”Det sägs att det finns alltid nånting bra i det som sker …

… och tron är ofta den som ger oss styrka”.

Den lilla, lilla handen i min.
De pyttesmå fingrarna mot min hud.
Alldeles för liten, och ändå den finaste någonsin, låg han framför mig.
Snälla, stanna hos mig.

Jag berättade för honom hur mycket jag längtat efter honom.
Hur saknad han är.
Jag berättade saker för honom som jag ville att han skulle höra från mig.
Jag ville att han skulle veta hur mycket jag tyckt om att vara hans mamma
de här få månaderna han bott i min mage.

Så overkligt. Och så verkligt. På en och samma gång.
Han som alldeles nyss legat mjukt inbäddad och skyddad i min mage.
Att nu ha honom alldeles framför mig, mjukt nedbäddad i en liten ask.
Omsorgsfullt omstoppad.

Tänk att ha blivit given möjligheten att hålla hans lilla hand i min.
Det var helt oväntat att något så vackert skulle inträffa under en av mitt livs
absolut värsta dagar.

Den vackerheten tar jag med mig.
Jag håller hårt i den när det svarta slukar mig.

”Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå …

… men det kan va svårt att tro när man inte ser den”.

Jag håller ögonen på vägen.
Den susar förbi. Sträckningen i mitten, sträckningen på sidorna.
Landskapet runt omkring mig …

Jag känner ingenting.
Absolut ingenting.
Jag tänker att det måste vara något fel på mig som inte känner något.
Jag tittar lugnt på vägen, har inga problem med att fokusera.
Tvärtom, den är skön att följa.

Mobilen ringer, det står ”Vallgatan” på displayen.
Vilket betyder att det är pappa som ringer eftersom mamma sitter bredvid mig i bilen.

Jag svarar som alltid ”ja, Cicci”.
Pappa frågar glatt vart vi är, och jag svarar att jag inte vet, för jag minns inte
vad skylten vi passerade senast talade om, men att vi inte är alltför långt hemifrån.
Han fortsätter glatt med att fråga hur det gått.

… då släpper den tysta och förlamande känslan.

Jag försöker säga att det inte gått så bra.
Men han hör inte vad jag säger. För jag har ingen röst längre.
Jag tar sats igen, och genom gråten försöker jag säga de fruktansvärda orden.
Det. Gick. Inte. Så. Bra.
Han frågar tyst, men vaddå?

Jag säger att barnet inte är friskt.
Pappa mumlar något som jag inte kan höra, jag tror att han gråter.
Själv gråter jag hejdlöst.
Jag får fram att vi ses snart. Och lägger på.

Vägen är tillbaka för mina ögon.
Vägen, vägen, vägen.
Inget annat.
Inget annat i hela världen.

Två timmar innan samtalet i bilen satt mamma och jag i ett väntrum på
Specialmödravården på NUS.
Klockan 10.30 hade jag tid.
Jag kände mig förväntansfull. För jag skulle få se mitt barn. Igen.
Jag hade sett det en gång tidigare, men då bara i form av en makaron.
Nu skulle jag få se det i vecka 12, vilket betyder att det antagit en barnlik form,
och inte längre ser ut som en makaron.

Jag hade tid för ett så kallat KUB-test.
Ett test som alla blivande mammor över 35 år blir erbjudna att göra.
För att upptäcka kromosomavvikelser hos fostret, en risk som ökar ju äldre mamman är.

Jag hade sett fram emot testet.
Tänkt det som en självklar ”ok”-stämpel i rumpan.
Ungefär.

Jag lade mig på britsen och fick den där lite halvkalla gelén utstruken på magen.
Barnmorskan, en mycket trevlig karl, visade barnets hjärta.
Som slog precis som det skulle.
Jag log, för det var allt jag behövde veta.
Att mitt barn levde.

Han visade mig huvudet och kroppen.
Vilket var så tydligt att jag med lätthet hade sett det utan hans guidning.
Hela jag log.
Mitt barn.
Mitt lilla, lilla, fina barn. Inte längre en makaron, utan ett huvud och en kropp.
På god väg att bli den lilla människa jag skulle få träffa för första gången i
slutet av maj.

Så sa barnmorskan plötsligt, liksom förvånat, att den här ringen ser inte bra ut.
Och pekade på en ring som följde en bana en bra bit utanför barnets huvud.
Jag kände med ens hur enormt rädd jag blev.
Så till den milda grad rädd att jag inte lyckades ha någon röst att fråga vad han menade.
Rädslan slet tag i hela mig och jag tittade spänt på skärmen.

