Om att skapa band. Om att bryta gamla mönster. Om att våga sänka garden.

Avslappnad och nedvarvad Degerman tittar in.
Den här helgen har gått fort.
Galet fort.
Den har varit fylld med trevligheter, och därmed galopperat iväg.
Jag har svårt att greppa att det är söndag afton redan.

I vilket fall.
Helgen har varit fylld med skratt och umgänge.
Fredrik har haft sina barn hemma denna vecka och helg.
Kul.
Riktigt kul, till och med.
Jag håller på att lära känna dem och det är precis hur spännande och kul som helst.
De är 10 och 13 år gamla, en tjej och en kille.
L&L kommer de att heta här på bloggen.
Jag gillar dem, de är riktigt roliga att umgås med, och jag har tagit
chansen att hänga med dem.
Särskilt när Fredrik inte varit hemma.
Det är viktigt det här.
Helt avgörande faktiskt, för att låta en smula dramatisk.
För både han och jag vet att det inte kan bli tal om en framtid för oss om
L&L inte skulle vara okej med honom och mig.
Enkelt och okomplicerat.
Fungerar inte de och jag, fungerar inte Fredrik och jag.
Så är det bara.

Han har varit väldigt tydlig med dem då det gäller mig redan från början.
Vilket förvånade mig. Rejält.
Han kramar mig, håller om mig helt naturligt även när L&L är hemma.
Det gör mig väldigt trygg.
Och jag tror att det skapar någon typ av trygghet för dem också.
För samtidigt som han visar hur viktig jag är visar han hur viktiga de är.
Jag tittar ofta på honom när han pratar eller umgås med sina barn och inser
att jag gillar honom väldigt mycket som förälder.
Han är liksom så närvarande när han är med dem.
Han pratar med dem.
Han umgås med dem.
Han ser dem.
Han bekräftar dem.
Vilket gör mig varm inombords.
Och mitt i allt det här är jag inbjuden. Medbjuden. Medräknad. Inräknad.
Det får mig att må fantastiskt gott.

Jag håller som bäst på att lära känna L&L.
So far känns det bra. Mycket bra.
Jag känner ingen som helst oro över att jag inte skulle fungera med dem.
Jag inser givetvis att smekmånaden då det gäller de och mig kommer att gå över.
Självfallet.
I nuläge känner vi av varandra, kollar in varandra. Lär känna varandra.
Så småningom lär vi gå in i nya och andra faser.
Som blir intressanta.
Vi har en bra början, L&L och jag.
Det gör mig glad.

Nu är de hos sin mamma och huset blev helt plötsligt så tyst.
Tystheten skriker mig i öronen.
Och jag njuter totalt. Samtidigt som jag gärna hade haft dem i närheten, skapandes
en helvetes massa ljud.
Jag sitter med musik i öronen, bloggar, surfar runt på nätet.
Gör ingenting i största allmänhet.
Fredrik är borta så jag har huset för mig själv.
Och njuter som satan. Av det lugna.
Jag är nämligen inte van vid att ha så många människor och intryck runt mig 24/7.
Det tar på krafterna.
Igår var jag delvis en zombie igår.
Jag förstod inte varför jag var så galet trött.
Det var först igår kväll när vi gick till en eldstad drygt en kilometer in i skogen som
jag förstod vad som orsakade den enorma tröttheten.

Jag hade helt enkelt haft folk omkring mig lite för länge.
Jag är en ensamvarg och det blir påtagligt de gånger jag har folk i min närhet
längre perioder.
Jag blir känslig för ljud.
Blir trött.
Behöver vila, kanske rentav sova.
Men kunde inte. Av rädsla för att framstå som lat, som overksam, som bortskämd.
När vi gick till eldstaden, gjorde upp eld och åt gott medans det blev kolsvart runt
omkring oss slog det mig.
Att det var det tysta jag behövde.
Inte ensamheten.
Ensamhet kan nämligen se ut lite olika, för mig.
Ibland handlar det absolut om fysisk ensamhet, där jag vill vara helt själv.
Men det kan lika gärna handla om att jag tar Alice på en runda i 30 minuter.
Eller att jag sätter musik i öronen och bloggar eller slösurfar.
Fortfarande med folk i min direkta närhet.
Eller bakar något, för den delen. Fortfarande med folk i min direkta närhet.
Jag har ett enormt behov av ensamhet. Som alltså kan se ut lite hur som helst.
Ensamhet behöver alltså inte vara fysisk ensamhet.
Tvärtom många gånger faktiskt.
Det handlar mer om den mentala pausen.
Vilket jag utan tvekan kan få fastän det är folk omkring mig.

Fredrik och jag hade ett allvarligt samtal om det i går kväll.
Han såg tidigt på mig att något var annorlunda. Att något inte var som det skulle.
Han frågade vad det var och jag sa att jag var lite trött.
Han sa gång på gång att jag skulle lägga mig och vila, sätta mig vid datorn, göra ingenting.
Jag sa att det inte behövdes.
Sent igår kväll, när vi satt och fikade, tog han upp det igen.
Han pratade om hur han uppfattade mig när jag blir sådär. När jag blir utan energi.
Hur tyst jag blev. Hur frånvarande jag blev. Hur allvarlig jag blev.
Vilket jag kände själv.
Jag slutade skratta, jag fastnade med blicken, jag blev tyst. Fick svårt att förstå
vad som sades. Svårt att hänga med.
Jag var trött helt enkelt. Och då får jag behovet att sova. I hundra år.
När alla de sakerna visar sig samtidigt signalerar det att jag är utan energi.
Att det är dags ladda både kroppen och huvudet.

Jag förklarade för honom det orimliga med att lägga mig och vila eller gå undan när det
finns saker som ska göras.
Det finns inte på kartan, helt enkelt.
För jag vill inte att han ska komma att ångra sitt beslut att vara tillsammans med mig.
Om jag visar mig lat och bekväm. Visar att jag tror att jag ska få saker serverade
utan att göra något själv.
Ett mycket långt mönster hos mig finns.
Det kickar in med full kraft när jag blir trött, vilket gör att jag fortsätter och
inte går undan, lägger mig och vilar.
Behovet av att visa att jag visst är ett bra val av partner slår in med full kraft.

