Det trassliga trasslar betydligt mindre nu.

God morgon!
Idag är jag på bättre humör.
Inte arg och frustrerad som senast vi hördes.
Sömn har en fantastisk förmåga att ta bort dåligt humör, eller vad säger ni?
Igår dök inget inlägg upp här på bloggen.
Jag minns inte när jag senast skippade en dag.
Nåväl, nu är jag tillbaka så nu slipper vi inte varandra.
I ärlighetens namn började jag skriva detta inlägg redan igår, men blev inte
färdig med det.
Behövde putsa på det innan jag släppte det kände jag, och igår var en mycket hektisk dag som avslutades på Casa Hawk med middag för att fira Affes födelsedag.
Därav att det välbehövliga putsningen inte blev av.
Förutom att fira Affe drack vi vin och såg rysare. (But why?!)
Ja inte Affe då, utan Erika och jag.

Men vi hade väldigt trevligt på Casa Hawk, trots rysare.
Mama Skogly hade dukat upp mycket gott till middag, vill jag lova.
Till allt det hade hon även köpt mat speciellt för mig, endast avsett för mig.
Precis hur mycket tror ni att det värmer?
Så nu sitter jag skönt tillbakalutad i den Casa Hawkiska soffan och bloggar såhär på morgonkvisten.
Vilket skönt sätt att spendera en morgon på!

Jag hoppas för övrigt även på att få nummer tvåa mig idag.
Haha jajamän, låt mig berätta om min önskan och förhoppning för er.
Det är nämligen exakt en vecka sedan senast.
Jag tycker att det börjar vara dags.
Riktigt dags, för att vara kristallklar.
Laxoberal ska strax drickas. För uppenbarligen behöver min mage och tarm lite övertalning då det gäller att släppa ifrån sig sin dyrbara last.

Nåväl, nu kör vi vidare med inlägget som var såpass viktigt att det behövde putsas på innan det släpptes.

Som jag väldigt argt och uppgivet hintade om härom dagen, innan min bloggpaus, så har jag ett pågående energiförlustsproblem i min absoluta närhet.
Min familj och jag är inte riktigt kompatibla just nu.
I alla fall inte riktigt så jag känner mig tillfreds.
Eller, min pappa och jag är det kanske inte så väldigt ofta till vardags i vilket fall.
Men vi brukar hitta ett sätt att förhålla oss till varandra som fungerar.
På sistone har det dock börjat trassla lite mer, gissningsvis för att jag
är en hel del i stugan då jag är ledig.
Vi håller oss liksom ur vägen för varandra på ett enkelt sätt, som funkar för båda.
Men på sistone har vi krockat ett antal gånger.
Vilket är tröttsamt som satan.
I alla fall för mig.
Han verkar fixa det betydligt bättre än jag, dessa krockar.
Han gör som han han alltid gjort, kräks ur sig och stormar ut.
För att 2 minuter senare komma tillbaka och vara som vanligt igen.
Som om inget hänt eller sagts strax innan.

Det fungerar inte för mig.
För mig ligger orden kvar längre än så.
Att då liksom lämna det som just sagts som om inget hänt… nej.
Ord sårar, om än de sägs under tillfällig ilska.
Och tja, min far har inte den verbala förmågan, så när jag frågar varför han sa
som han nyss sa, då blir han förbannad igen och stormar ut med några väl valda
ord. Igen.
Jag har levt så hela min uppväxt, jag gillade det inte då, och jag gillar det på inga
sätt nu heller.
Sägas bör i rättvisans namn att jag inte är bättre.
Inte ett dugg. Men på ett annat sätt.
Jag använder min verbala förmåga till att krossa honom.
Jag jävlas, jag retas medvetet med honom där han inte kan nå mig, genom att snurra upp honom på läktaren rent argumentationsmässigt.
Vanliga sådana som platsar i helt vanliga diskussioner, men syftet är elakt.
Jag gör det för att jävlas med honom.
Jag gör det för att att vinna över honom.
För att förödmjuka honom genom att visa att jag är mer intelligent än vad han är.
Vilket blir enkelt när han är underlägsen mig i att använda ord.
Jag vet ju att han inte fixar att svara på sådant. Men jag kan liksom inte låta bli.
Jag gissar att det är mitt sätt att försvara mig.
Och framförallt för att ge igen.
För en helvetes massa saker. Från många år tillbaka.
Men det leder ju självklart ingen vart.
Han kommer inte att förändra sig, tro mig, jag har försökt prata med honom
och förklara hur jag mår och känner när han gör sådär.
Men nej. Någon förändring har det inte lett till.
Och därför kan jag inte låta bli att jävlas med honom.
Liksom driva honom till vansinne när han jävlas med mamma eller mig.

Men det får inte mig att känna mig bra med mig själv.
Tvärtom.
Jag känner mig som dynga när jag gör såhär.
Jag tycker om min pappa, väldigt mycket, mitt i allt det här komplicerade.
Jag önskar och vill innerst inne ha en fin och varm relation med min pappa.
Och som jag beter mig kommer det aldrig att kunna hända.
Fast jag vet samtidigt att det inte skulle hända i vilket fall.
Men jag kan liksom inte sluta tänka att om jag bara skärpte mig och betedde mig snällt så skulle vår relation vara annorlunda.
Att vi skulle ha något mer med varandra än att liksom vara civiliserade.

Så vad som gäller är att jag måste hitta ett sätt att klara av de här
situationerna där vi krockar.
Utan att de gör ont och utan att det ligger kvar hos mig.
Så är det bara.
Däremot har jag inte lyckats lösa den biten i nuläge.
Jag känner att jag till slut liksom håller mig ur vägen.
Så att vi inte behöver mötas eller umgås.
Vilket är trist, för det är min pappa.
Och jag vill verkligen ha en fungerande relation med honom, sagt än en gång.
Jag vill att han ska tycka om mig. Vara stolt över mig.
Jag vet att han tycker om mig, det glimtar till ibland så att jag förstår det.
Och mamma säger att han gör det. Tycker om mig alltså.
Hon säger att han frågar efter mig, om hon hört om jag ska hälsa på dem
under dagen.
Jag blir alltid lika förvånad när mamma berättar det för mig.
För jag ger honom inga skäl till att tycka om mig.
Jag undviker ju honom, och pratar artigt med honom.
Eller jävlas i någon av alla sammandrabbningar.
Men jo, jag tänker mig att han tycker om mig, på sitt sätt.
Men det hjälper liksom inte.
Det är liksom för många hårda ord och skit som hänt under åren för att
jag ska fixa det.
Jag behöver en permanent förändring från honom för att jag ska kunna
möta honom med ett annat sätt.
Jag känner liksom att jag kommit till en gräns där jag tappat orken och kanske även lusten att förbättra vår relation.
Den blir tillfälligt bättre absolut, tills nästa gång jag säger eller gör något som inte funkar med hans sätt att se på det.
Då är vi tillbaka på ruta 1.
Och nu har jag kommit till det stadiet då jag inte längre vill lägga
mer energi på att försöka.
Utan hittar vi bara ett sätt att samexistera på samma ställe utan att
bråka alltför mycket, omän det betyder att vi i mångt och mycket utbyter artigheter vid ett middagsbord, är det okej.
Det kan ju faktiskt vara trevligt det med.
Samexistens, ja gärna.
Relation som fungerar som jag önskar, nej gissningsvis inte.

Samtidigt som pappas och min relation har blivit mer gnisslig, så har mammas och min relation också börjat trassla en del.
Det gjorde den även förra sommaren, jag gissar att det sammanträffandet på att vi ses långt mer på sommaren, eftersom jag gärna spenderar min lediga tid i stugan.
Det beror på ett antal faktorer för oss båda.
Till väldigt stor del beror det på mig.
Jag måste skärpa mig. Så är det bara.