Han mätte vidare, det var en hel del punkter som skulle mätas.
Jag tittade intensivt på den stora skärmen framför mig med en våldsam rädsla.
Jag andades djupt för att inte börja gråta.
När han mätt klart sa han igen att ringen runt barnets huvud inte ser bra ut.
Han sa att barnets huvud är ordentligt svullet.
Vilket tyder på att något är fel.
Precis då började jag gråta.
Mina värden var inte bra heller, fortsatte han.
1/3, 1/4 som odds för kromosomfel på barnet.
Vilket räknas som mycket högt.
Har man en risk på 1/200 räknas det som en förhöjd risk och man erbjuds vidare tester.
Mina risk var med andra ord skyhög.
Jag kunde inte sluta gråta.
För nu hade jag en svart fasa i hela mig.
Jag tänkte desperat att så dåliga är oddsen ändå inte, en majoritet säger ju att
det är friskt.
Eller hur? ELLER HUR?!
Han sa att han skulle hämta en läkare, som skulle titta.

Mamma och jag blev ensamma i rummet.
Hon kramade mig.
Tröstade där ingen tröst i världen når.

Läkaren kom och jag kunde inte sluta gråta.
Ringen, svullnaden, kring barnet huvud var allvarlig.
Jag såg på hennes ansiktsuttryck allvaret i situationen.
Sannolikheten för kromosomfel var mycket höga.
Var för sig, svullnaden och värdena, var inte på något vis förödande.
Sämre odds än mina hade visat sig vara helt friska barn, berättade barnmorskan.
Däremot var det kombinationen av svullnaden och de skyhöga siffror som
var förödande.

Jag frågade om och om igen. Desperat. Fast jag redan förstått.
Om vad dessa tester innebar, om det fanns någon chans att barnet skulle vara friskt.
Om och om igen frågade jag samma frågor, med bara någon millimeters förändring i
hopp om att svaren skulle bli som jag behövde dem.

Läkaren och barnmorskan var väldigt vänliga och varma.
Jag fick precis all tid jag behövde.
Jag fick fråga mina frågor om och om igen.
De försökte förklara.
Utifrån fakta, utifrån erfarenhet.
Ännu en läkare tillfrågades.

Jag visste hela tiden svaret.
Deras sätt att prata till mig gav mig svaret mer än vad deras ord gjorde.
Det varma och vänliga uttrycket de hade i sina ögon.
Orden de valde.
Jag tänkte gång på gång att det här händer inte mig.
Det här händer inte mig.
Det här kan för fan inte hända.
Snälla någon, säg att det här inte just nu händer.

Jag hade tur som fick träffa så fina människor i den här så jävla galna situationen
jag befann mig i.
Jag tackade dem, för just deras värme, för deras vänlighet.
Sedan lämnade mamma och jag avdelningen.
Genom att bana oss fram genom vad som kändes som ett hav av magar och barnvagnar.

Mina ben var som gelé.
Jag kände knappt marken under mina fötter.
Jag kände inga stötar i knän eller fötter.
Underlaget flöt under mig.

Och helt plötsligt kände jag inget.
Ingen sorg, ingen förvåning, ingen förvirring, ingenting.
Utan jag befann mig helt plötsligt i en bubbla.
Där jag tittade på människorna runt omkring mig från ett osynligt perspektiv.
Jag måste gå på toaletten innan vi åkte tillbaka till Skellefteå.
Jag gick genom matsalen, såg människor överallt, utan att uppfatta just någonting.
Som om jag var död. Som om den värld jag gick genom bara innehöll mig.
Att alla andra var på andra sidan glasrutan.

Jag skrev till Erika där jag satt på toaletten.
Hon var den första jag berättade om graviditeten för, hon var den jag ringde där jag stod med graviditetstestet i handen.
Hon var även precis den jag nu behövde skriva till.
Men någon mottagning hade jag inte på min mobil, så de raderna skickades först när
jag väl var hemma i Skellefteå.

I bilen gick det oväntat bra.
Att fokusera på väg, trafik och annat omkring gick alldeles utmärkt.
Mamma frågade om jag var okej med att köra.
Vilket jag absolut var.
Det fanns inte riktigt något annat alternativ egentligen, för mamma har brutit både
höger och vänster arm, så någon chaufför är hon inte.
Men det räckte med att ha henne i bilen för att körandet skulle fungera fint.
Att fokusera på vägen kändes som en lättnad.

