Vi borde ses oftare.

En gång i veckan. Det är så ofta jag bloggar nu för tiden. I runda slängar.
Vi måste göra något åt det, tycker ni inte?
Jag behöver göra något åt den här lättjan jag lagt mig till med, där jag hellre
avverkar avsnitt av någon bra serie på kvällen istället för att aktivera hjärnan och
roa mig med ord här inne.
Min tanke med bloggen var aldrig att skriva en gång i veckan och då använda den som
en ”kära dagbok”.
Tvärtom, min tanke var att använda den flitigt. Med inlägg modell bubbelgum och
avgrund i en vild dans.
Ofta har jag använt den så, på sistone not so very much.
Med det sagt, återgång till ursprungssyftet känns som en plan.
Självcensur har jag också lagt mig till med, i en lite för stor dos för att
kännas riktigt bra.
Eftertanke och reflektion absolut, ibland även en natts sömn på det hela är
finfina och nödvändiga grejer, men nu börjar det bli väldigt stelt för att vara jag.

I vilket fall.
Vickan, mamma och Emil for till helt andra breddgrader igår. Nya Zeeland närmare bestämt.
Som ni redan vet bor min syster där med sin familj, och igår var det dags att resa hem.
Mamma följde med dem och kommer att stanna i fem veckor.
Det blev TOMT när de åkte. Jäkligt tomt.
Vi har umgåtts intensivt senaste veckan, vilket gjorde kontrasten smulans enorm och
faktiskt lite svår att hantera.

Vickan och Emil kvällen före avresa.

Jag gillar att ha Vickan som syster.

I övrigt spenderades helgen till stor del på Casa Hawk.
Jojomensan, festligheter i glada vänners lag pågick där under lördagskvällen.
Vansinnigt så kul vi hade. (Söndagen spenderades i ett lugnt tempo kan tilläggas.)
Gå in här så får ni se vilken varmrätt vi åt samt finfina bilder på oss deltagare.
(Den obligatoriska duck-facen klockades givetvis in. Med strålande resultat, vill jag tycka.)
Efterrätten hittar ni här. Den var to die for, kan jag berätta för er!

Här rådde fortfarande lugn. ;)

En handduk lagd över badkarskanten under pågående fest signalerade omtanke som
fick mitt hjärta att bli sådär lite extra varmt.

Strax helg hörrni, gillas!

En vecka.

Kan, som i afton, kännas som ett halvtomt glas.
Bara för att redan i morgon kännas som ett halvfullt.
God kväll hörrni!
Kort uppdatering från er icke-frekventa bloggare Degerman.
Läget är bättre än senast jag skrev.

Oron och nedstämndheten är mildare, och sömnen är långt bättre.
Det skulle visa sig att Gud stavas Atarax i mitt fall.
… i alla fall sådär lagom ovetenskapligt sammanfattat efter en veckas användning.

Sömnen har förbättrats på flera sätt.
Först och främst att jag faktiskt somnar, överhuvudtaget.
Utan att ligga vaken i timmar, alternativt inte gå och lägga mig förrän vid 03-snåret.
Sedan är den heller inte störd eller upphackad av uppvaknanden på samma sätt som tidigare.
Nu vaknar jag ungefär 12-15 gånger på en 7-timmarsnatt.
Vilket är fantastiskt om jag jämför med 35-55 uppvaknanden på en 4-timmarsnatt, som tidigare.
Jag har heller inga obehagliga drömmar eller regelrätta mardrömmar längre.
Jag drömmer mycket, men inte på något obehagligt vis.
Sömnen är alltså förbättrad på en rad undergörande sätt.
Jag vaknar utvilad. Förstår ni?
Jag. Vaknar. Utvilad.

