Pensionär Degerman firar Valborgsmässoafton.

God kväll vänner!
Denna Valborgsmässoafton har handlat om en sak mer eller mindre.
Nämligen krattning av gräsmatta.
Mamma och jag har med andra ord räfsat här i stugan.
Med paus för väldigt gott grillat till middag har vi alldeles nyligen blivit klara och kommit in.
Skönt!
Träningsvärken i morgon däremot… hjälp.

Det var för övrigt väldigt tur att ingen var i min närhet när jag krattade ur de svarta vinbärsbuskarna.
Vem tusan anlägger en hel häck av dessa buskar liksom?
Hela jag osade av barnförbjudenhet precis då.
Ni som försökt er på samma sak vet vad jag pratat om.

Nu ska resten av kvällen handla om att njuta av en bok.
Låt er inte luras av buskarnas fredliga utseende. They are pure evil, I tell you!

Låt oss alla ha en finfin kväll!

När vi varnar för polisen.

En mer tålamodig och omsorgsfull jag hade letat rätt på inlägget jag syftar till innan jag satte mig ned och skrev detta egna inlägg.
Det hade givit mitt eget inlägg den tyngd jag anser att det ska ha.
Nu handlar det mer om min egen åsikt av inlägget än vad som faktiskt stod skrivet.

I vilket fall, låt mig ge er bakgrunden:
På Facebook lästa jag nyligen ett inlägg skrivet av polisen för något av våra distrikt.
Inlägget, som jag alltså bygger detta inlägg kring, handlade om vad man egentligen gör när man varnar andra medtrafikanter om polisens aktiviteter.
Som exempelvis att meddela vart flygande besiktningar görs, vart blåskontroller och fartkontroller finns uppställda.

Inlägget uppmanade oss att fundera kring vem vi varnar när vi i all välmening blinkar till våra medtrafikanter.
Att det inte bara är den som, rätt oskyldigt, kör 100 km/h på en 90-väg.
Utan att även de som har för vana köra helt ansvarslöst eller idiotiskt fort.
För att inte tala om de som kör berusade eller höga.
De sistnämnda har de flesta av oss svårt att tolerera eller acceptera.
Där skulle vi inte välja att varna speciellt många, ens givna chansen.
Det tål att tänkas på att just de personerna lika gärna skulle kunna bli upptäckta i en regelrätt fartkontroll.
… om jag inte just hade blinkat åt precis den mötande bilen förstås.
Så att denne kunde sakta ned och bara passera kontrollen.
Män och kvinnor på berusning tas nämligen inte bara i renodlade blåskontroller.

Att var medveten om att våra varningar som är menade som ett vänligt heads-up även gör att trafikanter som de flesta av oss alltså inte alls vill se varnade faktiskt blir det.
För hur ska vi kunna skilja vem från vad i okända mötande bilar?

Jag håller med polisens inlägg till fullo.
Samtidigt som jag undrar hur många gånger jag själv varnat andra bilister
om att de strax kommer att möta Lagen. Oräkneliga.
Numera gör jag inte det. Slutade med det för några år sedan.
Men inte för att jag tänkte på att jag varnade även de jag inte ville varna, utan mer för att jag ansåg att folk fick skylla sig själva.
Kör du för fort, utan bälte, hög, berusad eller dagen-efter-promillehög, får du ta konsekvenserna.
Du får helt enkelt skylla dig själv. I stort sett.

Efter att ha läst polisens klockrena inlägg tänker jag annorlunda.
Jag varnar fortfarande inte andra bilister, men nu har jag breddat min åsikt angående varför jag inte har den minsta lust till det.
De jävla idioter som kör höga eller på fyllan vill jag inte ha i trafiken.
(Och nej, jag säger inte att den personen är en idiot. Däremot är dennes beslut att köra påverkad idiotiskt!)
Bara tanken på att någon av de mina skulle skadas av en påverkad jävel får mig att se blodrött och börja fundera på ond bråd död.

Jag borde verkligen hitta åt polisens inlägg.
Så hade det hela förklarats av någon som har bättre koll än jag, och som formulerar sig bättre än vad jag gör.
(Om någon av er hittar igen det, skicka det till mig så ska jag lägga upp det här.)

Så absolut, vi varnar andra om vi vill.
Men låt oss komma ihåg att vi inte har den blekaste aning om vem vi varnar.

Jag sms:ar eller ringer mina vänner om jag vet att de kommer att befinna sig på samma sträcka som polisens kontroll.
Jag blir även själv den gladaste någonsin sittandes i en Golf när någon blinkar åt mig så jag hinner ta ned farten.
Och ja, jag är med i en Facebookgrupp som är upprättad endast för att hålla koll och varna angående Skelleftepolisens whereabouts.

Och jodå, jag vet helt klart hur det känns att träffa polisen då jag inte på något vis höll den hastighet som skyltarna krävde.
Att jag saknade bälte vid ett annat tillfälle gick inte heller obemärkt förbi.

Och här kommer inlägget, tack Anneli för att du hittade det!

”Polisen i Örebro län
Ett tidigare inlägg som är aktuellt igen.

Du som färdas på väg, snälla varna INTE mötande trafikanter när du
åker in/förbi en poliskontroll.

Varför?
I poliskontroller fastnar ofta förare som färdas utan körkort,
och det är inte ovanligt att någon av de bilister vi kontrollerar är
påverkade av alkohol eller narkotika.
Uppklarandet av grova brott och det vi kallar vardagsbrott kan ha
sin upprinnelse i en ”vanlig” trafikkontroll.
Det är inte ovanligt att vi anträffar inbrottstjuvar, personer som avtjäna
straff eller är efterlysta av annan anledning.
Ofta har vi trafikövervakning då det är önskat från närboende eller att vi
märkt av att hastigheten är väldigt hög där vi har övervakningen.
Trafikanter kan ha den uppfattningen att man ska ”hjälpa” andra trafikanter
genom att blinka eller på annat sätt varna för poliskontroller.
Ha i åtanke att den person du varnar kan nyss ha brutit sig in i din
sommarstuga, den personen kan vara påverkad av droger eller ha begått
ett allvarligt våldsbrott.
Det kan vara du som gör så att den person som kör rattfull eller
narkotikapåverkad vänder och åker en annan väg. Denne person kan vara
den som i sin tur kommer att köra på någon bekant till dig eller dödar
en annan människa genom att han/hon kör påverkad.
SNÄLLA hjälp inte denna person genom att blinka eller på annat sätt
varna för polisen.
Respektera och uppskatta det jobb som utförs på vägarna.
Det är inte det roligaste som finns att låta en vanlig medborgare få böter,
även om det är den som bötfälls som själv valt att köra för fort.
Polisen arbetar på vägarna för att öka trafiksäkerheten så att alla
ska kunna komma hem på ett säkert sätt.
Genom att låta bli att varna andra trafikanter för poliskontroller,
ökar du också trafiksäkerheten.
Magnus, RLC, Örebro”

Jag konstaterar hur otroligt mycket vettigt inlägget från polisen i Örebro innehåller.
Håller ni inte med?

Plötsligt händer det.

Sägs det.
Och när det väl visar sig göra så, ja då är det bara att haka på.
Om man vill få något gjort, utan att det känns som ett straff att utföra.
Konstaterar jag belåtet och inte så lite malligt, när jag nu sitter i soffan
med skinande rent hem och all tvätt tvättad.
Så ja, uppenbarligen händer det plötsligt. De där kvällarna då energin verkar
finnas i obegränsad mängd.
Vilket, för min del, gärna skulle få hända lite oftare.

Låt oss alla ha en härlig tisdagskväll!

Den hjärndöende delen av mig är förbannad…

… och har ett våldsamt behov av att behöva förändra.
Jag tror minsann att jag behöver fundera lite över det här med bloggandet.
Som det är nu är det rasande många nonsensinlägg här inne.
De är givetvis en bra kontrast till det allvarsamma, men likafullt,
det börjar vara galet mycket totalt ovidkommande prat härinne.
För mycket för att jag ska tycka om min blogg längre, i alla fall.

Förr valde jag att skriva en hel del av de tankar och funderingar som
pågick i mitt huvud.
Nu blir de tankarna och funderingarna kvar där inne istället.
Vilket gör att jag inte riktigt blir klar med några funderingar.
Mina tankar får liksom inga avslut. Utan de lämnas hängande i luften.
Halvfärdiga.
De tankekedjor jag gillar att gå omkring med förblir ofullständiga.
Det finns bara en början, men aldrig något riktigt slut.
Eller slut och slut, vissa saker har inget slut, bara en fortsättning.
Bara ett pågående.
Men här blir det liksom mer en förlamning. Där jag inte kommer fram dit jag vill.
Där jag blir kvar med ännu mer tankar och funderingar.

Det här är förjävligt frustrerande.
Jag blir liksom en hjärndöd version av mig själv.
Där saker trängs om min uppmärksamhet, och jag bara stänger dörren.
Utan att se om något kommer i kläm eller behöver mer uppmärksamhet.

Jag slutade skriva här inne i somras när mitt liv fick påhälsning av en annan person.
Jag tog heller inte upp skrivandet när jag blev själv igen.
Och hade huvudet fyllt med väldigt många saker.
För att inte tala om en bebis i magen.

Av respekt lät jag bli att skriva, givetvis.
För den som gästat mitt liv.
Vilket är på sin plats.
Fick jag göra en tagning två på de månaderna som följde hade jag nu valt
att skriva mer än vad jag gjorde.
Förhoppningsvis varsamt med känsla och respekt, men likafullt skrivit.
Jag lät bli för att jag inte visste om jag skulle hålla mig på rätt sida
av respekten, känslan och varsamheten.
Jag ville på inget sätt förvärra en redan infekterad situation då det handlade om att
jag skulle bli förälder med någon.
Jag önskar likafullt att jag skrivit mer.
Om alla tvära kast.
Om att jag till slut inte riktigt visste vilket ben jag skulle stå på.
En dag kommer jag att skriva om det som hände.
Som jag ser på den. Såg på den.
Min version av det alltså.
För vi måste alltid komma ihåg, att när andra människor är inblandade så
finns det lika många versioner som människor.
Det blir dock inte nu jag berättar om det. Utan det är många månader bort.
Men likafullt. Den resa som pågick då, den påverkar mig än och jag funderar
en del på saker som hände.
På hur jag själv agerade.
På hur jag skulle agera om jag hamnade i en liknande situation någon fler gång.
Jag är en erfarenhet bredare nu.
Det är liksom vad som blir när man går igenom nya upplevelser.
Den största förändring jag skulle göra är att hålla mina gränser och mina konturer
betydligt mer tydliga.
Det är vad den historien lärde mig.
Vänligt absolut, men med fokus på vad som är viktigt i mitt liv, för mig.

