Cecilia, I am your…

Morgonstunder såhär i förkylningstider har sannerligen inte guld i mund.
Förutom förkärleken till svarta kläder har den store Darth Vader och jag en
annan likhet dessa dager.
Jojomensan, lyssna på den här, då vet ni precis hur jag låter när tuppen gal.
(Jag hoppas våra likheter stannar vid dessa två dock. Jag är inte helt säker på att jag
klär i elektronik och plast. Eller har lust att på dödsbädden inse att mitt val av
såväl karriär som hobby inte var riktigt rätt för mig.)

Men Jonas Hallberg igår hörrni! Jonas Hallberg!
Helt plötsligt kändes världen så underbart varm och glad.
Han golvade mig, på bästa tänkbara sätt!

Varför jag ens såg ”Let´s dance” är en tiotusenkronorsfråga i sig.
Jag menar, vart kommer det här att sluta? Med ”Melodifestivalen”?
Det går uppenbarligen utför nu. Och fort!


God lördagsmorgon på oss alla!

Utmaning på precis rätt klockslag.

Minns ni att jag för mindre än ett år sedan bloggade i det närmaste varje dag?
Haha, det känns som en hel livstid sedan, men icket.
I vilket fall, jag har de senaste månaderna skitit i det mesta och begravt mig i filmer
och olika serier.
Det kändes som ett bra sätt att tackla livet på då.
Nu börjar det vända och jag känner mig mer tillbaka i världen.
Lite mer intresserad av människor, lite mer intresserad av att fundera över saker.
Serietittandet har blivit mindre de senaste veckorna och promenaderna har ökat.
Det är formeln för att få igång huvudet.
Jag blir nämligen smulans hjärndöd när jag ser serier eller surfar omkring på nätet
i största allmänhet.
Att då ägna det i stort sett min lediga tid under några månader har alltså lett till
att min hjärna inte fungerar som jag önskar.
Tankarna flyter inte lätt. Alls.
Det blir knepigt att hålla en längre tankesträng, och att hålla flera tankegångar i
rullning samtidigt blir i det närmaste omöjligt.
För, som sagt, hjärnan känns stum.
Den slutar producera. Den tar in, men levererar ingenting tillbaka.
Perfekt när man inte vill tänka eller känna, när man behöver pausa livet.
Mindre perfekt när man vill börja leva igen.

I och med att jag börjat promenera mer så inser jag hur mycket det finns runtomkring mig.
Hjärnan liksom sinnena väcks liksom till liv igen.
Under en promenad kan jag numera utan problem gå och filosofera. Det tar inte emot längre.

Jag gillar att hålla hjärnan igång på just det sättet.
Där jag funderar och filosoferar över saker och ting.
Det kan handla om i princip vad som helst. Stort som litet.
Som krisen i Ukraina till om jag borde städa toan när jag kommer hem eller om jag ska
ska skjuta på det en dag.
Vad som helst kan jag spinna vidare på.
Skönt.

Därför passar det finfint att bloggutmaningen ”#blogg 100″ drar igång på söndag.
Där den som anmäler sig utmanas att lägga ut 1 inlägg per dag 100 dagar i rad.
Förr var det här inte något problem alls, men med tanke på att jag det senaste
halvåret inte ens presterat ett inlägg per vecka så ska det sannerligen bli en utmaning.
Kul.
Så nu vet ni, ni lär få ta del av mitt tycke och mina tankar en hel del här framöver.
Beware!
Jag gissar att jag kommer att åsikta mig om både högt och lågt.

Bloggen heter inte ”Svart nonsens & prunkande rappakalja” för inget.

