Vad som är kvar av en före detta pedant.

Jag gillar ordning.
Har alltid gjort.
Jag var förmodligen ett av de få barn som aldrig blev tjatad på av sina föräldrar då det
gällde att städa sitt rum.
Jag gjorde det mer än gärna, tror jag mig minnas.
Jag garderar mig med att tillstå att min mamma förvisso kan ha ett annat minne angående det.
… i vilket fall.
Jag har det här med städning definitivt hemifrån. Min mamma ÄR ordning och renlighet.
(Det finns oändligt många tillfällen då jag tycker att hon är lite väl nitisk
i det här men tja, jag förstår henne eftersom jag själv är lagt åt det städiska hållet.)
Det blev liksom en självklarhet när jag själv växte upp.

Jag gillar när det är bortplockat.
Inga saker som ligger slängda här och var.
Typ en strumpa i soffan. En tröja över sängkanten.
Eller papper, tidningar, post ja allt sådant där i pappersväg som har en tendens
till att växa sig till högar från helvetet.
Det är inte min grej.

Nu bor jag på 27 kvadrat, så oordning är uteslutet av just den anledningen.
En strumpa fel, en tidning liggandes, eller disk som är odiskad,
det får mina begränsade kvadrat att genast likna en krigszon.

Däremot har jag levt lika ordningsam under större kvadrat att sprida ut mig på.
Storleken på mitt boende har alltså inte mycket med saken att göra.
Det är helt enkelt så att jag gillar ordning.

Förut kunde jag nog till och med klassas som pedantisk.
Det är jag inte längre.
Nejdå, jag storstädar inte längre varje torsdag, jag stryker inte min tvätt heller.
Och det är även så att du kommer att få damm på fingret om du väljer att dra det
utmed min fönsterbräda.
Garanterat.
Så det kanske är mer korrekt att säga att jag tycker om att ha bortplockat hemma hos mig.
Rent gärna, men då åker jag på att höja antalet städningar rejält.
Toaletten är däremot ren. Allt som oftast.
Den måste vara det. Annars känner jag mig inte nöjd.
Men annars har jag slappnat av en hel del från förr.

Jag har skrivit om det tidigare, hur jag med minimal ansträngning får hemmet att
inte skapa en frågeställning kring huruvida en bomb detonerat eller inte i min boning.
Inläggen hittar du här och här.

En sak som jag faktiskt alltid göra innan jag reser bort är att städa.
Någorlunda omsorgsfullt.
Av två anledningar.
Den ena är enkel, jag tycker om att komma hem då det är rent och fräscht.
Den andra anledningen är lite mörkare, men minst lika viktig.
Om något skulle hända mig, om jag alltså inte skulle komma hem igen, då vill jag att
mamma, eller den som tar hand om mina saker, möts av ordning.
Det är mycket viktigt för mig. Av någon anledning.

Till vardags är jag inte fullt så dramatisk i mitt förhållningssätt och tänkande.
Där vet jag ju att jag kommer hem igen, men jag ser till att ha bortdiskat, bäddat
och bortplockat i största allmänhet.
Alltid.
(Eller mer sanningsenligt, hyfsat ofta.)

Så hur ofta städar jag då?
Ptja, jag skulle säga att jag dammsuger 2-3 gånger i veckan.
Golvet ska kunna gås på barfota utan att man får sand och skit under fötterna.
Dammtorkar gör jag… en gång i månaden. Typ.
Haha jajamän, skitig Degerman till er tjänst.
Badrummet städar jag däremot en gång i veckan, rom regel.
Så ungefär ser det hela ut.
Jag har ingen dag som är städdag eller damsugardag.
Jag gör det när jag känner för det eller då det är hög tid.

Jag skulle helt enkelt inte trivas hemma om det var rörigt och stökigt.
Att ha bortplockat och fräscht gör mig nedvarvad och avslappnad.
Jag mår väldigt bra på det sättet.

