Tisdag nu, tack.

Men alltså.
När inte ens, den i vanliga fall, översmaskiga Kågekakan kan lyfta en dag är det bara att packa ihop.
Med det sagt, hade jag inte riskerat att vakna pigg som en mört vid
03-snåret skulle jag göra kwella precis nu. Jäklart säkert.

Bloggutmaningen Blogg100 (#Blogg100) startar i morgon.
Förr om åren har jag fullföljt de 100 dagarna av dagliga inlägg, med undantag av
förra året då jag la av mitt i alltihopet. Bara sådär.
Förra året gick jag liksom aldrig igång på utmaningen att skriva dagligen.
Det blev istället ett stressmoment, vilket resulterade i att jag tappade sugen
att skriva överhuvudtaget.
I år är jag däremot helt på, jajamän!
Jag har länge behövt en startknapp gällande bloggandet.
Det finns så mycket jag vill berätta, reflektera över, surra över, ordbajsa över
men där jag inte får tummen ur.
Ni bör med detta skrivet anse er förvarnade att er favorit-Degerman kommer att
plåga er hundra dagar i rad med start i morgon.
Såvida jag inte blir less och kastar in handduken om sisådär 8 dagar förstås.

Fest på rest är vad som står på agendan i afton, tillsammans med några hjärnvilande
avsnitt av första säsongens ”Hannibal”.
Inte förrän jag googlade ”Rättika” insåg jag att Erika faktiskt inte skämtade med mig.
Det finns actually något som heter så. Och som smakar väääldigt gott i form
av gratäng.
2016 som sagt, det nya året för kulinariskt mod! (Saxat ur kategorin; öööhhhh?)

Låt oss alla överleva denna måndagsafton.

Mörker. I verkligheten och i fantasin.

Det är så mycket jag vill berätta för er.
Det är så mycket jag vill berätta för mig själv.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja.
Jag skulle ha börjat redan för en månad sedan.
Men då jag inte riktigt fått fatt i varken tankar eller känslor blev
ett avvaktande enklare.
Och nu när jag fått tag i framför allt tankarna, delvis också känslorna, har det
blivit så mycket att jag inte riktigt vet vart jag ska börja.
Kanske för att det inte riktigt finns någon början.
Kanske är det hellre så att det finns ett mitt i.
Kanske går jag istället ut från nu, från mitt i, för att sedan kunna gå både framåt
och bakåt precis som jag känner för det.
Den här bloggens rosa fluffighet kommer att blandas ut med en del mörker inom kort.

Dock inte ikväll. Nej hörrni, kvällen kommer att spenderas med den danske
regissören och manusförfattaren Nicolas Winding Refns ”Pusher”.
Såg nämligen igår hans lika knepiga som våldsamt vackra ”Valhalla rising” för sisådär
tionde gången i ordningen. (Jag är helt fast för Mads Mikkelsen i den filmen, för övrigt.)
Vilket fick mig att kolla upp andra filmer han skrivit och regisserat.
Kvällens val blir därför första filmen i hans trilogi ”Pusher”.
(I själva verket handlar det nog lika mycket om att jag är inne i ett
Mads Mikkelsen-stim,vilket inleddes redan förra veckan med tredje säsongen
av Hannibal. Som för övrigt var galet bra.)


Låt oss alla ha en härlig torsdagskväll!

Fascinerande.

Men alltså!
I afton visades filmen ”Victoria” på Skellefteå filmstudio.
Hela 2 timmar och 18 minuter lång var den.
Filmad i en enda tagning.
Det ni.
Filmen i sig, förutom att den var filmad på ett så fascinerande sätt, var fantastiskt bra.
Jag skulle ge den 4.5/5.
Jag låter andra som skrivit om den berätta mer utförligt här.

Inte dumt för en tisdagsafton!

Mitt badrum som tyginferno!

God kväll folket!
Har ni sett mellon? Det har inte jag. Hell NO!
Jag ser det endast när jag befinner mig hos andra som ser det.
(Det kan å andra sidan vara så att de gånger jag ser eländet stampar med
i takten och tänker att det här ju fasen är bra grejer.)

Även denna kväll spenderas skönt sittandes i soffan.
Snacka om lugn helg det här.
Väldigt skönt, och min förkylning är klart mycket bättre, vilket jag nog har
lust att ge detta lugna tempo cred för.
Jag är relativt säker på att jag kommer att göra natt redan innan 23.00 ikväll,
är inte det skönt så säg!

