också dela med sig.

Att jag är tråkig.
I en betydelse som ligger kant i kant med att vara ointressant, innebär att ju mer jag berättar om mig själv desto tydligare kommer folk att förstå att det inte finns så mycket spännande och intressant med mig.
Det vill säga, de kommer att förstå att jag är tråkig.
Att det som intresserar mig förmodligen är tråkigt i andras ögon.
Alltså låter jag bli att berätta om det.
Tråkig även ur ett humorperspektiv finns också på kartan.
Liksom att jag inte är rolig nog att få andra att skratta.
Att min humor är för vass och för hård för att platsa hos andra.
Det gör att jag läser av folk ordentligt innan jag skämtar på det sätt som roar mig.
Vilket förvisso är okej, att läsa av människor alltså.
Däremot blir det lite snett när det leder till att jag upphör att vara mig själv.
Istället för att, mer naturligt, tona in mig själv med andra, och på så sätt vara mig själv på ett sätt som passar fint med andra.

Att jag är osmart lika med att vara ointelligent innebär lite olika saker.
Rent kunskapsmässigt är en del.
Liksom avsaknad av kunskaper vi fick med oss grundläggande från skolan.
Saker som skoltiden alltså handlade om i stil med kartor, både Sveriges och världens.
Politik, samhällsstrukturer, historia… herregud jag är en katastrof då det gäller sådant.
Allmänbildningsmässigt ligger jag galet risigt till.
Det är anledningen till att jag inte spelar Trivial pursuit annat än i lag.
Och verkligen helst inte då heller.
Det är väl få gånger som ens allmänbildningskatastrof syns så tydlig som då.

Även då det gäller att förstå sammanhang märks det ointelligenta hos mig.
Förmågan att kunna dra slutsatser.
”Om a ger b, hur blir då c”-aktiga slutsatser. Den typen av sammanhang.
Där man måste vara smart. Ha ett sinne som flyter fritt.
Det gäller speciellt där utebliven smarthet syns då den är direkt mätbar.
Antingen kan du räkna ut sambandet eller så kan du inte det,
Och osmart i betydelsen att inte förstå skämt… hilfe…bara tanken på det…

Att jag är lat.
Vad betyder det?
Ingen vill framstå som lat. Ingen. Det är ett skällsord.
Bekväm, dess mindre laddade syskonord, är snudd på lika illa.
Fult, fult.
Jag har hört det många gånger sägas till mig.
Direkt och indirekt.
Och något jag hellre jobbar ihjäl mig för att inte framstå som.
Inte för att jag vill, för ibland är jag trött och inte orkar, men för att alternativet, att framstå som lat är helvetes långt värre än vilken trötthet som helst.
Att andra ska tro att jag förväntar mig att de ska göra saker åt mig, eller hjälpa mig, nej. Och åter nej.
Och när någon gör det, då blir det nästan ännu värre, för då vet jag inte hur jag ska tacka tillräckligt för hjälpen.
Med den påföljd att jag hellre ger tillbaka för mycket, ni vet, så att den andra blir förlägen, för att de inte anser att deras hjälp var i storleksordningen att det motsvarar det jag tackar för.
Så att ta emot och inte få tacka eller betala tillbaka med något, det är bland det knepigaste som finns. Det orsakar en satans ångest hos mig.

Att jag är fake.
Eller fejk om du föredrar den stavningen…
Ja ni, det betyder att jag vet det är bara en tidsfråga innan folk kommer att förstå att jag är en fake.
Att vad det gillar hos mig inte finns, och att deras syn på mig strax kommer att krossas.
Att de ska förstå att vad det gillar med mig inte är på riktigt.
It´s just a matter of time.

Prova leva med den känslan… den gör att jag blir rädd för att öppna munnen, för att prata. För då riskerar jag att avslöja mig själv.

Att jag är slarvig, är kusin till lat.
För mig. Vilket betyder att det inte är okej för mig att vara.
För vem gillar den som är slarvig, eller lat?
Precis.
Jag blir löjligt noga för att undvika detta. Noga på ett sätt som inte behövs.
På ett sätt som gör att jag heller sällan blir nöjd.
För det mesta går saker och ting att förbättra. Perfektion är en flytande gräns.
Det som är perfekt utfört för dig behöver inte vara det för mig. Och vice versa.
Jag ser till att verkligen inte prestera i underkant.
Så slarvig, nej, jag slår mig själv blodig alla de gånger jag inser att jag missat något som jag inte ville eller hade för avsikt att missa.

