När alteranativen är avverkade och sinnesron ändå inte infinner sig.

Nu börjar julen vara väldigt nära. En dag till, sedan är det dags att mysa in sig totalt
i den underbara fluffiga och familjära julgrejen.
Själv är jag kluven till julen och dess firande.
Delar av mig gillar den väldigt mycket, delar av mig avskaffar den lika gärna.
Jag är generellt inte speciellt intresserad av familjehögtider.
Julen är den klart största av dessa sammankomster, ofta handlar det om att man umgås
flera gånger under ett få antal dagar. Och precis där tappar du bort mig.
Härligt ett tag, sedan blir behovet av att vara själv väldigt stort.

Själva kärnan av att fira högtider ihop är att vi alla är glada, harmoniska, äter gott
och trivs i våra familjers eller vänners sällskap.
… som om de skavande delarna i relationer helt plötsligt slutat skava.

Som jag berättat tidigare drar jag och pappa inte jämt.
Det händer givetvis, men många gånger handlar det mer om att vi är artiga på det sätt seden kräver.
Som regel håller vi oss undan varandra. Eller rättare skrivet jag håller mig undan
genom att bara hänga i andra delar av deras hem än där han befinner sig.
Det låter kanske märkligt, men det är okomplicerad faktiskt. Jag rör mig som om jag
vore hemma när jag hälsar på dem. Vilket gör att jag kan sitta och läsa, prata med
mamma eller bara sitta framför datorn i vilket rum jag själv väljer.
Det minskar både de pågående och de gamla konflikterna.
Men absolut att vi kan sitta vid samma matbord och äta ihop. Ibland har vi faktiskt trevligt.
Men de underliggande sakerna försvinner inte utan finns alltid nära ytan.
Varför jag ens besöker mina föräldrar beror givetvis på att jag vill umgås med mamma.
Hade jag inte haft några varmare känslor för henne hade besöken hos föräldrarna
förmodligen endast sträckt sig till några pliktskyldiga sådana per år.

Pappas och min relation hade ett totalhaveri i somras. Jag hängde inte i stugan på
ett bra tag.
Däremot gick jag ju även miste om mammas sällskap, vilket gjorde att jag började vara
en del i stugan igen.
Men hans och min relation blev inte märkbart bättre, vi samexisterade resten av
sommaren skulle man kunna beskriva det som.
För tre veckor sedan havererade den bräckliga relationen igen.
Av samma orsak som i somras.
Men den här gången är jag inte säker på att den repar sig igen.
Jag är inte egentligen intresserad längre.

Vad de här haverierna handlar om är inget jag riktigt kan ta upp här.
För min egen del skulle jag skriva om dem. Min mamma däremot lever
sitt liv väldigt privat och då blir det varken kärleksfullt eller respektfullt
gentemot henne att skriva detaljerat om det.
Därför väljer jag att lämna orsakerna och detaljerna oskrivna.
Inlägget blir inte komplett, men jag kan inte skriva det på något annat sätt.
(För den som kan tänkas undra; min pappa läser inte min blogg, och jag föredrar att han inte gör det.)
Så vi kan säga såhär, problemen handlar om en grundläggande respektlöshet och en
uppvisning i egoism.
Där följderna blir lika olämpliga som omöjliga att ignorera.
På ett sätt som jag är less på. För vår konflikt är inte ny. Tvärtom.
Den här vändan känner jag däremot att jag närmat mig min gräns för vad jag som
person kan hantera utan att begå våld på mig själv.

