När att resa med SJ bjuder på mer än jag är van vid.

I stället för en kväll på Casa Hawk befinner jag i stugan med en magsjuk lillAlice.
Nygjorda chokladbollar i kylen råder bot på vad jag anser om den ändringen av plan.
I vilket fall, låt mig berätta om tågresan som inte liknade någon annan.
Jag hintade om den för några inlägg sedan. I afton passar jag på att dra hela historien. Sett med mina ögon.
Jag har åkt tåg en del och känner mig bekväm med det resesättet.
När Patrik och jag skulle dra iväg i juli blev det dock en resa om jag sent kommer att glömma.

Allt förlöpte synnerligen lugnt i början.
Vi hoppade på i Jörn och hamnade bredvid en tvåbarnsfamilj som skulle kliva av i
Bastuträsk för att ta sig till slutstation Bureå.
Det var väldigt lugnt och trevligt att sitta och prata med dem.
De berättade om sina äventyr på Western farm i Boden, och vi berättade om vårt stundande festivalande kompishäng i södra Sverige.
Bastuträsk station kom och familjen hoppade av och önskade oss lycksam resa.

Där slutade allt som liknade något normalt.
I stort sett.

På klev två killar, medelålders män, vilket för mig betyder att de var någonstans
i 50-års åldern.
Det visade sig fort att de inte egentligen rådde om platserna invid oss, de råkade bara gilla dem. Och vi gillade dem, så det var inga problem alls.
De satt mitt emot oss över ett bord.
De var trevliga och sociala på ett litet ovanligt sätt som jag liksom såhär i efterhand inte kan förklara närmare.
Så för mig kvittade det om de rådde om platserna bredvid oss eller inte.
Jag gillade helt enkelt att ha dem där.
Jag kände mig hyfsat trygg och lugn trots att jag rätt snabbt insåg att de gillade alkohol.
Vi skrattade gott då det berättade att de hjälpt en tredje polare att planka
in på tåget då denne inte hade råd med biljett.
Innovativt och hatten av för dem, absolut.
(Att denne biljett-hoppare sålde smuggelsprit till den som ville köpa gjorde denne även till populär bland många andra resenärer, vilket fortfarande var helt okej med mig.)

I vilket fall, Patrik och jag satt och pratade med dessa herrar vid namn Risto och Patrik.
Det skulle under natten visa sig att tre av fyra herrar i sällskapet faktiskt hette Patrik, vilket väl ändå får betecknas som smulans ovanligt.
Men mer om det senare.
De här två herrarna Patrik och Risto visade sig vara hemlösa.
Jag har aldrig fått chans och tillfälle att prata med hemlösa så jag tyckte det var liksom allt från kul till spännande och intressant.
I början även förfärande, bör tilläggas.
Från början undrade jag om de skämtade med oss, men efter ett tag insåg
jag att de förmodligen faktiskt var helt allvarliga på den punkten.
Jag är fortfarande totalt fascinerad över hur man får det att fungera utan att ha
någonstans att bo.
Vi fick lyssna på berättelser om intressen som bergsbestigning av Mont Blanc
såväl som hur det är att faktiskt bo utan tak och väggar utanför Kallax flygplats.
(Som är Norrland på riktigt, vilket inte är något skämt vintertid.)

Riktigt jäkla kul killar, levnadsglada på ett bekymmersfritt sätt, som älskade att resa och gjorde så helt utan någon säkerhet som jobb, pengar och trygghet.
Och den här onsdagskvällen reste de helt obekymrade till Sundsvall utan att
ha någonstans att bo för natten eller ännu mindre för helgen.
Vilket inte bekymrade dem det minsta. Tvärtom.
Så kul var det sannerligen att sitta och prata med dem, de var lugna och coola
på ett lite annorlunda sätt.
Men samtidigt kände jag att jag ville backa. Redan inledningsvis.

Alkohol var inblandat och det får mig alltid att backa om jag inte känner
till personerna. Hur trevliga de än är.

Så var det även när de slog sig ned vid oss och jag insåg att de tänkt festa till.
Jag satt kvar någon timme, men när promillenivån stigit över en viss gräns drog
jag mig undan till lediga sittplatser och kunde på så vis följa det hela från en säkerhet som passade mig bättre.
”Min” Patrik fortsatte glatt att festa ihop med dessa killar.
Och de hade nu fått sällskap av ytterligare en Patrik.
Oddsen att tre av fyra inblandade hette Patrik måste väl ändå betecknas som små,
tycker ni inte?
Anmärkningsvärt var att den tredje och sista Patriken, var provokativ på ett sätt som fick mig att känna mig klarvaken.
Jag behövde bara höra honom för att direkt veta att jag behövde hålla koll på situationen.
I början var han bara lite provokativ. Inget direkt speciellt förutom att han hade åsikter om precis allt som kom upp bland de andra.
Ofta hade han en helt annan åsikt, så jag avfärdade honom i princip som ”bara provokativ”, inte otrevligt, men onödigt ställningstagande upplevde jag honom vilket gjorde att jag inte slappnade av. På något vis.

Sömn var helt plötsligt inte på tapeten längre.

Samtalen tätnade, från att handla om (S)AIK:s framgångar, det politiska klimatets
förändringar de senaste tio åren, till hur man tjänar pengar.
Den mesta galna och den enda provokativa av Patrikarna berättade att han sålde sig till andra män för 500 kronor/avsugningen.
Men att han i huvudsak levde på att sälja droger.
Han höll upp en näve av, tja vad det nu var, som han deklarerade var värt 200 kronor.
Jag var jävligt klarvaken nu. För jag visste att det bara var en tidsfråga innan saker
och ting skulle explodera. På något sätt.
De två uteliggarna från norra Sverige höll honom dock i schack.
De pratade på sätt och vis samma språk, och gav inte alltför mycket luft
under vingarna till den provokativa av Patrikarna.
De höll honom kort på ett lugnt sätt som fungerade väldigt bra.
Tyckte jag liggandes från sätena alldeles strax bakom lyssnandes.

De klev av dock av i Sundsvall.
(Så även deras plankande kompis som egentligen skulle till Timrå.)

Och precis då exploderade vagnen vi satt i.
En hel del folk klev på i Sundsvall och helt plötsligt var det diskussioner om vems säte som tillhörde vem.
Det hände även Patrik och mig (vid det här laget hade jag ålat mig tillbaka till
mitt säte), men det var snabbt löst med att förklara för de nyss påstigna
att detta var vagn 33 istället för vagn 35, som de hade sina säten i.
Problem solved, alla vänliga och glada. Hur enkelt som helst liksom.

Men inte för den provokativa Patriken.
Nix.
När en liten tjej berättade för honom att han satt på henne plats exploderade han.
Och vagnen var med ens klarvaken. Med hans förtjänst.

Den här Patriken reste sig upp, böjde sig över den lilla tjejen och matade ut sitt… hat?
Han sa till henne att hon kunde dra fittan över huvudet och dra åt helvete.
Plus en massa andra saker. Som är helt otryckbart i den här bloggen rent språkmässigt.
Jag har aldrig någonsin hört någon säga så otrevliga och jävliga ord till någon. Någonsin.
Han vrålade den lilla tjejen i ansiktet. Och helt plötsligt var jag ruskigt klarvaken.

Men hon… hon backade inte en enda millimeter. Den lilla tjejen, på dryga 20 år och en sisådär 155 centimeter backade inte en enda jävla millimeter!
Icket.
Jag är fortfarande imponerad över att hon stod upp för sig själv.
Och tänkte hela tiden att nu fan åker hon på stryk.
Han kommer att slå henne rakt i ansiktet!
Hon försökte först med lugn röst förklara att det måste ha skett något
missförstånd. Men han vägrade totalt. Och fortsatte att förolämpa henne.
Hon, som inte kunde svenska, ställde sig sonika upp i sätet och matade tillbaka.
På engelska.
Liksom helt orädd sa hon åt honom att dra åt helvete och han inte skulle tilltala henne mer överhuvudtaget.
Jag satt helt fegt och applåderade henne tyst.
Och visste att det bara var en tidsfråga innan det skulle urarta igen.
Vilket det givetvis gjorde.
Han blev tyst för några minuter.
Sedan gav han sig på henne igen. Berättade vilken jävla fitta hon var.
Hur hon bara kunde gå och dö, eller suga kuk någon annanstans.
Att hon var helt jävla värdelös som bara kunde ta livet av sig.

