Idag har vi besök mina vänner.

Av ingen mindre än Alice.

Hon har under en tid varit på mig om att få göra ett eget inlägg här.
Hon vet ju att jag skriver om henne ibland, och hon har frågat mig vid ett
par tillfällen om hon skulle kunna få berätta lite mer om sig själv.
Vilket hon givetvis ska få. (Så kanske hon slutar tjata om det…)
Med det skrivet, låt mig presentera den första gästbloggaren i Svart nonsens historia!
Hit it Alice! Scenen är din!


1. Vad är ditt fullständiga namn?

Alice.
Ni vet, riktigt kändisar har endast ett namn.
Exempelvis Milou, Lassie, Ådi och Pluto, för att nämna några.
Och så jag då.

2. Hur gammal är du?
4.5 år. Född sommaren 2010. Jag är alltså i mitt livs bästa ålder för tillfället.

3. Smeknamn?
(Tack Catrin! :) )
Kärt barn har många namn, därav att jag har en hel uppsjö!
Alicen, LillAllen, Mattes supersnorka, Mattes lillgurka. För att nämna några.

4. Hårfärg?
Svart och vit. I en jäkligt snygg kombination, om jag lite blygsamt får tycka
till själv här.

5. Ögonfärg?
Vackert mörkbruna.

6. Hur lång är du?
Pffft, är det verkligen något man frågar en dam om?

7. Kär?
Jag löper för tillfället, så absolut!

8. Vilken typ är din typ?
I nuläge; alla.

9. Hur många har du kysst?
Sammanlagt har jag tappat räkningen för ett bra tag sedan.
Om jag säger som så, vissa dagar kan det bli några lyckliga som får
träffa mig, andra dagar ingen alls.

10. När och vem kysste du senast?

Den där ubersnygga mörka taxen som jag möter nästan dagligen fick jag till
det med i morse.

11. Har du hånglat med någon av samma kön?
Hånglat är nog en smula överdrivet. Nog för att jag är så smashing att
även tikar gillar mig.
Men nej, jag brukar dra min gräns innan de kommer med den typen av förslag.

12. När hade du senast sex och med vem?
I don´t kiss and tell.

13. Hur långt är ditt längsta förhållande?

Max och jag har ett till- och frånförhållande.
Vi är inte exklusiva för varandra, men vi tappar inte heller bort varandra.
Han är en väldigt snygg Papillon, som alltid får mig att… nästa fråga tack!

14. Dumpat någon?
Jag är the Alice, vilket gör att jag tyvärr ofrivilligt lämnar ett gäng
krossade hjärtan efter mig.

15. Blivit dumpad?

Jag är fortfarande the Alice. Så dumpad, jag förstår inte riktigt frågan?

16. Vad för killar/tjejer föredrar du mest?
Ger du mig godis, klappar och bus då får du vara vilken färg, form och kombination du vill.

17. Vad har du för mobil?
Jag använder min klingande ljusa stämma när jag vill ha kontakt med andra.

18. Om du vann en miljon, vad skulle du göra?
Lägga dem i en hög och rulla i den.

19. Favoritland?
På landet. I stugan.
Jag har inte koppel på mig där, vilket är perfekt, för då tar jag mig enkelt till
grannarna, visar upp mitt charmerande jag och vips så ger de mig goda saker att äta.

20. Favoritfärg?
Allt klär en skönhet. Är mitt motto.

21. Film?
Ingen speciell titel sådär, bara det är andra hundar med.
Så jag kan kommunicera med dem när de är i rutan.
Vilket jag gärna gör. Mycket och högljutt.

22. Bok?
Ingen än. Jag siktar någon gång sådär på mattes lånade från biblioteket,
men än har jag inte satt tänderna i någon av dem.

23. Maträtt?

Ååååhhh, vart ska jag börja?! Jag älskar mat! Jag lever för mat!


24. Vad gillar du mest med dig själv?
En del får liksom allt. Jag är en av dem.
I´ve got the looks, the brains and the personality.
Samt att jag är ödmjuk och blygsam.

25. Vad gillar du minst med dig själv?
Jag förstår inte frågan?

26. Nämn en person du aldrig skulle klara dig utan?

Matte.
(Vilket jag känner mig halverst tvingad att svara eftersom jag får göra
det här gästinlägget.)

27. En person du älskar?
Matte.
(Hur många sådana här måste jag svara ”matte” på för att få göra det här
gästinlägget…?)

28. En person du hatar?
Här hatas ingen. I´m all about love!
Förutom någon gammel-sur-tik som hamnar på min ute-lista möjligtvis.

29. Ut och festa eller myskväll?
Jag gillar både och.
Jag gillar förresten alla dagar som innefattar att jag blir gosad med, busad med
och given något gott att äta.

30. Saknar du någon just nu?
Äsch nej, jag lever ju i nuet. Jag har det bäst precis där jag än befinner mig.
Fast gladast blir jag när matte kommer hem, om hon varit ute någonstans.
(Nu får det fan räcka med de här jag-älskar-matte-klemandet, jag anser härmed att jag
betalat av mitt för att få göra det här gästinlägget!)

31. Vad är det bästa som hänt dig?
Varje dag är det bästa som hänt mig.
Om den innehåller bus, gos och god mat.

32. Beroende av något?

Nix.
Men en dag utan bus, godis och god mat skulle kännas jäkligt beige alltså.