Hos andra däremot har jag inga åsikter.
Eller jo, givetvis har jag det, och de lyder som följer att jag kan tycka att det är
trivsamt när det är allmänt rörigt.
Det visar att någon bor där.
Får jag bara en plats i soffan så är jag fullkomligt nöjd.
Finns det även rena gästhanddukar på toaletten, då är jag beyond nöjd.
(Det livsviktiga med gästhanddukar har berörts tidigare, här hittar ni det.)
Det är något hemtrevligt med stök.
På samma sätt som jag kan njuta av människors rena och stökfria hem.
Min trivsel hos andra har med andra ord väldigt lite att göra med frekvensen
på deras städning och bortplockning.
Någons hem, där jag får chansen att känna mig som hemma, det är det
mest härliga som finns.
Oavsett om det är städat eller inte.

Idag skriver vi måndag hörrni. En bra sådan.
Så märkligt, för exakt en vecka sedan åkte jag till Köpenhamn.
Det känns som betydligt längre sedan…
En helg till stor del spenderad på Casa Hawk kollandes serien ”Pretty little liars” samt
ätit god mat och hängt i allmänhet har just passerat.
Mycket trevligt.
Det är tur att Erika gillar att laga mat samt bjuda på sin lagade mat.
Det gör nämligen att jag sannerligen testar sådant som mina smaklökar
förmodligen aldrig annars skulle komma i kontakt med.
I fredags ägde en sådan rätt rum. Kyckling, sardeller och en massa annat
i form av gryta serverades.
Det fanns dock en backup, en plan B, om smakerna inte varit för mig.
De andra i familjen åt nämligen en pasta som också räckt till mig, om det blivit kritiskt.
Men jodå, absolut otipppat smakade kyklinggrytan alldeles utmärkt.
På lördagen serverade hon en pastarätt (i två olika varianter) som inte var riktigt
lika annorlunda i form av ingredienser som fredagens anrättning.

Det såg ut som om jag svalt en ko när jag ätit färdigt i lördags.
Begränsningar är tydligen inte för mig. ;)
Earth hour gick också av stapeln i lördags, vilket vi anammande.

Just nu längtar jag till påsk.
Jag kommer att spendera den i föräldrarnas stuga.
Det ska bli så skönt.
(Tänker jag om det såhär innan. Gudarna ska veta att efter en dag eller två i
sällskap under samma tak brukar jag komma på andra tankar, och nästan få ett
tvångsmässigt behov av att åka till stan igen för att få vara ensam, hehe nåväl.)

Låt oss alla ha en härlig måndagsafton!
(S)AIK- vinst ikväll igen då!


Bortplockat i köket samt bäddat är en självklarhet när jag lämnar hemmet.
Verkligheten har dock en tendens att se ut som bilderna här ovan lite nu och då.
Men säg det inte till någon, låt mig behålla mitt rykte som pedant ett tag till va!

Funktion före smidighet. Pensionär Degerman planerar efter väder.

Vaknade i morse och insåg att våren tvärnitat. Inte oväntat.
Fast ovälkommet.
Känns bra att solen skiner nu, det blir liksom en typ av kompensation för förmiddagens
allmänt pissiga väder.
Valet av skor kändes enkelt och okomplicerat när det var dags för motion.
Jajamän, numera är det viktigare att det är funktionellt.
(Är det ett tecken på mognad eller på övermognad?!)

Det ena paret är sannerligen betydligt smidigare att promenera i än det andra,
konstaterade jag efter morgonens runda…
Väl uppe på Vitberget övergick dock slasket till snö, och helt plötsligt kändes vår runda
betydligt roligare och väldigt vacker.

I afton blir det en repris av gårdagens afton.
Nämligen häng på Casa Hawk/del Smaskelismaskens. Nice.

Låt oss alla ha en härlig lördag!
Jag gissar för övrigt att 95 % (kanske till och med 99 %) av alla Skelleftebor ägnar sig
åt samma sak ett par timmar i afton, nämligen hockey.
Exakt. Vi fortsätter vår väg mot SM-guld genom att ta oss an Linköping på hemmaplan.
Spännande, även för mig som är hockeyointresserad.

Go (S)AIK! Här tvivlar ingen!

Detta är förövrigt dag 28 och tillika inlägg 28 i #blogg100-utmaningen.
Det går bra det här!