Konflikterna är gamla och försöken att lösa dem är många.
Jag har pratat och förklarat, frågat.
Ibland lugnt och sansat, ibland skrikandes.
Mamma har prata med honom. Men inget förändras, mer än i bästa fall en kort period.
Jag har även jobbat med att minimera och nonchalera orsakerna till konflikterna,
jag har även jobbat på att göra mig osårbar, skottsäker.
Inget fungerar.
Förr trodde jag alltid att orsaken till att han inte förändrades berodde på mig.
Att jag inte nådde fram.
Att jag inte använde rätt ord, att jag hade fel tonfall, att jag förklarade för dåligt,
att jag var för arg eller hånfull eller att jag var för otydlig.
Nu vet jag inte lägre. Kanske beror det på mig, kanske gör det inte det.
Kanske är det kombinationen av oss båda. Jag har ingen aning. Men det är heller
inte längre viktigt att veta.
Jag har kommit till den punkt då jag inte fixar det här. Då slutar även orsakerna
till varför jag inte kan lösa något att spela roll.
Jag tror att jag faktiskt kommit till den punkt då jag inser att det är mer vettigt
att släppa vår relation som den är, än att tro att jag en dag kommer att nå fram
till honom.
Om jag ska kunna behålla det jag tycker om med mig själv gör jag bäst i att kliva
ur det här nu. Innan jag förvandlas till någon väldigt bitter.

Historien går så långt tillbaka att jag inte ens förstår varför jag ägnat stora delar
av mitt liv att ens försöka nå honom.
Kanske någon undrar varför det är viktigt för mig att han är den av oss som förändras.
Och där kommer min bakbundenhet gällande att inte kunna skriva om detaljer in. Det
här inlägget blir både haltande och bristfälligt. Och kan förmodligen ge er känslan
av att jag är väldigt oresonlig och orättvis då det gäller min pappa. Det må så vara,
jag kan inte göra något åt det i det här läget.

Många av våra problem har berott på hans alkoholberoende. Men det är långt ifrån hela förklaringen.
(Jag hade föredragit om det varit förklaringen till allt, verkligen!)
Tilläggas ska också att min pappa är nykter sedan flera år. Vilket jag är väldigt
glad och stolt över.
I alla fall, de riktigt tunga bitarna har med andra saker att göra.
Vad det egentligen handlar om egoism, konflikträdsla… och gissningsvis en väldigt
låg självkänsla. Sammantaget blir det en väldigt dålig mix.

Jag har heller aldrig riktigt förlikat mig med vetskapen att han inte stod upp för mig mot
min barndoms pedofil.
När han fick reda på det tyckte han det var absolut fruktansvärt.
Sedan hände inget mer.
Förutom under en bilfärd efter Skelleftehamnsleden då han frågade hur jag mådde.
Det var den enda gången han någonsin närmade sig ämnet.
Och jag behövde mer än så från honom.
Jag kommer förmodligen, så länge han lever, att önska och hoppas att han ska
göra något mer.
Ni som känner till hela historien förstår förmodligen vad jag hade tyckt varit rätt sak
av honom att göra. Vad jag innerst inne önskar han ska göra än idag.
Det kommer givetvis aldrig att ske, det är jag fullt medveten om.
För min far är konflikträdd, och ansåg kanske att i och med att det här uppdagats
då kunde begravas för gott.
Utan några som helst följder.
Vilket jag har svårt att acceptera. Eller, jag accepterar det, men jag kommer alltid
ändå att önska mer av honom.

Hans låga självkänsla och hans sätt att tycka synd om sig själv har i kombination med att
alltid sätta sig själv i första hand slagit in spik efter spik i vår kista.
Jag fungerade dåligt som ung ihop med hans förlöjliganden, förminskanden och hot
om våld, och jag fungerar absolut inte bättre med det som vuxen.
Jag förstår att det är knepigt att greppa för andra.
Folk som möter honom skulle förmodligen beskriva honom som en både trevlig
och lättsam prick. För det kan han också vara, inget snack om den saken.
Själv ser jag väldigt lite och väldigt sällan just de delarna av honom.