Tankar malde runt, runt i mitt huvud, där mil efter mil betades av.
Rationella sådana ihop med mycket irrationella sådana.
Jag försökte förstå.
Vad fan hade just hänt?

Jag har haft detta KUB-test inbokat sedan länge.
Vilket på inget sätt oroat mig. Överhuvudtaget.
Tvärtom.
Jag såg det som den enklaste sak i världen, mest som ett sätt för mig att få se min
bebis igen och för att få en ok-stämpel i rumpan.

Det fanns aldrig på kartan att något skulle kunna vara fel.
Att testet skulle kunna visa något annat än att allt var okej.
Det hade aldrig ens för en sekund slagit mig att något skulle kunna gå galet.
Att jag faktiskt skulle kunna vara statistiken den här gången.
Inte för en enda millisekund hade den tanken slagit mig.

Och där satt jag nu, mellan Umeå och Skellefteå med vetskapen om att något allvarligt
är fel på mitt barn.
Så pass allvarligt att jag inte kommer att bli mamma.

Att min dröm att bli mamma likafullt inte kommer att bli av.
Den dröm som med så fruktansvärd vånda var lagd åt sidan.
Ni som följt med här på bloggen vet hur helvetes svårt det var.
Jag hade, till sist, accepterat det faktum att jag inte skulle bli mamma.
När det så otroligt oväntade och fantastiska hände (och skrämmande också för den delen)
att jag blev gravid.
Jag kommer aldrig att glömma den dagen.
Det var en fredag eftermiddag.
Jag stod i köket i Gummarksnoret och tittade på två mycket tydliga streck på
ett graviditetstest.
Hela kroppen blev liksom varm och kall. Samtidigt.
Jag skrattade som en galning samtidigt som jag blev hysteriskt rädd.
Energin formligen sprutade genom min kropp.
Jag liksom skuttade runt i köket, hög bortom all sans just då.
Jag ringde Erika.
Jag är med barn, sa jag, när hon svarade. Jag är för fan med barn!
Vi skrattade ihop, där i telefonen. Och jag fasade. Medans Erika tog det lugnt och
drog en del praktiska saker jag borde göra härnäst.

”Herregud” var sedan det ord som kom att dominera mycket av min känslosfär de
följande veckorna.
Jag var så rädd, samtidigt som jag var glad. Vecka efter vecka.
Hundra tusen känslor och frågor snurrade runt, runt.

Min partner blev lika glad han.
Som ni vet höll inte vår relation.
Av olika anledningar, som inte känns nödvändiga att berätta om just nu.
Mer än de rader som finns här nedan.
Avslutet och efterspelet blev dramatiskt och jag hamnade i ett mående som inte
var hälsosamt för mig.
Till sist fanns inget alternativ än att bryta helt med honom.
Mitt livsrum och min glädje hade försvunnit, vilket gjorde att jag var tvungen
att bryta det som kanske skulle kunnat bli till en typ av kompisrelation.
Han tog inte uppbrottet av relationen så väl.
Heller inte mitt avslut på det som skulle kunnat bli en typ av kompisrelation.
När jag förklarade att den kontakt vi i fortsättningen skulle ha endast skulle handla
om barnet, om jag valde att behålla det efter KUB-testet, valde han bort
att bli pappa.
Han sa att om jag ville fullfölja graviditeten fick jag göra det utan honom som
pappa till barnet.

För mig fanns det inte på kartan att avsluta graviditeten. Såvida det inte visade sig
vara något fel på barnet. Så jag förberedde mig på att bli förälder själv.
Min familj och mina nära vänner har varit med mig redan från starten.
Jag hade berättat för de närmaste i stort sett då jag fick veta att jag var gravid.
Hemligheter (då det gäller mina egna sådana) ligger helt enkelt inte för mig.
De har supportat mig precis hela vägen.
Genom mitt avslut av relationen, till det drama som blev, till att jag skulle
bli förälder själv.
All den rädsla jag haft, där jag liksom i panik insett att jag inte kan något
alls om barn, till de dagar då jag känt mig glad och förväntansfull, har de funnits
med varje bit på vägen.

