Klart jag lever!

Saknat mig?
Hahaha, nehej inte det, nåväl!
Er Cicci är tillbaka oavsett.
Man blir uppenbarligen inte av med mig så lätt.

Nya tider stundar här inne.

Jag har, som ni ser, tagit bort samtliga inlägg.
Jajamän, ni läste rätt.
Jag har kvar dem, men numera är de endast för mina ögon att läsa.

Beslutet är synnerligen odramatiskt.
Låt mig förklara.

Jag har, som ni vet, en utökad familj numera.
Som jag inte hade för 2 månader sedan.
Kärleken slog till i mitt liv. Bara sådär. Vem hade anat det liksom?
Genom Fredrik kom L&L in i mitt liv.
De är fantastiska på en mängd olika sätt och ingen kunde vara gladare och mer
tacksam än jag att de släpper in mig i sina liv.

Den typ av rå öppenhet som jag använt mig av här inne blir därför inte den ton
jag varken vill eller kan ha längre.
Precis så okomplicerat är beslutet att ta bort inläggen.
Jag vill på inget sätt genera L&L.
Få dem att skämmas eller på annat sätt äventyra den relation jag är så glad över
att ha fått möjligheten att börja bygga.

Bloggen behövs inte heller på samma sätt som den tidigare gjort.
Jag har berättat min historia. Stora och viktiga delar av den.
Jag har fått tänka, känna och reflektera här inne.
Ni har tålamodigt, varmt och vänligt följt mig på den resan.
Min tacksamhet till er är stor. Ni har varit fantastiska.
Jag har bearbetat mycket här inne.
Jag har pratat om saker man egentligen inte pratar om.
Utan den möjligheten hade läkningsprocessen inte kommit såhär långt som den gjort.
Så är det bara.

Jag övervägde först att lägga ned bloggen helt.
Därav att jag inte skrivit på dryga månaden.
Men den senaste tiden har jag kommit att förstå hur stor betydelse skrivandet har för mig.
För mitt välmående.
I just den här formen.
Där jag inte ser er, men vet att ni finns.
Att leka med ord roar mig. Får mig att må bra.
Att veta att andra läser dem, roas av dem, förfäras av dem, och precis allt där emellan,
lägger liksom till en ytterligare dimension av välmående.

Det kommer att bli en del förändringar här inne.
Min öppenhet, den chockerande och provocerande, kommer jag att filtrera genom
fler personer hädanefter.
Innan var det mamma och Vickan jag hade i åtanke.
Nu kommer det att vara fler som utgör mitt filter.
Vilket blir bra.
Mycket bra.
Öppenhet kostar.
Den nakna och utelämnande öppenheten har ett pris.
Hittills har jag inte brytt mig om det nämnvärt.
Ni som följt med här inne vet att jag är inte alltid är rädd om mig själv.
Att berätta personliga och privata saker om det liv jag levt har inte
brytt mig speciellt mycket.
Vissa gånger, vissa inlägg absolut, de har framkallat en tydlig känsla av ångest
när jag tryckt på ”publicera”-knappen.
Men på det stora hela har det inte rört mig nämnvärt att vara så öppen.
K och L, Laget, har pratat med mig om konsten att skydda sig själv.
Många gånger.
Vilket jag kommer att ta med mig även hit in.
Min öppenhet har nämligen visat sig kännas rejält märklig, då det jag delat med mig av
kommit på tal i andra situationer än de jag själv valt.

Jag har fortfarande för avsikt att fortsätta roa oss, skrämma och förfära oss.
Å jo. Tro inget annat.
Jag ska laborera mig fram till den balans som gör det möjligt att vara
öppen, personlig och privat, utan att det äventyrar eller kostar.
Det borde gå alldeles utmärkt. Tänker jag optimistiskt.

Mig slipper ni inte så lätt, med andra ord.

Nu vet ni alltså bakgrunden till varför jag tagit bort mina gamla inlägg.
Och varför framtiden här inne kommer att bli lite annorlunda än vad vi är vana.

Låt mig få ägna de sista raderna av detta inlägg till Er.
… fina Ni.
Som funnits här under de glada dagarna.
Såväl som under de arga dagarna, de ledsna dagarna, de desperata dagarna.
Utan Er, ingen blogg.
Kom alltid ihåg det.
Tack för att Ni så tålamodigt följt med i allt från sekundreflektioner till inlägg som
handlat om människans mest mörka och förvridna väsen.
Ni har, genom att läsa, bidragit till att mycket av det svarta färgats rosa.
Ni är sannerligen fantastiska.

Nu hörrni, nu säger vi god kväll.
Spännande tider stundar.
Och passagerarsätet är reserverat för er.
Precis som alltid!