Efter ett helt liv med honom har känslan av att vara oälskad av honom vuxit fram.
Vilket han, om jag frågade, med säkerhet skulle säga inte stämmer alls.
Men det spelar ingen roll vad han skulle säga, min känsla är resultatet av ett liv med honom.
Det gör väldigt ont när jag tänker på det.
Jag kan sträcka mig till att jag vet att han tycker om mig. Men fastän jag numera är vuxen
har jag ett barns behov av att känna villkorslös kärlek från mina föräldrar.
Den har jag inte från honom.
Och jag vet inte vad jag gjorde för att förlora den. Om jag någonsin hade den.
Något förändrades i mina tonår, tror jag mig minnas. Eller säger åtminstone
den del av mig som har ett stort behov av att förstå.
Kanske var jag alltför arg och omöjlig. Kanske var jag för stolt när jag vägrade
böja ned mig. Kanske fick jag honom att känna sig värdelös då han besegrades gång på
gång i någon av alla diskussioner och bråk vi hade. Där jag lika lätt som triumferande
njöt av att platsa honom på läktaren verbalt.
Kanske var jag inte så söt och snäll som han hoppats att jag skulle vara.
Jag vet inte. Kanske var det en mix alla ovan nämnda orsaker? Kanske ingen.
Kanske älskar han mig på sitt sätt? På ett sätt som jag inte känner eller som
någonsin känts självklart…

Å andra sidan, det är många år sedan jag själv slutade älska honom.
Jag hör hur hård jag låter. Och jag vet också att det inte är sant.
Det är inte utan att en känsla av ångest drar över mig när jag inser innebörden av de orden.
Däremot finns det tillfällen då jag tycker om honom.
Särskilt när jag tänker på de bra sakerna han och jag delat.
Eller som när han log mot mig tidigare idag, och i det närmaste var vänlig
hela tiden jag besökte honom och mamma.
Gånger som dessa blir jag alltid löjligt glad och hinner tänka att jag har
världens bästa pappa. På riktigt.
Så lite behövs det från honom för att jag ska bli alldeles varm i hjärtat.

Det finns självklart flera tillfällen under alla år som jag tyckt att han varit en bra pappa.
Som när jag var i 10-årsåldern och han följde mig för att åka skridskor.
Jag älskade att åka skridskor och han spenderade många timmar med mig på isbanan
bredvid Alhemsskolan tills jag lärt mig att knyta skridskorna tillräckligt hårt själv.
Jag blir också glad när jag tänker på hur han hämtade mig hos mina kompisar när
jag ringde hem på kvällen och inte orkade gå hem.
Eller som när han, i och med att jag tagit körkortet, ringde runt till försäkringsbolag
för att hjälpa mig med försäkring till bilen.
Och gången, den som sticker ut och värmer mest var när jag tagit beslutet att bli
mamma själv, trots att pappan till barnet vid ett par tillfällen varit arg, ledsen
och besviken över att vårt förhållande inte fungerade och därför sagt åt mig att ta bort det.
Hur pappa då sa att ”jag tycker att du ska behålla barnet om du vill, ingen har
rätt att kräva att du ska ta bort det. Bara så du vet.”
Jag minns precis vart jag stod när han sade det till mig. Hur hans röst darrade till.
Hur han förmodligen tänkt igenom vad han ville säga till mig gång på gång innan
han tagit mod till sig.
Hur han hade tårar i ögonen när han snabbt vände sig om och gick innan jag ens
hade hämtat mig från förvåningen eller fått en chans att svara.
Det var ett väldigt speciellt ögonblick, jag kommer att minnas det resten av mitt liv.
Just för att han tog ställning för mig. Det var väldigt stort för mig.
Ett av mitt livs allra bästa ögonblick med honom faktiskt.
När jag tänker på sådana saker blir jag väldigt varm om hjärtat.
Jag vet att jag betydde mycket för honom en gång i tiden.
Och det tycker jag om honom otroligt mycket för.

Jag skulle vilja att vår relation var annorlunda.
Jag saknar att ha en pappa.
Och det gör ont att veta att jag inte är den dotter han tycker speciellt mycket om eller är så stolt över.
Det är ett slitsamt sätt att vara familj på.
Det lämnar ett tomrum som inte går fylla med något annat. Tro mig, jag har försökt.
Men jag har för länge sedan slutat sträva efter den kärleken och den stoltheten.
Vår historia försvinner inte. