Så dök den upp.

Det här inlägget är skrivet under flera dagar.
De första raderna skrevs i lördags.
De sista raderna alldeles nu.
Jag ville sortera lite i tankarna, och i känslorna.
Innan jag delade med mig.

I vilket fall.
Och så hände det.
Det var rött i morgonkisset.
Min oro sedan någon dag tillbaka.

Det tog en sekund eller två att ta in.
Det var som att besvikelsen behövde få ett tag på sig att liksom inse att det
inte blir något barn. Den här gången i alla fall.

Eftersom jag sovit i stugan fanns mamma i krokarna, så jag ropade på henne där
jag satt på toan.
Hon kom in och jag höll upp det röda toapapperet.
Jag sa att jag inte ville prata om det.
Så hon gick ut igen.

Och det är ungefär så det känns idag.

Jag vill inte prata om det.
För jag vet inte riktigt vad jag ska säga.

De senaste dagarna har jag haft en oro i hela mig.
Och igår, midsommarafton, blommade den ut helt. (Slog den till, kanske är bättre ord.)
Jag hade svårt för att fokusera.
Tänkte ”kan det bara bli söndag utan att jag kissar rött, så jag får göra testet.”

Jag kanske borde backa bandet ännu lite till.
De här två veckor efter inseminationen har jag inte skrivit något här inne.
Jag har liksom haft ett konstigt liv.
Första veckan hemma sov jag i princip all min lediga tid.
Jag jobbade. Och jag sov, upp till 15 timmar per dygn.
Jag var bara så jävla trött. I kroppen. I huvudet.
Danmarkssvängen var påfrestande.
Hur många variablar som helst som jag inte kunde kontrollera eller påverka.

Jag stressade därför både innan resan men även under resan.
Att komma fram till Sellmer exakt på utsatt tid var en pärs.
Jag hade velat komma dit åtminstone 10 minuter tidig för att sitta i väntrummet
och ta in allt som pågick.
Men tidsbrist gjorde att jag kom fram exakt när min tid var.

Att jag sedan med (max) 10 sekunder till godo hann med tåget som lämnade
Köpenhamn var det mest stressiga någonsin.
Sedan blev tåget stående efter spåret i 3 timmar och jag var osäker på om
jag ens skulle ta mig till Stockholm.
Det var liksom en hel del stressmoment under en handfull dagar.
Tack och lov att jag hade Anette.

Så när jag väl landade i Skellefteå sov jag i stort sett hela följande vecka.
Jobba. Sova. Inget mer.
Det var först denna vecka jag vaknade till liv.
Jag kände det tydligt, jag vaknade nämligen en morgon utan att känna mig
förlamande trött.
Jag hade intet behov heller att sova dagtid den dagen heller.
Vilket jag gjort alla andra dagar fram tills dess, direkt jag haft ledig tid.
Jag hade liksom sovit ikapp mig samt varvat ned den där morgonen då jag
vaknade utvilad. Skönt.

Men det betydde inte att jag liksom var mig själv under denna vecka.
Haha knappast, jag har mer varit en zombieversion av mig själv.
Men jag började åtminstone vara lite mer av mitt sociala jag.
Träffade lite kompisar, lunchade, såg till att vara lite levande den tid
jag var ledig.

Men så häromdagen. Då det alltså började närma sig den 21:a, och då jag först kunde
göra graviditetstestet, då började jag liksom vandra vilse igen.
Jag började bli väldigt medveten om att jag inte kände några graviditetssymptom.
Ingen större spänning över magen, brösten kändes inte direkt konstiga och jag
var inte tät i näsan.
De symptom jag hade i höstas kände jag inte riktigt av.
Vilket gjorde att jag tänkte att nej, det har inte blivit något.
Fast hoppet fanns absolut kvar.
Jag tänkte att så länge mensen inte kommit fanns det en chans, oavsett om jag kände
några symptom eller inte.
Igår gick jag omkring som i en parallell värld.
Där andra skrev och postade härliga bilder från sina midsommarfiranden var jag liksom
i ett helt annat läge.
Utan att ha någon som helst lust att umgås eller fira.
Åt gott och njöt av det vackra vädret i stugans lugna miljö absolut, men mina tankar
och känslor var någon helt annan stans…

Men tja, morgonens röda i toapapperet tog liksom bort den grejen.
Och samtidigt så kunde jag inte låta bli att tänka att det kanske inte är mensen jag
tittar på.
Kanske är det bara en tidig graviditetsblödning.
(Jag hade en sådan när jag var gravid i höstas. Jag visste inte om att jag var gravid
vid det tillfället för jag hade gjort 2 negativa graviditetstest när blödningen kom,
så jag tänkte att jaha det var bara en konstig menskänsla jag hade. Men blödningen
liknade inte mensen.
Den var för ljus i färgen, den var alldeles för lite i mängden samt att den slutade bara
någon dag efter att den kommit.
Jag testade positivt en vecka senare.
Det testet gjorde jag eftersom min kropp verkligen inte kändes som min egen.)

Så det är vad delar av mig tänker än.
Att det kan vara en sådan blödning.