Det är inte han som framkallar det.
Det sitter enbart hos mig.
Han bidrar till det dock. Genom att vara snäll.
För jag har ingen aning om hur jag ska bemöta det.
Det kommer från känslan och vetskapen att jag är omöjlig att älska.
Att jag måste visa vad jag går för. Att då finns chansen att någon ska kunna
tycka om mig.
Min livslånga dröm om att få höra till.
Det har varit så destruktivt. Det har fått mig att göra en del fundamentala felval.

Jag får lust att gråta när han pratar med mig om det.
När han pratar om mig som viktig.
När han pratar om vad jag betyder för honom.
När han säger att han vill mitt bästa. Att jag ska må bra.
Han pratade mycket om det igår kväll.
Med allvarlig röst och blick.
Jag lyssnade.
Kände mig dum. Kände mig som en idiot faktiskt.
Det lät så självklart när han pratade.
Och jag lät som en idiot när jag argumenterar emot.
Jag hör det själv.
Men sa ändå det jag tänkte. Bara för att han skulle förstå vart jag kommer ifrån.
Hur jag levt mitt liv. Om varför hans vänlighet och självklarhet trasslar till
det för mig.
Jag har så satans svårt för att ta in det han säger.

Han säger inte som han gör bara för att det är rätt sak att säga.
Jag ser det på honom. Att han är allvarlig.
Men det hjälper inte.
Jag vill aldrig att han ska behöva ångra sitt val att vara tillsammans med mig.
Jag blir hellre en tyst och frånvarande version av mig själv.
Den version av mig som jag verkligen inte vill vara.
Hellre det än att riskera att framstå som lat. Som ett dåligt val av partner.
För att bli kallad lat, hjärndöd eller bara allmänt föraktad och hånad om jag
inte fixar något eller är trött en dag, det gör ont.
Jag planerar att undvika det till varje pris.
Vilket jag förklarade för honom igår kväll.
Vi pratade länge.
Jag hörde hans ord. Förnuftsmässig förstod jag även innebörden av dem.
Och samtidigt kunde jag inte relatera.
Han pratade än en gång om respekt. Om ömsesidighet. Om vad jag betyder för honom.
Om att det som är viktigt för mig också är viktigt för honom.
Det kändes så märkligt att höra.
Varje gång han pratar med mig på det sättet känns det konstigt.
Hans ord får mig att titta på honom. Varje gång.
Jag betraktar honom när han pratar med mig om sådant.
Jag söker efter tecken på att han skämtar med mig.
Eller att han säger ord som han inte har för avsikt att låta betyda något.
Han ser allvarlig ut, som om han inte skämtar. Delar av mig smakar lite ovant på
orden han säger.
Testar innebörden av dem.
Tänker att; fan, tänk om han faktiskt menar det han säger.
Jag har så svårt att ta in det.
Det kommer att ta tid att vänja mig vid det här nya.
En karl som är sund och så galet snäll…
Och samtidigt har förmågan att med bara en blick få min kropp att svara omedelbart.
Med en beröring som får hela mig vibrera.
… kära nån, vad hände egentligen?

Så ja, nu sitter jag här mitt i lugnet, lyssnar på musik och surfar runt.
I lugn och ro. I min takt.
Myser helt enkelt. Med Alicen liggandes intill mig.

Livet är sannerligen njutbart, mina vänner.

It wasn´t me! Eller jo, fast nej. Herregud, ta mig härifrån bara!

God lördagsmorgon på oss alla!
Extremt morgonpigg Degerman vid tangentbordet.

Jasså, ni gillade den lilla tampongincidenten jag skrev om igår.
Hahaha, jodå det gjorde jag också. När den väl var över.
Då skrattade även jag. Definitivt mer lättat en glatt, bör tilläggas.

Låt mig få bjuda på mer pinsamheter á la sängkammare.
Jajamän, er Cicci harvar sig igenom ett gäng sådana i dessa tider.
Denna morgon ska jag skriva om något som är så pass pinsamt att endast tanken
om det får mig att för en sekund överväga att sluta med sex för all framtid.
Några gissningar om vad det kan vara?

Muspruttar.
(Jag ryser bara jag skriver ordet!)

Detta extremt osexiga och ocharmerande ljud just när man ligger på som bäst…
Herregud liksom! Ta mig härifrån. Och det är fort.
Ljudet av en imponerande prutt (modell brakskit om man har jävligt otur!) på bästa
sändningstid är bara inte okej!
Det är så genant att alla mina tankar och känslor på att fortsätta sexa helt kommer av sig.

Detta ljud, som alltså mycket effektivt dödar all min lust på en millisekund,
inträffade sent i natt.
… men visst fan.
Jag har fasat för det hela, vetat att det givetvis förr eller senare skulle inträffa.
Jag kände att det kom in luft i mig, hann just så pass säga det till Fredrik,
innan min kropp bestämde sig för att göra sig av med den.
Hahahahaha, satan också.
Jag slängde mig ner på mage och ålade in mig i täcket och vägrade komma fram.
Jag låg där under röd i ansiktet och pratade med honom där inifrån.
Han, som är betydligt coolare än jag, tog det hela med ro.
Eller rättare sagt, han undrade varför jag låg där under täcket istället för att
komma fram och fortsätta trevligheterna.
Det krävdes övertalning för att jag faktiskt ens skulle komma fram.
Och det krävdes ett helt gäng trevliga rörelser för att jag skulle komma över det hela
tillräckligt för att jag skulle få lust att köra en andra vers.
Jag gillar doggy-grejen massor, men ska det vara på det här viset då går den fan bort.

Bakgrunden till det oerhört pinsamma med detta galna missljud återfinns långt bak i tiden.
Det var i ungdomen den cemtenterade pinsamhetskänslan grundades.
Jajamän, min pojkvän och jag hade sex och helt plötsligt lät det som om jag fes.
Som om jag släppte mig superhögt!
Samtidigt som jag inte förstod någonting börjar han skratta.
Och då menar jag GAPSKRATTA!
Jag var helt förfärad för jag visste ju att jag inte släppt mig.
Och samtidigt lät det som om jag gjorde det.
Jag gissar att han blev lika förvånad som jag, därav hans totala sammanbrott av skratt.
Det där må vara länge sedan, men jag har på inget sätt lyckats förtränga det hela.

Morgonpigg som jag är har jag googlat detta ocharmiga fenomen nu på morgonen.
Jag konstaterar att Familjeliv-sidan, som vanligt, är ett gäng hyfsat vänliga människor
som pratar om att det är en naturlig del av sex.
Kanske både lustigt och lite pinsamt, men helt naturligt. Inget att bry sig om.
Flashbackarna förvånade mig genom att inte spåra ur totalt.
De höll sig hyfsat on-topic i denna fråga, vilket aldrig är signifikant för det gänget.
Så ja, nu vet jag att det händer många, är helt naturligt och inget att förfära sig över.

Om den läsningen hjälper mig?
Hell no! Inte ett dugg.
Jag röstar helt enkelt för att muspruttar bör totalförbjudas.
Who´s with me?!

Mission accomplished. Den som söker skall finna.

I den Degermanska/Marklundska sfären försiggår en hel del lustigheter.
En del man skrattar glatt åt, och en del man skrattar förfärat åt.
Den senare kategorin kom att besökas igår kväll.
För att få en lösning nu på morgonen.

Givetvis pratar jag om det märkliga som blir när en tampong försvinner och fastnar.
Vad annars?
I klartext; den blev flyttad och fastkilad av en besökare.
I extrem klartext; den blev fastknullad.

Ja men herregud alltså.
Andra gången på kort tid som den bedriften äger rum.
Just för att jag inte säger något.
Hahaha, varför jag bara inte meddelar att jag har en tampong eller bara går och tar
ut den kan man fundera på.
Jag är bara så jävla skum ibland.
Jag vill liksom inte vara till besvär.
Det är modig-som-en-mus-sidan av mig som inte säger något.
Det hade varit enkelt att berätta, eller att bara själv göra något åt det.
Istället för att dra igång med vetskap om att den var i full färd med att bli
hopplöst fastkilad alltså.
Det blev också kännbart att något redan fanns där inne.
Utrymmet i sig är som vi alla vet rätt begränsat, och med flera besökare blev det
snabbt obehagligt trångbott.
I mitt tycke.
Inte för alla dock, skulle det senare visa sig.

Kroppen där nere är, som många av oss har hyfsad koll på, begränsad.
Med andra ord, inget kan försvinna in i kroppen för att aldrig mer återfinnas.
Det tar stopp.
Och exakt stället där det tar stopp på satt den lilla rackaren fastkilad.
Det hade förresten varit tacksamt om kroppen inte haft ett stopp. det hade varit betydligt enklare att plocka ut den halsvägen.

Jag visste förvisso vart den befann sig.
Trots det hann jag för en sekund tro att jag inte hade någon där inne.
En gymnastiklektion senare hade jag lokaliserat den.
Jajamän, den låg längst in, fastkilad, på sådant vis att jag endast kände den med
den yttersta delen av min fingertopp.
Vilket gjorde att den inte skulle bli helt enkel att få ut.
Det finns liksom inget att ta tag i, heller inget snöre att enkelt använda sig av.

Lösningen stavades stekpincett.
Jajamän hörrni, det finfina köksredskapet har oanade användningsområden kan jag
berätta för er.

En något mörbultad jag kan numera stoltsera med väl utfört uppdrag.
En mental notering är även gjord; nästa gång plockar jag ut tampongen innan.
Bara för enkelhetens skull.
Den här typen av vardagsspänning lämnar jag med glädje till andra.
Skrattade gjorde vi absolut.
Fast mest förfärat. Bör tilläggas.
Och nu även lättat.

C: Alltså, tampongen har nog fastnat.
F: Va?
C: Ja, alltså jag har en tampong i…
F: Har du? Jag kände den inte.
C: Du får mig att låta större än E4:an där nere.
F: Vad? Nej men det var ju inte så jag menade!
C: Jag tror jag ska göra en lista på saker du inte bör säga till mig.
F: Ja, det är nog bäst.


Somliga söker kvarlevorna efter Jimmy Hoffa. Själv söker jag sanitetsskydd…

God fredagsförmiddag på oss alla!

Roligheter. Och förhoppningar inför en måndag.

Men alltså!
Tiden flyger förbi just nu.
Märkligt.
Det är så mycket trevligt som hänt de senaste veckorna.
Erikas 40-års fest, bland annat.
Jajamän, frun på Casa Hawk firade sin dag för ett tag sedan.
Som många av er vet är hon en fena på mat. (Smaskelismaskens ni vet!)
Hennes födelsedagsfest innehöll en buffé som fick mina smaklökar att trivas.
Japp, det fanns väldigt mycket gott på det bordet.
Till det var det väldigt trevligt folk på festen. Kända som okända ansikten i en
riktigt finfin mix.
Extra kul var också att jag hade förmånen att få umgås med Erikas storasyster Ulle på ett
sätt som jag inte gjort tidigare.
Vi har givetvis träffats under årens lopp, men på festen såg jag många väldigt kul
sidor hos henne som jag inte kände till sedan tidigare. Trevligt!
I vilket fall, vi festade rejält och hade precis hur kul som helst.
Jag lyckades inte ta en enda bild själv så jag länkar till Erikas egna bilder.
Enjoy. Och ja, buffén ägde!

Annars har Patrik och Anna gästats.
Jojomänsan, en väldigt god vegetarisk rätt serverades.
Den ihop med musik i de flesta former gjorde kvällen i Kåge till en toppen sådan.

Vilken härlig sommar det varit hörrni.
Många fester har det blivit.
Ett antal 40-årsfester blandat med vanliga fester har inneburit en riktigt galet rolig sommar.
Kroppen börjar dock vara smulans sliten av allt det roliga.
Två fester till är inbokade, sedan blir det en lugnare period framöver.
Med undantag för vin/umgängeskvällar på Casa Hawk givetvis.
De tillställningarna är undantaget till alla torken-planer.

I vilket fall.
Livet känns väldigt bra för er Cicci.

