När 2014 övergår till 2015.

God morgon på oss alla!

Er synnerligen icke-frekventa bloggare Degerman gör ett inlägg såhär årets sista dag.
Ett av mina sisådär hundra nyårslöften (som inte kommer att lovas) borde
rimligtvis vara att lägga manken till på inläggsfronten.

I vilket fall.
Strax övergår 2014 till att vara historia.
Ett nytt år ligger framför oss.
(Ni som känner mig vet förvisso att mitt nya år alltid börjar på hösten.
Gissar att det sitter i sedan skoltiden, ni vet, det nya läsårets termin tillhörde hösten.)

Men absolut. Det nya kalenderåret ska givetvis firas in.
På Casa Hawk. Kul.
Är såld på umgänget, som ni alla vet.
Samt att menyn som skickats mig får mig att redan nu längta efter i morgon.
Det blir en mycket rolig kväll.
Jag har för övrigt redan nu målat mina naglar. Glittriga.
Japp, är det nyårs så är det.
Då får man helt enkelt tulla lite på sin glitterfobi en smula.
Ett överlack är dessutom ditpenslat. För att hindra eventuellt glitter från att sprida sig.
(Ligger jag inte steget före, så säg!)
Nåväl.

Ett sista inlägg innan året växlar till att bli ett annat borde rimligtvis innehålla
en summering.
Kan man tycka.
Det blir en smulans grovhuggen sådan.
Det handlar mer om de större intrycken det här året har inneburit.
Länkarna är till inläggen som skrivits om just i det ämnet.
Följ dem om ni vill ha lite morgonläsning till kaffet, alternativt om ni vill
veta lite mer om just den specifika händelsen.
Nåväl. Let´s go!
__________________________________________________________________________

Det här året fyllde jag 40 år.
Japp, vi unga -74:or blev 40.
Innan tyckte jag att det kändes och lät galet gammalt.
Nu när jag väl är mitt i den smeten känns det inte gammalt.
Eller jo, hehe, jag hade hellre varit 30-något, vem försöker jag lura egentligen?


Min egen födelsedagsfest var grym. Otroligt kul.
Att ha så många av de jag tycker om på en och samma plats. Det var enormt.

Dessa fina, gulliga, roliga människor som jag tycker så otroligt mycket om…
En fantastisk mix av nära vänner, härliga vänner från förr tillsammans
med folk som jag bara mår så fantastiskt gott av att ha omkring mig.

Linda och Erika firade också sina födelsedagar.
Galet roliga fester.
Haha, det tog mig ett tag att bli nykter efter dessa kvällar, kan jag berätta.
Här är vi firandes Lindas stora dag.

Ett underbart, passionerat förhållande hände också under detta år.
Det var annorlunda. På många sätt. På bra sätt.
Jag kände mig otroligt älskad. Och jag älskade starkt själv.
Att det inte fungerade mellan oss gjorde inte upplevelsen mindre fantastisk.

Det här året har jag även haft mina goda vänner nära mig, på ett sätt jag inte
haft på mycket, mycket länge.
Jag har även haft många andra bekantskaper och kompisar i mitt liv på ett
annorlunda sätt under detta år.

Frihet öppnar dörrar som annars är stängda. Konstaterar jag.

Jag fick även en chans att må gott ihop med min pappa.
Hans och min relation är komplicerad.
I somras, då mamma åkte till Paris, då insåg jag hur mycket jag tycker om honom.
Vi umgicks nämligen en hel del då jag under de mycket varma veckorna bodde
i stugan.
Vi funkade väldigt bra ihop och jag blev påmind om hur mycket jag tycker om honom.
Den känslan är god att finna då vi är i lägen då vi inte riktigt går ihop.
Jag gillar honom, den gamla mannen, min pappa.

I höst var det även dags att se teatern UngHästen spela upp föreställningen
”Just så pass folkvett”.
Den föreställning några fina kvinnor och jag fått förmånen att göra.
Jag kommer att se den igen.
För jag var helt chockad när jag såg den sist.
De gjorde våra historier, våra erfarenheter rättvisa.
På alla sätt och vis.
De förmedlade klockrent hur våld förändrar. Hur det förminskar.
Jag var mycket sentimental när jag såg dem spela mitt framför oss.
Resultatet av alla timmar vi spenderat ihop under dryga året med teatern
kunde inte ha blivit bättre.
Jag kommer för alltid att minnas hur vi arbetade med dem.
Allt skratt, all fasa, alla tårar, all overklighetskänsla.
Det var en mycket speciellt och annorlunda upplevelse.
Och att få se resultatet av det i form av en teaterföreställning …!
Jag är den mest tacksamma som fick möjligheten att delta.

