Bakning som humöruppsvingare.

Låt mig leverera en torsdagsaftons-spya.
Ja alltså, er Degerman är på halvpissigt humör.
Som vanligt these days, skulle man till och med kunna drista sig till att tillägga.
Nej men allvarligt, den senaste tidens halvhängiga variant av mig själv där en
förkylning liksom inte kan bestämma sig för om den ska total-bryta ut eller inte,
har börjat gå mig på nerverna.
Mitt goda humör börjar vid det här laget vara smulans naggat i kanten.
För att råda bot på det har jag bakat i afton.
Bakning gör mig glad. Så är det bara.
Det allmänpissiga humöret blev en hel del mindre pissigt efter att jag
påbörjat mitt sirapslimpebak.
Goda rackare de där.
Jag ska dock inte äta upp dem själv, inte alla i alla fall. Utan jag tar med en del
till rysarlunchen som går av stapeln på Casa del Smaskelismaskens i morgon.
Det ryktas om räkbakelse (läs nudlar) ihop med ”Annabelle”.
Toppen!
Åtminstone den första halvan av den planen… filmdelen av planen känner jag mig
smulans tveksam till, om jag ska vara helt ärlig.
Vi kommer redan under inledningstonerna, att undra varför vi i hela friden
utsätter oss för det här med rysare.
Nåväl, man kan ju faktiskt sova med taklampan tänd. I kombination med resten av
hushållets samtliga lampor lika tända.
Alternativt cuddlar jag ihop mig bland makarna Skogly.
Eller låter min superbeskyddargurka till Alice sova i min säng.
Hon borde göra processen kort med dockor som på ett eller annat sätt har för avsikt
att förkorta mitt liv. Såvida hon inte blir överlycklig över en ny kompis som
kanske har lust att leka.
Det finns alternativ och strategier för att ta hand om spillrorna efter en av årets mer
efterlängtade (?!) rysare.

Ikväll roar jag mig med något inte fyllt lika rysligt.
Skrämmande utan tvekan, såhär ett avsnitt in på serien, men på inget sätt rysare
ala ovan nämnda.
Jag har bytt serien ”Sherlock” mot en annan, ”Hannibal”.
Den lovar gott. Mycket gott.
Och dess två säsonger gör att jag har måååånga avsnitt framför mig.
(Det här med fler blåsiga och snöiga kvällar kanske inte är så dumt ändå!)

Ett avsnitt till lär ses innan det är dags att krypa ned i sängen iförd endast
pyjamasbyxor och tjocksockar.
En inte alltför attraktiv kombination, dock väldigt varm och skön.
Och eftersom jag i somras klev över till att börja fylla en fyra först, så anser jag
att bekvämlighet går före utseende.
… eller vänta, det har jag ju alltid ansett, oavsett vilken siffra min ålder visat.

I vilket fall, låt oss alla ha en finfin avslutning på denna torsdag.

Då vitaminen C, i dess obilgatoriska juiceform, är lika viktig nu som då.

God söndagsafton!

En helg tillbringad i ett tempo på en sisådär noll knop övergår om några timmar
till en ny vecka.
Förkylningen som hintat om sin ankomst, gjorde entré på lördagsmorgonen.
Vilket drastiskt ändrade lördagens trevliga håll-igång-plan till förmån för något
betydligt lugnare.
Som verkligen gjorde susen i form av energitankande.

Idag, söndag, har ingenting gjorts. Överhuvudtaget.
Om man bortser från läsning av bok och tittande på film.
Vädret har varit minst sagt grinigt och Alice ”jag-gillar-inte-att-bli-blöt-om-tassarna”-
mentalitet ihop med min förkylning, gjorde oss rörande eniga om att endast korta
rundor runt kvarteret kändes bäst denna dag.
Jag gillar verkligen när vi är överens, hon och jag.