Fertilitet, olikheter, trivsel, storstad, hippie, förändring och kycklinggryta. Det ni.

Sådär ja, tillbaka i Skellefteå. My hometown.
Jag gillar att resa. Jag gillar att komma hem.

Som jag skrev tidigare så upplevde jag Köpenhamn som en otroligt vacker stad.
Vilka byggnader! Gamla vackra hus så långt blicken sträckte sig.
Kyrkor precis överallt.
Jag är nämligen väldigt förtjust i kyrkor. Så jag lägger alltid märke till dem.
Inte för den kristna trons skull, utan för… ja för vad egentligen?
Jag bara älskar atmosfären i kyrkor.
Den tysta, vördnadsfulla och totalt överväldigande mäktigheten man möts av
när man kliver in i en kyrka.
Så även i den kyrka jag besökte, den som låg bokstavligt och bildligt talat på Ströget.
Jag tajmade det hela så att jag fick delta i en gudstjänst.
Jag hade koll på när den skulle äga rum, och ett tag innan intog jag plats i kyrkbänken.
Det var vackert.
Själva gudstjänsten kunde jag inte riktigt följa, det danska språket och jag är inte vänner.
Men orgelns förtrollande vackra musik går aldrig att ta miste på, där finns inga språkförbistringar.
Det var ren njutning att få sitta där, mitt i shoppingen, mitt i storstaden.
Kyrkor och jag, vi passar som hand i handske.
En dag kanske det kristna budskapet även tar tag i mig. Vem vet.

Förutom vackra byggnader tyckte jag om Köpenhamn just för att atmosfären var skön.
Staden påminner mer om Göteborg än Stockholm, där Stockholm är 120 knyck och
Göteborg är betydligt lugnare.
Och här klev Köpenhamn in som en sävlig kusin till Göteborg.
Tempot passade mig, helt enkelt.

Jag är på inget sätt någon shoppare. Varken här hemma eller på annan ort.
Det tilltalar mig inte riktigt.
Däremot kan jag tycka att det är kul att gå i affärer, absolut.
Men efter en dag så är jag oftast mätt på den typen av nöje.
Mona och jag är tämligen olika på den fronten. Hon njuter av shopping. Insåg jag.
Tillägas ska också att min vän har exklusiv smak.
Vilket förde mig till butiker på en nivå jag aldrig varit på innan.
Min vän tycker om kläder och hon tycker om design.
Prislapparna fick mig ofta att på allvar undra om folk faktisk köper sådant.
Det handlar om månadslöner för endast ett soffbord.
Vilket var en helt onödig fråga eftersom jag vid min sida hade en av dessa människor.
Det var en annorlunda och intressant upplevelse, helt klart!
Jag hade den bästa tänkbara guide i min vän. Mycket tacksamt och trevligt!

Det enda jag egentligen köpte var ett prydnadspåskägg. Till mamma.
Mona visste (eftersom hon är stamkund på Royal Copenhagen) att dessa ägg kommer
i nya motiv varje påsk.
Jag tyckte äggen var väldigt fina, men själv hade jag ingen användning för det,
så en present till mamma fick det bli. Eftersom jag varje år köper något påsk-igt till
henne blev besöket på det kända namnet perfekt.

Vi bodde på ett riktigt sjysst hostel.
Copenhagen Downtown.

En backpackers garanterade dröm.
Även för mig.
Jag tycker mycket om den typen av ställen.
Det sjöd av liv. Ungdomar här och där, överallt och ibland även helt tomt.
Det ledde förvisso till att jag var tvungen att införskaffa öronproppar eftersom
ungdomars festande inte slutar då pensionär Degerman gör natt.
Och med öronpropparna gick det alldeles utmärkt att sova.
Stället är dock på inget sätt för den som vill hänga på ett hotellrum, se tv och
ta det lugnt.
Då bör man hellre satsa på ett regelrätt hotell.
Att detta hostel sedan i princip ligger på Ströget var väldigt smidigt.
Max 3 minuters gångväg och man var i shoppingens mecka.