I höstas fick jag även uppleva något annat alldeles fantastiskt.
Nämligen att vänta barn.
Herregud vilken känslokarusell det startade.
Allt från total lycka så det nästan snuddade vid att kunna liknas
vid vanvett, som till rädsla.
Rädsla för allt det okända,det helt nya med att bli mamma.
Jag menar, hur gör man, hur är man mamma?
Och rädsla för om något skulle gå snett.
Det var sannerligen en resa. I en känslostorm.
Och i en underbara lycka.
… ibland går saker däremot inte som man vill.
Oavsett hur mycket man än vill.
Vissa saker är bortom det man själv kan påverka.
Och min graviditet visade sig vara en sådan sak.
Mitt foster var nämligen inte friskt.
Vilket blev en total chock för mig.
Viket ledde till att jag valde att avbryta graviditeten.
Det blev början till några av mitt livs absolut mest mörka stunder.
Jag undrade hur jag någonsin skulle hitta något värdefullt med mitt liv igen.
Men det gör man.
Sorg måste däremot få ta sin tid.
Och jag har de bästa vänner ett liv kan ge.
Med deras omsorg och med min familjs omsorg går det framåt.
Jag har genom denna resa insett att jag har mycket värme omkring mig,
mer än jag någonsin kunnat ana. Mycket, mycket mer.

Det här året har sannerligen varit en berg och dalbana.
Av stora mått.

Vad det nya året kommer att innebära vet jag inte.
Jag gillar nyårslöften förresten.
Inte löftena i sig, dem bryter jag givetvis redan dagen efter de trätt i kraft,
så numera skippar jag dem helt.
Däremot gillar jag alla tankar man får inför det nya året.
Det jag skulle lova mig själv, om jag trott att jag kunnat hålla dem
i mer än ett dygn alltså.
Det gör likafullt att jag fokuserar kring det jag vill förändra i mitt liv.
Vilket jag tycker mycket om. Att jag mycket aktivt funderar på det.
De förbättringar jag vill göra.
Bara genom att ens tänka på dem startar en process.
Som med fokus även kan göras verklighet av.

Det finns en hel del förändringar jag inser att jag skulle må bra
av att göra.
Jag har gått och funderat på det fram och tillbaka i någon veckas tid nu.
Jul och nyår har den påverkan på mig.
Förändringar kommer det att bli det här nya året.
Hoppet har kommit tillbaka i mitt liv.
På flera plan.
Hur härligt är inte det.
Jag ser fram emot 2015.

Låt oss alla ha en fantastisk nyårsafton hörrni!
Oavsett hur vi väljer att fira den.
Eller inte fira den.

Nu återstår bara en sak att göra innan jag trycker på ”publicera-knappen”.
Nämligen att hälsa TACK till er som följer min blogg.
Utan er, ingen blogg. Kom alltid ihåg det!
Tack för att ni läser!
Låt oss alla få ett härligt nytt år!

Dåtid. För att hitta tillbaka.

Jag känner för att skriva.
Twisten är att jag inte vet vad jag vill skriva om.
Med betydelsen att jag inte vet om jag vill skriva om det som händer pågående,
modell dagbok, eller om jag vill skriva om något mer specifikt.

Det är mycket som trängs bland tankarna.
Det är mycket som passerar medvetandet och skapar känslor.
Förmodligen ännu mer som passerar det omedvetna och där skapar ännu mer känslor.
Oavsett så hamnar jag i ett läge där jag vill skriva. För att sortera.
För att stilla. För att skapa ordning i oordningen.

Jag har de senaste veckorna gått och blivit en hyfsat sentimental version
av mig själv.
Jag har tänkt och reflekterat långt mer än vad jag i vanliga fall gör.
Inte bara om livet de senaste veckorna, de senaste månaderna.
Det har mer rört livet i stort.
Där jag sett tillbaka, tittat på förutet.
Från högstadiet fram till nu. Skulle man kunna säga.
Med fokus på högstadietiden, gymnasietiden och åren fram till 25.
De perioder i livet då jag var som mest lycklig.