I vilket fall, dagen har spenderats med att umgås en sväng med Björn, samt en
promenad på Vitberget där Alice fick springa och leka av sig vid tv-masten.
En bra dag helt enkelt!

Och bara för att stämningen här inne inte ska bli alltför lördagsmyspysig
och fluffig låt mig bjuda på något som bokstavligt talat har en tendens
till att driva mig till vansinne.
Nämligen halvblöt tvätt som ockuperar badrummet i väntan på att bli torr.
Men herregud så less jag blir på det.
Jag tvättar all min tvätt i tvättstuga, men ibland schabblar jag med tiden så att
all tvätt inte riktigt hinner torka.
Vilket alltså betyder att jag måste hänga den inne i badrummet om jag vill ha den torr.
Med påföljd att toaletten helt plötsligt ser ut som ett slagfält. I tyg.
Inte okej någonstans.
Precis varje gång blir jag lika irriterad på mig själv som inte såg till att
få tvätten torr i tvättstugan.
Nåväl, nu händer det här max tre gånger per år. Vilket är tur, för en säkring är
nära att gå varje gång jag kliver in på toaletten och det ser ut såhär.

Jag försöker mildra känslan av kaos genom att åtminstone hänga sockarna parvis.
Johodå, fiffig Degerman minsann.
(I-landsproblem? Nu förstår jag inte riktigt hur ni menar?)

Hörrni, låt oss fortsätta att njuta av det som är kvar av denna lördag!

Det var inte igår.

Fredagskväll och er Degerman sitter väl tillbakalutad i soffan med datorn i knäet.
Kan hända att det pågår en del ”Making a murderer” på min skärm.
Jag minns inte när jag var hemma en fredagskväll senast. Någon månad sedan skulle jag tro.
Den ursprungliga fredagsplanen var dock förlagd till ett helt annat ställe än
min soffa med helt andra ansikten än Alicens.
Halvseg i min förkylning styrde jag dock om de planerna till att befinna mig just
i soffan. Med Alicen bredvid. Tittandes på ”Making a murderer”.
Inte dumt det inte.
Å andra sidan ser jag i mitt Facebookflöde trevligheterna som pågår där jag
egentligen skulle ha befunnit mig.
Nåväl, nästa gång! För de verkar sannerligen ha roligt.

Vi hörs i morgon! Då kan det hända att jag berättar om hur det ser ut när
i-landsproblematik korsar mitt badrum.

Nu är det strax dags för sängen mina vänner!

Det här med konversationer.

Såg Patriks jobbarbil utanför mitt bostadshus när jag kom hem för lunch tidigare idag.
När jag klev in i trapphuset mötte jag han och hans praktikant.
Har varken sett eller pratat med honom på de veckor som gått sedan festen
på Casa Hawk, men att starta en konversation med ”hej” ligger aldrig för oss.
(Har aldrig gjort, nu när jag tänker efter.)

P: Jaha, vad vill du då?
(Vi minns att det är i mitt trapphus vi springer på varandra.)
C: Ja men du då?
Här ställer sig Patrik och fipplar med sin telefon i en halvminut utan att
så mycket titta på mig.
P: Jahapp… tystnad.
C: Jo… tystnad.

…sedan förflöt samtalet dock mer normalt.
Hahaha, hans praktikant såg så rolig ut. Jag gissar att Patrik har en långt mer normal
konversationsteknik gällande de personer dessa två träffar under sina arbetsdagar.
Det var kul att träffa honom, det var som sagt ett tag sedan.
Jag tror minsann jag ska se till att luncha med honom nästa vecka.

I morse försökte jag mig på att styra ihop en lunch med Katta idag.
Men jag inser att med hennes nya arbetsuppgifter är det synnerligen svårt
att veta vart i vårt land hon befinner sig.

Bättre geografisk lycka en annan dag!

Låt oss alla ha en härlig torsdagskväll.
Mitt mående är förövrigt bättre, jajamän en träff med K och L i morse satte perspektiv
på saker och ting. Bara att fortsätta jobba i rätt riktning!
Med lite vila är även förkylningen strax ett minne blott.

Det är livets maskin.

God afton!
Läget förkylningsmässigt är bättre med er Degerman hörrni, sömn gör sannerligen underverk!
Både hostan och raspandet i halsen känns mildare idag.
Och inte det minsta spår av feber överhuvudtaget.
Det verkar bestämt som det blir en kortvarig sväng i förkylningsträsket.
(Peppar, peppar!)

Humörmässigt däremot har jag lust att slakta någon!