33. Ditt livs största misstag?
Misstag, jag? Jag är fortfarande the Alice. Jag gör inte misstag.
Och nej, vi ska inte prata om när jag missar att hoppa upp på soffan eller
hur jag ibland halkar omkull på slipprigt underlag trots mina fyra ben…


34. Om du fick välja en enda person att umgås med resten av ditt liv, vem skulle det vara?

Matte.
(Okej, that´s it! Där gick gränsen. Nu har jag betalt av mitt gästinlägg.
Hädanefter kommer jag att svara ärligt på precis alla frågor.)

35. Har du några tatueringar?
Nej. Min päls och mina öron berättar vem jag är, så jag känner inget större behov
av utsmyckning eller uttryckssätt.

36. Piercingar?
Inte en enda.

37. Vem är du mest lik, din pappa eller din mamma?
Jag är det bästa av båda mina föräldrar.

38. Har du någon förebild?
Förebild? Jag är förebild.

39. Vad ska du göra idag?
Blir att chilla lite, äta något gott, vara ute och leka i snön.
Samt köra lite dragkamp inomhus, kanske göra lite sök-lekar också.
Förutom det blir det en massa gos givetvis.
En vanlig dag i mitt liv helt enkelt.

40. Vad är det värsta du vet?

Vattenpölar. Jag undviker dem alltid. Varför finns de ens?
Samt att ha kläder på mig.
Jag förstår att jag blir översöt i dem.
Men rent allvarligt, det finns faktiskt gränser. Jag kan inte få av mig tröjor fort nog.

41. Vad är det bästa du vet?
När fokus är på mig.
Klia mig där jag vill bli kliad, lek med mig på det sätt jag vill leka, ge mig
godis i form av ost eller kött, då är du mitt i prick gällandes det bästa jag vet.

42. Vad åt du senast?
Goda köttbitar. Till frukost. De smälte i munnen. Det ryktas om något liknande till middag.
Can´t wait!

43. Vad vill du ha just nu?
Mer gos. Gärna ett par godisar också.

44. Vad köpte du senast?
Nu är det ju så att jag lever mitt liv med att få saker köpta åt mig.
Goda grisknorrar var det senaste som köptes åt mig.

45. Vem är din favoritkändis?
Jag har ingen sådan.
Men jag kan däremot tänka att jag själv skulle passa väldigt bra som kändis.

46. Vilken är din favoritställning?

Den där jag blir kliad och klappad.
Eller den där jag är i andra änden av ett dragkamps-rep. Det är grejer det!

47. Tränar du?

Jepp. Det gäller att hålla kroppen i form. Samt knoppen.

48. När går du och lägger dig?
Vid 22-snåret börjar mitt skönhetssömnsbehov göra sig påmind.

49. Sover du gott på natten?
Jag sover gott när som helst.

50. Är du nöjd med ditt liv?

Fantastiskt nöjd!

Och just idag vägrar du samarbeta?!

Tack för alla de hållna tummarna!
Min silverkula till Golf kommer tyvärr likafullt att måsta besöka
besiktningsstationen inom en månad.
Å andra sidan tänker jag att utan allas hållna tummar hade jag förmodligen
haft en betydligt längre lista att måsta beta av på verkstan än vad jag nu har.

Det är den officiella versionen.
Den jag lägger ut här på bloggen.

(Att jag i själva verket går i skrotningstankar och svär så det osar över
min bils påhitt att vägra samarbeta just idag låter jag vara osagt.)

Före: Optimism.
Efter: www.blocket.se

Ger det tur? Bring it!

Okej hörrni, nu är det såhär:
I morgon är det dags för min trotjänare att besiktigas.
Japp, min älskade silverkula till Golf ska granskas, klämmas och kännas på.
Då utgången av den undersökningen alltid är smulans oviss då det kommer till min
ögonsten, så behöver jag en hel hop med tur med mig.
Så låna mig era tummar, är ni gulliga!
Inte bara er ena utan alltså era båda!
De lär komma väl till pass då jag nervöst kommer att sitta lämpligt svettandes på en
hård bänk, till synes bläddrandes lite halverst obrytt och nonchalant i någon tidning.
Samtidigt som jag givetvis nervöst detaljstuderar besiktningspersonalens minsta
rynka i pannan, letandes efter signaler som kan tolkas som tecken på att jag tyvärr måste
komma hit inom en månad igen. Via ett förmodat dyrt verkstadsbesök givetvis.
Håhåjaja.

Jag återkommer i ärendet.
Var så säkra.

Det här är ett märkligt inlägg.
Skrivet i tre delar.
Morgon. Eftermiddag. Afton.
Vilket inte var avsikten.
I alla fall:
________________________________________________________________

Stum.
Ihop med en karusell av känslor.
Det är jag idag.
En intressant kombination.
Existerar den ens på riktigt, eller är det jag som på allvar börjar
tappa greppet?

Ett samtal med en vän i morse.
Samt en bild sedd på Instagram.
Ledde fram till denna stumma cirkus av känslor.
Samtidigt som jag skrattar har jag ett enormt behov av att gråta.
Och gör även så.
Skrattar då jag tänker på samtalet. Ler åt den postade bilden på Insta.
Samt gråter åt det hopplösa som växer inom mig.
Samtalet och bilden har på inget sätt med varandra att göra, personerna inte heller.
Det är bara på något sätt det sammanlagda som plötsligt, denna övervackra söndag,
får min känslan att gå i moll, att bli vemodig.
Med inslag av det glada.
En vemodig känsla av rosa?