Alla tankar har lett mig in i en märklig känsla.
En bra känsla, absolut. En varm sådan.
Men som samtidigt skapar en längtan.
Det är något svårdefinierat över det hela.
Vemod? Längtan? Glädje? Ånger? Förundran?
En sjysst gröt av ovanstående har gjort att jag liksom känner mig …på väg.
Tillbaka.
Inte till då.
Men tillbaka till dåtidens känsla.
Eller rättare skrivet, tillbaka till mitt minne av dåtidens känsla.

Det hela började med helgen jag spenderade i Stockholm nyligen.
I själva verket började det givetvis tidigare.
För de senaste veckornas dynga, där saker och ting vänts upp och ner på ett
sätt jag varken önskat eller känner mig okej med, har lett till många funderingar.
Hela den här perioden sedan den där jävla torsdagen har jag tänkt och känt
långt mer än vanligt.
Samt att jag i denna veva träffade min goda vän M från förr, efter att inte
haft någon kontakt alls på 15 år.
Jag var alltså helt enkelt inne i ett läge då jag tänkte och kände mycket när
en biljett till Stockholm med mitt namn på damp ned.

Helgen som förövrigt var en vitamininjektion rakt in i blodet sedan saker
och ting gick åt helvete.
Umgänge. Mysande. En tillvaro och en atmosfär som värmde det kalla och mörka.
Anette och hennes Kristian visade mig en helt ny dimension av generositet.
Helgen spenderad i deras sällskap fick mig att på allvar vilja ta mig tillbaka
dit jag vill befinna mig i mående.

I vilket fall.
(Mental notering; röd tråd Cicci, röd tråd!)
Precis såhär blir det när jag har mycket som rör sig i mitt inre, då stryker liksom
textens röda tråd på foten titt som tätt.
Nåväl. Tillbaka till varför helgen i Stockholm fick mig att bli en sentimental tjej,
som började fundera på tider som varit. På mående som varit gott.

Anette och jag lyssnade på de inspelningar hon har kvar med Hangover.
Den grupp Camilla, Maria, Anette och jag var.
Den vi spenderade flera timmar varje vecka med repandes på veckorna,
och med spelningar här och där på helgerna.
Stora delar av högstadiet och hela gymnasiet.
Den gruppen och den andra gruppen jag tillhörde. Många, många timmar.
Med något av det bästa jag gjort i hela mitt liv.
Jag ska ägna ett helt inlägg om just Hangover vid tillfälle.
Så varmt ligger den tiden om mitt hjärta.
Just nu nöjer jag mig att nämna att det var låtarna med vårt band som blev starten
på den här något sentimentala resa jag befinner mig görandes.

Jag har tänkt mycket på den tiden sedan Stockholmsresan.
Högstadiet. Gymnasiet. Åren efter gymnasiet, de första vuxenåren.
Givetvis på ett glorifierat sätt.
Ni vet, man kommer ihåg de bra sakerna. Och de riktigt dåliga.
Men mest de bra händelserna.
De förmodligen många, långa, trista gråzonerna till transportsträckor har minnet
i stort sett inte ägnat något utrymme till alls.

Jag har tänkt mycket på de människor jag umgicks med.
En del av dem umgås jag med än.
En del har jag tappat.
Och en del jag tappat som åter dykt upp. Lycka! Det är sannerligen lycka, hörrni!

Jag har egentligen alltid haft lätt för att knyta an till folk.
Jag vet inte riktigt varför.
Jag är i grund och botten en ensamvarg.
Bitvis en väldigt social sådan.
Kompisar och nära vänner har jag haft gott om.
Nu när jag tänker på det har jag faktiskt alltid haft gott om både vänner och kompisar.
En del av mig blir helt klart smulans mallig nu när jag inser hur lyckligt lottad jag är,
och alltid har varit, i det avseendet.

Jag har senaste tiden tänkt mycket på de människor som kommit och gått i mitt liv.
På människor jag fortfarande efter alla år fortfarande har i mitt liv.
På människor jag saknar.