Kvällen kommer att spenderas i samma behagliga tempo som resten av helgen gjorts.
Vinnande koncept är till för att fortsättas.
All denna vila har nämligen gjort susen.
Kan tänkas att mina goda vänner Alvedon och Nezeril också har gjort sitt till.
Samt att jag druckit juice.
Vilket jag som regel bara gör då jag är förkyld. I stort sett.
Ni vet, det här med c-vitamingrejens goda inverkan på förkylningar.
Om det stämmer eller inte låter jag vara osagt.
Men det har itutats mig sedan barnsben, att känner man av förkylning, ska man
dricka apelsinjuice. Då blir man strax frisk.
Vilket alltid betydde att mamma köpte hem juice när någon var förkyld.
Vilket jag gör även idag. Hundra år efter att jag själv blivit vuxen.
Sedan skulle man förvisso kunna undra varför just juice-varianten av c-vitamin var
den vinnande.
Det har nämligen, i vuxen ålder, kommit till min kännedom att det finns långt mer
c-vitamintäta livsmedel att tillgå än apelsinjuice.
Men barndomens klokheter är barndomens klokheter. C-vitamin i juiceform skulle det vara.
Och så får det förbli.
Jag menar, bara den vackra gula juicen i det fina glaset får mig att känna mig
smulans friskare.
Att den sedan smakar härligt syrligt mot tungan borgar givetvis också för dess
förträfflighet som tillfriskningsmedel.
Kanske tur att jag älskar paprika, och gärna skivar ringar av sådan på mina smörgåsar.

Låt oss alla ha en fortsatt härlig söndagsafton!

Förändringens färger som sköljs över hela mig?

Min tanke och plan var att starta denna morgon med ett glatt inlägg.
Ni vet ett sådant som får folk att le, kanske till och med skratta till.
Såväl igenkännande som smulans förfärat, typ.
Den mixen har för övrigt visat sig vara en väldigt roande mix.
Liksom bjuda på något märkligt jag gjort den senaste tiden.

Det enda problemet med skapandet av ett sådant inlägg, i nuläge, är att jag inte ler själv.
Vilket är A och O.
De senaste dagarna har mitt leende liksom försvunnit.
Ihop med min ork.
Jag har en förkylning i kroppen. Tror jag.
Eller, min tunga berättar för mig att så är fallet.
(Min tunga är inte synsk på något vis. Icket, det hade varit väldigt sensationellt om den
varit det. Men nej, det bara så enkelt att den är piercad och
av någon anledning blir piercingarna i den smulans ömma när en förkylning finns i kroppen.)
Att jag har ont i lederna späder för övrigt på den indikationen. Anser jag.

Den senaste 1.5 veckan har varit smulans turbulent.
Mitt förhållande tog slut för dryga veckan sedan.
Vilket är helvetes tråkigt, då han är en så otroligt fin kille.
Men vi passade inte ihop. Mixen av oss fungerade inte.
Till slut insåg jag det och var tvungen att göra något åt det.
Smärtsamt så in åt helvete, men ändå rätt.
Jag kände mig både ledsen och lättad efteråt.
Ledsen för att ha sårat, ledsen för allt jag själv ville med oss.
Lättad för att jag tog beslutet.
En lättnad som förde med sig en typ av bra känsla mitt i det smärtsamma.
Som nu alltså är borta.
Jag liksom vandrar omkring i en mörk och trött bubbla.
Där kroppen är tung och trött. Och där tankarna knappt rör sig alls.

En dryg vecka, samt veckor innan, fyllda med dramatik på en nivå som slitit hårt
verkar ha tagit ut sin rätt.
Ihop med en förmodad kommande förkylning.

Så något glatt inlägg, fyllt med lite underhållande nonsens blir inte av denna morgon.
För just nu vill jag bara sova. Och sedan sova lite till. Och efter det sova ännu
lite till.
Ungefär så mycket ork har jag i nuläge.

Jag har en del funderingar inom mig också.
Livsomvälvande sådana, om ni ursäktar det dramatiska ordvalet.
Nej allvarligt. Ibland står man helt enkelt bara inför ett vägval.
Ett sådant, om man följer det, kan leda till något riktigt bra.
Till något intressant, till något självförverkligande.
Om man vågar kasta sig ut.

Tacksamt nog har jag blivit erbjuden ett sådant vägval.
Men jag har inte bestämt mig för vad jag vill. Än.
Om jag är redo att hoppa på det nya.
Inget är riktigt klart än, varvid jag inte berättar mer. I nuläge.
Jag väntar på att andra instanser ska säga sitt.
Klaffar det, då är valet mitt.
Men självfallet funderar jag redan nu på hur det skulle bli om jag växlar in
på det nyligen erbjudna spåret.
Spännande, utan tvekan.
Och mycket nytt.