Konduktören kom. Hon ville veta om det fanns några nya ombord.
En annan resenär, som också givetvis hört bråket precis som resten av vagnen, sa att det måste ha blivit någon mixup av platser eftersom det blivit en del bråk.
Konduktören var cool och svarade bara att det förmodligen var ett missförstånd av vagnar eller resdag. Och tog det helt lugnt eftersom alla hade någonstans att sitta.
Jag kände mig däremot inte lugn utan satt bara och väntade.
Så kom hon fram till krishärdens Patrik, där blev det totalstopp.
Han ifrågasatte denna konduktör. Hur hon var på att sköta sitt jobb.
När hon inte nappade började han lite lugnt håna hennes storlek.
När det inte heller bet det minsta växlade han upp och kallade henne fitta, svin,
oknullbar och diverse annat.
Han skrek så precis hela vagnen var klarvaken mitt i natten.
Konduktören höll en lugn min och fortsatte ta upp de nya anlända på turen.
Vilket lämnade denne Patrik till att börja vandra, fram och tillbaka. Hela tiden.
Jag sov inte en blund längre, för jag vågade inte.
Jag höll ögonen på honom vart än i vagnen han befann sig.
Vid nästa stopp efter Sundsvall stod polisen.
Jajamän, två stycken, varav den ena steg på tåget.
Gissningsvis hade personalen ring efter dem.
Väldigt klokt, om du frågar mig. För han var utom vett och sans.
Full på sprit och hög på gud vet vad handlade det bara om en tidsfråga innan hans nästa utbrott skulle ske.
Man fick släpa honom skrikande av tåget.
Polisen agerade helt lugnt, och sa bara att han skulle av tåget, och det var NU.
Han däremot skrek om övervåld och rättigheter givetvis.
Men av tåget kom han och det sista jag såg av honom var när han låg på perrongen med polisen över sig.

Och helt plötsligt vågade jag andas normalt.
”Min” Patrik kände det samma.
Vi pratade om det en lång stund efter att vagnen räddats från denna man.
Som förövrigt var 48 år. Hade någon frågat mig hade jag gissat på 25 år.
Jag är förvisso värdelös på att gissa folks ålder, men jag blev väldigt förvånad
när Patrik berättade att han var strax innan de 50.

Vi satt alltså länge och pratade om det som hänt de senaste timmarna.
Jag berättade hur rädd jag känt mig.
Patrik tyckte också att situationen hade varit obehaglig.
Men lade skrattande till att han hade varit övertygad om att han hade kunnat
plocka killen om det hade behövts.
Patriks sällskap gjorde att jag kände mig betydligt mer trygg i situationen.
Det gjorde att jag kunde stanna kvar i vagnen, hade jag varit själv hade jag förmodligen gått därifrån.

Jag gillar inte att känna mig trygg via någon annan.
Det skapar en otrygghet i sig för mig.
För vad händer om den personen helt plötsligt inte finns bredvid mig? Om denne går på toa, befinner sig någon annanstans,
eller går hem?
Jag litar på mig själv i första hand, helst i enda hand.
Men i det här fallet kändes det väldigt, väldigt bra att veta att vi var två.

När det osynliga visade sig.

”Det märks när någon kliver innanför din comfort zone.”
Sa han härom veckan. Kanske inte ordagrant, men nära nog för att vara innebörden.
Jag frågade hur han menade och sedan kom vi att prata en del om det.
Får jag tillfälle ska jag fråga honom igen, för det var intressant att höra.
Samtidigt som det var märkligt eftersom jag inser att jag saknar självinsikt.

Jag blev faktiskt överrumplad av ovan sagd mening.
Just bara det faktum att han sa den. För mina följdfrågor var ju sedan givna.
Jag blev även totalt överrumplad av innebörden av den.
Kanske för att jag inte kändes vid den. Alls.
Jag skrattar för övrigt ofta till inombords då jag pratar med honom.
För det bjuder alltid på helt oväntade vändningar.
Det är någon typ av uppriktighet mixat med oförutsägbarhet och träffsäker humor.
Den kombon borgar för annorlunda och roliga samtal.
Som ofta får mig att hamna i ett filosoferande läge ett bra tag efter.
Så även härom veckan alltså.
Jag gillar honom, så enkelt är det bara.
Jag kan aldrig förutse vad han kommer att säga härnäst.
Och jag är något så ovanligt som öppen och uppriktig när jag pratar med honom. Jag sänker helt enkelt garden. Vilket enbart i sig visar att jag okej:at honom på det sätt jag sällan gör men varken tjejer eller killar.

Jag fick mig alltså en rejäl och framför allt oväntad tankeställare.
Som föddes ur meningen som alltså inte ordagrant såg ut som ovan.
Men nog så nära.
Jag blev väldigt förvånad när han förklarade sin iakttagelse.
Förvånad lyssnande jag medans min självinsikt, som jag i hemlighet
stolt anser mig ha väldigt gott av, sprack i en sisådär miljard bitar. Nåväl. ;)

Vad gränsöverskridandet han iakttagit handlar om är inte viktigt.
Utan raderna här under (vilka lär bli många, så häll genast upp
en stor kopp extra starkt kaffe om ni vill klara er genom hela inlägget.) kommer mer att handla om det jag spunnit vidare på efteråt.

I vilket fall.
Utan att gå in på detaljer var det en till synes väldigt enkel händelse,
som garanterat skulle ha passerat obemärkt för många.
För de flesta gissningsvis.
Ett sekundverk på Linda och Uffes sommarfest.
Jag var inte ens medveten om den själv.
Förrän vi pratade om den.

Min självinsikt på glid blev inte bara förvånad utan faktiskt under en
millisekund även irriterad.
Inte på honom, utan på mig själv, för att jag inte var mer medveten om
mig själv i händelsen.
Han hade uppfattat något som jag aktivt döljer nämligen.
Vetskapen om att jag alltså inte döljer det så skickligt som
jag trott skapade därför en snabb irritation över mitt eget slarv.

Jag har haft samtalet i tankarna i två veckor, jag funderat en del på mig själv i två veckor. Till och från, liksom i bakhuvudet men också mer aktivt.
Med startpunkt i meningen nämnd här ovan.
Som givetvis spann iväg med mina tankar betydligt längre än vad
samtalet sträckte sig.
Jag har funderat en del på vad jag tänker om mig själv.
Mitt sätt att vara när jag möter andra.
På vad jag tror mig visa av mig själv.
Och framför allt på hur jag jobbar med att dölja delar av mig själv.

Jag har funderat på vad jag tror mig riskera om jag visar vem jag är.
Vad jag riskerar att hamna i för situationer om jag visar vad
jag vill och framför allt inte vill.
Två utmärkta skäl till att dölja delar av mig själv.
Logik Cicci-style.

Jag utger mig för att vara någon jag inte är. Är det att luras?
Eller jag är ju den, men inte på det sätt jag visar upp.
Det kan absolut tänkas kvala in som en lögn.
En vit lögn? Eller en glidande sanning?

Det handlar om att jag låter andra tro att jag visar vem jag är när jag
egentligen inte gör det. När jag i själva verket ägnar mig åt motsatsen.
Jag gör det på ren automatik. En väl utarbetad förmåga som skyddar
det som måste skyddas. Vilket är mig själv.
I situationer med killar och män. Idiotiska situationer.
I situationer med folk i allmänhet. Där jag vill framstå som
den mest normala någonsin.

Jag kan det sociala spelet.
Jag är skicklig på det. Anser jag.
(Fast med upptäckten av den bristande självinsikten i färskt minne
bör jag förmodligen även se över min åsikt gällandes min självutnämnda
fantastiska kompetens gällandes det sociala spelet. Nåväl.)

Jag använder min kunskap om det sociala spelet till min fördel.
Det gör vi alla givetvis, men jag tror däremot att jag gör det med lite
andra förtecken än vad många andra gör.
Det har med min bakgrund att göra. Med min uppväxt. Med mitt sätt att leva mitt vuxna liv.
Som gör att jag ser på världen med lite andra ögon.
Där min utsatthet för grovt sexuellt våld från tidig barndom spelar in.
Och på de sätt det sexuella våldet funnits i mitt vuxna liv
på olika sätt spelar in.
Lägg då till en självkänsla som tagit stryk av en både dålig och
skadlig långvarig relation, samt den destruktiva relationen pappa och jag haft och på sätt och vis fortfarande har.
Det gör alltså sammantaget det att jag ser världen med lite andra ögon än många andra.
Vilket gör att jag per automatik ”skyddar” mig själv genom att inte släppa in folk.
Bortsett från ett fåtal som jag av olika anledningar bara känner är okej. Utifrån mitt sätt att se världen på.
(Vilket alltid bottnar i att jag upplever känslan av ömsesidig respekt, vänlighet, ödmjukhet, förståelse och en våldsam massa humor.)

I min strävan att hålla folk på avstånd använder jag mig av den sociala kompetensen på ett sätt som blir väldigt motsägelsefullt, och tvärtemot sin avsikt skapar precis de situationer jag vill undvika.
Puh, logik Cicci-style är inte alltid enkel att hänga med i.