Tankar kring familj dyker upp.
Saknaden efter familj. Närmare bestämt.
En längtan absolut, men framför allt en saknad.
Andra dagar tänker jag om familj på ett glatt sätt. På ett tryggt sätt.
På ett förväntansfullt sätt.
Eftersom jag går i inseminationstankar är tanken kring barn på inget sätt
konstig att ha med mig var och varannan dag.
Tanken kring det övertar på inget sätt hela min tankesfär, det är mer som att
den finns där i bakhuvudet, lugn och behaglig.

Men idag kom en känsla av sorg och saknad in.
Något ledsamt smög sig över det hela.

Jag börjar tänka på det barn som inte blev av.
Som inte blev större än delar av min hand.
Det kan ibland gå många dagar utan att tanken om det ens passerar mitt medvetande.
Och när den väl gör det är den fullt hanterbar.
Det känns nästan hellre som om det var jag i ett helt annat liv.
Inte att det bara var några få månader sedan.
Men just idag är den med mig på ett vemodigt sätt.

Jag tänker just nu om mitt liv i stort. Och i smått. För den delen.
Om åren som varit.
Och helt plötsligt känner jag mig väldigt gammal.
Långt äldre än futtiga 40 år.
Som om jag levt flera livstider och nu är less på allt.
Känslan av ”är det här allt?” är närvarande.
Känslan av uppgivenhet.
Mitt undermedvetna skriker ”för sent” till mig. Eller viskar det bara?
Orden ”för sent” skapar känslan jag har idag.
Ödesdigra ord.
Betydelsen av dem är skapar en stumhet. En knivskarp ångest.

Tankar kring familj.
Tänkar kring att jag inte har någon familj.
Låt mig förklara. Jag har mamma, pappa och syster.
Samt att jag har en bonusfamilj som jag känner mig nära.
Så familj är jag välsignat rik på. Inget snack om den saken.

Däremot är det inte den typen av familj mitt hjärta saknar idag.
Jag längtar helt plötsligt efter en egen familj.
På det sätt där jag idag är familjelös.

Två olika typer av saknader dyker upp.
Det blir plötsligt påtagligt och väldigt ledsamt att jag inte delar mitt liv med någon.
Någon som jag älskar och som jag vaknar med. Som älskar mig tillbaka.
Som jag planerar ihop med. Som jag kompromissar med.
Som jag skrattar med.
Som lånar mig sin axel när det behövs.

Jag lever väldigt själv. Inte ensam. Men själv.
Jag kommer och går som jag vill. Som det passar mig.
Jag behöver sällan kompromissa.
Jag gör i mångt och mycket som jag själv vill.

Den friheten kanske låter väldigt lockande.
För den som saknar den.
Som upplever sig bunden till händer och fötter stora delar av sina dagar.
Jag förstår det.
Jag tycker också mycket om den.
Men idag känner jag baksidan av den.
Den där känslan av att inte höra ihop med någon.
Att jag går själv på min väg.

Det bekymrar mig i vanliga fall väldigt lite.
I stort sett inte alls.
De allra flesta dagar tycker jag väldigt mycket om det.

Efter ett förhållande jag tidigare befann mig i hade jag inte så stora möjligheter
att vara mig själv. Att vara Cicci. De var väldigt små. Till och med.
Därför är jag de allra flesta dagar glad över att jag lever ett liv där
jag har den möjligheten. Att leva som mig själv.
För mig är det i stort sett synonymt, att leva själv, som att få leva som sig själv.
Jag vet att så inte är fallet. Jag provade på det en kort stund innan det inte
fungerade längre, så visst kan en relation även tillåta att man är sig själv.
Men jag har liten erfarenhet av det och känner det därför inte riktigt.

Men idag… just idag då saknar jag.
Att kompromissa.
Att böja min tid så att den ska fungera ihop med andras.
Att ha olika åsikter och diskutera.
Att slita mitt hår då den andra är en total idiot som inte förstår mig.
Hehe, ja ni förstår.
Idag saknar jag alltså till och med baksidan av en relation. Inte bara det
härligt underbara med en relation.
Gör det att jag till sist alltså tar steget ut och numera kan kategoriseras
som en jävligt märklig typ?

Just idag känns friheten inte lika vacker som den brukar göra.
Inte med det sagt att jag är villig att byta den mot en relation.
Jag har fortfarande en väldigt skev syn på relationer.
Det kan givetvis förändras. Jag vet ju att de flesta relationer inte är som den
jag tidigare hade.
Rent teoretiskt vet jag det.
Men känslomässigt är det fortfarande mycket jag har att jobba med.
Där det gäller att förstå, känslomässigt, att sunda relationer innebär att man
duger fint som man är. Att man kan vara sig själv. Tänka, tycka och prata som man
själv är.
Och ändå få höra till.
Samtidigt vet jag att när jag väl faller för någon, då lockar en relation
väldigt mycket.
Jag är i grund och botten en förhållandemänniska.
Jag trivs mycket med att vara tillsammans med någon.
Så länge jag har möjligheten att vara den jag är.
När den andra inte vill ändra den jag är.

Idag kommer tankarna alltså kring att jag inte har en familj.
Där min längtan efter familj också är en längtan efter att bli mamma.
Insåg jag efter att jag blev gravid i höstas.

Känslorna och tankarna kring det dyker upp idag, på det alltså inte positiva sättet.
Utan på ett uppgivet och ”för sent”-kännande sätt.

Det är inte för sent än.
Förnuftsmässigt vet jag att chanserna inte är lika stora som de hade varit om
jag varit 10 år yngre, givetvis.
Men det finns absolut chans för mig att bli mamma fortfarande. Utan tvekan.