Kanske är det faktiskt dags för något nytt i mitt liv?

Tills vidare sover jag lite till.
Och landar lite till i mitt liv som, tack och lov, inte innehåller hälsovådliga mått
av dramatik mer.
Det kanske tar ett tag innan jag hittar tillbaka till den lugn och ro jag så
gärna vill ha.
Men den kommer. Klart den kommer.
Nu gäller det att fokusera. Göra sådant jag tycker om att göra. Sådant som jag mår bra
av när jag gör.
Och tänka efter vad jag vill med mitt liv.
Tänka över detta erbjudande.
Vad det skulle kunna leda till.
Om jag vågar anta det.

Men först ska jag sova ännu lite till, som sagt. Mitt på blanka dagen.
Vem vet, kanske vaknar jag med ett ljusare sinne.
Där det låga och trötta inte känns fullt så tydligt längre.
Där leendet till och med når ögonen.

Herregud, jag har inte skrivit något under de låga perioder jag haft
på ett bra tag nu.
Det här känns verkligen ovant.
Jag har dock saknat det. Att skriva mig ur det låga.
Skrivande om det får mig förvisso att fokusera på det som känns jobbigt.
Det är självfallet inte bra.
Men det är bara en kort stund. Under den tid skrivandet sker.
Det som däremot är bättre med det, är att jag ofta kan släppa det jobbiga efter att
ha skrivit om det.
Som om själva skrivandet blir det sista jag gör innan mitt system är klart att gå vidare.
Fascinerande.

Låt oss alla ha en fin torsdag.

Efter att ha sovit på saken kommer en långt mer mild version av gårdagens bulor på vägen.

Surmupp Degerman till er tjänst.

Det här inlägget kunde ha sett dagens ljus redan igår.
Min goda vän Erikas ord, då det gäller att agera under känslor, gjorde sig tacksamt påminda.
Hon har som åsikt att man bör sova på saken. Då starka känslor är inblandade.
Innan man agerar.
Klokt.
Starka känslor får oss, som vi alla känner till, att agera och säga saker vi sedan
önskade att vi låtit bli.
Att sova på saken ger perspektiv. Det mildrar.

Min irritation är väldigt liten nu jämfört med igår.
But still.
Vissa saker går mig på nerverna.
Och igår lyckades två incidenter inträffa på samma dag.

Låt mig presentera incident nummer 1:

The Kvinnoklinik.
Japp, ni vet det där stället där man besiktigar grejerna, bland annat.
Jag hade tid klockan 9.00 och var ute i god tid.
Anmälde mig i ”luckan” och satte mig ned för att invänta undersökningen.
… och som jag väntade.
Minuterna tickade iväg och till sist började jag fundera på om det var jag som sjabblat och
helt enkelt misstagit mig på tid eller dag.
Klockan 9.20 fick jag dock komma in. Vilket fick mig att inse att jag trots allt var där
på åtminstone rätt dag.
Möjligtvis mumlade kvinnan en ursäkt, men jag tror att det mest var önsketänkande från min sida.
Hon presenterar i samma andetag en studerande som skulle närvara vid min undersökning.
… en man.
Ni som följt med här på bloggen (innan jag valde att göra inläggen icke-synliga) vet att
det inte är aktuellt att ha en man med vid en sådan undersökning.
ÖVERHUVUDTAGET.

När hon presenterat honom ursäktade hon sig med att hon behövde tala med en kollega
som snabbast.
Jag blev ensam med denna man. I detta lilla rum.
Jag tänkte att det här händer inte mig.
Fast mitt mer sansade jag insåg att jajamänsan, precis det här händer mig.
Dels är jag ensam med honom i ett litet jävla rum.
Dels kommer jag att ha honom närvarande när jag ska lägga mig i den där stolen.
Men för fan…
Pulsen var farligt hög. Paniken låg just under gränsen för vad som går att leva med
utan att den tvingar min kropp att resa sig upp och lämna rummet.

Så satt vi i cirka 5 minuter. Han och jag.
I total tystnad.
Det kändes som en halv livstid.
Jag hade dock en klocka rakt framför mig så jag insåg att den halva livstiden faktiskt
bara var 5 minuter.
Men tro mig, de minuterna räckte för att ha gjort en blodtrycksmätning mycket intressant.