I mitt fall är det främst två saker som min sociala förmåga är
tänkt att hjälpa mig med.
Att hålla folk ifrån mig. Genom att ha en mask mellan mig och andra.
Så att ingen ska upptäcka att jag är märklig.
För vad skulle hända om jag visar vad jag tycker och tänker, och på
så vis avslöjar att jag ser världen lite annorlunda?
Risken skulle vara att folk inte gillar mig, att jag inte skulle få höra till, vilket vore hemskt.
Jag håller folk ifrån mig genom att visa mig varm och öppen.
Utan att för den skull vara lika varm och öppen som jag ger sken av.
Det ökar mina chanser att folk faktiskt ska gilla mig när de träffar mig.
Vilket leder till två saker; att jag har kul människor i mitt liv, och dels att folk som gillar mig faktiskt inte skulle vara intresserade av att hitta på idiotiska saker med mig där min gränssättningsproblematik inte gör mig någon tjänst.
Enkelt va?

Det här gäller i första hand karlar. Men jag gör det även med tjejer.
Jag gör det i stort sett med alla.
Förutom några få mycket nära vänner. Kanske ibland även med dem.

Jag vet precis hur mycket jag behöver ge av mig själv innan jag äntligen och snabbt kan vända tillbaka fokus på den andra, så vi kan umgås på den andras planhalva istället.
Vilket gör att jag inte behöver berätta något mer om mig själv.
Där jag riskerar att visa att jag är annorlunda.

Och gör jag det med en glimt av värme, uppriktighet och humor brukar
det gå alldeles utmärkt att vrida över samtalet i det närmaste direkt.
Om den andra då bollar tillbaka så har jag ett problem, needless to say.
Men det är som regel bara människor jag redan har en god relation till
och som jag redan tycker mycket om som gör det.
Och då är det faktiskt i närheten att kännas okej att lyfta
lite på min mask.

Det är att luras. På ett sätt.
Just för att jag ger sken av att ge mer av mig själv än jag gör,
Jag har i hela mitt liv känt mig som en fake, som en bluff.
Just för att det är så mycket jag inte kunnat prata om då det
gäller mig själv och det liv jag levt.
Ihop med en självkänsla som inte funnits. Som gjort mig mycket följsam.
Som fortfarande gör mig mycket följsam.
Jag låter helt enkelt bli att säga vad jag tycker och tänker.
Jag kanske ger sken av att göra det, men jag har en skicklighet med
ord som gör att jag kommer undan med att säga i stort sett ingenting.
Ler jag lite slugt.
(Och undrar lite beklämd även här om tillståndet på min självinsikt.)
På så vis riskerar jag inte att verka konstig, och jag riskerar inte
att hamna i situationer där jag inte tycker samma sak som du.
För om vi inte tänker och tycker lika, då finns risken att du inte vill ha mig som vän.
Det här är logik Cicci-style. Det ni.
Jag fungerar såhär. På fullaste allvar.
Och jag är medveten om det fullkomligt vansinniga i det.

Arbetet på Kliniken har hjälpt mig att reda ut varför jag lägger mig platt och inte har några som helst konturer.
I grund och botten handlar det om att jag är rädd att bli bortvald, för att inte få tillhöra.
Speglar jag dig ökar mina chanser att få vara med
Chansen att du inte ska vilja göra mig illa ökar också markant.

De sista två åren har jag även fått hjälp att vrida tanken om att
vara en bluff åt ett annat håll.
Vi har pratat mycket om hur vi är i relation till andra människor
i vår omgivning.
Att vi bemöter olika personer på olika sätt helt enkelt.
Tänker jag om det på det viset så känner jag mig inte som en bluff.
Vad jag visar av mig själv beror helt på situationen jag befinner mig i,
min sinnesstämning och på personen jag befinner mig med.
Ibland behöver jag aktivt påminna mig själv om just det.
Hänger ni med, eller låter det kanske bättre i mitt huvud än nedskrivet?

Att berätta personliga saker på en blogg gör att folk vet saker
om mig utan att jag berättat det för dem personligen.
Vilket är en smula märkligt.
Av den anledning att för mig är inläggen bara svarta bokstäver mot en vit och delvis ljusblå bakgrund.
(Som publicerade blir till vita mot en grå/svart bakgrund för den som besöker min blogg.)
Jag ser inte den som läser mina ord där denne sitter med sin frukostsmörgås, eller surfar in på bloggen under reklamen på söndagens obligatoriska Beck-film, eller gästar här i väntan på att den goda vännen just ska möta upp för lunch.
Jag har ingen som helst aning om i vilken sinnesstämning läsaren är då mina ord dyker upp på dennes skärm.
Lägg då till att mina ord filtreras genom den andres åsikter, känslor
och erfarenheter.
Att mina val av ord kan betyda något helt annat för mottagaren än vad de gör för mig.
Det gör att jag ibland kan bli lite ställd när någon tar upp något jag skrivit. Det är där den märkliga känslan kan kliva in.

Här väljer jag vad andra ska läsa.
Men vad som händer efter att inlägg är publicerade är en helt annan sak.
Där har jag inte möjlighet att styra.
Inte hur du som mottagare ska uppfatta mina ord, eller hur du pratar
med mig om någt du läst.
Vem som helst som läst mina ord kan komma med en kommentar eller
fråga upp om saker jag tidigare skrivit om.
Om och när det sker har jag aldrig någon aning om.
Det gör mig som regel ingenting.
Men jag har definitivt hamnat i lägen då jag inte varit det minsta beredd
eller för den delen i riktigt rätt läge att prata om vad den andre
vill prata om.
Därför kan jag gilla att en del väljer att skriva istället.
Det gör att jag kan läsa i lugn och ro, och svara när jag är
i ett läge där jag kan ge tillbaka något uppriktigt.

Att lämna ifrån mig i stort sett all kontroll precis i ögonblicket jag
trycker ”publicera” accepterar jag.
I de allra flesta fall tänker jag inget om det.
Vissa inlägg däremot, där jag förstår att några av er kommer att veta
vem jag skriver om, kan ge fruktansvärd ångest.
Jag kan ändra tid och rum för en händelse, men mina vänner känner mig.
De vet som regel vem det handlar om likafullt.

Då det gäller något väldigt känsligt har de inläggen till och med
fungerat som en språngbräda till att faktiskt kunna prata om det med mina nära i det verkliga livet.
Vilket har varit väldigt bra på många sätt.

I vilket fall, jag har alltså löst det här med att slippa visa mig själv genom att gömma mig bakom min sociala kompetens, läs mask.
Har man, som jag, jobbat i reception under många år utvecklar man
självfallet en social personlighet.
Jag kombinerar alltså min sociala arbetspersonlighet med den
varma och trevliga sidan av mig själv.
Och voila: jag framstår som varm, öppen och intresserad, utan att behöva visa speciellt mycket av mig själv.
Vilket gör att jag obehindrat kan vrida över fokus på den jag pratar med.
Helt suveränt. Och väldigt skickligt av mig, tänker jag slugt.
Tills jag härom veckan förstod att jag inte är så skicklig som jag tror då det gäller att kamouflera mig.
Vilket alltså ledde till en sekunds förvåning med efterföljande
millisekund av irritation.
För nu måste jag bli skickligare om jag vill fortsätta hålla folk ifrån mig.

Kanske är det på plats att faktiskt här passa på att berätta att jag gillar möten med människor. Haha, jodå definitivt.
Fast allt jag skrivit här ovan förmodligen skriker något annat. :)
Det finns nämligen oändligt många situationer i vardagen som får mig
att le med hela hjärtat, som involverar möten med andra människor på olika sätt och i olika situationer.
Allt ifrån en påspringande av någon ytterst ytligt bekant på stan.
En fika med någon jag inte sett på hundra år.
Till att mejlas med någon jag inte hinner träffa i person.
Eller den jag pratar med i telefon på regelbunden basis.
Till den jag träffar en gång i halvåret för några glas vin.
Och till de jag träffar så ofta som bara tidsmässigt är möjligt.
Jag tycker om alla dessa oändliga mängder av möten som sker hela tiden, absolut.

Det är inte det detta kamouflerande handlar om.
Jag pratar gärna om allt mellan himmel och jord med människorna jag
har allt ifrån sekundmöten med till de jag möter för långa
roliga kvällar.
Däremot tar det mig ett tag innan jag är bekväm nog att lägga
ifrån mig min sociala mask.
Jag behåller den gärna på väldigt länge faktiskt.
Många gånger alltför länge.

Det krockar, för jag vill väldigt gärna upplevas som varm.
Som genuin.
Min förhoppning är alltså att min sociala mask ska återspegla det långt innan jag vågat lägga ifrån mig den.
Oavsett hur öppen jag kan verka delar jag bara med mig av sådant som inte kostar mig något alls då jag är socialt maskerad.
Samtidigt som jag vid vissa möten lägger undan den direkt.
Samtalet som drog igång det här inlägget var ett sådant där jag aldrig ens tog på mig min mask.
Det intressanta, roliga och skruvat uppriktiga skulle inte bli möjligt om jag behållit den på.

Att lämna min mask innebär förvisso att jag väger mina ord på ett annat sätt än jag vanligtvis gör.
När jag alltså bara är Cicci. För att jag alltså bara är just Cicci.
Där jag är medveten om att jag genom att prata mina tankar kan få mig att framstå som aningens skruvad.
Det känns både bra och annorlunda att visa upp något annat än min sociala autopilot.
Liksom både tryggt och osäkert i samma sekund.

I miljöer eller med folk som står mig nära lägger jag masken åt sidan.
Vilket fortfarande ger mig en känsla av sårbarhet.
Samtidigt är det ett måste för att kunna ha nära vänner på det sätt jag tycker om.
Fördelarna överväger alltså oron och obehaget som blir när jag lägger masken åt sidan.

Det är för övrigt riktigt spännande att vara sig själv.
När man är van att leva sitt liv bakom en mask.
Ibland kommer känslan över mig att jag borde censurera mig
till en mer mainstream version av mig själv.
Det är det här med självkänslan.
Att lita på att man duger när man är sig själv.
Även är man visar sina konturer.
Ni vet de där vardagliga små konturerna de flesta ägnar sig åt
på ren automatik.
Att säga att det passar bättre att träffas för lunch onsdag
istället för torsdag.
Att tacka nej på förfrågan om en kopp kaffe istället för att
i vanliga ordning plåga i sig en kopp svart hemskhet.
Att säga att man kommer att bli sen hemma för att man blivit tillfrågad
att jobba över och svarat ja på det.
Att säga; nej, jag har inte lagt bort nycklarna, du hade dem sist inte jag.
Liksom vänliga vanliga vardagssaker, som vi alla ägnar oss åt hela tiden.
Små helt obetydliga saker kanske.
Fast enorma hav för den som saknar självkänsla. Som saknar känslan av att ha ett värde.
Då är det en enorm sak att kunna säga; nej tack, ingen avokado i min sallad tack! Till sin närmaste vän, som just frågade om jag ville ha avokado i min sallad eller inte.
Det ni.
Jag kanske borde skriva ett helt inlägg om denna gränssättningsproblematik. Jag har gjort det flera gånger tidigare, men det är förmodligen dags att göra ett nytt bara för att vi alla ska hänga med på vad jag pratar om.
För jag inser att det här kan se lite märkligt ut för den som inte har den problematiken. Att det kan föda en känsla av ”men varför tackar du inte bara nej till kaffe om du inte gillar att dricka kaffe?!”

(Apropå just kaffe, kanske borde ni gå och fylla på era koppar, jag är nämligen inte i närheten av att vara färdig med detta inlägg än. ;) )

I vilket fall.
Vad som händer när någon rent fysiskt kliver innanför någons bekvämlighetszon är som regel att man helt enkelt tar ett kliv bakåt eller åt sidan.
Vilket jag inte gör. För jag kan inte.

Där många tar ett obemärkt kliv bakåt eller åt sidan, eller bara flyttar sig lite genom att kanske vrida höften, står jag alltså kvar istället.
Med rejält spända muskler till följd av en tydlig känsla av oro och obehag född i magentrakten.
Jag står kvar, och jag börjar ägna mig åt att läsa av den andra.
Vad han eller hon säger, sättet denne pratar på.
Eller inte pratar på.
Det gör jag givetvis annars också, men i lägen där jag inte känner mig helt bekväm eller riktigt vet vad som ska hända härnäst just för att någon exempelvis står för nära mig blir det behovet väldigt stort.

Jag står som fastfrusen, och är extremt uppmärksam.

Det gäller givetvis även när någon mentalt kliver över min bekvämlighetsgräns. Men då jag litar långt mer på min verbala förmåga att skydda mig själv än vad det gäller att skydda mig själv rent fysiskt, blir oron aldrig lika stark som när någon fysiskt kliver in på mig.

I miljöer där alkohol är inblandad och jag inte känner alla närvarande låter jag ofta bli att dricka alls.
(Undantag görs absolut, men som regel endast vid väldigt speciella tillfällen.)
Situationer där alkohol (eller droger) finns är nämligen så otroligt
mycket svårare att läsa av och förutse.
Saker och ting kan urarta väldigt fort, ibland utan just någon större förvarning.
Är det en tjejfest festar jag gärna trots att jag inte känner alla.
Oron då det gäller situationer på fester är nämligen förknippad med karlar.
I stort sett hundraprocentigt.
Jag har en gränssättningsproblematik som ställer till det.
Återigen, det är vad ett liv kantat av sexuella övergrepp och
psykisk misshandel lett till.
Gränssättningsproblem blir liksom en helt odramatisk följd av den mixen.

Men det betyder givetvis inte att jag har lust att leva ett begränsat liv.
Därför blev mitt liv annorlunda när tillfälligheter i mångfald
ledde mig till K och L på Kliniken.
Saker och ting har blivit väldigt mycket bättre efter att
jag fått möjligheten att bearbeta med deras hjälp.
Men fortfarande har jag en gränssättningsproblematik i överflöd.
Som jag jobbar aktivt med att minska.
Jag räknar givetvis med att jobba bort mycket av det som är kvar.
Vissa saker kanske är realistiska att arbeta bort i sin helhet.
Jag tror att vissa händelser har ändrat grundläggande saker hos mig.
Som vetskapen om att min kropp kan tas ifrån mig rakt av utan att
jag kommer att kunna förhindra det.
Jag har inte kunnat skydda mig själv tidigare.
Att vara medveten om det gör mig otrygg. Vid vissa situationer även rädd.
Jag tror jag delar den känslan med andra som varit i liknande situationer.
Jag är inte säker på att det är realistiskt att arbeta bort den rädslan helt. Vilket är okej.
Målet är hellre att jobba upp känslan av grundtrygghet så långt det är möjligt, utan att känna mig besviken om den inte blir hundraprocentig.

Att då inse att någon uppfattat det som jag så omsorgsfullt försöker gömma skakade alltså om mig en del idag.
Jag hoppas att jag får ett tillfälle att fråga upp vad han faktiskt såg, eller vad han upplevde när klivet in i min privata zon skedde.
Vad som signalerade att jag inte kände mig bekväm.
I syfte att kunna uppgradera min mask, så att den skyddar mig bättre.
Tänker jag slugt.
Mitt mer sunda jag borde givetvis heller vara glad över att han faktiskt uppfattade det.
För det är ju så det är tänkt att det ska fungera.
Att man medvetet likväl som omedvetet ska uppfatta och signalera
att en situation behöver justeras för att bli bekväm igen.
Det händer hela tiden, och det händer så smidigt att vi sällan lägger märke till när någon justerar obekvämhet.
Varken när man gör det själv eller när personen bredvid en gör det.

Själv tänker jag precis tvärtom.

Det är nu det blir knepigt, så hänger du inte med överhuvudtaget i meningarna här under är det inte dig det är fel på, det är jag som inte är som du.
Kan du inte relatera, var glad!

När jag blir trängd gör jag allt för att inte visa det.¨
Jag står ytterst medvetet kvar rent fysiskt. Istället för alltså bara flytta höften lite grann, ta ett steg åt sidan eller bakåt.

Det är timmar på Kliniken som fått mig att förstå varför jag gör som jag gör. Varför jag reagerar som jag gör.
Det har med mitt barndoms trauma att göra.
Jag försökte komma undan pedofilen genom att vara vänlig, genom att le. Så att han inte skulle göra mig illa.
Det funkade värdelöst som barn och det funkar katastrofalt som vuxen.
För jag förstår givetvis att den som har ett syfte med mig som innefattar saker som nakenhet, där jag ler tillbaka och är glittrande
trevlig givetvis aldrig kan förstå att jag egentligen säger nej.
Att jag kanske till och med skriker nej i mitt huvud.
Att jag i själva verket kan känna mig så pass trängd att jag faktiskt är rädd.
Jag visar en sak men tänker en annan.
Jag säger nej genom att le vänligt och stort.
Det kan faktiskt inte bli så mycket mer fel än så inser jag givetvis.
Men likafullt gör jag det.
Och tankeläsare är det få av oss som är, så en karl i det läget har inte en chans att förstå att jag egentligen säger nej.

Min sunda sida förstår givetvis det vansinniga med den här lösningen från min sida.
Det är ett barns lösning på en vuxen situation.
Den fungerade dåligt då och den fungerar katastrofalt nu.