Jag försökte skriva bara för min egen skull den här perioden.
Det fungerade inte alls.
Av ovan nämna anledningar, de där jag liksom slutade vara intresserad av att hålla
tankeflätor i luften, där jag slutade bearbeta.
Jag lade mig till med en självcensur som sitter i än.
På alla möjliga plan då det gäller mitt liv.
Och det har verkligen aldrig varit min avsikt att hålla på med här inne.
Då kan jag lika gärna lägga tangentbordet på hyllan.
Sunt är givetvis att behålla vissa delar av sig själv för sig själv.

Absolut.

Det kommer jag fortsättningsvis att göra också.
Men nu får det vara nog.
Jag har blivit ett skämt i min egen blogg.
Jag har blivit precis den där glättiga ytan jag avskyr med sociala medier.
Som jag totalt föraktar med sociala medier.
Och jag har blivit den ytan helt frivilligt.
Jag valde själv censuren.
I början för någon annans skull, men för att fort övergå till att göra det för min egen skull.
Jag blev en mix av obrydd, oengagerad och lat.
Det blev enklare att bara spotta iväg ord som i mångt och mycket saknade
engagemang från min sida.
Tills jag slutade känna igen den Cicci som skriver här inne.
Vem fan är hon överhuvudtaget?
Efter i höst började jag lixom driva fritt.
Inte längre riktigt veta vem jag var.
Något som jag inte vet nu heller.
Men då hade jag absolut noll lust att ta reda på det.
Vilket jag har nu.
Då blev det långt enklare att följa serier på min lediga tid.
Än att ta itu med det som behövde tas itu med.
Det är nya tider gällandes det nu.
Det har varit på gång ett tag nu, att jag behöver veta vem jag är, vart jag står och
vad jag tänker mig om mitt liv och min framtid.

Däremot har jag behållit det opersonliga sättet på bloggen.
Där jag skriver högst medveten om att andra läser.
Istället för att skriva för min skull, med vetskapen om att det finns andra
som läser.
Det senare som en följd, inte som en orsak, om ni förstår hur jag menar?

Absolut att jag bör vara rädd om mig själv, och helt enkelt skydda
det som är mjukt hos mig.
Det är vettigt för oss alla att tänka på.
Ni vet, behålla kläderna på tills man tänkt igenom nakenhetens precis
alla aspekter.
Konsekvenstänkande. Om öppen ridå är vad man tänkt sig.
Det är A och O.
En avvägning om vad jag kan tänka mig att berätta.
Utan att känna mig utelämnad.
Och vad jag tror att ni fixar att läsa.

Jag bearbetar av någon anledning betydligt bättre när jag skriver för öppen ridå.
Jag vet inte varför det är så, jag konstaterar bara att det är.
Jag behöver ta mig en funderare på allt detta.
Min blogg har blivit opersonlig.
Jag känner inte igen mig själv här inne längre.
Jag är liksom så politiskt korrekt att jag i det närmaste kräks över mig själv.
Och jag är fylld av så många tankar och funderingar att jag måste gå kilometer
efter kilometer varje dag för att hålla mig från att explodera.
Att fysiskt trötta ut kroppen är liksom det jag sysslar med, för att ha möjligheten
att sova mer än fyra timmar per natt.

Förut hade jag minst lika mycket funderingar i omlopp.
Bloggen hade då en terapeutisk roll.
Vilket jag tänker att den ska ha.
Det var en av anledningarna till att jag skaffade den.
För att höra min egen röst. Den som hade försvunnit. Tystnat.
Här inne kunde jag försiktigt börja höra den igen.
Börja göra den hörd igen.
För mig visade det sig fungera väldigt bra.
Jag blev lugnare inombords.
Jag blev klarare med det mesta när jag skrivit om det.

Vilket det har gjort ända fram till i somras.
Då jag slutade vara Cicci här inne.

Jag har verkligen saknat utmaningen med att pinna ner saker som virvlar runt.
Det kunde vara en våldsamt härlig utmaning att ta fast orden.
Och framförallt att ta fast betydelsen av dem.
Tillfredsställelsen när det är gjort. Den är svår att beskriva.
Som efter en timme eller två resulterade i ett inlägg här inne.
Vilket betydde att jag sorterat rejält i röran tillräckligt för att det ska
bli hanterbart.

Den tiden jag tidigare lade på bloggen är sådan tid jag numera ägnar åt att titta
på serier eller slösurfa i största allmänhet.
Vilket är kul, men också rätt och slätt hjärndödande.
Ett effektivt sätt att gömma sig för sådant som har en tendens att
växa sig farligt i skuggorna.

Bloggens innehåll kommer att förändras.
Fortfarande en mix av rosa och svart. Alltid.
Det ska vara en blandning av vansinne och mindre vansinne.
Däremot kommer den att bli jag igen.

Låt oss alla ha en härlig måndagskväll, det som är kvar av den.

