Från stum till storm. Kod röd gäller.

Låt mig, innan vi kommit längre, varna er att detta inlägg kommer att innehålla
bilder på blod, spruckna blodkärl och en nagel som haft närkontakt med
en potatisskalare.
Vill ni inte läsa eller se sådant är ni hjärtligt välkomna tillbaka en annan dag.
Och ni som väljer att fortsätta är härmed förvarnade!

Tänk så lustigt.
Inlägget jag skrev senast handlade om hur jag inte känner något längre.
Hur jag inte längre vet vem jag är. Hur jag tappat bort mig själv.
Hur jag inte längre känner kärnan i det som är jag.
Hur jag inte har en aning om vad jag ens tycker och tänker längre om just något.
Om hur stum jag känner mig.
30 minuter efter att jag postat det inlägget förändrades mycket av det.
Rakt av.

Det skedde på toaletten.
I det ögonblick jag tittade ner på toapapperet.
Det var rött. Som i mensrött.
Inte oväntat, några dagar tidig förvisso, men kroppen hade förvarnat mig så jag
visste att den var nära.
Jag fick en ändå chock när papperet var färgat rött.
Jag blev glad, jag blev rädd, jag blev chockad, och precis allt där emellan.
Innebörden klev nämligen rakt igenom allt som nyss känts hopplöst och stumt.

Någon av er kanske undrar varför något så enkelt och vanligt som ankomsten av
mensen fick mig att liksom tappa balansen.
Låt mig visa det meddelande jag skickade till Erika precis under pågående
jäkla känslostorm.

Inte för att jag var ett dugg klokare angående mig själv än alldeles nyss,
men kärnan av allt landade rakt på mig.
Vilket skapade väldigt många känslor, precis samtidigt.

De där många och liksom osorterade känslorna som dyker upp när det skarpa läget
närmar sig men ännu inte är här.
För det är inte här än. Det skarpa läget.
Men jag är inte många dagar ifrån det heller.
Vilket gjorde mig allt från glad, förväntansfull, orolig, rädd, och som sagt allt
där emellan.
Vilket enkelt kunde sammanfattas med ett enda ord; panik.
Sittandes på toaletten. Med ett rödfärgat papper i min hand.

Jag har hämtat mig.
Delvis.
Mer rätt kanske är att säga att jag hanterar det, och jag har börjat agera.
Jag har pratat en hel del med Erika om det här.
Jag har även pratat med Linda, Anette, Katta och mamma.
Det hjälper att prata om livet i sig. Oron mildras.
Mina tankar sorteras, de blir verkliga i form av planering.
Mina vänners galghumor hjälper sannerligen. Få saker är så befriande som
att få skratta lite rått åt saker som skrämmer skiten ur en.

Det finns så otroligt mycket angående det här med insemination som jag
inte kan påverka eller kontrollera.
Och jag är en person som tycker om att ha koll på läget, vilket alltså inte
är möjligt ens i närheten på det sätt jag gillar här.

Det handlar mest om planering och resa, samt förfarande väl framme på
Sellmer klinik.
Jag ska skriva ett inlägg om precis vad det är jag inte kan kontrollera eller
planera vid ett senare tillfälle.

Jag har accepterat att väldigt mycket av allt detta är utanför min kontroll.
Det är inte mycket annat att göra.
Däremot finns det små saker jag kan göra, som förvisso inte ger mig mer möjligheter
att påverka, men som åtminstone ger mig en känsla av att inte driva vind för våg.
Allt jag lärt mig på Kliniken av K och L kommer väl till pass här.
Jag har analyserat ordentligt i helgen. Jag gör min läxa pågående.
Jag har återtagit taktpinnen på de små sätt den gått att ta tillbaka.
Jag har även accepterat att jag kommer att få improvisera rakt av på en hel
del punkter.
Däremot är inga punkter okända för mig. Tack och lov.
Jag känner till dem.
Och jag vet därför vart jag kommer att behöva vara flexibel och behöva improvisera.
Jag har kartlagt vilka alternativ jag har. Hur jag ska gå tillväga när
min geléaktiga flytning kommer. Eller om jag plussar på ägglossningstestet redan
innan min geléaktiga vän kommer, vilket inte brukar hända, men nu lämnar jag absolut
inget åt slumpen.
Att inte lämna något åt slumpen ger mig nämligen en känsla av att ha kontroll,
även om det så bara gäller att ha kontroll över alternativen.
Förstår ni?
I vilket fall, det är en stressig situation hur jag än vrider och vänder på det.
Vilket inte är ultimat om man vill bli gravid. Jag vet.

Och jag undrar även om mitt problem med brustna blodkärl i ögat faktiskt kan ha
med det här stresstillståndet att göra.
Ni som har mig på Facebook har kunnat följa hur jag sett ut som en levande
rysare i ögat.

Idag ser det ut såhär. Det är i princip inget kvar av det röda, tack och lov!
Jag gissar att jag strax inte skrämmer folk.

Men jag undrar likafullt om det på något sätt har med stressen att göra.
Att jag sedan skar av en del av min nagel med en potatisskalare, gör att jag inte
kan jobba för tillfället, vilket inte gjorde saken bättre.
Jag är som bekant massör, och att jag inte inte ens kan nudda min tumme är på inget
sätt ultimat för min arbetssituation.
Att massera är med andra ord uteslutet.
Ännu ett stressmoment.

