Vickan är hemma!

Och precis 12.45 såg jag henne.
Vickan.
Mamma och jag stod och väntade inne på Skellefteås flygplats när jag såg henne på långt håll. Tänk er att se sin syster komma gåendes, bara sådär!
Och där, sovandes i sin mammas famn såg jag min systerson Emil för första gången livs levande. Det kändes väldigt stort!
Jag har massor med bilder på honom, och jag har sett honom via Skype många gånger, men nu var det på riktigt.
Så annorlunda och fantastiskt att hålla i min sovande systerson mitt i rörelsen på flygplatsen.
Han kom för övrigt att sova i stort sett resten av eftermiddagen och aftonen.
En liten paus i sovandet gjordes då hungern gjorde sig påmind. Då togs ett antal kraftfulla toner, vilket fick Alicen att varva upp och stämma in i kören.
Hahaha, det borde jag ha insett. Alice skäller nämligen när någon höjer rösten.
Spelar ingen roll om det görs i arga tonlägen eller i att man bara står för långt ifrån varandra för att tala i mer normal samtalston.
Jag fick förklara för henne att då Emil skriker, då är vi andra lugna.
I övrigt luktade hon på honom och hans saker.
Första mötet dem mellan gick med andra ord finfint, precis som väntat.

Det kändes väldigt annorlunda och samtidigt väldigt självklart när det några timmar senare var dags för middag. Att vi fyra satt vid samma bord.
Mamma, pappa, Vickan och jag. Som för hundra år sedan. I ett helt annat liv.
Hur naturligt som helst. Och hur speciellt som helst.
De här två månaderna kommer att bli en väldigt roliga, tänker jag.

Vickan hade med sig kort från i somras.
Bland annat det här på henne, mamma och mig.
Vad fina vi är!

Tänk att Vickan är hemma!
Det är stort. Och det är självklart.

Låt oss alla ha en fantastisk måndagskväll!

Klar Degerman njuter. Och filosoferar, visar det sig.

Årets julklappar är härmed färdighandlade!
Jajamänsan, på Lekia klockan 12.40 blev jag klar. Vilket känns väldigt bra.
Jag är nämligen inte på något vis en ”gilla-att-gå-på-stan-människa”.
Tvärtom faktiskt, jag blir som regel på väldigt dåligt humör av att gå i affärer.
Såvida det inte är body-modsmyckesaffärer förstås. De ledsnar jag aldrig på att gå i.
(Vilket alltid resulterar i att jag får ett våldsamt behov av att göra en ny piercing när jag ser alla intressanta och vackra smycken.)
Även Blue fox och Shock brukar kunna underhålla mig länge. Men som vi alla vet måste vi till södra Sverige för de affärerna.

Annars undviker jag i mångt och mycket stadsturer i den mån det är möjligt.
Måste jag göra dem, gör jag ärendena rakt av, utan att strosa just nämnvärt.
Däremot kan jag tänka mig att följa någon kompis på stan. Då blir det i stället ett sätt att umgås på, eftersom man pratar en hel del mellan klädställen och hyllorna.
Och då är det okej. Nästan. ;)
Därför känns det alltså väldigt bra att ha köpt julklapparna klart.

Jag (liksom de flesta av oss, gissar jag) skriver ned vad jag köper till vem och vad det kostar.
Vilket gör att jag kan dela med mig av följande siffror:
Sammanlagd summa för årets julklappsinköp: 1613 kronor.
Vilket gör att på 11 person snittar det: 147 kronor per person.
Dyraste julklappen till en person: 229 kronor.
Billigaste julklappen till en person: 50 kronor.
För sensmoralen i det hela vill jag passa på att berätta att julklappen för 50 kronor är den jag också är mest nöjd med av alla jag köpt.
Jag myser hejdlöst då jag tänker på hur nöjd jag är med just den klappen till den personen. Den kunde inte passa bättre.
Jag bör förmodligen precis nu även sluta skriva om min förträfflighet gällandes att ha hittat denna perfekta klapp, innan jag framstår som ruskigt självgod. ;)