Inget speciellt har hänt, jag antar att ”många bäckar små” till slut välte
humöret. Saker och ting ligger och stressar sinnet på ett sätt jag inte
riktigt lyckas jobba mig kvitt.

Min tanke för kvällen var att fortsätta se ”Making a murderer”, men då min
koncentrationsnivå är precis lika med noll, är det mer fördelaktigt att
vänta med den tills jag kan fokusera i mer än tre minuter i taget.

Jag har provat göra några mindfulnessövningar men det funkade inte riktigt.
Utan jag fladdrade iväg hela tiden, vilket till sist gjorde hela grejen
till ett stressmoment.

Jag är liksom fruktansvärt irriterad på allt i kväll.
Utan att något specifikt inträffat.
I det här läget blir jag väldigt ljudkänslig. Hör jag grannarna får jag
lust att stampa i golvet eller slå i väggen så att de ska förstå att de stör
och att de ska ge fan i att göra några ljud överhuvudtaget.
… vilket de givetvis inte gör, det är bara jag.
Piper Alice med sina leksaker får jag lust att slänga ut dem.
(Leksaken, inte Alicen. Eller jo den tanken slog mig också när hon för hundrafemte
gången uppfordrande lade tassen på mig för att jag skulle fortsätta klia henne,
då funderade jag även på att slänga ut henne.
Den känslan avtog dock innan Alicen åkt ut från tredje våningen, så ring inget djurskydd
hörrni, hon är safe and sound hos sin matte som besinnat sig.)

Hon, Alicen, är för övrigt mindfulness i sig.
Ibland när jag är stressad eller ledsen brukar jag ta upp henne i famnen, hålla
hennes bröstkorg i min hand och bara känna hennes hjärta slå lugnt och rytmiskt.
Det är underbart.
Jag minns hur jag som liten ibland låg med huvudet mot mammas bröstkorg,
hur jag hörde hennes hjärta slå.
Och hur hon då alltid svarade på precis samma sätt, när jag berättade
att jag hörde hennes hjärtslag.
”Det är livets maskin”. Sa hon varje gång.

Jag älskar fortfarande känslan av hjärtslag och puls.
Att både känna och höra.
Ibland håller jag mitt finger helt
lätt mot min egen handled just där pulsen är som mest tydlig.
Liksom för att känna livets rytm.
Precis så blir det när jag håller min hand mot Alicens bröstkorg och känner
hennes hjärtas rytm.
Just att faktiskt bara hålla i lillgurkan när jag är stressad, på dåligt humör
eller ledsen gör underverk.
Hennes mjuka och samtidigt lite stickiga päls, hennes välbekanta Alicelukt, hennes
lugna andetag och hennes lugna hjärtslag.
Man skulle kunna tro att en så liten hund borde ha ett snabbt pickande hjärta,
vilket inte stämmer, i alla fall inte när det gäller henne.
Tvärtom, det slår förvisso fortare än mitt, men inte mycket.
Hennes andetag är ibland precis som mina.

Kanske är det vad kvällen ska innehålla.
Att ligga i soffan, med Alicen utsträckt, halvsovandes på min mage och bröstkorg så
att hennes huvud eller nos ligger mot min halsgrop.
Det är livskvalitet.
Det är definitivt mindfulness.

Så får det bli.

Men åh.

Hyfsat missnöjd Degerman kikar in.
Förkylningen slog till i går kväll.
Efter en finfin dag började jag frysa på kvällen, ni vet sådär som inte känns riktigt
relaterat till temperaturen inomhus.
Samtidigt som det händer någon med salivproduktionen. Den blir på något
vis överdriven, samtidigt som halsen helt plötsligt är försedd med rivjärn.
Vilket resulterar i att man sväljer konstant fast man inte vill svälja överhuvudtaget.
Det hela gjorde att jag inte kunde sova utan tittade på klockan sista gången vid 03.30.
Vilket kändes sisådär när väckaren stod på 06.45.