Oron, den konstanta, samt nedstämdheten är inte heller lika påtagliga som innan jag började med Atarax.
Båda är närvarande, men intensiteten är inte densamma längre.
Med det sagt, jag har en bättre tillvaro än för en vecka sedan.
Hur länge jag ska ägna mig åt Atarax vet jag inget om.
Jag har tänkt prata med K och L om den saken.
I nuläge vet jag bara att jag mår väldigt mycket bättre tack vare den knappnålshuvudlilla tabletten.
Och vem vet, kanske är det dess effekt som kanske får mig att börja hjälpa mig
själv på det sätt som jag inte riktigt fixar idag…

I övrigt hänger jag en hel del på Vallan dessa dagar.
Vickan och Emil är tillbaka i stan och stannar till nästa onsdag, sedan åker de hem
till Nya Zeeland.
I afton efter att jag kommit hem från umgänge med dem dök känslan av separationsångest upp.
Vi skiljs snart, ikväll känns det allmänt tungt att veta.
Den här känslan dyker dock alltid upp när Vickan är hemma, så inget konstigt med det.
Det tar en eller två dagar av eftertänksamhet, sedan är den borta igen.
Men än har vi många dagar på oss att hänga med varandra, nästa onsdag är ju faktiskt
en hel vecka bort.

På lördag går för övrigt roligheter av stapeln som jag redan nu ser fram emot.
Partaj på Casa Hawk.
Jajamän, ett synnerligen glatt gäng kommer att samlas, umgås, äta gott, dricka gott,
lyssna på bra musik, ja ni fattar. En kväll att se fram emot helt enkelt.

Hoppas ni har en fin kväll där ute.

Vickan till höger, jag till vänster.

I´m not a happy camper.

Ringde till Heimdall idag och frågade sköterskan om hjälp för min sömn.
Hon sade att min läkare skulle ringa upp mig.
Vilket han gjorde.
Vi pratade ett bra tag. Han betade av en hel rad frågor.
Sådana som var enkla att svara på. Ja eller nej-svar vad oftast vad som efterfrågades.
Även en del uppskattningar i tidsperspektiv.

Han frågade hur länge jag haft problem med sömnen.
Berättade att det börjat när jag var kring 24.
Att jag inte kan somna. Och att jag vaknar många gånger på natten. Att jag ligger vaken i timmar.
Det är liksom så jag ”sovit” hela mitt vuxna liv.
Med den påföljd att jag sällan känner mig vaken och skärpt. Utan har något konstant trött i hela mig.
När jag var yngre gick ju det här bättre, just för att jag förmodligen rent generellt hade mer ork.
Men nu när jag inte riktigt är så ung längre… då går det lite sämre.

Han frågade mig om jag kände mig nedstämd. Om jag kände ångest. Om jag upplevde oro. Eller stress.
Nej, svarade jag på samtliga.
Han frågade då om jag när jag låg vaken på natten låg och funderade.
Jo svarade jag, det gör jag.
Han frågade om nattens funderingar gav mig oro.
… jo. Svarade jag. Nattens tankar ger mig oro.
Han frågade igen om jag kände mig nedstämd och orolig även på dagen.
Och då kände jag att… jo. Jo det gör jag.
Konstant.
Inte så att jag känner ångest speciellt ofta eller speciellt starkt.
Men oro. Och nedstämdhet.
De finns med mig varje dag.
Med olika intensitet.
Sedan ungefär två månader tillbaka går jag omkring i någon typ av konstant oro och nedstämdhet.
Jag vet inte varför.
Jag har inte tänkt så kring det hela förrän jag pratade med läkaren idag.
Tvärtom.
Jag har känt mig glad. Tycker jag.

Men när jag tänker på det lite mer inser jag att de gånger jag känner mig glad, och
då även orosfri, är när jag är med andra.
Jag, som alltid tyckt så otroligt mycket om att vara i mitt eget sällskap, mår inte
längre bra när jag är själv.
Jag känner väldigt lite av oron och nedstämdheten när jag är med andra.
Det är som att den aldrig funnits.
I sällskap med andra känner jag mig glad och lycklig. Avslappnad.
Just för att jag slipper mig själv.
Jag slipper allt det jag inte tycker om med mig själv.
Jag slipper allt jag inte tycker om med mitt liv.

Jag kände det redan i julas. Den högtid på året jag i vanliga fall brukar bli helt hysterisk just för att umgänget blir i alldeles för stora doser för mig.
Det här året var det annorlunda. Jag hade inte längre något behov av att vara själv, tvärtom, jag kände mig rastlös och obehaglig till mods när jag var själv.
Vilket var märkliga känslor. Just för att det inte är mitt vanliga sätt att känna inför mitt egna sällskap.