Enda abret är ätstörningsproblemen som jag inte riktigt lyckas greppa.
Jag blir satan så frustrerad.
Jag överäter, I kombination med ett fungerande ätande.
Märkligt. I vanliga fall brukar det vara antingen eller.
Den här gången är det någon typ av mix.
Vilket i och för sig är okej, för då havererar det inte totalt.
Utan bara lite semihavererande sådär.
Bitvis fungerar det alltså fint. Och bitvis fungerar det inte fint.
Det står däremot helt klart vad jag mår bra av och vad jag inte mår bra av.
Livsmedelsmässigt alltså.
Min kropp talar högt och tydligt till mig då det gäller den biten.
Och likafullt gör jag fel. Fel på det sätt där jag mår dåligt.
Tack och lov går det bättre än för några veckor sedan. Vilket gör mig glad.
Motionsgrejen är klart fungerande nu. Det är mycket bra.
Men tja, jag är intresserad av att få tillbaka kontrollen (den sunda kontrollen alltså)
över det resterande.
Laget och jag har en träff på måndag.
Det känns bra.
Jag vet att jag är på helt rätt ställe där då det gäller att kartlägga för att kunna ta
ut nya riktningar.
Stabilt.
Det känns mycket bra att få hjälp med denna problematik.
Jag har haft den i det närmaste så länge jag kan minnas. Åtminstone sedan tidiga tonår.
Jag är med andra ord mycket intresserad av att arbeta bort den. En gång för alla.
På rätt sätt. Så den inte ska bekymra och slita med mig mer.
På måndag inleds det arbetet.
Spännande.
Skrämmande.
Nya tider är vad som är på ingående.
Hilfe.

Låt oss alla ha en härlig torsdagskväll.
Helg är vad som gäller för mig redan nu.
Det känns mycket bra.

När förnuftet semestrar på okänd ort.

I´m alive!
Jajamänsan, er Cicci är i allra högsta grad levande.
Jag är bara smulans bortkopplad från den verkliga världen.

Jag är så löjligt lycklig att jag liksom inte är riktigt närvarande.
Jag försvinner i tanken och i känslan gång på gång.
Mitt förnuft har tagit semester.
Jag skrattar inombords. Hela tiden.
Mina ögon ler.
Särskilt när de möter hans.
Han ler mot mig.
Jag drunknar i hans ögon. Igen.
Jag andas in hans lukt.
Jag kan inte få nog av den.
Jag känner honom. Hela tiden.
Hans närvaro är stark. Han rör mig fast han inte ens nuddar min hud.
Och när han väl rör mig smälter jag.
Den mjuka beröringen, den som kramas och är mjuk.
Den våldsamma beröringen som blandas med den mjuka, den som får min kropp att svara omedelbart.
Där det räcker med en blick för att veta att jag vill äga hans kropp. Igen.
Jag får inte nog av honom.
Jag är kär. Jag är så jävla kär.
Och jag är helt trygg med honom.
Jag kan inte fatta det. Jag är trygg med honom.
Han är vänlig. Han är lugn. Han utmanar mig. Han håller mig nära sig.
Han är kär i mig.
Jag tittar på honom där han sitter bredvid mig i soffan.
Jag ler.
Han vrider huvudet mot mig, och ler tillbaka när han ser mig le mot honom.

Världen har liksom blivit en dimension rikare.
En sådan som jag inte saknat eller eftersträvat på något vis.
För jag visste inte hur den kändes.
Jag har glömt att det är såhär det är när det är sunt.
När respekten och den varma känslan är ömsesidig.
Han pratar om respekt.
Han pratar om ömsesidighet.
Jag lyssnar, och tänker att han är sund.
Och har svårt att smälta att han är sådan.

Jag har gjort mig så jävla sårbar.
Jag har släppt in någon i mitt liv.
Jag hade inte för avsikt att göra det någonsin igen.
Och nu är det försent.
Han är inne i mitt liv.
På det sätt som gör mig sårbar.
Jag är ute på så ruskigt tunn is.
Jag vet det. Men är inte ett dugg rädd. Längre.
Jag känner mig trygg med honom.
Han ger trygghet. Han ger frihet. Han ger att jag får vara jag.
Jag har svårt att greppa det här.

Och det är så fantastiskt att längta efter honom när jag inte är med honom.
Känslan att veta att han längtar lika mycket efter mig.

Det här känns som början på något riktigt bra.
Jag tänker ibland på hur helvetes nära det var att det inte skulle bli något mellan oss.
För jag var så rädd inledningsvis.
Jag backade och tvekade.
Kände, men hade ingen lust att känna. Ville inte göra mig sårbar.
Tvingade honom att hålla avstånd.
Han stod kvar. Väntades.
Inte helt tålamodigt alla gånger, men han stod kvar likafullt.
Tack och lov.
Det var bara så oerhört nära att vi inte skulle ha blivit ett vi.
Men nu hände det. Han och jag blev ett vi.
Och jag skrattar inombords hela tiden.
Som om jag tappat förnuftet helt och hållet.
Vilket jag förmodligen har gjort.

… kära nån!


Här firar vi Erikas 40-årsdag förra lördagen. Bilden är lånad från hennes Smaskelismaskens.

Blommor och bi-enkelt?

Det här med nya förhållanden bjuder på en del saker som jag liksom glömt att
de bjuder på.
Jojomensan. Vissa frågor som inte är så dumma att prata om.
Men hur gör man?
Jag har inte varit på banan då det gäller nya förhållanden på en sisådär hundra år,
så jag har galet lite koll på sådant.
Jag gillar att Fredrik och jag kan prata om väldigt mycket på ett helt otvunget sätt.
Jag tänker mig att vi liksom kan prata om allt.
Men nej hörrni, hehehehe, vissa frågor är av lite olika anledningar inte helt
enkla att ta upp. Har jag senaste veckorna insett.
Så jodå, nog kan vi prata, men er Cicci är inte så jäkla kaxig när det kommer
till vissa saker.

I alla fall, en del frågor har alltså poppat upp undan för undan.
Idag bjuder jag på den första i raden.
En hyfsat viktig sådan. Ur två aspekter.

Skydd då det gäller att lalla på nakna med varandra.
Hahahahaha, ja men herregud! Det borde vara den mest enkla fråga att prata om, men
jag hade ingen aning om hur jag skulle ta upp den.
Den kändes nödvändig att ta upp.
Jag ville åtminstone berätta att jag inte äter p-piller eller liknande.
Så givetvis hann det bli ett par vändor nakna utan att saken nämndes.