Det är även speciellt att resa med någon man inte känner.
Mona och jag kände varandra för 18-20 år sedan, men efter det har vi inte haft någon
kontakt alls. Tills vi hördes i november förra året.
Vi träffades strax före jul och sedan har vi haft kontakt via telefon och mejl.
Att vi då skulle vara på resande fot i flera dagar med varandra fick mig att känna
mig smulans nervös innan.
Men det hade jag kunnat bespara mig helt, nervositeten alltså.
Det gick finfint att resa med henne.
Vi fungerade utmärkt ihop trots att vi egentligen är som natt och dag.

Tacksamt var att hon både hittade överallt samt kunde språket.
Två saker som jag alltså inte på något sätt kan. Kunde.
Numera hittar jag hyfsat. Språket däremot…

Förutom att shoppa besökte vi alltså Sellmer klinik.
Den insiminationsklinik som alltså är vald för ändamålet.
Jag blev varse om hur otroligt dåligt jag förstår danska.
Jag skulle kunna skriva en lång utläggning om hur jag uppfattar och vad jag anser
om det språket, men i och med att mitt möte med Danmark i övrigt är så otroligt
positivt så låter jag bli. :)
I vilket fall.
Mötet på Sellmer gick fint.
Lokalerna kändes väldigt fräscha och var utan tvekan designade för kvinnors gillande.
De kändes personliga. Inte som lokalerna på gyn här på lasarettet.
Färger och former var definitivt utvalda för att skapa förtroende och avkoppling.
Jag tyckte om stället direkt jag klev över tröskeln.
Kvinnan vi träffade, som informerade, var mycket trevlig.
Tror jag. Min danska är som sagt fortfarande obefintlig.
Hehe, nej då, jag förstod ibland, och det jag inte förstod det översatte Mona.
Kanske att jag ber oss alla prata engelska vid nästa besök.

Allt är klart för insemination.
Så när som på en sak.
Nämligen att jag ska spola/skölja äggledarna.
Det gör jag på hemmaplan. Kanske.
Då jag helt faller utanför landstingets möjligheter att hjälpa mig, jag är över 38 år
och jag är singel, så är de inte säkert att jag får boka tid för det.
Får jag inte det kommer jag att vända mig till en privatklinik i Umeå och se om jag
får göra det där i stället.
Jag kommer att hitta en klinik som utför det, så enkelt är det, frågan är bara hur långt
bort från hemma jag hamnar.
Nåväl.
Första inseminationsförsöket är planerat till i slutet av april.
Jag är fullt medveten och informerad om att det kan behövas ett antal försök.
Att i min ålder är det inte vanligt att det tar på första försöket.
Inlägg om mina tankar kring det kommer garanterat.

Vad som kommer att gälla är att när jag visar positivt äggloggningstest så ska jag
befinna mig på kliniken utanför Köpenhamn dagen efter.
Det stressar mig.
För det innebär att jag direkt stickan visar plus, måste kasta mig på datorn och
boka mig iväg.
Vilket betyder att jag först ska ta mig till Stockholm och sedan till Köpenhamn.
Det är fullt möjligt givetvis, men alla som bokar i sista sekunden vet att resor på det
viset sällan är speciellt billiga.
En resa som i normala fall kostar runt 800 kronor kostar kan istället kosta flera tusen.
Men så är det. Bara att acceptera.
Jag har däremot turen att ha Anette och Kristian i Stockholm, så planen är att när
det börjar vara dags för ägglossningstider, då tar jag mig till Stockholm.
Där bor jag hos dem tills stickan visar plus. Då först bokar jag mig vidare till Köpenhamn.
Jag gillar ju Stockholm, så om det blir några dagar att spendera där är det inte så dumt.
Det skulle utan tvekan minska stressen.
Vilket barnmorskan på Sellmer var övertydlig med att jag ska undvika helt och hållet.
Stress är inte bra om man planerare att bli gravid. Punkt, liksom.