När jag är själv kommer tankarna och känslorna kring… ja kring vad?
Känslan av att vara en fuck-up?
Känslan av att inte göra något vettigt av mitt liv?
Känslan av att inte… ja vem vet…
Och endast när jag är i sällskap med andra, mildras den.
Om jag pratar i telefon med någon, om jag sitter i någons soffa, går på stan med någon.
Då släpper oron, det ledsamma.
Känslan av hopplöshet mildras.

Därför möter folk en oftast väldigt glad och leende jag.
En jag som slipper känna mig själv just då, och då älskar världen.
Intressant kontrast då jag här försöker säga att jag inte är någon glad eller tillfreds
variant av mig själv längre.

Så när läkaren idag ställde samma frågor flera gånger i lite olika
sammanhang insåg jag att mitt mående inte är bra.
Det fick mig att liksom acceptera (erkänna?) oron som sliter med mig dag och natt.
Den som får mig att känna mig så otroligt nedstämd.
Som får mig att söka mig till folk hela tiden för att jag inte står ut med mig själv.
Vad hände egentligen? Och när fan hände det?
Jag antar att det smugit sig på.
För ingenting speciellt har hänt, inte alls någon specifik händelse som jag kan adressera
till det här måendet.

Och för en månad sedan försvann alltså stora delar av sömnen.
Jag kan helt enkelt inte trött nog att sova.
Det är först framåt morgonen som den kan dyka upp. Vid 4-tiden sover jag som regel två timmar.
Då sover jag dessutom väldigt gott, vaknar endast några få gånger.
Men det räcker inte för att känna mig pigg och utvilad under resten av dygnet.
Det spelar heller ingen roll om jag haft en aktiv eller lugn dag.
Vid det här laget har jag provat alla tänkbara grejer för att öka min sömn. Olika sätt att äta,
olika sätt att varva ned inför kvällen. Avkopplande te innan sänggående. Men nej.
En del mindfulnessövningar har fungerat så tillvida att de gjort min oro mildare.
Vilket är otroligt tacksamt omän inte sömnen dyker upp.

Jag borde förvisso ha märkt långt tidigare att jag inte mår bra.
Haha, jag som anser mig ha fantastisk självkännedom borde kanske ta mig en titt på självinsikten…
Tecknen är många på ett sämre mående.
Att jag inte sköter min hygien längre exempelvis.
Och det stör mig inte det minsta, tvärtom, jag kunde inte bry mig mindre.
Jag slutar läsa. I vanliga fall gillar jag att läsa. Men i lägen som detta är jag för stressad
för att kunna sitta stilla och läsa mer än någon minut.
Jag kan inte sitta stilla och se en film själv. Utan jag pausar gång på gång, eller ser
den samtidigt som jag surfar runt.
Jag slutar lyssna på musik i mångt och mycket. Zappar bland massor av låtar innan jag hittar
någon som jag fixar att lyssna på.
Jag tappar humöret och skriker rakt ut i frustration när jag tappar bestick på golvet.
Jag har svårt att hålla spåret i en mening, jag tappar ord, stakar mig där talet borde flyta.
Jag har inget som helst minne längre. Saker som sägs mig ena dagen är borta nästa. Jag hör vad
folk säger till mig utan att lägga det på minnet, viktigt som oviktigt spelar ingen roll.
Vilket är våldsamt frustrerande. Det får mig att på allvar känna mig väldigt ointelligent.