En del av sakerna som trasslar kommer jag att kunna skriva om, eftersom det
riskerar att såra. Samt lämna ut på ett sätt som inte är vänligt eller okej.
En aspekt som jag inte nämnt här på bloggen, som har en avgörande roll i det här.
Det är inte hemligt på något vis, men jag kommer inte att prata om det här
liksfullt.
Det är av respekt för min mammas rätt till integritet och privatliv.
Jag har, som sagt, missat det vid några tillfällen, då det gäller henne, under de år jag bloggat.
Gånger då jag varit arg och besviken.
Och därmed skrivit om den här faktorn.
Men då har jag fått några vänliga och varma rader skrivna till mig från Vickan, som på ett mjukt sätt fått mig att se det ur mammas perspektiv, och då har jag ändrat min text, eller tagit bort den helt.
Just för att jag gjort det katastrofala misstaget att skriva när jag varit
arg eller besviken.
Vilket jag har som tumregel att inte göra, så länge det handlar om någon
annan än mig själv.
Handlar det om andra i relation till mig, då ska jag alltid vänta tills
de arga eller besvikna lagt sig.
För jag tappar nämligen perspektivet när jag skriver i det läget.
Och då tycker jag helt plötsligt att jag minsann får skriva vad jag vill,
så länge personen jag skriver om skulle hålla med om att det inte är någon
osanning jag kommer med.
Men så är det inte.
Givetvis.

Jag har inte rätt att skriva om andra med en perspektivlöshet.

Därför är jag glad de gånger då Vickan liksom fått mig att se att jag
gått längre än vad som är okej.
Det är så det ska vara.
Jag kan vara uppriktig här på bloggen, men det är fortfarande bara min synvinkel som kommer till tals.
De jag skriver om har ingen chans att säga sitt eller svara på det jag skriver.
Och att då skriva med mina ögon som är färgade av en frustration, besvikelse eller ilska blir inte bra.
Då är det bra om någon kan få mig att läsa om mina ord med ett vänligare inställt jag.
Vilket oftast får mig att vilja ändra min text, eller rent av ta bort den helt.

Likafullt, jag kommer att kunna skriva om trasslet som ibland på sista
tiden rispar i mammas och min relation.
Utan att det blir galet för någon av oss.

Hon och jag pratade länge härom kvällen.
Det kändes väldigt bra.
Nu förstår vi varandra bättre.
Och jag känner mig otroligt mycket gladare.
Kanske räcker det alldeles utmärkt med det samtalet.
Det kan mycket väl vara så att vi faktiskt förstod varandra så pass att
trasslet faktiskt upphör.
Vi hade det här samtalet förra sommaren också.
Då tog vi det i ett långt senare skede i trasslet, vilket jag är glad att vi inte gjorde den här gången.
Hennes och min relation är viktig för mig, hon betyder världen för mig.

Samtal, ärliga och uppriktiga sådana, är fantastiska.
Så mycket som vinns genom att lyssna.
Och så mycket som vinns genom att bli lyssnad på.
Samtal är verkligen the shit hörrni!

Det här kommer att bli bra.
Jag känner mig förvissad om det.
Annars så sätter vi oss i var sin del av soffan och fortsätter att prata.
Svårare än så behöver det inte vara.

Låt oss alla ha en härlig lördag.
Och ja, jag försöker ignorera att det pågår langos i vår stad i helgen.
Japp, Stadsfesten är synonymt med langos. För mig.
Och nej, friterat och jag går inte ihop.
Så denna festivalhelg undviker jag stan.
Just för att langos pågår där.

Jag pratar hellre med en gråsten.

Är på helvetes dåligt humör i afton.
Har haft ett antal absolut hjärndöda samtal idag.
Intelligenskvoten har legat farligt nära amöbastadiet.
Och det får mig att ruttna i huvudet.

Stimulans: 0.
Input: 0.

Så nu sitter jag här, och inser att Laget i tisdags hade väldigt rätt på
en rad punkter.
En av dem var att jag skulle må bra av mer tankemässig stimulans.
Jag tycker om att både tänka och prata.
Och då gäller det att göra det med människor som faktiskt stimulerar
och utmanar mig på det planet.
Liksom roliga, utmanande, rappa, vänliga och varma samtal.
I skrift eller öga mot öga.
Umgänge som stimulerar helt enkelt.

Idag slog det mig hur rätt de har i det.
Att jag är understimulerad rent intelligensmässigt.
För den här dagen har bjudit på alltför många hjärndöda konversationer,
som absolut inte gett mig någonting.
Tvärtom. De har tagit min energi bara genom att inte tillföra något.
Själadödande möten med folk skulle man kunna kalla det.

Och jag kräks ta mig fan en smula i min mun just nu.
Kanske kräks jag till och med över hela framsidan på min tröja.
Av tristess, irritation och frustration.
Jag ska skriva bättre om det här när jag inte är på det här humöret då
det mest kommer ovårdat språk från mitt tangentbord.
Jag återkommer i ämnet. Var så säkra.
Det här ska bli början på något nytt.

Over and out.

Dagen i korthet.

Min dag idag:

* Den dog en smula när jag i morse såg att min fina silverkula till Golf saknade luft
i ett bakdäck.
Jag fick genast ett tiotal nya grå hårstrån.
Felsökning inledd alldeles nyss när jag fick tag i en kompressor för att pumpa däcket.
I morgon bitti får vi se hur det ser ut.
Jag håller varenda tumme jag äger och har att klockan ska visa 2 kilo.
(Men jag tvivlar…)

* God mat har intagits. Jag har sannerligen varit den lyckliga gällande mat idag.
Erika, tack för suveränt god lunch.
Catrin, tack för toppengod middag.

* Ett mycket bra gympass och mer promenader än vanligt idag har förgyllt dagen.
Dels för det rent härliga med att röra mig, och dels för att matproblematiken
har hållit sig lugn TROTS mycket och god mat idag.
Haha, jodå, jag inser givetvis att matproblematiken var aktiv idag, det fanns
givetvis en anledning till varför jag la till extra promenader idag.
Men jag slapp huvudbryet med att räkna det som låg utanför min kontroll
att kunna räkna.

* Speglar bör man passa sig för.
Speciellt de som är gamla och är omgärdade av tidigare ägares plötsliga dödsfall.

* Att rodda 3 egna barn samt deras kompisar under lunchtid som mama Skogly
gjorde idag, fick mig att inse att jag har långt kvar till hennes multitasking-nivå.

* Min garderobs innehåll ökade rejält idag. Catrin, du är en pärla, tack!

Så tja, trots att min förbannade fittjävla Golf (i vanliga fall kallad min fina silverkula
till Golf) gjorde livet rejält surt för mig det första som hände när jag klev utanför
dörren i morse så blev dagen riktigt bra ändå.
En perfekt mix av kunder och privata saker har förgyllt.
I morgon bitti fortsätter troligtvis mina bilproblem törs jag nog gissa mig till.
Jag har nämligen väldigt svårt att tänka mig att jag kom undan så lätt som att
bara behöva pumpa det totalt platta däcket.
Jag hoppas kunna förtränga det tills i morgon bitti och med det sagt sova gott i natt.
Men tja, det tär sånt där…
Att Stadsfesten här i Skellefteå har dragit igång lär också märkas i natt.
Kvällsrundan med Alice innebar en hel del möten med glada och promillestarka människor.
Kul för dem absolut.
Särskilt om det betyder att jag får sova i lugn och ro, samtidigt som de är högljudda
och har kul någon annan stans än på Norrböle.

Jag tror jag slutar utlova inlägget om hur det gick på Kliniken va?
Jag håller uppenbarligen inte vad jag sagt, utan skjuter på det gång på gång.
Kanske kommer det i morgon, kanske kommer det en annan dag.
Det blir enklast och minst stressframkallande att hålla det öppet på det viset.
Nu är det nattdags för denna Degerman.

Låt oss alla sova gott.

Dags att sova. Batteriladdning med andra ord.

Klockan har blivit natt, mina vänner.
Det är dags för mig att sova.
Kvällen har spenderats i trevliga människors sällskap.
Först i Hjoggböle och sedan på Sunnanå.
(Märker ni skillnaden; i Hjoggböle, Sunnanå, märkligt men korrekt.)

Jag är trött nu och ska med start inom 15 minuter spendera ett antal timmar framöver i min säng.
Can´t wait!

I morgon ska jag berätta för er hur dagens träff med Laget gick.
Sneek peek i ämnet; er Cicci är fortfarande vän med Laget.
Och har heller inte drabbats av något som framkallade ett tvång eller behov av att baka
sirapslimpa avsedd att totalt frossa i efter mötet.

Det tar sig!
God natt på er.

I morgon kommer hösten.

Måndag.
Jag är nog fortfarande lite dygnvill…
Det började trassla för några veckor sedan då det var en storstadstripp
samt en hel del röda dagar som totalt förvirrade min veckorytm.
Så numera vet jag knappt vad det är för dag…
Måndag säger min almanacka mig.
Helt okej faktiskt, nedräkning till semestern är officiellt inledd.
Och sådant gillas skarpt!