Ovan siffror gissar jag får en del att bli lite förvånade.
Att den dyraste klappen ligger på 229 kronor. Jag kan nämligen tänka mig att många av er som har barn är glada om ni överhuvudtaget kommer under 229 kronor i en endaste av klappar.
Och samtidigt är jag fullkomligt medveten om att många skulle önska att de faktiskt hade 1613 kronor att spendera på julklappar.
Vilket många inte har. Långt därifrån.
Så jag vill inte på något sätt verka mallig genom att lägga upp den summan, som alltså är min slutsumma för årets julklappshandel.
Det som skulle kunna förefalla hånfullt med det är alltså på inget sätt ämnat att vara det. På riktigt.
Och samtidigt vet jag givetvis att 1613 kronor inte på något sätt kommer upp i den totala summan många lägger på sina julklappar. Utan att den summan kan komma att multipliceras ett par gånger innan man når sin egen slutsumma.
Vilket är okej det också… antar jag.

I grund och botten tycker jag att julklappshandeln är vansinnig.
Den spenderingsblinda delen av den i alla fall.
Själva saken med att ge och få något på julafton tycker jag är en väldigt fin sak.
Just för att man tagit sig tid att hitta något till personer i ens närhet, som man hoppas och tror att de ska tycka om.
Det är en väldigt varmt och vänligt med att vilja göra någon glad med en gåva.
Det är den vansinnesspenderande delen, som i mångt och mycket tar bort vårt sunda förnuft, som jag inte är speciellt förtjust i.

Kanske är det för att jag inte har egna barn, att jag i och med det inte ser mina barns överlyckliga uttryck när de just öppnat den där klappen innehållandes saken de så gärna ville ha.
Eller om man vänder på det, slipper se den totala besvikelsen när paketet innehöll en Samsung istället för den iPhone man önskat sig.
But still. Det är många år sedan den här karusellen var min.
Just för att jag nästan äcklas av hur mycket pengar vi lägger ner på dessa julklappar.
Det blir till något snudd på vulgärt.
Kanske beror det på att jag är van att klara mig på väldigt lite pengar, kanske beror det på att jag tycker att det slit-och-slängsamhället vi skapat oss är respektlöst.
Kanske är det en kombination.
Jag gillar när saker har ett värde. Jag gillar att köpa second-hand.
Jag tycker mycket om tanken att det jag köper inte är nyproducerat, utan att jag är en del i ett kretslopp. Där det du blivit less eller inte vill ha längre passar mig.
Att vi inte slänger bort sådant som andra har glädje och nytta av.

I och för sig har min minimalistiska livssyn inte sin grund i miljön, det kretslopp jag kommit att tycka så mycket om.
Jag önskar att den hade det, men det började inte så. Alls.
Min livssyn förändrades för många år sedan, jag började leva utifrån att jag behöver kunna göra mig av med mitt liv rakt av om jag så skulle önska.
Då fungerar det inte att vara känslomässigt bunden till saker och ting.
I chock gjorde jag mig av med i stort sett allt jag ägde, för att bli kvitt ett gammalt liv. Och där är jag kvar.
Vilket gör att saker i mitt liv till stor del saknar värde både i pengar och i känslor.
Det går inte att ha saker på annat vis om man behöver kunna lämna sitt liv från en dag till annan.
Vilket mer är bottnat i de psykiska stressmoment jag haft i livet, och fortfarande har, än i ett kretslopps och miljötänk.
Vilket i klartext betyder att om mitt hem skulle brinna ned och jag därmed skulle förlora allt jag äger, skulle jag i stort sett inte sörja något av det.
Det betyder att jag i det närmaste skulle kunna lämna mitt hem utan något annat än de kläder jag har på mig, utan att känna just något redan i afton.
Förstå mig rätt, jag tycker om de saker jag har. Väldigt mycket. Men inte på något djupare plan.
Skulle jag hinna, skulle jag slita åt mig en mapp med urklipp, ett kassettband och ett VHS-band. Det är minnena jag har från det jag spelade musik.
Det som jag under livets hittills samtliga perioder alltid fortsatt vara väldigt stolt över mig själv angående.
Jag skulle leva fint utan just de sakerna, men jag skulle älska att alltid ha dem med mig vart jag än befinner mig.
Jag trodde de inspelningarna hade försvunnit, jag blev väldigt glad när jag för några månader sedan hittade dem i en kartong i källaren.
(Nu återstår bara konststycket att få över dem på cd och dvd…)