Alla de signalerna är jag bekant med sedan många år tillbaka.
Och likafullt har jag inte dragit den röda tråden mellan dem.
Kanske för att jag sett till att vara omgiven av folk väldigt mycket den senaste månaden.
Så jag inte kunnat se sambandet, den röda tråden.
Eller så har jag kanske bara bestämt mig att mitt, sedan några år, nya liv bara ska innehålla
finfint mående…

Jag funderar kring döden en del.
Inte på det vis att jag tror att jag ska dö. Haha, nej då.
Jag är övertygad om att jag kommer att bli åtminstone 80 år.
Och likafullt bäddar jag min säng omsorgsfullt varje morgon. Dels för att jag tycker om när
den är bäddad givetvis, men också för att om jag skulle dö så vill jag att den som kommer
till min lägenhet ska mötas av en fint bäddad säng.
Jag gillar inte tanken på att någon skulle mötas av mina oordnade sängkläder.
Jag plockar och rensar ofta hemma. Mest för att jag tycker om att ha det så.
Men också för att om jag skulle dö så är det ingen som behöver rensa upp i en total röra.
Men likafullt, jag tror på inget sätt att jag kommer att dö inom någon överskådlig framtid,
jag går inte omkring och oroar mig för den delen av döden.
Däremot fylls ibland nattens tankar med ångesten av att någon jag tycker om skulle dö.
Jag klarar inte av den tanken.

På julafton när det var dags att åka till stugan färdades familjen i två bilar.
Mamma, pappa, Vickan, Mark och Emil i en bil, jag i den andra.
Jag hade en fruktansvärd tanke och känsla i hela mig tills vi alla hade landat i stugan.
Att om föräldrarnas bil skulle förolyckas skulle hela min familj i ett enda
ögonblick vara borta.
I en och samma sekund skulle jag förlora alla…
Jag ligger också och saknar mina vänner mitt i natten, att de skulle ha dött.
Fastän de givetvis ligger väldigt levande i sina sängar och sover gott…
Ja ni hör ju.

Allt det här berättar för mig att jag inte är på någon speciellt bra plats just nu.
Det som började i höstas har långsamt ökat i intensitet.
Och nu när sömnen i stort försvunnit är det svårt att ignorera.

Jag vet heller inte vad jag ska göra åt det.
För de gånger jag träffar Laget och den grupp jag ingår i (senast igår) känner jag mig på
väldigt bra humör.
Just för att jag då inte är själv.
Vilket gör att jag inte kan berätta hur det är när jag är själv och sitter helt trött
på livet i soffan.
Just för att när jag träffar dem finns inte den där ledsna personen. Hon existera inte då.
Så det är inte konstigt att jag ser glad ut när någon möter mig.
Just för att jag då är glad. Mitt bra:iga mående blir till i ert sällskap.
Förstår ni?

Min läkare skrev idag ut Atarax.
Vi pratade fram och tillbaka om andra tabletter som skulle kunna hjälpa min sömn på traven, men ju längre vi pratade kom Atarax att bli det bästa alternativet.
Han poängterade att den skulle kunna hjälpa mig att sova bättre samtidigt som den mildrar min oro.
Vilket låter väldigt bra, tycker jag.
Dels kanske jag kan sova. Men framför allt slipper jag den så förlamande oron och ledsamheten om jag skulle fortsätta ligga vaken.
Vem vet, kanske är det här den draghjälp och knuff jag behöver för att kunna börja hjälpa mig själv?

Jag vet inte längre vad jag vill säga med det här inlägget.
Nåväl, strax helg hörrni.
Fredagen kommer att spenderas på Vallan, lördagen på Casa Hawk (lite beroende på hur magsjukeförloppet utvecklas på den sidan älven.)
På söndag kommer Vickan och Emil tillbaka till Sverige efter en vecka hos Marks familj och vänner i London.
Kul!

En hyfsat uppgiven suck.

Det känns som ett mönster.
Att då man tar tag i förändring på ett håll får ett bakslag på ett annat.
Det sambandet känns snudd på cementerat.
Eller är det bara som man upplever det? Att man i vanliga fall är van att rodda saker och ting, delar sitt fokus på många områden, och därför inte egentligen reflekterar när ännu en sak dyker upp.
Att om man bestämmer sig för en förändring på något specifikt område därmed borde få ägna sig åt det och inte bli distraherad av annat?
Vilket givetvis trist nog faller på sin egen orimlighet.
Livet flyter på, med sina ups and downs samtidigt som man har sin prioritering.
Kanske är det så enkelt att man har mindre kraft då spiralen vrider sig åt down-hållet, i och med att ens fokus är upptaget med andra projekt.

Mitt fokus är riktat mot en specifik förändring sedan en tid tillbaka.
Och härom dagen dök något oväntat upp. Som jag inte alls är sugen på att lösa egentligen, men gör jag det inte finns risken att det återkommer. Vilket jag givetvis inte heller är sugen på.
Och helt plötsligt tappar jag fokus på den förändringen jag jobbar med sedan ett tag.
Vilket det verkligen inte är läge för just nu, utan där behöver jag fortsätta att fokusera, och samtidigt ställa in mig på att lösa det andra finfint samtidigt.
Jag låter bli att gå in på detaljer här, trots att det är osjysst att liksom skriva A och sedan helt låta er hänga utan så mycket som ett B i sikte.
Saken är nämligen generande i sig. Och kommer jag att behöva ta till hjälp för att lösa det blir det också fyllt med en hel del skam.
Bara tanken om det får mig att vilja stoppa huvudet i sanden.
Vilket självklart inte skulle hjälpa. Tvärtom. Men det skulle onekligen kännas väldigt skönt.
Självbedrägeri i sin mest ljuva strutsform.

Det inträffade kommer att ordnas upp, kanske kommer jag att behöva be om hjälp med det.
Jag ska göra givetvis försöka själv. Funkar inte det, ja då få jag helt enkelt be om hjälp.
Berätta om vad problemet gäller (det är där skammen kommer in i) och sedan få det överstökat.
Ibland är det bara att gilla läget…
Det som skaver mig just nu är något jag helt och hållet själv rår för. Vilket är en bra sak.
Då kan jag även lösa det själv. (Med hjälp om så skulle behövas.)
Jag ger det en vecka. Sedan rings kavalleriet in.
Med lite tur skulle min krossade stolthet och skam inte blåsas upp ytterligare av denne,
utan tas emot lugnt och vänligt.
Så vi kan ordna det här utan att jag känner mig ännu mer som en pissmyra.

Ledsen för att jag verkar som den mest hemliga någonsin.
Det är fånigt, jag vet. I det här läget är dock andra alternativ sämre.
Jag har en del grejer jag helt enkelt måste få nojja klart kring.
Det bästa, vilket jag försöker ha i åtanke här, är att när det är ordnat kommer det som orosmoment inte mer att kunna återkomma.

Men i nuläge… ångest och jag fungerar väldigt dåligt ihop.
Vi har en lång relation, den och jag.
Vi har dock inte setts på länge, på många månader faktiskt. Därför blev det väldigt kännbart när den dök upp härom dagen. Min redan dåliga sömn blev nu riktigt dålig.
Ångesten är liksom orons fullvuxna, våldsamma och snudd på okontrollerbara kusin.
Där oron gör oss lösningsfokuserade förlamar ångesten.
Riktigt i det läget är jag i och för sig inte. Och kommer förmodligen inte heller att hamna i, är min förhoppning.
Eftersom jag har en plan.
Och planer är väldigt bra att ha. De ger handlingskraft.
Vilket gör att den värsta ångesten därför inte kan få fotfäste.
Märkligt, att det tillstånd jag levt i under så många år helt plötsligt känns nästa främmande när
jag väl återser det.
Vilket är en bra sak att upptäcka.

Det känns också väldigt mycket bättre redan nu, bara genom att ha skrivit om det hela.
Fastän jag är så vag att det i stort sett skulle kunna röra sig om precis vad som helst i livet.
______________________________________________________________________________

Uppdatering:
Innan inlägget ens hann bli publicerat förändrades den hopplösa känslan till att bli mindre hopplös.
Fortfarande är läget något jag absolut skulle vilja slippa. Men känslan kring det är mer hanterbar.
Ämne: Vänner är finfina. Jojomänsan så är det.
Dels för att bryta negativa känslolägen, dels för att bringa ordning i oordningen.

