Fyra generationer.

Idag gick fyra generationer att återfinna här i stugan.
Jajamän, idag träffade vi Linns och Antons lilltjejja Melina för första gången. Hur kul som helst!
Hon var verkligen supergullig! Och vansinnigt mamma-lik!
(Det var givetvis kul att träffa Benny och Linn också.
;) )
Tänk vad åren gått fort, jag menar, jag minns ju så tydligt när Linn var den där lilltjejjan själv, och nu är hon mamma!
Och att jag bara är 25 år är ju nästan ofattbart. ;)


Pappa, Benny, Linn och Melina.

I övrigt pågår total avkoppling här i stugan.
Strax ”Mord i paradiset” hörrni!
Låt oss alla ha en finfin fredagskväll!

Pros and cons.

gilla-kontot idag:
* Erikas goda hamburgare till lunch samt en väldigt god polkagrismilkshake på eftermiddagskvisten.
* 3 Lost-avsnitt. (Tror jag vi hann med.)
* Mitt hem är åter rent. Halleluja!

Den här gick inte av för hackor kan jag berätta för er!

what-the-hell-kontot idag:
* Alice valde (helt otippat) att poopa just när jag bar som flest påsar. Det krävdes
akrobatik för att plocka upp den utan att behöva ställa ned påsarna på marken som
var lika blöt som sandig.
* Min mobil förpassades till stenåldern efter att jag fått fippla runt på Dannes nya.
(Som innehöll bland annat siffran 7 och ordet edge. Min är förvisso fin, men jag vill nog
hellre ha en likadan som han. Damn it.)
* Mitt hem är inte riktigt så rent som jag här ovan lät påskina.
Precis när jag parkerade mig själv i soffan ser jag att jag av någon oförklarlig
anledning missat att dammsuga under elementet alldeles intill mig.
Irriterande, men inte på långa vägar tillräckligt irriterande för att jag ska idas
ta fram dammsugaren igen.
Jag får helt enkelt låta bli att titta dit. Japp, så får det bli.

Resten av aftonen kommer att tillbringas med film.
Låt oss alla ha en finfin torsdagsafton, oavsett hur vi tillbringar den.

Mitt hem och jag i osynkat läge.

Puh!
Den vecka som i söndags såg så lugn och välplanerad ut på papperet blev betydligt
mer intensiv både på jobbfronten och på hemmafronten.
Nåväl, med lite planerande har det gått relativt smidigt likafullt.
Däremot ser mitt hem ut som ett totalt slagfält.
Jag som i vanliga fall är en vän av ordning, har låtit mitt hem förfalla
till oighenkännlighet sedan i söndags.
Fram tills för en timme sedan gick i princip inget rent porslin, inga rena glas
eller rena bestick att återfinna.
Jag har ätit och druckit på det som sett minst smutsigt ut.
Vilket kanske inte exakt är det sätt jag föredrar att äta på.
Men nu ni, nu är disken diskad (jippi) och jag sitter här i soffan med farmorhänder.

Att det sedan ligger papper där det inte ska ligga papper och kläder där det inte
ska ligga kläder well, det låtsas jag i nuläge inte om.
Krasst sett är golvet i största allmänhet förresten i skrikande behov av dammsugarkärlek.
Vilket jag i nuläge inte heller låtsas om. ;)
Min eftermiddag och afton i morgon är dock lugna sådana, och kommer att innefatta
såväl besök på Casa Hawk som städning hemmavid.
Vilket betyder att jag i morgon vid den här tiden kommer att sitta i soffan och njuta
av de rena golven och de röjda ytorna.
Är tanken.
(Verkligheten har dock en tendens att bli en helt annan, särskilt om den berömda
latmasken hinner ifatt mig innan operation städning påbörjats.)
Nåväl.

Låt oss alla ha en behaglig natt.

Om motstånd. Om värdighet.

Hur ser motstånd ut i våldsamma och osunda relationer?
Det finns förmodligen oändligt många och vansinnigt finurliga varianter av svar
på den frågan.
Gemensamt för dem är dock något kanske lite oväntat för den som inte levt i
den typen av relation.
Motståndet är nämligen som regel i det närmaste osynligt.
Förutom för en själv, vill säga.
Där det är lika synligt som kraftfullt som om man ställt sig på torget och skrikit
med sina lungors fulla kraft.
Ungefär.
Där partnern aldrig ens uppfattar motståndet.
Vilket hellre inte meningen att han ska göra, herregud nej, det skulle i sådana fall
garanterat få följder.
Motståndet är för din egen skull.
Ditt sätt att sätta gränser. Ditt sätt att kanske till och med jävlas med honom,
om man så vill.