Att något så yttepyttelitet kan göra så galet jävla ont!

Min icke-arbetssituation är dock löst på bästa sätt enligt rådande omständigheter.
Genom att dagtid parkera i soffan på Casa Hawk.
Ni som hängt med här inne vet att jag alltid söker mig till min vän i tider av kris.
Andra tider också, men då kris invaderat mitt liv, alltid.
Eftersom hennes hals krånglar sedan en lång tid tillbaka är hon sjukskriven,
vilket passar mig alldeles utmärkt. Tänker jag själviskt.
Hon bjuder på fantastiskt goda luncher och vi maraton-kollar Pll (Pretty little liars)
denna vecka.
Och vi pratar om den kommande inseminationen.
Det finns mycket jag mår bra att prata om.
Om oron över det jag inte kan påverka.
Om alla tankar kring att om bara någon vecka är jag statistik.
Jag vet bara inte på vilken sida av statistiken jag hamnar på.

Är jag en av de endast 7 procent som lyckas bli gravida vid första inseminationsförsöket.
Eller tillhör jag de 93 procent som inte blir det.

Jag ser matten i det hela. Den är tydlig.
Jag är förberedd.
Och samtidigt förmodligen helt oförberedd.
Oavsett vilken av procenten jag kommer att visa mig tillhöra.

Herregud.
Nu är det mycket nära att vara skarpt läge.
Och helt plötsligt finns inget stumt hos mig. Varenda känsla är på.
Jag gråter långt in på nätterna ihop med gulliga djurfilmer på Youtube.
Jag plöjer massvis med filmer av berättelser om hundar, katter och framför allt
elefanter, med lyckliga slut.
Jag lyssnar också på bra musik in på småtimmarna och gråter till den.
Bara för att skratta helt hysteriskt nästa sekund.
Det här är jag mitt i en känslostorm, där jag håller på att samla mig.
För att strax vara mycket fokuserad.
Det är okej. Det är som det är.

Det står väldigt mycket känslor på spel här. För situationen är så speciell.
Men ju närmare ägglossningsdags desto lugnar kommer jag att känna mig.
Om jag fungerar som jag brukar göra, där jag ju närmare det skarpa läget kommer
fokuserar och varvar ner.
Jag hoppas verkligen att det kommer att fungera så även i denna situation.
Den stora skillnaden till annat jag gjort i mitt liv är dock att den här gången är det
väldigt många saker jag inte har någon möjlighet att påverka.
Min kropp kommer att styra helt och hållet, och den har de senaste året blivit
smulans opålitlig.
Jag kan inte räkna mig till ägglossning som tidigare, den är nämligen numera ibland
sen, ibland tidig, och ibland precis på utsatt tid.
Men när den väl inträffar hoppas jag vara så förberedd som jag bara kan vara.
Jag kommer som sagt inte att ha lämnat något åt slumpen, utan jag tar väl vara på min
chans att vara så förberedd som möjligt för de eventualiteter som lär inträffa.
Vilket kommer att göra att jag kommer att bli tvungen att improvisera en hel del.
Men improvisation gällandes kända scenarion är långt bättre än improvisation utifrån
lägen man inte har en aning om.

Med det sagt, saker och ting kan verkligen förändras mycket snabbt.
Från noll till hundra endast vid blotta åsynen av ett toapapper.
Det ni!

Här hittar ni inlägget där bara ett toalettbesök skilde mig från stum till storm.

Det här är sannerligen ett av de längsta inlägg jag någonsin skrivit.
Utan att ens vara långt.
Jag har skrivit på det i flera dagar.
Skrivit om. Skrivit nytt. Kastat bort.
Inget har blivit bra. Inget har blivit rätt.
Och jag har bara blivit mer frustrerad.
För jag kan inte fånga det jag vill berätta för er.
Jag hittar inte orden.

Och nu vet jag varför.
Jag känner nämligen inte till dem själv.
Och känner jag inte till dem själv, blir det inte möjligt att skriva ned dem.

Så vi får alla nöja oss med kontentan. För den känner jag tydligt till.
Men utan tillhörande förklaring.
Än så länge.
Jag är den på spåren, vad som utlöste det, varför det händer just nu.
Vad det innebär varje dag för tillfället.
Men uppenbarligen inte tillräckligt för att kunna skriva om den.
Än.

Jag har tappat bort mig själv.
Jag vet inte längre vem jag är.
Mer än till namnet. Och till utseendet.
Vad jag tycker, tänker, känner.
Vad som är jag.
Vilka mina värderingar är.
Jag vet inte heller längre vad som får mig att le, skratta eller gråta.

Jag återkommer när jag samlat ihop tillräckligt av mig sjäälv för att
göra någon som helst ordning i vad som numera bäst kan beskrivas som
en total och stum förvirring.

Jag är inte ledsen när jag skriver det här.
Inte heller desperat. Eller uppgiven.
Jag är bara tom.
Blank.

Vilket gör det väldigt passande att låta inlägget sakna rubrik.

Gnissel i maskineriet.

