Inkognito.

God morgon vänner!
Eller god och god… allmänt förkyld i kombination med sviterna efter en kväll
som inte blev en soffhängskväll utan en shotkväll med Linda och Patrik är vad som pågår för tillfället.
Note to self: aldrig mer. ;)
Morgonens promenad gjorde dock susen.
Idag blir dock en lugn dag. Punkt.

Nu till något helt annat.
Mina grannar är några riktigt roliga typer.
Ibland lite fulla i fan så man vet inte riktigt vad nästa möte kommer att handla om.
Häromdagen lät det såhär:

G-granne.
C-jag.

G ”Cecilia, vet du om att du inte bor här längre?”
C ”Ehrm, nej den informationen har nog passerat mig förbi.”
G ”Ja du vet man ska ju tro det som står på informationstavlan nere i trappen.”
C ”Vaddå, säger den att jag har flyttat?”
G ”Ja.”
C ”Haha, men eller hur?”
G ”Kolla själv. Ditt namn finns inte kvar. Du har lämnat oss.”

Jag kollade. Och jajamän, min granne hade helt rätt.
Jag bor inte här längre, enligt trapphusförteckningen över de boende.

… vad som hade hänt var att min numera utflyttade grannes namn samt den som
köpt hennes lägenhet båda stod listade. Och tja, det blev ju en för mycket
på vår våning, så jag antar att de helt enkelt ansåg att de behövde
ta bort en av de boende, vilket blev jag.
Inom kort hoppas jag åter att jag officiellt ska tillhöra trappens boende igen.
Mina grannar är inte bara roliga. De är också ena jäkla fenor på att
hålla koll på saker och ting.

På både gott och ont, kanske ska nämnas. ;)

God lördags(söndags)morgon på oss alla!

Jag konstaterar att min dörr, tack och lov, meddelar mig att jag fortfarande
bor här.

Hur blir jag av med dig?

Allvarligt, de här två senaste veckorna kunde för min del, i det närmaste,
lika gärna inte ha varit.
Jag är förkyld.
Inte på det där sättet att jag ligger klubbad för att strax bli frisk.
Vilket klart hade varit att föredra istället för att den som nu finns i
bakgrunden men inte bryter ut.
Vilket gör att jag blir heller inte kvitt den.
Förra veckan sov jag före 21.00 alla dagar.
Förutom fredagen, då sov jag redan klockan 20.00.
Och lördagen, då höll jag mig vaken för att se Downton Abbey, vilket gjorde att klockan var närmare 23.00 innan jag somnade. Hur wild and crazy kändes inte det liksom!

Den här veckan är tröttheten lika stor men med den smulans
irriterande twisten att jag inte kan sova.
JAG. KAN. INTE. SOVA.
Jag ligger vaken stora delar av nätterna, vrider och vänder, trött
men inte sovbar.
Jag hostar konstant och saknar i det närmaste all ork.
Låt mig bara säga att det här inte gör mig till någon glad variant av
mig själv.
Bättre tider är förmodligen på väg in tänker jag, för i morse var första
morgonen jag inte vaknade och kände mig sämre.
Förkylningen var nämligen ganska oförändrad, vilket jag anser är ett väldigt bra tecken på att jag inom kort är frisk som en nötkärna. Right?!

I vilket fall…
Denna kväll kommer, likt många av kvällar de senaste två veckorna, att spenderas i soffan under en filt.
Någon film kommer att ses. Terminator Genisys ligger bra till.
Kanske även att jag börjar se Hunger games-filmerna.
Det börjar som bekant dra ihop sig till biopremiär för Hunger games- Mockingjay part 2. Och då vill jag gärna ha de tidigare filmerna i färskt minne.

Låt oss alla ha en finfin fredagskväll.

Förresten, är inte det här kul så säg. Humor helt i min smak!

Värme ger värme.

