Semester.

Tack. Verkligen, tack!
För alla hälsningar. Mejl, sms och samtal.
Ni är sannerligen varma och fantastiska.

Det här är konstiga tider.
Jag har fortfarande svårt att greppa allt.

Pappa har fått komma hem idag. Han mår bra tycker han.
Han ser glad ut, tycker jag.
Han är trött. Men det är ju helt okej med tanke på allt som pågår just nu.
Allt från det roliga med att Vickan och Mark är hemma, bröllop och andra
festligheter som gått av stapeln, samt kollapsen i lördags.
Jag förstår varför han känner sig trött.
För jag känner mig trött också.

Jag kom på mig själv idag med att iaktta honom.
Och jag kände inte längre det arga jag annars ofta känner när han är i
min närhet.
När jag såg honom sitta i soffan kände jag mig helt plötsligt rädd om honom.
Jag fick lust att fråga honom om han hade det bra där han satt, om han ville
ha ett glas vatten eller bara vad han tyckte om maten vi just ätit.
Men jag gjorde inget av det. Inte än.
Det känns så ovant att ens tänka varma och omtänksamma tankar om honom.
Så jag fick mig inte för att fråga just någonting.
Eller jo, jag frågade hur han kände sig. Han svarade att han kände sig bra.
Jag log tillbaka… vilket jag inte kan minnas senast jag gjorde då det gäller honom.

Jag har varit så arg av så många anledningar
De anledningarna har inte försvunnit. Men jag är liksom inte arg längre.
Det som har varit har varit. Vissa saker kommer alltid att vara pågående.
Men tja, det är som det är.
Kanske är det fullt möjligt att ta vår relation från och med här.
Från och med där jag trodde att jag skulle måsta leva resten
av mitt liv utan honom.
Och inse att jag inte var redo för det alls.
Jag tror vi kan ha en vettig relation utan att vi lagar något.
Det är fullt möjligt att vi kanske alltid kommer att ha en komplicerad
relation, men från och med döden härom dagen förändrades jag.
Det jag känner för honom förändrades.
Det arga är inte lika argt. Det besvikna är inte lika besviket.
Jag tror det är mycket nära att jag faktiskt börjar ställa omtänksamma frågor
till min pappa.
Vem hade anat att livet, som i det här fallet var döden, skulle ta mig dit?

Man vet inte riktigt än vad som hände honom, men klart är att en pacemaker
kommer att opereras in.
Det känns bra att veta, för den kommer att ta över om kollapsen upprepas.

Vickan och Mark åker vidare i morgon bitti. Så ikväll åt vi gott och umgicks.
Det brukar i vanliga fall vara väldigt sorgligt såhär just innan de åker.
Men egentligen inte den här gången, för de kommer tillbaka redan innan jul.

Jajamän, de kommer att tillbringa nästan två månader i Sverige december-januari.
Vickan är ju i vecka 32 nu, så det är sannerligen inte länge kvar tills
jag blir moster!
Och att då ha i stort sett två månader på oss att umgås, och på att
få träffa deras bäbis känns liksom så stort och fantastiskt redan nu.
Därför känns avskedet i morgon inte alls lika tungt som det brukar göra.
Hoppas jag. I morgon på flygplatsen kan jag dock ha en helt annan åsikt om det.
Jag har för övrigt redan känt den lilla både sparka och hicka.
Hur fantastiskt är inte det? :)
Jag-moster! Jajamän, jag gillar det redan. Gissa om Alice och jag ska vara
ute och promenera med barnvagn!

I morgon åker de alltså vidare, vilket också jag gör.
Japp. Patrik och jag drar till södra Sverige för att festivala oss och umgås
med goda vänner.
Det ska bli skönt. Jag är i behov av semester från min semester.
Jag vill koppla av. Sova, slappa, umgås, lyssna på musik.
Med andra ord ganska precis vad jag tänkt fylla en veckan med framöver.