Innan ny vecka inleds…

… ska söndagskvällen först avnjutas.
Den kväll då jag sällan gör speciellt mycket förutom att ta det lugnt och
ladda inför ny vecka.
Vilket gärna utförs nyduschad sittandes med datorn i knäet iförd pyjamasbyxor
och mjuk tröja.
Jepp, så hittar ni mig många söndagskvällar.

Helgen har varit en härlig sådan.
En mix av umgänge, både i person och över telefon, samt en hel del
avkoppling har pågått.
Några riktigt härliga motionsrundor har det också blivit.
Och givetvis god mat i olika former.
Helg. Helt enkelt.

Ett bra beslut togs igår.
Min vän Mona, som gör mina inseminationsplaner till möjliga, och jag
talades vid igår.
Vi kom fram till att vi inte åker till Köpenhamn förrän i juni.
Vilket känns bra!
Jag har känt mig rejält stressad över det här.
Väldigt glad och oerhört förväntansfull, men samtidigt stressad.
Nu hinner jag varva ned, min ägglossning blir förhoppningsvis mer stabil,
och jag hinner göra kontraströntgen av äggledarna i lugn och ro.
Det passar med andra ord alldeles utmärkt att vi åker först i juni.
Och juni, juni kommer fort. Det smäller bara till.

Denna söndagskväll kommer alltså, i enlighet med andra söndagar, att
tillbringas i soffan.
Säsongsavslutningen av ”Vikings” låter som en lämplig sak att ägna
mig åt innan sänggående.

Låt oss alla ha en härlig söndagskväll!

Lördag.

Sovmorgon.
Långpromenad.
Inga måste-saker så långt ögat når.

Söder-om-älvenhäng inkluderat, grillat (som alltså är godast), vin, serier och film.
Det är synnerligen enkelt att gilla dagar som denna.
I morgon är det söndag, och då kommer absolut inga knop alls att göras förutom en förmodat härlig långpromenad samt byte av gardiner.
Längtar redan.
Frusen jag gillar varm och skön filt.
Grillat med vitkålsgratäng istället för potatisgratäng. Galet gott!

Puh, 25 minuter från att ha missat #blogg100-utmaningen.
Men jag är med än. Jajamän!
Däremot vet jag inte säkert vilken dag vi är på, det kan vara dag 56.
Jag borde kolla upp saken.
Oavsett exakt dag så är halvväg passerad. Sweet!

Och genast började jag fundera vart min nästa ska placeras.

Idag hände något riktigt trevligt.
Jag befann mig återigen i en piercingstudio.
Inte som föremål för smyckandet, utan som publik.
Jag följde med en vän som gjorde verklighet av sina piercingdrömmar.
Med mig på första parkett.
Så otroligt spännande att få vara med!
Jag har gått igenom proceduren många gånger själv (inte i bröstet
dock… än), men har väldigt sällan fått chansen att vara åskådare.

Idag var jag däremot åskådare. Och det var precis hur kul som helst!
Jag blev smulans nervös alldeles i början, men när det började
närma sig kände jag mig helt lugn.
Och när min vän hanterade det hela så otroligt bra kände jag mig
inte ett dugg nervös när hennes andra bröst skulle piercas.
Hon fixade det hela galant, och det blev precis hur snyggt som helst!
Tack tjejen för att jag fick vara publik!

Jag blev förövrigt galet sugen på att göra en ny själv.
Jag måste bara fundera ut något bra ställe att placera den på.
Det blir i brösten så småningom, men tja jag avvaktar
tills jag vet vart mina inseminationsplaner tar mig.
Tills dess ska jag rådfråga Julia om hon har något bra förslag
på placering. Samt googla för inspiration.

Jag har för övrigt skrivit ett inlägg tidigare om hur jag upplever att pierca mig.
Jag är helt såld på det. Precis som tatueringar.
Här kommer det:
_______________________________________________________________________

Jag klev in på Shamania bodypiercing 5 minuter före avtalad tid.
Jag gillar att ha några minuter på mig att fokusera det sista innan det är dags.
Jag trivs väldigt bra med att sitta i soffan och lyssna till proceduren då Julia
guidar folk genom vad som just ska hända.
Och efteråt hur de ska ta hand om sin nytagna skönhet.
Det är lugnande.
Så även idag.

Kunden före mig var inne på det avslutande fraserna när jag satte mig bekvämt i soffan.
Kroppen kändes förväntansfull och lugn.
Sinnet kändes lite mer oroligt, och givetvis förväntansfullt.
Julia log mot mig, jag reste mig och kramade om henne.
En perfekt inledning i mitt tycke.

Jag satte mig i stolen, och genom det steg kroppens nervositet i nivå.
Den var fortfarande inom rimliga gränser för vad som är hanterbart i det läget.
Vi pratade en del om mitt djupdyk förra helgen, hon var redan
införstådd med vad som hänt, så nu tog vi historien lite till.
Och pratade allmänt om alkohol och levnadsvanor.
Trivsamt.
Och väldigt avslappnande för mig.
Att prata med henne under tiden hon förbereder nål, tång och smycke är
väldigt avkopplande.