Det finns möjligtvis några fotografier av mina nära och kära jag gärna skulle ha med mig också, men jag skulle inte med en enda tår sörja om allt sådant försvann.
Vilket, när jag tänker kring det, är lika sorgligt som skrämmande.
För det kan aldrig vara sunt.
Jag måste prata med K och L om det här känner jag. Vi har pratat om det tidigare, men jag behöver bli påmind om vad som orsakar den här grejen hos mig…
Vänta, herregud, nu slår det mig… det här började långt tidigare än uppbrottet.
Flera år innan.
Och nu helt plötsligt kommer jag ihåg delar av det vi pratat om på Kliniken kring detta, vad det här alltså beror på.
Det får bli ett helt annat inlägg. För det här är en konsekvens av våld.
Och inget annat.
Jag blir helt plötsligt både kall och varm när jag gör kopplingen. Naturligtvis.
Så enkelt. Och så komplicerat.
Ett helt annat inlägg alltså.

Så jag tycker alltså om idén och tanken kring värdet hos saker, men jag känner det inte själv. Ännu.
Vilket gör att jag skaffar väldigt lite saker.
Jag ser förvisso mycket vackert när jag är i affärer absolut, men samtidigt övergår det inte till en tanke om att faktiskt köpa.
Någon gång ska jag ta bilder av mina källarförråd. Då kommer ni att förstå vad jag menar med att jag inte samlar på mig just något. Mina förråd beskriver det med skrikande klarhet.
Mitt behov av att på en sekund kunna radera precis hela mitt liv för att börja om.

Herregud, hur fasen hamnade jag här?
Min tanke var egentligen bara att berätta om hur fantastiskt skönt det är att julklapparna för året är färdighandlande.
I stället hamnade jag i en tankekedja angående livsfilosofi som började benas bakåt till att hamna i problemområde gällandes mitt liv.
Haha, let´s wrap things up innan jag helt spårar iväg ännu mer!

Med det sagt, trevlig söndagsafton på oss alla.
Jag är mitt i ett Twilight-maraton och avser att bli kvar där resten av aftonen.

Tack Signe för de väldigt goda bullarna! Familjen Degerman har sannerligen mumsat på dem i helgen!

I morgon är en annorlunda dag för övrigt.
Vickan och Emil kommer till Skellefteå!
De kommer i morgon, och Mark dyker upp i mitten av december.
Klockan 12.40 landar de på Skelleftemark, om allt går enligt planerna.
Det känns snudd på overkligt!
I morgon nu tack!


Färgkombon från helvetet.

Man vet att det är dags att tvätta då bristen på handdukar tvingar en att göra färgkombinationer som denna.
Tvättning står definitivt på schemat för helgen.
… jag menar, det kan aldrig vara hälsosamt att bli irriterad bara genom att gå in på sin egen toalett.


Låt oss alla ha en härlig torsdagskväll, helgen är nära nu mina vänner!

Två intressanta iakttagelser.


1. Ryktstenens förträfflighet.

Alicen löser i allmänhet väldigt lite hår.
Förutom vid två tillfällen per år, sen höst och sen vår, då löser hon mängder.
I mina ögon sett alltså.
Jag hinner alltid börja undra om hon kommer att bli alldeles naken.
I alla fall vid vårfällningen.
För att slippa ha hår precis överallt dessa perioder använder jag en ryktsten.
Precis som namnet antyder handlar det alltså om att rykta, eller ja skrapa, Alice.
Dessa perioder av pälslossning skrapar jag henne alltså var och varannan dag tills perioden är över, vanligtvis inom 2 veckor.
Att med hjälp av denna underbara sten lossa det mesta av håret i duschen istället för att ha det på golvet, i sängen, i soffan eller på mina kläder är ju bara en fullträff.

Söta, söta lillgurkan.