Att jag är värdelös.
…ordet i sig är förkrossande i sin betydelse.
Det betyder att något saknar värde.
I det här fallet, att någon saknar värde.

Säg mig, vem vänder inte ner blicken i marken med den vetskapen om sig själv?

När du vet att det du tycker inte spelar någon roll. Det du känner inte spelar någon roll.
Att det du tänker inte spelar någon roll.
Att det du vill inte spelar någon roll. Att det du inte vill inte spelar någon roll.
Skulle du gå med höjd blick då?

Vad som händer är att man börjar utplåna sig själv.
För att inte tycka, känna, vilja och inte vilja.
För visar jag det inte, då gör det heller inte lika ont när det struntas i.
Vilket faktiskt stämmer. För slutar man visa, då blir det inte lika viktigt för en själv heller.
Och då gör det inte lika ont att bli struntad i.
Man strävar efter att inte visa något.
För att slippa göra sig till måltavla.
För att slippa bli påmind om sin egen värdelöshet.

Ointressant.
Tråkig.
Osmart, i stil med ointelligent.
Lat.
Fake.
Slarvig.
Värdelös.

Nu vet ni vad jag vet om mig själv.
Det ni ser ovan är min självbild.
På hur jag ser på mig själv.

Den är inte sann. Eller sund, för den delen.
Jag vet.
För vore jag så då skulle ingen tycka om mig.
Och det gör folk.
Min familj, mina goda vänner, en del andra.
Jag vet.
Och samtidigt klockar det perfekt in på en av ovan nämnda destruktiva punkter.
Nämligen känslan att vara fake.
Min familj och mina vänner… vänta bara när de ser igenom mig.
Det är bara en tidsfråga.
Och då ligger jag jävligt illa till.
Men nej, förnuftet kommer ikapp mig.
1 år senare så kommer förnuftet ifatt mig. På det sätt att det lugnar mig.
På det sätt där andras ord inte hånar mig lika högt längre. Lika intensivt.
Mitt förnuft säger vänligt att jag inte behöver veta varför familj och vänner tycker om mig.
Utan bara vila tryggt i att de faktiskt gör det.

En galen självbild är inte något man skaffar själv.
Den byggs av andra. Utifrån, med andra ord.
Andras syn på dig blir till slut din syn på dig själv.

Färden till den här självbilden har varit lång.
Vilket i det närmaste har cementerat den hos mig.
Det var Laget på Kliniken som fick mig att börja tänka på andra sätt om mig själv
De fick mig att ifrågasätta min självbild.
Och ta reda på vems röst det egentligen är jag hör säga allt det där.

Så jag vet vart den kommer ifrån.
Det är inga konstigheter med det.
Grunden är lagd i tidig ålder av min pappa.
Hans och min relation är inte riktigt den jag önskar att den skulle vara.
Den har aldrig riktigt varit det.
Däremot gör jag inget för att den ska bli det heller.
Jag anser att det är försent. Jag har faktiskt ingen lust att försöka.
Relationen är fungerande.
På det sätt att jag håller den på en artig nivå.
Där jag inte känner just något.
Vi är artiga och trevliga med varandra.
Vi hjälper varandra om den andra vill ha hjälp.
Vi pratar och äter ihop utan problem.
Men jag känner inte så mycket.
Det är en stor sorg i sig. Men nu är det såhär. Och jag har accepterat det.
Jag rör inte upp något längre.
Jag låter det vara.
Hans sätt att vara förälder till mig kommer jag aldrig att vara okej med, men det är inget som går förändra nu.
Min ilska och min besvikelse syns ändå. Fastän jag säger att jag inte känner.
Mina blanka icke-känslor är resultatet av att inte känna.

Grunden ovan var just så pass lagd när en pedofil dök upp i mitt liv.
9 år av den förvridna människan lämnade inte mycket känsla kvar av värde hos mig.

De relationer jag haft med partners sedan har var färgade av mina känslor av att inte ha något värde.
Jag hade tur, en av dem visade sig vara en fin kille likafullt.
Inte i början, men utan tvekan senare.
Honom är jag god vän med idag, hundra år efter att vi var tillsammans.
Vi visade oss fungera betydligt bättre som vänner än som partners.

Min senaste relation har jag skrivit mycket om här, så den börjar ni ha koll på.
Den har (är) svårast att bearbeta.
11 år är lång tid.
Och den är i så färskt minne.
Mycket hinner dödas på den tiden, tänker jag.
Vilket gör att det är mycket som behöver byggas upp igen.