Förvisso att vi hade kunnat sitta och prata i några timmar till, men nu var
jag ju där å hennes yrkes vägnar, och andra kunder väntade på sin tur.
Vårt prat om livet blev tvunget att avbrytas för att diskutera anledningen till varför
jag var där.
Nämligen håltagandet.
Smyckets placering behövde alltså fastställas.
Och nu ökade min kropps stressnivå. En smula vreds den upp.
Hanterbart fortfarande.
Det är ju liksom inte på riktigt än. Inga nålar är i närheten av mig ännu.
Placeringen är viktig, som vi alla förstår.
Vilket är svårt. För mig. Att veta vart jag vill ha den.
Jag vet givetvis på ett ungefär, vilket räcker gott, sedan tar Julia över och bedömer om
det är en lämplig placering, rent anatomiskt och givetvis estetiskt.

Vilket hon gör galant.

Så precis som alltid lät jag hennes professionalism avgöra vart piercingen
skulle tas.
Hon målade ut en prick där hon tänkte sig sätta den.
Och jag tittade mig i spegeln och tänkte att fan, det här blir bra!
Så jag ok:ade placeringen med orden; det här blir jäkligt bra.

Med de orden från mig tar hon tag i min läpp med tången.
Och nu, nu mina vänner, nu gör sig kroppen helt redo.
Stressnivån skjuter i höjden.
Blodtrycket ökar kraftigt.
Jag känner när det gör det.
Nu håller Julia i min läpp med tången i ett fast grepp.
Jag kan inte egentligen prata, men hon pratar med mig hela tiden, jag försöker
inte ens svara.
Utan jag lyssnar på hennes mjuka röst.
Mer på rösten än på orden.
Tonfallet och melodin lugnar.
Hon tar fram det som strax kommer att lämna ett hål i min läpp.
Jag slutar andas.
Jag knyter händerna, jag spänner underarmarna i och med det.
Hon står mycket nära nu, och den där känslan av panik kommer.
Precis som den alltid gör, just i det här skedet.

Själva nålen genom min läpp tar en millisekund.
Det är en omedelbart och oerhört skarp smärta.
Den skär rakt genom förnuftet.
Och är över väldigt fort.

Julia påminde mig om att andas.
Vilket var tur, för jag höll andan, utan att vara medveten om det.
Så jag tog ett djupt andetag, vilket kändes väldigt bra.

Smycket ska nu sättas in.
Det gör inte ont.
Kroppen kommer tillbaka.
För nu andas jag igen. Regelbundet. Utan att behöva påminnas.
Jag känner hur blodet forsar i ansiktet.
Inombords alltså, det kommer inte en droppe utvärtes.
Julia svarar nej när jag frågar om jag är blodröd i ansiktet.
Jag är lite röd på ett ställe på halsen säger hon.
Jag ler lite och tänker att det är så märkligt, för det känns som precis allt blod jag har
i kroppen dunkar mig i ansiktet just då.

När hon satt in smycket håller hon fram spegeln.
Och jag ler.
Inombords och med ansiktet.
Det blev snyggt.
Det blev fan i mig skitsnyggt.
Satan så bra det blev.
Jag visste inte riktigt om jag skulle passa i en labret.
Men det gör jag.
Utan tvekan.
Jag säger till Julia att hon bara är så himla bra.
Hon ler tillbaka, skrattar lite, på det där varma Juliasättet.

Jag känner mig kall om händerna.
Jag är faktiskt iskall.
Jag reser mig upp, vi pratar igenom skötselråden.
Jag har hört dem många gånger förr, likafullt känns det väldigt bra att gå igenom dem.
Jag går ut i väntrummet och tar på mig ytterkläderna.
Där sitter flera kunder väntandes.
Jag vet att de tittar på mig, för att se vart jag piercat mig.
Jag blir tvärblyg och tittar ner.

Jag kramar Julia hej då.
Och gör mig redo att gå ut i den svala vinterluften.
Hon frågar om jag känner mig okej.
Jag svara att det gör jag.

Jag klev ut på gatan, tog ett djupt andetag av den kalla luften.
Underbart.
Jag log.
Slutade le när jag kände hur annorlunda det kändes att le med det
nya smycket som går genom min läpp.
Jag log igen, då jag kommit fram till att det inte gjorde ont att le,
det kändes bara annorlunda.
Jag tog några steg, och då plötsligt kände jag hur kroppen svajade till.
Benen kändes helt plötsligt geléaktiga.
Helt plötsligt gick tanken rakt igenom huvudet, fan benen bär inte.
Jag brukar alltid känna mig oövervinnlig när jag lämnar Shamanias lokaler.
Det gjorde jag även nu, när jag nyss tog det djupa andetaget i den friska utomhusluften.
Den här svajande känslan var helt ny.
Jag hade några hundra meter till bilen, och började alltså gå.
Kände mig något stadigare.
Bra.
Jag trängde undan oron inför risken att benen inte skulle bära.
Tänkte att jag verkligen inte hade lust att göra ett spektakel av mig själv
genom att inte kunna hålla mig på benen.
Den korta promenaden till bilen gick hyfsat bra.

När jag satte mig ned kändes det bättre.
Mycket bättre.
Jag testade mimiken lite.
Vred och vände på ansiktet och läpparna, liksom för att känna efter hur det nya kändes.
Det kändes mycket ovant. Och väldigt bra.
Inget blod överhuvudtaget.