Han tog upp det apropå absolut ingenting en dag.
Som om det vore det mest naturliga i världen.
Äter du p-piller?
Enkelt. Okomplicerat.
Jag tittade på honom och skrattade till inombords.
Hahaha, han gjorde det precis lika okomplicerat som det är.
Vi pratade om det i ungefär hela 4 minuter.
Sedan visste vi båda hur vi såg på saken då det gäller skydd.
Och på hur vi vill göra med den saken.

Fasen vad enkelt det blir när man pratar om saker och ting.

God tisdagsförmiddag på oss alla.
Det ser ut att bli en varm dag idag… jag svettas redan. Expedition Antarktis nästa?

Den gulliga bilden är googlad och lånad.

För vilken gång i ordningen?

God dag kamrater!

Hårda tider är på ingång mina vänner.
Jag har vetat det ett tag vid det här laget.
Det gör mig irriterad och det gör mig less.
Jag får faktiskt en jävligt stor lust att slå sönder något. I ren frustration.
Jag blir på dåligt humör bara jag tänker på det.
Förändring.
Sådan som jag inte vill ta tag i.
Sådan som jag paradoxalt nog kommer att gilla massor när de väl är inledda.
Men där vägen dit är ungefär lika lockande som att mumsa på krossat glas.

Givetvis pratar jag om matproblematiken.
Vad annars. Den som alltid finns där. Precis, ni är lika less den som jag vid det här laget.
Jag hoppas kunna arbeta bort den för gott med Lagets hjälp i höst.
Men i väntan på att det arbetet drar igång vänder jag min kontrollförlust till
ren och skär kontroll.
Det läget är självfallet lika missbrukande som där jag inte har kontroll alls.
Men jag föredrar det likafullt, eftersom jag mår fantastiskt rent fysiskt i det läget.
Min kropp blir liksom helt ultimat.
Jag har heller ingen ångest kring mat i det läget.
Jag har inte ätit på det sätt jag mår bra av denna sommar.
Kortsiktigt bra givetvis, omedelbar tillfredsställelse ni vet.
Men med en kropp som blivit trött och orkeslös. Seg.
Jag har ätit mjukt bröd som fan.
Ofta som samtliga av dagens måltider. Just för att jag inte är intresserad av något annat.
Mer korrekt, jag skiter fullkomligt i något annat.
I olika varianter har jag gjort det.
Den förrädiskt goda sirapslimpan.
Rostat bröd med marmelad.
Digestivekex med ost.
Den sistnämna är förvisso inte medlem i det mjuka brödets familj, men vi vet alla att Digestivekex är döden. Det är rent socker. Och jag går igång på dem utan omsvep.
Jag kan inte behärska det hela.
Hålla det på en nivå som är sund.
I kombination med mig blir det osunt.
För andra skulle det funka finfint, men jag är missbrukare, då fungerar det inte.
Punkt.
Mitt beteende kring ätandet är precis detsamma som innan operationen.
Det där sättet att använda mat jag haft sedan tidiga tonår.
Förmodligen långt innan tidiga tonår förresten.
Som givetvis inte förändras per automatik med en gastric bypass.
Jag har de resultat jag vill.
Men jobbet bakom dessa är likafullt inte sunt.
Jag har ett antingen eller tänk som inte är bra.
Det handlar om kontroll och om kontrollförlust.
Det blir slitigt. Det blir ett liv som jag inte är intresserad av.
Men det syns inte.
Min hyfsat smala kropp får mig att se sund ut.
Men nej, jag är en missbrukare på många sätt, och mat är vara en av dessa sätt det tar
sig uttryck i.
Antingen där jag är mycket strikt och noga med vad jag äter.
Eller där jag släpper allt och försvinner in i en värld av mjukt bröd och ett
sinne som blir kolsvart.

I vilket fall.
En period av skenande ätande är slut.
Den tar slut idag. Eller rättare skrivet, det vänds idag.
Vilket gör mig på absolut pisshumör och ger mig en enorm lust att äta allt i min väg.
Givetvis.
Förbud eller regleringar av sådant man helst av allt vill göra föder liksom den känslan av
att ta för fan hit allt mjukt bröd du kan hitta.
Vit fralla att rosta, sirapslimpor att baka massor av, Digestivekex i fina röda förpackningar
att njuta av.

Jag har åtminstone 10 tunga och genomtänkta skäl till att skjuta upp denna förändring.
Sådana som jag lätt skulle kunna berätta om och få svaret att jodå, givetvis borde jag
hellre ta tag i förändringen först nästa måndag.
Det är den missbrukande delen av mig som pratar då.
Som är våldsamt skicklig på att få som jag vill.
Jag manipulerar. Helt skamlöst. Utan ånger.
Jag säger de ord som behöver sägas, som oftast är helt sanna, men som på många sätt
ändå saknar relevans.
Jag gör det irrelevanta relevant, skulle man kunna säga.
I kombination där jag inte skäms blir det riktigt farligt, för att inte tala om övertygande.
Skammen och ångern kommer senare.
När jag mår bättre. Då kommer de ikapp mig.
Och jag får behovet av att gömma mig.

Jag vet givetvis vad jag håller på med.
När jag börjar skjuta på starten för förändring.
För jag vill inte.
Mitt ätande är en vän.
En elak och destruktiv sådan förvisso, men som samtidigt ger mig den sköna känslan av
att trivas med precis allt.
… i början.
20 minuter senare mår jag inte riktigt lika bra.
Min kropp svarar med att dumpa. Och mitt sinne blir kolsvart.
Jag blir arg, irriterad, frustrerad och bara allmänt off.
Hatar mig själv.
Men given en timme eller två, sovandes om jag dumpar kraftigt eller bara liggandes om
jag bara dumpar lätt, då är jag tillbaka.
Då är suget enormt.
Och jag följer det. Varenda gång.

Idag är alltså dagen som jag börjar vända det här.
Jag väljer att skriva ”börjar vända”.
För jag förväntar mig inga underverk. Jag har gjort det här alltför många gånger.
Jag vet att det inte är enkelt.
Vissa gånger har det varit enkelt. Men nu har den här perioden varit så lång att jag
inte förväntar mig någon enkelhet med det hela.

