En helt vanlig kväll innan året blir ett annat.

Är det möjligt att umgås så mycket med andra att man längtar efter att vara själv,
bara för att direkt man blivit själv fundera på att umgås med någon igen?
Precis i den situationen är jag just nu.
Vilket på inget sätt är jag.
Märkligt och motsägelsefullt. Hehe, jag blir inte klok på det själv.

Jag umgås på inget sätt så här ofta och mycket med folk i vanliga fall, men i och med långledigt denna jul/nyår har det blivit sig så att jag inte är hemma speciellt mycket.

På nätterna har jag för övrigt svårt att sova. Runt tre, fyra timmar per natt sover jag fram emot småtimmarna.
För att sova en tolvtimmarsnatt när jag varit vaken för många nätter i sträck.
Det går givetvis då jag är ledig. Skulle jag ha jobbat hade det inte ha fungerat.
Då skulle de här sömnknepiga nätterna göra mig väldigt grinig. Nu klarar jag mig med några timmars sömn utan att bli en galen version av mig själv.
Jag fick för övrigt tag i några Imovane. Kanske kan de hjälpa mig att få ordning på sömnen, liksom hjälpa mig att hitta tillbaka till ett mer ultimat sömnmönster?
Jag kollade in FASS och förstod att dessa tabletter kanske görs bäst i att användas med en viss försiktighet, vilket är vettigt att veta.
De fyra jag fick tag i kommer jag att använda, med lite tur räcker det finfint för att vrida det krokiga rätt då det gäller min relation med John B.

I morgon är det nyårsafton.
Den där aftonen då man äter gott, dricker gott och umgås.
En del går all-in för fest. En del satsar på en lugn kväll.
En del lägger sig någonstans mitt emellan.
I morgon kommer jag, precis som förra året, att befinna mig på Casa Hawk.
Vilket borgar för gott att äta, som vi alla vet.
Förra året dog jag nästa på kuppen. Vilket givetvis inte var en behaglig känsla. ;)
Erika och jag var tvungna att promenera en sväng i det absolut glashala bara för att jag skulle kunna andas överhuvudtaget.
Det är en sak att behöva vallas när man druckit för mycket alkohol, det köper jag rakt av, men att vallas för att man ätit för mycket? Never heard of it.
Hehe, det kan tänkas att något liknande kan komma att behövas även i morgon kväll.
Vilket gör att jag hoppas att det inte ska vara fullt lika glashalt som förra året.
Så god mat, god dryck och roligt umgänge är vad som står på schemat för morgonkvällen.
Med lite tur lyssnar vi även på en hel del bra musik. ;)

Vad skulle jag göra utan listor?

Redan nu handlar mitt fb-flöde till stor del om att önska ett gott nytt år.
Glada bilder på serpentiner, partyhattar och fyrverkerier med texten ”Gott nytt år!”
Precis som dagarna före jul kom att handla om att önska en god jul, fina runda och goa tomtar fyllde flödet.
Jag gillar det. Verkligen. Och jag är kluven till det.
Jag undrar hur det skulle kännas att läsa och se alla bilder av firanden om man själv var utan någon att fira med.
Eller om man har planer med människor man kanske inte vill umgås med egentligen, men av olika skäl inte kan komma undan. Det väcker onekligen en hel del funderingar.
Fb-flödet handlar om fina, varma och glada önskningar, det handlar också om yta.
Jag blir inte riktigt klok på det hela.
För jag vill delta, och jag vill låta bli att delta.

Jag inser att jag deltar. Genom att här på bloggen berätta om de olika sätt jag firar jul och nyår på.
Samtidigt som jag låter bli att delta. Genom att inte skriva vare sig ”god jul” eller ”gott nytt år” i min egen statusrad. Vilket är synnerligen medvetet.
Det är min protesterar mot något, vilket jag gör i och med att inte skriva orden i min egen statusrad.
(Ett väldigt märkligt sätt att protestera på inser jag nu när jag tänker på det, det liknar ju ingenting…)
Jag blir glad när jag läser och ser andras bilder. Och jag blir även kluven.
Haha, visst märks det när jag har knepiga känslor inför något och inte lyckas formulera det i vettiga meningar. Då börjar jag skriva samma sak gång på gång. Jag byter bara ord, innebörden är dock den samma.
Vilket jag just nu gör, och riskerar att fortsätta att göra så jag inte avslutar detta inlägg illa kvickt.
Så mina vänner, låt mig rädda oss alla från ytterligare synonymer i ämnet.

Nu fortsätter vi att ha en behaglig kväll, eller vad säger ni?
Själv ska jag ska återgå till att snöa in mig totalt på 80-talsmusik, vilket jag gjort några kvällar och nätter den senaste tiden.
Jag får liksom inte nog av all bra musik som gjordes då. :D
Gå med fördel in på länken här nedan och lyssna på Joy Divisions absolut fenomenala ”Love will tear us apart”.
Att lyssna på den är ren lycka! På med lurarna nu, vrid upp volymen och njut!
Låt oss alla ha en finfin kväll!

Rött är… blött?