Åkte iväg och gjorde några ärenden.
Läget kändes fortsatt bra, omän den geléaktiga känslan i benen inte riktigt ville
lämna mig ifred.
Åkte hem till föräldrarna, där Alice var, och kände mig lite lättad när jag
kom dit, nu var jag framme och kunde liksom pusta ut.

Ni som piercat er vet att adrenalinet flödar i kroppen.
Gissningsvis var det precis det jag kände.
Ihop med en anspänning som släppte.
Och kanske att en mycket intensiv vecka spelade in också.
Jag tänkte medvetet i morse att jag skulle korta ned dagens motionsrunda något,
just för att vara helt fit när jag skulle pierca mig.
Men jag hade ett grymt flyt under den rundan, att då begränsa mig kändes inte det minsta
lockande, så jag lät bli.
Nåväl. Det gick alldeles finfint att ta mig till föräldrarna.

Jag gjorde mig ett mellanmål och satte mig för att äta.
Då kände jag hur tunga armarna kändes.
Jag sa det till mamma, att armarna känns väldigt tunga.
Att lyfta smörgåsen till munnen krävde viss ansträngning.

Det var helt nytt för mig.
Jag är van att kroppen samarbetar till fullo.
Nypiercad eller inte.
Nu kändes den lite sliten.
Jag gissar den inte har så stor buffert av energi efter den här våldsamt intensiva
veckan helt enkelt.

Nu sitter jag framför datorn.
Kroppen är trött, huvudvärken bearbetas just nu med en Alvedon.
Middagen, en väldigt god kycklingpasta recept ala mama Skogly är intagen.
Och fasen så försiktigt jag åt.
Hahaha, jag är uppenbarligen mycket rädd att piercingsmycket ska fastna i tänderna och slitas.
Jag vet inte ens om det är fysiskt möjligt, men jag kände mig klart besvärad och försökte
vara så försiktig som bara möjligt när jag skulle äta.
Ni vet rädsla för rädsla. :)
Jag tänker mig att det kanske är en period innan jag lärt känna det senaste tillskottet,
hur det fungerar i olika situationer typ.

Jag är trött och samtidigt oerhört nöjd, nu när jag sitter här och skriver.
En helt okej kombo faktiskt.
Lycklig, om man så vill till och med. :)
Jag har kollat mig i spegeln en sisådär 15 gånger sedan jag kom till föräldrarna.
Och varje gång tänker jag att fan så bra det blev.
En chansning som gick hem.
Det var lite på vinst och förlust hur den skulle komma att fungera ihop med de 3 piercingar
jag redan har i ansiktet.
Hit eller shit typ.
Och ja, jag tycker att det fungerar alldeles utmärkt.
Jag ser mer eller mindre ut som en nåldyna i ansiktet numera.
En fin nåldyna, that is. :)

Nu följer en period då koksaltlösning är min bästa vän.
Efter varje intag av något ät/drickbart ska munnen sköljas med koksaltlösning.
1, max 2 gånger per dag, ska den tvättas utvändigt med samma koksaltlösning.
Morgon och kväll ska munnen dessutom sköljas med Corsodyl.
Jag brukar vara oerhört noga med att följa föreskrifter.
Jag tänker att läkningen hänger till stor del på mig.
Och det gillar jag, jag har ansvaret för min egen läkning.
Mycket bra!

Däremot skrämmer jag folk med min uppenbarelse för tillfället.
Om inte annat sticker jag folk i ögonen.
Ja, rent bokstavligt talat till och med.
För staven genom läppen är lång. Mycket lång.
Det är meningen att den ska vara överdimensionerat lång.
Den står ut från läppen helt enkelt.
Av den enkla anledning att läppen ska kunna svälla, vilket den gör när man gör
hål rakt igenom den.
Men lugn bara lugn, det är en kort period då jag alltså går omkring och ser allmänt
märklig ut.
Snart är den läkt och jag får byta till en kortare stav, som gör att slutresultatet
kommer att se väldigt bra ut.
Och rimligtvis inte skrämmer folk längre.

Jag är bara så otroligt nöjd.
Gick just till spegeln och kollade. Igen.
Och jag log för mig själv.
Det blev jättefint.
Och gör i skrivande stund inte det minsta ont.
Det känns märkligt, mycket märkligt när jag äter eller pratar, men inte ont överhuvudtaget.

Erika, anse er förvarnade att jag kommer att ha något som sticker ut ur läppen i morgon.
Alla bör passa sina ögon, risk finns för utstickande av dem om någon kommer inom 1 meter av mig.
Jag tänker såhär, låt oss köra på lite givande och tagande.
Jag ser Mello och gillar det, du låtsats som om jag ser ut precis som vanligt.
Deal?

Afton och kväll kommer att bli mycket lugn.
Jag är trött och känner för att mysa ihop mig totalt med mamma och Alice.
Och tadaaaa, det är precis vad jag ska göra.

Låt oss alla ha en härlig fredagskväll!

När huvudet inte är i närheten av sanden längre.

Jag, min egen värsta fiende. Ibland.
Jag har klivit tillbaka till en del gamla och absolut inte fungernade
hjulspår de senaste månaderna.
Det blev uppenbart efter tisdagens möte med Laget.
Jag har givetvis känt det själv, men när vi diskuterade saken insåg
jag att jag inte riktigt greppat precis hur mycket jag glidit
tillbaka i gamla mönster.
Mitt sätt att göra saker på tidigare.
Som inte egentligen är mitt sätt längre.
Men någonstans på vägen så blev det sättet mitt igen, lik förbannat.