Vilket skulle visa sig vara fullt möjligt.
Det senaste året är ett bevis på det.
Jag har gått från att vara helt övertygad om att allt ovanstående stämmer då det gäller mig som person.
Laget, K och L, har jobbat med mig en hel del.
I enskild terapi, i gruppen ”Konsekvenser av våld” och i Öppna.

Det är stora saker.
Att vända en snedvriden självbild rätt.
Och att måsta bygga upp en självkänsla.
Men utan tvekan är det fullt möjligt.
Vilket gör mig väldigt glad. Och trygg.
Jag vet att det kommer att ordna sig.
Jag kommer inte att se mig med så hårda ögon om ett tag.
Men det hänger på mig, att ta mig dit.
Ingen kan göra det åt mig.
Varma och vänliga ord, sagda av människor jag tycker om hjälper.
Men de förvirrar lika mycket.
För de krockar med det som tidigare sagts mig.
Jag blir kluven.
Kämpar för att tro de vänligt sagda orden.
Men jag fnyser inte åt dem längre, eller avfärdar dem utan att ens låta dem passera mig.
Nu tar jag emot orden, känner på dem, väger dem.
Och vissa gånger behåller jag dem.
För vissa gånger känns de sanna.
Som den person jag är, som jag ser på mig själv.
Innerst inne

Det är komplicerat det här. Jag vet.
Och det är galet svårt att förklara på ett vettigt sätt.
Att göra det förståeligt.
Jag ser det nu när jag försöker.
Vilket jag gissar att ni ser klart och tydligt.

I vilket fall.
Just nu kommer jag inte längre i det här ämnet.
Så jag avslutar det innan jag komplicerat det ytterligare.

Det börjar vara dags att göra natt.
Jag är på allra bästa av humör, omän det här är ett svart inlägg.
Jag befinner mig tveklöst på ett väldigt bra ställe i livet.
Där saker förändrats till det bättre på en rad olika sätt.
Som gör att jag trivs väldigt bra med livet.
Och faktiskt även med mig själv.
Jajamän, förändringens tider är här. Och har varit så det senaste året.
Det finns mycket att gilla med det.

I kväll har det åskat.
Rejält.
Flera timmar.
Otroligt mysigt.
Jag har alltid gillat åskan.
Den känns farlig och lockande på samma gång.
Kraften i den är enorm.
Jag blir mållös när det går kraftig åska.
Blixtar som lyser upp, vars laddning känns i precis hela kroppen.
Och det dova mullrandet som liksom varnar.
För att när det kommit närmare, liksom slita sönder himlen öronbedövande.
Fantastisk.
Många gånger har jag befunnit mig ute på sjön, liksom inte hunnit tillbaka.
Det nappar nämligen väldigt bra i åskväder. Så för mig som gillar att meta är åskväder bra fiskeväder, vilket gör att man gärna är ute så länge som bara möjligt.
Däremot gillar jag inte utsattheten av att befinna mig på sjön i åska.
Jag sitter hellre på en altan, där regnet liksom hotar att knäcka taket.
Utomhus vid åska, på ställen jag känner mig trygg, det är grejer det.

Tidigare ikväll hade jag sjön alldeles framför mig.
Det var i det närmaste kolsvart ute, vilket gjorde att blixtarna blev fantastiskt vackra.
Jag räknade antalet sekunder mellan blixt och smäll.
Insåg att ovädret kom närmare.
Regnet tilltog.
Spänningen och förväntan likaså.
2 sekunder mellan blixt och smäll.
Åskan formligen slet sönder.
Mysigt.

Ett fantastiskt sätt att njuta av en kväll på.
Jag må alltså just ha postat ett mörkt inlägg, men tro mig, ingenting känns mörkt inombords.
Tvärtom.

Du vill ha en Golf.

Förra lördagen körde jag familjen Skogly till en namngivningscermoni tillika bröllop.
Färden gick i makarna Skoglys ena Volvo.
Nämligen V70:n.
Gerd, deras 240, fick vila på uppfarten dagen till ära.

Mellan skjutsning och hämtning hade jag V70:n ut till stugan.
Här nedan ser vi några av de många punkter som gör att min silverkula till Golf drar längsta strået i jämförelsen med deras bil från hitresidan av millennieskiftet.

· Min Golf har fantastisk ljudnivå. Även den mest lomhörda ges chansen att höra igen.