Det handlar om den fysiska biten främst.
Jag är ute efter en känsla.
Där min kropp är lätt och fungerar klockrent.
Särskilt under belastning.
När jag använder den ordentligt.
Då vill jag att den ska svarar och leverera.
När den gör det, då lever jag med en känsla av ren och skär urstyrka.
Ihop med en smidighet som får mig att veta att min kropp fixar precis allt.
Den är odödlig.
Jag kan använda den till bristningsgränsen och den levererar klockrent.

Det gör även att jag mår bra i sinnet också.
Jag älskar den känslan.
Hela jag mår bra.

Men nu, efter veckor av överätande har jag den givetvis inte.
Tvärtom.
Den känns trött. Seg. Sliten.

Det inledande, som gör mig bekymrad, är förlusten av socker.
Det sugen som kommer att bli nu de första dagarna är inte att leka med.
Det driver mig att göra i det närmaste vad som helst för att slippa.
Jag skjuter på förändringen mer än gärna när det kickar in.
Hell, jag skjuter på det till nästa år helst.
Men nej, jag börjar idag.
Så får det bli.
Jag vill det här. Mycket gärna.
Jag sitter lite smått panikslagen här just nu.
Tänker att jag inte fixar det.
Men jo, jag fixar det jämt. Varje gång.

Den lätta känslan vinns på ett sätt.
Genom motion.
Det slår aldrig fel. Någonsin.
När jag väl börjar använda kroppen kommer den känslan inom loppet av några dagar.
Som regel.
Det gör mig trygg.
Jag vet vad jag vill göra. Vad jag behöver göra för att må sådär överjävligt bra igen.
Det verkar kunna bli mellan 27-29 grader de närmaste dagarna.
Det är inte helt ultimat för skogsrundor.
Jag siktar på tidiga mornar eller sena kvällar tänker jag mig.
Temperaturen är mer motionsvänlig då.

Maten behöver också förändras.
Motion är inte kompatibelt med det sätt jag äter på nu.
Min kropp fungerar dåligt på den kosten.
Därför är draget med att att börja med motion ultimat av flera anledningar.
Blygsamt uttryckt är det draget faktiskt genialt.
Den lätta känslan föder lusten hos mig.
Den gör att jag är ute efter en funktionell kropp att använda.
Då kommer en bra kost nästintill per automatik.
Det är mycket bra att känna till om mig själv.

Förra veckan började jag motionera igen.
Inte varje dag, men tillräckligt ofta för att det skulle påminna mig om
hur underbart det är när kroppen fungerar.

Jag vet att det här kommer att gå fint.
Bara jag krisar mig igenom de första dagarna av avgiftning från socker.
Jag kommer att satsa på de maträtter jag tycker mycket om.
Som jag ätit de senaste 2.5 åren. Och mått toppen på,
Himmel, en strimma av hopp drog just igenom kroppen.
Det här kommer att gå fint.
Om jag bara får bita huvudet av allt och alla ett par dagar framöver.
Jag blir nämligen ruskigt irriterad just i inledningsskedet.
Innan förändringen kommit igång.
Första dagen på förändringen och dagen innan den aktuella förändringen.
Jag är inte en harmonisk Cicci då.
Då klarar jag liksom inga större motgångar.
Den här morgonen bjöd exempelvis på ett inte fungerande internet, och ett
tomt hårdbrödspaket.
Det räckte gott och väl för att jag skulle få känslan av att förändringen inte
skulle inledas förrän nästa vecka.
Att denna vecka inte riktigt passar så bra.
Skälen, de klena, invaderade hela mig.
Gav mig en grundmurad känsla av att givetvis tar jag det hellre nästa måndag.
Perfekt liksom, nästa måndag är ju ultimat.
… ni hör ju hur fan det är ställt med mig.
Jag blir liksom så instabil att även den minsta bula på vägen får mig att
vilja äta rostat bröd med marmelad på samtliga måltider en vecka till.
Eller varför inte ett år till?

Jag kommer inte att kunna vara ensam idag.
Då är risken överhängande att jag kommer att fullfölja tanken om att skjuta på
förändringen tills nästa årtionde. Minst.
Är jag ensam då agerar jag på den tanken. För den kommer att komma.
Känslan blir våldsamt starkt.
Och när tanken övergått till den känslan, då är jag i det närmaste chanslös.
Jag fullföljer. Med hundraprocentig säkerhet.
Det blir mitt mål. Jag blir som en målsökande missil.
Jag har bakat bröd klockan 2 på natten. Så jag vet vad jag pratar om.
Tro mig.

Mina föräldrar och Fredrik kommer jag att hoppas på hjälp av.
Jag kommer att berätta för dem om läget.
Vad jag vill förändra. Varför jag behöver förändra.
Och vilket mitt mål är.
När orden är sagda är jag trygg.
Jag kommer att förklara för dem precis hur mitt missbrukande jag kommer att vilja lura
dem om och om igen.
Att jag gör det beräknande och helt utan ånger.
Jag säger vad som behöver sägas för att fortsätta missbruka helt enkelt.
Så att jag kan fortsätta med det jag egentligen inte vill hålla på med.
Det är inte deras ansvar att hjälpa mig. Alls.
Däremot hoppas jag att de ska göra det likafullt.
Om de har lust att lyssna på det jag så gärna vill ha hjälp med är jag i det närmaste
home free.
De första tre dagarna skulle vara väldigt tacksamt att få draghjälp med.
Det skulle underlätta enormt.

Wish me luck.
För nu blir det besvärliga dagar.
Denna förändring i kombination med en temperatur som kommer att ligga på runt 28 grader.
… allvarligt!
Det är ju för fan inte tur jag behöver inser jag.
Det är en enkel biljett till Antarktis.
… med Kronans frystorkade mat att tillaga på spritkök.

Vansinne.

Jag visste att han var intresserad av mig.
Han var tydlig med det redan från början.
Vilket jag inte kunde hantera överhuvudtaget.
Tvärtom.
Jag kände mig obekväm.
Helvetes jävla obekväm, för att uttrycka mig mycket milt.