Jag har inte tänkt på det här tidigare, förrän vi pratade om det i gruppen på Kliniken.
Jag har alltid varit helt övertygad om att jag inte gjorde något motstånd överhuvud taget.
Då kan ni tänka er känslan som blev när K och L började prata om detta.
När de frågade oss hur våra motstånd sett ut, när de fick oss att tänka kring det.
Helt plötsligt lossnade något så oerhört viktigt hos mig.
Vetskapen om att jag visst markerade att det som pågick inte var okej, att jag gjorde så
gott jag kunde med de medel jag hade är befriande.
Är medlen och möjligheterna små, vilka de ofta är, finns och görs motstånd likafullt.
Alltid.

Med detta skrivet förstår vi alla att det på inget sätt handlar om att ställa sig
upp och med lugn röst förklara ett och annat. Eller ta sitt pick och pack och
bara gå därifrån. Eller sätta sig i soffan och bara prata sansat med den andra.
Nej de dörrarna och möjligheterna är stängda för länge sedan.

Låt mig bjuda på hur mitt motstånd kunde se ut.
Jag hoppas ni kommer att kunna hänga med på det här. Om inte är det förmodligen
en väldigt bra sak, för det visar att ni är långt ifrån den här typen av relation själva.
Eller så betyder det bara att jag är riktigt kass på att förklara.
I vilket fall, here we go.

Jag gjorde ibland motstånd på det sättet att jag vid vissa tillfällen låtsades
att hans förolämpningar var skämt. Att jag lät dem passera genom att spinna
vidare, skämta vidare, på det han sagt. Så de helt tappade udden och det som
var avsett att förminska och såra inte gav honom det han ville.
Eftersom jag sedan länge lärt mig hantera förolämpningar utan att visa en min,
eller ja ibland gick de rakt igenom och sårade givetvis, gick de många gånger
skämta vidare.

Förresten, kanske borde vi pausa här.
Så jag kan förklara hur det kommer sig att man lär sig ta emot utan att röra
en min när någon kliver över ens gränser fysiskt, psykiskt eller sexuellt.
(För att nämna några av varianterna som räknas in i våldsbegreppet.)
Ni som levt eller lever i den här typen av relation vet givetvis varför.
Men kanske inte ni andra.
Det är faktiskt något så enkelt som att ifall du visar när du blir sårad, rädd
eller kränkt just gjort dig själv till en perfekt måltavla.
Han kommer utan tvekan att sikta där nästa gång.
Vilket du är fullkomligt medveten om.
Därför är det av största vikt att lära sig att visa så lite som bara är möjligt.
Så, nu har vi klargjort den saken.
Nu fortsätter vi.

Ett annat motstånd var mina tankar.
Att när han jävlades med mig på något vis där jag inte hade möjlighet att komma
undan kunde tänka orden din jävla idiot långsamt och med eftertryck.
Din. Jävla. Idiot.
Det kanske låter fattigt, men herregud så befriande det var.
Just för att jag så extremt tydligt sade vad jag tyckte.
…om än bara i mitt huvud.

Jag såg också till att förekomma honom.
Oftast för att göra honom glad, men också för att ta bort hans chanser till
upplägg gällande att ha något att plocka mig för.
Exempelvis visste han att jag inte tyckte om att tömma råttfällor (ibland hade vi
någon mus i källaren som behövde bli avlägsnad) och han var alltid väldigt spydig
när jag sa att jag inte ville göra det. När jag sa att jag ville att han
skulle göra det.
Ofta tömde jag dem för att ta bort hans möjlighet att berätta för mig vad han
ansåg om min oduglighet, fjantighet eller lathet.
Han såg givetvis att jag tömt dem, vilket han inte skulle adressera som
något bra eller på annat vis uppskatta, vilket inte spelade mig någon roll.
Det viktigare var att han nu heller inte kunde håna eller förlöjliga mig.
Han kunde heller inte tvinga mig att tömma dem då de ju redan var tömda.
Jag visste det, och han visste det.
Att inte kunna uttrycka sitt missnöje över mig eller tvinga mig att göra något
jag inte ville göra visste jag irriterade honom. Vilket gladde mig.

Hade jag faktiskt utrymme kunde jag skrika åt honom
genom att ge honom långfingret. Om jag hade möjlighet att hålla min hand dold givetvis.
Jag ler när jag tänker på det. Nu förefaller det så litet, kanske även fånigt,
men då var det en väldigt våldsam sak att göra.