2. Att tre av mina fyra usb-minnen är samlade på på Hyttlidgatan.

Jag undrar om det någonsin inträffat tidigare.
I vanliga fall brukar tre av fyra (så även fyra av fyra) befinna sig på Casa Hawk.
Det går nämligen väldigt många filmer och serier mellan Norrböle och Sunnanå.
Och jag lyckas alltid glömma dessa minnen på andra sidan älven, vilket ibland orsakar att jag istället för att frakta det vi vill se på ett litet usb måste ta med min dator.
Vilket i jämförelse är besvärligt, i kategorin i-landsproblem alltså.
I skrivande stund är i princip alla usb-minnen alltså på hemmaplan vilket gör att jag har en chans att gå igenom, tömma och fylla dem igen.
I skrivande stund konstaterar jag att minnena innehåller följande:

Pretty little liars, säsong 5.
12 monkeys, filmen.
12 monkeys, serien, säsong 1.
Adobe photoshop.
Air.
American gothic, serie.
Area 51.
Clown.
The harvest.
Evangeline.
The maze runner – The scorch trials.
The walking dead, säsong 6 episod 6.
The strain, säsong 1.

En hyfsad blandning, med andra ord.

Låt oss alla ha en härlig onsdagskväll, det som är kvar av den!

Med andra ord; mindre massivt missnöje.

Dagens plus:
Vaknade utvilad.
Lunchdejt med Lisbeth.
Roligt häng med Alicen i Erikslidsbacken.
Intressanta dokumentärer.

Dagens minus:
Evigt hostande.
Slut i kroppen.
Kliande underliv.

På det hela taget har dagen idag varit hundra gånger bättre än dagen igår.
Har inte varit det minsta arg eller frustrerad.
Eller vänta, jag har varit väldigt frustrerad en sväng i afton, men det var hyfsat snabbt övergående. (Prova ta en promenad med en Alice som älskar snö, som blir alldeles tokig i snö ihop med den egna orken som är noll.)

Varför saker och ting känns långt bättre än igår beror gissningsvis på att underlivet känns bättre. Det kliar fortfarande, men brinner inte alls på samma sätt som igår.
Vilket alltså gör mitt humör och mitt tålamod till ljusår bättre än gårdagens.
Mumsig lunch på Tatung tillsammans med Lisbeth gjorde också underverk för humöret.
Kul även att komma ut på Alicelek i Erikslidsbacken. Eller lek och lek, det handlade nog mest om att jag kastade boll och Alice sprang och hämtade den, samt studsade runt som en galning i snön. Den hunden älskar verkligen snö.
Själv stod jag och flåsade redan efter att jag tagit några steg. Jag konstaterar att de här sex veckorna av mer eller mindre förkyld inte har gjort underverk gällandes min ork. Redan i snigeltakt flåsar jag numera.
Men som sagt, i Erikslidsbacken kan jag ha Alice utan koppel så hon får springa hur mycket hon vill utan att jag måste hålla samma tempo som hon.

Hostmedicin är för övrigt finfina grejer.
I såväl tablettform a´la receptfritt, som i flytande form a´la receptbelagt.
Det gör att jag kan säga några sammanhängande meningar utan att hosta sönder dem det första jag gör.
Inte dumt det!

Nu är det läsning av bok nedbäddad i sängen som gäller.
God natt på oss alla!

Förresten, styrelsen för området delade i afton ut brandfiltar till alla lägenheter.
Väldigt bra, med tanke på att vi nu kliver in i årstiden där eldsvådor i hemmet ökar markant.

Massivt missnöje.

Här under följer en inte alltför trevlig beskrivning av hur jag känner mig för tillfället. En del ovårdat språk förekommer, liksom en del beskrivningar av kroppens fenomen man kanske helst inte vill höra om.
Så anse er härmed förvarnade!

Men vilken jävla skitvecka alltså.
Och den har just så pass börjat.

Eftersom jag är förkyld och förkylningsfasen kommit till den hostande delen så började jag min morgon med att rodda om jobbet.
Är det inte som ett riktigt dåligt skämt att när jag faktiskt känner mig långt piggare än tidigare inte kan jobba?!
Just för att det inte fungerar att hosta på mina kunder.
Det blir fel av många anledningar och kontentan av det hela är att min kund inte får en bra upplevelse.
Så i morse var det bara att börja kontakta kunderna för måndag, tisdag och onsdag.
(Efter onsdag hoppas jag att hostan inte ska besvära mig mer, heller inte fastän jag belastar kroppen.)
Det tar tid att få tag i folk.
För så länge jag inte fått svar på samtal, röstbrevlådemeddelanden eller sms så vet jag ju inte om min kund tagit del av informationen att dennes tid behöver bokas om.
Och framför allt vet jag heller inte att jag är klar för arbete torsdag. Det beror helt på hur hoststatusen är. Vilket gör att det blir många ”kanske-bokningar”
Vilket jävla pissläge.
Sådant här gör mig på ruskigt dåligt humör.

Men allt ovanstående hade väl varit någorlunda okej om det inte varit för att mitt underliv är en katastrof. Det brinner och kliar nämligen.
Jajamän ni läste helt rätt.
Jag som inte haft svamp på en sisådär hundra år verkar ha fått svamp.
Vilket är synnerligen obehagligt. För det gör ont. Och det kliar.
Och bara för att spetsa till det hela så har jag mens, vilket i vanliga fall är en bra sak, men när underlivet brinner och kliar är det liksom inte tvärenkelt att använda tampong. Eller heller hålla den hygien man önskar hålla just under mensperioden.
All rörelse där nere gör nämligen ont på ett sätt jag vill undvika.
Och skulle man falla för frestelsen att klia sig, går det i det närmaste inte sluta. Vilket leder till att det gör ännu ondare.

Nej men alltså, jag borde inte ens sitta vid tangenterna när jag är på det här humöret.
Precis idag är jag inte speciellt förtjust i mitt liv.

Så vad som gäller för i morgon är att först och främst tina av min bil i föräldrarnas garage så jag tar mig någonstans, förslagsvis Solbacken, så kan jag köpa svampmedel på apoteket.
Kan även tänkas att mer nässpray ska inhandlas.

Tills dess ska ta mig tusan sitta stilla, det gör alldeles för ont att röra mig när underlivet brinner och kliar på det här viset.
Jag känner det precis hela tiden.
När jag nu sitter stilla i soffan, när jag pratar i telefon, när jag diskar, när jag promenerar, när jag kör bil, när jag lägger mig för att sova, när jag vaknar på natten, när jag går på toa, när jag duschar, när jag borstar tänderna.
Precis hela tiden.
Helst av allt skulle jag vilja sätta mig i en hink med isvatten.
Bara för att det ska sluta brinna.
Nåväl, i morgon inhandlas preparat gjort för ordna upp det hela.

Så ja, vilket jäkla skitdag.
Tur en chokladkaka hittades i skafferiet.
Annars är risken stor att jag gått bärsärkagång på inredningen här hemma.
Med det sagt, choklad, bok och filmer är vad som gäller för dagen.

Samtidigt som jag kommer att tycka alldeles oerhört synd om mig själv givetvis.


Fest på rest. Laxlasange. Jäkligt gott. Vilket gjorde lunchen nyss till en bra sådan, fastän den egentligen var tänkt att tillbringas med Linda nere på stan.
Och fastän mitt underliv brinner.

Grinig Degerman over and out.

Forever young.

… som min vän Linko alldeles nyss uttryckte det. Klockren som hon är.
Glad i hågen gick jag nämligen uppför trapporna hem med Alicen.
Musiken jag hörde lite dovt i bakgrunden bekom mig inte mer än att jag svängde höften lite extra till det hela. Ni vet sådär som om man hör en bra låt och vill dansa till.
(Jag ansåg nog där och då att jag var helt i partymode och absolut hade några danssteg kvar i kroppen att ge. Självinsikt Degerman, självinsikt.)
Tur var dock att trapphuset till skillnad från dess lägenheter var stilla.
Alice och jag gjorde nämligen bäst i att gå hem.
Trots att Justin Bieber hördes som bäst hos en av mina grannar.

I vilket fall, dagen idag har spenderats på Casa Hawk.
Där vi i afton testade på något så spännande som laxlasange! Helvetiskt gott.
Samt bubbel. Hur lyxigt kändes inte det?
Vi har alltså hängt stora delar av dagen.
Där god mat och god dryck också intagits.
Mama Skogly är en jäkel på det här med goda saker, återigen.
Jag blev sannerligen bortskämd.
Danne bjöd senare på kvällen på rökt renstek och jag konstaterade att mina smaklökar sannerligen gillade det hela!

I vilket fall.
Helgen har hittills inneburit väldigt god mat och väldigt trevligt sällskap.
Inte dumt det. I min bok.
… konstaterar pensionär Degerman som just kom hem redo för säng samtidigt som delar av bostadshuset i bästa anda varvade upp för en kväll på stan.

Kontraster att gilla.
Schlafen sie gut bitte.

PS, jag hade glömt mama Skoglys känsla för diskretion. Hon kan sina grejer. No shit. DS.

Piteå, Nordanå, Boliden.

Vilken dag hörrni!
Den kan delas in i två delar. Båda delarna väldigt trevliga och väldigt olika från varandra.

1. Brudklännings-shopping.
Som bekant ska Anna och Patrik gifta sig till sommaren. Och Anna hade bokat tid i Piteå för klänningssök.
Och jag fick följa med, vilket var väldigt kul!
Hon hittade en klänning som var väldigt fin, som satt perfekt!
Hon var väldigt vacker i den, och det ska bli så roligt att se dem gå nedför altargången i början av juli.

2. Teaterbesök.
Som jag berättade igår fick jag möjlighet att se föreställning ”Just så pass folkvett” igen. Vilket jag alltså gjorde i afton.
Det har gått i princip ett år sedan jag såg den senast.
Den var lika stark den här gången. Det går inte värja sig. De kliver rakt in i känslorna med den föreställningen.
Alla borde se den. Om jag fick bestämma. Det skulle förändra mycket.
Alla borde höra när två fantastiska kvinnor från Psykiatriska Kliniken här i Skellefteå efteråt pratade om våld i nära relationer. Hur det ser ut, vad som händer. Hur det påverkar.

Så hjärndöda meningar som ”jag skulle gå vid första slaget” eller ”varför lämnade hon honom bara inte?” för alltid skulle försvinna ur vårt språk.

Jag förstår givetvis att den typen av meningar uttalas av okunnighet.
Vilket likafullt gör mig provocerad och förbannad. Och ruskigt trött.
Det borde vara förbjudet att vara okunnig i ett så stort problem som våld i nära relationer är. Det är väldigt utbrett och likafullt är okunskapen enorm.
Den stora massan av oss sitter fast i någon form av klyschor gällande detta.
Vilket givetvis får mig att se rött samtidigt som jag försöker lugna mig och tänka att förändring på det planet sker. Omän den går frustrerande långsamt.

Gällande föreställningen var Annika, David och Niklas precis lika lysande som senast.
Jag är så otroligt imponerad av dem, och det var fantastiskt roligt att prata med dem och få krama om dem.

Jag sprang själv ett maraton där jag satt i salongen.
Det var så starkt att jag var alldeles blöt av svett när föreställningen var klar.
Efter föreställningen fick alltså publiken möjlighet att ställa frågor samtidigt som dessa två väldigt skickliga kvinnor från Kliniken informerade.
De berättade på ett varm och väldigt lättlyssnat sätt hur våldsprocessen ser ut, om vad som händer den som drabbas. Hur man går till väga i arbetet med den som utsatts för den här typen av våld.
En otroligt bra information, lektion, som blev ultimat då publiken fick sticka in frågor.
Det var även väldigt intressant att höra vad folk har för frågor och funderingar kring det här med våld i nära relationer.
Frågor som; vad man kan göra om man har en vän man tror är utsatt, vad våld i nära relationer har för konsekvenser i vardagslivet, om det är möjligt att läka, varför utsatta kvinnor verkar söka sig till den här typen av män.
Alla skulle behöva höra dessa svar.
Det skulle en gång för alla döda ett par seglivade klyschor samtidigt som det skulle ge åhöraren avgörande insikter som missas just för att man inte kan relatera.
Ser man på det hela med sunda ramar och sunda erfarenheter har man ingen möjlighet att förstå hur våldet i den nära relationen är möjlig.
Vad teaterföreställningen gör att ta genvägen rakt till känslorna.
De översätter teori i praktik, och helt plötsligt går det ofattbara att förstå.
De ger en väldigt bra bild av hur det är möjligt att den största källan till ångest och rädsla kan vara den man lever med.
Där det egna hemmet är den mest ångestframkallande, osunda och otrygga av alla platser.

Slutscenen är fantastisk. De sluter en cirkel. Som börjar och slutar med värme.
Man lämnar teatern med en hoppfull känsla. Underbart.

Så en väldigt bra dag och afton har jag haft.
Nu återstår bara två husmans med ost doppade i varm choklad innan jag gör natt.
Låt oss alla sova gott!