Mitt i aftonens Facebookflöde dök det upp.
Som skarp kontrast till de senaste veckornas diskussioner om politisk inkompetens
(i nuläge är det jaktsäsong på precis alla partitillhörigheter får jag en känsla av) och om människor som försöker rädda livhanken och förhoppningsvis lappa ihop sina liv samt skapa en framtid.
Båda ovanstående är givetvis oerhört viktiga saker, utan tvekan, men ibland önskar
jag läsa om något annat också. Liksom få andas ut mellan varven.
Det är i det närmaste så att jag börjat välkomna folks middagsbilder i mitt flöde igen.

I vilket fall, där kom helt plötsligt ett helt naket och totalt avskalat inlägg.
Det handlade om att skapa förståelse, och det var en vädjan om hjälp.
Och responsen var massiv.
Gissningsvis för att inlägget var så totalt utan förskönande omskrivningar om
hur livet blir ibland.
Hur saker man inte har några möjligheter att påverka gör en vardag till bitvis väldigt
knepig att leva i.
Hur livet blir ett pusslande med ork och möjligheter på ett sätt som de flesta av oss
aldrig kommer att behöva uppleva.
Tack och lov.

Jag är stolt över att vara vän med avsändaren till inlägget.
Det krävdes gissningsvis en hel del mod att skriva det.
Stödet blev också fantastiskt!
Jag känner mig glad för det. Men det förvånade mig inte.
Haha, inte det minsta.
Tvärtom.
Lever du varmt och vänligt är jag säker på att det kommer tillbaka till dig när du behöver det som bäst.
I afton stämde det sannerligen.

I övrigt har helgen varit en bra sådan.
Jäkligt kul tjejfest på fredagen och en väldigt lugn lördag i stugan.
Downton Abbey premiärade sin sista säsong i lördags. Ser ni den?
Jag följer den i det närmaste slaviskt. Första avsnittet lovar gott!

Låt oss alla ha en finfin söndagskväll. Ny vecka på ingående!

Jag har ändrat mig.

God eftermiddag!
Himmel, jag är sannerligen inte en frekvent bloggare nuförtiden.
Nåväl.

Nu till det som i förra inlägget kanske lät lite hemlighetsfullt.
Som inte är hemligt på något vis alls, men som jag velat samla mig kring lite
innan jag skriver om det.
Jag har varit lite off en period i och med alla tankar kring
detta, där jag inte varit speciellt social, men nu är jag redo att kliva
in på banan igen.

Det här handlar om mina inseminationsplaner.
Vilka har förändrats. Från att vara till att inte vara.
Vilket i klartext betyder att jag inte kommer att göra några fler försök.
Det är inget dramatiskt som fått mig att ändra mig.
Tvärtom.
Det är nog hellre saker och ting som istället landat, som fått mig att
veta att det finns andra saker jag har större behov av att göra.

När jag i vintras fick möjlighet, i form av en helt fantastisk och osjälvisk
vänlighet visad av en gammal vän, blev jag den lyckligaste någonsin.
Min dröm om att kanske bli mamma levde åter.
Här blev jag sedd ihop med att få tillbaka hopp om en möjlig framtid som mamma.
Samtidigt som jag inte sörjt klart förlusten av att nyss upphört att vara gravid.
Det är så långt mycket härligare att titta framåt, mot det hoppfulla, än att
stanna kvar och jobba klart med det som är ledsamt och gör ont.

I somras insåg jag att jag sköt fram det andra besöket på Sellmer Klinik.
Först kom Vickans bröllop, sedan kom behovet av att varva ned från de hektiska
veckorna som följde med bröllopet.
Till att sedan skjuta på det ytterligare för att jag är ur form rent fysiskt.
Till att då säga att efter nyåret, i januari eller februari.

Alla ovan nämna orsaker är tämligen legitima, om man söker sådana.
Men när jag började spåra mina känslor kring det insåg jag att det handlade
om något helt annat.

Det finns något jag vill och behöver långt mer än vad jag vill bli mamma.
Nämligen mig själv.
Mig själv som trygghet.
Eh, låter det flummigt och skumt?
Hehe, jo det är möjligt, och kanske kan jag inte förklara det speciellt bra
heller.

Det blev klart, och då menar jag helt kristallklart för två veckor sedan på Kliniken.
K och L frågade mig vart jag stod i barnförsökande-frågan.
Jag svarade att jag skjuter på den till i januari eller februari.
Just för att jag (som synes) är helt ur form fysiskt sett.