Idag gjordes ett mycket bra pass på gymmet.
Jajamän, nu går det framåt.
Det ändrade upplägget fick det att lossna.
Men mer om det vid ett annat tillfälle.
Huvudsaken var att jag kände mig totalt genomkörd (läs överkörd) när jag
var klar. Vilket jag gjorde, mission accomplished.
Det är liksom den bästa känsla ever. Trött men samtidigt glad som fasen.
Haha, jajamän det gillas.

Förutom gymmet har det arbetats samt ätits lunch med vän.
En väldigt bra dag har det varit, so far.

I afton kommer jag att ta itu med en del mejl och sms som jag
av någon oförklarlig anledning liksom inte ägnat mig åt.

Jag hann svara på ett mejl i morse innan min första kund, vilket kändes bra.
För jag gillar ju att skriva, så både mejl och sms är kul grejer.
´Vilket får mig att faktiskt undra varför jag i hela friden inte bara
sätter mig ner och skriver, utan liksom skjuter upp det.

För sånt stressar.
Oerhört.
Att veta att jag borde svara på dem.
Framför allt så gillar jag ju att få dem, och väldigt mycket även att svara på dem.
Det är som att jag tappar fart om jag inte svarar på dem det första dygnet.
För gör jag inte det, ja då kan det gå dagar och veckor innan jag
får tummen ur.
Vilket både stressar och irriterar mig.
Och ikväll ska jag sätta mig ner med bra musik i lurarna och skriva.
Blir kul.

Jag jobbar nämligen aktivt på att göra mig av med de stressmoment som finns
omkring mig.
Det är inte många, men jag siktar på att eliminera precis samtliga.
Det är i allra högsta grad realistiskt.
Det finns ingen anledning att ha stressmoment omkring sig.
Om man inte trivs med det upplägget, givetvis.
Jag menar, de flesta av oss arbetar väl aldrig så effektivt som innan en deadline?
Exakt, precis så är jag också.
Men det är skillnad mellan uppgifter att utföra och nöjen.
Väldigt stor skillnad.
Så en annan typ av prioritering ska jag jobba mig fram till för
att få bort delar som gnager och som stressar.
Så jag känner glädjen inför de sakerna igen, på samma sätt som jag gjort tidigare.

Sedan, en annan sak som har börjat riva i mig.
Som jag inte längre kan blunda för är att i morgon är det tisdag.
No shit Sherlock, tänker kanske någon av er nu, det säger du inte?
Men jo, förutom vanlig tisdag mitt i en arbetsvecka så ska jag träffa Laget.
Det som nyss var hundra dagar bort, är helt plötsligt i morgon.
Japp, vi ska börja ta itu med ätproblematiken.
Om jag känner mig upplagd?
Nej.
Om jag sa något annat så ljög jag.

Jag mår nämligen bra såhär.
När jag kör på shaker, samt äter middag på helgerna.
Och ibland lunch mitt i veckan.
Jag mår så jävulskt bra. Jag känner mig pigg, stark och fokuserad.
Vilket ju är precis så jag vill känna mig.

Men nej, jag vet ju att det här är en ätstörningsgrej jag pysslar på med
så oavsett om jag mår mitt absolut bästa just nu så är det inte hälsosamt.
Så i morgon drar vi igång. Och jag kommer att vara redo.
Det kanske tar ett tag, men så får det vara.
jag har ju hållit på med det här sedan i tonåren, så jag förväntar mig ingen
egentlig quick-fix på det här.
Men samtidigt är jag relativt säker på att ångestproblematiken kring det hela
på inget sätt är svår.
Utan jag tror det är en rädsla för rädslan.
För att tappa kontrollen. Som jag alltid gjort tidigare.
Men som det inte egentligen borde var någon överhängande risk att göra,
för jag är inte ångestdriven som tidigare.
Alls.
Tvärtom.
Jag tänker mig att det senaste årets framsteg borde visa sig även här, när vi
börjar bena i det.
Därför känner jag mig tryggt förvissad om att det här kommer att gå bra.
Men det betyder inte att Laget och jag kommer att vara vänner igenom det här.
Haha, nej ni, knappast.
En tjurig Degerman lär visa sig.
När jag blir provocerad eller utmanad där jag inte riktigt fixar det, då kan
det tänkas att jag visar prov på mitt allra mest besvärliga jag.
Men även det brukar de hantera fint Laget.
Och vi brukar alltid hitta till gemensam mark.
Där jag kan stå stabilt utan att förlora mig själv totalt, vilket gör att den
tjuriga och totalt osammarbetsvilliga jag inte längre visar sig.

Ni hör hur jag peppar mig själv här va?
Vilket är ett måste.
För jag känner mig lite orolig. Eller rättare sagt osäker.
Det blir okänd och ny mark i morgon.
Jag har inte den blekaste aning om hur K och L tänkt sig upplägget nämligen.

Att jag sedan köpte en förpackning Modifast idag säger också sitt till
att jag inte riktigt är redo.
Skulle jag börja äta 7 mål per dag vanlig mat, ja ni, då kommer ångesten
förmodligen att få mig att blir riktigt destruktiv.
Jag hanterar den i rimliga doser. I rimliga nivåer.
Då fungerar jag rätt okej. Och det är så jag tänker mig det hela.
Att öka antalet vanliga måltider, utan att ångesten får mig att börja agera.

Idag är jag mycket nöjd med.
Jag har ätit vanlig lunch och kommer att äta vanlig middag. En måndag!
Det är stora saker.
Det är förändring i sig. Och jag hoppas att det kommer att kännas bra.
Även när jag svalt sista middagstuggan.
Det här kommer att gå fint.
VISST?!!

Sådär ja, nu är middagen intagen.
Hade rester av både lax och pasta och vad passar bättre då än att göra slag i
saken laxpasta mig till middag?
Recept ni hittar här.
(Jag bytte ut creme fraichen mot Milda Mat Extra lätt & fyllig 4 %.)
Det blev väldigt gott.

Jag insåg två saker under middagen.
1. Jag är rädd för den mätta känslan.
2. Jag vill gärna ha den mätta känslan.
Det är en kombo som inte är ultimat.
Det skapar motstridiga känslor.

För att skapa den mätta känslan utan att direkt äta sig till den finns
givetvis ett mycket enkelt trick.
Att äta långsamt.
Yepp, det stämmer.
Det är däremot inte speciellt kul. Nix, Mat som man gärna vill äta i någon typ
av normal takt, tänk er att då dra ut på det i 20 minuter.
Det låter kanske inte mycket, men tro mig, de flesta av oss äter vår middag
på 10 minuter. 15 minuter max.
Och jag, som äter mindre portioner, att dra ut på det i 20 minuter…
Jag antar att jag får ställa irritationsmomentet av att snigla i sig maten
mot att få en hyfsad mättnadskänsla.

Idag gick det lite sisådär med den saken.
Jag åt på 15 minuter. Och var inte mätt alls.
Så jag tog en halv husmans. Jag gillar av någon anledning att avsluta en
måltid med smaken av husmans.
Den halvan blev en halva till…
En hel skiva husmans blev det, som jag egentligen inte planerat för.
(45 kalorier, plus de kalorierna som smöret ger.)
Och jajamän, nu började ångesten komma.
Till det tog jag en stor sked pasta med pastasås ur kastrullen innan jag
var klar…

Det här kanske låter som ingenting för dig som läser.
Men låt mig vara kristallklar här, det är allt utom ingenting för mig.
Det här är blodigt allvar.
Det är liksom en försmak av vad som skulle kunna innebära att tappa kontrollen.
Just då känns det precis så.

Fast nu, 45 minuter efter avslutad middag har jag inte någon större ångest kvar.
Tacksamt!
Fast det kanske beror mer på att jag istället för att ta en 45 minuters runda i
skogen (som jag gör när jag kört ett pass på gymmet samma dag) bestämt mig
för att köra 65 minuter istället.
Det blir liksom mitt sätt att hantera att jag åt mer än jag tänkt mig.
Sunt?

Hahahaha, jag blir fan trött bara jag skriver om det här.
Förstår ni nu varför det är så enkelt att köra på shaker?!
Precis, jag behöver inte bry mig, jag behöver bara äta (dricka) dem och
sedan är allt klart.
Inte som nu, när jag undrar hur många kalorier jag kan tänkas ha fått i mig.
För jag vet inte.
Jag varken vägde eller mätte något av det jag åt.
Receptet var ett helt nytt sådant och jag höftade en del.
Så nu har jag ingen aning…

Vilket i sin tur ledde till att jag började googla 5:2 recept.
För de recepten är märkta med kaloriinnehåll.
Sedan att de ligger lite väl lågt i energiinnehåll-synpunkt för mig, tja
det må vara hänt, jag tar hellre det än att inte veta alls.
Vilket jävla cirkus.
Inte undra på att jag vill få hjälp med det här.
För det här är inget sätt at leva på.
Fullgott alltså. I mina ögon.

