Hur morgonkvisten kan förlänga livet.

Hur är det med radio på morgonen, lyssnar ni?
Det gör inte jag. Med något undantag per månad.
Då jag väl undantagar mig är det ”Vakna med NRJ” som gäller.
Och varje gång undrar jag varför jag inte lyssnar oftare.
Hahah, jag skrattar ofta högt för mig själv så tårarna sprutar.
Tur jag inte sminkar mig. Då hade jag inte kunnat lyssna ens så sällan som jag nu gör.
Jag är så galet förtjust i mixen Roger, Titti och Ola.
Jag gillar kombinationen av det oförutsägbara, det vulgära, det humoristiska och det
grundmurat vänliga. Allt serverat med en underbar krasshet.
Och deras skratt, särskilt Tittis, är det inte smittsamt så säg!

Det enda inslag jag sänker volymen gällande är ”NRJ wake up call”.
Det här med busringningar eller inslag där man lurar folk på ett eller
annat sätt är inte riktigt min grej.
Förmodligen för att jag själv är så vansinnigt lättlurad och går på i
princip allt, hur orimligt det än är.
Och bara tanken på att det skulle sändas i radio… hilfe! :D

Jag borde verkligen lyssna oftare. Ett enkelt sätt att förlänga livet på.
(… eller åtminstone balansera upp det då jag på andra sätt gör mitt bästa för
att förkorta det genom exempelvis vin, skräpmat och stress.)
Här hittar vi programmet om vi vill lyssna på datorn.
Vill vi hellre lyssna via radion, och bor i krokarna kring Skellefteå, är frekvensen 106.7.

I afton fortsätter vi vårt segertåg. Den här gången på hemmaplan.
Låt oss alla ha en finfin tisdag!

Utebliven text ger foton.

Det kan vara så att jag inte har något alls att berätta idag.
Varvid jag tar tillfället att visa lite foton istället.


Här ser vi Alice tillsammans med sitt favoritben som hon fick av Emil i julklapp.
Benet hänger med precis överallt. Som här, där bilden ser snudd på tillrättalagd ut,
men mer handlar om att matte passade på att fota.
Där Alice är, är också benet.


Jag konstaterar att en av mina persienner slutat fungera idag.
Mer än såhär går den inte få ned. Crap. Kan blir ett samtal till Patrik i morgon,
han lär kunna råda bot på det där haveriet.


Kolla in mosters lilla sötpropp Emil. Så stor han blivit alltså!


Jag bara tokgillar när det dimper ner bilder av honom i min inkorg.

Låt oss alla ha en finfin måndagsafton.

Vanlig blir ovanlig.

Och helt plötsligt kom gråten.
Från ingenstans.
Inte från något ledset, inte från något uppgivet, inte från något smärtsamt.
Inte från någonstans, mer som bara för att.
Fast från ingenstans finns givetvis inte.
Från ingenstans hör också hemma någonstans, bor också någonstans.
Just ikväll har jag bara ingen aning om vart. Och det spelar mig heller ingen roll.

Först rann tårarna tyst.
För att övergå till tårar som hörs. Ljudet som blir när man gråter i halsen
stötvis på utandning. Förstår ni hur jag menar?
Där ljudet av gråt gjorde att jag grinade ännu mer.

Istället för att sitta i soffan la jag mig ner, på min vänstra sida.
Jag tog Alicen i famnen. Kramade hennes varma kropp, kände hennes mjuka päls mot
min handflata och kind, andades in hennes lukt, kände hennes hjärtslag mot min hand.
Så låg jag och grinade tills snoret rann och jag behövde snyta mig.

När jag snutit mig klart kände jag mig helt lugn.
Jag hade inte längre något behov av att gråta.
Tvärtom.
Jag kände mig varm inombords, lättad, nästan lite leende.
Och skönt trött.
Så jag tog återigen Alice i famnen där jag satte mig i soffan.
Det är liksom så underbart, att känna hennes varma päls och hennes lite kalla nos.
Så satt jag en bra stund och bara tänkte på gråten.
Den som jag inte hade känt något behov av, men som väl framme uppenbarligen hade
ett syfte, eftersom den lämnade mig med en väldigt skön och avslappnad känsla.
Där ser man.

Låt oss alla ha en härlig söndagskväll.

Lördagskväll sett ur soffperspektiv.

God kväll!
Väldigt lugn helg pågår för er favorit-Degerman.
Inte många knop blir gjorda, vilket är väldigt skönt.

En påminnelse om kommande sommar-roligheter dök nyss upp på min telefon.
Efter en kort, men mycket peppande, sms-utväxling sitter jag nu och kollar in sidor
som sas.se och sj.se
En repris på förra årets besök av Skogsröjet är vad som kommer att hända i början av augusti.
De må vara ett tag bort, men jag anser att det är fullt legitimt att börja peppa redan nu.
Tycker inte ni?

Här ser vi oss festivalandes förra året.

Låt oss alla ha en fortsatt trevlig lördagskväll!

Dårhus Degerman – road rage edition.