PS, känns inte det väldigt overkligt att den misstänkte terroristen greps i Boliden? DS.

Tänk så roligt vi ska ha de närmaste 65 åren!

Jag är tillbaka.
Gårdagens stumhet och ledsamhet gjordes klar under nattens många vakna timmar.
Det kan uppenbarligen komma något bra av att inte kunna sova.
Jag är glad för det, för den tysta och stumma parallellvärlden är inte min.
Och nu är jag alltså inte kvar i den.
Säkerligen lär jag påminnas om händelsen många gånger, men förmodligen kommer tanken om den aldrig mer att kunna orsaka någon lamslagen och stum känsla.

Förmiddagens timmar hjälpte till att dirigera om de sista av mina känslor kring gårdagen. Inte som syfte, utan som bieffekt.
I förmiddags drog nämligen Klinikens ”Konsekvenser av våld”-grupp igång.
Vilket känns bra och vettigt.
Men visst, nya grupper, nya människor särskilt när svåra och smärtsamma händelser, tankar och känslor pratas om är sannerligen lite speciellt. Det är inte tvärenkelt.
Men nu är det dags. Ett års uppehåll och jag känner mig redo.
Det lär förmodligen återspeglas i en del tankar här inne.

Med det sagt, idag lossnade det och jag insåg att Katta och jag givetvis kommer att leva tills vi är 100 år. Minst.
Och den tanken gör mig väldigt glad! Vi har mycket roligt att se fram emot!

Nu börjar det dra ihop sig för sänggående för min del.
I morgon afton har jag åter möjligheten att se föreställningen ”Just så pass folkvett”.
Här hittar ni delar av det jag skrivit om upplevelsen att få ingå i en grupp av fantastiska kvinnor och att tillsammans med Annika, Malin, David, Niklas och Stefan från Västerbottensteaterns UngHästen skapa en föreställning om händelser hämtade direkt ur våra liv. Vi blev en väldigt bra grupp som arbetade under lång tid och vårt samarbete, skapandet av teaterföreställningen är en upplevelse som går utanpå det mesta jag upplevt.
Att arbeta med teatern var en otrolig ögonöppnare på en mängd sätt.
Att se dem spela upp episoder ur ens liv precis som man upplevde dem, på millimetern… det är svårt att hitta ord för hur stark den upplevelsen blir.
Som att se något på riktigt, för första gången. Någonsin.
Som om man helt plötsligt förstår språket som talas, det man försökt lära sig men aldrig lyckats.
Sådant du med tiden lärt dig rationalisera och hitta förklaringar till skriker dig helt plötsligt naket rakt i ansiktet.
De gjorde att vi fick chansen att på riktigt förstå och se det vi utsatt för med sunda ögon.
Med ögon som inte under lång tid långsamt förvrängts.
Och att få mina texter lästa… en mycket rörd jag kommer att befinna mig på Västerbottensteatern i morgon afton. Det är en sak som är säker.

Hur som helst, sänggående inom kort. Underbart!

Min bil kändes för övrigt som en fyrhjulsdriven pick-up av riktigt grym modell idag.
Eller så luktar det bränd koppling än. Nåväl…

Ett ögonblicks sekund.

Katta pratade medans vi gick.
Jag tror att hon genom det räddade oss från något fruktansvärt.
Vi hade just avslutat lunch och var på väg in mot stan.
Bussen hade stannat för oss vid det oövervakade övergångsstället. Vilket gjorde att vi börjat gå.
Kanalgatan är tvåfilig vid det aktuella övergångsstället och en buss hade alltså redan stannat för oss i ena körfältet.
Precis nu gissar jag att ni vet vad som kommer att hända alldeles strax.

Katta pratade alltså. Och jag tittade mot henne medans hon gjorde så.
Samtidigt som vi tog sista steget förbi den stannade bussen uppfattar jag rörelsen alldeles vid henne.
Jag måste ha stannat samtidigt som jag skrek.
För plötsligt befann sig Katta ett halvt steg före mig, och jag stirrade som fastfrusen hur bilen passerade henne i samma ögonblick som hon stannade.
Sedan vände jag mig om efter bilen, Katta sade regnumret, jag hörde henne säga det, men uppfattade inget av det.
För jag var så chockad att jag inte ens kunde säga vilket bilmärke det var, och jag känner mig vanligtvis rätt bekant med bilmärkens logos. Men allt jag kommer ihåg är att bilen var mellangrå, nyare modell och rätt liten, en halvkombi. Typ. Om ens det.
Trots att jag tittade flera sekunder efter bilen som blev fast i ett rödljus en bit bort uppfattade jag inget bilmärke överhuvudtaget, min hjärna hade blivit stum, den fungerade liksom inte.

Katta och jag reagerade olika.
Hon blev arg men fortsatte att tänka rationellt. Tack och lov.
Själv blev jag stum. Inte i talet, för prata kunde jag, utan stum i tanken.
Vi kollade upp regnumret, men någon siffra eller bokstav hade blivit fel så bilen vi fick upp var inte den aktuella.
Vilket gör att vi inte kommer att få en chans att prata med föraren, eller låta denne prata med polisen.
Jag har skrivit till Skelleftebuss, som en sista chans att få regnumret.
För kanske, liksom genom ett under, kommer deras chaufför ihåg incidenten och även regnumret. Ett klent och alldeles för långt skott, men likafullt det alternativ som finns kvar.

Efter att Katta och jag skildes började jag vandra omkring planlöst på stan.
När jag varit med om något som gjort mig väldigt rädd eller chockad blir jag alltså stum i huvudet. Samtidigt som jag behöver röra kroppen. Som om energin behöver få utlopp. Så jag gick och stirrade blint i affärernas skyltfönster.
Jag uppfattar saker omkring mig, men jag befinner mig i någon slags parallell värld, där det är väldigt tyst. Och där allt utanför känns skrikande högt.
Precis den känslan hade jag när pappa dog i somras, eller rättare sagt när jag trodde att pappa dog.
Den där stumheten, det tysta inom mig, där jag tappat sammanhanget.
… som om jag klivit av världen, och nu istället står bredvid och iakttar den.

Nu när jag sitter i soffan kan jag liksom inte sluta se det hela framför mig.
Jag ser för mitt inre Katta ett halvt steg framför mig.
Jag ser hur fruktansvärt nära bilen passerar henne.
Jag vet inte vilka skador en bil som kör minst 50 km/h utan ansats till att stanna orsakar en människa.
Men jag är väldigt säker på att risken finns att jag aldrig mer skulle ha fått höra min väns röst igen.
Som ni givetvis redan förstått gick det bra för oss. En jävligt skrämmande upplevelse, men som inte orsakade tillstymmelse till skråma.
Men min fantasi leker grymma lekar med mig, får mig att falla fritt, får mig att tänka
tanken tänk om?
För mitt inre ser jag mig stå kvar på övergångsstället. Själv. Utan henne.
Den tanken, fastän den bara finns i min fantasi, öppnar en avgrund.
Att en av mina allra bästa vänner inte längre skulle finnas.
Jag har gråtit okontrollerat i eftermiddag bara jag nuddat vid den tanken.
Allt gick fint, jag borde känna mig glad och lycklig för att det gick så bra.
Istället känner jag mig bara stum och ledsen.
För tänker jag bara snäppet längre inser jag att det var precis lika nära att ingen av oss stått kvar på övergångsstället.
Utan henne undrar jag vart jag befunnit mig ikväll.
Kanske inte alls?
Nu, när aftonen övergått till kväll, gråter jag inte längre.
Utan jag har bara den där stumma känslan. Den kommer givetvis att övergå till det glada och lättade, men det verkar ta ett tag. Vilket är okej, antar jag.
(En steg till och jag hade sett en av mina allra bästa vänner köras över rakt framför mina ögon.)
Tack gode Gud att hon pratade i just det ögonblicket. Det gjorde att jag såg en bil jag annars inte skulle ha sett.
Vi är ibland en synnerligen lyckad kombination hon och jag. Konstaterar jag än en gång.

Jag behöver avsluta det här inlägget med något positivt, vilket en bild på Vickan och Emil skapar hos mig.

Vi Skypade i kväll, och helt surrealistiskt är det att vi inom kort kommer att sitta i samma soffa och prata istället för att ha precis halva världen mellan oss.
Den tanken ger värme. Den ger mening.
Och kanske gör den att jag kommer att kunna somna i natt.