I vilket fall, nu är det helg.
Om den förra helgen var hektisk så blir denna lugn.
Är förkyld, vilket gör att en lugn helg blir toppen per automatik.
Ska fundera och strukturerar lite kring utmaningen nämnd här ovan.
Kanske rent av skriva en del, om andan faller på.
Det är alltid bra att ha några inlägg på lager i #blogg 100-utmaningen om
jag några dagar har dåligt med tid och möjlighet att blogga, eller
att jag saknar precis all inspiration.
Då passar det finfint att ha några inlägg på lager att välja mellan.
Det låter som en väldigt trevlig sysselsättning för en lugn och förkyld helg!
En och annan film lär gissningsvis avverkas också.
Japp, det gäller att kurera mig så jag är frisk och fräsch till nästa vecka
då jag ska måla om min lokal.
Ska bli kul. Jag gillar att måla.
Dels för att det blir nytt och fint, dels för att jobbet bryter av helt mot det jag
gör i vanliga fall.
Nästa vecka ska alltså bli rolig.
Tänker jag mig nu såhär innan inventarier, färg, täckpapp och maskeringstejp har
bildat ett totalt kaos, hehe nåväl.

I vilket fall, kolla in inlägget om förra helgens festligheter en gång till.
Om du gillar god mat.
Numera finns nämligen recepten på det goda upplagt där.
Och de recepten vill ni inte missa. Det kan jag garantera er.

Låt oss alla ha en finfin fredag!

”Jag uppstämma vill min lyra fast det..

… blott är en gitarr.”
Maj gadd! Men vilken helg alltså!
Två dagar av festligheter till helg, närmare bestämt.
Inte undra på att jag gjorde absolut noll knop under söndagen.

Jag insåg redan när jag vaknade på lördagen att det här med festligheter två
dagar i rad låter betydligt enklare i teorin.
Det är många, många år sedan sådana festligheter orkades med av mig.
Eller vänta, jag har aldrig fixat sådana festligheter förresten.

Men det var bara att kliva in i duschen, ordna till sig, och sedan på´t igen.
Jag menar, två så trevliga fester hade jag ingen som helst lust att
gå miste om.
Fast vid närmare eftertanke var fredagens fest faktiskt i riskzonen att skippas.
Av den enkla anledningen att jag blivit smulans folkskygg de senaste månaderna.
Då det kommer till folk jag inte känner väldigt väl alltså.
Jag är så ur fas med mig själv, både då det gäller sinnet och min vikt, att jag
i stort sett slutat vara ute bland folk.
Ett imponerande antal gånger tänkte jag faktiskt hitta på en orsak att måsta ställa
in fredagen.
Det var förvisso bara kända ansikten med, men eftersom jag inte umgås med dem
dag och dag, så kände jag mig helvetes blyg för att haka på.
Liksom, vad skulle de tänka när de såg mig…
De flesta av dem har jag inte sett på dryga halvåret, och tja en 20 kilos viktuppgång
sedan dess, med de flesta kilon de senaste två månaderna, får åtminstone mig att på
allvar hellre vilja stanna hemma än att gå på fest.

Efter en del överläggande med mig själv ansåg jag till slut ändå att jag hellre
borde ta chansen till en kul kväll, än att låta mitt eget omdöme angående
mig själv stå i vägen.
Sagt och gjort, jag bestämde mig för att fara.
Och höll tummarna för att de skulle vara tillräckligt luttrade och ha nog med pokerface
för att dölja eventuell förvåning när de såg mig.

Fredagskvällen blev alltså av. Vilket jag såhär i efterhand är väldigt glad för!
Det är galet sköna människor de här tjejerna nämligen.
Japp, det var högt i tak, genuint och bara hur kul som helst.
Det avhandlades en hel del ämnen. Tycker jag mig minnas.
Snapsa ska jag däremot hålla mig ifrån. Jag tappar minnet. Punkt.
Tack ska ni ha, Lisbeth, Sophie, Carola, Linda och Katta. Det gör vi om.
(Hehe, för min del minus snapsandet då.)
Jag önskar jag hade tagit lite mer kort än det här våldsamt mörka!

Efter avslutad festkväll promenerade Katta och jag mot Norrböle.
Irriterande nog får jag liknande drag med Cornelis kaxiga myra då det
gäller övermod under alkoholens inflytande.
Vilket inte är ultimat i kombination med halka.
Jag ansåg nämligen, glad i hågen, att vi skulle hålla ett högt tempo på vår
promenad mellan Sunnanå och Norrböle trots det något glashala underlaget.
Vilket resulterade i jag jag föll. Ett antal gånger.
Katta säger sju. Jag säger förtal.