I en sådan situation, där jag inser att jag inte kommer att kunna
le mig ur det hela, kläcker min skruvade hjärna ett precis lika dåligt följdförslag på lösning.
Nämligen att inte visa något alls.
Helt plötsligt blir jag väldigt följsam. Jag ler förmodligen fortfarande.
Varför jag gör såhär är inte speciellt rolig läsning.
Jag är nämligen väldigt rädd för risken att karln inte ska
lyssna och acceptera om jag säger nej.
Samma sak kommer givetvis att hända om jag inte säger nej.
Men med den stora skillnaden att jag slipper veta att han gör det med
vilje. Kanske att han till och med tycker att det är roligt att jag är rädd.
Den våldsamma rädsla den insikten skapar undviker jag i stort sett till varje pris.
Då är det bättre att han inte förstår att jag inte vill.
Äcklad blir jag hur som helst, men jag slipper åtminstone känslan
när någon använder mig och skiter fullkomligt att jag inte vill.
Det blir liksom hellre att man stänger av och tänker att det liks är över alldeles strax.
Kroppen och sinnet har en fantastisk förmåga att faktiskt kunna stänga av sig så att den blir stum.
Jag tar hellre hand om självföraktet som blir när kroppen och sinnet vaknar till liv igen än den våldsamma rädslan.
Det här mina vänner är logik Cicci-style.
I förlängningen är det förvisso bara två olika sätt att döda sig själv på.
Antingen gör jag det själv, eller så gör han det.
Jag behåller den enda valmöjlighet min skruvade hjärna anser sig ha. Nämligen valet att göra det själv och därmed frånta honom möjligheten att göra det.

Med det skrivet, jag jobbar på nya sätt att hantera saker.
Bättre sätt, mer fungerande och anpassade efter situationen i sig.
Jag vet ju vad som inte fungerar och varför det inte fungerar.
Nu gäller det att hitta vad som faktiskt fungerar.

Så kanske borde jag låta bli att fråga honom hur han uppfattade att min gräns blev överkliven.
Kanske borde jag vara väldigt glad över att han uppfattade det,
för det betyder att jag trots mina snedvridet försök att kamouflera, och på så vis skydda mig själv, inte fungerar.
Vilket är något väldigt, väldigt bra.
Som jag skrev här ovan vet jag rent förnuftsmässigt att människor i största allmänhet omedvetet såväl som medvetet tar ett halvt kliv tillbaka om man upplever att man trampar in på någons bekvämlighetszon både fysiskt och mentalt.
På en sekund är det osynligt ordnat.
De allra flesta av oss är sådana.
Det är viktigt för mig att påminna mig själv om.

Ett mål jag har är att lära mig lita på min förmåga att påverka de
situationer jag befinner mig i, vilka de än är.
Att jobba med gränssättning i det lilla, så min tydlighet blir tydligare inför andra. Och kanske även inför mig själv.
Tänk liksom att sluta kamouflera mig. Att vara just Cicci oftare.
Och inse at det fungerar.
I såväl situationer där jag önskar att folk ska tycka om mig, och i situationer jag vill förändra.
Förstå vilken trygghet den känslan skulle ge!

Puh, nu är jag i mål med det jag haft cirkulerandes i mig de senaste veckorna.
Inte dumt alls! ;)

Dårhus Degerman snålar inte med kunskapen.

”Cocoa dusted chocolate truffles”, läste min mamma och fortsatte med; ”made in Belgium”.
Sedan tittade hon på mig och lade förklarande till; de är alltså gjorda i Belgien.
… hon är sannerligen snäll min mamma, som vänligt förklarar saker för mig.

… det är dock möjligt att en viss munterhet spred sig i lägret då jag uttryckte min
tacksamhet över hennes tålamod med mina språkliga tillkortakommanden och min
tacksamhet över hennes ork att förtydliga när hon känner att jag behöver det.


Fasligt goda är de i alla fall. ;)

Visste ni att…?

I själva verket har jag ett helt annat inlägg i kroppen för tillfället.
Det är inte riktigt färdigbearbetat för att skrivas ned än, kanske i morgon…
Likafullt är jag halvsugen på att skriva så jag kör på en
lära-känna-mig-grej tills jag fått ned de mer seriösa tankarna på pränt.
Hybris? Inte jag inte… ;)
Enjoy!


1. Hur gammal är du om fem år?

27 år. På samma magiska sätt som jag är 27 även idag. Och alltid kommer att vara.
2. Vem tillbringade du minst två timmar med i dag?
En hel hop faktiskt. Jag spenderar dagen i stugan, så mina föräldrar och Alicen
är de jag spenderat mer än två timmar med.
3. Hur lång är du?
175 ståtliga centimetrar. (I verkligheten är jag till mitt förtret bara 164.5 som
jag givetvis avrundar till 165 cm.)
4. Vilken är den senaste filmen du sett?
Terminator-Genisys på bio i onsdags med delar av familjen Skogly.
Filmen levererade sannerligen, gillar du action med en skvätt humor är den att rekommendera.
5. Vem ringde du senast?
Patrik.
6. Vem ringde dig senast?
Patrik.
7. Hur löd det senaste sms:et du fick?
”Ja, måndag klockan 9.00 passar, tack!”. Från en kund angående bokning av tid.
8. Hur svarar du i telefon när det ringer?
Olika. Är det ett nummer jag inte känner igen svarar jag hyfsat formellt
i stil med ”Ja Cecilia”. Är det någon jag känner svarar jag ”ja Cicci” alternativt
”hello pretty”.
9. Är dina föräldrar gifta eller skilda?
Gifta.
10. När såg du senast din mamma?
Haha, jag tittar på henne precis nu. Hon tupplurar i soffan bredvid mig.
…kolla in sättet hon alltid lägger ett klädesplagg över ögonen…hahaha.