· Min Golf har fantastisk komfort. Dess vibrationer gör underverk för muskler som stelnat till.

· Min Golf är en sparbössa. Fortkörningsböter på sträckor med en hastighetsbegränsning på 90 km/h är tämligen osannolika.

· Min Golf är rena hälsovinsten. Alla känner vi väl till bastuns finfina egenskaper för hälsan!

Det ni!
Inte illa pinkat av en Golf diesel från -93.

God lördagsmorgon på oss alla!

 

 

När naturkrafter samarbetar.

Nu ska jag berätta för er lite av vad jag pysslat på med i vinter och i vår.
Och kommer att göra under hösten.
Jag har kallat det Projekt Ö.
Kanske låtit lite hemlighetsfull genom att endast nämna det, och sedan inte berätta något mer.
Ni vet, säga A men inte B.
Jag vet, ingen gillar sådant. Inte heller jag.
Det har inte varit min avsikt.
Jag borde kanske inte nämnt något alls.
Men då det är något som ligger mig varmt om hjärtat och har stor påverkan på mig, har det varit i det närmaste omöjligt att inte nämna det. Omän bara i små korta meningar.

Jag tror mig ha hittat en balans tillräckligt bra för att kunna skriva vad det handlar om utan att för den skull äventyra andra människors integritet.

Det här inlägget kommer att bli en hyllning till dem, som liksom jag själv är involverade.
Till oss.

Projekt Ö är en helt odramatisk förkortning på Öppna.
Vi kallar det för ”Öppna”. Helt enkelt.
Namnet kom till av en ordlek i samma minut som det inledande mötet avlutades.

”Öppna” syftar på att öppna ögonen.
Vilket hela projektet går ut på.
Det har som syfte att öppna ögonen på den som ser det. Men inte förstår.
Vi vill öppna ögon.
För det kommer att bli för allmänheten. Här i Skellefteå.
Projekt Ö är något så annorlunda och användbart som ett samarbete mellan psykiatrin i Skellefteå och Västerbottensteaterns UngHästen.
Ett steg i ”Psykisk hälsa i fokus 2014”, där vår kommun samarbetar med landstinget.
Och jag är den mest tacksamma någonsin att få vara en del i det.

Vi tar det från början.
För 1 år sedan nåddes jag av projektet för första gången.
L från mitt Lag pratade med mig om det tänkta samarbetet mellan Psykiatrin och Västerbottensteatern.
I det läget var det bara ett önskemål om samarbete, inga pengar var klara.
Jag blev tillfrågad om jag ville vara med, om det skulle bli av.
Vilket jag svarade ja till.

Jag har haft förmånen att träffa UngHästen i annan terapiverksamhet, jag vet hur saker kan förändras när de är inblandade.
Att få chansen att arbeta ihop med dem kändes fantastisk för att inte tala om lockande.

Den här gången skulle det handla om mäns våld mot kvinnor.
Med en tydlig målbild om att skapa förståelse.
Att helt enkelt öppna ögonen på människor.
Om vad våld är.
Hur det kan se ut.
Vilka enorma krafter som sätts i rörelse.
Om processer.
Om att ingen, absolut ingen, efter att ha sett föreställningen kommer att ställa frågan ”varför går hon inte?”.

Den frågan, den vanliga, som är så provocerande för oss, måste få ett avslut.
Ett svar.
Enda sättet att få ett upphörande av den är att minska människors okunskap.
För den frågan är ställd enbart av okunskap.
Vilket är skrämmande.
Med tanke på hur hårt Sverige har jobbat, och ligger i framkant, då det gäller att motverka mäns våld mot kvinnor.
Projektet skulle handla om att skapa förståelse, om att öka kunskap.

Projektet visade sig bli av.
Fler tjejer med historia blev involverade.
I slutändan var vi 4 stycken som stod kvar och ville göra våra upplevelser hörda.

Vi började ihop med UngHästen strax före jul.
De var fantastiska. De ÄR fantastiska.
Malin, Niklas och David fick oss att känna oss mycket välkomna.
Den nervositet som var påtaglig från oss, den arbetade de metodiskt med direkt från start för att mildra.
Roliga, kreativa och galna övningar fick oss att slappna av och börja lära känna varandra.