Det kom en följdfråga som jag inte riktigt minns.
Det var förmodligen någon variant av ”vill du fortsätta försöka skaffa barn?”,
”hur tänker du kring Danmark och insemination?” eller något åt det hållet.
För mitt svar minns jag nämligen väldigt tydligt.
Först svarade jag ”jag vet inte”, vilket var första gången jag ens uttalade
så starkt tveksamma ord kring det hela.
Fem minuter senare hade jag sagt meningen rakt ut att ”nej, jag har ändrat mig”.
”Jag vill inte längre”.

Det kändes oerhört stort att säga.

Och det kändes så jävla skönt att ha uttalat orden högt.

Jag har känt det länge, om än i det dunkla, men det har funnits
där under flera månaders tid.
Liksom att det inledande drivet och glädjen kring det hela har mattats ut
och blivit en ganska munter likgiltighet kring det hela.
Utan att jag för den skull formulerat mig tydligt ens för mig själv.

Efter den inledningen fortsatte K, L och jag att prata.
Jag sa att ”jag måste hitta en stabil grund i mig själv innan jag gör något annat”.
Jag är 41 år och saknar i stort sett all stabilitet.
Det handlar om tryggheten i att veta att jag fixar livet.
Även de gånger hemskheter inträffar.
Där jag oavsett vad som händer under livets gång har en tilltro till
mig själv.
Jag gissar att både självkänsla och självförtroende gör gott i att
samarbeta här.

Min största fasa i livet är fortfarande att min mamma ska dö.
Hon kommer givetvis att göra det.
Gissningsvis även före mig.
Bara den vetskapen paralyserar mig av rädsla.
För den dagen blir jag ensam.
Det är så jag tänker kring det hela.
TROTS att jag har Vickan, släkt och världens bästa vänner.
Likafullt är jag dödligt rädd för att gå under om mamma går bort före mig.
Att bli så tom att inget längre finns kvar för mig.
Att jag tappar fotfästet helt.

Vi människor är långt starkare än vad vi någonsin tror.
Och jag har provat på en förlust tidigare som jag var säker på skulle
vara lika förödande som förlusten av mamma, men som visade sig fungera
alldeles utmärkt. (Det blev till och med en räddning, skulle det visa sig)
Men ingen av dessa tankar hjälper mig egentligen i det här läget.
Mitt förnuft spelas ut, krossas, av känslorna.
Känslorna kring den tomma ensamheten är så enormt starka att inget förnuft i
världen, i nuläge, rår på dem.
Och det är där min förändring behöver komma.
Där tryggheten inom mig själv börjar leva.
Där förlamande rädsla ersätts av en vetskap om att jag kommer att hantera de
förluster, de motgångar och de svackor som kommer att komma.

Jag behöver också skaffa mig en stabil ekonomisk grund.
Stressen av att inte ha någon sådan är enorm.

Är det någon som hänger med fortfarande, eller har jag lyckats tappa bort oss alla?

När jag sade detta hos K och L för två veckor sedan så log de.
Och sa att det här med barnfrågan inte är något de kan göra något åt,
men att de sannerligen kan bygga självkänsla.
Att jag är på precis rätt ställe, med synnerligen rätt människor, för att
bygga den grund jag saknar.
Jag vet att de har rätt, vilket gör mig väldigt glad och tacksam.
Och kanske även en smula intresserad av den nya sorten av framtid.

Vi har pratat några timmar kring det här nu och börjat skissa upp hur
problemet ser ut. Mina tankar om mig själv.
Hur en galen barndom och ett illa fungerande vuxet liv färgat och bidragit
till det som inte fungerar nu.
Som givetvis kan förändras.
Där jag får hjälp att målmedvetet arbeta mig dit jag vill och behöver
befinna mig.

