60 minuter av musik med slagverkare i fokus.

Kvällen har ägnats åt erotik. Pornografi rent av, om man så vill.
På det musikaliska planet.
Med en förkärlek för slagverk såg jag Dream Theaters sökande efter ny
trummis då Mike Portnoy lämnat bandet 2010.
Jag har länge haft den på min radar, på min önskelista över saker att se,
i afton blev det äntligen av.

Har ni dryga timmen över och gillar musik, framför allt när det handlar om trummor,
då borde ni göra som jag och se den.
Den ligger ute i tre delar, här hittar ni dem:
Del 1.
Del 2.
Del 3.

Det är fenomenalt.
(Och då ska man komma ihåg att just progressiv metal inte är den metal-gener som
tilltalar mig mest.
Bra absolut, men många gånger lite för många och för invecklade vändningar för att jag
ska kunna höra på det långa stunder.)
Den här timmen var dock sannerligen njutning på hög nivå!

Jag hade för övrigt chansen att se Dream Theater live i somras.
Det var en mind-blowing upplevelse.
Här hittar ni raderna jag skrev om den kvällen.

Låt oss alla ha en fortsatt härlig onsdagskväll!
(Jag skrev tisdagskväll först, det här med söndagar på vardagar gör mig smulans dagavill.)

Mot bättre vetande.

Vad i hela friden pysslar jag med?
Jag utsätter mig för något som jag i vanliga fall inte skulle göra.
Nämligen ser en serie som befinner sig under pågående säsong.
Det strider mot precis allt sunt förnuft gällande serie-tittande. Enligt mig.
Det här med att vänta en vecka på nästa avsnitt. Hell no, kommer inte på fråga!
Likafullt kan jag inte låta bli. Criminal Minds it is.
Har ägnat delar av påsken till dess säsong 11. Och nu är jag ikapp.
Vilket gör att det hädanefter är en vecka mellan avsnitten…
Det. Är. Så. Inte. Mitt. Sätt. Att. Se. Serie. På.

För bästa välbefinnande låter jag nog resten av säsong sändas klart innan jag
ger mig på de fyra avsnitt som är kvar.
För att sedan maraton-se dem.
(Om man nu ens kan kalla fyra avsnitt för ett maraton… tveksamt, ytterst tveksamt.)
Det låter likafullt som en hyfsad lösning på ett självförvållat problem, tycker ni inte?

Tidigt sänggående står annars på kvällens agenda mina vänner.
Redan där vid 16.30-snåret var jag redo att göra natt.
Haha, första arbetsdagen efter en längre ledighet och jag är som klubbad.
Nåväl.

God kväll (natt) på oss alla!

Dårhus Degerman samtalar mellan döva öron.

Följande typ av ”samtal” är numera ett återkommande sådant mellan mina föräldrar. Dessa påskdagar då vi bott i stugan tillsammans har jag med stigande förundran lyssnat (iakttagit) följande:

Pappa gör ett harklande ljud där han befinner sig i vardagsrummet. ”Hhrmmn”
”Sa du något?” Ropar mamma från köket.
Varvid pappa skriker ”va” tillbaka från vardagsrummet.
”Jag sa; sa du något?” upprepar mamma nu med rejält hög röst, samtidigt som hon artikulerar som om pappa vore mer förvirrad än lomhörd.
”Nej!” Svarar pappa fortfarande sittandes i soffan i vardagsrummet.

Jag konstaterar, än en gång, att mina föräldrar är fenor på att samtala med varandra från var sitt rum.
Och att många av deras samtal handlar om huruvida de faktiskt har ett samtal eller inte.

Låt oss alla ha en härlig dag!

Finn ett fel.

Vänner, här finns ett rätt sätt och ett fel sätt.
Jag får alltid kämpa hårt för att inte vända rätt när
jag lånar bekvämlighetsinrättningen hos folk som
uppenbarligen inte har samma koll på läget som jag.

Aahhh, precis såhär ser rätt sätt ut.


Nej, nej och åter nej! Jag får rysningar…

Hehe, toalettpappershållare-kunskap enligt er Degerman.
(Jag beklagar, all denna ledighet gör uppenbarligen inte underverk gällande val av viktigheter att skriva om… ;) )

Låt oss alla ha en finfin afton!
(Oavsätt vilket håll vi vänder toapapperet åt.)

Mitt i ledigheten.

God afton vänner!
Här i stugan fortsätter ledighets-lunken.

Såhär vackert var det under Alice och min runda på isen i morse.