För min egen del kändes det främmande bara att vara där.
Ihop med David och Niklas.
Eftersom de är män.
Och tja, män och jag är ingen höjdare.
Då.
Nu, faktiskt väldigt mycket tack vare just dem (och Stefan som kom att ansluta sig till vår grupp lite senare), har det förändrats.
Herregud, jag minns med all tydlighet dagen då de skulle guida oss genom teaterns lokaler.
Som är stora.
Vi fick följa med till allt från fikarum, kontor, där scenografi byggs, där kostymer sys, till förvaring av alla kläder som används, till scenerna, till bakom scenerna.
Jag tror minsann att vi fick se precis hela teatern.
Vilket var fascinerande.
Men höll på att bli riktigt galet också.

Vi var nere i källarplan, där kostymerna är samlade, vi gick genom korridorerna.
Vid något tillfälle kom jag att ha Niklas bakom mig.
Liksom bara gåendes, för källargången var trång och vi var tvungna att gå på led.
Då kom paniken.
Fastän K och L var med.
Fastän jag kände de andra tjejerna som medverkade.
Fastän David och Niklas redan hade visat sig vara bra killar kom paniken.
Jag klarade inte av att gå på led, i det trånga utrymmet med honom närmast bakom mig.
Pressen blev enorm.
Jag slutade höra vad som sades. Jag hörde, men jag förstod inte orden.
Jag slutade se vad som visades. Det blev bara ett myller av färger och former som inte gjorde någon helhet.
Jag slutade liksom fungera.
Hela min kropp var stel. Den var helt iskall.
Allt jag var medveten om var att han gick just bakom mig.
Att han hade David bakom sig.
Och att jag inte visste hur jag skulle ta mig upp från källaren.
Jag visste inte hur fan jag skulle ta mig ut.
Med den vetskapen, med dem bakom mig…
Jag fokuserade på K som gick 1 meter före mig.
Allt det välbekanta med henne.
Jag hade svårt att känna marken under fötterna.

När vi kom fram till vart vi var på väg, ungefär 50 meter senare och max 30 sekunder var jag liksom helt slut.
Som om jag sprungit ett maraton.
Mina ben var som av gelé. Och tröttheten kom.

Haha, himmel det är svårt att tänka mig nu… genomfina Niklas och David…
Det var omtumlande, och det satte ett inledande perspektiv på hur nära (långt) mig jag klarade av att ha dem.
Då.
Jag blev tvungen att förklara läget. De förstod. Eller jag vet inte om de förstod.
Men de tog reda på vad jag klarade av. Och vad jag inte klarade av.
Vi började där.
Vilket visade sig fungera fint!

Mötena blev fler.
Nu började projektet få konturer.
Idag är konturerna ganska klara. Planen är satt. Och mycket är öppet, på ett bra sätt.
Det behöver inte vara mer tydligt än vad det är i nuläge.

Alla möten vi har inleds på ett speciellt sätt.
Vi leker.
Vi skrattar. Herregud vad vi skrattar.
De gör övningar med oss.
För att få oss alla avslappnade, glada och med sinnen som är kreativa.
Vi gör mycket improvisation.
Där allas våra sinnen och hjärnor lossnar totalt.
För att skapa bästa tänkbara förutsättningar till när allvaret kliver in.
Vilket det alltid gör.
Fastän vi skrattar mycket.

Vi gråter också.
Vissa gånger vi arbetar ihop händer det saker ingen räknat med.
Berättelser som når dagens ljus för första gången någonsin.
Det är starka känslor i omlopp.
Jag hörde mig själv en kväll berätta om något som jag inte berättat tidigare i sin rätta version.
Jag förvånades själv…
Och gick hem med kaos inombords.
 
I vilket fall.
Tanken är att sätta ihop en föreställning av det vi berättar.
Det blir egentligen andemeningen av våra berättelser som kommer att bli hörd.
För vi är 4 stycken som deltar, som bidrar.
Våra upplevelser skiljer sig i mångt och mycket.
Men konsekvenserna är på många sätt identiska.
Vilket gör att vi relaterar till varandra. Enkelt.
 
Vi berättar, vi regisserar och de spelar.
Inför våra ögon spelar de upp episoder ur våra liv.
Inte stora episoder, tvärtom. Vardagsepisoder.
Korta minuter av våra liv, som vi själva inte tycker är något alls.
Som får dem att förundras.
Att skakas.

De gråter också.
Vissa gånger.
De förstår inte. De spelar helt de vi vill att de ska spela.
Men de får vår känsla.
Och det skapar väldigt starka känslor. Hos dem. Och hos oss.