Nåväl, kvinnan kom tillbaka och det var dags att klä av sig och så graciöst som möjligt
få sig upp i den där märkliga stolen.
Väl där, just som hon skulle föra in den där kalla gräsliga saken, ringer hennes mobil.
Hon lägger ned den kalla gräsliga saken och plickar av mobilen.
Samt ber om ursäkt.
Resten av undersökningen gick dock som den skulle.
Förutom den lilla twisten att det var en man närvarande.

Så nej hörrni. NEJ!
Det där fungerade inte för mig.
Jag skrev ett brev till lassas våning 6 där jag berättade om mötet.
Jag skickade det inte förrän jag (enligt Erikas ever så kloka råd) sovit på saken.
Inte förrän i morse, med andra ord.

Jag förklarade att det är okej att man är 20 minuter sen.
Det kan jag leva med.
Jag skulle förvisso föredra att bli informerad om en försening, om möjlighet fanns.
Jag förklarade vidare att jag för fan (jag skippade svordomen) vill bli tillfrågad om jag
kan tänka mig att ha en studerande med i rummet.
Det är inte för mycket önskat. Anser jag.
Samt att jag vill bli tillfrågad redan när jag anmäler mig i ”luckan”.
För jag kan inte säga nej om jag skulle bli tillfrågad när personen är i rummet redan.
Då är det kört för mig.
I det läget säger jag ja oavsett om det är en man, en kvinna eller en hel skolklass,
ett fotbollslag eller samtliga anställda vid Rönnskärsverken.
Jag skulle le och säga att ”självklart, det går fint att de är med”.
Jag lade även till att om den studerande är en man, då vill jag inte ens bli tillfråga alls,
för det är inte ett alternativ att ha en man med i rummet där jag ska bli undersökt där nere.
Någon man ska inte se mig där ner.
(Såvida det inte är Rolf Scliker. Honom har jag bara träffat när jag varit påklädd,
men han ingav förtroende rakt av. På ett benkrossar-tydligt sätt. Han är undantaget
som bekräftar ingen-man-i-rummet-när-jag-blir-undersökt-regeln.)

Det var alltså inte en glad Cicci som gick därifrån igår kan jag meddela.
Ärendet jag var där i var uträttat.
Det var ju egentligen det enda som förvisso var viktigt.
Men likafullt. Nej.
Några fler besök på våning 6 under de där omständigheterna kommer det inte att bli.
Jag fixar det helt enkelt inte.

Jag ansåg nog att den incidenten räckte alldeles tillräckligt som tålamodsprövning
för en dag.

Men ödet ville annorlunda.
En djupdykning i byråkratins förlovade land testade mitt tålamod rejält innan
gårdagens eftermiddag var över.

Låt mig presentera gråahårståns-framkallande incident nummer 2:

Ja, jag förstår absolut. But it doesen´t make sense. Likafullt.
Förra veckan, var jag på grund av min mages krånglande, tvungen att inställa en
gruppträff jag hade i Klinikens regi.
Hörde av mig via sms till K och L och meddelade.
Samt meddelade mig på ett återbudsnummer.
En telefonsvarare där man talar in sitt återbudsärende. Mycket smidigt.

Igår damp en faktura ned för ett uteblivet besök på Kliniken.
Blev smulans irriterad, men tänkte att jag får ringa dit och klara upp situationen.
Sagt och gjort, jag ringde.
För att bli meddelad att avbokning samma dag debiteras.
Det räknas som ett uteblivet besök. Oavsett om jag ringt in och avbokat.
Och debiteras därigenom även med en faktureringsavgift på 50 kronor.
Besöket kostar 100 kronor.
Så en total på 150 riksdaler, precis som min faktura meddelade mig, var vad jag
skulle betala.
Jag frågade om hon på fullaste allvar menade att jag skulle betala för ett besök
som jag faktiskt avbokat.
Jo. Eftersom avbokningen skett samma dag.
Men snälla du, sa jag, jag blev sjuk samma dag, hur skulle jag kunnat ringa dagen före?
Hon hade inget svar på det.
Självfallet.
För det finns inget bra svar.
Och det var helt idiotiskt av mig att ens ställa henne den frågan.
Både hon och jag visste att hon var tvungen att ta emot min irritation utan
att kunna säga ett skit.
Jag sköt budbäraren.
Vilket verkligen aldrig är okej.
Beslutet om att ha denna regel var inte hennes. Hon levererade det bara.
Så den frågan skulle jag utan tvekan ha skippat, inser jag i efterhand.
Ett skolexempel på vad som händer när man är irriterad och tar ut det på någon.
Just don´t.
Jag sa att jag gärna ville ha numret till någon som faktiskt kunde prata med mig om det här.
Vilket jag fick.
Som tillhörde en mycket vänlig kvinna, som berättade för mig vad detta sätt att
hantera uteblivna besök baserades på.
Jag gissar att hon var van att prata med arga människor som undrade om folket där
borta totalt tappat förståndet.
Jag var dock noga med att berätta att det inte på något sätt var henne jag var
irriterad på, utan att det var saken i sig som jag hade svårt med.