God förmiddag på oss alla!
Kod Röd gäller för detta inlägg, mina vänner. Anse er förvarnade.

En något outsövd jag väntar just nu på att stan ska öppna. Vickan, Mark, Emil och jag ska dit för shopping och fika.
En pyjamas står på inköpslistan. Samt hårmousse. Kanske också pepparkaksdeg.

Denna syn mötte mig i morse.
Inte ovanlig såhär en gång i månaden.
(Möjligtvis lite otajmat då jag bytte sängkläder igår.)
Att sova på handduk, använda dubbla tamponger samtidigt som binda, ha väckaren ställd mitt i natten för byte av ovan nämnda…
Nix hörrni, de första dagarna denna tid på kvinnocykeln rås inte på så enkelt.
… jag borde hellre fundera på varför jag bytte sängkläder innan denna period var över.
Andas inte det nybörjare så säg…


Sådär ja, anse härmed perioden för julmyspysiga inlägg passerad!

Nu ska en kopp te drickas innan det är dags att dra på sig armbågsskydden och sätta in tandskyddet.

Låt oss alla ha en härlig dag!

Julfirandet fortsätter.

Idag var dagen då jag skulle städa i min garderob och i min pappershög.
Just för att dessa två områden definitivt kan betecknas som… ibehovavattstädasdeluxe.
Idag var ultimat i och med att jag hade tid i tvättstugan på förmiddagen, och med det tänkt befinna mig hemmavid under några timmar.
Meeen väl igångdragen i tvättstugan tappade jag sugen helt gällande röjning av både garderob och pappershög.
Istället kände jag för att sitta och göra ingenting framför datorn.
Blogga lite, se något avsnitt av Dexter.
Vilket vi alla givetvis förstår inte var förenligt med att städa. ;)
Hehe nåväl, den enda röran drabbar är mig själv.
Att när jag ska hitta kläder får slita om precis överallt innan jag hittar något att ha på mig. Eller om jag av någon anledning behöver ha fram mitt senaste och därigenom aktuella papper angående min bilförsäkring får ge mig in i en decimeterhögt pappersinferno för att hitta det.
Det är överkomligt.
(Tyckte jag givetvis när jag hellre ville göra precis ingenting.)

Det är intressant (och väldigt trevligt) att jag anses ha ordning på mina grejer.
Jag gissar att jag fått lobba en hel del för att få det ryktet om mig.
Som till synes alltså inte är det minsta sant.
(Men återigen, det är fasligt trevligt att vara känd för att ha ordning. ;) )
I det verkliga livet ser det dock ut såhär:


Kära nån…

Efter tvättstugan och mysandet i soffan blev det att byta stadsmiljö mot stugmiljö.
God mat stod på schemat. Även idag. Samt att umgås i största allmänhet.
Jag var där stora delar av gårdagen också.
(Himmel, jag spenderar sannerligen mycket tid med min familj. Vilket är ovanligt, men faktiskt inte så dumt när allt kommer omkring.)

Här nedan ser vi bilder från gårdagens julbord i stugan.
Vilket var väldigt mysigt och supergott.
Och som alltså gav oss väldigt goda rester att fortsätta mumsa på idag.
Än så länge är julmatsrester en bra sak, men om ett par dagar lär vi förmodligen alla längta efter tacos.

Det är för övrigt kul att höra Mark berätta om det engelska julbordet, som skiljer sig stort från det svenska.
Det är även underhållande att höra vad han tycker om de svenska jultraditionerna, maten och de lustiga sakerna vi ägnar oss åt under dessa dagar.
(Han tyckte att det här med Kalle klockan 15.00 var en intressant grej.)
Vi testade på en christmas cake som Vickan gjort.
Då den innehöll nötter, frukt och konjak var det kanske inte riktigt något för mig.
Jag testade givetvis, men insåg att jag nog hellre höll mig till chokladpajen vi också hade gjort.



Här nedan ser vi förövrigt Alicen med sin favoritleksak.
Julklappen från mamma och pappa blev en succé.
Att hon alltid tuggar sönder själva pipflärpen på sina leksaker inom de första 10 minuterna av lekande gör mig väldigt lycklig.
Pipleksaker har en tendens att gå mig på nerverna. Milt uttryckt.

Givetvis sover hon med den.
Den skulle helst få följa med ut på promenad också, om inte matte hela tiden avstyrde det hela.

Hoppas ni alla haft en… eh, vad är det för dag idag? Lördag? Söndag? Annandag jul?
Eller kanske en touch av alla tre?

Julafton 2015.

Puh, så var denna julaftons firande över.
(Beklagar den smulans idéfattiga rubriken hörrni. Mitt hjärnstillestånd resulterar i fantasilöshet på intressant nivå.)
Trött Degerman sitter sedan 15 minuter skönt tillbakalutad i soffan och njuter av lugnet.

Jullunchen i Medle var precis lika trevlig som vanligt. Fina människor och lugn stämning.
Proppmätta från den bar det några timmar senare av till stugan.
Där hade vi planerat att äta risgrynsgröt till middag, vilket skippades då ingen av oss var sugen på mer mat.
Efter den lunchen och allt godis vi ätit under dagen fanns absolut ingen plats över för middag i någons mage.