Jag var till och med tvungen att gå till spegeln efter avslutad måltid
bara för att försäkra mig om att blodådrorna fortfarande syns på min högerarm.
(Vänsterarmen är tatuerad så där syns ingenting av några blodådror.)
De står ut sådär underbart, och varje gång jag ser dem så mår jag jäkligt bra.
Det är nämligen 1 av 2 tecken på smalhet som jag letar hos mig själv.
Jag har till och med skrivit ett inlägg om det, hahahaha, jajamän,
här hittar ni det.

Nej, jag är inte frisk. Tro mig, jag vet.
Och i morgon börjar jag göra något åt det.

Hur i helvete ska det gå?

Pigg och redo för en söndag.

God morgon!
Nu ni, nu är jag uppstigen, ja sedan några timmar tillbaka i och för sig, men
med tanke på tempot denna söndag så känns det i det närmaste helt rätt att
börja inlägget med att hälsa oss alla god morgon!
Frukostshaken är drucken och jag är allmänt redo för en söndag.

Igår blev jag aldrig redo för något, utan jag sov och vilade i stort sätt hela dagen.
… och kvällen.
Samt åt gott mellan varven. Yezzz, surströmming och senare även varma mackor med
makrill slank ner i magen.
Jag var grymt saltsugen. Kan inte förstå varför…

I vilket fall, tröttheten från igår är helt borta, vilket betyder att jag är
helt redo för en avkopplande och slapp söndag.
Jag ska förbereda lite inför min kommande 25-års fest.
Det jag ska göra kräver en del tankeverksamhet, och då gäller det att inte vara
stressad det minsta då jag vill att hjärnan ska lossna lite rejält inför det
jag tänkt mig.
Resultatet blir annars inte det jag vill att det ska vara.
Det är något som jag vill göra för de som kommer och firar med mig.
Liksom en hyllning till dem. Och då gäller det att ha en helt lossnad hjärna utan
begränsningar att tillgå.
Det blir en bra söndagsaktivitet att ägna mig förutom en runda i skogen.

Självklart tar jag även denna stillsamma söndag i akt att berätta om dagen och kvällen
som gav mig huvudvärk och trötthet igår.

Jag följde alltså med familjen Skogly till deras sedvanliga midsommarfirande.
Husvagn och hela köret drog iväg till Varuträsk.
Er Cicci var nervös.
Att umgås med nya människor under så lång tid. Njae, det är verkligen inte min grej.
Det gäller att klura ut de sociala koderna för att ha en chans att få tillhöra.
Vilket inte är tvärenkelt när man är nervös.
Det blir lätt att man blir ytligt trevlig, vilket det inte är något fel med att vara,
men ytligt trevlig är inte riktigt det jag gillar.
Så jag ville något mer med min midsommar.
Nu ska det i rättvisans namn sägas att jag träffat samtliga tidigare.
Jodå, eftersom det är Erikas tjejgäng med respektive så har vi mötts under årens
lopp på diverse födelsedagsfiranden, möhippa och bröllop.
Så bekanta ansikten, absolut.

I vilket fall, vi anlände till Varuträsk vid 14-tiden.
Danne visade sig vara en fena på att backa stora ekipage, jag tror minsann jag
är imponerad än. På allvar.
Väl inkvarterade bet jag mig fast i Erikas rygg.
Gissningsvis har hon mina tandmärken kvar resten av sommaren.
Jag kände att jag behövde göra det för att liksom i lugn och ro känna mig för
i den nya atmosfären.

I min fasta beslutsamhet om att vara nervös och i full beredskap så
hade jag liksom helt förträngt hur trevliga dessa människor är.
Märkligt, för jag vet det ju. Av det jag träffat dem tidigare.
Att de sedan dess skulle ha förvandlats till några riktigt djävliga, otrevliga,
hånfulla och spydiga människor var ju inte direkt rimligt.
Men tja, nervositet, oro och ångest är starka grejer så de piskar liksom
det sunda förnuftet på flykten.
Insåg jag rätt fort.

Kajsa, tillika värdinna, fick mig att känna mig mycket välkommen.
Sedan dök Anette, som jag träffat många gånger och gillar som fan, upp.
Vilket kändes väldigt bra!
(Som jag, insåg när jag farit dagen efter, inte kramade hej då.
Inte okej!)
Och Kikki, glada och vänliga Kikki, hon kändes väldigt trevlig att träffa igen.
De är helskönt folk. Inget snack om den saken.
Å andra sidan, de är Erikas tjejgäng, vad annat är att förvänta?
Deras respektive är mycket trevligt folk också!

Erika gjorde ett toppenjobb med att se till att jag kände mig välkommen
och medräknad.
Jag kunde inte ha haft det bättre.

Det lektes en del under eftermiddagen.
Det enda lilla moment jag utförde gav träningsverk dagen efter, japp vältränad
som få är jag med andra ord…

Sedan hörrni, himmel vad vi åt gott.
Nu vet jag att många där har ett genuint matintresse, men allvarligt!
Himmel så gott vi åt.
Jag kommer att blogga om det när Erika lagt upp det på Smaskeli.
För här fanns mycket som fick smaklökarna att dåna, på ett bra sätt.
Vem hade anat att tomat, gurka och morötter med klickar av olika röror kunde
smaka så gott?
Och en förrätt där sparris och lax sa ”I do” till en sås som fick mig att
verkligen inse att den här förrätten ska jag själv bjuda på.
Middagen bestod av grillat.
Och en sisådär 35 tillbehör.
Kändes det som, i alla fall.
Där stod en jordgubbs-och-nånting-kompott ut i mitt tycke.
Mums.
Det var gott. Alltsammans.
Fantastiskt gott, till och med!

Dagen och kvällen var kall.
Som på många andra håll kändes det som om frosten hängde i luften.
Min klädsel, som var en mer festlig sådan, fick strax sällskap av en
mindre festlig hoodie som fanns nedpackad.
Mina läppar intog den karaktäristiska nyansen av lila som de gör direkt jag fryser.
Jag kan sällan och aldrig mörka när jag fryser.
Det syns på mina läppar direkt. Märkligt. Och irriterande.
Nåväl, kläder fanns gott om nedpackat och värmare fanns i uterummet där vi
firade vår kväll.

Vi hade också några musiktävlingar att roa oss med.
Tyvärr minns jag inte hur de slutade.
För som jag sagt en hundra gånger tidigare så har jag ett feltänk när följande
fråga ställs till mig;
”Cicci, vill du ha snaps?”
”Ja tack”. Svarar den feltänkande delen hos mig.
Så jag snapsade alltså.
Med precis samma resultat som alltid.
För jag klarar inte av att snapsa, sedan operationen.
Förut gick det finfint. Men inte nu.
Däremot tycker jag att det är jättekul.
Vilket blir en kombo där mitt redan förfriskade förnuft säger ord som det inte
ska säga!
(Mental notering, när den magiska frågan; ”Cicci, vill du ha snaps”, ställs,
då svarar jag; ”tack, för mig är det bra”.
Varenda gång. Punkt.)
Därav att jag inte minns om vårt lag spöade skiten ur motståndarna under
musiktävlingarna.
Men tja, jag förutsätter att vi gjorde det.
Det blir mycket mer trevligt så.

Sammanfattningsvis:
Min midsommar var en trevlig sådan.
Jag trivdes. Väldigt mycket.
Folket var vänliga och roliga och jag kunde inte ha känt mig mer välkommen.
Återigen, Erika gjorde ett toppenjobb med att låta mig bita mig fast i henne.
Jag är glad att jag for och inte fegade ur.

Gårdagen var dock en trött sådan.
Det slappades vilt i stugan. Samt alltså även åts god mat.
En mycket bra lördag där inte ett enda måste fanns.
Vilket gör att idag känner jag mig helt utvilad och väldigt redo för en
slapp söndag.