Anette, tack för att du hängde med Alice och mig ut på promenad. Stockholm-Skellefteå är korta avstånd minsann. Det kändes skönt att tokskratta fastän jag inte alls var i humör att ens le det minsta.
Din kunskap och erfarenhet angående saker som denna ger finfint hopp.
Att du pedagogiskt även förklarade det hela utan att min skam på något sätt förstärktes…<3
Katta, tack snälla för att du ordnade fram information, svart på vitt. Positiv sådan dessutom. :)

Nu går jag och lägger med ett smulans lättare hjärta.
Åtminstone har jag ännu mer av en plan än vad jag hade för tre timmar sedan då ovanstående inlägg egentligen skrevs.

God natt på oss alla.
… jag skulle verkligen behöva sova precis nu. Sömnkontot ligger på minussidan.
(Mrs Nosleepatall, i morgon får vi ser hur vi lyckades med våra sömner.)

Overkligt.

Krysset brinner ner precis nu.
Länge leve X:et.
Vad som hände vet jag inget om.
Vad som händer i framtiden vet jag heller inget om.
Det enda jag vet är att jag inte lär äta någon Bure där på ett tag.
Stans absolut godaste hamburgerställe.


Öööhhh, ja men då har jag ingen aning…!

”Cicci, vad har du för lösenord på datorn?”, frågade Danne härom aftonen.
Jag svarade snabbt och självklart. Vilket inte resulterade i tillkomst till min dator.
Vi testade ytterligare några varianter. Men icket.
För att till sist få det hela rätt och voilà; min dator öppnades.
(Sägas bör att det inte var lösenordsproblematik som fått mig att be honom om hjälp,
nej då, jag behövde något annat som jag på inget sätt hade kunskapen att ordna själv.)

Att logga in höll dock helt otippat på att bli det knepigaste av problemen att lösa i tisdags.


Inte för att jag har en uppsjö av fiffiga (och vid skapandet) synnerligen genomtänkta lösenord.
Icket.
Den grejen gjorde jag mig av med för något år sedan då jag galet less ansåg mig ha
brottats klart med alla dessa nekande inloggningsförsök.
Två varianter av lösenord är vad jag har kvar efter en upprensande kväll i lösenordsträsket.
Vilket jag tycker är fantastiskt smidigt.
Tills jag härom aftonen smulans otippat alltså befann mig på pottkanten.

Det mest märkliga var att lösenordet jag alltså hade allvarliga problem att komma
ihåg är det jag använder mig mest av.
Nämligen det jag behöver för att logga in på min dator.
Vilket jag gör en babiljard gånger per dag. Min dator hamnar i viloläge efter endast
några minuters inaktivitet, och frågar då efter lösenord när jag ska använda den igen.
Det är en märklig känsla att inte komma ihåg det lösenord jag i vanliga fall anser mig
kunna prestera även i sömnen.
Det fick mig att på allvar fundera kring risken och sannolikheten att jag skulle ha dragit
på mig en hjärnskada eller drabbats av en begynnande Alzheimer. På riktigt.

… två timmar senare, när jag själv skulle komma in på min dator, insåg jag varför
varken begynnande Alzheimer eller hjärnskada var speciellt troliga.
En lättad jag gjorde kopplingen; vana leder till icke-reflektion.
Jag gissar att jag använder lösenordet så ofta att det numera bor i fingrarna och kan
användas utan att passera gå.
Vilket alltså visade sig bli fasligt komplicerat när fingrarna inte kunde översätta sitt språk
till talets bokstäver och siffror.
Intressant.
Eventuellt också lite generande… Dannes blick när jag började mata tänkbara varianter på mitt lösenord… Hehe, han är en luttrad kille. Tack och lov. :D
Nu är alltså programmet jag så gärna ville ha, och som egentligen inte riktigt var möjligt
att använda på min dator, likafullt mitt.
Vänner med trollstav är finfina grejer att ha!

I övrigt har jag sovit gott för första natten på… evigheter.
Jajmän hörrni! 5.5 timmar där jag endast vaknat kring 10 gånger och inte drömt en enda mardröm.
Det här är grejer det!
Jag vaknade i princip med ett skutt ur sängen.

Morgonens runda ute gav en trebent Alice. -30 grader har den effekten.
Inte för att hon ville gå in, tvärtom, men hon tog rundan mer eller mindre på tre ben.
Själv höll jag på att frysa ihjäl då jag inte har några täckbyxor som passar längre.
Långkalsonger är heller inget tänkbart alternativ då det känns som jag pågående stryps
när jag använder sådana.
Nåväl, det kan ju inte vara -30 för evigt. Right?

Låt oss ha en finfin torsdag!

När natten fylls med annat än sömn.

Och där hittade jag det.
Det absolut underbara soundtracket till SAS-reklamen, som jag hör flera gånger per dag då det med jämna mellanrum bryter in som reklam i mitt Spotify-flöde.
Jag tycker alltid att musiken i den reklamen är fantastisk. Och ikväll slog mig det väldigt självklara, nämligen att den borde finnas som originalversion, utan att vara en del i en reklam.
Vilket den visade sig göra.
Låt mig presentera; Thierry Caroubi ”Nothing is impossible”.

Jag blir helt matt. Den får mig att vilja skratta, den får mig att vilja gråta.
Så hörlurar på mina vänner, nu njuter vi!

Uppmanar en ägglossningskänslosam jag.
(Som uppenbarligen inte kan sova och därför ägnar natten åt att lyssna på underbar musik istället…)

Återigen, Google är gud!

Det nya året.

Gott nytt år mina vänner! Jag hoppas allas vårt nya år börjat fint!
(Klichéaktig inledning – check.)

I vilket fall, det gamla årets sista kväll spenderades i förträffligt sällskap på Casa Hawk.
Micket (ja det stavas så) trevligt hade vi, vill jag tycka.
Vi umgicks, lekte och hade det allmänt härligt.
Åt gott gjorde vi givetvis också, hehe det är Casa Hawk (aka Casa del Smaskelismaskens) vi pratar om, något annat hade varit tämligen otippat.
Kolla in menyn, maj gadd, ingen gick hungrig från det där kalaset kan jag meddela!
Räksnittar.
Västerbottenstoast med hummerröra.
Oxfilé med västerbottensoströsti och murkelsås.
Chokladmousse med Baileys.

Jag stannade några dagar till efter att nyårsaftonen var firad.
Jajamän, tandborste och pyjamas var packade, vilket gjorde att vi spenderade två dagar till liggandes i soffan med pyjamas på under varma täcken och njöt av film. Vi fortsatte även att äta väldigt gott… (efter det här skulle jag behöva springa en nätt sträcka modell Stockholm tur och retur tror jag minsann…)
I huvudsak såg vi rysare under dessa lediga dagar. Vilket har gjort mig en smula… ehrm rädd.
Hehe jajamän, när jag skulle sova första natten ensam hemma vaknades det vid 03.30 och kunde inte somnas om. Det tog mig en halvtimme att frambringa mod nog att gå på toaletten. Väl tillbaka i sängen låg jag vaken föreställde mig barn som knyckigt rörde sig upp i taket, och att någon fruktansvärd demon eller levande död helt plötsligt skulle ligga vid min sida i sängen… hilfe. Prova sova under de omständigheterna hörrni.
Hehehe, rysarexperter Skogly/Degerman minsann.

Ägglossningen är för övrigt här.
Det innebär att jag känner för att dricka vin och ha sex.
.. eh den meningen ser liksom aldrig bra ut, nåväl. :D
(Ledsen mamma om jag just förstörde dina ögon.)

I vilket fall, denna iskalla kväll, -16 grader och kraftig blåst, kommer att spenderas med någon film.
I stort sett allt utom rysare funkar för tillfället. Den typen av kategori sparas för besök på Sunnanå, om jag säger så.
Det kan mycket väl bli någon bra dokumentär. Eller så ser jag ”Crimson peak” igen. Den var väldigt, väldigt bra och går alldeles utmärkt att njuta av igen… sir Thomas Sharpe…

Eller vänta, väl inne på Guillermo del Toro kanske jag borde se ”Pan´s Labyrinth” istället, vilken möjligtvis kan vara en av de absolut bästa filmer som någonsin gjorts.
Vacker, drömmande och fruktansvärt brutal. I en perfekt harmoni.

God afton på oss alla, strax ledigt igen!