Det var njutbart på det där nästan overkliga sättet.
Där jag fick behovet att stanna, för att stå helt stilla och ta in det jag såg omkring mig.
Dels det jag uppfattade med ögonen.
Men framför allt det som inte kunde uppfattas med ögonen.
Där huden rördes av den lilla antydan till vind, där minusgraden kylde försiktigt samtidigt som solen värmde.
Att bara stå stilla och låta tystnaden fylla öronen.
Det var snudd på overkligt njutbart.

Senare på dagen gick vi också en sväng över isen.
Fortfarande var det lika våldsamt vackert.
Det snudd på ljudlösa hade nu fått sällskap av skotrar som passerade nu och då. Vi hörde också skidåkare glatt prata med varandra där de skidade fram över isen långt ifrån oss.
Den promenaden var inte dum den heller, jag gillade absolut att ha andra kring oss.
Men morgonens känsla av att vara totalt i nuet är svårslagen.
Är det soligt och vackert i morgon bitti tror jag minsann lillgurkan och jag drar iväg medans vi fortfarande har chansen att vara helt själva där vi går fram över isen.

I övrigt har jag mest lallat på.
Börjat se elfte säsongen av Criminal minds samt knarkat Hannibal.
Bakade också en lite annorlunda sockerkaka.
Här hittar ni receptet på den. Gillar ni kanelbullar är det här något för er!

God afton på oss alla!

Hur kan alla ha slutat fungera?

Där sitter man med snudd på obegränsade mängder godis.
Och ingen duger, för man är sugen på helt andra smaker.


…i-landsproblematik i sitt esse, skulle ni inte hålla med?


Alice och jag gjorde en skön promenad på isen i det något mulna vädret.


Martina Haags ”Det är något som inte stämmer” är boken som läses för närvarande.

Det här är sannerligen ledighet.

Lediga dagar är härmed påbörjade.

Ledighet i stora mått pågår, mina vänner!
Vid 13-snåret landade föräldrarna och jag i stugan.
(Landade betyder i vårt fall med bil och inte med kvast som verkar vara det rådande färdmedlet dessa dagar. Vi ska ju komma ihåg att pappa läker ett lårbensbrott och mamma en lunginflammation. Forden kändes därför som ett mer lämpligt alternativ. Särskilt då en hel del mat och övrig packning också skulle få plats.)

En promenad på sjöns skare gjordes i eftermiddags.
Vilket var väldigt härligt.

I övrigt äts det godis samt läses böcker.
Middagen stavades surströmming, vilket var lika mumsigt och efterlängtat som alltid.

Låt oss alla ha en härlig afton!

Vårvintersisådär. (När jag inte riktigt kan bestämma mig.)

Och igår kom snön tillbaka.
Som jag hade längtat. Skulle det visa sig.
Helt plötsligt känner jag mig väldigt lycklig när jag är ute och går eller bara
tittar ut genom fönstret.

Absolut att jag gillar att ha våren på ingående.
Här i Skellefteå har vi en hel del snö kvar, men på många av vägarna samt
gång/cykelbanorna har det varit barmark senaste veckan.
Vilket jag gillat.
Men uppenbarligen saknar jag redan vintern.
Vad annars skulle den underbara känslan som infann sig direkt landskapet
blev helvitt igen betyda?

Vår, absolut.
Med en touch av vitt.

Underbart!

I morgon går startskottet för ett helt gäng lediga dagar på raken.
Sådant gillas.
Låt oss ha en finfin onsdagskväll!

En annan värld.

I kväll avslutade Skellefteå Filmstudio sin vårtermin.
Och vilken klockren film man valde att avsluta med, mina vänner!
En feelgood-film av stora mått. Den franska ”Familjen Bélier”
Jag gav den en 5:a. Rakt av. Inga tveksamheter.
(Vi betygsätter alltid filmerna när vi ser dem, på en skala 1-5.)

Den handlar om unga människor som växer upp, som börjar fatta egna beslut.
Vilket kan bli väldigt knepigt.
Och framför allt handlar den om kärlek. Till familj. Till vänner. Till intressen.
Där satt jag, skrattade mycket, grinade en del och mådde framför allt väldigt
gott hela filmen igenom.
Den klarade konststycket att inte bli för mycket. Den galna humorn
balanserade finfint upp det som annars skulle ha kunnat bli för mycket
av det braiga och tullinussiga.
Jag satt med ett varmt leende inombords hela filmen igenom. Även när jag grinade.
Jag rekommenderar den verkligen!

Och extra skönt var det förmodligen att se den just i afton.
Jag läser och ser nyheterna i stort sett hela tiden. Det är svårt att ta in.