Vad som händer när man får se dem spela upp det, precis som det var, är något oerhört.
Vi får säga exakt hur de ska agera.
Vi regisserar dem.
Minsta blick de använder, minsta krökning av munnen, minsta rörelse med huvudet, minsta skiftning i tonfallet.
De är vi.
I realtid.
Med oss som publik.

Jag har sett min egen frukost spelas upp.
Jag har sett mina episoder tagna ur soffan i fjällen spelas upp.
Det blev våldsamt starka upplevelser.
Du springer ett maraton sittandes på en stol.
Utan att röra dig en millimeter.
Jag var helt tillbaka. Min känsla var densamma. Exakt.
Igenkänningen när det var finpustat färdigt var total. Och samtidigt helt främmande.
De VAR han och jag.
Malin var jag.
Niklas var han.

Och då ser jag hur fel det var.
Och ändå är jag nästan helt bortkopplad från mina känslor. I det ögonblicket.
Som om jag vred av strömbrytaren för att inte känna.
Men det är omöjligt att inte känna i det läget.
Det går inte, omän man vill inte vill.
De kommer en under huden.
Inte helt fullt där och då, jag är för distanserad bitvis, men när jag kommer hem.
Då kommer det med full kraft.

Det som är starkast av allt är inte att se sin egen berättelse.
Det starkaste är att se Malin, Niklas, David och Stefans reaktioner.
Som om de inte förstår att de 3 minuterna vi just berättat om, som de just spelat händer.
Och för oss bara är vardagssituationer som finns i massvis.
Att det var vardag. Inget man längre reagerade nämnvärt på.
Små skitgrejer helt enkelt.
Att se dem behandla dessa med en sådan förvåning och sådan sorg (?) förändrar.
Och man inser att nej, det här är ju faktiskt inte normalt.
Sådant här är inte sunt.
På något sätt.

Jag tror vi för alltid kommer att minnas vad Malin, Niklas, David och Stefan gjort för oss.
De har öppnat våra ögon.
Deras känslor har fått oss att se oss själva, genom deras ögon.
Och när de gråter eller skriker i ren frustration är det svårt att inte beröras av det.
Om inget av något annat tagit sig förbi ens känslomur så gör deras reaktioner det.

K och L är närvarande.
I det närmaste hela tiden.
De står för kunskapen. De står för den fakta som finns. Vilken är omfattande.
Men relativt okänd. Hur fan nu det är möjligt.
De är bryggan mellan oss och teatern.
De förklarar det som behöver förklaras.
Vad som egentligen händer. Vad som pågår.
Vilka krafter det handlar om.

Vi är alla oumbärliga för det här projektet.
K och L med kunskapen, vi 4 med våra erfarenheter, och teatern med sin fenomenala förmåga att fånga och gestalta.

Jag kunde inte vara mer stolt och tacksam över att få ingå i det här sällskapet.
Jag säger det varje gång jag är där.
Det säger vi alla.
Vi tackar.
Vi är samtliga helt medvetna om vår betydelse för resultatet.
Jag känner K och L sedan tidigare som ni vet. Laget. De är välbekanta för mig. Mer än så.
De andra tjejerna, dem känner jag.
Vi som blev kvar i slutändan är gruppen ”Konsekvenser av våld”.
Vi vill att våra erfarenheter ska öppna ögonen på människor.

De är trygga för mig.
Jag beundrar dem. På så många sätt. De står pall.
Och jag står pall.
Jag kan för mitt liv inte förstå hur någon kan ha behandlat dessa underbara människor så illa. Det övergår mitt förstånd.
Det får mig att vilja skrika högt vissa gånger.
Vi bearbetar våra trauman uppspelade rakt framför oss.
Så nära att jag bara sträcker ut handen och når Malin, för att visa henne hur hon ska hålla gaffeln när hon spelar mig vid matbordet.

Min tacksamhet för att få ingå kan inte beskrivas i ord.
De som deltar förstår den.
Vi känner den alla.
Samtliga i Öppna känner den.

Några av mina texter ska vara med, lästa i sin helhet.
Jag känner mycket inför det.
Tacksamhet. Stolthet. Glädje.

Den 4 november kommer föreställningen att visas.
Den är för allmänheten.
Det kommer att bli en av de mer annorlunda dagarna i mitt liv.
Vet jag redan nu.

Det här är Projekt Ö, mina vänner.

Annars då?
Fredagen är påbörjad. Härliga lediga fredag.
Jag är på allra bästa tänkbara humör!
En sväng på gymmet alldeles nu är vad som händer. Kul!

Låt oss alla ha en absolut underbar fredag!