Mest tänker jag på de goda vänner jag haft. De härliga kompisar jag haft.
Där jag har kvar några av dem.
De jag klev in i tonåren med. Där allt var nytt.
Ny skola, Norrhammar. Vilken kontrast till Alhemsskolan!
Vår lilla klass som slogs ihop med en Norrhammarklass.
Ett helt nytt liv startades där. Ett större liv.
Så otroligt kul vi hade.
Och som sagt, musiken som klev in i mitt liv. På ett helt nytt plan.
Istället för att bara vara på den lyssnande sidan blev jag istället en del av den.
Vilket kom att färga högstadiet och framför allt dominera gymnasiet.
Skellefteå var redan då en grym musikstad.
Och där, mitt i allt, kände jag liksom alla.
Haha, nej givetvis gjorde jag inte det. Men jag var en del av allt som hände då.
Kände till. Kändes till.
Allt folk som var i grupper och som levde i musik precis som jag.
Som var bekanta för mig.
Mina kompisar som spelade.
Och alla spelningar vi hade, och alla andras spelningar jag var på.
Samt hängde i andras replokaler. Influerades. Inspirerades.
Jag levde mitt liv bland musik helt enkelt.

Jag förstår precis varför jag blev sentimental när Anette lät vår musik
äga högtalarna härom helgen.

Där är jag kvar.
I det sentimentala.
I minnen.
I mycket som jag inte tänkt på under många år.
I 25-årsåldern blev annat dominerande i mitt liv. Jag kom att tappa bort mig själv.
När de flesta omkring mig hade funnit sig själva, förlorade jag mig själv.
Jag slutade utveckla den person jag var.
Jag började följa någon annans utveckling.
Blev en Cicci som var helt främmande för mig.
Blev en skugga.
Drevs av drömmen på att få tillhöra.
Släppte allt som var viktigt för mig. Mina vänner. Mina tankar. Min röst.
De fick ingen plats. Förutom de gånger jag var själv.
Någon annan blev viktigare i mitt liv än vad jag själv var.
Det var svårt, förmodligen omöjligt, att utvecklas i den egna personen på
det sätt jag levde.
Vilket jag förstod väldigt lite av då.
Som jag förstår allt om idag.

Paradise Lost album ”Draconian times” går för övrigt på repeat i lurarna nu.
Den skivan har inte existerat för mig de senaste 15 åren egentligen.
Den är mörk. På riktigt. Melankolisk rakt igenom.
På ett annorlunda sätt, som ingen annan skiva jag lyssnat på är.
Brutal och vacker.
Jag älskar den.
Den blev given att plocka fram då jag klev in i den här bakåtkännande bubblan.
Den dök upp i mitt liv några år efter gymnasiet.
Den passade mig perfekt.
Vi är som gjorda för varandra.
Vissa perioder i livet.

Jag lyssnar också en hel del på Sisters of Mercy och The Mission just nu.
En del Radiohead-låtar avnjuts också.
Hahaha jo ni, jag dammar verkligen av gamla godingar som hållit mitt musikgillande
hjärta trollbundet sedan såväl 80-talet som tidigt 90-tal.
Det är egentligen den där musiken jag sällan delade med andra jag lyssnar på nu.
Som jag i stort sätt bara lyssnade på när jag var själv.
För att den i mångt och mycket passade den ensamvargiga delen av mig.

I och med Spotify finns det i det närmaste inga gränser musiktillgänligt-mässigt.
Jag börjar i en ända en afton, och fyra timmar senare har jag konsumerat många grupper
och ännu fler låtar.
Musik som nästan fallit i glömska men som helt plötsligt återfinns i minnet just för att
låten innan väckte.
Jag kan lyssna en hel kväll. Längre och längre in i mitt livs passion.
Jag knarkar helt enkelt musik. Så är det bara.
Samtidigt som jag besöker gamla fotoalbum.
Samtidigt som jag tittar på gamla urklipp från tidningar med Hangover.
Samtidigt som jag läser dagböcker.
(Kära nån, det är förmodligen bara en tidsfråga innan jag sitter och bläddrar i de
gamla skolfotokatalogerna också. Nåväl.)

Så här ser delar av en vägg ut hemma hos mig för övrigt.

Jag verkar ha ett enormt behov av mina rötter. Att hitta tillbaka till dem.
Är det kanske just det som kris skapar?
Behovet av att hitta det man tycker om med sig själv.
Som man av olika anledningar tappat bort.

Ja, så kanske det är.
Vad vet jag.

Överväldigad.