11. Vilken ögonfärg har du?
Någon form av blåspräckliga skulle jag säga.
12. När vaknade du i dag?
07.15, men låg och drog mig till 09.30. Hur skönt som helst.
13. Vilken är din favorit julsång?
Åh vilken underbar fråga, ”A fairytale of New York” med The Pouges och
Kirsty MaCall givetvis. Ett eget inlägg fick den sången för något år sedan.
14. Vilken är din favoritplats?
Den plats jag umgås och mår toppen på. I vänner och familjs sällskap eller
mitt eget. Platsen där det sker spelar inte stor roll.
15. Vilken plats föredrar du minst?
Där jag känner mig malplacerad, fel och obekväm.
16. Var tror du att du befinner dig om tio år?
Boendemässigt antingen i ett torp på landet, eller i en storstad.
På förhållandefronten vore det väldigt nice om jag hittat någon att leva med. ;)
Arbetsmässigt har jag inte den blekaste aning, men jag hoppas på att jobba
med något som får mig att känna mig glad när jag går iväg till jobbet.
Det är även fullt möjligt att jag har ett gäng ankor och ett par får,
om det visar sig bli torp-varianten till boende.
17. Vad skrämde dig om natten som barn?
Mamma. När hon nattade mig och blundade så hennes gröna ögonskugga syntes.
Jag var nämligen jätterädd för Hulken, som jag såg i smyg ibland.
18. Vad fick dig verkligen att skratta senast?
För några helger sedan. Lördagnatt där vid 3-tiden då vi satt och pratade
efter sista kvällens festivalande. Vi var förmodligen väldigt trötta Anette,
Kristian, Patrik och jag för då skrattade jag så att tårarna sprutade
och magen drabbades av kramp. Jag har skrattat en hel del sedan dess givetvis,
men inte på det där totalt vansinniga sättet där man inte kan sluta.
Det är fullt möjligt att jag förlängde mitt liv med en sisådär 5 år.
Vilket alltså gör att jag kommer att vara 27 år ett antal år till. ;)
19. Hur stor är din säng?
Hemma är den 120 cm, tror jag. I stugan är den 140 cm. (Känns som ett helt hav.)
20. Har du stationär eller bärbar dator?
Bärbar.
21. Sover du med eller utan kläder på dig?
Utan såklart, finns det något annat sätt? Nej allvarligt, sover jag borta
pälsar jag på mig med trosor och linne eller bh, vilket är fasligt oskönt,
men hemma är det natchet som gäller.
22. Hur många kuddar har du i sängen?
En. Behövs fler?
23. Hur många landskap har du bott i?
Ett. Under ett års tid var jag dock snubblande nära att bo i ett andra.
24. Vilka städer har du bott i?
Skellefteå. Andra ställen jag bott kvalar mer in på by.
25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota?
Strumpor. Går i princip aldrig barfota förutom när jag just klivit ur duschen.
Möjligt att jag kan tänka mig att gå barfota på gräsmattan i stugan någon
enstaka gång. Jag har aldrig riktigt greppat det där med barfotagrejen uppenbarligen.
26. Är du social?
Mja… så där semi-social kanske. Jag tycker om att vara själv, och jag gillar
att umgås med folk jag tycker om. Så på det viset är jag social.
Men att träffa nya människor eller gå runt på fester och mingla med folk jag
inte känner, nej det är jag väldigt lite intresserad av. Trots att jag givetvis
förstår att jag går miste om mycket roliga människor och roliga händelser.
27. Vilken är din favoritglass?
TipTop. Tills jag ätit upp chokladkulan i mitten, efter det blir den halvtrist.
28. Vilken är din favoritefterrätt?
Hörde jag choklad? I stort sett vad som helst med choklad. (Som inte
är besudlad med nötter givetvis.)
29. Tycker du om kinamat?
Verkligen. Så länge det finns en toalett i närheten. Min mage har en tendens
att protestera av kinamat. Gott verkligen, men toalettbesöksfrämjande.
30. Tycker du om kaffe?
Mycket! I B´52:or, kaffe Karlsson och i hot shots. Annars är svaret nej.
Förutom att doppa pepparkakor i förstås.
31. Vad dricker du till frukost?
Som regel ingenting. Jag äter 2 husmans med pålägg efter morgonens smak
men dricker inget till. Det brukar bli ett glas vatten en halvtimme senare typ.
32. Sover du på någon särskild sida?
Ansiktet mot dörren. Jag somnar alltid så. Under natten snurrar jag dock runt en del.
33. Kan du spela poker?
Poängpoker är den enda pokervariant jag fixar. Räknas den? :)
34. Tycker du om att mysa/kela?
Verkligen! Gillar den typen av beröring väldigt mycket.
35. Är du en beroendemänniska?
Jag skrev den boken…
36. Känner du någon med samma födelsedag som din?
Jajamän, Linn, min supergulliga brorsdotter fyller år på samma dag som jag.
Samt Ankis äldste son Erik.
37. Vill du ha barn?
Hehe, jag antar att inseminationsförsöket/en jag ägnar mig åt avslöjar mig i
den här frågan. Wouldn´t you say?
38. Kan du några andra språk än svenska?
Engelska som regel, tyska däremot kräver lite mer promille.
39. Har du någonsin åkt ambulans?
Nej.
40. Föredrar du havet eller en bassäng?
Ja nu badar jag ju i princip inte oavsett om det är i sjö, hav eller bassäng.
Så därför svarar jag hav. Eftersom jag gärna står och tittar ut över ett hav
i större utsträckning än vad jag gillar utsikten över en bassäng.
41. Vad spenderar du helst pengar på?
Tatueringar.
42. Äger du dyrbara smycken?
Nej.
43. Vilket är ditt favoritprogram på tv?
Serier som; Orange is the new black, Walking dead (ser med spänning fram emot
spinoffen på den för övrigt) Criminal minds och American dad.
Samt Pretty Little liars givetvis.
44. Kan du rulla med tungan?
Jag vet inte exakt hur efterfrågad rullning ska se ut, så svaret får bli ”kanske”, tills vidare.
45. Vem är den roligaste människan du känner?
Haha, jag har många galet verbalt roliga människor i min närhet.
46. Sover du med gosedjur?
Ja. Lillgurkan Alice då hon smyger upp i min säng efter att jag somnat.
Hon får nämligen inte sova i den egentligen, eftersom jag sover som en kratta med
henne sovandes på mina ben. Men under natten brukar hon dyka upp likafullt.
47. Vad har du för ringsignal?
Rihanna och Calvin Harris ”We found love”. Jag blir löjligt glad varje gång
jag hör den, därför låter jag det gärna ringa några extra signaler innan
jag svarar.
48. Har du kvar klädesplagg från då du var liten?
Mina första skor är sparade. Mamma satte på mig dem precis när jag börjat gå,
vilket resulterade att jag slutade gå i några månader. Gissa om mamma blev förvånad.
49. Vad har du närmast dig just nu som är rött?
Tja det är lite rött på en kudde från 70-talet som ligger här i soffan.
Det måste få räknas, för annars finns inget rött alls i mitt blickfång.
50. Flirtar du mycket?
Haha att jag gör. Eller så inte. (Nej, svaret är nej. Jag har inte den blekaste aning om hur man gör tyvärr.)
51. Kan du byta olja på bilen?
Nej.
Jag ber andra om hjälp för saker som oljebyte. Eller lejer för det.
Alternativt struntar i att byta så ofta som man bör göra. Crap.
52. Har du fått fortkörningsböter någon gång?
Ja, för hundra år sedan. Klart ovärda pengar. I samma kategori som
parkeringsböter är… Jag lovar alltid mig själv att det var sista gången
jag drog på mig en parkeringsbot, när jag ser den där fula gula lappen
på min ruta, men icket. Så ett par per år brukar jag kasta bort pengar på.
53. Vilken var den senaste boken du läste?
Marian Keyes ”Kvinnan som stal mitt liv”.
54. Läser du dagstidningen?
Ibland, annars blir det tidningar av mer kvällstidningsart som står för mitt
nyhetsflöde. Jag borde verkligen börja läsa mer seriösa tidningar inser jag…
55. Prenumererar du på någon veckotidning?
Nej. Men skulle jag prenumerera på någon tidning faller valet på antingen något
tatueringsmagasin eller Illustrerad vetenskap.
56. Dansar du i bilen?
I skrivande läge varken dansas eller sjungs det i bilen. Min bilstereo ligger
ny i kartong och är alltså inte inkopplad än. Vilket jag gissar
Alice tycker är ett bra alternativ, hon tenderar till att börja skälla när jag tar ton.
57. Vilken radiostation lyssnade du till senast?
P4. När jag skjutsade mamma till Umeå i måndags.
Vi tyckte båda att det var horribelt, men det var den enda station som fungerade någorlunda…
58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?
Idag då det gällde en bokning av kund. Hehe, japp jag använder mig
av papperskalender för det. Jag gillar den överblick jag får då.
Jasså, den kan man få även i telefonen säger ni? Nåväl, jag återkommer när
jag är redo att lämna stenåldern.
59. När var du i kyrkan senast?
För några veckor sedan i Gamla stan. Men det var bara en sväng in och ut.
Senast jag lyssnade till en gudstjänst var i Köpenhamn i våras.
I en vacker kyrka på Ströget som jag hade turen att tajma den dagliga gudstjänsten
de håller.
Jag älskar kyrkor kanske jag bör tillägga.
60. Vem var din favoritlärare på högstadiet?
Gillade verkligen Thorvald Segerstedt och även Lasse Lindgren.
61. Hur länge har du campat som längst i ett tält?
En eller två nätter? Jag har inget minne av något sådant, men jag tar liksom
för givet att jag campat i tält i barn/ungdom. Gör inte alla det liksom?
62. Vem var det som senast gjorde något extra speciellt för dig?
Erika och Danne, som bjöd på middag häromdagen.
63. Vad lyssnar du på just nu?
Spotify. En lista jag kallar ”Ciccis gåingar”.
Som är bra musik att gå till, ni vet rätt tempo och sådant.
Jag lyssnar uppenbarligen på den även sittandes i soffan.
Samt att den inte längre är renodlad i sin tempogrej, nix alltför många
lugna låtar har smugit sig in allt eftersom.
Jag borde förmodligen döpa om listan till typ ”Ciccis allt möjlig bra skit.”
64. Har du varit med i tidningen?
Flera gånger. Förr i tiden med bandet jag spelade i och sista åren då
Klinikens jobb varit fokus, men då har jag inte varit med ihop med
mitt rätta namn eller med min bild.
65. Vad är det konstigaste du ätit?
Kronärtskocka. Vem hade kunnat ana att något så gräsligt skulle vara så gott?
66. Vem såg dig naken senast?
Alice. Annars är jag inte ofta naken inför andra. Inte för att jag är blyg för
att visa mig naken utan mer för att jag inte är i situationer som
behöver nakenhet.
67. Vad är det för färg på din tandborste?
Hemma är den lila och grön, i stugan är den rosa och vit.
68. Hur imponerar man på dig?
Imponerar…? Hur man får mig att gilla dig kan jag hellre svara på.
Jag gillar människor som är varma och hjärtliga. Ihop med finurlig humor.
Annars funkar vänlighet i största allmänhet. :)
69. Vem ringer du om du är arg eller ledsen?
Erika, Katta eller Anette. Kanske alla tre om det är riktig kris.
70. Har du någon piercing?
Ja.
3 i öronen, 2 i näsan, 3 i läpparna samt två i tungan
Jag kommer att göra fler, jag vet bara i nuläge inte vart jag vill ha dem placerade.
71. Din största vinst?
Pengavinster förekommer inte hos er Cicci, det handlar uteslutande om
förluster. De få trissvinster som klockas in handlar om max 100 kronor.
72. Civilstånd?
Singel. Hehe huga, ordet i sig ser långt mer ensamt ut än tillståndet
faktiskt känns.
73. Vilka hemsidor besöker du dagligen?
Facebook, Smaskelismaskens, Aftonbladet, Expressen. Samt en del sidor som
jag av självbevarelsedrift låter bli att nämna, Stina är du med mig här? :)
74. Färgar du håret?
Har påven lustig hatt? Jag fick mina första grå hårstrån när jag var 25.
(Förvisso bara två år sedan.) Efter det ansåg jag att naturlighet då det
kommer till hår är överskattad.
75. Ångrar du någonting du gjort?
Ja absolut.
Jag har sårat en del människor vilket jag ångrar.
Jag har vid några tillfällen de senaste två åren bett några människor om ursäkt, vilket har känts viktigt att få göra.
Jag har fått avslut där avslut varit önskvärt.
Och jag har framför allt fått chansen att uppleva hur otroligt vänliga
och förlåtande människor är.
76. Hur gammal är din pappa?
Han fyllde 80 år i våras.
77. Vilket är ditt drömjobb?
Jag vet inte. Men när jag väl kommer på det är det dit jag siktar.
78. Finns det något du verkligen skulle vilja göra men inte haft tillfälle, tid eller råd till?
Massor! Fler tatueringar, fler festivaler, fler resor rent allmänt och jag
skulle även kolla på ett annat boende.
79. Vad har du haft för husdjur?
Kaniner, katter och undulater hade jag under uppväxten. Nu har jag alltså en Alice.
Som är en Jack Russell-tik på 5 år.
80. Berätta tre saker som dina läsare antagligen inte vet om dig?
Hmmm, frågan är om jag ska berätta lite halvknäppa saker som att jag liksom
nästan tvångsmässigt luktar på tandtråden när jag tandtrådat.
Eller att jag säger ”detsamma” högt till automaten i parkeringsgaraget
när den önskar en trevlig dag på displayen vid utcheckning.
Eller att jag kollar på Rammsteins ”Die sonne” från just Rock am Ring
minst 5 gånger per dag bara för att jag dör på bästa sätt varje gång jag ser den?
Nej förresten, jag tror jag struntar i att berätta sånt, jag drar något mer normalt
istället.
Som att jag är dödligt rädd för glitter och blir totalt jätteäcklad när jag
upptäcker att jag av någon anledning fått glitter på mig.
Eller att jag på riktigt kräks av ris ala malta. Det räcker med en halv tesked och magen vänder sig ut och in direkt.
Eller att jag anser att öl luktar brunt. Japp, hade färger kunnat lukta hade
färgen brun luktat öl.
81. Svär du ofta?
Ja. Jag gör dock lite lama försök att försöka vårda mitt språk.
I alla fall när barn är närvarande. Ett högt ”fitta” undslapp mig när jag spelade ”Finns i sjön” med pojkarna Skogly till exempel.
Det fick dem förvisso att skratta en hel del, men jag kan givetvis se det smulans opassande i mitt sätt att inte behärska mig.
Å andra sidan tvingar de mig att lyssna på låtar gjorda av pruttljud. Så jag gissar
att vi skadar varandra lite sådär ömsesidigt lämpligt. ;)
82. Sverige när det är som bäst?
Höst. När luften blivit kall och klar och löven är en palett av rött och gult.
Då älskar jag livet på ett liksom ohejdat sätt.
Eller som igår kväll, när den här vyn låg alldeles framför mig.