Jag gjorde också motstånd genom att se till att var mer påläst än honom.
Att i ett samtal mellan honom och mig, eller bland andra se till att helt
enkelt veta mer.
Inte för att mästra honom på något vis, nej det hade garanterat blivit väldigt
jävligt för mig efteråt, utan hellre bara låta mitt kunnande tala för sig självt.
Och därigenom reta honom.
Eftersom han tyckte att jag var både ointelligent och inskränkt var jag säker på
att det sved i skinnet när han insåg att jag visste mer än honom om något.

Så, nu vet ni lite mer om hur motstånd i en våldsam och osund relation kan se ut.
Finfina grejer det där, för en själv.
Att prata om just det i Klinikens grupp ”Konsekvenser av våld” har varit väldig bra.
Just för att jag fått en chans att se mig själv med lite mer vänliga ögon.
Att när ångesten kommer, över att jag skulle ha gjort mer, att jag fick
skylla mig själv, är det här sådant som är viktigt att påminna sig om.
Att jag inte accepterade det som pågick, utan att jag gjorde motstånd.
Det får mig att känna mig glad såhär i efterhand, kanske till och med en smula stolt.
När jag tänker på alla små, små saker jag gjorde för min egen gränssättnings skull
skrattar jag till lite här i soffan, för jag känner mig som en jävla rebell ska ni veta.
Den där självkänslan i spillror får sig en rejäl dos vänlighet.
Och en chans att återupprätta sin värdighet.

Soundtracket till aftonens känsla hör ni här.
Lurar på mina vänner, nu vrider vi upp volymen och ger oss själva en rejäl dos med
svängig svensk dödsmetall (när reklamen väl passerat alltså).
Låt oss alla ha en fin tisdagskväll.

… och där började jag rota bland vinterkläderna.

Sådär ja, veckan är officiellt igångkickad.
Måndagen är avklarad, nu återstår endast resten av veckan.
En släng av måndagsångest inträffade igår, vilket är väldigt ovanligt,
men väl i morse var den försvunnen. Gut.

Dagen har fördelats mellan jobb, trevligt lunch med Lisbeth samt utvärderingar av
terminen i ”Konsekvenser av våld”-gruppen. Samt en del svärande över det
otroligt dåliga vädret som rullade in på morgonen givetvis.
Herregud vad det blåst och snöat idag.
Ett charmigt och mysigt snöande där marken blir vit för att 15 minuter senare
töas grön är okej för mig, absolut.
Men stormandet och snöandet idag var inte okej. Överhuvudtaget.
Täckbyxorna är åter framtagna.

Nu är det strax sängen som gäller.
Låt oss som ska tillbringa natten med sömn sova gott.

Förresten, jag bara måste innan vi strax skiljs.
Den här bilden är bara så hysteriskt kul! Särskilt liraren till vänster. Jag dööör!

Dårhus Degerman stundom småstad, stundom storstad.

När jag hämtade Alicen hos föräldrarna ikväll pratade vi givetvis en del
om eftermiddagens lite mindre trevliga hockeymatch. (Da fuck?!)
En silverplacering blev det för Skellefteå i år. Vilket kändes smulans trist trots
att jag är hockeyointresserad.
(Tur Erika och jag snabbt kunde återgå till ”Lost” och därigenom glömma det hela.)

Föräldrarna, som bor med utsikt över norra rondellen, hade stått och tittat på
alla bilar, gångare och cyklister som var på väg till ladan.
Mamma summerade det hela:
Det var otroligt mycket folk, det tog som aldrig slut. Som i Stockholm ungefär.

Så nu vet ni. Vill ni uppleva känslan av storstadsträngsel ser ni till att
befinna er på Norrböle då hockeyn går in i slutspelstider.

Ny vecka väldigt snart. Låt oss alla sova gott.

Välvilja genom tortyr?

Jag är väldigt lite insatt i blommors förmåga att känna.
Hur medvetna de är och hur de hanterar smärta.
Då de är levande är det för mig självklart att de på någon nivå känner.
Jag tänker på det då och då när jag vattnar mina blommor.
Att de verkligen inte kan må bra i den gamla jord de lever i.
Jag sätter inte om dem riktigt varenda vår nämligen.
I själva verket kan de gå ehrm… många år mellan gångerna. Well.

I och med att det är långt mellan omsättnings-tillfällena brukar det vara
nödvändigt att dela några av blommorna som hunnit växa ur sina krukor.
Vilket är ett moment jag verkligen inte gillar.
Jag undrar hur många gånger jag sa förlåt till Fredskallan jag delade nyss.
(Nej, jag skämtar inte med er.)
Jag försökte ta isär rotsystemet så försiktigt som möjligt, men hela tiden
hade jag känslan av att jag faktiskt torterade den fina blomman.
Jag försökte tänka lugnande tankar i stil med att den kommer att trivs finfint i
sin numera luftiga kruka, samt att den nya jorden ju måste kännas fantastisk.
Märkligt nog tröstade inte de tankarna ett dugg då jag var tvungen att riva sönder
en del rötter vid delningen. Nåväl, nu är det gjort.
Om några dagar har de säkert glömt allt rivande och slitande och hunnit
trivas in sig i den nya fräscha jorden, tror ni inte?