De här veckorna som varit.
De tysta. De döda.
De samtidigt levande.

De har visat mig något värdefullt.

I det här tysta och mörka.
Mitt i den här resan där vägen bara är rak och aldrig tar slut har det visat sig
finnas något annat också.
Något till stor del oväntat.
En värme.
En fantastisk välvilja.
En värme och välvilja som förvånat mig.
Den här värmen och omtanken jag pratar om har visat sig på en mängd olika sätt.
På en del helt oväntade sätt, vill jag tillägga.
Från vänner, från bekanta, från okända, från personal.
De har alla spelat en stor roll.
På sina olika sätt har de alla betytt mycket.

Den där torsdagen.
Den som jag inte kommer att glömma någonsin.
Då jag skrek ut i total jävla svart ångest samtidigt som jag föll utan att ha
en chans att ta emot mig.
Till mina närmaste vänner och min familj.
Som svarade direkt.
De människor som skulle visa sig vara tåliga nog att följa med i fasans
allra tidigaste skede.
Och i alla skeden som därefter har följt.
Vilket har varit en hel del jävla skeden …
Förvirring, overklighet, sorg, ilska, hat, förlikning.
Runt, runt har det gått de olika stadierna.
Känslan av overklighet har varit enorm.
Det här kan inte hända.
Snälla, säg att det här inte händer.

Jag undrar hur många gånger Erika har plockat upp de spillror jag skapat av mig
själv under de år vi varit vänner.
Jag har, för min egen skull, slutat räkna. För länge sedan.
Alla de gånger livet krossats och jag slutat förstå sammanhanget.
Där jag slutat känna hopp.
Varenda gång har hon funnits där.
Jag har alltid kunnat stå med mitt huvud högt inför henne.
Hon, den jag kunnat berätta sådant som jag skulle göra det mesta för att göra
ogjorda, som med ett enda skratt eller skämt skulle kunna framkalla den djupaste
skam hos mig, har aldrig gjord det.
Inte med ett endaste; ”minns du när du …”
Någonsin.
Det betyder mycket.
För jag har levt mitt liv på ett sätt där skam finns i sådana mängder att det ibland
är svårt att se mig i spegeln utan att vika undan blicken.
Jag undrar ibland stilla hur fan det skulle ha gått för mig utan henne
i mitt liv.
Den här gången fanns hon direkt. På sitt så självklara sätt.
Hon lyssnade på mina söndersmulade drömmar. På den avgrundsdjupa sorgen.
Där inga ord finns för att trösta.
Hon satt vid min sida genom det ofattbara.
Vi har pratat. Vi har lyssnat. Vi har varit tysta. Vi har gråtit.
Jag har fått hjälp med att acceptera.
Och jag har fått hjälp att se framtid.
Alltid med sina ljusblå vackra ögon lugnt fästa vid mina.
Danne har också funnits där.
På det där självklara sättet som gör att jag gillar honom och kallar honom vän.
Han har fått mig att skratta då inget skratt egentligen funnits i min kropp.

Hur säger man tack för något sådant?
Jag vet inte.
Jag har ingen aning faktiskt.
Jag känner inte till så vackra och meningsfulla ord.

Mamma har också funnits där, på ett fantastiskt sätt.
När allt mitt arga behövt komma ut.
Då har hon tagit det.
När jag har skrikit och varit rasande.
När jag hatat.
Jag har vrålat det rakt mot henne.

De behövde komma ut. Annars hade det kvävt mig.
Jag är inte arg längre.
Det finns inget för mig att vara arg på.
Det är som det är.
Inget kan förändra det som har hänt.
Jag känner inte heller att det som hänt är orättvist. Längre.
För det är det inte.
Inte rättvist heller, för den delen.
Utan biologi. Sammanträffanden. Tillfälligheter.
Till min nackdel, den här gången.
Det är opersonligt. Det bara är.
Vilket gör allt detta till varken rättvist eller orättvist.
Det är bara som det är.

Sorgen som finns kvar är en annan sak.
Den finns för att jag förlorade något som jag önskade mig väldigt mycket.
Nämligen chansen att bli mamma.
Först när det stod klart att jag inte skulle kunna behålla mitt barn insåg jag
till fullo hur gärna jag vill bli mamma.
Det har varit en längtan länge. Absolut.
Men nu vet jag på riktigt hur gärna jag ville ha barnet i min mage.
Nu vet jag hur gärna jag vill bli mamma.

När den insikten väl landade hos mig torsdagen allt gick åt helvete och dagarna därefter,
då dog något inombords hos mig.
Något fasansfullt krossade varenda ben i min kropp.
Det mörkaste vansinne skrek mig rakt i öronen.
Precis allt jag är gick sönder.
Och mitt i det kaoset satt Erika alldeles bredvid mig.
Lugn och trygg. Som alltid.
Jag slapp vara i fasan och förvirringen själv.
Mamma också, hon fick ta mycket av det ledsna, men hon fick samtidigt ta
allt det våldsamt arga.
Skype har gjort det möjligt att prata med Vickan. Tack och lov.
Min syster må bo på andra sidan jorden, men teknik gör att vi
kan ha varandra i våra liv likafullt.
Hon är fin, min syster.

Och Katta, hur många timmar har vi pratat den senaste tiden?
Gånger då vi haft tiden på vår sida och därför kunnat låta timmar flyga förbi.
Eller gånger då vi varit begränsade och ändå lyckats prata om det som är.
Mitt i allt hennes tar hon emot mitt.
Som alltid.
Som precis alltid.
De där bruna vackra ögonen som rymmer hela världens värme.
Hennes absolut fenomenala sätt att sätta ord på de tankar och känslor jag inte
själv hittar ord för.
Hennes sätt att skapa ordning i bruset, att skapa lugn i kaoset.
Hon är både det förnuftiga och det totalt galna. Samtidigt.

Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna säga tack till mina vänner.
Som visar dem hur mycket de betyder för mig.
Hur absolut fantastiska de är.
Deras värme.
Deras kärlek.
Deras mod att finnas när saker och ting går åt helvete.
Finnas nu, mitt i en sorg och en förlust som inte liknar någon annan.

Det har förundrat mig gång på gång.
De som hört av sig till mig, mejlat, sms:at eller ringt.
De jag känner väl, de jag känner mindre väl, de jag inte känner alls.

Att ni vågat?

Just för att det är så svårt att närma sig människor i sorg, i kris, i förlust.
För vad ska man säga? Man vet ju redan att inga ord hjälper.
Och man är rädd som satan att säga något fel.
Jag tror att just det gör att många av oss, som vill höra av oss, låter bli.
Vi vill säga och lindra. Trösta och finnas.
Men vad säger man?

Därför är jag helt överväldigad över hur många som faktiskt hört av sig.
Som fortfarande hör av sig.

Jag förstår att ni undrar om era ord hamnat rätt.
Jag hoppas att jag svarat var och en av er på ett sätt som visat att era ord hamnat rätt.
Att era ord och omtanke värmt. Värmer.
Det går ofta många dagar innan jag svarar, innan jag ringer upp.
Jag vet. Det är inte min mening.
Jag svarar eller ringer tillbaka när jag lever. När jag fixar mig själv.

Jag mår bättre nu.
Än torsdagen för tre veckor sedan då världen rasade över mig.
Tre veckor … det känns som hundra år sedan.
Som i ett annat liv.
Jag gråter fortfarande.
När jag i små, små doser släpper in känslan av förlusten.
Jag låter det fortfarande bara komma fram i liten mängd.
Jag fixar det inte annars.
Men jag mår likafullt bättre.

Hoppet har kommit tillbaka in i mitt liv.
Försiktigt. Men likafullt. Jag känner förändringen.
Det dök upp i den mest oväntade av former.
Genom ett sms som landade i min mobil.
Från någon jag inte träffat på åtminstone 15 år.
Från en av mina absolut närmaste vänner från högstadietiden.
Det sms:et ledde till en träff med en innebörd som visar på ofattbar värme.
Jag log när jag såg henne. När jag kramade henne.
De där pigga, blå ögonen. Ihop med det vackra leendet.
Jag kände igen henne direkt.
Hon visade sig vara precis samma varma människa som jag kände så väl för länge sedan.
Och med sig hade hon hoppet.
På det mest oväntade sätt.
Jag menar inte att vara hemlig här, jag kommer att berätta mer vid ett annat tillfälle.
Nu är bara inte det tillfället.
Dagen med henne blev en av de bästa på länge.
Vi skrattade, vi pratade och vi mådde absolut fantastiskt ihop.
Dagen efter vaknade jag med en känsla av hopp.
Som inte funnits sedan den förbannade torsdagen.