Jag började helt enkelt känna att jag skulle fixa att bli förälder själv.
Med så massivt stöd skulle jag fixa att bli förälder själv.
Tänkte jag både skräckslaget och förväntansfullt.

Jag har under tiden kikat lite på bebiskläder.
Kollat igenom de mamma sparat från det att Vickan och jag var små.
Ni vet planerat, drömt lite sådär försiktigt.
Faktiskt köpt lite bebiskläder också. De där pyttesmå i storlek 50/56.
Samtidigt som jag alltid haft i bakhuvudet att bara KUB-testet är klart så skulle jag
känna mig ok:ad, och då berätta för folk att jag är med barn.

Jag försökte även förbereda och stålsätta mig inför det prat som
eventuellt skulle bli.
Skellefteå är en liten stad.
När saker och ting inte följer normen, då pratas det.
Jag var inte helt säker på hur det skulle landa när det var dags att berätta att
jag var med barn, och till råga på allt inte hade en pappa till det.
Men jag tänkte att jag fixar det.

I torsdags var den dag som skulle bekräfta just det här med att barnet var okej.
Och att jag på allvar skulle kunna börja planera och njuta av att vara gravid.

Nu blev det inte så.
Barnmorskans ord; det här ser inte bra ut, slet sönder alla chanser till det.

Min högsta dröm dog där och då. I Umeå. I ett rum som påminde om en mindre rymdstation.
Där dog min dröm.

Allt blev bara så jävla märkligt.
När jag skriver de här raderna har jag liksom inga känslor.
Jag känner i stort sett inget.
Utan det är mer teoretiskt.
Jag är ledsen, men jag känner inget.
Jag är rädd, men jag känner inget.
Jag är uppgiven, men jag känner inget.

Jag är alla de känslorna för att jag inser att jag borde vara dem.
Men jag håller de faktiska känslorna helvetes långt ifrån mig.
Jag är rädd för dem.
Jag är rädd att de ska kväva mig.

Min telefon ringde på torsdagseftermiddagen.
Det var Katta. Jag hade sms:at henne om fasan.
Jag börjar gråta redan innan jag svarade.
Helt plötsligt ramlade hela verkligheten över mig.
Den slukade mig, åt på mig där jag satt i soffan.
Trots att jag minuten innan kände mig helt utan känslor, som om jag var
bortkopplad från världen.
Jag berättade hur det hade gått till. Vad som sagts.
Vad jag mindes av vad som sagts, alltså.
Det visade sig nämligen att jag inte mindes speciellt mycket.
Tack och lov att mamma följde med, hon lyssnade nämligen också. Med sinnen inte helt
förlamade av fasa som mina.
Och hon minns på ett helt annat sätt än vad jag själv gjorde.
Mycket av det läkaren sa hade jag inte något minne alls av att hon ens sagt.

Jag förklarade för Katta, så gott jag kunde, vad som hänt i Umeå.
Att jag inte kommer att bli mamma.
Jag dog när jag sa de orden till henne.

Jag dör när jag tänker dem nu.

Jag dör gång på gång när jag pratar om det.
Hur fan många gånger kan man dö och ändå fortsätta andas?

Jag vill bara att någon ska slita upp mig ur den här hemska förbannade galna sjuka
jävla mardrömmen.
Det här händer bara inte. Hör ni vad jag säger? Det här händer bara inte!
Jag ska ju bli mamma i slutet av maj.
I vår, lagom till sommaren.
Hur kan då det här hända mig nu?
Jag tittar på min mage i profil.
För andra ser jag nog bara ut att ha ätit extra mycket och därmed lagt på mig
ett gäng kilon.
Själv ser jag något helt annat.
Speciellt när jag är naken och tittar mig i spegeln.
Då ser jag precis magens mjuka rundning.
Den som talar om att det bor någon där inne.

Vi pratade länge Katta och jag, i torsdags.
Jag berättade och grinade. Och hon lyssnade.
Vi skrattade också.
Mitt i allt det totalt nattsvarta hittade vi något att skratta åt.
Vilket var det skönaste någonsin.
Jag behövde så desperat få skratta.
Få känna att någon del av mig fortfarande lever.
Och kan känna något annat än avgrundsdjup tomhet och hopplöshet.

Mitt barn ligger ännu i min mage.
Det lever. Dess hjärta slår.
Men det är inte friskt. Tvärtom.