I morgon kommer jag att vakna upp med en annan känsla.
Det är jag övertygad om.
Det hopplösa sover jag ofta bort på natten.
Vilket kommer att ske även denna gång.
Jag kommer att vakna i morgon med en långt mer rosa känsla.
Men idag finns det risk att det ledsamma hänger kvar hos mig.

Jag tror jag ska baka idag. Semlebullar.
Samt gå en sväng i det vackra vädret ihop med en sprallig Alice.
(Som förvisso är i löpen och därför har som livsmål att markera för hela Norrböle
att hon finns här. Det kissas, med det sagt, var tionde meter i stort sett.)
Lyssna på bra musik högt i lurarna kommer jag också att göra.
Givetvis kommer jag även att knarka Dexter till och från under dagen också.

Idag handlar om att göra saker jag jag trivs med. Som får mig att känna mig glad.
Som får mig att ta mig genom dagen.
Att ersätta det vemodiga med något mer glatt, vilket lugnar ångesten som ligger väldigt
nära just nu.

_______________________________________________________________________

Aftonen är här.
Det är ett märkligt inlägg det här.
Tvådelat så till vida att första delen skrevs på förmiddagen.
Men av någon anledning inte postades då.
Den andra delen skrivs på aftonen.

Känslan, den vemodiga, den sorgesamma lättade.
Vilket var i det närmaste otippat. Att det skulle ske så fort alltså.
Den där typen av vemod brukar jag som regel alltså sova bort.
Att när jag vaknar dagen efter så har nattens sömn mildrat den.

Nu hände det sig redan dagtid. Då jag var vaken.
Jag tänkte egentligen bara få dagen att flyta.
På det sätt där jag gjorde saker som jag tycker om.
Och tadaaaa, mitt mående blev väldigt mycket bättre.
K och L kan mycket väl tänkas le en smula här, jag menar, de har pratat
mycket med mig om strategier när ångest och dåligt mående slår till.
Utan att egentligen jobba mot det målet medvetet, men på samma sätt som vi
pratat om på Kliniken blev resultatet detsamma, då jag tidigare idag
ägnade mig åt sådant som jag mår bra av.
Jag ville flyta genom dagen för att kunna hantera.
Det gav precis samma resultat som om jag medvetet jobbat aktivt mot att må bättre.
Tillvägagångssättet blev det samma när jag ville flyta mig genom dagen som om
jag medvetet hade jobbat för att ”må bättre”.
Teori goes praktik. Mycket spännande indeed.

Ett avsnitt till av Dexter står på tur.
Kanske också en semla.
God söndagseftermiddag på oss alla!
_______________________________________________________________________

Och inte heller där postades inlägget.
Märkligt.
Som om det var meningen. Som om jag inte var klar.

Sov en timme i eftermiddags.
Vaknade med rejäl huvudvärk. Ni vet den där typen där det känns som det
forsar blod ur näsan. Otippat.
Alvedon lenade av det värsta. Tacksamt!
Jag känner mig inte på bra humör.
Alls.
Eftermiddagens lite gladare tongångar känns avlägsna.
Blir det jag rör och det jag tycker om till skit?
Vad gör jag som förvandlar det jag tycker om till förstört?
Det är känslan jag har nu.
Vilket försåeligt inte är en glad känsla.

Den här dagen har sannerligen varit ups and downs.
Vilket förvisso är positivt, att det inte bara varit svart.
Utan att jag vände det där i eftermiddags.
Men nu går det nedåt igen.
Jag kommer att göra en tidig kväll ikväll.
Jag är liksom less på den här dagen nu.
Hade det inte varit för huvudvärken hade det förmodligen känts betydligt bättre.
Varma mackor nu ihop med några avsnitt av Dexter är vad som gäller innan sänggående.

Det vore väldigt tacksamt med en god natts sömn.
Jag tänker mig att omän morgondagen gissningsvis lär ha en touch av ups and downs, så är
en god natts sömn en väldigt bra sätt att göra den karusellen mindre kännbar.

Nu är det dags att avsluta detta inlägg.
Den här gången kommer jag att posta det. Tror jag. :)
Jodå, jag är klar, jag har inget mer att tillägga.
Och skulle något väldigt tilläggningsbart dyka upp, tja då kan jag ägna det ett
inlägg i morgon istället.

Tänk att ett samtal och en bild kan få mig att totalt försvinna in
i funderingar och grubblerier om mitt eget liv.
Degerman over and out.

Mot svarta tavlan, i handfatet, på golvet. Listan kan göras lång.

För inte så länge sedan skrev jag om mjölkförpackningsflärpen.
Ikväll handlar det om en annan hemskhet.

Denna är en sådan som jag egentligen bara äcklas av hos andra.
Inte hos mig själv.
Eller vänta, den är inte helt rumsren hemma hos mig heller, men den är
mindre hemsk åtminstone.
Den avgörande skillnaden för hemskhetsgrad ligger i om de tillhör
dig eller mig.

Det händer dock väldigt sällan att jag stöter på denna hemskhet,
varken hemma hos mig eller hos andra.
Jag gissar att det då oftast handlar om en förlupen sådan, en som dammsugaren
inte fått tag i. Ännu.
Eller?
Tänk om det är någon som faktiskt inte ser hur äckliga de är, och därför inte
heller brytt sig om att ta bort dem? Hemska tanke!

Själv avlägsnar jag mina på toaletten, antingen i handfatet eller i toastolen,
så några förlupna sådana finns inte hos mig.
Eller förresten, det händer att någon rackare sliter sig och återfinns när jag minst
anar det. Vilket inte känns okej fastän de är mina egna.