Bara att berätta detta, att jag inte längre kommer att åka till Danmark för
insemination, för min omgivning var en jävla pärs i sig.
Att jag ändrat mig.
Det tog några dagar innan jag ens sa något om det till någon.
Jag har nu berättat det för några få vänner. För min familj.
Och än en gång kunde jag ha besparat mig ångesten och våndan som tanken om
detta berättande givit mig.
K och L hjälpte mig att kartlägga vad jag tyckte var så jobbigt med
att berätta.
De kan sådant där. De gör mina forsar av ord till något väldigt konkret.
Och förklarar hela tiden varför sådant som egentligen inte är rimligt
blir fullkomligt rimligt i min hjärna.

Min grundrädsla är att bli ensam, lämnad.
Att inte få höra till eller vara medräknad.
Och i min, bitvis, helt skruvade hjärna går jag vilse och blir rädd att mina
vänner ska lämna mig.
Vilket är helt vansinnigt, för ingen av dem har någonsin gjort det.
Inte fastän jag slitit hårt på våra vänskaper, ibland under lång tid, med mitt
jag som är så giftigt för mig själv såväl som de som finns i min närhet.
Jag var rädd att de skulle bli arga (?!) på mig.
Japp hörrni, jag var rädd att mina vänner och min familj skulle bli arga på mig.
Vilket nu, när jag alltså börjat berätta, får mig att skratta rakt ut.
Men då, ja då var det inget skämt, utan en högst levande fasa.
Ni som är sunda ser att det här inte är sunt.
Jag vet det själv. Tro mig, JAG VET!
Jag menar, de människor jag har förmånen att vara vän med är en samling
av de mest människovänliga och varma personer man kan träffa!
Jag skulle kunna skriva ett inlägg, en ren kärleksförklaring till dem,
och den värme de har med sig.
Att ens tänka tanken om att de skulle bli arga eller lämna mig för att
jag ändrat mig angående inseminationen borde rimligtvis chocka dem.
Och få dem att undra vad som på allvar slagit slint i hjärnan på mig.
Kanske även undra om de ser på vår vänskap annorlunda än jag gör.
Ovanstående är egentligen inget annat än en ren jävla förolämpning mot dem.

Jag är fullkomligt medveten om det.
Mitt sunda jag vet givetvis att mina vänner varken skulle bli arga
eller lämna vår vänskap, haha det behövs något helt annat för att skaka om
i båten.
Så ja, jag förstår det absolut absurda i det hela. Och jag förstår
att det är direkt förolämpande och sårande att jag ens tänker så om dem.
Och likafullt är min känsla och min rädsla så stark att den slår ut
det sunda förnuftet rakt av.
Utan att ens passera gå.

K och L gör ett jäkla hästjobb genom att få mig att förstå hur det här
hänger samman. Varför mina ovan nämnda tankar har en rimlighet i sig.
Att det här inte handlar om mina vänner på något sätt, utan om några helt andra.
Om helt andra situationer.
Att jag nu hanterar saker och ting precis som då.
I situationer med människor som inte var vänliga eller hade vänlighet i sinnet.

När de förklarar kan jag ibland till och med skratta åt förödelsen som är jag.
Det känns nämligen inte så hopplöst när jag förstår hur saker och ting
hänger ihop.
Det får mig att känna mig ”normal”.
Det får mig att känna mig vänligare med mig själv när jag inser att jag
reagerar ”normalt” utifrån min historia.
Det är ganska så jäkla nice att vara i de normalas ringhörna!
Inte så att jag går omkring och tänker om mig själv som ”onormal”,
men jag är helt medveten om att jag tänker och reagerar lite annorlunda
än många andra.

Och som vi då alla givetvis räknat ut så har mina vänner reagerat precis
som jag borde ha vetat att de skulle göra.
Som mitt sunda förnuft skulle ha vetat om de fått en hörbar röst.
De accepterade rakt av att jag ändrat mig.
Vilket gjorde att vi kunnat prata om det, jag har kunnat förklara, och de
har ställt frågor om de haft några.
Jag fick det stöd som jag var så rädd att inte få.

Med det sagt, jag vill fortfarande bli mamma.
Det här handlar alltså inte om att jag inte vill bli mamma.
Det har bara blivit sekundärt.
Jag behöver bygga mitt jag till en stabil grund först.
Och troligt är att tiden för chansen att bli mamma går ut under den tiden.
Det är som bekant en biologisk faktor och klocka här som inte går frånse.
Vilket jag är på det klara med. Och helt okej med också, för den delen.