Lördagsmorgonen startades smulans förvirrat.
Jag vaknade med obehagligt stora minnesluckor. (Jag SKA inte snapsa något mer.)
Tack och lov att känslan av att ha haft väldigt kul fanns. För det betyder att
jag hade kul.

Jag dog däremot en smula när jag såg på min mobil att jag pratat med Robban på kvällen.
Hela 6 minuter och 30 sekunder. Utan att ha ett endaste minne av det.
Fylld av ångest skickade jag följande sms till Katta.
Hennes svar fick mig att skratta högt, i en märklig mix av lättnad och förfäran.
Jag lovade mig själv, än en gång, att inte snapsa mer. Ever.

Lördagskvällen skulle spenderas på Casa Hawk.
(Som går under namnet Casa del Smaskelismaskens när mat är inblandat.)
Yes, Linda, Patrik E och jag var ditbjudna. Tyvärr kunde inte Patrik O vara med.
Vi saknade honom massor.
Fast det kommer fler tillfällen.

Jag åkte dit lite tidigare för att börja partyt ihop med Erika när hon
förberedde maten.
Det var en något sliten jag som knallade in på Casa Hawk.
Att börja om festligheterna när man håller på att kurera sig från gårdagens
samma lika kräver sin man. Eller kvinna, i det här fallet.
Men efter smuttande på vin blandat med 7-up så tog det sig.
Så när partyfolket Linda och Patrik dök upp var stämningen perfekt.
Haha, Linda vet sannerligen hur man gör entré värdig en fest.
Allas våra humör var på topp.
Här är lite bilder på delar av vad som serverades.
God mat och god dryck!
Det, i kombination med finfina människor, är liksom formeln för en absolut
förträfflig kväll.




Recepten på delar av det som inmundigades hittar ni här:
Drink: Melon dollar mojito.
Förrätt: Rombomb.
Varmrätt: Kycklinggratäng med pepparsås.
Efterrätt: Centerpannacotta med Nutellagömma.
Godaste shoten ever: B´52.

Med de här människorna kanske jag borde berätta att högt i tak inte existerar,
nix, taket är faktiskt borta.
Det blir direkt vansinnigt galet kul samtal då tak inte existerar.
Vi lyssnade även på helvetes bra musik samt lekte norsk karaoke.
Ja men himmel alltså, väldarnsch kul.

Mången tack Patrik, Danne, Linda och Erika för en kul kväll! Ni är bäst.

Söndagen tillbringades, inte helt otippat, i nollknops-läge.
Det mesta jag presterade var att promenera lite med Alicen.
Finaste lillgurkan, henne myste jag med i stort sett hela söndagen, vilket var ultimat
för en hyfsat trött jag.

På Erikas matblogg Smaskelismaskens hittar ni bättre bilder av kvällen.
(Där det obligatoriska duckfacet givetvis är förevigat!)

Nu ska jag ta och kurera förkylningen som helt objuden dök upp igår kväll.
Det betyder att jag återfinns under täcket lyssnandes på ljudbok.

Dårhus Degerman i cencurens centrum.

Följande samtal utspelades mellan mamma och mig tidigare i afton.

M: Jag såg på tv om en mall man kan använda för att fylla i, eller
rent av måla ögonbryn efter.
C: Okej. Jag har också sett sådana.
M: Undra vart man köper dem?
C: Kolla Google.
M: Jo det ska jag göra. Sedan får man lära sig hur man använder den.
C: Vore jag du skulle jag kolla in Youtube. Där borde du hitta massor med videos i ämnet.
M: Ja säkert. Fast nu har vi ju inte Youtube.
C: Jasså, det har ni inte?
M: Eeehhh, eller så har vi kanske det…?

Mammas sista mening hade en fantastisk potential att låta som en fråga.
Jag tror minsann att hon anade att något intressant just hänt.

Snart helg hörrni!
God torsdagskväll på oss alla!