Han använde ord som attraktiv, som lära känna, som intresserad.
När han pratade med mig. När han pratade om mig.
Inga av ovanstående ord fungerar på mig.
Överhuvudtaget.
Tvärtom.
Jag kunde inte relatera ett piss. Utan tänkte att det måste vara något fel på den här killen.

Vi möttes genom gemensamma bekanta.
Första gången jag såg honom kom han gående på en gräsmattan ca 15 meter ifrån mig.
Jag minns att jag tänkte att han såg bra ut.
Vi sa hej till varandra. Han log. Jag log.
Jag kände mig generad redan då.
Jag tittade bort.
Han kom fram och stod så nära mig att jag kände doften av honom.
Som berusade mig redan första gången jag kände den.
Vi hängde med våra gemensamma kompisar den kvällen.
Han tittade på mig. Jag kände det tydligt.
Om jag tittade upp då tittade jag rakt i hans ögon.
Vilket fick mig att knappt våga titta på honom.

Den natten skrev han till mig.
Ord som inte betyder något för mig.
Ord som inte har med mig att göra.
Jag tänkte att det måste vara något fel på honom.
Jag kände mig pressad.
Och tänkte tankar som att nej, jag ska inte träffa honom något mer.

Vi skrev till varandra de följande dagarna.
Han var tydlig med att han ville lära känna mig.
För att han gillade mig.
Och jag insåg att nej, vi ska inte träffas. För jag kan för fan inte hantera det här.

Men jag gick med på att ses ihop med våra gemensamma kompisar.
Så vi träffades några gånger så.
Varje gång vi sågs tittade jag på honom i smyg.
Liksom smakade på honom. I smyg.
Men nej, han var för tydlig med att han var intresserad av mig.
Så jag backade. Igen och igen.
Men han stod kvar.
Han gav mig utrymme, samtidigt som han stod kvar.

Jag förklarade delar av min bakgrund.
En pedofil. Ett våldsamt förhållande.
Att jag fungerar inte riktigt som andra.
Saker som inte är komplicerade kan bli mycket komplicerat med mig.
Han lyssnade.
Men jag gissar att det är i det närmaste omöjligt att förstå konsekvenserna av den typ av
våld om man inte levt så själv.
Att förstå det i teorin är en sak.
Men i praktiken, där blir det krångligt. Riktigt jävla krångligt.
I praktiken förefaller jag irrationell, fast jag är den mest rationella någonsin.
Med min bakgrund alltså.

Han sa att han ville att vi skulle träffas bara han och jag.
Men jag kände att nej, det ska vi inte.
Kände mig obekväm. Visste inte vart jag skulle ta vägen.
Eller hur jag skulle hantera det hela.
Men han var tydlig med att han ville att jag skulle ge det hela en chans, att träffa
bara han och jag.
Och ja, soven på saken så tänkte jag att okej då, vi träffas bara du och jag.

Så vi träffades själva.
Jag kände mig nästan avslappnad där vi hängde på gräsmattan en av de där ubervarma dagarna.
Vi satt och pratade under ett träd i stugan, med sjön alldeles framför oss, i det närmaste
en hel dag.
Han var fortfarande tydlig med att han gillade mig.
Att han ville lära känna mig. Att han var nyfiken på vem jag var.
Bara han och jag kände jag mig inte lika obekväm.
Tvärtom. Jag kände mig nästan… okej.
Både han och jag talar i klartext med varandra.
Från första kvällen vi träffades.
Jag kan inte minnas att jag varit så öppen om vem jag är med någon.
Hur jag fungerar och hur jag ser på saker och ting.
Hur jag lever mitt liv nu. Och hur jag levt mitt liv tidigare.
Han lyssnar och accepterar.
Förstår att jag måste få göra det här i min takt.
Jag pratade om närhet med honom. Om hur närhet trasslar som fan för mig.
Samtidigt som just den närheten, den fysiska, är extremt närvarande mellan oss.

Jag berättade också för honom om hur fint jag mått det senaste året.
Om att jag fått tillbaka mitt liv.
Och att inget någonsin kan komma i närheten av den känslan.
Där jag styr mitt eget liv.
Jag pratade med honom om att jag inte vill tycka om någon så mycket att jag blir rädd
att förlora denne.
Jag pratade med honom om att jag aldrig mer tänkt vara beroende av någon.
Under resten av mitt liv.
Varken känslomässigt eller på annat vis.
När jag säger de orden vet jag att jag ljuger. Jag är ute på väldigt tunn is.
För jag vet att när jag väl tycker om någon gör jag det så passionerat.
Partner, vänner, familj.
De jag tycker om håller jag nära mig.
Så nej, jag kommer inte att lyckas hålla honom på det trygga avståndet.
Där han inte kan såra mig.
Jag är redan sårbara för honom.
Det gör mig rädd, och det får mig att skratta.

Han lyssnade.
Han lyssnar. Varje dag.
Och han pratar om vem han är. Om hur han ser på livet.
Vi är lika, och vi är olika.
Men framförallt är han sund där jag är osund.

Han förstod att om han och jag skulle kunna bli ett vi, skulle det måsta ske i min takt.
Annars skulle jag backa ur innan jag ens tagit reda på om han och jag skulle fungera som
ett vi.

Jag blir fortfarande överväldigad när han tittar på mig.
Det gör mig förlägen.
Jag tittar på honom sedan måste jag titta bort.
Jag tycker om att sitta med ryggen mot hans bröstkorg och prata.
Då blir det inte så intensivt som om jag vilat min blick i hans.
Då kan jag prata om vad jag vill, utan att han kommer mig för nära.
Just för att jag inte ser hans ögon.
Däremot känner jag hans hjärtas slag mot min rygg.
Och jag känner hans armar runt mig.
Hans händer, hans fingrar som flätar sig med mina.
Jag tittar på våra händer. Där våra fingrar leker med varandra.
Och tänker att det är något väldigt vackert med hans händer.

Han rör mig mjukt.
Han rör mig våldsamt.
Och alltid med samma vänlighet med min kropp.
Som om den är värdefull.
Som om jag är värdefull. För honom.
Den känslan får gråten att slita i kroppen.