Givetvis är det sorgligt i sig.
Det har kommit någon tår sedan det här blev tydligt inför mig själv.
Jag önskar att det inte skulle göra ont när jag är säker på att jag
tagit rätt beslut.
Men återigen, förnuft och känsla är två helt skilda saker.
Mitt beslut kring Danmark gör att mina drömmar om att bli mamma inte har stora
chanser att bli av.
Det är okej.
Jag har något jag måste göra först, som är viktigare.
Och visst, framtiden angående att bli mamma vet jag givetvis inget om.
Jag slutar inte vara fertil bara för att jag avslutar kapitlet insemination
i Köpenhamn.
Däremot väljer jag att se realistiskt på saker och ting, vilket i mitt fall
är att den biologiska möjligheten minskar ju äldre jag blir.
Och det är helt okej att det kommer känslor av sorg och saknad i det här läget.

Nu till något helt annat, nämligen fredagsfestligheter mina vänner!
(Fantastisk övergång från det allvarsamma till det lättsamma va?)
Jajamän, er Degerman ska göra sig klar för en helkväll på Casa Hawk.
Erika, Linda och jag ska umgås!
Det innebär att vi pratar om allt mellan himmel och jord, samt njuter av
mama Skoglys köksmagi ihop med gott att dricka!
Vår vapendragare Patrik har förhinder, så vi kör bara tjejer ikväll.
Han lär garanterat få ett gäng bilder skickade till sin mobil under
kvällens gång har jag på känn!

Låt oss alla ha en finfin fredagskväll!

Möblerat? Hellre madrasserat.

… och där brast det.
Jajamän, härdsmälta Degerman till er tjänst.

Så blir det när underliggande finns i massor, så att små saker och ting får
äran att utlösa det okontrollerbara.

Följ med på min väg mot sammanbrottet:
* Ljudet på min dator försvann i morse. Bara sådär.
Med mild panik i sinnet, för jag ser allt genom min dator samt konsumerar enorma mängder musik genom den, startade jag om den hela tre gånger innan ljudet kom tillbaka.
* Glykol schmykol? Minusgraderna ute gör att kylarvattnet i min älskade Golf borde innehålla glykol. Vilket det inte gör i nuläge.
Men min bil läker vatten någonstans så innan det är minusgrader dygnet runt borde det ha läkt tillräckligt för att behöva fyllas på nytt vatten.
Den här gången MED glykol i.
* En finne, modell inombordare, har dykt upp på ena näsvingen. Den syns inte på något vis, men upptar hela min näsa under ytan. Kanske upptar den faktiskt halva ansiktet där under. Bara att nudda vid näsan framkallar i det närmaste gråt hos mig.
* Kudd(jäveln) i min säng har helt plötsligt två nätter i rad låtit mig vakna med nackspärr.
Inte så hemskt att jag inte kan röra mig alls, utan bara sådär gnagande vilket gör
att jag undviker att göra vissa rörelser med huvudet.
* Angående byggarbetsplats Hyttlidgatan. Nyss var min lägenhet en byggarbetsplats, rent ljudmässigt eftersom takstolar och ventilation görs om i området. Nu när huset för min lägenhets tak är klart har man bytt hus vilket tillika är det där min lokal finns.
Vilket gör att arbete dagtid är väldigt knepigt med tanke på att ljudnivån är öronbedövande. Samt att entrén inte går använda för tillfället, utan jag måste hämta mina kunder på parkeringen för att lotsa dem genom ett byggställningslandskap till en annan ingång.

Och så kom alltså droppen nyss.
I form av saknad kakao.
Japp hörrni, den förbannade kakaon knäckte till sist min dag.
Avsaknaden av den alltså.