När stickan väl bekräftar att ägglossning är på intågande betyder det inte per automatik
att jag blir inseminerad direkt jag kommer dit.
Nej.
Där kommer ultraljud först att göras för att se om livmoderna väggar är i ett visst skede
samt att något kring slem (eh jag minns inte exakt vad hon sa…) också ska vara i
rätt läge.
Men väntar med inseminationen tills allt ser ut på ett visst sätt.
Då har man liksom optimerat chanserna att ägget ska bli befruktat samt fastna på
livmoderväggen.
(Herregud, det är ju liksom ett under att någon blir gravid alls!)
Det betyder att jag i praktiken kan bli kvar i Köpenhamnskrokarna några dagar tills
min kropp är i rätt läge.
Vilket gör att jag inte kan boka returbiljett samtidigt som jag bokar för nedresan.
Nåväl.
I nuläge stressar jag en smula kring allt detta.
Men min nästa ägglossning äger rum kring i slutet av april, så jag har gott om tid att
landa i det här.
Det som känns knöligt och lite skrämmande idag kommer att kännas finfint när det väl
är dags.
Intalar jag mig själv.

Jag är i grund och botten en kontrollmänniska, och här är det många variablar kring
både resor och min kropp som inte kommer att gå kontrollera eller styra i förväg.
Därför är det bra med en månads möjlighet att landa i det hela.

Givetvis önskar jag mig att bli gravid vid första försöket.
Jag kommer förmodligen att vara väldigt rädd att det ska vara blod i papperet när
jag går på toaletten efter 14 dagar.
För det är då mensen lär dyka upp, om jag inte är gravid.
Jag undrar hur jag kommer att hantera det…
Det lär bli veteligt. Såvida jag inte mirakulöst tillhör den lilla, lilla procent
som blir gravid vid första försöket i min ålder.
Det kommer att vara spännande tider ett bra tag framöver.

Kanske kommer resan med dessa försök att resultera i en graviditet, och med underbar
tur även i ett barn.
Men det kan lika väl sluta i ett antal försök, som inte resulterar i graviditet.
Det vet jag inget om. Inga garantier finns.
Det här är dock mitt sätt att jobba på drömmen om att bli mamma.

Jag hoppas, när allt är över, att åtminstone känna trygghet och förtröstan i att
jag gjorde det jag kunde.
Alla som önskar att bli biologiska föräldrar blir det inte. Så är det bara.

I vilket fall.
Fredag mina vänner. Det är vad vi har idag.
Jag kommer att spendera den på Casa del Smaskelismaskens för såväl umgänge som kycklinggryta.
Det blir en mycket bra kväll.

I morse var jag också och gjorde något åt mitt hår.
Jag behövde förändring.
Vilket är väldigt typiskt mig att hantera stress på.
Det var inte så illa att behovet att pierca mig kickade in, utan det blev frisyren som
fick lena av förändringsbehovet.
Min goda vän Katta är tillika frisör.
Yes, hon återfinns på Hufvudsaken här i Skellefteå.
Och som om det var meningen hade hon en tid i morse, 40 minuter efter att jag ringde
för att boka.
Vilket fick mig att fort som fan behöva ta mig ned från min motionsrunda dagen till ära
förlagd uppe på Vitberget.
Japp, in kom jag på Hufvudsaken klockan prick min tid, helt svettig i mina träningskläder.
Tur min vän har överseende med det mesta. Åtminstone vad hon låter mig förstå…
Så nu sitter jag här med betydligt kortare hår än vanligt.
Mycket bra blev det.
Definitivit så att det fyllde mitt behov av snabb förändring!

Med det önskar jag oss alla en finfin fredag!


Gissa om jag längtat efter min mysgurka!

Morgon i närheten av Globen.

Guten morgen allihopa!
Resenär Degerman leker med mobilens tangentbord såhär
på morgonkvisten.
Sovit väldigt gott och därmed vaknat utvilad.
Gårkvällen spenderades hos Anette och Kristian i deras mysiga och inbjudande hem.
God indisk mat (indiskt enligt Anette tillade hon) åt vi och en del vin dracks.
Väldigt mysigt.
Snart åker Mona och jag till Skellefteå.
Det känns härligt att strax vara hemma igen.
Jag längtar efter Alicegurkan något våldsamt.
Härliga, gosiga Alicen. Tänk att få mysa in sig i hennes päls!