Här ser vi ena delen av den delade kallan.

Ser den arg och hämndlysten ut tycker ni? Bör jag sova med ena ögat öppet inatt?

Hockey just nu hörrni, jag ser den samtidigt som jag distraherar mig med
allmänt surfande. Det är så mina nerver fixar en match.
Låt oss alla ha en härlig torsdagsafton!

Ps, kan det halsonda bryta ut ordentligt någon gång, tack! Jag är så ruskigt
less på att känna mig halvhängig. Ds.

När min förmåga att dra slutsatser är så långsam att det blir en fördel.

Det är sällan jag är riktigt arg, rasande.
(Om man bortser från de gånger jag exploderar på min mor, that is.)
Senast var för drygt tre år sedan.
Jag minns det tillfället tydligt, och det gällde precis samma sak som dagens
raseri handlade om. Bristande respekt för andra och för den process som pågår.
Skillnaden mellan idag och dagen för dryga tre år sedan var att jag idag
inte agerade.
Jag sade ingenting idag, utan var tyst. Vilket var helt rätt. Insåg jag då såväl som nu.
Jag hade nämligen inte riktigt orsaken till varför jag kände mig så arg, frustrerad
och provocerad klar för mig när det var pågående. I det stora absolut, men långt
ifrån tillräckligt detaljerat för att ta den typ av diskussion som skrek rasande i mig.
Jag hade aldrig lyckats hittar rätt ord för att fixa det hela.
Först ute ur situationen insåg varför jag hade haft så svårt att under pågående
bena ut vad mina starka känslor kom ifrån.
Frustrationen kom sig av en del.
Det arga kom från en annan del.
Och det provocerade från en tredje del.
Så var nämligen inte fallet för tre år sedan, då var det kristallklart för mig
från början till slut. Vilket gjorde att de ord jag ville använda mig av låg
rakt framför mig.

Sett i backspegeln var det bra att jag inte sade något idag, det hade nämligen inte
hjälpt situationen överhuvudtaget.
Tvärtom.
Jag hade förmodligen egenhändigt förvärrat den.
Risken för missförstånd skulle ha varit överhängande eftersom bristen på ord som
matchade min känsla var stor.
Diskussionen hade alltför lätt kunnat hamna med fokus där fokus inte var menat.

Haha, man kanske kan säga att insikten om min ibland alldeles för långsamma
slutledningsförmåga och vetskapen om vad ett agerande utan att ha den under
koll skulle kunna leda till räddade mig från att skapa total förstörelse.
Dagens situation hade kunnat låsa sig totalt om den bemötts med mina arga,
frustrerade och provocerade känslor.

Mitt mer lugna och eftertänksamma jag vet givetvis att förståelse, tålamod och
medkänsla hade varit det rätta sättet att bemöta idag med.
Jag skulle ha haft alla de sakerna på plats redan när det var under pågående.
Det gör mig ledsen att inse att jag inte hade det.
Något i den här konstellationen provocerar mig på det vis att min medkänsla och min
förståelse inte hörs i allt det arga och frustrerade som blir.
Jag har varit med tillräckligt länge att jag inte borde vara den som reagerade som jag
gjorde idag, och som jag gjort de senaste gångerna.
Det är inte rättvist mot den andra personen.
Vilket jag förnuftsmässigt är helt på det klara med. Samtidigt som min känsla blir
väldigt stark och har en helt annan åsikt.
Där jag får lust att slita mitt hår och skrika rakt ut. Alternativt slå av käken på personen.

Nu känner jag mig lugn och sansad igen.
Jag skrek av mig i skogen när jag var ute med Alice i afton. Det hjälpte.
Nu kan jag tänka mer rationellt kring det hela. Jag blir inte riktigt lika provocerad längre.
Det medkännande, tålamodiga och förstående filtrerar bort en stor del av
det rasande arga.
Tack och lov. Vad hade jag annars varit för en människa?

Tänk så olika möten med människor kan vara, vilka kontraster.
Igår var jag på en lunch som var lika underhållande som utmanande.
Och idag hade jag lust att med berått mod faktiskt strimla någon.
Här hittar ni förövrigt de få ord jag skrev om mötet senast jag var
absolut rasande.

Läggdags. Jäklart säkert.
God natt!