Lillgurkan uppklädd i julrosett.

Julklappar delades ut och sedan följde allmänt soffhäng.
Jag konstaterar att denna dag varit en trevlig sådan. Gemytlig faktiskt.
I vanliga fall är jag inte helt förtjust i att vara bland så mycket folk under så många timmar, men idag gick det finfint.
Till sist blev det dock läge för en trött och mätt jag att sätta mig i silverkulan till Golf och åka hem till stan.
Tillsammans med en god kopp te ska jag njuta här i soffan resten av kvällen!

Vad tycks om den fina muggen jag fick i julklapp?

Hoppas ni andra haft en fin dag idag, fylld med sådant som ni gillar och som gör er glada!
God jul på oss alla!

Ledighet på ingående.

God afton kamrater!
Er Degerman är fortfarande kvar i bloggsfären.
(Trots att det ofrekventa skrivandet tyder på annat.)

Saker och ting är bra med mig.
Julförberedelserna är klara.
Jobbet är i det närmaste klart, endast en timmes pappersjobb i morgon bitti skiljer mig från julledighet. Inte dumt det.

I övrigt spenderar jag min lediga tid med umgänge både på Vallan och Sunnanå.
Goda middagar i stil med blöta (vilket Vickan ville att Mark skulle testa), samt surströmming som vi alla, oavsett nationalitet, gillar sedan tidigare.
Samt en lika god och lyxig (som oplanerad) middag med adress Casa Hawk igår.

Jag är också en hel del tid själv hemmavid.
Som ni vet har jag alltid tyckt om tid då jag är mitt eget sällskap.
När det är självvalt är det nämligen finfint och väldigt njutbart.
Att göra saker själv, eller bara vara hemma själv. Jag gillar det.
Vilket jag alltid påminns om när jag umgås mycket med andra.
Jag trivs som bäst när jag har balans i den här frågan.
Vilket jag tycker mig ha väldigt bra av just nu.

I vilket fall.
Julafton kommer att spenderas som alltid, vilket är precis som jag gillar och vill ha det.
Eftermiddagen spenderas i Medle med mina fina fastrar och (delvis) deras familjer. Vi träffas alltid klockan 13.00 för att äta en god jullunch och umgås i några timmar.
Vi har gjort det så länge jag kan minnas. Jag ser fram emot det massor!
Sedan bär det av till stugan. Där vi ska äta en risgrynsgrötsmiddag och ge varandra julklappar och sedan bara umgås i lugn och ro.
Samt gissningsvis äta ännu mer. Choklad, nötter, fikasorter med smak av juletid.
Vickan har gjort en engelsk julspecialitet till kaka. Den ska bli synnerligen intressant att testa för receptet påminner inte om något jag smakat tidigare.
Jag är redan nu helt säker på att jag kommer att avsluta kvällen med en god hårdbrödssmörgås där pålägget är julskinka.
…som välbehövlig kontrast till allt det söta, tänker jag.

Emils första julafton är det också.
Nu är han i och för sig för liten för att minnas något av den.
(Även för liten för att bli ärrad för livet av den rödklädda hemske mannen med vitt skägg.
Han som senare kommer att förvandlas till den mest efterlängtade mannen på hela året.)

På juldagen kommer min morbror med sambo till stugan för julbord. Det känns kul.
Olika omständigheter, som bäst lämnas utanför bloggen, har gjort att vi inte umgåtts på några år.
Därför är det väldigt roligt att han och Carola kommer. Jag lär vara smulans nervös innan, men jag tror att det kommer att gå fint och att vi kommer att ha trevligt.

Men först är det uppesittarkväll på Casa Hawk som gäller. Kalkonmiddag och häng med familjerna Skogly och Ganeteg. Kul!

Det är alltså en hel del roliga dagar och kvällar som står för dörren.
Vilket känns bra, med tanke på att julen är den av årets högtider jag egentligen tycker minst om.
(Kanske att jag någon dag berättar varför julen lika gärna kunde skippas om jag fick välja.)

Helgen som var innehöll också trevligheter.
Den spenderades bland annat med firandet av min bror Bennys 60-årsdag.
Väldigt trevligt var det, god mat och roliga människor!

Monica och Linn.

Delar av familjen.
Benny, Linn, Vickan, Leif, Monica, Mark, Emil och jag.

Åh, låt mig även berätta att jag sparade några tusen rakt av igår.
Erika och jag var på väg hem från Umeå (hon hade tid på NUS för att kolla upp sina karpaltunnelproblem och jag agerade sällskap tillika chaufför) då vi passerade polisens uppställda kamerasläp.
Hade vi legat som förstabil hade det kostat pengar. Nu hade vi en bil framför oss.
Vilket gjorde att vår bil passerade med en tvärrik Degerman bakom ratten.
Det är trevligt att ha marginalerna på sin sida. ;)

Låt oss alla ha en finfin tisdagsafton!