I morse var dock förkylningen ett faktum.
Aldrig speciellt trevligt att vakna upp med rakbladsvass känsla i halsen.
Inga större antal grader av feber tack och lov, utan just så pass
för att göra mig trött och ömsom frysa, ömsom svettas.
Inte för att jag äger någon febertermometer för den delen.
Jag har liksom aldrig tyckt jag behöver en. Kroppen brukar vara rätt tydlig med
sina signaler vid feber. Jag har inget behov av att veta om jag har 38 grader eller
38.5. Känner jag feberkänsla ser jag till att ta det lugnt den dagen.
Såvida jag inte känner mig klubbad och misstänker att den ligger kring en 39 grader,
då vill jag gärna veta gradantalet.
Då kan jag tänka mig att be mamma komma över med deras termometer.
Hehe, det kommer dock bara på tal vid krisfall.
Jag gissar att samtliga som är födda runt mitt årtal (-74) vet precis vad
jag pratar om.
Jag begår något olagligt om jag berättar mer.
Insåg jag när jag nyss googlade den här typen av termometer. :)

Jag borde ha förstått att den var på väg då jag i helgen hade ett mindre
charmerande utbrott av herpes på min läpp. Dessa blåsor dyker i princip bara upp då
jag håller på bli förkyld. Eller är väldigt stressad under en period.

I morgon vore det mycket tacksamt om läget skulle kännas bättre.
Onsdag förmiddagen innebär nämligen alltid gruppen ”Konsekvenser av våld”, vilken jag
ogärna missar.
Jag får helt enkelt känna hur det känns när jag vaknar i morgon bitti.
Far jag, får jag se till att hålla mig så långt borta från de andra som möjligt.

Vad jag helst av allt skulle vilja göra nu är att bädda ned mig i sängen och ligga
där, halvsova, läsa en bok, lyssna på musik, mysa med Alicen.
Det funkar dock dåligt med tanke på att Bravida kan dyka upp när som helst.
I vår förening görs nämligen ventilationssystemet om, och därmed byts även fläktar
och fläktkåpor ut.
På min lägenhetsdörr meddelades det att de skulle komma någon gång under vecka 7,
det vill säga denna vecka.
Jag hade önskat att de kunnat precisera smulans bättre vilken dag, men jag inser
att det säkerligen inte är tvärenkelt att göra.
Så jag får nöja mig med att min köksvrå får se allmänt slagfältig ut.
Kryddhyllan och fläktkåpan ska stå tomma efter som de ska rivas ut.
Samt att allt annat som kan vara i vägen ska plockas bort.
Vilket är givet och självklart, och samtidigt får min köksregion att se allmänt
kaosartad ut.
Jag ser fram emot att det ska bli klart, det kommer förmodligen att bli toppen.
Jag gissar och tror att de kommer under denna eftermiddag, jag hör nämligen hur det
borras och bankas hos grannarna under mig.
Och kommer de inte i eftermiddag borde de komma i morgon.
Men det hela gör likafullt att jag inte bäddar ner mig i sängen eller soffan i det här läget.
Vilket alltså totalt havererar min önskan om att luffa omkring i min nattskjorta och
tjocksockar.
Egentligen skulle jag vilja ta en riktigt lång och varm dusch.
Men då kan jag ge mig tusan på att folk från Bravida dyker upp.
Vilket vore fasligt generande eftersom de ska borra några förberedande hål
i min badrumsvägg i det här arbetsmomentet också.
All duschning är med andra ord självvalt framflyttad tills åtminstone klockan 16.00.
Det är helt enkelt dålig tajming på denna förkylning.
(Vilket det förmodligen alltid är…)
Naturligtvis är det oerhört fint väder ute idag. Japp, både igår och idag lyser
solen väldigt vackert.
Helt plötsligt älskar man vintern. Rakt av.
Dagens runda ned lek i Erikslidsbacken var förmodligen mer rolig för Alicen än mig.
Hade jag fått bestämma hade hon fått göra samtliga av dagens behov en decimeter
från vår ytterbro. Dock drog vi iväg till Erikslidsområdet bara för att hon skulle få
springa av sig rejält, med tanke på att resten av dagen kommer att bli en lugn en.

Lillgurkan sover gott i soffan för tillfället.

I afton är det för övrigt dags för Skellefteå Filmstudio igen.
Min närvaro där ikväll är högst osäker.
Det skulle sannerligen vara trevligt att bara sitta i lugn och ro ihop med en bra film där.
Men just nu känns det som en pärs bara att köra till Nordanå från Norrböle.
(Eller vänta, bara att gå ut till min parkeringsplats känns i nuläge inte aktuellt.)
Återigen, jag behöver inte bestämma mig än, en Alvedon eller två kan förmodligen
göra att läget känns bättre.

Nu ska jag återgå till att fortsätta tycka vansinnigt synd om mig själv.
Ihop med Läkerol original. Den absolut sämst smakande halstabletten i världshistorien.
Så pass vidrig att jag tillägnade den ett alldeles eget inlägg för några år sedan faktiskt.

Tisdag idag, låt oss hoppas på en bättre onsdag!