Jag har kontaktat gyn här i Skellefteå.
I morgon ska jag träffa en läkare.
På tisdag en kurator.
Under veckan kommer alltså graviditeten att avslutas.
Mitt barn är inte friskt.
Det gör så satans jävla ont när jag tänker på innebörden av det.
Att jag inte kommer att bli mamma.

Och att det likafullt blir jag som måste ta beslutet att avsluta graviditeten
är förjävligt.
För trots sitt inte friska jag så slår dess hjärta.
Den lilla lever.
Hade det varit dött hade jag kunnat greppa det hela.
För jag har alltid haft i bakhuvudet att barn kan dö i magen precis när som helst
genom hela graviditeten, att det aldrig finns några som helst garantier.
Men just nu lever mitt barn.
Och det blir jag som måste ta det förbannade beslutet.
Eftersom det inte är friskt så är beslutet i sig enkelt.
Men det är fan ändå inte rättvist att jag ska måsta ta det.
Att jag blir den som avslutar dess liv.

Jag tittar på bilderna på barnet.
Jag ser den förödande ringen kring dess huvud.
Huvudet som är svullet till sin dubbla storlek, kanske mer.

Jag är i någon sorts chock just nu.
Där jag vill tänka om det, men samtidigt inte.
Där det fungerar att skriva om det. Men av någon anledning fixar jag inte att
i lugn och ro låta tankarna och känslorna komma.
För de dränker mig snarare än hjälper mig.
Jag träffar folk på affären, beter mig precis hur normalt som helst.
För jag känner inget.
Tvärtom. Jag känner mig helt normal, förutom att jag är lite trött och har ont
i huvudet.
Och har känt mig så alltsedan i torsdags.

Men i övrigt känner jag mig precis som mig själv.
Jag håller liksom känslorna hundra mil ifrån mig.
Så att de inte ska nå mig. Så de inte ska dränka mig.

Tills något, en känsla, en tanke, en … smyger sig in.
Då rämnar hela jag.
Då rasar hela min jävla värld. Igen.
Det tomma, det svarta, det meningslösa, det obegripliga, det galna, det rasar ned
över mig.
Och dränker mig.
Jag kan inte andas. Jag dör.
… tills det lättar igen.
Tills det totalt avdomnade lägger sig som mjuk bomull kring hela mig. Igen.

Någon dag till finns mitt barn där inne.
Mjuk inbäddat och skyddat i min mage.
Sedan intet mer.

I min värld hade den lilla och jag sett varandra för första gången i slutet av maj.
Nu blir det inte så.
Jag kan bara inte förstå det.

Jag är sällan ensam dessa dagar.
Några timmar här och där fungerar det någorlunda.
Längre än så blir lite värre.
För då kommer känslorna ikapp och just nu vill jag inte ha dem.
Jag fixar dem inte.
Jag ha pratat mycket med mamma. Jag har pratat en del med Vickan.
Jag har även spenderat mycket tid på Casa Hawk.
Ni vet, soffan där det alltid finns en plats till mig i tider av kris.
Alla andra tider också givetvis, men just vid kris, då hittar man mig där.
Erika och jag har pratat. Jag har mått oerhört gott av att prata med henne.
Jag kan vara mig själv helt och hållet. Vilket är så befriande.
Känslorna har fått komma, hon har hanterat det fint.
Gästfriheten och värmen från makarna Skogly har varit underbar.
Det är den alltid, men det är i tider av kris som jag ändå alltid förbluffat inser att
de omsätter alla vackra ord vänner emellan till handling.
Vi har ätit gott och vi har maratonkollat på ”The walking dead”.

Jag har fått den paus från min egen verklighet, som jag så desperat behövt.

Jag blir så otroligt ledsen när jag är själv. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag dör gång på gång.
Direkt det blir tyst omkring mig, då rasar verkligheten ner över mig.

Jag har verkligen underbara vänner.
Jag har skrivit om dem tidigare här på bloggen. Men låt mig göra det igen.
De mejlar, ringer, sms:ar och håller kontakt på alla de tänkbara sätt.
Jag är inte ensam i det här.
Fast jag bitvis känner mig som den mest ensamma människa i världen.
Likafullt är jag inte det.
Tvärtom.
Däremot väljer jag ibland att inte svara. Jag orkar liksom inte.
Och ibland svarar jag.
Eller mejlar om jag orkar.
I vilket fall känns det varmt att veta att de mina tänker och känner för mig.

Jag hade så väldigt gärna velat något annat än det som skedde i torsdags.
Jag insåg det där jag låg med magen bar och såg mitt barn på den stora skärmen.
Men ibland blir det inte som man hoppats och önskat.

Chocken ska få lägga sig.
Jag behöver landa i det oerhörda.
Där jag hanterar att jag inte kommer att bli mamma i slutet av maj.
Att mitt liv inte kommer att förändras för alltid i slutet av maj.
Där jag inte kommer att få känna den kärlek som är starkare än allt i världen.
Det gör mycket ont.
Händer det här verkligen mig?

Men livet ser så ut.
Ibland går det bra. Ibland går det mindre bra.
Man hämtar sig så småningom.
Så även jag. Så även denna gång.

Jag vet väldigt lite om världen just nu.
Den känns så overkligt kall, så totalt betydelselös. Så meningslös.
Som om inget spelar någon roll längre.
Vilket det ju inte gör heller.
Vad kan någonsin kännas mer viktigt och spännande än att invänta ett efterlängtat barn?
Att det nu inte kommer att ske är liksom bara för stort för att ta in.

Jag undrar mest när någon ska väcka mig från den här förvridna mardrömmen?

Jag vill avsluta detta förjävliga inlägg med foton som betyder mycket för mig.
De är tagna i somras, i stugan.
De får mig att känna någon typ av hopp.
De påminner mig om det vackra som finns i livet.
De påminner om när jag skrattade och var lycklig.
Jag kommer att hitta tillbaka till den glädjen. Garanterat.
Så småningom.

Vickans och min hand.

Liggandes på bryggan.

På mage, mitt på gräsmattan.

Idag, dagarna som varit de senaste veckorna och dagen i morgon.

Jag har varit en ickefrekvent bloggare den senaste tiden.
Inte för att jag inte skrivit.
Au contraire.
Jag publicerar bara inte det jag skriver. Längre.

Jag skriver i realtid. Ofta, men givetvis inte alltid.
Realtidstexter innefattar per automatik en hel del känslor, som inlägg funderade över
inte gör på samma sätt.
Det cirkulerar många känslor inom mig dessa veckor.
Allt från glada till arga, ledsna, uppgivna, galna, förväntansfulla.
Till absolut tysta känslor.
Vissa dagar har den avtrubbade känslan varit den rådande.
Den blir rådande då saker och ting känns …

I vilket fall.
Soven på saken känner jag sällan samma sak morgonen efter, vilket gör att mina inlägg
förblir avsedda endast för mig.
Helt okej. Samtidigt som det absolut inte är okej.
Jag pratar med vänner. Jag skriver i tysthet. I nuläge får det räcka.
Jag låter helt enkelt bli att lägga upp mitt liv inför allas åsyn.
Jag har blivit långt mer försiktig med vad jag låter andra läsa, märker jag.
Vilket vissa gånger gör mig fan så förbannad. Då jag liksom fnyser åt mig själv.
Föraktfullt.
När jag inser att jag censurerar mig. På ett sätt som jag i vanliga fall skulle
ge absolut blanka fan i att göra.
Jag är van att prata utifrån vad som fyller mitt hjärta.
Och nu gör jag inte det. Längre.
Inte ett piss faktiskt.
Någonstans på vägen insåg jag fördelarna med att vara mer rädd om mitt privatliv än
jag hittills varit.
Eller förstod jag till sist konsekvenserna av att skriva öppet, privat och personligt?
Jag har i mångt och mycket struntat i dem tidigare.
Vilket absolut försatt mig i en del samtal och situationer som jag inte kunnat förutse
och som jag inte varit förberedd på.
Som jag inte tyckt om.
K och L, Laget, har många gånger pratat med mig om min blogg.
Om vikten av att skydda sig själv. Om vikten av att vara rädd om sig själv.
Jag vet att de har rätt. Jag är fullkomligt medveten om att de har rätt.
För jag har, som sagt, hamnat i situationer då min bloggs berättelser lett
till situationer som jag inte varit beredd på och heller inte velat ha.

Likafullt saknar jag just det sättet att skriva på.
Det våldsamma, nästan vårdslösa sättet.
Där jag förvisso väger mina ord omsorgsfullt, men inte begränsas av tankar om
vad andra ska tycka om mig. I någon större utsträckning åtminstone.
Där jag snudd på medvetet ger långfingret åt människor som sitter på sina höga
hästar och älskar att förfasa sig över andras levene.
Samtidigt som lukten av deras egna omsorgsfullt gömda lik når mig.