Besökte tidigare idag Coop där jag köpte goda thekakor (sådana som jag varit sugen på i en veckas tid) med avsikt att äta dem ihop med varm choklad till middag.
(Ja, man får äta sånt till middag om man vill.)
Väl hemma insåg jag att jag inte hade varken kakao eller O´boy att göra varm choklad på.
Jag var säker på att jag hade kakao hemma, så jag lät medvetet bli att köpa någon på affären.
Gick någorlunda lugnt över till föräldrarna för att låna kakao där.
Som inte hellre hade någon.
Då lossnade det hos mig. Rakt av.
Rasande slängde jag (de goda) thekakorna rakt mot mamma och sa att hon kunde göra vad fan hon ville med dem, och att de var de sämsta spenderade 24 kronorna någonsin.
Sedan smällde jag igen dörren efter mig.

Jag går inte att ha i möblerade rum när det lossnar hos mig.

Nu sitter jag dock hemma och har lugnat mig. Något.
Nej allvarligt, jag känner mig mycket bättre nu.
Kanske för att jag hade ett sammanbrott tidigare, fick utlopp för massor med energi.
Jag är inte arg längre.
Möjligtvis less och uppgiven. Fast lite glad också.
Herregud, finns det då ingen ände på alla känslor som rusar omkring?

Till råga på allt luktar det fett i min lägenhet.
Samt att jag har en hemsk vitlökssmak i munnen.
För när det inte blev någon varm choklad med thekakor till middag, så värmde jag
lite vitlöksbröd och åt.
(Och ja igen, man kan äta sånt till middag om man vill.)
Med påföljd att det alltså luktar fett här hemma samt att jag har världens sämsta smak i munnen.

Nåväl.

Fast i själva verket är det en bra dag.
Jag hade en kund tidigare idag som jag sett fram emot att träffa, hennes sällskap i såväl yrket som rent privat är alltid ett roligt och efterlängtat ett.
Samt att jag klippt mig idag. Eller rättare sagt Katta, min goda vän, tillika frisör, har klippt mig. Så jag är jäkligt snygg i håret för tillfället.
Så en bra dag är det. När jag tänker om det.
Men det räckte likafullt med att kakaon saknades för att saker och ting skulle urarta.

Kanske är det ingen av ovan nämnda saker som egentligen orsakade det hela.
Kan tänkas att det är sakerna som jag får hjälp av K och L på Kliniken med att börja bena i som orsakar en hel del energi för tillfället.
Glädje, frustration, ångest, oro. Allt i en galen dans.
Livet vänder riktning (igen) och jag gör mitt för att se till att taktpinnen är min.
Vändningen av riktning är min önskan, och målen är mina sedan mycket länge.
Och med deras hjälp är det möjligt. Som alltid.
Men likafullt, det är mycket kraft i omlopp.
I helgen har jag hållit dessa tankar och känslor kring alltihop på en nivå som fungerat fint.
Jag flyttade nämligen in på Casa Hawk klockan 16.00 i fredags och stannade där till exakt 16.00 på söndagen. Med en kort sväng till stugan mitt på lördagen.
Jag tog helt enkelt min tandborste med mig och spenderade helgen med min andra familj.
Vi har umgåtts sådär härligt avslappnat, ätit väldigt gott, druckit gott samt sett en hel del film och serier.
De kan ju det här med trivsel those Casa Hawkers. Så är det bara.
Jag har fått tillfälle att prata med Erika om förändringarna som börjar.
Och jag har fått tillfälle att liksom bara trivas.
Helgen kunde inte ha varit bättre.

Det underliggande genomsyrar det mesta jag tänker kring just nu likafullt.
Det räcker uppenbarligen med att några små saker gnisslar för att ett frispel ska vara möjligt.

Jag kommer att berätta mer om vad som förändras och varför det förändras.
Det är inga hemligheter, jag behöver bara samla tankarna såpass att jag kan göra mig förstådd innan jag skriver om det.

Låt oss alla ha en härdsmältsfri tisdagsafton.
Själv ska jag frossa i ”Dharma and Greg”, lättsmält är kvällens melodi.
Det känns för övrigt betydligt bättre nu när jag skrivit av mig.
Kanske att kvällen blir en finfin sådan likafullt?
Trots att det luktar fett här hemma och trots att jag har en hemsk vitlökssmak i munnen. ;)