Jag pratar givetvis om naglar.
Eller rättare sagt; nagelresterna som blir när man klippt sina naglar.
Blä!
Riktigt äckligt är det är när man exempelvis trampar in en i sin sock.
Den fångar ens uppmärksamhet genom att sticka sig fast i socken, och när
man tar tag i det som sticks så inser man att man står med en annan människas
nagel i handen.
Oj så verkligen inte min grej!
Men återigen, det händer mycket, mycket sällan. Tack och lov.
Samt att det oftast finns både tvål och vatten i närheten så jag kan gå och
skrubba mina fingrar en tio minuter eller så.

Med det sagt, naglar kan vara väldigt vackra.
Däremot finns det inget vackert med att hitta dem som avklippta rester i handfat,
på rumsbord eller liggandes på golvet.
Haha, dessa vardagsmärkligheter alltså…

Mitt eget handfat strax efter nagelklippningstajm.
Ögonblicket efter att fotot togs avlägsnades de, för att aldrig kunna återfinnas igen.

När min fiffi inte är doftsäkrad.

Följande situation utspelade sig tidigare idag då jag var på Heimdall.
Jag var där för provtagning, och för ett klamydiatest.
Inte för att jag trodde att jag legat på mig klamydia.
Utan för att det testet, ihop med tester för Hiv, hepatit B och C, är måsten
inför en insemination i Danmark.

Sagt och gjort.
Hyfsat glad i hågen kom jag in till sköterskan, en jordnära och jäkligt kul kvinna
som jag träffat flera gånger tidigare.
Hon gick igenom de prover som skulle tas.
Samt avslutade med att säga att ett klamydiatest också var beställt.
Hon sa det samtidigt som hon höll upp en förpackning innehållandes
ett provrör och tops.

Vilket fick mig med fasa inse att det test jag trodde skulle göras med ett urinprov
alltså skulle göras genom att topsa min fiffi.
Min puls blev ohälsosamt hög.
För min vän där nere kändes helt plötsligt som en sanitär olägenhet.
Vilken surprise!
Haha, aldrig hade jag kunnat föreställa mig att mitt val att inte duscha
i morse skulle komma att framkalla smärre panik.

Följande samtal utspelade sig därför:
C: Alltså, ska jag ta klamydiatestet idag?
Vilket borde ha framstått som en hyfsat märklig fråga då det var jag som
beställt testet via min läkare.

S: Jo.
C: Men jag kan inte. Jag har inte tvättat mig där nere.
S: Det går fint ändå.
C: Nej. Det gör det verkligen inte. Jag luktar där nere. Jag skämtar inte.
Här tittar sköterskan lite lustigt på mig.
C: Om jag bara får fem minuter på mig att gå och tvätta mig så är jag nöjd.
S: Det behövs inte. Testet går fint att ta ändå. Och du tvättar dig ju ändå inte där inne. Eller gör du det? Här inbillade jag mig för övrigt att hon lät smulans bekymrad.
Klirr!
Underbara pollett! Äntligen trillade den ned!
Det var alltså meningen att jag skulle utföra topstestet själv.
Jag skulle inte lägga upp mig för någon i all min otvättighet.
Hahaha, gissa om jag kände mig dum! För att inte tala om lättad!
C: Herregud, jag trodde jag skulle ta av mig kläderna och lägga upp mig.
Här skrattade jag precis sådär lättat som man gör när panik släpper.
S: Då kan du andas ut! Du går bara in på toaletten efter att vi tagit blodproverna,
så topsar du i lugn och ro.

Jag gissar att hon fick svar på varför jag betett mig så märkligt inför ett test jag
själv bett om, för helt plötsligt skrattade vi båda lika glatt.

Kära nån…

Tänt var det här!

… eller så inte.
Jag är en total gillare av tända ljus.
I mitt tycke är det precis hur mysigt som helst, och en total stämningsskapare.
Att jag då inte under denna vinter haft tänt något av mina
sammanlagt 25 ljus rimmar smulans illa med ovan nämnda gillande.
Jag får liksom bara inte tummen ur.
Och går det i den här farten, tja då hinner vinter bli till sommar.
Vilket hos oss i Skellefte(å) gör dag och natt i det närmaste lika ljusa.
Och elda ljus i fullt dagsljus? Hell no!
Säger jag som alltså har 25 ljus som inte används, på mina 27 kvadratmeter boendeyta.
… nåväl.

Dessa återfinns alltså hemma hos mig.

Kolla in den översöta älgen i min nyckelknippa. Jag bara avgudar den.

Hilfe! Ur mitt synfält nu!

God natt hörrni!
Sen lördag kväll är vad som är pågående.
Jag har just spenderat kvällen med familjen Skogly. Min familj.
Champange, goda tilltugg och ubergod middag, samt ”Pretty little liars”.
Ihop med gott vin. (Utblandat med Sprite givetvis!)
Jojomänsan, mys deluxe har vi haft på Casa Hawk.
Precis som jag vill spendera en härlig helgvkäll!

Det är dock inte det jag ska ägna detta inlägg åt.
Nej då, mjukt inbäddad i frun på Casa del Smaskelismaskens värme
kommer resten av inlägget att handla om helt andra saker.
Nämligen hemskheter.
Horribla sådana.
Våldsamt inspirerad av tjejen från de sydvästra delarna av vårt avlånga land,
på gränsen till att bli ett annat prefix stavat 0047.
(Eller vänta, hon är ju för tusan 0047, när jag tänker efter).
Hon får mig att skratta, samtidigt som hon får mig att känna det allvarsamma
som finns därunder. Jag tänker ofta på henne… den hon är.
Jag minns samtalet vi hade en natt i somras …
Jag gillar henne. På många sätt.
Elin, du fick mig att skratta igenkännande i ditt absolut underbara inlägg och du fick mig givetvis att gå igång totalt på saker som jag själv inte ens är
i närheten av att fixa på äckelfronten.
Med det sagt, låt mig presentera en del av min vardagsfruktansvärdhet.
Embrace yourselves!