Mona och jag har haft det väldigt bra. Köpenhamn visade sig vara en väldigt vacker stad, det var mycket trevligt att stifta bekantskap med den.
Hur mötet på inseminationskliniken gick, ska jag givetvis berätta för er.
En annan dag.
Det var ett bra möte, och jag är helt på för att fortsätta!
Samtidigt är mycket att fundera på. Det är avstånd kontra tidsfönster som vållar mig grå hårstrån.
Skellefteå – Köpenhamn är avstånd. Jag kommer att förklara senare vad det här avståndet kommer att innebära rent praktiskt.
Tankar kring detta kommer under helgen.

Resan och vistelsen söderöver har varit härlig!
Det var ett genidrag av oss att avrunda hos Anette och Kristian.

Med det sagt, god morgon, låt detta bli en finfin torsdag för oss alla.

Min blåsa har en blåsa som har en…

Vi har alla varit med om det här med nya skor vs. intet ont anande fötter, right?
För mig handlade det förra veckan om att jag bytte skor från de jag motionerar i vintertid
till ett par som jag föredrar vår/höst.
…jag bävar redan inför bytet till sommarens trotjänare!

Skavsår är väntade. Det hör till.
Men här blev det skavsår på skavsår.
Jag punkterade blåsan, och helt plötsligt kunde jag gå utan att halta igen.
Blåsan kom tillbaka och samma procedur följde, vid ett par tillfällen till.
Till sist hjälpte det inte att punktera blåsan, för inget hände.
Ingen vätska kom ut.
Då insåg jag att under de gamla blåsorna, som vid det här laget blivit någon
konstig typ av hård hud förmodligen fanns en finfin illagörande blåsa.
Med det sagt, doktor Degerman tog fram den lilla saxen och började ta bort
hud från tån.
Och jajamän, där under all den gamla skavsårshuden fanns en språnkarnsch ny blåsa.
Den punkterades genast och tadaaaa, jag kunde gå igen.
Tills morgonen efter, då rundan på nytt gjorde min lilltå till en källa för irritation,
och än en gång framkallade en inte alltför graciös gångstil hos mig.
Första gångerna min lilltås blåsor tömdes gick det finfint.
Efter ett par svängar senare blev läget inte fullt lika finfint.

Små saker kan verkligen göra löjligt ont.
Tänk att en så liten del av lilltån har makten att framkalla en riktigt jäkla
griniga version av mig själv.
Nåväl, nu är jag i Danmark, långt ifrån mina träningsskor.
Mina fötter kommer att vara som nya när jag väl kommer hem.
Intalar jag mig själv. (Samtidigt som jag laddar förrådet med skavsårsplåster.)

Låt oss alla ha en finfin onsdag!
Idag är mötet på Sellmer. Håll tummarna för mig hörrni!

Hur man enkelt förlänger livet.

Lyssna på denna länk gott folk.
Det är få saker som jag skrattar så hejdlöst till fastän jag hört det 20 gånger tidigare.
Rix Morronzoo är skådeplatsen.
Roger ska läsa en text. Vilket visar sig vara i det närmaste omöjligt.
Titti skrattar ihjäl sig. (Jag älskar hennes skratt!)
Och Gert, han hjälper till att läsa, innan han också bryter ihop.

Den här gamla godingen förlänger mitt liv varje gång jag lyssnar på den.
Låt mig presentera ”Hundens och kattens dagbok”.

Låt oss alla ha en strålande tisdag!

Dårhus Degerman generationsklyftar sig.

Nu är det strax dags att packa sig iväg till flygplatsen för att vid lunchtid
landa i Köpenhamn.
Spännande, spännande vecka framför mig.
Låt mig bjuda på ännu ett av mammas och mina samtal.
Som ni vet har jag börjat se Let’s dance.
(Varför jag ens började med det är oklart, men likafullt.)
Jag såg det ihop med mamma i fredags.
Där vi kom att prata om förra veckans program:

Mamma: Få se, vem var det som åkte ut förra veckan… det var den där unga killen,
som är tillsammans med Camilla Läckberg.
Jag: Jo.
Mamma: Vad är det nu han heter… något vanligt är det… som Kjell.

Jag konstaterade att den genration som skiljer mellan mamma och mig medför
vissa skillnader.
Jag skrattade så tårarna rann. Och fnissar hejdlöst nu, när jag ska återberätta det hela.

Låt oss alla ha en härlig måndag!

Dan före dan(mark).

Tack ska ni ha för responsen på gårdagens inlägg!
Ni är helt fantastiska, era kommentarer värmer!
Det väcker alltid en viss anspänning hos mig att skriva om den här delen av mitt liv
så öppet som här.
Det kommer fler inlägg i ämnet, och om konsekvenserna av övergreppen,
men för tillfället håller jag mig på mer lättsam mark.
Som ni vet ska jag till Danmark, och i dag är dagen före avresedag,
därav att jag väljer lättsamt inlägg då tankarna är mer eller mindre i ett packande och planerande tillstånd.

Ett inledande möte med Sellmer Klinik, som utför insemination, är målet för resan.
Vilket jag alltså är mycket intresserad av.
40 år och utan karl, då är det hög tid att göra något åt det.
Om man vill ha chans att bli mamma alltså.
Vilket jag vill. Särskilt då det inte blev något av min graviditet i höstas.

Med det sagt åker Mona och jag till Danmark i morgon, måndag.
Mona, min mycket goda vän från högstadietiden, som jag inte haft någon kontakt med alls på
18 år innan hon hörde av sig till mig i höstas.
Fina, fina tjejen, precis liks härlig som jag kände henne för många år sedan.
Hon gör mina inseminationönskningar till verklighet.
Kort skrivet, utan hennes inblandning, ingenting.

Vi kommer att spendera några dagar där, med huvudmål mötet på Sellmer.
Det som kommer att hända där är att vi diskuterar igenom inseminationsförloppet,
hur det går till och vad jag bör vara förberedd på.
Jag får chansen att fråga alla de tänkbara frågor jag har.
Jag kommer att gå därifrån med den information jag behöver och vill ha.
Själva inseminationstillfället (tillfällena) blir vid ett senare läge.
Planeringsvis redan i vår.
Den här resan är till för att känna av kliniken och få information.
Det är mycket spännande.
Nervöst också, om man så vill.
Jag har förvarnat Mona att det kan tänkas att jag blir mer och mer tyst ju närmare
vi kommer mötet på kliniken.
Det är nämligen jag i ett nötskal. Är jag orolig eller även förväntansfull, för den delen,
har jag en tendens att bli rätt tyst.
Som om all fokus behövs inom mig.
Tack och lov att jag inte åker själv.
Dels har jag aldrig varit i Danmark eller Köpenhamn och hittar alltså ingenstans.
Dels är det danska språket helt främmande för mig.
I mina öron är det grötigt. Och med det knepigt att förstå.
Mona däremot kan både staden och språket.
Hur bra är inte det?
Hon lär uppfatta så mycket mer än jag under mötet på Sellmer, vilket är mycket tacksamt.
Vi har gott om tid på oss att prata om det efteråt, så det jag inte hann uppfatta
på grund av nervositet eller språkförbistringar, ja det lär hon har koll på.

På vägen hem mellanlandar vi i Stockholm hos Anette och Kristian.
Anette och jag konstaterade för någon dag sedan via telefon att konstellationen
Mona, hon och jag inte existerat på många, många år.
Senast var under gymnasiet, vill jag minnas.
Och med tanke på att jag är 40 nu, så gör en matematisk beräkning gällande att det är
hundra år sedan vi umgicks sist. Minst.
Därför blir det jättekul att spendera aftonen och kvällen i deras sällskap.
Det här blir en bra vecka. En annorlunda vecka.
Än en gång, tack och lov att Danmark har andra lagar kring det här med insemination för ensamstående.

Låt oss alla ha en finfin söndag!

Idag är det dag 22 i #blogg100-utmaningen, och jag är fortfarande kvar. Jojomänsan!