Sommar á la Degerman.

Semester är finfina grejer mina vänner!
Den här sommaren är i största allmänhet sannerligen en finfin sådan.
Först och främst är temperaturen härlig.
De riktigt varma dagarna överstiger sällan 22 grader i skuggan, vilket är hanterbart.
(Allt över det, not so very much. Drömmar om kallare breddgrader börjar genast hägra då.)
I solen är det givetvis olidligt varmt fastän skuggraderna stannar på 22, men
jag har utvecklat en talang för att hitta skugga även på helt öppna fält vilket gör
att jag klara mig fint.
Någon solbränna kan jag därmed givetvis inte stoltsera med i år. Heller.
Det gör mig för det mesta inget, men ja någon gång sådär blir jag påmind
om min huds faktiskt sjukligt bleka nyans. :) Nåväl.

Jag har haft möjlighet att umgås en hel del med roliga vänner och bekanta.
Camilla, hembesökande vän från Stockholm, hann jag njuta lunch ihop med.
Att umgås med henne bjuder alltid på en hel del skratt och massvis med prat.

Jag har även haft turen att kunna luncha vid olika tillfällen med både Anneli
och Lisbeth. Vilket alltid bjuder på de mest oväntade ämnen och roligheter.

Familjen Skogly (Cirkus Skogly) har jag vid många tillfällen parkerat mig själv hos också.
Vi har sett klart Lost. Serien med många och fenomenala avsnitt tog till sist slut.
Vilket, som vid alla längre seriers avslut, lämnade ett gigantiskt tomrum. Den där
högst oangenäma känslan som drabbar oss alla serieknarkare.
Det ledde till att vi djärvt och rappt gav oss på Erikas nästa och jäkligt
bra förslag; Bates motel.
Om ni inte ser den rekommenderas den varmt!
Alla gillar vi väl fullblodspsykopater, right?

Jag har också varit med och lagt golv i deras inglasade altan.
(Johodå, hela 1 minut utspritt på 2 dagar. Vilket definitivt gör att jag anser
mig förtjänat rätten att titulera mig assisterande golvläggare, håller ni inte med?)

Vi har även ätit väääldigt god mat, samt umgåtts på allra mest trevliga sätt.
Har även tajmat in gånger då Signe och Harry varit där, vilket har varit kul!

Anette, min vän Solstrålen, även hon hemvändande Stockholmare träffade jag igår för
en god surströmmingslunch hos Linda ute på Ängarna.
Vi spenderade eftermiddagen proppmätta och i fullskalig njutning på makarna Widmarks altan.

Linda, Anette och jag. Inte igår, utan när vi träffades för precis ett år sedan.

Senare fick jag även chansen att promenera kring vackra Lidträsket, samt träffa
Anettes föräldrar Åke och Aina. De som under tonåren kom att vara väldigt viktiga
för mig. Det är sannerligen förvånande att se att de inte åldrats en sekund.
Och deras värme är precis densamma. Det är något nästan märkligt magiskt med att
liksom bara kliva rakt in i någons hem och känna sig som hemma.

För en sjöälskare som jag är läget på deras stuga absolut fenomenalt!
(Jag gillar när andra tar bra foton som jag får låna, Anette är fotograf här.)

På väg hem från Lidträsket ändrade ett telefonsamtal aftonens planer, vilket fick
mig att svänga in i Kåge istället.
Det visade sig vara fenomenal tajming på det hela då Patrik och Anna just grillade
klart middagens kött.
Vilket resulterade i att jag inte kom hem förrän vid 23-snåret, fortfarande
mätt av det grillade samt god efterrätt. En hel del musik avverkades givetvis också.
Sannerligen oplanerat och väldigt, väldigt trevligt.
(Patrik och Anna gifte sig för två helger sedan, vilket var en härligt varm och väldigt
fin tillställning. Jag kommer att skriva mer om den kvällen så fort jag lyckats sno
åt mig några av de bilder Linda och Erika tog.)

Hehe det blir smulans missvisande och märkligt när jag staplar upp det hela såhär.
Det ser det ut som jag umgås med folk mest hela tiden, vilket på inget sätt stämmer.
Många timmar och dagar spenderas nämligen i stugan.
Liggandes görandes absolut ingenting. Promenerandes i skogen. Doppandes fötterna
i sjön. Plockandes något ogräs här och där. Målandes diverse ytor som behöver bättras på.
Allmänt stughäng helt enkelt. Och väldigt långt ifrån ovan nämnda umgänge.