Det får mig att ännu mer vilja stoppa huvudet i sanden.
När det verkligen inte är läge för det.
Vilket är ett väldigt typiskt mönster för mig.
När jag börjar starkt men vid något tillfälle tappar fart och
därmed också intresset att driva saker och ting vidare.
När något hakar upp sig, när jag måste vänta på svar eller respons
från någon annan som tar längre tid än jag önskar, då tappar jag
fart och även intresset.

Idag har jag dock shapat upp i det träsket.
Eller rättare sagt, jag började med det redan igår.
Jag tog kontakt med en del instanser jag länge velat ta kontakt med.
Just för att jag behöver deras information för att veta hur jag ska
gå tillväga i en del frågor då det rör sig om den kommande inseminationen.
Det är mycket kring hela den saken som ligger helt utanför min
kontroll.
Vilket jag verkligen avskyr, när kontrollen inte åtminstone delvis
är min.
Laget och jag pratade om det häromdagen.
Att vissa saker är bortom ens kontroll, men sällan så långt bort
att det inte finns något man kan göra.
Och i mitt fall fanns det saker jag absolut kunde göra för att
underlätta för mig själv.
Vilket jag gjorde igår och idag.
Men då blir jag liksom irriterad när jag inte får respons direkt.
Jag har tyvärr ett mycket otålig drag då det gäller vissa saker.
Men nu har jag styrt upp det jag själv kan.
Det är bara att gilla läget att jag måste invänta svar innan jag
kan kan planera nästa steg.
Man behöver inte gilla det. Däremot förlika sig med det.
När jag får svaren, vare sig de är ja eller nej så vet jag hur jag ska göra.

Det rör sig i första hand om kontraströntgen jag berättat om tidigare.
Jag har fått en klinik att gå med på att göra den på mig.
Däremot ligger den kliniken långt bort.
Att ta sig dit kostar såväl tid som pengar.
Därav att jag kollat med andra kliniker närmare trots att jag redan fått
nej från dem.
Efter att jag fick ja på kliniken i södra Sverige insåg jag att det
finns möjligheter för dem att ta emot mig, om man tänjer på reglerna
en smula.
Min förhoppningn är då att en klinik närmare mig rent geografiskt ska
överväga att böja reglerna för mig.
Förfrågan om det är alltså skickad.
Får jag nej på den så blir det södra Sverige likafullt naturligtvis.
Jag har också skickat en förfrågan till kliniken i Dannark och
frågat om det finns någon möjlighet för dem att ta emot mig omän
jag inte gjort denna kontraströntgen.

Jag har inte fått några svar från någon av dem. Än.
Och jag kastar mig på min mejl varje gång den plingar till.
(Hur många totalt ovidkommande mejl kan man få på en dag?!)
Som sagt, tålamod är inte min grej. Vissa gånger.

Det finns en del andra frågeställningar som jag också vill och
behöver ha svar på.
Jag kommer att kunna göra mig av med de frågorna i morgon.
Vilket känns väldigt bra.
Oavsett svaren jag får blir det bra.
För så är det bara, påverkar man själv det man kan, ja då blir känslan
av att vara hjälplös inte stark.

Jag är i en situation här då jag inte kan kontrollera en hel del
av det som sker.
Det jag däremot kan göra är att ställa de frågor jag har,
reda ut sådant som annars går och gnager stora hål i min skalle
och i min sömn.

Jag vet ju om det här.
Men det var först när jag pratade med K och L som jag till fullo
insåg vilka möjligheter jag faktiskt själv har för att minska
stressen och förvirringen som blir när man upplever att
man inte kan påverka sin situation.
Jag vet åtminstone hur jag kan påverka att jag inte går omkring
med en hel hop av onödiga frågor och funderingar.

Sagt och gjort alltså, frågorna är ställda, nu får jag snällt
invänta svaren.
För att sedan agera efter dem.
Klart.

Jag är en fena på att stoppa huvudet i sanden, skjuta på saker
när jag tappat farten.
Jag har i det närmaste alltid gjort så.
Så länge jag kan minnas.
Men nu är jag fan i mig tillbaka på banan.
Både vad det gäller inseminationen och när det gäller mitt
övriga privatliv.

Välbehövlig påminnelse tillika pepp från Laget.

Det handlar om att vara snäll med mig själv.
Och det hanlar utan tvekan om att bli väldigt tydlig i mina konturer.
Både för min egen del och för andras.

Det är snart 2 år sedan mitt liv tog en synnerligen positiv vändning.
Det är snart 2 år sedan jag började ta tillbaka det som en gång
var mitt liv.
Jag har under den tiden blivit långt mer tydlig då det gäller att
visa vem jag är, hur jag tänker, vad jag vill und so weiter.
Och hur fantastiskt jag trivts med det hörrni!
Det är svårt att beskriva. Jag har mått väldigt bra, på så
otroligt många plan.
Jag har fått tillbaka mitt liv.
Eller rättare sagt, jag har skapat mig ett liv.
När omständigheterna förändrades så fanns inget längre som
höll tillbaka mig från att hitta mig själv.
Och här är jag alltså nu, där jag inser att jag gått tillbaka
i utveckligen.
Jag började helt plötstligt tona ned det som är jag.
Slutade tänka på vad det är jag vill, och hur jag vill nå dit.
Sakta men säkert har det sista halvåret inneburit precis det.
Jag har slutat känna mig lycklig som jag gjorde innan.
Jag tappade fart.