Men jag kommer att veta säkert under dagen.
För är det mens, ja då kommer den att mörkna lite och öka i mängd avsevärt
under dagen.
Så jag skrev till några av mina vänner i morse, samt till Vickan, vad som hänt
under morgonens kiss.
Och jag skrev orden att ”jag tar för givet att det är mens”.
Det var mitt sätt att inför mig själv visa att jag inte är säker.
Att jag fortfarande hoppades att det inte var mens.
För hade jag varit säker hade jag skrivit ”jag har fått mens”.
Men det kunde jag inte, för någonstans hoppas jag alltså.

Låter jag verklighetsfrånvänd?
Jag vet inte.
Jag antar att det är såhär när man hoppas på något.
Men senare idag kommer jag alltså att veta.
Och är jag osäker, ja då kissar jag givetvis på sticka i morgon bitti.

Fan.
Men det är som det är.
Vissa saker kan man inte kontrollera eller bestämma över.
Det här är en sådan.
Det jag däremot kan kontrollera och bestämma över är vad jag gör härnäst.
Och är det mens, så att graviditet alltså bara är att glömma, ja då lär det
förmodligen ta ett par dagar att smälta det.
Sedan är det bara att ladda om inför hösten och försök nummer två.
Så är det bara.

Sommaren borde rimligtvis gå både fort och vara trevlig.
Det är strax semester, jag jobbar bara två veckor till.
Sedan är det ledig Degerman som gäller!
Vickan kommer hem under 1.5 vecka i slutet av juli. (Kan det bli slutet av juli snart tack!)
Hon och hennes Mark ska gifta sig, här i stugan.
Det ska bli jättekul, och garanterat stressigt också, vilket är bra för då fokuserar jag
på annat än mig själv. Och i väntan på hösten är det en enkel väg ut för att leda iväg
min uppmärksamhet.
Som sagt, jag längtar tills de dyker upp på svensk mark!

Idag vet jag inte vad jag ska ägna mig åt.
Det är galet vackert väder ute. Solen skiner och det är varmt, klart shortsväder,
men jag har ingen lust att vara ute.
Jag känner mig bara trött. Jag vill helst ha helt tyst omkring mig.
Mamma och pappa gick ut för ett tag sedan och det blev så tyst och skönt i stugan.
Mamma kom in igen (hon skulle hämta trasan så hon kunde torka av pollen från möblerna
ute, vilket ledde till att jag blev rasande och bet huvudet av henne.
Jag frågade om det var så jävla mycket begärt att få vara ifred ett tag, att om de
skulle vara utomhus så kunde de väl för fan vara ute, och inte springa inne hela tiden.
Jag kanske inte är i mitt bästa jag idag, tänker jag…
Jag ska säga förlåt till mamma senare.
Eller kanske bita huvudet av henne ett par gånger till.
Vem vet.
Eller så håller jag mig bara ur vägen tills jag har lust att prata om det.
Vilket jag kommer att ha. Så småningom. Bara inte exakt nu, denna lördag jävla förmiddag.

_________________________________________________________________________

Så är det lördagkväll. Klockan är just nu 20.02.
Och det känns bättre.
Mycket bättre.
Nu är jag helt säker på att det är mens jag har.
Blodet slutade nämligen vara försiktigt rött och blev klarrött istället.
Vilket givetvis bara betyder en sak.
Jag kommer likafullt att göra graviditetstestet i morgon bitti.
Jag kan liksom inte hjälpa det.
Jag behöver göra det, fastän jag redan vet vad det kommer att visa eftersom jag
ju har mens just nu.
Men tja, vissa saker behöver man liksom göra för sin egen skull, som inte är
logiska eller på något vis vettiga, så är det bara.

Jag har hållit sams med min omgivning i eftermiddag.
Hållit mig för mig själv, men även umgåtts en del.
Det har gått fint.
Mamma har kvar sitt huvud och hon har inga blåmärken. Gott.
Jag har inte bett om ursäkt för morgonens urladdning men jag ska göra det i kväll.
Jag har fortfarande inte pratat med henne om det här.
Ja sånär som på att hon i och med det röda toapapperet i morse fick veta vad
som hänt, där jag snabbt som fan sa att jag inte ville prata överhuvudtaget alltså.
När mina tankar blir för många i huvudet vill jag inte prata alls, förrän jag fått
någon typ av rätsida på dem.
Vilket jag har nu. Så jag kommer att säga förlåt till henne samt prata med henne om
vad jag tänker och känner just nu.
Kanske.

Saken är som sådan att jag haft en härlig dag idag.
Så, i soffan läsandes bok har jag spenderat dagen.
Samt varit på stranden ihop med Alice, som älskar att bada.
Hon ledsnar verkligen ALDRIG på att hämta bollar jag slänger ut i vattnet.
Avnjutit en god middag bestående av grillat kött samt grillade grönsaker.
Mejlat och sms:at med goda vänner har jag gjort under dagen och kvällen också.
Jag har liksom landat.
Jag accepterat att det är mens jag har.
Och jag har gjort saker jag tycker om att göra.
Saker som gör det enklare att hitta en ljusare känsla.
Jag har ingen aning om hur jag kommer att känna mig i morgon, men just i kväll mår jag
mycket bra.
Vilket känns skönt.
För det blir så långt mycket enklare att sätta fokus rätt igen då det gäller det här med min
önskan att bli mamma. I höst, förmodligen i september, är det förhoppningsvis läge för ett
nytt försök.
Och endast en sommar med en hel del härligheter ligger framför mig som transportsträcka.
Vilket minsann inte är dumt.
Nu återgår jag till min lördagskväll i soffan. Vi hörs i morgon förmiddag.
Då ser jag om mitt humör fortfarande känns positivt eller om allvaret tagit tag i mig igen.
Och ni får läsa dessa rader och läsa om den här resan.

_____________________________________________________________________________

Söndag afton är det nu, närmare bestämt 21.48. (Är det afton eller kväll då förresten, jag
lutar åt att kalla det kväll vid den tiden.)
I vilket fall.
Idag har jag känt mig bra. Känslan från igår afton fortsatte idag.
Morgonen kändes… bra?
Jag Skypade ett bra tag med Vickan, och vi pratade igenom situationen.
Vi pratade igenom det här med att fantastiska liv inte står och faller med huruvida man
är biologisk förälder.
Vilket jag behövde höra just i dessa dagar, då tanken om att jag kanske inte
kommer att bli mamma någonsin, är väldigt närvarande.
Och tanken om att mitt liv i sådana fall bara skulle vara ett halvt sådant, där jag
liksom går miste om den högsta kärleken i världen, det som gör livet komplett, den känns
av hyfsat uppenbara skäl inte speciellt trevlig.
Min syster hade dock ett väldigt avslappnat sätt att det hela på, och förmedlade
det finfint till mig.
Vilket gjorde att jag inte längre dog en smula då känslan av tanken kom ikapp mig, den att
jag kanske aldrig kommer att bli biologisk mamma.

Eftermiddagen spenderade jag i solen ihop med familjen lekandes med Alice.
Samt med att sova.
När jag blir känslosam av olika anledningar så ökar mitt behov av att sova markant.

Tanken var att åka tillbaka till stan i afton.
Men jag insåg att jag lika gärna kunde stanna i stugan då jag inte har någon bokning
förrän klockan 10.00 i morgon.
Skönt att stanna kvar i stugan.
Särskilt när mamma och pappa åkte till stan för att spendera natten där.
Då blev det helt plötsligt tyst och lugnt här. Bara Alicen och jag.
Njutbart.

Däremot har det lett till att jag inte kunnat göra ett graviditetstest.
Som jag skrev tidigare, jag har mens, men jag måste likafullt göra ett test.
För min egen skull.
Det är bara så.
Ett avslut. På det första inseminationsförsöket.
Jag var helt säker på att jag hade packat med mig testet till stugan, men så var inte fallet.
Därför får jag helt enkelt vänta tills jag kommer hem till stan i morgon bitti.
Vilket går fint det med.
Idag kände jag inte samma behov av att testa kisset exakt nu.
Jag väntar utan någon som helst ångest eller märkliga tankar om det tills i morgon.

Så på det hela känns läget okej.
Jag hade givetvis önskat något helt annat för mig själv.
Men tja, fortfarande, vissa saker bestämmer man inte själv över.
Det kommer fler tillfällen.
Som kan resultera i något. Som även kan resultera i ingenting.
Märklig resa det här.
Är det här verkligen mitt liv?

Nåväl, sittandes i stugan med solen som går ner över spegelblank sjö känns väldigt fint.

Med de orden önskar jag oss alla en god avslutning på helgen.

___________________________________________________________

Så nu är det tisdag.
Igår, måndag, skrev jag inte en endaste rad, med andra ord.

I vilket fall. i går gjorde jag graviditetstestet, det jag av någon anledning behövde göra.
Det visade mycket riktigt negativt.
Jag kände inte mycket kring det.
Kanske därför jag inte skrev om det igår.
Jag hade redan greppat att något barn blir det inte den här vändan.
Idag tisdag är jag helt okej med det.
Det gör mig inte ledsen, det gör mig inte arg, det ger mig egentligen inte speciellt
många känslor alls. Längre.
Jag tror jag bearbetat dem under helgen.
Som jag skrev tidigare, redan innan mensen kom hade jag inga större graviditetssymptom,
vilket ju gjorde mig någorlunda förberedd. Så när mensen dök upp, ja då bekräftade den
mest vad jag redan hade på känn.
Jag blev ändå väldigt ledsen och besviken då. Absolut.
Men tja det är som det är, och när jag nu alltså fått några dagar på mig så är jag på
banan igen.
Jag sitter inte fast i något ledset eller besviket, det är mer en irritation typ
”fan, jävla skit, jaha, nåväl”.
Jag fokuserar framåt.
Ett försök till. Kanske i september. Om planen fungerar.

Det gäller att se framåt, det är alternativet.
Sommar och semester strax. Fyllt med trevligheter.
Barnförsök till hösten.
Låter helt okej. Faktiskt!

Med det avslutar jag detta flera-dagars-inlägg, med en bra och fin känsla i kroppen.
God natt.

På väg hem.

Jahapp hörrni.
Nu sitter jag lugnt tillbakalutad på ett av nattågen hem till Skellefteå.
Inget förutom att slappa går att göra.
Vilket för mig innebär att, som synes, blogga, lyssna på musik samt ha kontakt med vänner och familj.
Det finns inget annat att göra helt enkelt.
Vilket är bra. Väldigt bra, till och med.
Uppdrag nedvarvning, om man så vill.

Jag har för övrigt ändrat min åsikt om att resa med tåg.
Förr var det en sista utväg. En plan B, en nödlösning, ifall flyg inte gick eller var för dyrt.
Tåg var inte riktigt ett alternativ förrän då.
Numera är det fullt möjligt att det har blivit ett.
(Det till trots att det krånglade rejält igår då vi stod stilla i 3 timmar utan tillstymmelse till i formation förutom att obehöriga setts på spåren.)

I vilket fall, inseminationen då? Jag gissar att ni kanske vill läsa om den.

Den blev av.
DEN BLEV AV!

Jajamän hörrni, er Cicci fick klartecken.
Ultraljudet som gjordes visade att livmoderns väggar såg fina ut, och var i helt efterfrågat läge.
Tack och lov!
Själva proceduren gick väldigt fort och var smärtfri.
Vad som görs är att föra in spermier direkt i livmodern med en lång nål.
Vilket inte kändes ett dugg, trots att nålen såg lika vass som lång ut.
Det enda som kändes, men som fortfarande inte kom i närheten av att vara smärtsamt var att man vidgar slidan en del, kanske för att komma åt livmodern, gissar jag.
Men tja, slidor är som bekant elastiska saker så det gick finfint.
Det tog ca 2 minuter allt som allt att vidga slidan samt föra spermierna på rätt plats.
Sedan fick jag ligga och vila ett tag.
Livmodern kan nämligen krampa en del eftersom något varit in i den och ”irriterat” den.
Jag kände mig spänd i magen, liksom ett tryck, hela gårdagen. Även antydan till det idag.
Det känns som när jag var gravid i höstas.
Men vad det handlar om är gissningsvis att livmodern alltså fortfarande är smulans retad.
Man får heller inte bada på 3 dagar eftersom risken för ökad infektion finns då man alltså varit in i livmodern.

Bemötandet på Sellmer Klinik var väldigt bra.
Det tyckte jag redan förra gången jag var där för det inledande samtalet.
Personalen är mycket trevlig. Dock lite svår att förstå. Ni vet, det här med det danska språket och jag alltså…
Engelska funkade dock klockrent som konversationssätt igår.

Kliniken liknar heller inte BVC eller gyn. På inget sätt.
Den har fina och varma färger, hela stämningen är annorlunda än vad landstingets lokaler bjuder på.
Har inte varit på någon privatklinik i Sverige, men jag gissar att de liknar Sellmer.
Den är liksom mer designad för typ ehhh… kvinnor?
Jag gillar helt enkelt Sellmer.
Jag kände mig både varmt och vänligt mottagen.

Att jag, klar på Sellmer, och på Köpenhamns tågstation stressade mer än jag någonsin gjort de senaste åren är en historia för sig.

5 minuter innan tåget till Stockholm skulle avgå bokade och köpte jag resan.
Jag hade det att chansa på, eller måsta spendera natten i Köpenhamn.
Så jag chansade, med väldigt få minuter kvar.
Väl bokat sprang jag genom tågstationen som är stor, hittade inte mitt spår, stressen var TOTAL!
Jag skrek springandes till kvinnan i reseinfoluckan att jag missar mitt tåg just nu! Vart ska jag?
Hon svarade i samma sekund som jag slängde fram min biljett, hon sa spårnumret och visade med handen åt vilket håll det låg.
Jag ropade; tack, du är bäst, över axeln när jag sprang vidare.
Jag hittade tåget, slängde mig ner på ett säte och lämnade perrongen 20 sekunder senare. Kanske till och med bara 10 sekunder senare.
Det tog en halvtimme att varva ned till ens en hanterbar stressnivå, kan jag meddela.
Jag var liksom paralyserad av stress där jag satt.
Hade jag missat tåget hade jag förlorat 1500 i pengar, samt måstat övernatta i Köpenhamn.
Jag hade ingen lust på något av dem.
Det var alltså väldigt viktigt för mig att komma med det tåget… men stressnivån mina vänner…

När paniken och stressen mildrats blev jag väldigt rädd att det skulle påverka min insemination.
Men tja, när spermierna väl är i livmodern hoppas jag att biologin är tillräckligt stark för att klara det stresspåslaget. Men rädd som fan blev jag likafullt.
Sedan blev tåget för övrigt stående i Lund i 3 timmar innan vi kom vidare.
Vilket inte var någon höjdare, men jämfört med stressen och gatloppet på Köpenhamns tågstationen var den förseningen likafullt mer som en semester.
Det betydde att jag dök upp i Stockholm mitt i natten, där Anette hämtade mig.
Visst har jag sagt att jag verkligen har världens bästa vänner?
Så otroligt tacksamt att få tillbringa natten hemma hos dem, sova ikapp de senaste dagarnas sömnlöshet och stress i lugn och ro.
Ägna idag åt att slappa på i största allmänhet.
Och även spendera eftermiddagen ihop med Anette liggandes i var sin soffa softandes ihop.

Dygnen sedan torsdag då min geléaktiga vän dök upp har varit intensiva, minst sagt.
Inte konstigt att denna långa tågresa hem känns mer avkopplande än vad tågresor någonsin gjort tidigare.
Jag kommer att fixa en sömnlös natt här fint.
Jag tillbringar den gärna lyssnandes på musik.
I lugn och ro.

Så med det sagt.
Det känns märkligt.
Allt detta känns märkligt.
Jag, er Cicci, inseminerad!
Hur fasen hamnade jag här? :)

Kanske är jag gravid strax.
Kanske inte.
Den 21:a juni kan jag göra ett graviditetstest.
Visar det negativt kan jag med fördel göra om det de följande 2 dagarna.
Visar det inte positivt då, ja då har det inte tagit.
Däremot räknar jag med att veta redan innan.
Om min kropp är lika informativ som i höstas.
Då kände jag det så tydligt, att något var på gång med min kropp.
Det betyder att jag lär känna sådana symptomer denna gång också, om graviditet är fallet.
Och uteblivna sådana kommer att berätta att jag inte blev gravid innan jag ens tagit testet.
Tänker jag mig.
Men oavsett symptom eller inte kommer hoppet att finnas den 21:a då jag alltså kan göra graviditetstestet. Så är det bara.

Ja ni, vad ska jag säga?
Jag blir faktiskt själv lite överväldigad av allt som pågår just nu.

Varmt tack till er som hört av sig och önskat mig lycka till.
Ni är sannerligen fantastiska!
TACK!

När läget övergår till att bli skarpt. På riktigt.

Ägglossningstestet visade positivt igår morse.
På dag 2 efter min geléaktiga väns ankomst.
Må vara att min ägglossning i sig inte längre är regelbunden, men händelseförloppet då den geléaktiga flytning väl dyker upp är däremot pålitligt.
Vilket är väldigt tacksamt en sådan här gång då jag ska befinna mig i Köpenhamn dagen efter att ägglossningsstickan visat plus.
Nu fick jag plusbeskedet halvvägs på min resa, precis som jag hoppats på, nämligen befinnandes en bit från Stockholm i Anettes och Kristians mysiga sommarstuga. Vilket utlöste smärre panik i allt det braiga med beskedet.

Gjorde först ett test, för att också dubbelkolla med ett andra test.
Pratade modell osammanhängande med Anette med testet liggandes mellan oss i väntan på att resultatet skulle visa sig på displayen.
Både hon och jag visste förvisso vad det skulle visa, eftersom vi redan sett resultatet på första provstickan. Men ändå. Ett andra test var ett måste.
När saken var avgjord började jag vanka.
Jag reste mig upp, min kropp kunde inte sitta stilla, jag behöver göra mig av med energin som liksom okontrollerat forsade.
Fram och tillbaka började jag nöta på deras mattor, pratandes lika osammanhängande som mina tankar kändes ostrukturerad.

Anette styrde upp och ordnade så att resan till Köpenhamn bokades, vilket var tur för jag kände mig alldeles för spretig och ofokuserad för att fixa det.
Ett kort tag efter att teststickan visat vart jag skulle befinna mig idag var både resa och tid på kliniken ordnade.
Vilket kändes otroligt skönt, för då kunde jag släppa den biten och bara följa med i min hjärnas försök att greppa allt som händer dessa dagar, liksom alla känslor kring det här.

Klockan 14.00 idag är vad som gäller.
Om min kropp är i efterfrågat läge angående livmoderväggar och slemstatus (typ) promenerar jag från kliniken 30 minuter senare med spermier i min kropp.

Är min kropp däremot inte i fas blir jag kvar i Köpenhamn någon dag till i förhoppning att min kropp ska komma i rätt läge.

Just nu sitter jag på tåget till Köpenhamn alltså.
4 timmar tar resan. Vilket är perfekt.
Jag får all tid jag behöver för att förbereda mig.
Jag kände mig helt fokuserad och lugn när jag steg upp i morse. Jag har landat fint. Och sista delen nu innan jag är i Köpenhamn kommer jag att använda till att ta det lugnt.
Rammstein högt i lurarna skapar mig en helt egen och privat bubbla.
Jag är okej med att i nuläge inte veta om jag kan lämna Köpenhamn i eftermiddag.
Min förhoppning är att bli klar i eftermiddag givetvis. För att åka tillbaka till Stockholm i afton för att ta nattåget hem till Skellefteå.
Men det vet jag alltså inget om förrän i eftermiddag.
Jag har även så väl ordnat för mig att jag har sovplats hos Anette och Kristian i Stockholm om det skulle visa sig bli aktuellt. Mycket tacksamt!

Jag hade för övrigt väldigt härliga 24 timmar jag spenderade med mina vänner.
Jag anlände precis 9.07 lördag morgon i Katrineholm.

Vi gjorde lite ärenden som innefattade bland annat plantor och choklad.
Sedan bar det av till stugan.
Där det, efter att jag kissat på sticka, alltså stod klart att jag skulle resa vidare redan följande morgon.

När allt var bokat och klart kände jag hur otrolig trött jag var.
Nattåg är nämligen knepiga saker att sova på, vilket gjorde att jag uppskattningsvis gjorde mig 2.5 timmar av dålig sömn natten till lördag.
Sov som bäst vid 4 på morgonen då 3 killar klev på och festade resten av resan till Stockholm inför deras utlandsresa.
Glada var de förvisso och verkade trevliga, men ni vet ju sedan tidigare hur jag känner inför killar/män.
Och nu blev jag tvungen att ha 3 helt okända av dessa alldeles för nära mig.
Tack och lov att jag var så trött, annars hade paniken förmodligen gjort resten av resan till ett helvete.
Nu fixade jag dessa timmar hyfsat.
Dock väldigt väl medveten om deras rörelser och hur alldeles för nära de satt mig.
Jag svettades som ett svin.
Men det fanns ingen annan stans att sitta så jag var tvungen att sitta kvar på min plats.
Det var som att springa ett maraton.
Att de partajade inför sin kommande utlandsresa gjorde mig ännu mer medveten.
Berusade människor är nämligen oförutsägbara på ett sätt nyktra människor som regel inte är.
Men de betedde bra så jag försökte andas lugnt och slappna av så gott det gick.
Jag kan däremot tryggt påstå att ingen i vår vagn sov något mer den natten.
Partyglada killar det där. :)
Det gjorde mig förvisso ingenting att de festade den tiden.
Det var ju liksom inte så att jag hade någon kvalitetssömn på gång hur som helst.
Jag var mest glad att jag faktiskt fixade att ha dem så alldeles för nära mig.

Med det sagt, jag gick och la mig väl Köpenhamnsbokad och inkvarterad i sommarstugan.
Somnade omedelbart.

Eftermiddagen och kvällen spenderade vi med ett besök på gulligt fik i närheten av stugan, en promenad i underskön natur, ätandes god mat, konsumerandes choklad och pratandes.
Vi hängde med varandra. Avslappnat och med inget som helst tak på våra samtal.
Det är sköna människor de här två:ern, och deras stuga blev dessa 24 timmar min.
Deras varma och välkomnande vänskap blev min.
Jag hade så gärna vetat stanna längre, men min ägglossning väntar inte på saker som önskemål om längre kompishäng.
Jag vet sedan tidigare att Anette är strukturerad.
På det sätt som tilltalar mig, på det sätt som i många och mycket påminner om mig själv.
Vilket i kombination med hennes lugn underlättade precis allt, då min hjärna helt i sedvanlig ordning har en tendens att sluta fungera normalt då jag når en viss typ av stress.
Som den där jag alltså satt och stirrade på provstickans resultat.

Vi softade hela eftermiddagen och hela kvällen.
Vilket gjorde att jag kände mig lugn och landad i morse.
Jag steg upp tidigare än behövligt bara för att i lugn och ro kolla över min packning samt att ha gott om tid att sitta skönt tillbakalutad i en fåtölj och lyssna på Rammstein.
(Jag undrar vad grejen med Rammstein är förresten. Jag inser att jag lyssnar på dem direkt jag känner mig orolig och vill fokusera. Och deras musik fungerar klockrent för ändamålet. Varje gång.)

Det här en väldigt annorlunda resa i mitt liv.
Konstaterar jag när jag nu sitter på tåget till Köpenhamn, för att genomgå en insemination.
Jag har fasen svårt att greppa det själv.

Chokladpreppad Degerman på resande fot.

Sådär ja.
Nu sitter jag på tåget mot södern.
Jag anländer för upphämtning i Katrineholm i morgon 9.07. Om tidtabellen hålls, kanske för säkerhets skull bör tilläggas. Det är SJ vi pratar om, vilket gör att det är väldigt bra att vara smulans open minded då det gäller att tidtabeller kan komma att förändras.

Det var inte helt givet att jag skulle åka.
Gårkvällens inlägg till trots.
I morse när jag bokat resan fick jag våldsam ångest.
Redan innan i morse dök ångesten förresten upp, för att vara mer sanningsenlig.
Eller vänta, redan när min geléaktig bästa vän dök upp kom ångesten.
För att vara helt sanningsenlig.
Jag åt mig igenom igår. Det går att konsumera riktigt stora mängder choklad när man sätter den sidan till.
Vilket jag gjorde. Choklad i en mängd olika varianter åt jag mig igenom. Och såg serier.
Klockan var närmare 03.30 innan jag ens var i närheten av att kunna sova.
I morse bokade jag resan, baserat på att ägglossningstestet visade negativt.
Vilket var en lättnad.

För det betyder att jag i lugn och ro kommer att hänga med Anette och Kristian hela lördagen.
Inget Köpenhamn förrän tidigast söndag. Beroende på när ägglossningstest visar plus. Vilket jag hoppas det ska göra under helgen. Helst söndag morgon men gärna även lördag morgon.
Inseminationen görs nämligen dagen efter man plussat ägglossningstestet.
1-3 dagar efter min geléaktig fining dykt upp brukar alltså ovan nämnda test visa positivt.
Med betoning på dag 2 eller 3.
Jag hoppas det ska gälla även denna cykelomgång.

Likafullt blev jag liksom ställd.
Jag drabbades igår, men framförallt idag, av en kraftig kalla-föttersläng.
Helt plötsligt började jag undra om jag verkligen vill bli mamma. Om inseminationsförsöket skulle lyckas alltså.
Är jag redo? Vill jag ens? Fixar jag det, jag som inte kan något alls om barn? Och jag blir ensam förälder till ett potentiellt barn. Och när mina egna föräldrar gått bort, när mamna gått bort, då är jag ju helt själv. Hur fan ska det gå?
Runt, runt, runt och runt igen har tankarna stormat under dagen.
I det närmaste utan avbrott.
Det var först när tåget rullade ut från perrongen som jag insåg att jag trots allt inte skulle blåsa av alltihop.
Fram till dess var jag inte säker.
Jag sa om och om igen till mamma under eftermiddagen att jag inte ville fara. Att jag ändrat mig.
Att jag ju för fan inte vet om jag är redo.
Jag lever så okomplicerat nu, liksom helt utan ansvar för någon annan än Alice och mig själv. Hur ska jag fixa ett barn? Själv!
Jag sa att jag ju omöjligt kan vara redo eftersom jag ens funderar i de banorna.
De kalla fötterna fick mig att avboka hela alltihopet en sisådär 30 gånger om.

Det känns bättre nu.
Min förvirring kändes bättre efter att jag sorterat med mamma och Erika.
Samt fått bekräftat av Anette att vi kommer att åka förbi ett ICA Maxi i morgon (förvisso i helt andra ärenden), men som likafullt ger mig finfina möjligheter att handla på mig choklad i bedövningssyfte.
Sunt? Förmodligen inte.
Logiskt? Givetvis.
Jag vill ha något som tar udden av paniken och ångesten.
Choklad i kombination av makarna Solstråle sällskap kommer att göra susen.
Vilket gör att när jag väl åker till Köpenhamn är jag landad på ett helt annat sätt än just nu.
Landad och fokuserad, precis så vill jag vara inför inseminationen.

Känslomässigt det här hörrni.
I morgon fortsätter resan.
Med mig parkerad hos goda vänner.

Först ska jag dock fixa en natt på tåg.

I vilket fall, jag avslutar detta inlägg med en teoretisk vetskap som jag tidigare idag uppgraderade till en praktisk kunskap.
Nämligen den mindre lyckade kombinationen av blöta händer och en vas av glas.
Den slant, höll på att överleva men dog likafullt samtidigt som jag fortfarande hade greppet om delar av den med min ena hand.
Lärdom; går din pryttel att ersätta med en liknande i plast, gör det.
Redan innan glas-versionen gått sönder.

När det närmar sig. Kod genomskinlig gäller.

Så är det dags.
Min geléaktiga vän dök upp i eftermiddags.
Ungefär en vecka tidig. Men inte oväntad. Egentligen.
Den omisskännliga ökningen av sexlust när ägglossning är på g har inte gått
att ta miste på. Den här gången heller.
Så tidig ja. Oväntad nej.

Jag hade just lagt på luren efter ett kul samtal med min vän Anette.
Vi hade putsat lite på planen att jag kommer ner till henne och Kristian inför
Danmarksresan, och där inväntar den efterlängtade ägglossningen i lugn och ro.
Det sista vi sa till varandra var att vi skulle höras efter helgen,
och därmed göra klart detaljerna inför mitt uppdykande i huvudstaden planerad
till i mitten av nästa vecka.

5 minuter efter avslutat samtal skickade jag den här bilden till henne.
(Det kändes som en självklarhet. :) Jag gillar att jag har luttrade vänner…)
Och meddelade att jag dyker upp redan på lördag.
Ni som hängt med ett tag kanske minns vad denna geléhärlighet betyder.

(Meddelandet innehöll också en utläggning om hur min panik just uppgraderats till en
sådan som får mig att vilja dricka 40-procentiga drycker i mängder.)
Hon är ju en skön jäkel, så hon ringde upp och konstaterade att Kristian gjort ett
väldigt bra val som köpt extra mycket kött just denna helg.
Eftersom det visar sig att vi träffas redan i helgen och därför kommer att få chansen
att grilla och umgås i deras mysiga sommarstuga.

Nu när eftermiddagen övergått till kväll har paniken lagt sig.
I morgon är det skarpt läge. I det avseende att jag lämnar stan för ett tag.
Jag vet inte för hur länge eftersom allt hänger på när jag får ägglossning.
Och hur jag ser ut i livmodern när jag väl har ägglossning.
Jajamän, det räcker nämligen inte med att ha ägglossning.
Utan väl på Sellmer Klinik kommer man att titta på min livmoders väggar.
De ska nämligen vara i ett visst läge.
Jag förstod övergripande vad det handlar om, men skulle jag försöka formulera det
här skulle jag låta som jag inte greppat just något.
Jag gör ett litet försök, funkar inte det får vi alla ha förtröstan
i att jag åtminstone själv anser mig ha förstått delar av det hela. ;)

Man söker en viss struktur på livmoderns väggar, en viss slemmighet också.
(Herregud, jag låter verkligen helt sinnessjuk här, men det är ungefär vad
det handlar om, förutom att hon på Kliniken sa det med betydligt vettigare ord.)
Det är galet mycket som ska klaffa för att det ska bli ett barn nio månader senare.
Ju mer jag läser om hur barn bli till så inser jag att barn sannerligen är mirakel.
Och inte endast för att de är sina föräldrars absoluta livs kärlekar,
utan rent för den biologiska biten, vars komplexitet sannerligen inte går av för hackor.
Så mirakel, absolut!
Ägget måste inte bara bli befruktat, det måste också fastna i livmoderväggen.
Annars inget barn.
På kliniken inväntas alltså läget då min kropp är som mest mottaglig för att få alla
dessa moment att stämma.