Jag ska berätta om något som de flesta av oss möter i princip dagligen.
Som andra kanske är helt okej med, men inte jag.
Inte på något sätt. Alls!
Låt mig presentera; MJÖLKFÖRPACKNINGSFLÄRPEN.

Ahhhhhrrrrggggghhhhh!
Jag fixar den inte!
Visst ser ni hur äcklig den är?! Absolut fruktansvärd!
Den där lilla flärpen. Som gör mig absolut galen.
Som under inga omständigheter får ligga framme.
Nej oh nej, den ska kastas bort. Nyss är inte snabbt nog, hörrni!
Så att den på inget sätt kan ligga och förgifta tillvaron med sin fruktansvärdhet.

Jag kan inte äta när en sådan här ligger på bordet.
Eller inom mitt synfält överhuvudtaget.
Eller jo, det kan jag, men då måste något läggas för, så att jag inte kan se den.
Hemma går det fint. Då sköter jag bortkastandet själv och därmed direkt.
Är jag däremot bortbjuden, ja då måste jag lite omärkligt flytta något på bordet
så att jag inte kan se den lilla hemskheten.
Uuuuurrrrkkkk!
Något så hemskt fruktansvärt!
Avskyvärt.
Vansinnigt äckligt!
… och nej, jag skämtar inte med er! På något sätt!
För mig får den väldigt gärna ersättas av någon annan typ av lösning.
Men until then …
Låt mig bara kasta bort den, så är vi överens och vänner.
Alright?

Med sikte på den förlovade gråzonen.

Det här behovet och önskan om att inte känna.
Vissa perioder är det litet, andra perioder är det stort.
Jag är på väg ur en period då behovet varit stort, är stort.
Tror jag. Hoppas jag.
Det har varit en ovanligt lång period.
Men läget förändras nu. Upplever jag.

Precis som alla andra gånger jag inte har lust att känna gör jag det
på ett lika effektivt som destruktivt sätt.
Lär jag mig aldrig?
Jojomänsan, er Cicci som tycker att hon har teori för en livstid i ämnet att
hantera jobbiga situationer struntar precis i alla de sunda sätten att hantera.
Yes. Jag går rakt på de mindre sunda. Och på de direkt osunda.
Det lenar för stunden. Just då.
Men leder också till att jag blir arg på mig själv. Besviken. Less. Uppgiven.
Vilket leder till ännu mer som behöver dövas.
Vilket leder till … ja, ni fattar.

Den här vändan blev lösningen att äta.
(Att överäta eller övermotionera är sätten jag löser på.)
Där överätandet givetvis leder till ännu mer problem att behöva lösa.
Kroppsliga och mentala.
Ni känner till min matmissbruksproblematik sedan länge tillbaka.
Som lösning är det en shitty jävla dålig sådan, bör kanske tilläggas.
Den skapar mer problem än den är värd egentligen.
Men samtidigt är den min bästaste vän gånger som dessa.
Båda mina sätt att lösa skapar förövrigt en enorm ångest.
Som jag givetvis också dövar genom att tysta.
(Kanske är det på plats att sparka in en öppen dörr här.
Genom att lägga till att ett långt klokare alternativet gällandes alla ovan nämnda
bitar i pusslet, givetvis hade varit att varken döva eller tysta.
Utan att bearbeta. Hur skrämmande det än varit. Nåväl.)

Nu är jag mitt i en sådan period.
Eller inte mitt i. På väg ur. Tror jag. Hoppas jag.
Men den har varat i några månader.
Vilket har skadat rejält.
Min kropp är tung. Långt tyngre än den ska vara för att jag ska må bra.
Jag fungerar inte när den är såhär tung.
Allt det härliga med motion, som jag älskar, blir inte härligt med den här kroppen.
Nix, prova röra en tung kropp. Det är inte enkelt. Och inte det minsta härligt.
Jag blir seg i tankarna också. De fungerar inte som det ska.
Fast å andra sidan, det är ju precis det jag eftersträvar eftersom jag inte vill
känna något. Då är det liksom viktigt att tankarna också håller käften.

Jag har missbrukat som satan.
Vilken idiotisk klassiker hörrni.
Livet krisar och istället för att göra bra val gör jag dåliga.
Hahaha, jag är en levande klyscha.
Kära nån så pinsamt …
Nåväl. Så är det likafullt.
Och det har gjort att jag inte känt.
I alla fall inte känt det jag eftersträvade att inte känna.

Jag tittar tillbaka på de senaste månaderna.
De har varit sådana som jag inte velat känna.
Nuet har känts för hopplöst.
Och jag har gjort mitt för att inte känna.
Med serier. Med att äta allt som jag inte mår bra av att äta.
Inte känna. Inte känna. Inte känna.
Det blev en tyst mantra, som jag inte uttalade högt, men som jag kände inom
mig hela tiden.
Det har fungerat klockrent. För ätandet och serietittandet har dödat mycket
av det som gjort ont.
Det finns mycket jag inte velat känna.
Förlusten av barnet.
Tankarna om att inte bli mamma.
Förvirringen över planerna som inte blev av.
Känslan av att vara en fuck-up.
Vetskapen om att jag behöver göra en del förändringar i mitt liv.
(Som det finns lösningar på, oavsett om jag inte i nuläge rent praktiskt
vet hur det ska ske.)
Många mörka tankar och känslor drogs upp till ytan de här månaderna
innan jul.