Frustration mina vänner, det är känslan för kvällen.
Benkrångel, familjekrångel.
Lesslesslesslesslesslesslesslesslesslesslesslesslesslesslessless.
Med det sagt, en något frustrerad och irriterad jag sätter mig nu med datorn i knäet
och maraton-kollar några avsnitt av ”Criminal Minds” innan sänggåendet.

I morgon är en ny dag!
Over and out.

Rolig gårkväll gav smulans trött jag idag.

Herregud vilken hemsk dag, hörrni!
Jag vaknade 13.30, var uppe en halvtimme och sov sedan vidare till klockan 17.08.
För ett tag undrade jag om jag överhuvudtaget skulle nyktra till alls idag.
Men efter en god middag (tacksamt salt) rätade det upp sig.
Å andra sidan är det tveksamt om jag borde köra bil typ alls den här veckan…

Med det sagt, festen igår var kul!
Oh yes, roliga människor, fantastisk mat ihop med gott att dricka.
Samt helvetes mycket bra musik!
Det var vad gårkvällen bjöd på.

Alkoholdelen av festen borde jag däremot nog har varit mer restriktiv med.
Insåg jag direkt jag vaknade i eftermiddags.
(Att inte ha ett endaste minne av hemfärden fick mig faktiskt att gråta av ren
och skär jävla ångest några minuter.)
Inlägg angående mitt sätt att festa är att vänta under den kommande veckan.

Här kommer kvällen i bilder.
Enjoy!

Inte helt enkelt att få in alla på samma bild hörrni.
Erika och jag är lite bristfälligt representerade. (Jäklarnsch vilken panna jag har!)
Annars ser vi alltså Uffe, Danne, Linda och Patrik i en salig röra.

Makarna på Casa Hawk.

Vackraste tjejerna Linda och Erika.
Linda och jag.

Fördrink.

Räktoast.

Fläskfilésandwich. Receptet hittar ni här. Som ni förstår åt vi alltså väldigt gott!

Rocky road kladdkaka. Receptet hittar ni här.

Jag antar att de där burkarna hörde till något helt annat än det drickbara.

Patrik, Linda, Erika och jag.

Det finns ett gäng gulliga pussbilder på min mobil, men jag kan för mitt liv inte komma ihåg om jag fick lägga upp dem här eller inte.
Så jag låter bli. Tills vidare. :)

Helg i pågående.

Fredag kväll och HELG, mina vänner!
Eller tja, redan igår efter avslutad dag gjorde jag helg.
Och drog raka spåret till stugan, för att njuta av lediga dagar.
Solen sken och livet hade en touch av total fantastiskhet.
Föräldrarna skulle inte dyka upp förrän i dag, så Alicen och jag hade
hela stugområdet för oss själva igår.
Det är magiskt när man har chansen att ha det så.
Jag är glad över att inte vara mörkrädd av mig.
Tvärtom, jag njuter av det lugna och ensamma en sådan här gång.

I vilket fall.
I morse lovade vädret gott, solen och värmen kändes mer som sommar än vår.
Vädret förändrades dock, soligt blev mulet.
Varmt var det likafullt, vilket gjorde förmiddagen väldigt behaglig.

I förmiddags gjorde vi en lång runda i skogen.
Liksom igår afton.
Tyvärr varnade höger ben redan igår om att något inte riktigt stämde.
Igår lyssnade jag inte på det, utan tänkte att det var något tillfälligt.
Idag gick det inte att göra så.
Låret mot fästet upptill gjorde ont när jag tog ut steget och på så vis
sträckte benet bakåt, vilket skapade en domnande känsla bitvis.
Högt tempo blev därför inte helt enkelt. Vilket gjorde mig väldigt irriterad.
Jag hade liksom dålig pejl på benet, det var nästan som om nerver
kommit i kläm och gav märkliga signaler som gjorde den vanliga rörelsen
till löjligt ond och besvärlig.
I och med att känseln bitvis också försvann haltade jag liksom ofrivilligt
till när jag minst anade det, väldigt irriterande!

Idag löste jag det hela med att springa istället.
Inte hela rundan, hehe nej ni så mycket till löpare är jag inte. (Än. :) )
Av rundans 16 kilometer löpte jag en sisådär 4.5 av dem.
Jag tar en helt annat steg då vilket gjorde att benet fungerade som det skulle igen.

Jag har alltid avskytt att löpa. Avskytt!
Blodsmaken i munnen… inte min grej.
Men jag inser nu vad jag alltid gjort för fel.
Jag har börjat alldeles för hårt. Liksom tagit ut mig innan jag ens kommit igång.
Som jag gör det nu, vilket gissningsvis kan jämföras med att löpa i snigelfart,
vilket innebär att istället för att ta gångsteg ta löpsteg.
Samt öka farten.
Men inte så mycket att jag får blodsmak i munnen.
Andningen blir givetvis en helt annan också, men det går fint.
Det blir intressant att se om löpning visar sig vara något för mig.
Undrens tid är eventuellt inte förbi hörrni!