Rutiner.

Det här med rutiner.
En del av oss gillar och behöver dem mer än andra.
Jag tillhör definitivt kategorin som både mår och fungerar väldigt bra med tydliga rutiner.
Vilket gör att den stundande jul och nyårsledigheten lär krångla till det en smula, då jag alla dagar oavsett ledighet eller inte är kass på rutiner.

Jag har stora problem att ordna de mest basic av rutiner, nämligen sömn och mat.

Att jag har problem med sömnen är förvisso inget nytt.
Sedan i början av tjugoårsåldern har den krånglat.
Jag har ingen sammanhängande sömn nämligen.
Under en vanlig 7-timmarsnatt vaknar jag någonstans mellan 35-55 gånger.
Vilket är mycket. Vilket inte ger en bra sömn där jag vaknar utvilad på något vis.

Jag får hjälp av allergimedicinen Lergigan och dess förträffliga bieffekt; dåsighet.
Men det hjälper dåligt då jag ofta får myrkrypningar i benen så jag inte kan somna alls på några timmar.
Eller så drömmer jag väldigt märkliga drömmar. Inte mardrömmar direkt, mer klart obehagliga drömmar.
Det gör att jag inte gärna tar tabletterna, förutom då jag haft tillräckligt många vaknätter så att jag måste få sova.
Med tabletterna vaknar jag endast 10-15 gånger på 7 timmar vilket är en fantastisk skillnad.
Men som sagt, myrkrypningar och obehagliga drömmar grumlar det annars så fantastiska med det hela.
Jag behöver jobba mer med en kvällsrutin. Tänker jag.
Som hjälper mig till en bättre sömn.
Nedvarvning i olika former. Kanske i kombination med något avslappnande te.

Maten har jag heller inte speciellt bra kontroll över.
Jag äter totalt fel. Sådant som inte är bra för mig. I för stora mängder och på för oregelbundna och dåliga tider.
Sömnen skulle givetvis bli bättre om jag slutade äta som jag gör i nuläge.
Märkligt att det är så knepigt att förändra trots att vinsterna överstiger ansträngningarna.
Jag gissar att det beror på att jag vill ha effekt och resultat NU. Helst igår.
Definitivt inte så sent som i morgon. Eller om två månader gudbevars.

Jag lever ett driftande liv. Där jag kan komma och gå helt som jag själv vill, i mångt och mycket.
Det fungerar inte bra för mig. Egentligen.
I alla fall inte på rutinbyggarfronten.

Nåväl, jag har mål. Och jag tar just nu reda på hur jag ska nå dem.
Förändringar i små steg för en större chans att skapa en varaktighet handlar det om.
Frustrerande nog.

Och snart är alltså ledigheterna här.
Ingen regelbundenhet överhuvudtaget.
Jag gissar att många av oss känner igen det, vridna dygn, mattider som inte liknar något samt ett flackande mellan familj, vänner och bekanta.
Nåväl. Vi är inte lediga för evigt. (Tack och lov.)
Jag brukar gilla att gå tillbaka till vanliga blåveckor efter längre ledighet oavsett om den ägt rum på sommaren eller vintern.

I väntan på de där vanliga veckor fortsätter jag skapandet av bättre sömn och matrutiner.
Vilket borde resultera i en vettig grund för må-bra-främjande rutiner på en mängd olika plan.

Har ni några tips för bra sömn, hit me! Jag behöver dem.
Låt oss alla ha en finfin onsdagskväll.

Umeå by day.

Tack och lov hörrni!
Mammografin och ultraljudet som gjordes på NUS gick alldeles utmärkt!
Inget avvikande eller märkligt hittades.
När jag undersöktes tänkte jag hela tiden att de inte skulle hitta något, att jag skulle vara helt frisk. Att det onda i bröstet på inget sätt skulle visa cancer.
Jag har någonstans fått för mig att jag är skottsäker. I det närmaste.
Jag har levt mitt liv i stort sett med den inställningen.
Och att då ha bröstcancer passar inte in i den bilden.

Nej allvarligt, jag har insett att saker och ting faktiskt kan hända mig.
Två händelser de senaste åren har fått mig att börja tänka annorlunda.
Den ena, en ryggskada orsakad av en incident på skoter, fick mig att på allvar inse att min kropp har begränsningar.
Men förra årets KUB-test står för den största förändringen.
Då jag så totalt oförberedd fick beskedet att mitt foster inte var friskt.
Det kan mycket väl vara en av de större chocker jag fått i hela mitt liv.
Vilket gjorde att jag vacklade till i allt jag är.
Det är drygt ett år sedan. Och jag vet inte om jag riktigt greppat det hela än.
Det känns som oceaner av tid sedan. Som om det tillhörde ett annat liv. En annan jag.

Båda händelserna förändrade mitt sätt att tänka om mig själv.
Fick mig att förstå att jag inte är skottsäker, att saker och ting faktiskt kan hända mig.
Jag är inte längre tvärsäker på att allt kommer att ordna sig.
Jag är heller inte rädd att hemska saker faktiskt ska inträffa.
Jag gissar att ovan nämnda händelser fick mig att bli lite mer realistisk.
Där jag numera är medveten om att risker finns, utan att för den skull vara rädd för dem.