Därför vill jag tillägna det här inlägget den värme jag fått ta del av de
senaste veckorna.
Er värme.
I de olika former de kommit.

Era kommentarer här på bloggen. De vänliga och deltagande. De uppmuntrande.
De av er som mejlat mig. Fina ni, om ni någonsin kunde förstå vad era ord betyder.
Att ni tagit er tid att skriva till mig.
Och ibland berättat om er själva, som gör att jag förstår att ni vet vad
det här handlar om.

En del av er känner jag väl, vi kallar oss vänner.
En del av er är jag bekant med, hälsar glatt på stan, eller spenderar skrattandes
tid med på fester.
Någon av er känner jag inte alls. Vet inte vem ni är.
Skulle passera er på stan utan att ha en aning om att jag har just era rader
i min inkorg.
Oavsett hur väl vi känner eller inte känner varandra har era ord och er vänlighet
fått mig att än en gång påminnas om den här världens värme.
Om det vackra med den.

Jag har verkligen fina människor i mitt liv.
De nära vännerna, den handfull människor som jag litar på, som jag är den mest
lyckliga någonsin att få ha i mitt liv.
Till de fantastiska kompisarna, till de bekanta. Människor jag inte känner väl, men som
jag är innerligt glad över att få ha i mitt liv. På ett eller annat sätt.

Underbara ni.

Och helgen, den här helgen som är i antågande.
Den bjuder mig på något så efterlängtat som ett miljöombyte.
Underbara, underbara miljöombyte.
Anette, min varma vän bosatt i Stockholm, bokade mig biljett till storstan så att
jag ska kunna spendera helgen med henne och hennes K.
Mys och umgänge står på schemat, hälsade hon.
Garanterat god mat, god dryck och massor med skratt också, lade jag själv till
i stilla sinne.
Det kom tårar då jag läste sms:et från henne.
Jag hann faktiskt undra om hon drev med mig.
Eller om hon mitt på blanka veckodagen fått för sig att tulla på barskåpets flaskor.
Men det visade sig vara ett erbjudande som tillkommit under synnerliga nyktra
omständigheter.
Hon förstod vart jag befann mig. Helt enkelt. Hon hade greppat.
Och ingen är mer glad än jag över att packa väskan den här kommande helgen.
Jag har pratat en hel del med henne de senaste veckorna, det kommer att bli fantastiskt
att träffa dem båda igen.

Händer sådant här egentligen?
Jag menar, kan någon förklara för mig att det här faktiskt händer, för jag
har fan så svårt att förstå det.
Hantera det.
Andras vänlighet är svår att hantera.
Det är liksom svårt att ta in.
De vänliga orden. Adressen på andra sidan älven där det alltid finns en plats för mig, till
en resa för att skapa en möjlighet för att kunna rå om varandra.

Mina vänner, min familj, mina kompisar och bekanta. Ni obekanta.
K och L i Laget, Malin på gyn.
För allt ni varit och för allt ni är under den här perioden i mitt liv.
…tack!

Resan har bara just börjat.
Mörkret har blivit mindre mörkt.
Det är så det ska förändras.
Tills en dag då det är mestadels vackert rosa igen.
Oavsett hur framtiden ser ut är jag inte ensam.
Jag har starkt och varmt folk med mig.

Hoppet har kommit in i mitt liv och jag är inte ensam.

Låt mig avsluta med att berätta hur några sekunder kan vara de som gör skillnad.
Hon kunde ha passerat mig med ett vänligt ”hej”.
Hon valde att ge mig något mer.
I form av en blick, en kram och orden ”det kommer att bli bättre”.
Och alldeles varm inombords svarade jag; ”tack, snälla du.”
Ett möte på några få sekunder där jag satt ner och hon passerade mig.
M, du gjorde skillnad!

Onsdag har blivit torsdag.
Jag borde göra natt. Men jag har slutat vara trött på natten.

Jag har gjort bloggen läsbar igen.
Samtliga inlägg.
Jag vet inte exakt varför.
Kanske för att jag är bekväm med mig själv här inne.
Med de flesta masker och fasader lagda åt sidan.
Kanske är det för att jag hittat en plats där jag inte längre känner mig som ett ufo.
Som en misfit.