Det fanns alltså många skäl till att inte vilja känna.
Tyckte jag.
Och till råga på allt fanns det en del av mig som faktiskt tyckte synd om
mig själv.
Vilket verkligen aldrig någonsin leder till något bra.
Men likafullt, under ungefär en veckas tid, just när allt rasat,
då tyckte jag synd om mig själv. På riktigt.
Innan jag insåg att det inte var synd om mig.
Det var sammanträffanden. Opersonliga sådana. Som just då
föll sig så att de skapade ett ofördelaktigt läge för mig.
Vilket gjorde att jag började känna om det på ett nytt och annat sätt.
Ett sätt där jag inte längre hade känslan av att det var synd om mig.
Utan känslan av att det bara var som det var.

Förutom det tappade jag fart, tappade ork, till sist också självkänslan.
På något märkligt sätt djupdök den också.
Jag tappade liksom helt bort mig själv.
Det jag tyckte om med mig själv försvann.
Känslan av hopplöshet blev helt plötsligt den rådande.
Vilket jag löste (löser) på det mest enkla sätt.
Genom att äta mig utan känslor. Genom att äta mig stum inombords.

Vilket är den sämsta strategi någonsin. Då det gäller mig.
Jag visste det redan då.
Men jag ville ha en snabb och effektiv lösning.

Jag intalade mig att jag behövde vila.
Att jag behövde bearbeta. Sörja.

Vilket förvisso var rätt tänkt och känt.
Men det rimmade illa med att inte vilja känna något.
Den bearbetning jag behövde krävde nämligen känslor.
Som jag inte hade den minsta lust att känna.
Så jag gjorde mig känslolös. Och bearbetade i mångt och mycket ingenting.
Utan jag lät mest tiden gå.
Ville få den att ta bort udden.
Vilket den gjorde. Lite grann. Tror jag.
För det känns bättre nu.
Mitt fokus är på andra saker idag än månaderna före jul.
Planer som inte fanns då, finns nu.

Jag började äta. Precis det jag inte ska äta. För att må bra.
Det har alltid varit genvägen till att inte känna något.
Förutom känslor av självförakt och skam, som givetvis följer med den typen
av ätande.
Men de känslorna är betydligt enklare att hantera än sorg och förlust.
Än känslan av att vara en fuck-up.

Sett med ögon som är klara just denna dag vet jag givetvis att jag behöver
hitta ett annat sätt att hantera situationer.
Mat, godis, fika är destruktivt på ett förödande plan för mig.
På samma sätt som flera timmar av motion per dag också är för mig.
Jag behöver hitta en annan strategi när saker och ting går åt helvete.
När självkänslan sliter med en och försvinner.
Jag har alltid vetat att jag behöver hitta något annat än de två strategier jag har.
Båda är lika skadliga.
Fastän den ena av dem enkelt går att förklä som något hälsosamt.
Men när man känner till drivkraften bakom vet man att båda är lika ohälsosamma.

Det är svart eller vitt för mig.
Vi har pratat om det många, många gånger på Kliniken.
Att jag ser mig själv, den jag är, saker jag gör, på ett antingen/eller sätt.
Svart eller vitt. Bra eller dåligt. Lyckat eller misslyckat.
Det tänket gäller för övrigt bara mig själv.
Sättet att inte ha tålamod eller självmedkänsla. Förståelse eller förlåtelse.
Då det gäller andras sätt att vara eller hantera har jag inga problem med den
fantastiska gråzonen som är vänlig, kärleksfull och tillåtande. Tvärtom.
Då fungerar min förståelse och medkänsla finfint.
Det tillåtande är hur enkelt som helst när jag tänker om andra.

Det gäller inte mig själv dock.
Vilket det behöver göra.
För annars blir det här jobbigt.
Det här svartvita och oförlåtande skapar bara mörker.
Det skapar skam. Det skapar en känsla av att inte duga. Det skapar en hopplöshet.
Där behovet av självmedicinering kickar in.
Vilket som sagt sällan löser något.
Det enda den leder till är en förhalning av det som behöver till att ske.
Om man vill komma loss. Komma vidare.

Jag har börjat röra mig i rätt riktning. Men med fel regler i min bok.
Med misslyckanden som resultat. Med sämre mående som resultat.
Det finns en del saker som jag vägrar kännas vid.
Jag kastar mig på mute-knappen när de tankarna är på ingående.
Natten är därför svår. Det finns få sådana knappar tillhands när man ligger i
sängen de tysta timmarna.

Jag behöver sluta med det här.
Det behöver lära mig tänka och känna om sådant som jag i nuläge vägrar.
Så enkelt är det.
Vägen dit däremot … hur ser den ut?