Igår, på en 90-sträcka någonstans mellan Umeå och Skellefteå svängde en buss ut
framför vår bil.
Det resulterade i att jag var tvungen att bromsa in farten till en sisådär 30 km/h,
dvs knappt krypfart. Vilket irriterade mig oerhört.
Samtidigt som jag med ett par väl valda ord berättade vad jag ansåg om
busschaufförers idioti valde denne att helt fräckt blinka höger.
Då svor jag ännu lite mer över chaufförens nonchalans. Att liksom ha mage att
svänga ut framför mig samtidigt som han hade för avsikt att svänga av vägen igen
bara några hundra meter senare.
Här bröt mamma (diplomatisk) in med orden ”jag tror han menar att det är
grönt att du kör om”.
… aber natürlich.
Min känsla av egen idioti blev därmed helt plötsligt skyhög samtidigt som jag
likafullt (numera klart mer skamset än ilsket) var tvungen att deklarera att
”jag minsann inte kommer att blinka och tacka den jäveln”, samtidigt som jag körde om.
…valium någon?

I vilket fall. Dagens hälsotillstånd går i krasslighetens tecken vilket gör
att få knop kommer att bli gjorda.
Min plan är att åka till stugan och bädda ned mig skönt i en soffa tillsammans
med en bra bok och bra musik.

God förmiddag på oss alla!

Luttrade Skelleftebor.

Gårdagens match blev precis den där rysaren jag skrev att jag inte skulle fixa.
Du milde!
När Växjö kvitterade med ungefär 30 sekunder kvar av sista perioden slutade jag se,
déjà vu-känslan blev alldeles för stark.
(Jag var förmodligen inte den enda Skelleftebon med den känslan.)
Jag missade därmed (och gladeligen) att flera av de inledande minuterna av sudden
spelades i numerärt underläge. Mina nerver hade verkligen aldrig fixat det!
Jag missade givetvis också segermålet. Men hellre det än att riskera att se ett Växjömål.

När grannen till slut vrålade tyckte jag att det lät ”glatt”, och när det sekunder efter
hördes smällare här på Norrböle vågade jag kolla igen.
Och mycket riktigt, vi är i final! VI ÄR I FINAL!
Segermålet kunde då äntligen kollas in.
Mot guld!

I övrigt har dagen spenderats med en blandning av jobb, helghandling och en Umeåsväng.
Helt okej, om det inte varit för att veckans dåliga mående med frossa och huvudvärk
gjort sig väldigt påmint idag.

Torsdagsafton mina vänner!
I mitt fall ska den spenderas skönt nedbäddad i soffan.

När allt inte är vad det verkar. Och hockey såklart.

Minns ni låten ”Perfect”, presenterad som ”29 celebrity impressions”, som cirkulerade
på nätet för något år sedan?
Jag minns att jag själv blev galet imponerad av hans förmåga att imitera röster.
Här hittar vi låten som den först presenterades.

Hehe, gissa om min besvikelse var stor när det senare gjordes känt att låten inte
riktigt var som den verkade.
Att storheten i hans imitationsförmåga här inte låg i att härma andras röster,
utan att ge andras härmande röster liv mimikmässigt.
Vilket han för övrigt gör absolut fenomenalt!
Här får vi följa skapandet av låten.
Kolla in båda klippen och låt er underhållas!

Hockey i afton, mina vänner.
Dramatiken från förra matchen hoppas jag vi slipper.
Mina nerver har inte riktigt hunnit hämta sig än.

Här tvivlar ingen!

Obegränsad inspiration.

Det finns sannerligen mycket inspiration på nätet när man funderar kring
hemsida och visitkort, inser jag.
Och när det finns såhär i obegränsad form börjar jag sväva iväg,
får svårt att sortera och tänka utifrån syfte och utifrån hur jag vill
framställa min verksamhet.
Bara för att jag faller pladask för något betyder det tyvärr inte att det
passar just mitt företag. Tvärtom.
Råd och design i oändliga mängder.
Spännande och kul samtidigt som förvirrande och därmed stressande.
Fokus är vad som gäller. Samtidigt som jag roar mig själv.

God tisdagskväll på oss alla.

Vem av dem?

God kväll mina vänner!
Nu är det endast en natts sömn som skiljer från vardag.
Helger går sannerligen fort!
Min har spenderats till stor del på Casa Hawk. Föräldrarna har också besökts.
Det har inneburit en hel del god mat. En hel del serietittande. Sam en hel del umgänge.
Inte dumt alls!

Vi såg bland annat klart de två sista avsnitten av The walking dead i afton.
Herregud, det slutade minst sagt dramatiskt och oklart.
I höst när den drar igång igen kommer vi att göra ett undantag gällandes vår regel
att samla ihop tre-fyra avsnitt för att sedan kunna maraton-se dem.
Den här gången kommer vi att kasta oss över avsnittet direkt det sänts.
Någon av huvudpersonerna blev nämligen ihjälslagen, och vi bara måste veta vem.

Nu är det sängen som gäller.
God natt!