Jag blev nämligen galet inspirerad av en väldigt god vän till mig som
nyligen börjat löpa. Från att inte ha löpt alls.
Jajamän, hur coolt är det inte att hon utmanat sig själv och nu satsar på
ett 15-kilometerslopp i höst!
Jag tycker det är hur jäkla kul som helst!
Och det fick mig att börja fundera på om löpning skulle vara något för mig.
Vilket jag som sagt alltid tidigare avfärdat rakt av.
Men sedan två veckor har jag börjat löpa vissa sträckor under mina rundor.
Och det har gått fint. Vilket jag är den mest förvånade över någonsin!
Det har till och med varit roligt.
(Herregud, vart är världen på väg?!)

Här i stugan och skogen blir det inte riktigt ultimat, det här med löpandet.
Det finns fina skogsvägar att springa på absolut, men när jag springer
njuter jag inte av omgivningarna, utan jag koncentrerar mig på vart jag ska.
Vilket krockar med det natursköna jag så avgudar att leva mig in i.
Som funkar klockrent när jag promenerar.
Men å andra sidan, det ena behöver inte utesluta det andra.
Det är mycket möjligt att jag hittar ett bra sätt att göra det på
även när jag är i stugan.
I nuläge har jag inga ambitioner då det gäller löpning.
Blir den så blir den. Jag planerar inte i förväg.
Utan jag drar iväg på runda, och improviserar allt eftersom.

Men idag blev det alltså ett väldigt bra sätt att ta sig hem på.
Jag hade 5 kilometer kvar tills jag var i stugan och insåg att jag inte skulle
fixa att ta mig hem.
Benet var ont och helt jävla omöjligt att få att samarbeta.
Jag övervägde att ringa efter föräldrarna och be dem möta upp mig på en väg
i närheten av min runda. Med bil.
Men jag blir alltid förbannad när kroppen krånglar och var inte ett
dugg intresserad av att bryta min runda i förtid.
Så jag provade några löpsteg, och insåg att jag använde benet helt
annorlunda, som funkade fint.
Sagt och gjort, de 4.5 kilometerna som var kvar på rundan sprangs.
Vilket gick bra. Som till och med kändes roligt.
En mycket nöjd jag kunde göra rundan klar.

Jag har känt av benet lite under dagen.
Inte mycket, men tillräckligt för att jag bestämt mig redan nu för hålla
mig till dryga timmesrundan i morgon.
Omän benet känns bra.
Om det är en överansträngning av något suspekt slag har jag ingen lust att
göra den värre.
För jag skulle inte gilla att kanske behöva göra några dagars helt uppehåll.
Därav att morgondagens runda blir en kortare och eventuellt lite försiktigare sådan.

Under rundan igår afton mötte vi även denna skönhet.

Jag är mycket reserverad då det gäller ormar, men samtidigt totalt fascinerad.
Jag såg den på avstånd, jag hade flera meter fram till den när jag insåg
att den svarta lite märkliga grenen på marken inte var någon gren.
Första tanken blev därmed; orm.
Eller rättar sagt; herregud, en orm!

Den låg alltså helt stilla.
Jag kopplade Alice för säkerhets skull.
Hon var dock helt obrydd om den lille som låg på vägen.
Jag hann ändå bli orolig att hon skulle springa fram till den och försöka
leka med den.
Risken hade varit att Alice varit den enda av de två som hade lust att leka.
Hon är lös i skogen och lär möta betydligt fler ormar än vad jag gör.
Så att oroa mig för det, nej det är slöseri med energi.

Det slog mig också att jag förmodligen är i närheten av betydligt fler ormar
än vad jag kan gissa mig till.
Det behövs ingenting för att man ska missa dem.
Det är ju bara när de ligger mitt framför en man ser dem.
Om ens då.
Men i vilket fall, jag stod och iakttog den ett tag, slogs av hur
fin den var, och visste inom mig att om den skulle göra minsta rörelse mot
mig så hade jag utan tvekan lämnat ett paket i mina byxor.
Hehe, japp ungefär så modig är jag när det kommer till ormar.
Fascinerande absolut, bara jag får välja avståndet själv.

(Låt mig inte ens börja med hur jäkla rädd jag skulle bli om jag såg en björn.
Alternativt rent av mötte en björn.
Herregud! Bara tanken är fruktansvärt hemsk.
Vilket gör att jag låter bli att tänka den.
För jag vill kunna njuta av skog och mark.
Samma sak skulle i det närmaste gälla om jag mötte en älg.
På håll har jag inga problem med dem.
Men jag har en stug-grannes berättelse i färskt minne, om gången hon blev jagad
av en arg älg på Sjungande dalen.)

Nåväl, nog om djur och natur.
Det som annars händer i helgen är fest på Casa Hawk.
Redan nu vet jag att i morgon kommer att bli jäkligt kul!
Människor jag verkligen gillar, god mat, god dryck och en massa grym musik!
Mycket att gilla, med andra ord.
Och förberedelserna, de är redan igång.
Jajamän, jag har inlett starkt genom att plocka och färga mina ögonbryn.
Det ni!

Ps, ägglossningstestet visade positivt i morse. Mycket bra.
Den håller planen, vilket är att visa sig mellan dag 1-3 från
min geléaktiga bästa väns ankomst. Och idag är dag 3. Ds.

När något är utöver det vanliga.

”And the wind did howl and the wind did blow”.
Hörrni, bra musik finns det gott om.
Riktigt bra musik finns det också väldigt gott om.
Sedan finns den här musiken som fastnar. Och blir kvar.
Låten här under är en sådan för mig.

Den kom från ingenstans för många, många år sedan och har liksom haft mitt
hjärta allt sedan dess.
Den känns underbart finstämd, lugn och mjuk.
Men lyssna på texten, mina vänner!

Och videon, den är MAGISK!
Nick Cave tillsammans med PJ Harvey.
Båda så annorlunda och så fantastiska.
Tillsammans är de perfekta.

Smaka på citatet av Nick Cave taget ur en intervju i Guardian från 2008:
“Fucking hell! That’s a one-take video. Nothing is rehearsed at all except we sit on this ‘love seat’. We didn’t know each other well, and this thing happens while we’re making the video. There’s a certain awkwardness, and afterwards it’s like, oh…” So you were beginning the relationship in this three-minute video? “Yeah, exactly.”

Jag blir förälskad när jag ser den här videon!
Den mjuka musiken i kontrast till den våldsamma texten.
De mörka intensiva färgerna.
Och sättet de är fångade i varandra.
… jag blir alldeles matt!

Se den, lyssna till den, vem vet kanske kommer du att gilla den!
… och att veta att de inledde sin relation just här… Underbart!
Videon hittar ni här.

Den perfekta rundan blev just ännu mer perfekt.

Jag trodde jag hade hittat den.
Vilket jag i och för sig hade.
Men nu har jag hittat en ännu bättre runda.
Den sannerligen perfekta rundan.
Om man nu inte bara vill vara i skogen, utan göra lite snabbare tider med
asfalt som underlag.

Den är smulans tidskrävande, så den blir inte riktigt möjlig att göra
varje dag, men direkt jag har tid, då lär den få besök av mig.
När jag är i stan alltså.
Är jag i stugan så är det givetvis skog som gäller. Alltid. Punkt.

Har varit nära att hitta den här rundan i drygt två veckors tid nu, men det
var först igår kväll jag till slut spikade den.
Jag har testat mig fram på olika sträckor, och igår blev sammansättningen
helt plötsligt rätt.
Reprisen i morse visade att den är klockren.
Den passar mig perfekt helt enkelt.
Den funkar fint med Alice också. Förmodligen alldeles för lite skog
för hennes tycke givetvis, men tja helger och stuga gör det möjligt
för oss två att vara i skogen uteslutande.

Under den här rundan får jag det jag söker, nämligen:
* Längd. Jag vill ha distans som ökar min kondition.
Den här är perfekt lång, men den längden blir också tidskrävande, och det är
som bekant inte alltid man har drygt två timmar på raken att spendera.

* Variation. Mellan snabb asfaltväg och terräng.
Vilket denna sträcka ger. Det gör att jag kan gå för fullt och även njuta
av skog samt ha Alicen lös under en viss del av sträckan. (Vitbergsdelen.)

* Uppförsbacke. Jag vill ha tyngden uppförsbackar ger.
Det är en klar höjdskillnad mellan Anderstorp/Sunnanå upp till masterna på Vitberget.
En perfekt mix mellan långa sega uppförsbackar till ett par kortare backar där
lutningen ökar markant. Pulsökning hörrni, jävlart säkert.

* Varierande vyer. En perfekt sträcka ska ha variation även för ögonen,
och här bjuds jag på allt från stad till natur.
Det gör att jag inte blir uttråkad.
Går jag i stan kan jag ibland bli smulans uttråkad, i skog händer det aldrig.

En perfekt runda ska alltså vara lång, 10 kilometer minst, ha en kombination av långa uppförsbackar och branta partier, för när jag kommer hem vill jag känna den
där härliga darrande känslan i benen samt ha svetten rinnande längs ryggen.
Jag söker alltså en sträcka där jag får upp farten och som innehåller mycket uppför.
Gärna en del rejält brant nedför också, hehe jojo det känns i låren när det är brant nedför.
Jag vill med andra ord få igång hjärta och lungor rejält.

Idag hade jag en följeslagare med mig i telefon under 1.5 timme av rundan.
Mycket trevligt.
Dock får sällskap mig att justera farten något, för allvarligt, det känns smulans
oartigt för att inte tala om pinsamt att flåsa någon i örat bara för att
jaga en bra tid.
Hehe, dock fick min vän följa med uppför psyket-backen.
Så tja, ett visst flåsande gick helt enkelt inte att undkomma. :)

Den här rundan blir alltså en keeper.
Jag kommer utan tvekan att prioritera den.

Känslan jag vill ha efter en avslutad runda är… mörbultad.
På ett bra sätt alltså.
Jag vill känna i hela kroppen att den använts ordentligt.
Så är det bara. Den känslan får mig att gå igång totalt.

Jag tappade som ni vet helt formen i höstas och i vintras.
När intresset för livet svalnade blev ätande och serietittande
mitt sätt att stoppa huvudet i sanden och liksom leva utan att
behöva leva.
Vilket givetvis gjorde mig väldigt olycklig på det stora hela.
Och jag har varit besluten att ta tillbaka det jag tidigare
tyckte var roligt och spännande med livet.
Min form är en stor och bidragande del i det.
När jag är i form mår jag bättre. Så enkelt är det bara.
Så i februari bestämde jag mig för att jag komma tillbaka
till det som är jag.

Vänta lite, hehe nu var det ju inte så enkelt som att bara ”bestämma” sig för
att motivationen och orken ska dyka upp taggad på förändring.
Hahaha, hell no, sådant är taget från hela-dig-sjäv-tänk-positivit-skiten.
Tro mig, man kan bestämma sig hundra gånger om och falla igenom alla hundra gånger.
Fastän man bestämt sig.
Men i brist på bättre ord så…

Jag bestämde mig alltså.
Och föll ett antal gånger under de veckorna som följde.
Förändringar går aldrig spikrakt. Så enkelt är det.
Det betyder inte att man misslyckats eller tappat fokus.
Det är livet.
Att vissa dagar går saker och ting enkelt och andra dagar känns allt bara jävligt jobbigt.
Låt oss alltid komma ihåg det, så vi inte spöar upp oss själva och tror att just
vi är de som saknar självdiciplin, ork, jävlaranamma eller vad vi nu vill kalla det.
Förändring tar tid, och går inte spikrakt.
Det är bra att minnas.

Mitt matmissbruk tog nämligen klivet till att bli alldeles vansinnigt
i och med att jag alltså ”bestämde” mig för att ta tillbaka min form.
Japp, paniken var total. Och helt plötsligt insåg jag ju att
det inte fanns en chans i helvetet att jag skulle fixa det.
Så jag åt allt jag någonsin kom åt under de första veckorna efter att
jag bestämt mig för att komma i form.
Så småningom lugnade det hela ned sig och jag hade inte samma panik
som veckorna innan.
Ni vet, där ångesten sliter, att man sumpat allt man tidigare jobbat för osv.
Där man känner sig som en fuck-up.
Det var först när skammen lade sig som förändringen kunde börja ske.
När den slutade skrika mig i ansiktet började jag vända mitt matmissbruk
mot tryggare platser.
Jag skämdes absolut fortfarande för hur jag fallit igenom och
liksom ”förstört” det jag jobbat så hårt för under de senaste åren
efter min gastric bypass.
Välmenande och vänliga kommentarer som ”Cicci, förstör bara inte det du
byggt upp nu” skickade mig till avgrunden. Utan att passera gå.
För vad tror ni min största rädsla var, precis, att jag just höll på att
förstöra allt jag lyckats med, och fått så mycket hjälp med att bygga upp.
Skammen på den hörrni. Den blev absolut total!

Men skam gör som bekant ingen lycklig.
Det måste vara den mest fruktansvärda och destruktiva känsla vi människor har.

I vilket fall.
Mat och motion blev viktigt igen.
Samt att jag tog hjälp av en lögn.
Jag skrev nämligen på min ansökan till Sellmer att min vikt var 75 kilo.
Vilket den inte var alls, när jag skrev det vägde jag 81 kilo.
Och visste att jag hade ett antal veckor på mig att komma ner till
75 kilo innan det var dags för besöket på Sellmer.
Så en lögn fick mig att börja röra mig i rätt riktning.
Japp, sån är jag.

I februari skilde 21 kilo mig från den form jag vill ha för att vara i en kropp
jag trivs med.
Rätt kost (för mig), samt motion, skulle föra mig dit.
Samt en tillvaro med minimalt med stress.
Stressen är knepigast att göra något åt, men det finns finfina strategier
även där, som jag fått hjälp med på Kliniken.

Nu har jag kommit en bra bit på väg.
Jag har 8 kilo kvar tills jag når den vikt jag vill ha.
Som den jag hade i somras.
13 är avverkade. Det gör mig glad.
Och redan nu känner mig mig i bra form.
Vikten är en siffra och på inget sätt allt.
Det är en viss typ av mående jag vill ha.
Och det har jag i det närmaste nu.
Eller, jag har det redan nu.
Det jag justerar nu är de 8 kilo jag viktmässigt vill gå ner.

Det är givetvis bara en tidsfråga innan jag är där.

Jag hör att det låter malligt att säga så, men låt mig förtydliga,
det finns inget malligt i de orden.
Jag lägger ner mycket tid och kraft på att motionera och hitta tillbaka
till den form då jag trivdes med mig själv som bäst.
Det gör att det bara handlar om en tidsfråga.
Jag har aldrig tvivlat på att jag ska nå dit.
(När den inledande paniken lagt sig, vill säga.)
Nej herregud, jag har gjort den här formresan tidigare vid ett par tillfällen.
Därför vet jag att jag kommer dit jag siktat.
Helt enkelt för att jag gör det som krävs för att komma dit.
Det finns alltså inget malligt med det.
Det är enkel matematik bara.
Och nej, varje dag är ingen dans på rosor.
Jag tappar absolut motivationen då och då, där jag får ta mig själv i kragen
rejält för att få mig ut.
Att låtsas som något annat vore att inte vara sanningsenlig.
Det är slitigt vissa dagar. Så är det bara.
Men jag tappar inte fokus längre. Utan fokus är lika tydligt omän jag
helt struntar i allt vid tillfällen.
Och det är vad som är viktigt att minnas, att saker och ting inte måste gå
perfekt till för att skapa en förändring.
Omständigheterna behöver inte vara ultimata (hur ofta är de ultimata liksom)
det är vad vi gör i längden och vad vi lägger fokus på som förändras.
I alla fall är det så jag tänker kring just det här med min form-resa.
Det hjälper mig att inte känna mig som en totalt misslyckad jävel de
dagar som jag inte orkar ut och motionera.
Eller om jag har skavsår som gör motion ont. Förr tejpade jag fötterna
ännu lite till och gav mig ut. Nu kan jag, med viss ångest i släptåg
fortfarande tyvärr, faktiskt hoppa över en dag.
Eller vänta, vem ljuger jag för?
Jag får jävulsk ångest om jag hoppar över motion en dag.
Jag sliter fruktansvärt med mig själv när jag inte varit ute en dag.
Jag överlägger med mig själv om hur jag ska kompensera det hela med motion de närmaste dagarna istället.
Vilket gör att jag sällan hoppar över motionsdelen.
Det blir helt enkelt för jobbigt att hantera kompensationstänkandet som formligen
invaderar min hjärna och mina känslor om jag hoppar över en dag.
I nuläge hoppar jag över kanske 1 dag var 14:e dag. Max.
Jag har uppenbarligen mycket att jobba på för att få en lite mer lugn och avslappnad inställning själv.
Hehe, er Degerman borde lyssna på de fantastiska råd jag storsvulet sitter och
svänger mig med här.
Jag tror på orden och innebörden av dem absolut, jag är bara inte riktigt där själv än.
Crap… nåväl. Det kommer. Jag jobbar på det.

Kanske borde jag bli nedslagen av att jag gjort den här resan tidigare och
drivit mig ur form ett antal gånger under mitt liv.
Men nej, jag känner inte riktigt så.
Jag konstaterar att jag lär göra resan så många gånger som det behövs.
Det är slitigt, när skammen är stor sliter det fruktansvärt.
Men när den väl är överkommen, då går det rätt fint.
Ups and downs absolut, där motivationen lyser med sin frånvaro vissa dagar,
men på det hela taget går det hela lugnt till.
Jag vet vart jag ska, målet är tydligt, både vad det gäller
en siffra och vad det gäller ett mående och en ork.

Att jag kommer dit är självklart.
Och kanske kommer mitt liv innebära ett par svängar till med den här
formresan, det är fullt möjligt, men då gör jag det igen.
Och igen.
Så många gånger som det krävs.
Fastän jag kan bli spyless på att aldrig liksom landa och bli kvar någonstans.
Eller så är det nu jag faktiskt kommer att landa.
Där jag känner att jag hör hemma.
Jag tror att det är så den här gången. Kanske faktiskt.

Tidigare har jag inte känt igen mig själv när jag varit smal.
Jag har inte kunnat identifiera mig med min egen spegelbild.
Ni som hängt med här inne har läst mina många förvirrade inlägg om
hur jag inte vet vem jag är när jag ser mig i spegeln.
Det gjorde jag inte på något sätt heller när jag nyss vägde dryga 80 kilo.
Ju mer i form jag blir desto mer känner jag igen mig själv den här gången.

Vikt är en sak. Men låt mig förtydliga mig själv.
(Note to self; lyssna nu för fasen på dig själv här Cicci!)
Måendet mina vänner, är inte en siffra.
(Cicci, kom ihåg det!)
Att må bra är vad jag kommer att sträva efter.
Där kroppen känns stark och uthållig, där jag är pigg och känner mig
intresserad av livet.

Det är den form jag vill leva i, för då mår jag som bäst.

Här nedan ser vi ”Den perfekta rundan”.
Ni med Skelleftekänningar är förmodligen bekanta med områdena.

Jag tror minsann jag avslutar inlägget med en ubersöt smurf.
Gör den inte er afton riktigt glad så säg! Mig gjorde den synnerligen glad idag!

Och där satt jag förvånad med min vän i papperet. Kod genomskinlig gäller.

Igår fick jag ett väldigt bra besked.
Jag behöver inte göra kontraströntgen av äggledarna inför inseminationen.
Jag får komma till Sellmer i Danmark för insemination likafullt.
Väldigt goda nyheter, i och med att det sparar mig ett besök till
Stockholm och en klinik där.
Som visade sig vara väldigt jäkla sjyssta då de meddelande att de
kunde tänka sig att tänja en del regler för att kringgå lagstiftningen
vi har i Sverige.
Jag som är singel kan inte göra den undersökningen i Sverige, eftersom den
är en del av en process som inte är tillgänglig för mig, nämligen insemination.
Helt idiotiskt om du frågar mig, men jag tänker att man då det gäller
lagstiftning givetvis måste dra gränsen någonstans, och just den här gången är den bara inte till min fördel.
Vilket givetvis kommer att förändras, förhoppningsvis inom kort.
Lagändringsförslag finns redan nu, men hur lång tid det kommer att ta innan
en ny lag finns, är givetvis svårt att säga.
Men det är på gång, och kommer utan tvekan att ske.
Lagstiftningen vi har i Sverige var förmodligen väldigt bra och up-to-date
en gång i tiden, men även det som fungerar bra kan passera sitt
bäst-före-datum och bli förlegat.
Tills lagändringen genomförts är det Danmark som gäller.
Sellmer klinik kommer det alltså att ske på.
Jag tyckte om stället direkt. Personalen och lokalerna.
Jag behövde i stort sett bara komma innanför deras dörrar så hade jag bestämt
att det här var rätt ställe för mig.

Planen är att göra första försöket i juni.

Det känns galet spännande. För att inte tala om skrämmande.
Och allt där emellan.
Jag menar, tänk om jag blir gravid?
Haha, det är givetvis målet, men likafullt, det är ju fan hur skrämmande
som helst samtidigt som fantastiskt.
Tänk om det sker redan vid första försöket?
Chansen är inte stor, statistiskt sett är det endast 7 % som blir gravida
vid första försöket då man är 40 år.
Men likafullt, chansen finns. Så är det bara, och jag tänker liksom att någon är
ju de där 7 procenten. Det kan vara jag.
Men jag försöker förbereda mig på att det är långt mer troligt att
det tar fler försök än ett.

Jag förstår givetvis också att det inte finns några garantier för
att jag ska bli gravid oavsett hur många försök jag än gör.

Jag kommer förmodligen att vara satan så rädd veckorna efter inseminationen.
Jag lär bli närmast paranoid då mensen teoretiskt tänkt borde vara på väg.
Ångesten att titta på toapapperet varje gång jag går på toaletten.
Jag menar, fattar ni hur många gånger man går på toa under en dag?
Och ja, jag är helt medveten om att en blödning i det tidiga skedet
inte betyder något. Jag hade det när jag var gravid i höstas. MEN ÄNDÅ!
Blod i det läget, nej tack, mina nerver klarar sig bättre utan.

Och besvikelsen när mensen kommer och bekräftar att jag alltså inte blivit gravid,
hur känns den?
Det går givetvis inte att föreställa sig nu.
Tack och lov.
Jag är glad över att inte ha den blekaste aning om det.

När jag var gravid i höstas visste jag om det fastän graviditets-testen,
jag gjorde två med några dagars mellanrum, visade negativt.
Eller jag visste inte att jag var gravid.
Jag trodde jag var det, men när testen visade negativt så tänkte jag
att jag måste vara sjuk.
Ordet cancer dök faktiskt upp i min totalt icke-hypokondriska hjärna.
För något var så galet med min kropp att något stort måste vara på gång.
Och var det inte ett barn så måste det vara något annat väldigt stort.
Typ cancer.
Så starkt kände jag i min kropp att något väldigt märkligt hände i den.

Med det sagt, det funderar jag på nu också.
Att jag kommer att söka efter min kropps signaler.
Som förra gången var helt omöjliga att missa.
Tänk om de inte visar sig denna gång?
Betyder det att jag inte är gravid då, eller betyder det att min kropp bara
inte signalerar?
Jag är orolig redan nu att jag kommer att tolka kroppens eventuella
icke-signaler som att jag inte blev gravid.
Det kommer för satan att vara tortyr tills jag kan göra ett tillförlitligt
graviditets-test!

Det finns mycket som kommer att kännas omkring det här.

Min geléaktiga vän dök för övrigt upp idag.
Den jag är absolut tokförtjust i. Minns ni?
Cirka en vecka för tidigt och med andra ord helt oväntat.
Jag brukar börja testa för ägglossning på min cykeldag 17 eftersom
jag har rätt lång cykel.
Och då är det alltid negativt ett antal dagar innan min geléaktiga
favorit dyker upp.
Efter att den dykt upp tar det 1-3 dagar innan ägglossningstestet visar positivt.
Just nu befinner jag mig på dag 15 och blev med det sagt väldigt
förvånad när jag torkade mig och papperet fylldes med den geléaktiga finheten.
Det betyder att jag ikväll kommer att börja testa för ägglossning.

Att min cykel är oregelbunden är givetvis inte ultimat.
Det gör all reseplanering inför Danmark mer invecklad.
Jag har av någon anledning bara föreställt mig att jag skjuter min
cykel framåt.
Dagens underbara gelépåhälsning visade att så inte är fallet.
Jag kan bevisligen vara tidig också.
Egentligen borde jag inte har blivit så förvånad.
Min kropp brukar vara tydlig då det gäller ägglossningstajm och var ju så
även denna gång.
Det var bara jag som liksom inte gjorde ekvationen rätt.
Förutom min geléaktiga vän så förändras nämligen sexlusten i samma veva.
Den blir så otroligt mer påtaglig när det är dags för ägglossning.
Vilket den blev redan under gårdagen.
Min kropp börjar i det närmaste brinna.
Den hamnar rakt av i ett jag-vill-ha-massor-med-sex-läge.
Så av den anledningen borde jag inte ha blivit ett dugg förvånad när jag
konstaterade att min geléaktiga bästis dök upp idag.
Är det inte lustigt det här med hur man missar det som är uppenbart,
bara för att en av variablerna inte stämmer, i det här fallet alltså
att det tidsmässigt var för tidigt.
Nåväl, nu är den här och ägglossningstestet borde visa positivt
inom 1-3 dagar.
Spännande tider är här, mina vänner!

Ägglossningstestet visade negativt.
Tack och lov. Då är det fortfarande något som är planenligt.
Först min geléaktiga vän, någon dag senare ska testet visa positivt.
Det är så det ska vara. Och brukar vara för mig.
Ändå blir jag lika glad precis varje gång det fungerar.