Så jag trevar mig fram en smula just nu.
Jobbar på att hitta en balans som passar mig.
Som ger mig tillfredsställelse samtidigt som en viss del av mig behålls i den
privata sfären.
Det är inte jag. Inte på något sätt.
Men med tiden kommer det att bli jag.
Vad det innebär är att jag förmodligen kommer att bli långt mer frispråkig med
mina vänner.
För ventilen måste finnas. Är det inte bloggen som agerar sådan måste någon
annan göra det.
Tur jag har helvetes luttrade vänner.
Inte mycket förvånar dem. Det gillar jag.
Politisk korrekthet är inte min kopp te.
De vänner jag omger mig med har många strängar på sina lyror.
Och högt i tak är utan tvekan vedertaget för dem alla.
Varma hjärtan i kombination med hög toleransnivå borgar för vänskap på det sätt
jag vill ha vänskap.
Jag ger den på så vis, jag får den på så vis.
Kärlek, värme och respekt. Det ni.

I morgon är en viktig dag, för övrigt.
Ni som följde bloggen innan jag nollställde den kanske minns att jag pratat om
teatergruppen UngHästen.
Om samarbetet mellan dem och en grupp på fyra tjejer där jag ingår.
I morgon, under temadagen ”Konsekvenser av våld”, kommer föreställningen
”Just så pass folkvett” att spelas.
Så förutom två fantastiska föreläsare, kommer bråkdelar av våra erfarenheter
att spelas upp.
Mitt framför oss.
Mitt framför alla som är där.
Jag känner mycket inför det.
Det är inte varje dag minutsekvenser och hela episoder av ens liv blir verklighet
mitt framför ens ögon.
UngHästen kommer på eftermiddagen också under en timmes tid att berätta om hur
vårt samarbete sett ut.
Det kommer gissningsvis att vara en riktigt rörd Cicci som lyssnar till det.
Jag gillar dem. Västerbottensteaterns UngHästen.
De är helt fantastiska. Varma och underbara.
Jag, och den fina grupp tjejer jag fått chansen att tillhöra, vi tycker mycket
om dem.
Gång på gång säger vi det till dem.
Annika, David, Malin, Niklas och Stefan.
Vi säger hur tacksamma vi är för chansen att arbeta med dem.
Och varje gång säger de samma underbara ord till oss.
Från början hade jag svårt att ta in deras ord.
Nu har vi hört dem många gånger, och till sist sjönk de in.
Vi tycker att de är fantastiska, och de tycker att vi är lika fantastiska.
K och L, som rätade ut alla de oändliga frågetecken gjorde förståelsen möjlig.
Där vi berättade, men inte kunde göra oss förståddda.
Där klev K och L in och gjorde det oförståbara förståbart.
Vi har alla sannerligen varit ett Lag.
Vi har alla arbetat för samma mål; att skapa förståelse.
Förståelse för hur våld förändrar. Hur våld formar.
Hur konsekvenser av våld ser ut.
På riktigt.
Berättat av riktiga människor, som levt det själv.
Av sådana som jag.
Av sådana som de fina och varma tjejerna jag lärt känna.
Vi vet saker om sådant man sällan pratar om.
Inte endast om våldet i sig. För det är nämligen bara en del i det hela.
Utan om konsekvenserna av det.
I morgon kommer ni som tittar förhoppningsvis att förstå bättre.

En del av mig är nervös.
En annan del är förväntansfull.
En tredje del är helt lugn.

Är du ledig i morgon? Kom då till Nordanåteatern.
Dagen börjar klockan 8.30 och sträcker sig till klockan 17.00.
Fantastiska föreläsare och teater är vad som händer.
Här är länken till programmet.
Kanske är du intresserad av någon av hållplatserna, kanske är du intresserad
av hela dagen.
Biljetter behövs. Dagen är gratis, men biljett krävs då antalet platser är begränsade.
De finns att få tag i på Brinken.
Tidigare idag fanns ett gäng biljetter kvar, jag passade nämligen på att fråga när
jag hämtade ut mina egna.
I Brinkenhuset, Kommunens kundtjänst, det är dit ni går för biljetter.

Låt oss nu sova gott i natt.
Och ni som jobbar då jag själv sover, ha er ett riktigt bra skift.