Jag har sett sjön hela mitt liv och likafullt trollbinder den mig vissa gånger.
83. Kan du åka slalom?
Nej. Jag föredrar skoter då vinterunderlag finns.
84. Vad har du ätit i dag?
Några smaskiga husmans. Grillat står på aftonens meny.
85. Vad har du för utbildning?
Gymnasial, samt diverse kurser efter det.
86. Vilken kroppsdel är du mest nöjd med?
Jag gillar mina små händer. De är liksom lite halvsöta sådär…
87. Vilken kroppsdel är du minst nöjd med?
Äsch det är dött lopp mellan en hel del delar, jag antar att jag
accepterat en hel del hos mig själv så jag är inte direkt missnöjd längre
med just något. Eller så är det resignationsbaserat. ;)
Överlag handlar det mer om att jag vill vara i bättre form.
Jag tycker om känslan min kropp ger mig då, när den är liksom stark,
tålig och smidig. Den är dock inget av det för tillfället.
Så en förändring av det känns väldigt angelägen. Vilket jag börjat jobba
på nu efter sommarens alla goda och lata dagar.
88. Vilken är din bästa egenskap?
Jag är varm i mötet med andra.
89. Vilken är din sämsta egenskap?
Otålig sufflerar min mor, då jag högt filosoferar över denna fråga.
Själv anser jag att gränssättningsoförmågan är min sämsta egenskap.
90. Nämn två historiska personer som intresserar dig?
Well, jag är absolut fascinerad av Henrik den VIII:s liv och kanske i
synnerhet hans fruars liv, men definitivt också av det forntida Egypten, dess
kungar och drottningar.
91. Saknar du någon?
Jag saknar alltid min syster. Inte så att jag tänker på det varje dag,
men när jag tänker om det så skulle jag vilja leva mitt liv betydligt
närmare hennes än jag gör nu.
Men förutom henne, nej.
92. Är det viktigt att fira födelsedagar?
Absolut! Det är ju just din dag. Jag gillar att fira mina vänner.
Katta, att jag inte hade någon present till dig stöder verkligen inte
detta svar…
93. Vad gör dig ledsen?
Inte speciellt mycket. I nuläge kan jag inte ens nämna just något.
Och jag har ingen lust att komma med givna saker som orättvisor, sjukdomar
eller liknande.
Nej allvarligt, jag vet faktiskt inte.
94. Vad gör dig glad?
Natur. En vacker sjö framför mig, en härlig doft i skogen.
Eller någon kul person som undrar om vi ska träffas.
Alice som gosar med mig på morgonen. När min favoritlåt dyker upp på min
redan skapade lista på Spotify. Att jag är i tid till en träff.
Att någon ler mot mig på stan. Att avsluta en arbetsdag med känslan att
jag gjort skillnad.
Ja hörrn det är mycket som gör mig glad. Ofta är det väldigt små saker.
95. Har du varit gift eller förlovad?
Icket, men blivit friad till.
96. Vad ska du göra i helgen?
Hänga i stugan.
97. Vad är det knasigaste du gjort?
Det är här jag borde ha något helt vansinnigt att berätta för er, men icket…
Galet så jäkla trist jag är!
98. Vad har du för laster?
Ätning. Överätning i alla dess tänkbara former.
99. Vem är din förebild?
Några av mina närmaste vänner, min mamma och Vickan. För att nämna några.
100. Vad ska du göra när du svarat klart på alla frågor?
Kolla in Youtubevideon på Rammsteins ”Die sonne” från Rock am Ring. ;)

När Chambers och Degerman blir Chamberman.

Följ med på bröllop!
Som ni vet har min syster gift sig med sitt livs kärlek alldeles nyligen.
Vickan och Mark sa ja (och även yes) till varandra på Sjöbottenmak.
Ett synnerligen glatt sällskap på någonstans mellan 75-80 personer
hade en riktigt rolig kväll där svenska, engelska och svengelska
var de rådande sätten att kommunicera på.

Vickan och hennes Mark gifte sig alltså i stugan, så för en kväll
fick vi alla se hur vår tomt förvandlades till en härlig festplats.
Avstånden de gästande kom ifrån varierade allt från så långt som från
andra sidan jorden, till krypavstånd.
Mixen av människor var väldigt rolig.
Kombinationen av framåt nya zeeländare, engelsmän och lite mer
försiktiga svenskar var en finfin sådan.
Jajamänsan, bara vi svenskar får några minuter på oss (och kanske
även en och annan öl i oss) är vi fenor på att umgås. :)

Det var en väldigt fin ceremoni och en jäkligt kul fest.
En hektisk tid av förberedelser var alltså äntligen i mål.
Det kändes fantastiskt kul att se hur lyckat allt kom att bli!
Vickan och Mark konstaterade att kvällen blev absolut toppen!

Nu ser jag framemot att de kommer tillbaka i slutet av november och
stannar här i nästan två månader.
Jajamän, då kommer jag äntligen att få träffa mitt syskonbarn som
alltså är beräknat att se dagens ljus om cirka 6 veckor.
Det ska bli toppen!
Hihi, jag ser redan nu fram emot att vara ute på promenader med
barnvagn där vid jultid!

Här nedan följer en kavalkad av bilder från kvällen.
De är tagna av Linda och Uffe som verkligen gjorde ett
grymt jobb med att föreviga kvällen!
Så, låt oss nu njuta av alla fina och roliga människor som gjorde kvällen!


Vickan och Mark är verkligen superfina!














































































Grattis Vickan och Mark, det här är sannerligen fortsättningen på något fantastiskt!


Ängarna var stället att vara på!

Maj gadd!
Fest på Ängarna är inget för veklingar.
Kaxig jag igår gör mindre kaxig jag idag.
Hehe, snapsen som jag inte skulle dricka dracks givetvis.
(Bella, om du hittar ett sätt att omsätta ”jag ska inte snapsa”-tanken
att fungera i praktiken, är jag den första som vill veta! :) )

Förnuft och festkänsla i ojämn kamp. ;)

I vilket fall, jäkligt kul var det och sannerligen väl värt tröttheten idag!
Roligt folk, god mat och god dryck handlade kvällen om!
Vi var en sisådär 60 personer. Galet mycket folk i en mix av kända och
okända ansikten.
Mycket, mycket trevligt!

Tack Linda och Uffe! Ni kan sannerligen ordna trevligheter må jag säga!

Ser redan fram emot nästa års sommarfest.
(Eller vänta, i morgon kommer jag att se fram emot nästa års sommarfest,
idag får nämligen tanken om alkohol mig att känna mig smulans illamående.)