En skogsrunda med finAlicen, mattes lillgurka, mattes supersnorka,
är precis vad jag har lust med.
Jag känner för att spöa kroppen rejält.
Ni vet sådär så att svetten sprutar och man flåsar och har rejält
hög puls.
Det är något jag verkligen gillar med den kombinationen.
Det får mig att veta att jag använt min kropp till gränsen och det
tilltalar mig väldigt mycket.
Jag längtar efter det många gånger.

Sedan kommer jag att ägna mig helt åt hjärngymnastik ala 25-årsfestplanering.
Jag har haft det här (som jag låter lite hemlig om just för att jag vill att det
ska bli en liten överraskning för gästerna) i tankarna ett bra tag.
När det alltså är dags idag att sätta mig ner och skriva, så tror jag
att det kommer att komma enkelt till mig.
Är förhoppningen.

En härlig söndag med andra ord.
Hoppas er söndag blir en lika bra för er, som jag tänkt att min ska bli för mig.
Och grillat i afton, det finns mycket att gilla med den här dagen. Minsann.

Trött.

God kväll!
Galet seg dag i dag.
Hade en väldigt trevlig midsommarafton, vilket resulterade i en mycket lugn Cicci idag.
Vi hörs i morgon istället.
Då ska jag berätta om gårdagens firande.

God natt på er.
Exakt nu lägger jag mig för att sova.

Visste du att jag…

Låt oss köra en sådan här liten onödigt-att-veta-lista såhär
denna förmiddag!

1. Hur gammal är du om fem år?
25. Tänka sig, jag har fyllt 25 år de senaste 14 åren. I like it!

2. Vem tillbringade du minst två timmar med i dag?
Mamma. I förmiddags, innan jag åkte från stugan. Vi tillbringade dem inte
aktivt ihop, utan vi samexisterade mer på samma ställe. På ett bra sätt.

3. Hur lång är du?
165 centimeter. I själva verket 164 sådana, men tja jag tycker det låter smulans
kort, så jag skarvar givetvis uppåt.
I mina drömmar är jag närmare 180 centimeter dock.

4. Vilken är den senaste filmen du sett?
Pans labyrinth. En av mina favoritfilmer alla kategorier.
Den är fantastisk. Jag gråter varenda gång jag ser den. I can´t help myself!

5. Vem ringde du senast?
Gina.

6. Vem ringde dig senast?
Gina.

7. Hur löd det senaste sms:et du fick?
”Hej gumman. Vi har kommit till stugan nu. Kram”.
Fick jag från mamma igår afton.

8. Föredrar du att ringa eller skicka sms?
Båda sätten gillas av mig. Men inte med alla.
Det beror alltså på vem jag har kontakt med.

9. Är dina föräldrar gifta eller skilda?
Gifta.

10. När såg du senast din mamma?
I förmiddags.

11. Vilken ögonfärg har du?
Blå. Men inte klarblå eller mörkblå. Utan någon blå-ish som är utspädd med
andra färger. Inte någon vacker variant på blå ögon. Tyvärr.

12. När vaknade du i dag?
8.30 önskar jag att jag kunde skriva. Min väckare var ställd på det.
Men i vanlig ordning har jag lite svårigheter med att sova länge på morgonen, så
klockan var väl en sisådär 07.30 då jag gav upp tanken på att sova mer.
Inte helt ultimat att vakna tidigt då det lär bli sent i natt.

13. Vilken är din favoritjulsång?
”Fairytale of New York” med The Pogues och Kirsty McCall givetvis.
Vad är det för konstig fråga?

14. Vilken är din favoritplats?
Där jag känner mig trygg och omtyckt. Stället i sig betyder inget.

15. Vilken plats föredrar du minst?
Vilket ställe som helst där jag känner mig malplacerad.
Urk på den alltså.

17. Vad skrämde dig om natten som barn?
Mamma. När hon blundande då hon låg bredvid mig när jag inte kunde sova.
Hon hade grön ögonskugga på den tiden, och jag var rädd för Hulken.
En inte helt lyckad kombo.

18. Vad fick dig verkligen att skratta senast?
Jag minns faktiskt inte. Jag skrattar ofta till, men när jag verkligen skrattade
så det sjöng i kroppen minns jag inte.
Jag tror det var under Stockholmsresan för några veckor sedan.
Men jag minns inte säkert.
Himmel, det är verkligen dags att gapskratta igen.

19. Nämn en låt som får dig på bra humör?
Blink 182:s ”All the small things”. Den funkar varenda gång.
Nana na na na na na na nanana…

20. Har du stationär eller bärbar dator?
Bärbar. Kommer aldrig att vilja ha en stationär igen. Jag gillar att ha datorn
i knäet nämligen. Det blir smulans problematiskt med en stationär.
Samt att den bärbara varianten kan tas med överallt, det är ju en klar fördel.

21. Sover du med eller utan kläder på dig?
Utan givetvis, gör inte alla det?
Nej allvarligt, jag tål inte att sova i kläder, herregud så korvigt det blir.
Så naken är grejen. Sover jag över hos någon sover jag i trosor, och kanske t-shirt.
Fryser jag sover jag i tighta långkalsonger och tight tröja, det gäller att de
sitter åt runt kroppen, för att minska korvningsrisken.

22. Hur många kuddar har du i sängen?
Endast 1. Är hyfsat picky när det kommer till kuddar. Den måste liksom vara rätt.
Absolut inga kuddberg för min del. Jag får nackspärr bara jag tittar på en för hög kudde.

23. Hur många landskap har du bott i?
Bara 1. Jag är inte riktigt den beresta typen.

24. Vilka platser har du bott på?
Skellefteå i en rad olika varianter, och Missenträsk.

25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota?
Strumpor. Jag har aldrig gillat barfotagrejen. Den får mig alltid att inse att det
är dags att dammsuga. Samt att jag är ruskigt frusen av mig.
Möjligtvis att jag går barfota i gräset på sommaren, det är rätt trevligt kan jag tycka.

26. Är du social?
Nej.
Eller ja. Men på ett väldigt osocialt sätt.
Jag är blyg, och det krånglar till den sociala biten.

27. Vilken är din favoritglass?
Har ingen nu. Förr var det kulglass med antingen polkasmak eller med melonsmak.
Även vaniljgräddglass med jordgubbssmak. Samt chokladglass…
Kära nån, jag har verkligen gillat glass… så nu slutar vi genast prata om det. Bajs!

28. Vilken är din favoritefterrätt?
Är ingen efterrättsmänniska. Eller jodå, nog fan är jag det, men jag avstår.
Allt med choklad gillade jag. Och med maräng. Och ungefär allt där emellan.
Vi går genast vidare även här. Bajs igen.

29. Tycker du om kinamat?
Jajamän. Väldigt gott. Men magen blir smulans orolig. Det kan bli hyfsat akut
att besöka hemlighuset efter en sådan måltid.
I och för sig något att komma ihåg då jag numera endast går 1 gång per vecka i
nummer två-syfte.
2 om jag har riktigt tur…

30. Tycker du om kaffe?
Väldigt mycket. När den återfinns i någon god drink eller smaskikat shot.

31. Vad dricker du till frukost?
Inget. Eller jo vatten, 20 minuter efter avslutad frukost. Spännande va!

32. Sover du på någon särskild sida?
Alternerar.
Men somnar oftast med ansiktet vänt åt det håll där folk skulle komma in i rummet.

33. Kan du spela poker?
Nej, inte egentligen. Grunderna har jag viss koll på, men inte så att jag skulle
spela för pengar. Hehe, då vill jag nog gå på kurs först.
En lång och omfattande sådan.

34. Tycker du om att mysa/kela?
Väldigt mycket! Jag är en riktig myspysmänniska.

35. Är du en beroendemänniska?
Inte det minsta. ;)

36. Känner du någon med samma födelsedag som din?
Jajamän. Min brorsdotter Linn fyller år samma dag som jag.
Samt Ankis äldsta son Erik.

37. Vill du ha barn?
Ja.

38. Kan du några andra språk än svenska?
Engelska fungera bra.
Ska jag prata det så känns det lite pirrigt.
Vilket är nära förestående då Vickans Mark landar i Skellefteå den 10 juli.
Och tja, han är engelsman, så det är bara att komma över det nervösa och gilla läget.
Alternativt dricka mig orädd främmande för språk i två veckors tid.
Tyska förstår jag sisådär, men avstår från att prata. För allas skull.

39. Har du någonsin åkt ambulans?
Nej. Vilket känns mycket positivt.

40. Föredrar du havet eller en bassäng?
Bara det är varmt, typ en bra bit över 20 grader så kvittar det vart jag plaskar runt.
Eller vänta här ett tag, jag tillhör generationen som växte upp med Hajen-filmerna,
så bassäng kommer för alltid att kännas mer tryggt än havet.