Sjävlfallet blir det så när en chock golvar en.
Men likafullt, det är inte läge att ligga kvar chockad och handlingsförlamad.
Det leder inte någon vart, jag lär inte nå något av det jag vill
genom att vara i ett handlingsförlamat läge.
Jag behövde bli påmind om min egen kraft. Om mina möjligheter att
styra det lilla som jag kan styra i situationer som för mig har börjat
kännas som obestigliga hinder.
Där jag liksom vänt bort blicken och förklarat det hela utom min kontroll.

Jag undrar ibland hur många gånger jag ska gå igenom det här.
Där jag slirar tillbaka i gamla hjulspår.
Och blir en väldigt liten del av den jag egentligen är.
För alltid? Då kräks jag ta mig fan.
Men jag gissar att vinningen av allt jag lärt mig de senaste
två åren, och även teoretiskt åren innan, är att jag förvisso
gång på gång lär hamna i gamla hjulspår.
Men att jag snabbare och snabbare hittar tillbaka på den nya vägen,
den där jag har för avsikt att leva mitt liv.
Det njutbara som ett liv kan innebära.
Att jag har allt jag behöver för att ta mig upp själv, och att
jag använder det så att svackorna, vilka de än är, även de här där
där jag tappar bort mig själv, blir kortare och färre.
Den vetskapen är bra och varm att ha med mig.

Jag hittade det här gamla inlägget.
Som handlar om hur fantastiskt livet blev första året efter att
den destruktiva parten av mitt liv inte längre fanns.
Det handlar om läkning. Det handlar om hur det kunde hända.
Och det talar framför allt om hur nuet förändrades till något
fantastiskt.
Det handlar om tacksamhet, fram för allt.
Dessa två år som gått.
Där första året var fantastiskt, vilket tydlig går att läsa.
Inlägget skrevs efter det första året, som en summering.
Det gör mig själaglad att läsa den.
Och det gör mig alldeles förfärad över det liv jag levde innan.
Herregud! Var det jag? Var det mitt liv?
Det inlägget var precis det jag behövde läsa.
För att få tillbaka perspektivet. För att se vem jag var innan.
Vem jag inte är nu. Och vem jag aldrig mer vill vara.
Den lilla delen av mig själv, som just så pass andades.
Hon är inte jag.
Varken då eller nu.

Och det här andra året, där jag tappade balansen en del och
alltså började kliva tillbaka i utvecklingen.
Jag är glad över att jag stannat upp nu och börjat titta över
vad och på vilket jag kan förändra.
Så jag kommer mig tillbaka dit jag vill vara.
Mycket bra.
Det behövdes uppenbarligen dock ett besök på Kliniken för att
påminna mig om allt det här.
Perfekt, för när jag gick därifrån var min känsla betydligt annorlunda än
när jag gick dit.
Inte dumt det inte!

Låt oss ha en härlig torsdagskväll!

Lindas pärla.

Om jag var lycklig i afton?
Jajamänsan, så till den milda grad att jag både log och skrattade.
Det är något alldeles speiellt med ljudet i en elak V8.
För att inte tala om kraften. Så är det bara.
Åkte såväl som körde.
Det var länge sedan sist.
Herregud vad jag saknat det!

Surströmmingsmiddag och V8-tur.
Det fanns väldigt mycket att gilla med i afton, med andra ord!

Välbehövligt.

Idag besökte jag Kliniken för en bokad tid hos Laget.
Det behövdes.
Jag har känt ett enormt behov av att skapa reda i all oreda.
Få hjälp med att sortera och göra något åt att jag upplever att
jag driver vind för våg utan att kunna påverka något själv.
Vilket jag fick mycket bra hjälp med i dag.
De kan sina grejer K och L.
Så även jag, när jag blir påmind om vad jag faktiskt lärt mig om mig själv.

Det kan mycket väl tänkas att jag skriver ett inlägg om
vad det handlade om. Vid ett senare tillfälle, för nu är det
dags för sängen och premiär för boken ”Björndansen” av Roslund och Thunberg.

”Allt är inövat. Sekund för sekund. Varje rörelse på plats.
Det kommer inte finnas ett enda vittne som kan återge vad som hände.
Inte en enda polis kommer hitta spår som leder till gärningsmännen.
Efteråt är det berusning och lättnad. En stor guldfiskskål fylld med pengar.

Många år tidigare, tre bröder som svetsas samman medan familjen går sönder.
En pappa som lär dem att alltid slå tillbaka, en mamma som vill bryta sig loss.

Björndansen är en roman om den mest hänsynslösa och samtidigt mest
uppfinningsrika liga vi sett. Om bankrånarna som kom från ingenstans.
Men också om en familj, om broderskärlek som är starkare än allt,
om fäder och söner.
Om verklighet som blir dikt.
Leo, Felix och Vincent – du kommer aldrig att glömma dem.


Ps, från det ena till det andra; nästa hockeymatch blir en riktig rysare… Ds.