Jag kramar honom tillbaka.
Från början stelt, som om jag inte riktigt visste hur jag skulle kramas.
Det har förändrats.
Nu söker jag upp honom.
Kramas med honom före han kramar mig.
Fortfarande gärna där jag ställer mig framför honom med ryggen mot honom.
Så han håller om mig.
Hans armar mot min mage, runt min bröstkorg.
Men även så jag möter hans ögon, och håller kvar min blick i hans.
Utan att få behovet av att titta bort.

Han är tydlig.
Jag är tydlig.
Han är trygg.
Jag känner mig väldigt trygg med honom.
Han finns där på ett så självklart sätt.
Han visar att han vill vara med mig.
Att det jag vill göra är okej för honom också.
Det gör något märkligt med mig när han sätter det jag vill göra som viktigt för honom också.
Det här är något nytt.
Jag har inte levt mitt liv så.
Tvärtom, jag fått betala rejält.
Måstat sälja mig ordentligt, förnedra mig. För att få höra till.
Jag har liksom inte varit betydelsefull tidigare.
Men han verkar inte vara sådan. På något vis.
Det lilla jag känner honom än alltså.
Jag har däremot i bakhuvudet att det kommer att visa sig att han är en skit.
Att han är en riktig jävla skit.
Att jag bara inte märkt det än.
Och samtidigt vet jag att jag är väldigt uppmärksam på sådana signaler.
Mitt undermedvetna skulle givetvis redan nu ha vetat om så var fallet.
De små, små signalerna som med hundraprocentig säkerhet skulle ha talat om för mig
att han är en översittare.
Jag är överkänslig mot den typen av signaler och tecken.
Han har inte visat några sådana. Än.
Men jag är rädd, och tänker att jag kanske bara har tacklat av och inte riktigt
uppfattar signalerna av någon anledning.
Jag kan inte riktigt slappna av och känna att han kanske faktiskt är en av de sjyssta killarna.
… det vore för otroligt liksom.

Hans vänlighet, den som tidigare fick mig att känna mig satan så obekväm började kännas fin.
Han frågar mig saker, som om han är intresserad av vad jag kommer att svara.
Jag hanterar vänlighet väldigt dåligt överlag.
Hans vänlighet är självfallet inget undantag.
Det här med vänlighet blir konstigt.
Jag kan inte det språket på något sätt.
Det förvirrar mig.
Vad vill han ha av mig liksom?
Vad kan jag erbjuda tillbaka?
Det blir en jävla obalans. Där han ger och jag inte vill ta emot.
För då blir jag skyldig honom.
Vi blir smulans frustrerade båda två.
Vi har pratat en del om det här.
Och insett att vi ser på saken väldigt olika.
Det kan vara så att han ser på saken på ett sunt sätt.
Att det är jag som är smälld ett par gånger för många för att vara sund.
Han pratar om respekt. För varandra.
Att han inte vill ha något av mig när han gör något för mig.
Att det inte existerar.
Jag lyssnar på hans ord.
Jag tittar på honom när han pratar. Han ser helt allvarlig ut.
Som om han faktiskt menar det han säger.
Och tänker att det kanske faktiskt är så ett förhållande ska vara.

Jag vet att jag måste lära mig att fungera annorlunda.

Att jag inte behöver överprestera för att bli given smulor.
Det känns väldigt ovant.
För jag är livrädd att han ska tycka att jag beter mig som en bortskämd skit som
förväntar mig att bara få och få.
Mitt behov av att prestera kickar in. Gång på gång, när han gör något vänligt för mig.
Det kan tänka sig att det tar sig ett tag att komma i balans.
Om det någonsin går.
Jag är glad att jag pratat en del med honom om min bakgrund.
Annars hade det här blivit väldigt knepigt.
Det är så ovant…

Jag har fått panik vid ett par tillfällen.
Då jag nästan inte kunnat hantera han och jag.
Erika har fått ta del av den paniken.
När jag krisat har hon på sitt enkla och självklara sätt lugnat ner det hela.
Ofta bara genom en eller två sagda meningar.
Hon blir mitt förnuft och min stabilitet när jag blir rädd.

Det här med förhållande skrämmer mig.
På allvar.
Herregud, jag är ju den mest glada någonsin över att ha levt utan ett förhållande det
senaste året.
Ingen kunde ha varit lyckligare än jag eftersom mitt liv åter blev mitt.
Den känslan av frihet och liksom vansinnig glädje kommer jag troligtvis aldrig att
kunna förmedla eller förklara.
Ni som kommit undan på samma sätt som jag vet precis vad jag pratar om, tänker jag mig.
Jag lever mitt liv utan den konstanta närvaron av oro. Av stress. Av rädsla.
Utan att varje dag bli påmind om hur värdelös jag är.
Det finns inget som slår den känslan. Den totala friheten.
Inte som jag upplevt på mina 40 år i alla fall.
Att byta den känslan mot ett förhållande skulle göra mig sårbar där jag inte vill vara sårbar.
Just för att det för mig handlar om antingen eller.
Samtidigt som mitt förnuftiga jag vet att i sunda relationer handlar det om något helt annat.
Det handlar om respekt. Ömsesidig respekt.
Och om kärlek.

När vi inte ses längtar jag efter honom.
Jag inser att han längtar efter mig också.
Hur konstigt är inte det?

Han ler och vilar sin blick i min när han kommer gående mot mig.
Jag ler men måste titta ner, för jag känner mig överväldigad.
Han kramar mig mjukt och samtidigt hårt när han kommer fram till mig.
Jag liksom drunknar i hans armar.
Han håller sin arm kring min midja, kring mina axlar när vi är ute bland folk.
Han håller mig i handen. Han söker mig. Min närhet.
Jag känner honom alldeles intill mig där jag går.
Jag känner hans doft när han går alldeles vid mig.
Han luktar så berusande gott att jag inte kan få nog.
När vi skiljs luktar min hud av honom.
Jag skrattar inombords.
Han är så tydlig med att han gillar mig.
Vilket är lika berusande som skrämmande.

Det är så jävla grymt det här.
På bästa sätt alltså.
Min rädsla som var så stor i början.
Den finns absolut. Varenda dag.
Men inte på samma vis. Och inte på samma sätt.
Den paralyserar mig inte längre.

Jag tittar på honom.
Möter hans vackra ögon, och tänker att fan jag är kär.
Herregud.