Innan festen åkte jag till Patrik och Anna för god dryck ute
på deras gräsmatta i det uberfina vädret.
Jag tog också mod till mig och frågade Anna om hon kunde tänka sig att sminka mig.
Vilket hon gjorde.
Jag blev verkligen en jäkligt snygg version av mig själv!
Det gjorde du väldigt bra Anna, tusen tack! :)
(Ni som känner mig vet att jag varit sminkad en handfull gånger i
hela mitt liv.)

Sedan bar det alltså av till festligheterna, där vi hade hur kul som
helst till en bra bit in på natten.
Inte konstigt att jag är trött idag. Kombinationen alkohol/vända dygnet gör minsann
underverk om det är en mosig känsla man är ute efter.

Här nedan ser vi en del av bilderna jag tog igår.
Ignorera att jag uppenbarligen hade hybris och som synes var tvungen att
vara med i stort sett alla bilder jag tog.


Anna och jag redo att fara på fest.


Linko och jag.


Patrik och jag.


Anna, Patrik och jag.


Linko och Anneli.


Uffe, Linko och jag. Samt delar av snapsarna som bjöds på under kvällen.


Anneli, Anna, Maria och jag.


Patrik, Macke och Anna.


Patrik, Veronica och Anneli.


Veronica och jag.


Bästa Patrikarna och jag.


Anna.

Nu ska jag återgå till att göra absolut ingenting i soffan.
Låt oss alla ha en härlig söndagsafton!

När semestern innehåller väldigt mycket trevligheter.

God eftermiddag kamrater!
Puh, semestrande Degerman har landat på Skelleftemark igen.
Redan i tisdags egentligen, men tiden går i hundra knyck nu för tiden, så det känns som
om det var igår jag landade på hemmaplan.
Jag har de senaste veckorna varit helt dygnvill, så jag vet i stort sett snart
aldrig vilken dag jag befinner mig på, vilket i sig är en märklig känsla.
(En surströmmingsmiddag stod för övrigt dukad när jag kom hem, vilket gjorde
hemkomsten till en ultimat sådan!)

I vilket fall, Patrik och jag tog förra onsdagen vårt pick och pack för att gästa
festivalen i ingenstans.
Nämligen Skogsröjet. I Rejmyre.
Mina goda vänner Anette och Kristian har sin fina sommarstuga inte långt därifrån,
vilket gjorde det hela möjligt.
Vi hade pratat ihop oss under våren om att gå på festivalen ihop, vilket
vi alltså gjorde slag i saken angående.
Patrik och jag har för övrigt inte rest ihop på 20 år, så det kändes ju liksom bara
hur kul som helst att hänga med honom under så lång tid.
Han är en av mina ytterst få killkompisar. Jag har känt honom sedan jag var typ… 15 år.
Han är en av de där bra killarna man hittar i livet!

Vi tågade ned till Norrköping där vi blev hämtade och vår helg som VIP:are startades.
Jajamän, Anette och Kristian har verkligen skämt bort oss ska ni veta.
Himmel, god mat och god dryck har serverats.
Till det har jag inte behövt lyfta en fena. Allt har serverats!
Anette hade greppat att det var en allmänt utsjasad och stressad Degerman som var på
väg söderöver, så hon gjorde det hon gör allra bäst; att vara en fantastisk och varm vän!

Och lät mig liksom bestämma takten. Vilket innebar en lugn takt.
Som resulterade i en fantastiskt mysig långhelg.
Vi har pratat i massor och vi har skrattat ännu mer!
Samt promenerat i de vackra omgivningarna.
Jag trivdes i fulla drag i deras stuga. Det var verkligen rätt sätt att få rätsida på
stressnivåerna.

Festivalade gjorde vi också. Oh yes!
Det fanns en hel del band jag ville se, med Queensryche i absoluta spetsen, gruppen som dök upp
på min radar i slutet av 80-talet.
Däremot har de ny sångare vilket gjorde mig lite fundersam över hur denne skulle
axla det hela efter Geoff Tate.
Vilket visade sig gå alldeles utmärkt!
När han tog första tonen var jag såld. Satan! Jag smälte och försvann bort i musiken.
De var bättre än på skiva. Och Todd La Torre var som gjuten i rollen som front för bandet!
Deras konsert tog slut alldeles för tidigt i mitt tycke. Jag ville ha otroligt mycket mer.
Herregud, med högsta röst sjöng jag med i låtar som ”Eyes of a stranger” och ”Empire”.
Jag var som mitt i en frälsningsvåg med likasinnade omkring mig.

Sedan, Dream Theater… du milde!
Tänk chansen att få uppleva deras fenomenale trummis live. Jag stod som trollbunden.
Jag kunde inte slita ögonen från honom.
Han kändes som en trollkarl som gjorde saker som inte egentligen är möjliga.

Hela festivalstämningen var toppen!
Mycket glada människor och perfekt planerade ytor.
Mitt i ingenstans.

Lineupen för nästa år kommer att iakttas med största intresse.
En repris av besöket är klart möjligt.

Söndagen åkte vi till Stockholm där Anette och Kristian i vanliga fall bor.
Vi gjorde storstadshäng i två dagar innan SAS stod för hemfärden.
Gamla stan är så vacker! Jag får liksom inte nog av de trånga gränderna och de
underbart vackra gamla husen.
Det känns som om man bokstavligt talat rör vid historien när man går där.
Tack och lov var det inte fullsmockat med turister så vi kunde gå obehindrat.
Njutbart var det sannerligen!

Med det sagt, en vecka i riktigt härliga vänners galna sällskap avnjöts.
Där slappande, mysande, festivalande och stadsbesökande gjordes.
Jag har blivit bortskämt så till den milda grad att jag nästan rodnar lite vid tanken.
Himmel, Anette och Kristian kan verkligen det här med gästfrihet!

Väl hemma fortsatte det härliga livet.
En surströmmingsmiddag blev alltså välkomnandet hem till familjen.
Vilket var ett ypperligt val av måltid, om man frågar mig.

Dagen efter drog jag till min andra familj på Casa Hawk.
Jag hade nämligen längtat massor efter Erika och ville väldigt gärna hänga med henne.
Så vi åt gott (den tjejen kan det här med mat, och hur man skämmer bort sina vänner!)
samtidigt som vi summerade den senaste tidens alla händelser.
Jag njöt av hela atmosfären hos familjen. Jag gillar ju dem massor som ni vet, och att
spendera kvällen med dem kändes toppen.
Ja förutom att vi såg remaken av Poltergeist då.
Den fick mig att hoppa till ett par gånger…
Danne summerade det hela med en relativt irriterande träffsäker fråga;
har du skrivit något i handen?
(Apropå att jag för hundrade gången gömde mig bakom mina händer under filmens gång… nåväl)
Vi sniffade även lite på Bates motel. Jag kommer att se den serien i höst. Den lovade gott.

Dagen efter innebar god lunch och ett gäng Pretty Little liars-avsnitt!
Jag kände mig som en ny människa efter hänget på Sunnanå.

Haha, du milde vad omhändertagen jag blivit senaste veckan, jag blir alldeles varm i
hjärtetrakten när jag tänker på de vänner jag spenderat tid ihop med.

Först söderöver och sedan söder om älven. Jojomänsan!

En lunch med Bureås finest, Katta, har också hunnits med.
Vi konstaterade i vanlig ordning att en timmes lunch givetvis är åtminstone
några timmar för kort.

Idag slappar jag i stort sett bara.
Sjön var våldsamt vacker i förmiddags. Vattnet låg alldeles stilla.
Vyn tar absolut andan ur mig. Fortfarande. Efter alla dessa år.

Denna fredagskväll blir en lugn sådan.
Jag passar på att vila upp mig en smula från den senaste veckans trevligheter.
För i morgon är det stor fest på gång.
Jajamän, Lindas och Uffes årliga sommarfest går av stapeln.
Den brukar knäcka ben. På ett bra sätt!
Jag vet inte riktigt hur många som brukar vara där, men gissningsvis mellan 45-70 personer.
Kanske fler.
Hahahaha, jag ska så inte snapsa i morgon.
Mental notering; JAG SKA INTE SNAPSA.
Redan nu vet jag att det är kört på den fronten, fan också. :)
Nåväl, söndagen får bli en lugn sådan, inga måsten alls ska den innehålla.
Bara jag har nyktrat till på måndag morgon då jag ska agera chaufför klockan 05.30 till Umeå.

Det här blev sannerligen ett ”kära dagbok-inlägg”.
Så nu vet vi alla vad jag ägnat mig åt den senaste dryga veckan.
Jag har för övrigt fått Lindas fina bilder från Vickans och Marks bröllop.
Ett inlägg med bilder och upplevelser från det är givetvis att vänta!

Nu mina vänner ska jag återgå till att göra precis ingenting.
Kära nån, hur är det möjligt att göra så få knop som jag gör just nu?

Låt oss alla ha en härlig fredag!