Hon berättade att de tagit detta beslut då avbokningar samma dag var ett stort
problem för deras verksamhet.
Det skapar luckor i bokningarna som inte går att fylla.
Hon sa att man inte kunnat lösa det på något annat sätt än att debitera den typen
av avbokningar som uteblivna besök.
Jag förstod.
Jag förstår.
Absolut.
Men jag gillar det inte.
Inte för fem jävla öre.
Jag sa att det är helt vansinnigt.
Att om man blir sjuk samma dag finns inget annat att göra än att se sina
150 kronor försvinna.
Särskilt som jag, som alltså har frikort.
Ja, svarade hon, så är det tyvärr.

Det fanns inte mer att säga efter det.

Hon var mycket vänlig och pratade med mig på ett sätt som gjorde att det arga hos mig
inte var argt längre.
Jag kände mig mest bara uppgiven.
Hon sa att hon förstod att det blir fel, men att man kommit fram till att det här
är det enda de kan göra för att komma runt problematiken med dessa avbokningar
som stör planeringen, och som kostar enorma summor.

Vi lade på luren, på inget sätt ovänner.
Det slog mig då, att så är det ibland.
Man förstår. Men håller inte med.

Och nej, det handlar inte om 150 kronor.
Det handlar om möjligheten att få avboka om något akut händer.
Som sjukdom eller som något annat som inträffar och gör det omöjligt att närvara.
Utan att bli debiterad.
Jag har inget förslag på en bättre lösning, kanske jag ska tillägga.
Men det gör likafullt inte att jag gillar deras lösning.

Jag förstår problematiken ur deras synvinkel på ett privat sätt.
Jag är nämligen egen företagare själv. Som lever på andras bokningar.
Jag tampas absolut med avbokningsproblematik. Den kostar mig mycket pengar, utan tvekan.
Det kostar mig en del grå hårstrån också, då det gäller schemaläggningar som går i stöpet.
Så jag är inte okänslig eller okunnig inför problemet.
Jag kan givetvis inte förstå vilka miljarder denna problematik
genererar en stor aktör som landstinget. Självfallet inte.

Men jag undrar i stilla sinne hur många av mina kunder som skulle återkomma till mig om
jag debiterade dem avgiften för deras uteblivna besök.
För att de gör min verksamhet knölig genom att ibland måsta boka av sina besök samma dag.
Gissningsvis skulle ingen av de kunderna komma tillbaka till mig.
Någonsin.
Jag gillar inte att det är så, när jag står på den sidan, när jag är den som förlorar
inkomst på grund av avbokningar som jag inte kan fylla.
Men jag vet också att lösningen, för mig, inte ligger i att debitera mina kunder i det läget.

Nu har er något taggiga och bitiga Degerman, efter moget sovande på saken,
berättat vad gårdagens bulor på vägen handlade om.

Tilläggas bör även att gårdagen, förutom ovan nämnda incidenter, var en riktigt bra dag.
Intensiv, utan tvekan, men najs likafullt.
Många funderingar cirkulerar för tillfället i min sfär.
Jag gillar det faktum att jag har de bästa vänner ett liv kan erbjuda.
De jag har omkring mig, i vilken form de än är, är underbara, vackra pärlor.
Jag har turen att vara väldigt rik på det viset. När det kommer till vänskap.
Jag har gjort så helvetes många fel i mitt liv, tro mig på den, men då det kommer
till att ha varma människor omkring mig, där har jag gjort något alldeles rätt.
I tider som dessa är det mycket tacksamt.

Låt oss alla ha en riktigt fin onsdagskväll.