Herregud jag är så fruktansvärt trött.
Det här har varit den absolut mest hektiska veckan någonsin. Ungefär.
Mycket folk i omlopp, mycket att förbereda, roliga möten och framför allt
en händelse som innehöll förfärande död.
Så jag vet precis varför jag vill sova ett antal dygn på raken.
Att då åka till Anette och Kristian kommer därför att göra gott.
De är sköna människor, vi känner varandra, jag känner mig som hemma
tillsammans med dem. Vilket är precis det jag önskar mig just nu.
Ni vet på det där sättet när man inte har lust eller orkar vara sitt bästa jag.
När man bara vill vara sitt vanliga jag.
Precis i det läget är jag nu.
Jag har pratat så mycket engelska och träffat så mycket nya människor på
kort tid att jag ser fram emot umgänge där jag inte hela tiden behöver söka
orden jag vill använda.
…tänk bara en sådan sak, att kunna tala flytande igen. Vilken otrolig lyx! :)

Jag kommer att sakna Vickan. Utan tvekan.
Men i morgon när tårarna kommer, då vi vinkar av varandra, ska jag
påminna mig om att vi ses om 17 veckor igen.
Och det är ju ingenting. Det är bara en höst emellan. Gjord på en kvart.

Livet är sannerligen märkligt.
Om ett tag kanske jag kan greppa det igen.

Den dagen var inte idag. Tack gode gud.

Pappa lever.
Låt mig börja inlägget med att klargöra det innan vi fortsätter.

”Jag tror du måste köra,” sa pappa.
Vilket var den mest märkliga meningen överhuvudtaget med tanke på att klockan inte
ens var 10 och att han mycket väl visste att jag inte var i chaufförsskick
efter gårkvällens fantastiskt roliga fest.
Vi hade nämligen just satt oss i bilen, där han skulle skjutsa mig för att hämta hem Alice.

Men sa den felaktiga meningen det gjorde han, och jag blev med ens så fruktansvärt
jävla rädd.

Vi hade alltså precis satt oss i bilen och sakta börjat rulla från stugtomten när han
sa orden.
Jag tittade på honom och visste att något var fruktansvärt fel.
Så jag sa till honom att ”absolut, stanna bara så kör jag.
Inte för att jag hade för avsikt att köra, men jag behövde få koll på vad som
just höll på att hända.
Men pappa svarade inte, han fortsatte att köra i snigelfart några meter till innan
vi var på väg i diket.
Jag tog tag i ratten och styrde upp oss på vägen igen, samtidigt som jag försökte att
säga så lugnt och vänligt som möjligt att han skulle stanna bilen.

Och som jag tittade på honom föll hans huvud bak mot nackstödet.
Hans ögon var vidöppna och stirrade oseende upp i taket, samtidigt
som han trampade gaspedalen i botten.
Jag insåg att pappa dog precis i det ögonblicket.

Tack och lov har mina föräldrar en automatväxlad bil så det var bara att slå ur växeln
för att få stopp på drivet, och sedan vrida av med nyckel för att få stopp på
motorns rusande.
Jag svängde ratten så att vi kom in på en grannes tomt.
I det här läget kände jag mig av någon märklig anledning helt lugn
och totalt fokuserad.
Med bilen stannad slog det dock om helt, jag skrek på pappa, jag rörde vid
hans arm. Jag skakade honom.
Han reagerade inte.
Hans kropp var så stilla, hans ögon såg ingenting längre.
Det var precis som på film, när livet försvinner ur kroppen och lämnar
den tom med öppna ögon.

Jag försökte hitta telefonen som jag för några sekunder sedan hållit i.
Men den var borta. Jag måste ha släppt den, och nu kunde jag inte hitta den.
Jag ropade på pappa i panik.
Och jag var helt säker på att han var död.

Jag flög ut ur bilen och sprang de hundra meterna tillbaka till stugan.
Jag slet upp dörren och liksom bara skrek ”Vickan, pappa har dött”.
Det var som i en jävla mardröm.
För hur jag än sprang i stugans rum och på gården hittade jag ingen.
Kändes det som.
Varken Vickan, mamma eller Mark. Och inte heller någon av de tre gäster
som sovit över.
Ingen. Jag var ensam.
Fast de hörde mig självfallet och kom direkt.
Vi sprang tillbaka till bilen, Vickan var framme före mig.
Jag hörde hennes röst, och jag hörde helt plötsligt även hans röst.
Pappa levde.

Vickan ringde 112 direkt, vilket var tur, för jag är inte säker på att jag skulle
ha fått fram ett enda vettigt ord.
Det kanske var lika bra att jag inte lyckats hitta min mobil likafullt.
Sedan satt hon och pratade med honom. I lugn och ro med mycket vänlig röst.
Jag hörde henne skämta lite med honom.

Vi sa till varandra att han måste ha fått en stroke.
Vilket han inte hade, förklarade ambulanspersonalen direkt de började kolla
upp honom.

Jag var liksom så avdomnad hela tiden vi väntade på ambulansen.
Det kändes som den kom på bara någon minut, trots att det är två mil till stugan.
Jag kunde inte sluta gråta. Jag försökte lugna ned mig, för han levde, han var
kontaktbar och han var vettig.

Tack och lov att Vickan var lugn.
Hon styrde upp situationen helt och hållet.
Hon skötte det hela så otroligt bra. Och hon var så vänlig med pappa.
Mitt i allt, bland alla grannar som dykt upp, mitt i döden, mitt i det levande
satt jag och kunde inte greppa något alls.
Den förlamande rädslan… jag känner den än.

Jag ser det framför mig hela tiden.
Som en film som spelas upp gång på gång.
Hur han vek bak huvudet mot nackstödet, och med vidöppen mun gapade tyst med ögon
som inte innehöll någonting längre.

Hur han bara lugnt fastnade mitt emellan två sekunder. Och blev kvar där.

Hur jag försökte få kontakt med honom, men allt jag fick till svar var hans vidöppna
lugnt tittande ögon upp mot bilens tak.
Hur han bara slutade leva alldeles bredvid mig.

Jag får det inte ur huvudet.
Jag går under gång på gång när filmen spelas upp i mitt huvud.
Gråten är alldeles nära mig hela tiden.
Jag var så fruktansvärt rädd.
Jag är fortfarande så våldsamt jävla rädd.
Det stod så skrikande klart för mig att jag inte på något vis är redo att säga
hej då till min pappa än.
Oavsett det så ofta komplicerade i vår relation finns det inte på kartan att
han får dö ifrån mig.
Jag insåg hur otroligt gärna jag vill ha honom i mitt liv.

I vilket fall, ambulansen kom, och man konstaterade direkt att någon
stroke var det inte frågan om.
Mamma, Vickan, Mark och jag åkte in till stan.
När vi möttes upp på akuten mådde han bättre. Han sa att han kände sig betydligt piggare.
Fast han såg väldigt trött ut.
Jag började slappna av lite. Fast jag kände mig liksom helt tom i huvudet.
Den där filmen som nu spelas upp hela tiden hade börjat gå på repeat redan då.
Fastän han låg framför oss, livs levande, sägandes att han kände sig bättre såg jag
honom dö gång på gång.

Vi var kvar på akuten några timmar och när han fick komma på Medicin åkte vi
tillbaka till stugan.
Vickan och Mark hade bjudit de långväga gästerna till en surströmmingsmåltid,
och beslutade sig för att ha den likafullt då pappa ju var bättre och på ett
bra ställe.
Men jag kände mig helt slut. Jag var inte i något läge alls att umgås.
Otroligt trevliga människor som jag hade haft så kul med kvällen innan skulle
komma, men nej, jag ville bara hem. Och försöka få någon rätsida på det ofattbara
som hänt i morse.

Jag åkte och hämtade Alice hos Katta och Robban.
Katta, som fyllde år, hade folk på fika. Jag stannade och fikade ihop med dem.
Vilket var otroligt skönt. Jag kände ju folket som var där, så jag behövde liksom
inte anstränga mig eller vara mitt bästa jag. Jag kunde bara flyta med och ha det
riktigt gott.
Bilderna i mitt huvud var inte lika påtagliga när jag satt i deras inglasning och
bara tog det lugnt.

Jag åkte sedan förbi pappa på lasarettet.
Han såg bättre ut. Han var helt klar i huvudet och förutom en trötthet kände
han sig bra.
Det blir intressant att höra om svaren på provtagningarna kan ge någon klarhet.
Läkaren trodde att det var relaterat till hans låga blodtryck. I morgon vet de
kanske mer. Hoppas jag. För jag behöver liksom veta mer.

Det kändes bra att sitta och prata med honom i afton.
Jag grinade när jag berättade hur rädd jag hade blivit.
Han grinade också.

Kontentan av det hela är att pappa mår bra, vilar i lugn och ro på lasarettet där
han är i allra bästa händer.
Dagen innebar också att jag insåg hur mycket jag tycker om honom.
Och hur lite jag är redo att säga hej då.
Det känns annorlunda och otroligt bra att ha fått chansen att förstå det.
Medan vi fortfarande är i livet båda två.

Jag har hela dagen haft ett stort behov av att prata om det.
Hur jag upplevde det. Hur rädd jag blivit.
Mamma och Vickan blev självklart väldigt rädda också, men för dem hann han
aldrig dö tänker jag, han var vid medvetande hela tiden de var med.
Därför är det svårt att förklara hur fruktansvärt det kändes.
Hur otroligt rädd jag är än.
Att jag under två-tre minuter levde med vetskapen att pappa just dött.
Den tid det tog att hämta Vickan och mamma och sedan springa tillbaka till bilen.
Under den tiden var pappa död för mig.
Helt lugnt och fridfullt hade han bara somnat.
Från att några minuter innan suttit i soffan och pratat med mamma och mig om den
otroligt roliga festen bröllopet kvällen innan varit.

Och jag bara måste prata om det.
Jag måste får berätta om detaljerna, som jag minns dem.
Som kanske inte längre är i närheten av vad som faktiskt hände, men likafullt.
Jag behöver berätta det om och om igen.
Som för att få ut rädslan ur hjärtat.

Jag hoppas bara synen i mitt huvud försvinner och inte följer med mig i sömnen.
Kanske är det därför jag inte gått och lagt mig än, trots att klockan är strax
före fyra på morgonen.
Jag är så rädd än, fast jag ju vet att han mår fint nu.

Min pappa dog i dag. För att några minuter senare leva igen.
Hur hanterar man det?

Am, are, is?

God kväll kamrater!
Det är bråda dagar nu.
Bröllopet närmar sig med stormsteg.
Det är mycket som ska hinnas med för att allt ska stå klart tills paret på fredag byter namn
från Degerman och Chambers till Chamberman.

Svenskan är numera utbytt till förmån för ett mer internationellt gångbart språk,
vilket känns kul och nervöst. (Inte nödvändigtvis i den ordningen. ;) )
Jag gör mig förstådd. Det är det viktigaste. (Intalar jag mig smulans halvdesperat.)
Hehe, nej då, vi förstår varandra… oftast…
Men jag kommer för alltid att undra vad som går fel under sträckan hjärnan-munnen.
Jag menar, i mitt huvud har jag inga som helst problem med att hitta ord,
formulera meningar och till råga på allt göra det under finfina grammatiska former.
Men när det hela kommer ut ur munnen, ja då ni mina vänner, då saknar det i mångt och
mycket all likhet med hur jäkla bra det lät i min hjärna… något går helt enkelt rysligt
fel under den där viktiga millisekunden hjärna-mun!

Möhippan gick av stapeln i afton/kväll och var ett perfekt tillfälle att stifta bekantskap
med den kvinnliga delen av Vickans nya familj samt med hennes härliga vänner.
Det här är sannerligen spännande tider hörrni.

På fredag bär det av!

Dårhus Degerman värmer upp.

Mina föräldrar, läs pappa, hade ett spännande samtal härom dagen.
_______________________________________________________________________

En exalterad pappa hördes pratandes med sig själv inifrån köket:
Reefridjoreijtår. Refriiidjooreijtååår.
En ännu mer exalterad pappa frågade inifrån köket:
Solveig, SOLVEIG! Vet du vad REFRIDJOREIJTÅR betyder?
En kanske inte fullt så exalterad mamma liggande vilandes i soffan svarade:
…mmm.
En triumferande följdfråga levererades genast inifrån köket:
Vad betyder det då?
Svaret från soffan kom ihop med antydan till en suck:
Kylskåp. Fridge kan man förkorta det till, om man vill.
… här kan jag i det närmaste svära på att min far tog några danssteg inne i köket medan han småsjöng:
Reefridjoreijtår. Refridjoreitår. Frrriddjj.
Samtidigt som mamma, förmodligen väldigt nöjd, fick återgå till sitt aktiva vilande.

… och där satt jag med en grundmurad känsla av att mina föräldrar inte är riktigt navlade.
_________________________________________________________________________

Så mina vänner, nu har Vickan och Mark äntligen anlänt!
Jajamän, igår afton anlände de på såväl svensk mark som Sjöbottenmark.
Det är otroligt hur mycket man kan längta efter någon.
Återseendet blev kärt. Som alltid!
Vi har för övrigt ett par dagar på oss att bli varma i kläderna rent språkmässigt
innan vi för en period lägger svenskan på hyllan.
… det ska bli intressant att höra om min far lyckas klämma in sin upptäckt av
engelskans ord för kylskåp i någon konversation.
Av 32 utländska gäster tycker jag att han har goda utsikter att lyckas med det,
håller ni inte med?

Sedan senast.

Johodå, er Cicci är minsann i livet.
Jag har bara inte varit en frekvent gäst här inne.
Det beror på att jag inte är i fas. Med mig själv.
I vanliga fall brukar jag skriva mig ur sådana faser, men den här gången stoppade jag
huvudet i sanden, läs begravt mig i bra serier, istället.
På det sättet var min tanke att fasen skulle gå över av sig självt.
Utan att jag ens skulle behöva göra något åt det… hehe, varför kan det inte bara fungera så?

Kanske är det för att jag inte varit redo att börja bena i det som känns ledsamt.
Jag orkar liksom inte ta i det. Utan vill bara fördriva tid utan att tänka och känna.
Och bara en morgon vakna upp och känna att jag mår bra igen.

Återigen, det funkar mycket sällan så.
Jag brukar skriva när det värsta är över och jag är redo att börja röra på mig.
Kanske är det precis därför jag sitter vid datorn just nu…
Jag vet inte. Jag har tappat lusten att analysera saker. Eller rättare sagt, jag vet ju precis
vad det handlar om. Jag gick igenom det här under en lång tid i höstas då jag inte
kunde behålla det sjuka fostret.
Då dog liksom allt, hoppet om att bli mamma. Vetskapen om att jag skulle leva mitt liv utan
att få uppleva den där kärleken som är djupare och större än allt.
Tankarna om hur jag skulle kunna göra mitt liv vettigt jagade mig.
Hur skulle jag någonsin kunna fylla mitt liv med något som gav mig glädje och mening.
De tankarna, känslorna och frågorna bleknade givetvis bort ju mer jag pratade om dem.
Liv utan barn kan vara lika fullfilling som liv med barn.
Man hittar det härliga med livet på andra ställen bara, inte mer komplicerat än så.
Men just då såg jag det inte så.
Och när jag fick min mens för några veckor sedan så gjorde jag mig en resa dit igen.
Om meningslösheten med livet.
Så analyserat det hela har jag, i millimeter. På olika sätt.
Ensam och tillsammans med andra.
Jag behöver inte göra det den här gången egentligen. Jag vet vart jag står.
Men jag tappade bort det för ett ögonblick. Jag glömde bort lärdomen från i höstas.
Det ledsamma, besvikelsen, tog mig i handen för ett tag.
Numera är det inte besvikelsen som begränsar mig, utan det är mer rädslan.
Jag är helt på det klara med att det kanske inte blir något barn för min del.
Det gör mig rädd.
För då måste jag på allvar ta reda på vad jag vill fylla mitt liv med.
Och tanken på det får mig att bli i det närmaste paralyserad.
Existentiella frågor har ofta den inverkan på mig.
Rädsla just nu för ovissheten. Jag kan inte börja bearbeta något än eftersom jag inte vet
vad jag ska bearbeta.
Att inte bli mamma? Och då veta att jag vill och behöver hitta ett annat liv än det jag lever nu.
Eller att bli mamma? Och då veta att jag har några få månader på mig att bli något jag
inte har den blekaste aning om hur man är.

Därav serietittandet.
Då lever jag i någon annans värld. Vilket är lika tacksamt som trivsamt då min egen värld
känns väldigt gungande och förvirrande.
Den här fasen har hållit i sig i någon vecka nu.
Och då blir jag den mest osociala någonsin.
Tappar på många sätt lusten att umgås med andra.
Det kan gå en hel dag utan att jag pratar med någon överhuvudtaget.
Där allt jag vill ha omkring mig är tystnad. Inget annat.
Jag håller mig endast till mina allra närmaste vänner.
Det behöver givetvis få ett slut, för det blir ett märkligt liv att gå omkring och muppa och
inte trivas med livet.
Med det sagt, nu skriver jag.
Vilket betyder att jag nu på mitt icke-sätt har bearbetat mig till den punkt då det bättre
måendet är på väg in.

Som ni vet blev det alltså inget barn av inseminationsförsöket nyss.
Jag var förberedd på det, eftersom endast 7 procent blir gravida på första inseminationsförsöket.
Alldeles medveten om statistiken gjorde det röda på papperet den där morgonen mig ändå
ledsen, besviken och uppgiven. Även förvånad.
Jag hade hoppats att jag skulle vara en del av de 7 procenten.
Kanske fanns faktiskt en märklig typ av lättnad också.
Jag vet att det låter vansinnigt, eftersom jag alltså gör mig en stor ansträngning
för att faktiskt bli gravid.
Men likafullt, tänk om det visat sig att jag varit gravid.
Den chocken alltså, förmodligen tätt följd av en hyfsad jäkla ångest.
För jag kan alltså inte det första om att vara mamma.
Haha, bara tanken om det gör mig alldeles förlamad.

Känslor är inte alltid logiska, tänker jag.
Eller så är det precis vad de är.
Om man följer vart de kommer ifrån, och vart de är på väg.

Med det sagt, livet har i stort pausat sedan det visade sig att jag inte blivit gravid.
Min semester har dragit igång, och jag hade absolut inget planerat förra veckan som var,
så jag försakade inte mycket genom att jag begrava mig i serier, läs Criminal Minds.
Ja förutom livet självt då möjligtvis.
Vilket kanske hade varit mer konstruktivt att jobba på, men jag hade ingen ork.
Jag blev bara så trött och less på det mesta här i livet.

Jag har varit en del i stugan under dessa veckor.
Vilket passar mig, jag trivs här. Visst är det knepigt att samspela med mina föräldrar
som också är här, men det har fungerat någorlunda.
När det inte går åker jag in till stan och spenderar tid där.
Allra bäst har det varit då föräldrarna sovit i stan någon natt här och
där, då har jag äntligen kunnat vara helt själv i allt det tysta som stugan innebär.
Ihop med Alice, mattes supersnorka, givetvis.
(Vad är grejen med alla märkliga smeknamn man ger sina husdjur egentligen…?)

Nu börjar det alltså kännas bättre. Det här måendet.
Jag har liksom landat i att jobbet angående mammaönskan inte är över än.
Att jag kommer att få leva i ovisshet ett tag till.
Den resan fortsätter, men den har också ett slut.
Rent mentalt, för jag tänker inte göra det här till mitt livs mission.
Jag har tappat så många år av mitt liv genom att leva i ett destruktivt förhållande.
Jag har inte tänkt upprepa mig själv, jag är nämligen mycket medveten om mitt liv numera,
vilket gör att jag vill leva det fritt, enligt mina önskemål och drömmar.
En del av det innebär att jag inte vill dröja mig kvar vid något som kanske aldrig kan bli.
Och eftersom jag upplever att jag pausar mitt liv i många avseenden genom att vänta in
nästa tillfälle att insemineras så tja…
Jag är i stort sett en känslomänniska.
Och jag tror inte att jag kommer till den punkt där jag lyckas rationalisera den här
barndrömmen till att jag lyckas leva fullt ut mellan inseminationsförsöken.
Därför behöver jag ett avslut. Där jag accepterar att jag kommit till vägs ände med den
här drömmen, och efter det får en chans att sörja ut det.
För att sedan fokusera på allt underbart som livet innehåller om än just ett barn inte
finns med.
Den ekonomiska aspekten finns också med, vilket jag inte ska sticka under stol med.
Men mer om det i ett annat inlägg. Jag vet att en del av er undrar hur den ekonomiska
biten ser ut när man gör den här typen av behandling.

Vickan har förövrigt kommit närmare.
Hon och Mark har landat i London och ska tillbringa en vecka där med hans familj innan
de på söndag kommer till Skellefteå.
Söndag kan inte komma fort nog.
Eftersom de gifter sig fredagen efter kommer veckan att fyllas med förberedelser.
Japp, 68 personer ska träffas under en magisk kväll här i stugan.
Vi blir en intressant och gissningsvis väldigt kul mix av nya zeeländare, engelsmän
och svenskar.

Även denna vecka händer trevliga saker.
En surströmmingsträff med Linda och Anette som alldeles nyss uppgraderades till ett
pyjamasparty då vi ehrm just kom på att vi ska göra en helkväll av vår middag. ;)
Mys på Casa Hawk står också på listan över trevligheter denna vecka.
Samt en mycket välbehövlig klippning av mitt hår.
(Katta, jag kommer att tajma dig på din drop-in-eftermiddag.)
Samt att en 40-års fest går av stapeln till helgen.
Mycket trevligheter att se fram emot sannerligen!

Roligt var också att jag i helgen som avslutas idag tillbringat tid med Patrik och Anna.
Patrik och jag drar iväg en vecka till Anette och Kristian i slutet av månaden för att gå
på hårdrocksfestival, de detaljerna behövde diskuteras. Över ett glas vin.
Och över en helvetes massa bra musik givetvis! ;)

Samt att jag i lördags träffade Jenny, min fina goa vän från min ungdom.
Förstå känslan när jag såg henne komma gåendes till vår träff!
Jag började le direkt jag såg henne, samtidigt som strupen liksom snördes samman.
… att sedan få krama om henne! Känslosamt så det förslog!
Det var ungefär 16 år sedan vi senast sågs.
Och att vi nu hade chansen att umgås, det var fantastiskt.
Tänk att sitta där i solen med finaste tjejerna Anki och Jenny!
Det ni!

Så förutom en mycket härlig helg finns det alltså trevligheter att se fram emot denna semester.
Inbjudan till Linda och Uffes årliga sommarfest dök för övrigt just upp i min mobil.
Haha, jo ni, den festen brukar vara grym.
Mental notering redan nu; jag ska inte snapsa, jag ska inte snapsa, jag ska inte snapsa. :)

Det finns mycket att gilla med denna sommar. Fastän jag lever mitt liv i pausande läge.
Förnuftsmässigt förstår jag att det inte är det ultimat, men tja
Men tills vidare nöjer jag mig fullkomligt med att ha roligt på olika sätt, omän jag i
själva verket egentligen mest går och fördriver tid i väntan på att göra försök
nummer två i mammadrömmens värld.

Låt oss alla ha en härlig söndagsafton.