När min geléaktiga vän dyker upp brukar det vara mellan 1-3 dagar innan
ägglossningstestet visar positivt.
Jag åker till södern i förhoppning att min kropp ska fungera så även denna gång.
Gör den inte det, tja då har jag fått en trevlig helg med riktigt roliga människor.
Inte orsaken till min resa, men sannerligen en mycket trevligt pluseffekt som
jag ser fram emot. ;)
Mitt mål med resan är givetvis att bli mamma om nio månader.
Utan tvekan.
Jag vet att det inte går så enkelt givetvis.
Men målet är tydligt.
Om det lyckas den här första gången vet jag om några veckor.

Jag tar nattåget ner till södern i morgon kväll.
Beroende på vad ägglossningstestet visar i morgon bitti avgörs om jag bokar mig direkt
till Köpenhamn eller om jag tar Norrköping och vännernas stuga direkt.
Ni som känner mig privat vet att jag tycker om att planera och ha koll på saker och ting.
Här är det synnerligen mycket jag inte kan ha kontroll över.
Jag har förlikat mig vid tanken, men kommer aldrig att gilla det.
Jag kommer att resa själv.
Planen var från början att min vän Mona skulle åka med mig.
Hon åkte med mig när jag i våras kollade in kliniken. Vilket var mycket tacksamt.
Hon kan Köpenhamn väldigt bra, samt att hon både förstår och pratar
det där språket som jag för mitt liv inte greppar.
Samt att det var väldigt kul att få chansen att hänga med henne i några dagar.
Hon fick vara en massa saker den resan. Vän, moraliskt stöd, extra öron och guide.
Vi har dock kommit fram till att vi åker båda två nästa gång istället.
Det passar livsmässigt bättre än att åka båda nu.
(Och ja, rent statistiskt är det risken överhängande, läs förkrossande, i favör till
att det blir fler försök. Endast 7 % blir gravida vid första inseminationsförsöket
när man är 40 år. Det går inte blunda för den siffran.
Men jag tänker likafullt, att jag kan vara en av de som är 7-procentarna i statistiken. Faktiskt.)
I vilket fall, blir det fler försök i höst kommer min vän att ha hunnit
flytta hem till Laholm från Norge.
Och Laholm ligger närmare Köpenhamn än vad Skellefteå ligger Umeå.
Vilket är ultimat.

Det är egentligen helt sjukt hur bra vänner jag har.
Det är omöjligt att inte påminnas om det när jag tänker på hela den här perioden.
På hela den här cirkusen som för tillfället är mitt liv.
Jag har dem med mig hela vägen.
I olika skeden av resan, i olika skepnader.
Med en kärlek för mig.
Jag kan liksom inte förstå hur det är möjligt.
Jag har funderat över det i många år, och aldrig kommit fram till något vettigt.
De tycker om mig. På samma sätt som jag tycker om dem.
Är det så vänskap är?
Den innerliga, den tillåtande, den kravlösa, den varma, den ömsesidiga?
Som välkomnar mig med öppna armar när jag behöver någonstans att bo, som följer
med mig mig till Köpenhamn, som pratar med mig i telefon, som möter mig
för lunch, som promenerar med mig, som låter mig vara en i familjen.
Som skrattar, gråter, lyssnar och gör galna saker ihop med mig.
Vi är alltid på varandra sida. Så enkelt är det bara.
Jag har inte behövt fråga en enda gång, mina vänner har varit före mig hela
vägen gällandes den här galna cirkusen som inleddes i höstas.
Jag chockas nästa. Eller vänta, jag chockas. Punkt.
Mina vänner.
Jag har sagt det förut, och jag vill verkligen säga det igen.
Det är riktigt grymma människor jag har omkring mig.
De bästa någonsin faktiskt.
Samt en hel del riktigt jäkla fina människor utanför kretsen av mina
närmaste vänner, som på alla tänkbara och otänkbara roliga och underfundiga
sätt berikar mitt liv.

Så denna helg lämnar jag alltså staden på lite obestämd tid.
Jag ser fram emot att få stifta bekantskap med ett gäng riktigt prima spermier i Danmark. Håll för tusan tummarna för er Cicci är ni snälla!
Samt spendera kvalitetstid med vänner.
Jag hoppas det sista av oron jag känner kommer att lägga sig under tågresan ner.
Den är som bekant lång och det finns gott om tid att lyssna på bra musik samt
känna in den kommande situationen.
Gott om tid att varva ned, fokusera och göra sig redo. Tänker jag. Hoppas jag.