41. Vad spenderar du helst pengar på?
Tatueringar. Det är något som är värd varenda krona.

42. Äger du dyrbara smycken?
Vad innebär dyrbara smycken?
Har några, i min smak, löjligt dyra örhängen.
Sedan har jag några smycken jag ärvt, vilka är dyrbara för mig.

43. Vilket är ditt favoritprogram på tv?
Hallå, Glamour givetvis! Game of thrones fungerar också, samt Criminal minds.

44. Kan du rulla med tungan?
Jag tror inte jag förstår frågan… men jo, den går liksom att rulla, typ.

45. Vem är den roligaste människan du känner?
Den som lyckas få mig att ens överväga att le en dag då jag ligger
och gömmer mig under täcket.
Den gör det ruskigt bra och förtjänar utan tvekan titeln som den roligaste
människan jag känner.

46. Sover du med gosedjur?
Nej, inte sedan min gula mjukishund Alf (Alfen) vek hädan för en massa år sedan.
Hade han inte, trots upprepade rundor genom tvättmaskinen, luktat så skumt hans sista
år i livet hade han varit kvar än.
Fin hund det där. Som vi kusiner fick av våra mor/farföräldrar i julklapp.

47. Vad har du för ringsignal?
”We found love” med Rihanna och Calvin Harris.
Den är så bra att jag ofta måste stå och lyssna på den när telefonen ringer,
med den påföljd att jag ofta svarar just innan röstmeddelandet ska dra igång.
Om jag ens hinner svara.
Det är kanske en nackdel att ha en så bra ringsignal förresten…

48. Har du kvar klädesplagg från då du var liten?
Ett par skor har jag kvar. De första jag någonsin använde.
Som mamma satte på mig direkt jag började gå. Vilket resulterade i att jag
slutade gå. Helt. I flera månaders tid.
Min mamma var försiktig med skor på mig efter det, speciellt när jag väl
börjat gå igen…

49. Vad har du närmast dig just nu som är rött?
Delarna av väggarna i lägenheten, om jag får räkna vinrött som rött.
Annars har jag nog inget… förutom en röd plåtburk i en köksskåp med
texten ”God jul” på.

50. Flirtar du mycket?
Nej. Det är oerhört sällan. Trist men sant.
Jag kan väldigt lite om den världen.

51. Kan du byta olja på bilen?
Nej. Jag gillar inte att meka eller jobba i bilar, så fastän jag sett på massor med
gånger skulle jag inte fixa det själv.
Ungefär som då det gäller att lägga klickgolv. Har assisterat flera gånger, men skulle
aldrig någonsin ta på mig ett sådan projekt själv.

52. Har du fått fortkörningsböter någon gång?
Bara en gång. Polisen stod på helt fel ställe den gången.

53. Vilken var den senaste boken du läste?
Läser inget just nu.
Har flera böcker hemma som jag längtar efter att sätta igång med.
Men i nuläge fungerar det inte alls.
Jag minns inget av det jag läser.
Det har blivit ett problem de senare åren, men jag hoppas givetvis att det ska gå över.
Jag kan läsa en sida här och en sida där. That`s it.
Vilket resulterar i att jag har pågående böcker liggandes på tvättkorgen på toaletten,
där kan jag läsa en sida eller två när jag sitter i väntans tider.

54. Läser du dagstidningen?
Läser någon kvällstidning. Det är det närmaste jag kommer den grejen.

55. Prenumererar du på någon veckotidning?
Inte det.

56. Dansar du i bilen?
Om jag gör!
Det är ju lite begränsat då det inte går röra benen, men överkroppen går alldeles
utmärkt att dansa med. Vilket jag gärna gör.
Jag sjunger också hemskt gärna i bil. Högt och vackert.

57. Vilken radiostation lyssnade du till senast?
Rockklassiker igår på gymmet. Funkar att gymma till, men jag föredrar musik med lite
mer takt och puls när Eddahallen gästas.

58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?
En kom-ihåg-lista inför midsommarafton.
Det är en del saker jag vill ha med mig, och en lista borde öka chanserna för
att faktiskt få med mig dem.
Är tanken i alla fall.

59. När var du i kyrkan senast?
För snart 1 år sedan när Julia och Robert gifte sig.
Eller vänta det stämmer inte, jag var i en kyrka i december, när Stina och jag
gästade Stockholm just före nyåret.
Den ligger i Gamla Stan och är oerhört vacker.
Jag älskar kyrkor förresten. De är fantastiska byggnadsverk.
Och andas något vördnadsfullt.
Jag besöker gärna kyrkor, så länge det inte är högmässa just då.

60. Vem var din favoritlärare på högstadiet?
Thorvald Segerstedt. Satan vilken bra lärare. Hård, kul och rättvis.

61. Hur länge har du campat som längst i ett tält?
Någon dag. Som barn i stugan.
Jag gillar det inte. Kallt på kvällen och bastu när man vaknar på morgonen.

62. Vem var det som senast gjorde något extra speciellt för dig?
Erika häromdagen.
Genom att skriva några ord till mig som har stor betydelse.

63. Vad lyssnar du på just nu?
Rammstein. Var sugen på något melodiöst.
Vet inte riktigt vad gänget för dagens fest lyssnar på, så det gäller att
tanka med lite bra musik när jag själv kan välja.

64. Har du varit med i tidningen?
Jodå, flera gånger.
Spelade i ett band i ungdomens dagar (två egentligen) och vi var i tidningen vid ett
flertal tillfällen.
Tv också, vid ett tillfälle faktiskt. TV 4, den lokala varianten.
Vi spelade 2 låtar live. Det var spännande, oerhört pressande och intensivt
samt jäkligt kul.

65. Vad är det konstigaste du ätit?
Ehrm… jag har nog inte ätit något konstigt.
Förmodligen en hel del som barn, då man åt det mesta innan mamma hann med.
Men som vuxen… nej inte så jag kommer på något.

66. Vem såg dig naken senast?
Jag jobbar fortfarande på att förtränga den episoden från i vintras, så raskt
över till nästa fråga va?

67. Vad är det för färg på din tandborste?
Rosa och vit givetvis. Vad är det för konstig fråga egentligen.

68. Hur imponerar man på dig?
Genom att lyssna på mig. Och visa att man lyssnat. Då blir jag imponerad. Rejält.

69. Vem ringer du när du är arg/ledsen?
Erika eller Katta. Eller mamma.

70. Har du någon piercing?
Jajamän att jag det har.
2 i näsan. 2 i tungan. Och 3 i läpparna.
Samt 3 i öronen, men de brukar sällan vara de som efterfrågas med den här frågan.

71. Din största pengavinst?
Kan inte ha varit stor, eftersom jag inte har något minne av den.
Men plötsligt händer det, vet vi ju alla!

72. Civilstånd?
Singel.

73. Vilka hemsidor besöker du dagligen?
Facebook, Smaskelismaskens, WordPress, Aftonbladet, Expressen.
Ett gäng andra också men tja, jag låter dem vara onämnda.

74. Är du fåfäng?
På vissa områden absolut.
Men det sitter mer i en känsla. Det måste kännas ”rätt”. Om det sedan innebär att
jag går omkring i mjukbyxor och t-shirt med håret i diadem eller har fina kläder
och är fin i håret spelar ingen roll. Känslan, den rätta, är A och O.

75. Ångrar du någonting du gjort?
Hur mycket som helst.

76. Hur gammal är din pappa?
79 år.

77. Vilket är ditt drömjobb?
Jag har inget drömjobb. Eller jo… jag drömmer om att jobba med ungdomar eller
kvinnor i utsatt läge någon gång i framtiden.
Däremot undrar jag hur jag ska ta mig dit.

78. Finns det något du verkligen skulle vilja göra men inte haft tillfälle, tid
eller råd till?
Jajamän, att tatuera min andra sleeve. Jag siktar på att kunna göra det i höst/vinter.

79. Vad har du haft för husdjur?
Kaniner, katt och nu hund.

80. Berätta tre saker som dina läsare antagligen inte vet om dig?
Jag har bra taktkänsla. Jag spelade trummor under massor med år när jag var yngre.
Jag luktar på tandtråden efter att jag använt den mellan några tänder
där jag vet att det luktar kadaver.
Jag skulle gå till sängs med Till Lindemann från Rammstein om tillfälle gavs.