Det är en bra balans det här. Att vara i stugan och göra allt i det tempo som passar
en själv. Till att andra dagar vara omgiven av andra.
Pappas och min relation är som bekant inte alltid friktionsfri, vilket är tydligt när
jag hänger hos dem i stugan. På det stora hela går det hyfsat, och när det inte går
lika hyfsat längre passar det bra att åka hem till stan någon dag.

Fredag, mina vänner!
Stuga i kväll. Casa Hawk i morgon.
Låt oss alla ha en helg att gilla!

Rödvitrutigt är färgen!

Mina vänner, min kylbag är återfunnen!
Inte så att jag hittade den här hemma på något vis. Nej, nej. Det var det någon
helt anna(n) som hittade den.
Den här kommentaren dök upp på min Facebook strax efter att jag postat
gårkvällens inlägg.
Ordningen är återställd, hallelujah!
… och med mitt minne är det sannerligen lite si och så med. ;)

Tack Anna!

Förresten, har ni sett finalavsnittet av Game of thrones?
Utan att spoila något vill jag tillägga att ”Light of the seven” av Ramin Djawadi, som ackompanjerar Cerseis sätt att handskas med de som sätter sig på henne och
hennes ambitioner, är fantastisk.
Den går runt runt på min Spotfy. 10 minuter ren njutning.
Jag gissar att ni liksom jag hör den grymma och obevekliga beslutsamheten i de mjuka
såväl som drivande vackra tonerna.
Lurarna på mina vänner och njut!

Med de skrivet, humöret är betydligt bättre idag än igår. Tack och lov!
Strax är det dags för umgänge på Casa Hawk.

Låt oss alla ha en finfin torsdag!

Hier kommt die sonne.

Min fina (läs; enda) kylbag är borta.
Vilket inte borde vara möjligt.
Jag bor på 27 (hyfsat) välstädade kvadrat. Till det har jag två (hyfsat) välstädade förråd.
Saker kan helt enkelt inte försvinna hos mig.
Har jag (uppenbarligen helt felaktigt) ansett.
För den rödrutiga kylbagen låter sig inte finnas någonstans.
Vilket gör mig på ruskigt dåligt humör.
Faktiskt på ett sådant där jag-får-lust-att-slå-sönder-saker humör.
(Vilket jag inte gör, jag städar istället, det känns terapeutiskt nog.
Samt lyssnar på Rammstein jäkligt högt. Sammantaget godtagbart som substitut
till att slå sönder saker faktiskt.)

Alicen har sedan två dagar en ”svullnad” (i brist på bättre beskrivande ord) där hon inte ska ha en.
Kanske gör det att mitt humör inte är det minsta bra.
Att hon är som vanligt gällande aptit och leklust hjälper inte riktigt.
Jag har beställt tid hos veterinären, så på fredag hoppas jag få veta vad
denna svullnad beror på. Samt att den är lika övergående som ofarlig.
Men fram tills dess fortsätter jag nog hitta mina tankar vandrandes på väldigt
mörka ställen bitvis.

Alice-den fotogeniska.
(Här kan ni läsa när hon, efter enträget tjatande, fick ta över
tangentbordet för ett inlägg.)

Det hjälpte heller inte att jag idag såg hur min bil än en gång hittat ett sätt att
berätta för mig att den behöver mer kärlek än jag ger den.

Jag tycker som regel om den förfärligt mycket.
Idag not so very much.
Alltihop gjorde att jag fick ett sammanbrott när jag en bostad samt två
förråd senare genomsökta inte hittade min kylbag. Jajamänsan, är det inte charmigt så säg…
Så nej, idag är en skitdag om någon frågar mig.

Nåväl.
I morgon kommer delar av dagen att bestå av god lunch på Casa Hawk samt Lost-maraton. Gillas! Sista säsongen inleds officiellt då.
Mer trevligheter är också på ingående, helgen kommer nämligen att bestå av bröllop.
Patrik och Anna ska gifta sig på lördag, vilket ska bli jättekul!
(Såvida jag i morgon hittar outfiten till bröllopet vill säga… ute i tid? Inte jag inte.)

Låt oss alla ha en kväll utan fler missöden hörrni.