Under en och samma mening.

… jag har börjat stamma.
Inte mycket, men märkbart.
Är inte det väldigt märkligt?

Något skumt försiggår i min hjärna när jag pratar.
Som om något inte riktigt kopplar rätt.
Mina tankar gör tvärnit mitt i sin kedja, med resultat att talet stannar
mitt i sin meningen.
Som om jag har en tanke och utifrån den påbörjar en mening, där min hjärna mitt
i alltihop tappar fokus och flyter ut i tanken.
Vilket resulterar i att jag liksom stannar mitt i ett ord, provar det igen, men det har slutat
fungera eftersom tanken tagit en helt annan riktning.
Mitt tal hinner inte med i tankens svängningar.
Jag blir förvirrad, mina meningar blir halva, ofullständiga, eller bara
allmänt märkliga.
Med resultat att jag stannar på ord, stammar på ord, samtidigt som jag kämpar
för att få fatt på de riktningar tanken splittrats i.

Det har varit såhär det senaste halvåret. Kanske längre.
På sista tiden har jag blivit mer medveten om det.
Jag vet inte vad det beror på.
Men jag är absolut inte okej med det.
Tankarna som brukar flyta fritt gör det inte längre.
Och mitt sätt att prata avspeglar det.

Det händer med nära vänner, det händer med okända människor.
Det händer när jag känner mig nervös, det händer när jag känner mig lugn.
Jag vet inte vad som går göra åt saken, så i nuläge får det bero.
Det vore väldigt trevligt om det hela är något övergående som löser sig av sig självt.

I vilket fall, sol och sommar bjuder denna morgon på.
Semestern låter dock vänta på sig ytterligare ett tag, men gissa om
jag redan nu drömmer om mornar som inte störs av någon väckare!

God morgon på oss alla!
Det var länge sedan senast. Närmare bestämt en hel månad.