81. Svär du ofta?
Ja. Alldeles för ofta. Ännu något jag anser att jag borde sluta med, som jag likafullt
kommer att fortsätta med.

82. Sverige när det är som bäst?
När jag är med människor jag tycker om. Fast då skulle jag förmodligen gilla
de flesta länder.
Och om vi pratar klimat så är det en sommardag när det är ca 22 grader och sol.
Eller när det är vinter, minus 10 grader och strålande sol.

83. Kan du åka slalom?
Inte utan att förmodligen dö på kuppen.
Kunde som tonåring, men av inledande fråga kan vi ju konstatera att det var ungefär
hundra år sedan ungdomen slutade vara min ålder.

84. Vad har du ätit i dag?
En kappuoccinoshake. Väldigt god. Jag borde låta bli, men varken kan eller vill
göra så. I nuläge. På tisdag, då börjar det förhoppningsvis låta annorlunda.

85. Vad har du för framtidsdröm?
Oj stort, ehrm, jag vill vara lycklig. På vilket sätt kvittar.
Så länge det inte är ihop med droger är jag okej med i stort sett vad.

86. Vilken kroppsdel är du mest nöjd med?
Händerna. Jag har jättesöta och fina händer.
Om man bortser från de korta naglarna.

87. Vilken kroppsdel är du minst nöjd med?
Har blivit för bekväm i mig själv för sådana saker.
Men visst, när föll min rumpa ned? Och när fan drog mina bröst söderut?

88. Vilken är din bästa egenskap?
Jag är accepterande.

89. Vilken är din sämsta egenskap?
Jag har viss problematik med gränssättning.

90. Nämn två tuggummisorter du gillar.
Hahaha aj fan. Stimorol original samt en jordgubbssmakande sort som jag i skrivande
stund inte kommer ihåg namnet på. Och inte heller orkar googla mig till.
Heroin stavas de två sorterna, för mig.
Har inte tuggat tuggummi på snart 1 år.
Jag missbrukade det, som ni kanske minns.

91. Saknar du något?
Choklad. Som fan.

92. Är det viktigt att fira födelsedagar?
Absolut.
Det är jättekul att fira födelsedagar. Det är ju en speciell dag för den som firas.
På min födelsedag berättar mamma alltid om dagen då jag föddes.
Jag blir aldrig less på att höra den dagen berättas.

93. Vad gör dig ledsen?
När jag inte håller måttet. När jag gör andra besvikna. Eller mig själv besviken.

94. Vad gör dig glad?
Givetvis ett gäng människor jag har omkring mig, samt Alice.
Annars, flyt i livet, i vardagen som rör småsaker. Det gör mig glad.

95. Har du varit gift eller förlovad?
Inget av det. Kanske i framtiden.

96. Vad ska du göra i helgen?
Strax åka till Varuträsk och fira midsommar.
I övrigt blir det stugan. Härlig helg i sin linda.

97. Vad är det knasigaste du gjort?
Gick under en av E4:a broarna i ungdomen.
De har ju liksom saker man kan gå på strax under själva vägbanan, alltså på
undersidan av själva bron.
Klart idiotiskt, med tanke på att en annan ungdom drunknat just på det viset
några veckor strax innan.
Jag gissar att det var det som väckte nyfikenheten att testa på det hela.
Anette, minns du?

98. Vad har du för laster?
Allt som går missbruka. Ingen nämnd ingen glömd.
Jag håller mig själv kort här. Jag måste, för annars sjabblar jag.

99. Vem är din förebild?
Några av mina vänner samt mamma och Vickan.

100. Vad ska du göra när du svarat klart på alla frågor?
Duscha och göra mig klar för avfärd inför midsommarfirandet.

Låt oss alla ha en härlig fredag.

Midsommarafton är i morgon, vilket sammanfaller med höst, visade det sig.

Sweet Jesus!
Hösten kom fort i år.
Konstaterade jag när jag fick mejl tidigare idag.
Som jag skrev i gårdagens inlägg så behöver jag hjälp med mattrasslet till problematik.
Att jag hoppades på Lagets hjälp även med det.
Att vi till hösten, efter semesterperioderna, ska börja jobba med det.

Men nu är det ju så att jag har världens bästa Lag vid min sida.
Och hösten kommer tidigt i år.
I alla fall ur matproblematikarbetssynpunkt.
Jag fick mejl från Laget idag där de sett på bloggen vart jag befinner mig i tankarna.
Och erbjuder mig att komma redan på tisdag!

Förstår ni nu varför jag skriver de varmaste ord om K och L?
De ställer upp för mig varenda gång jag behöver dem.
Ibland får jag för mig att de faktiskt skapar tid för mig där det egentligen
inte finns någon.
Utan dem, inget.
Jag vet det. Jag hoppas att de vet det.

Så nu sitter jag här med en kombination av förväntansfulla känslor och frustrerade
känslor. Ett drag av ångest har kommit in under eftermiddagen.
Jag hade nog tänkt mig att få fortsätta köra med mina shaker tills i höst.
Lite sådär i smyg.
Kanske inte hela dagar, utan några måltider här och där.
Några per dag typ.
Exakt såhär skrev jag om det igår, angående att jobbet på Kliniken skulle måsta
vänta till hösten i och med semesterperioden.

”Den sjuka delen hos mig glädjs faktiskt åt det till och med. För då kan jag hålla
på med det här shakandet ihop med kanske lunch och middag hela sommaren. Och det är
ju liksom de bästa nyheter ever, eftersom jag inte vill förändra ett skit.
Om jag ska vara krasst ärlig!”

Nu blir det alltså inte så, vilket är bra.
För jag tog tacksamt emot tiden på tisdag. Direkt. Innan jag skulle hinna ändra mig.
Och jag tänker göra vad jag kan för att inte vara tjurig när jag är där på tisdag.
Jag hoppas jag är redo att köra igång.
Så de inte möts av en defensiv jag.
Vilket annars är det vanliga då vi pratar min matproblematik.
Men nej, jag är redo.
Haha, det är lätt att säga nu då det är hundra år kvar tills tisdag.
Det är inte skarpt läge än. På många dagar.
Så jag kan stoppa huvudet i sanden ett litet tag till.
Och samtidigt vet jag att jag redan börjat mobilisera för arbetet som börjar
på tisdag.
Redan nu.
Jag förbereder mig som jag alltid gör när det är något som gnager och oroar mig.
Jag gör det liksom undermedvetet.
Det finns med mig hela tiden.
Men utan att komma upp till ytan och funderas aktivt på.
Utan jag låter det ligga där under, där det är med mig hela tiden.
När det väl är dags då brukar jag vara redo.
Och den här gången kommer jag att vara redo, omän jag dyker upp där
på ett defensivt humör.
Det är i sådana fall bara de sista rädda delarna hos mig som skriker.
Och det går över.
Jag har 5 dagar på mig nu att liksom acceptera att vi kör igång.
Långt tidigare än i höst.
Det ska bli intressant.
Jag har ingen aning om vad det blir som kommer fram när vi tar tag i det här.
Kanske inte något. Mer än en rädsla för rädslan.
Att ångesten som tidigare varit problemet och den våldsamma drivkraften inte
egentligen finns längre.
Utan att det är ekot av den som lever kvar i form av en rädsla för gamla mönster.

Jag har ingen aning.
Däremot litar jag på K och L fullständigt.
Jag har gjort så i flera år. Det har visat sig vara helt rätt sak att göra.
Vi är däremot långt ifrån alltid sams eller vänner när vi träffas.
Jag kanske får det att låta så när jag skriver om dem här.
Som om vi har mysigt och trevligt när vi träffas, och att arbetet går framåt enkelt.
Hahaha, nej ni, så är det långt ifrån.
Många gånger är det trivsamt, absolut.
Men vi är långt ifrån överens alltid. Jag kan bli en tjurig jävel när jag sätter
den sidan till.
När jag blir hotad eller provocerad, då blir jag en synnerligen ocharmig person.
Och hotad och provocerad, jodå, det kan ni lita på att jag blir av mitt Lag.
Utmanad, är förmodligen den mer korrekta omskrivningen.
Men jag reagerar som om jag hotas och provoceras.
När jag försvarar något som jag inte vill ge upp.
Typ den här matgrejen.
Den har suttit långt inne att göra något åt.
Men nu är det dags.
Tisdag.
… can´t wait. Muttrar jag smulans skräckslaget för mig själv.
Stay tuned, jag tänker mig att det lär bli fler inlägg i ämnet.

Så vad försiggår annars?
Helg. Härligt!
Är i skrivande stund i stugan där vi ska äta smördegsinbakad filé.
Vilket jag gillar massor.
Ett grymt bra pass på gymmet gjordes tidigare idag.
Hahaha, nu jävlar händer det saker där, har lagt om upplägget en del,
och nu lossnar det äntligen.
En promenad i skogen kommer att gå av stapeln i kväll också.
Jag ska sikta på uppehållsväder, men visar det sig inte bli något sådant, jag då
tar Alicen och jag en runda i regnet.
Det blir skönt oavsett.
Det är ljust mer som dygnet runt numera, så det kvittar om promenade blir
närmare midnatt.
Det är härligt vilket som.

I morgon bär det av till Varuträsk för firande av midsommar.
… och jag är nervös redan nu.

Jag känner inte folket där.
Eller vänta, jag är inte helt obekant med dem heller, jag har träffat dem vid
ett antal tillfällen tidigare.
Så helt obekanta är de givetvis inte, men likafullt, jag känner dem inte.
Jag följer med min extrafamilj, the Skoglys, till deras årliga midsommarfirande.
Det är Erikas tjejgäng med respektive och barn som varje år träffas och firar.
Kajsa och Kikki har jag givetvis träffat tidigare, väldigt trevliga tjejer,
även deras respektive har jag träffat.
Anette har jag träffat många gånger, henne gillar jag skarpt, hon är en riktigt
varm, rolig och väldigt öppen tjej, så hon känns trygg. Hennes Robert har jag
i lite olika sammanhang mött ett antal gånger under årens lopp.

Likafullt.
Herregud, hur fan ska det här gå liksom?
Ni vet det här med sociala koder när man kommer i ett nytt sällskap.
Uppfattar man inte dem, ja då är man hjälplöst körd.
Nu har jag en fenomenal förmåga att anpassa mig. Den har inte lett mig till speciellt
många bra saker i livet, men i ett sådant här läge är det en bra egenskap att
plocka fram.
Mitt mål är ändå att bidra med mig själv.
Och inte den sociala mask som jag har en tendens att cementera fast vid mig själv
när jag känner mig osäker.
Vi ska vara där klockan 14.00, så jag tänker mig att det finns gott om tid att
under eftermiddag och kväll ta reda på vad som gäller i det här sällskapet.
Och anpassa mig efter det. Samt alltså flika in något som är jag också.
Jag har skrivit om det tidigare, hur viktigt det är för mig att delta som mig själv,
och inte som min sociala mask.
I en snarlik situation, inlägget hittar ni här.

Så umgänge i stora lass lär det bli.
Samt mycket mat. Jag har sett Erikas blogginlägg från deras andra tillställningar,
och det får mig att redan nu veta att matborden här inte liknar något jag tidigare
har erfarenhet av.
Just för att det finns en babiljard saker att välja mellan.
Röror, tillbehör you name it.
Gissningsvis innehållandes ingredienser som jag varken hört talas om tidigare eller
ens med vilje skulle kunna uttala.
Det känns spännande.
Jag är förvisso väldigt enkel i mina matvanor, men det är otroligt spännande att
prova på något nytt.
Så det ser jag fram emot.
Sedan lär jag nog hålla hyfsad järnkoll och räkna högt då det gäller kalorier,
eftersom jag inte vet vad jag äter.
Eller så släpper jag allt och tar ångesten för det på lördagen istället.
Det går det med.
Det blir veteligt i morgon.
Jag frågade även Erika om jag kan tacka nej till efterrätt och tilltugg om sådana
skulle bli lite för mycket för min ångest att fixa, utan att framstå som
oartig.
Vilket inte skulle vara några problem alls, försäkrade hon.
Bra. För då har jag en plan för det hela.
Som inte involverar att jag får en oförklarlig lust att gå en timmes promenad
under pågående festligheter.
Och oartig eller storbjuden, det är det sista jag vill framstå som.
För jag är jätteglad över medbjudan till detta firande.
Det ska bli kul. Spännande och nervöst, men riktigt roligt.
Och jag ska vara försiktig med vinet.
Tills jag ser vilken nivå de andra väljer att hålla sin promille på.
När jag är nervös har jag en tendens att dricka mer än jag vill bara därför,
vilket jag har klarat fint senaste halvåret att hålla mig ifrån.
Och kommer att klara finfint i morgon också.
Jag vet inte hur de brukar göra, om de snapas eller så.
Men jag har inga problem att bita av sådan ett gäng gånger numera, så det löser
sig alldeles utmärkt om sådant skulle bli aktuellt att intaga.
Oh dear, varför utsätter jag mig för sånt här?
Haha, nåväl det kommer att gå fint. Right?

Ikväll kommer det att avlägsnas oönskad hårväxt.
Japp, hår liksom invaderar mig.
Ögonbryn som växer vilt om man inte håller lite koll på dem.
En överläpp som har ett gäng ljusa strån som jag absolut inte bjudit dit.
Kanske att näshåret får sig en omgång också.
Jag menar, haha det är ju ändå midsommar i morgon.
Håret på benen försvinner i morgon.
Så även det på bönan.
Inte för att någon ska se varken ben eller böna, men det ger bara en väldigt bra
känsla att ta bort hår jag inte gillar.
Särskilt i festsammanhang, det blir liksom en typ av förberedelse inför fest.
Nagelbanden är arbetade med redan.
De har en tendens att överta halva nagelytan vilket inte gillas av mig.
Jag brukar jobba aktivt på det en vecka, tills det ser bra ut.
Sedan glömmer jag bort det och får börja om från noll någon vecka senare.
… att jag aldrig lär mig.
Jag har tänkt lacka naglarna i morgon.
Jojomensan, djärvt glittriga kommer de att bli.
Jag är livrädd för glitter, det förföljer mig överallt och jag skuttar liksom
totalt äcklad omkring när jag hittar ett glitter någonstans på mig.
Men det här nagellacket släpper inget glitter. Alls.
Det är även i det närmaste omöjligt att få bort med nagellacksremover, vilket gör
det fullkomligt tryggt att ha på naglarna.

Jag kommer att ha min getingklänning på mig i morgon.
Den är randig på tvären, i senapsgult, svart, brunt och grått.
Det låter förjävligt, men den är i själva verket rätt gullig.
Jag ser ut som en geting i den.
Eller som en humla. Humla låter bättre, tycker ni inte?
Precis, de är mysiga och framkallar inte samma behov av att döda dem on sight,
som getingar.
Hädanefter ska jag nog börja kalla den humleklänningen istället.
Jag inser att de andra nog kommer att vara klädda i fina kläder med sommarfärger och
sommarpassande motiv.
Jag tittade i min garderob igår, och insåg att jag verkligen inte äger några sådana plagg.
De flesta av mina plagg är väldigt … svarta.
Med ganska våldsamma motiv, om det är något motiv.
Jag känner att det nog inte skulle fungera i det här sällskapet, så jag blev lite
funderasam vad jag skulle ha på mig.
Jag vill liksom väldigt gärna smälta in.
Så jag skippar mina mer svarta kläder.
Och valde den mest färggranna sak jag har, vilket är min humleklänning.
Ihop med svarta tights.
Japp, jag kommer förmodligen att vara klädd rätt annorlunda likafullt.
Men jag trivs i den här klänningen.
Jag känner mig fin i den.
Jag hoppas den känslan sitter i även i morgon när jag träffar de andra,
och ser deras fina kläder, fina hår och fina sminkningar.
Det är nämligen väldigt vackert folk, så ja, det känns lite annorlunda.
Jag tar eventuellt mascara på mig, bara för att…
Ett annat plus med klänningen är att den är mjuk och inte sitter åt på något oskönt sätt.
Vilket är prefekt om man ska må gott på fest.

Bara att jag har klänning är egentligen stort.
Jag tänker inte på det längre, för nu har jag haft det ett antal sammankomster.
Men för inte alltför länge sedan var det en ruskigt stor sak.
Ett inlägg bara om den saken finns faktiskt, här hittar ni det.

Jag läste just igenom det inlägget och fan vad jag gillar att jag har en blogg.
(Tack Camilla!)
Jag läser mina egna ord.
Och ser förändringen svart på vitt i och med dem.
På ett sätt som jag givetvis aldrig skulle se annars.
Det är ruskigt tacksamt, kan jag berätta.

Det blir en spännande morgondag.
Och en kul sådan.

Låt oss alla ha en härlig torsdagskväll.