Det var i morse när jag var ute och gick med Alice som det självklara slog mig.
Jag är så jävla blind ibland.
Mitt svartvita tänk håller på att knäcka precis hela mig.
Insåg jag någonstans där jag gick längs Norrbölegatan.
Dagar som från uppstigande till sänggående måste vara prefekta utifrån det jag
anser vara en perfekt genomförd dag på ätandefronten.
På den front som i dessa ”komma-tillbaka-till-mitt-gamla-Cicci-tider” alltså definierar
mig som lyckad eller misslyckad som människa.
Utifrån hur jag äter.
Jag hör själv hur märkligt det låter.
Jag mår dåligt när jag äter dåligt. Fysiskt och psykiskt.
Och att då ytterligare lägga en sten till i påsen runt halsen genom att värdera allt jag
är utifrån det lyckandet eller misslyckandet … nej, det är inte hälsosamt.
Det är inte märkligt att jag går omkring med en konstant känsla av att vara ett misslyckande.
För det är många timmar att vara ”perfekt” på under en hel dag.
Stegen blir för långa. Jag fixar det inte.
Självmedkänslan är inte påkopplad och jag ser bara misslyckanden.
Istället för att se det jag faktiskt förändrar.
Genom att låta förändringen ta tid.
Inte från en dag till annan. Med en känsla av misslyckande som ett brev på posten.
Utan med små steg.
Med en glädje och en känsla av tillfredsställelse när det går bra.
Och med en känsla av vänlighet och medkänsla när det går mindre bra.
Idag slog det mig. Liksom från ingenstans.
Hur jag ska jobba kring att tänka om mig själv och det jag gör.
För att få tillbaka känslan av att lyckas. Av att uppnå sådant jag vill uppnå.
Ena foten före den andra.
Omän små steg fortfarande framåt. Alltid med vänlighet med mig själv.

Kommer jag någonsin att lära mig det här mer än i teorin?
Vilka finfina förändringar som kommer att ske när jag hittar ett sätt att
omsätta det här i mitt vardagliga liv.
Ett helt nytt sätt att tänka när saker och ting går åt helvete.
Så bråddjupen inte blir bottenlösa.
Det, att våga vara i tanken och känslan som skräms, ihop med självmedkänsla.
Ja där har vi det, gott folk. Vägen till något gott.
Vägen till den varma, vänliga förlovade gråzonen som är målet.
Där saker och ting är finfina fastän de inte är ”perfekta”.

Perspektivet som förändras i ögonblicket jag tittar upp.

God fortsättning på oss alla!
2015.
Jajamän hörrni, nytt fräscht år på intågande!
Vilket känns mycket bra!
Jag firade in det på bästa sätt.
Med hela min familj, sånär som på Vickan.
Här hittar ni finfina bilder från det firandet.
Här ser ni vad vi åt. Och ja, det var gott.
Förrätten.
Varmrätten.
Efterrätten.
Så gott att vi blev dödsföraktande på kuppen.
För en sak ska vi ha helt klart för oss, man går inte två promenader kring
Sunnanå-området i den halkan om man inte måste.
Vilket vi alltså kände att vi var.
Vi hade ätit alldeles för mycket gott för att fortsatt firande om vi inte fått
gå ned en del av maten. Punkt.

Vad hände förresten med tiden?
Haha, jag minns precis hur jag firade in år 2000.
Och det är alltså hela 15 år sedan.
… what the hell liksom?!

I vilket fall, nytt år är här. Och jag gillar det!
Massor!

Och strax dags för vardag igen.
Vilket känns bra. Jag har nämligen för länge sedan tappat bort vilken
veckodag vi har.
Jag börjar längta efter rutiner. Helt enkelt.

Jag har tyckt om att vara ledig.
Jag har varit ledig länge.
Sedan saker och ting gick åt helvete närmare bestämt.
Jag har jobbat sporadiskt, men inte för fullt.
Jag har haft den möjligheten.
Mina föräldrar har gjort det möjligt.
Det har varit undergörande.
Att bara få vara.
Att få tid att landa.
Att få tid att varva ned. Från besvikelsen. Från det snudd på otröstliga.
(Det ser så litet ut när jag skriver om det, men i det verkliga livet har
det varit enormt.)
Jag har behövt acceptera.
Behövt sörja.
Behövt Pausa.
För att ta ut ny riktning.
Vilket jag fått chansen att göra.

Den här ledigheten har jag spenderat med vänner.
Främst med min familj på Casa Hawk.
Också på Ängarna med Ängarnas finest, ihop med hemvändande vän.
En sväng dryga milen norrut har också blivit av.
Samt en sväng söder om guldriket.

Jag tittar på mina vänner.
När jag alltså lyfter blicken från mitt annars så egocentriska jag.
Min vän strax norrut som alltså drabbats av en enorm förlust.
Eller min vän, inåtlandet, som kämpar för att samla ihop bitarna av sig själv.
Som gör ett fantastiskt jobb gång på gång.
Lyfter jag min blick ser jag att vi är många som sliter med livspusslet.
Min vän många, många mil härifrån som funderar på avgörande förändringar, som inte
ens själv vet vad det innebär.
För att inte tala om den vän jag har strax söderut som förundrar mig genom sitt
sätt att acceptera, och ta tag i.
Det finns mycket med de människor jag har omkring mig som jag imponeras av.
Som jag inspireras av.
Mitt eget perspektiv förändras med ens då jag lyfter blicken.

Det är lätt att missa.
Eftersom jag så ofta bara ser mig själv.
Men när jag faktiskt ser de mina, tänker om dem, känner om dem.
Då förstår jag att även de har livspussel som ska läggas.
Att min egen resa är en resa som alla andras.
Så enkelt är det.
Jag har blickat inåt i många veckor nu, tänkt på mig själv en längre tid.
Men det finns så mycket mer, om jag bara lyfter blicken några millimeter
från mig själv.

Det här nya året kommer att innefatta en del förändringar.
Det är mycket jag vill berätta för er.
Om mina tankar, mina förhoppningar och om mina planer.
Om vad mitt hjärta fylls av, helt enkelt.

Det nya året är just påbörjat.
Det kommer att bli ett annorlunda år.
Garanterat.