I vilket fall kändes det väldigt skönt när läkaren på plats berättade att allt såg fint ut tidigare i eftermiddags.
Jag visste det. Men inte lika tvärsäkert som jag skulle ha vetat för ett år sedan.
En underbar lättnad spred sig hos mig.
Helt plötsligt spelade det ingen roll att jag just blivit knölad i brösten, stått med naken överkropp inför tre personer eller glömt raka mig under armarna i morse.
Hela livet log liksom sitt vackraste leende där jag fick okej-stämpeln.

Jag är så glad att jag kollade upp det hela. Jag hade aldrig riktigt kunnat släppa det annars.
Inte sedan jag alltså insett att skottsäkerhet inte längre är en egenskap jag är innehavare av.

Färden dit och hem var en väldigt trevlig sådan.
Vickan, Emil och mamma följde med som support och sällskap.
Vilket kändes väldigt bra.

Låt oss alla ha en härlig onsdagskväll!
Trött Degerman lär sova gott i natt.

Förvirring.

Det här med att jag attraheras av män som är både grymma och våldsamma.
Det är något märkligt med det.
På förmodligen en rad olika sätt.
Vilket jag är medveten om.
Och i ägglossningstider blir det mer påtagligt.

Jag vet inte vad det handlar om.
För det är så enormt motsägelsefullt.
Däremot är jag relativt säker på att det inte är sunt.
Jag undrar ibland om det är något som är förstört hos mig som gör att den här typen av attraktion finns hos mig.

Låt mig ta ett exempel som visar hur det kan se ut.
När jag tillsammans med andra kvinnor fick chansen att jobba med UngHästen i teatern ”Just så pass folkvett” (som handlar om just mäns våld mot kvinnor) blev den här attraktionen väldigt tydlig.
Jag har vetat om det väldigt länge. Men nu gick det inte att blunda för det, sopa det under mattan, låtsas om att det inte existerar.
Vilket var precis lika påtagligt som generande. För att inte tala om skamfullt.

Niklas spelade en tidigare partner till mig, och Malin (innan Annika övertog den kvinnliga rollen) spelade mig.
Scenen var en typisk frukost. Hur frukost hos oss såg ut, med andra ord.
Jag fick regissera den exakt som jag upplevde den när jag levde det livet.
Minsta rörelse fick jag styra över.
Hur Niklas och Malin upprepade hans och mina rörelser. Ansiktsuttryck. Tonläge. Ord.
Precis allt ni kan tänka er.
I minsta detalj. ”Malin, titta en decimeter åt sidan samtidigt som du sänker rösten ännu lite till, fastna lite mer på orden”. ”Niklas, vänta två sekunder till innan du svarar, och när du svarar så vänder du dig med överkroppen delvis ifrån bordet.”
Ungefär så. Detaljnivå.
Scener som denna blev precis som de var, där och då.
Och nu kommer twisten.
Niklas, en trevlig, varm, rolig, lågmäld och charmig kille, för att inte tala om en väldigt bra skådespelare, gillade jag mycket alla de timmar av jobb vi i gruppen lade ner med varandra.
Men nu, när han helt plötsligt framför mina ögon slutade vara den där snälla, varma och roliga killen, hände något.
När scenen var klar, och alla detaljer satt precis på plats, insåg jag med skrikande klarhet att jag helt plötsligt kände mig attraherad av honom.
Hans uttryck av dominans, makt och kontroll fick ett gensvar hos mig.
Tydligt och omisskännligt.
På det sätt att jag helt plötsligt blev väldigt försiktig.
Att jag sänkte min blick lite och inte tittade rakt på honom, att jag minuterna efter avslutad scen rörde mig lite mer avvaktande kring honom.
Vilket blev väldigt svårt då han tittade rakt på mig för att ta reda på hur jag upplevt scenen.
Att då titta honom i ögonen var inte lätt.
Just för att jag var väldigt tagen och påverkad av de känslor som scenens innehåll blodigt rivit upp hos mig, och för att den makt och dominans han just gestaltat fått gensvar hos mig.
Jag hade känt det tidigare också, andra gånger han klivit in och ur roller som den våldsamme och dominerande.
Vilket gällde David också. När han på samma sätt som Niklas förvandlades från sitt vanliga jag som vi alla tyckte så otroligt mycket om till någon helt annan.
(I teateruppsättningen blev det David som spelade den våldsamme, vilket han gjorde absolut perfekt.)

Men nu kände jag mig nästan omtumlad av Niklas.
Vilket släppte när jag skakade av mig hans spelade roll, när känslan av rollen bleknade och han återgick till att bli sitt varma jag igen.
Det kändes otroligt jävla dumt, korkat och helt sjukt att uttala orden.
Att jag hade känt mig attraherad av den han blivit när han gestaltade personlighetsdrag som rent förnuftsmässigt ligger väldigt långt utanför ramen för vad som är attraktiva egenskaper.
Hans utseende var ju vanliga fina Niklas, men helt plötsligt var han inte
den fina vänliga Niklasen längre. Och då hände något hos mig.
Det var viktigt att berätta det för gruppen.
Utan det hade min del inte varit genuin.
Det lade dessutom till ännu ett lager till allt det som redan var så motsägelsefullt och svårt att greppa.
Konsekvenserna av våld blev så otroligt tydliga.
Han tittade förbryllat på mig när jag berättade det inför gruppen.
Just för att han själv avskydde sig i den roll han precis befunnit sig i.

Förstår ni då hur komplicerat det här är?

Det är ett visst drag jag på något vis söker hos män.
Jag söker en igenkänning. På ett i det närmaste omedvetet plan, tänker jag.
De kan till synes vara hur vanliga och vänliga killar som helst, men min känsla är i det närmaste klockren gällandes det här.
Reaktionen i min kropp som blir är omisskännlig.
Jag börjar nämligen ”gå på tå”.
Vilket i klartext betyder att att jag känner behov av att vara försiktig kring den här personen.
Att jag börjar röra mig mjukare, mer tyst, att jag ler lite mer, att jag börjar iaktta honom för att läsa av honom. Hela jag är i ett läge av beredskap. Förstår ni?
Herregud, jag inser att jag framstår som ett totalt ufo när jag nu försöker förklara det här.
Men tro mig, det är för att jag själv inte vet varför det här händer.
Jag vet bara att när den här känslan dyker upp och får mig att börja agera på ett speciellt sätt, då är det något med den här mannen.
Att han på ett eller annat sätt är farlig.
På det sätt som dessutom får mig att känna mig attraherad av honom.

Kanske bör jag förtydliga mig så att inget missförstånd sker här.
Jag föraktar män som misshandlar kvinnor.
Psykisk misshandel, fysisk misshandel, sexuell misshandel eller vilken form den än sker i.
Alltid. Utan undantag. Punkt.

Vilket tacksamt kändes oerhört tydligt då UngHästen spelade scener ur de andra tjejernas liv.
Då satt jag som förhäxad och hade lust att slå ihjäl både Niklas och David för att de förstörde mina vänner så grymt.
Vilket kändes bra, att inse att något värdigt och sunt finns kvar hos mig.
Jag kände mig ofta oerhört tagen och rasande arg när de andras upplevelser spelades.
Jag kan för mitt liv fortfarande inte förstå att någon har utsatt dessa absolut underbara tjejer för så fruktansvärda saker.
Och att de trots det fortfarande kan skratta, och har förmågan att tycka om livet.

Betyder det då att det inte är våldet i sig som är attraktionskraften?
Jag hoppas det.
Jag skulle inte fixa speciellt bra att veta att jag attraheras av våld.
Det skulle på allvar omkullkasta mycket av det jag anser om mig själv, den människa jag är och de värden som är viktiga för mig.
Det är däremot något i makten och dominansen som på något galet sätt förvrids till något attraktivt.
… hur är det möjligt?

Jag är säker på att den här typen av män, som jag har träffat ett gäng av vilket omöjligen kan vara någon slump, ser något hos mig som passar deras våldsamhet väldigt bra.
Jag vet inte riktigt vad jag utstrålar. Men något är det.
Kanske är det någon typ av sårbarhet.
Att min oförmåga att sätta gränser uppfattas av män som söker den oförmågan. Medvetet eller omedvetet.

Det här är vansinnigt. Kanske också lite ledsamt faktiskt.
För jag tycker så otroligt mycket om vänliga män.
Ni vet de där man kan umgås med, sitta och prata med utan att något hemskt händer.
De man kan skratta och skämta med utan att något hemskt händer.
De som är verbala och liksom sunda och respektfulla, som inte skulle få för sig att göra något hemskt.
Jag gillar verkligen den typen av män. Väldigt mycket.
Jag attraheras absolut också av dem.
Men det där stråket av vansinne…
Det som med endast en liten skymt räcker för att jag ska veta att han är kapabel att kliva över mina gränser.
Där egoism, respektlöshet och förakt är medel att skaffa sig makt och kontroll.

Eller misstar jag attraktion för något annat? Något som bara är bekant?
Något som jag känns vid och något som jag kan?
Att det här bara är en i samlingen över konsekvenser av våld?
Jag vet inte.

Kanske mixar jag även in mitt tycke för vad som i mina ögon är manligt.
Och vad jag menar med manligt hos män kanske bör förklaras.
Det handlar om grovarbetare. Blåställsmän.
Framför allt råbarkade killar.
Kostymkillar har aldrig tilltalat mig nämnvärt. Utan jag gillar fysiskt stora killar i blåställ. Som är fåordiga. Som har ett dominant uttryckssätt på ett eller annat vis.
Som på något sätt får mig att känna att det finns en risk (chans eller möjlighet?) till grymhet eller våld.
Vilket är den raka motsatsen till de män jag träffar som är verbalt skickliga, inkännande, galet roliga och kul att spendera tid med.
Men just de här, i mitt tycke ”manliga männen” som får mig att känna mig underlägsen (värdig?) är det alltså något så oerhört destruktivt, motsägelsefullt attraktivt över.

Herregud, ju mer jag skriver desto mer undrar jag om lobotomi vore en vettig lösning på det här.
För det här kan aldrig vara sunt.
Jag är ju så otroligt medveten om hur den här typen av relation krossar precis all självkänsla som finns hos en människa.
Hur den här typen av relation gör dig till en skugga av dig själv, ett skal av den du en gång var.
Där det vackra och underbara till slut bara handlar om att hantera ångest.
Där det handlar om att försöka förstå vad som hänt med vad som en gång var ens liv.
Men likafullt…

Det är nu vi alla förstår varför jag vill prata med K och L om det här.
Just för att reda ut det så totalt motsägelsefulla.
Särskilt nu, när gruppen ”Konsekvenser av våld” dragit igång igen.
Där jag varje vecka påminns om hur mitt liv från barndom till alldeles nyss (fortfarande) påverkats av de olika typer av våld som förekommit.
Där jag ju för tusan är den mest lyckliga någonsin just för att våldet inte är påtagligt längre.
Utan att det är konsekvenserna av det som numera bearbetas.
Vilket är en enorm, för att inte tala om, avgörande skillnad.
Kliniken är därför ett bra ställe att prata om detta på.
Där känns inget för konstigt att säga, tycka eller känna.
Där har jag chansen att prata tills jag kunnat förmedla det jag vill.
Det finns hur många omtagningar som helst när jag behöver backa och ta om.
I verkliga livet tas det som sägs genom ens eget filter av hur man själv lever sitt liv och vilka värderingar man har. Och genom den kunskap och framförallt den erfarenhet av livet man samlat på sig.
På Kliniken blir det därför mycket enklare. Mer tillåtande framför allt.

Det är samtidigt som om det destruktiva och våldsamma alltid funnits hos mig.
Jag välkomnar det till och med.
Då det gäller hur jag själv sliter med min kropp. Då det gäller känslan viss musik ger mig.

Jag är inte okej med den här typen av attraktion.
Den har inte lett till något bra hittills.
Kanske skulle det alltså kännas bättre om jag fick en förklaring till varför jag tänker och känner såhär.
I grund och botten tänker jag om mig själv att jag gärna vill vara med någon som i grunden är kärleksfull och respektfull.
Någon som jag kan prata mitt språk med, ha roligt med, där jag inte behöver förminska mig eller ändra mig för att passa.
Där jag skulle känna mig värdefull och värdig.
Och likafullt blir det alltså under en viss period av månaden kristallklart att jag har en klar attraktion till en annan typ av män.

I vanliga fall pratar jag inte gärna om det här.
För jag förstår förnuftsmässigt att det riskerar att få mig att framstå som osund och skruvad.
Vilket jag gärna vill undvika.
Det är bara någon enstaka gång, instucket i en mening, i förbifarten eller inbäddat i en lustighet som det dyker upp.
För det här är sådant som riskerar att skilja ut mig på ett sätt som jag inte gillar.
Det här är inte sunt.
Eventuellt logiskt, men definitivt inte sunt.

Nej hörrni, dags att avrunda detta långa inlägg.
Jag blir nämligen inte ett dugg klokare angående det här för tillfället.
Tvärtom.
Jag känner mig om möjligt ännu mer märklig.
Då kan det vara vettigt att avbryta.

God natt på oss alla. Klockan är strax 03.00. Hög tid att sova, för länge sedan.
I morgon är det en sväng till Umeå för mammografi och ultraljud som gäller.
Håll en tumme för mig är ni snälla, att det onda i bröstet jag skrev om tidigare visar sig vara något helt ofarligt.

Men först några timmars sömn.

Den underbara tiden på månaden.

Bloggfrånvarande Degerman checkar in.
Härliga, underbara helvete hörrni!
Är vad som pågår.
Vilket givetvis bara betyder en sak; ägglossning.
Älskade, älskade ägglossning!
Men kära nån.
I vanlig ordning blir jag en ovanlig version av mig själv.
(Eller ovanlig och ovanlig, en version som återkommit en gång i månaden de senaste 30 åren kanske inte exakt kvalar in på ovanlig längre?)
I vilket fall, den mest påtagliga delen av månaden inträffar alltså under ägglossningen, alla kategorier.

I vanlig ordning händer följande:
Humöret svänger. Och fort går det. (Vilket resulterade i att jag fräste åt en mixer som inte fungerade som det var tänkt när vi i söndags bakade arraksbollar.)
Känslorna är väldigt starka, i vilken form de än kommer. Vilket gör att jag kan gråta floder åt gulliga hundklipp på Youtube. Eller glad över alla ramar om jag får höra någon glad nyhet. Eller känna mig väldigt kärleksfull när jag umgås med någon som jag tycker om.
Alla känslor blir med det sagt väldigt starka.
Hela jag är en förstärkt version av mig själv.
Och jag känner för att ha massor med sex. Hela tiden.
(Vilket är smulans icke-kompatibelt med att inte vara i ett förhållande för tillfället… nåväl. ;) )

Grymma män blir helt plötsligt mer attraktiva än vanligt.
Jag gissar att jag i vanliga fall har hyfsat märkliga referensramar då det gäller vilken typ av män jag attraheras av. Och i ägglossningstider dras det till sin spets.
(Jag tror jag ska prata med K och L om det här, det känns inte helt sunt att attraheras av grymma och våldsamma män. Kanske finns det någon förklaring till det i mitt förflutna, vem vet? Jag skulle i sådana fall gärna vilja veta hur en sådan koppling ser ut. Det skulle kunna leda till att jag slipper känna mig så fel och annorlunda gällandes detta.)

Jag tycker otroligt mycket om den här delen av månaden.
Den gör mig våldsamt levande. Med förmodligen lika stor betoning på båda orden;
våldsam – levande.
Den kombinationen är fantastisk.
Ja inte så att jag går ut och låter den kombinationen leda till fysiskt våld, haha nej då, jag är en synnerligen fredlig person. Alla dagar på månaden.
Kroppen däremot är fylld med energi som är så fantastiskt våldsamt forsande att den hotar att spränga varenda blodådra jag har. Och sådan kraft måste få utlopp. Punkt.
Vilket jag gärna gör i skogen.
Vandrar och vandrar. Går på stigar och skogsvägar jag aldrig varit på förut.
Nästan för att med mening gå vilse. För att sedan se hur lång tid det tar att hitta hem.
Den typen av spänning i kombination med att använda kroppen hårt tilltalar mig väldigt mycket i det här läget.
Jag älskar det.
(Och det finns ju inget på riktigt farligt i att inte veta vart man befinner sig, vid kris är det ju bara att gå tillbaka samma väg som man kom. Vilket jag än så länge sluppit, tack och lov, det skulle nämligen kännas som att fuska.)

Den här månadens sådana aktiviteter stoppades av min hallux valgus som inte är kompatibel med ens några promenader alls längre än vad det tar för Alicen att göra sin toalett eller i något tempo som på något vis får mig att svettas.
Så det får helt enkelt vänta tills det är dags nästa månad.
För det här kommer att inträffa nästa månad också.
Fantastiska ägglossning!
Jag passar som sagt också på att gråta floder under den här perioden.
Vilket känns väldigt rensande.

Signifikant för den här perioden är också musikvalet.
Jag är musikälskare. och med det, allätare.
Men just under ägglossningen blir min smak helt plötsligt väldigt smal.
Och vad som fungerar växlar beroende i vilken fas av ägglossningsstadiet jag befinner mig.
Som regel gillar jag tempo-låg musik hela fasen.
Skillnaden är dock att i början är det mer vacker och lågmäld musik jag njuter av.
Nu när jag passerat det stadiet är det fortfarande tempo-låg musik som gäller, men jag byter gener. Nu väljer jag med fördel melodiska deathmetal-låtar.
En viss låt med Marduk söker jag mig alltid till när ägglossningen inte är sentimental längre, utan när den är i sin mer våldsamma och drivande fas.
Just den låten passar mig väldigt bra då. (Alla dagar annars under månaden också, men framför allt några speciella dagar som sagt.)
Mjukt, melodiskt men med ett stråk av våldsamhet. Här hittar ni den.
Äger ni hörlurar, sätt då på er dem och vrid upp volymen. Den blir absolut fantastisk då!
Jag tror ni kommer att gilla den!

I övrigt har den nyss gångna helgen spenderats på Casa Hawk och i stugan.
God mat, god dryck och väldigt gott umgänge.
En helg helt i min smak med andra ord!

Julfint på Casa Hawk.
(Den tilltänkta bildtexten skrattade vi länge åt där vi satt, men well, jag tror det blir mer rumsrent att nöja sig med att konstatera att det sannerligen var julfint på Sunnanå, hehe.)

Idag hälsade Vickan, Emil, Alice och jag på Anki, Doris och Sara.
Jag konstaterar efter det besöket följande saker;
* Alice är en hund med en energinivå som, mild uttryckt, är hög.
Doris klarade sig riktigt bra vill jag tycka, hon satte gränser när Alice blev alldeles för på. Vilket var bra gjort av en unghund på 1 år.
* Emil är ett socialt geni som fungerar finfint i nya miljöer. (Där en högröstad Alice gör sitt bästa för att leka ihjäl samtliga.)
* Anki bjöd på den godaste chokladpaj jag troligtvis någonsin smakat. MUMS!

I afton har jag provat mata Emil med flaska. Vilket funkade fint.
Det kändes som en bra idé då jag ska vara barnvakt på torsdagsafton, och skulle det då bli akut efterfrågan på mat är det bra om vi testat det redan nu. Vilket vi alltså gjort. Byte av blöja fungerar även det.
Haha, att vara moster är sannerligen finfina grejer.

Här ser vi en bild på Emil och mig från lördagens stughäng.

Låt oss nu alla ha en härlig måndagskväll, det som är kvar av den!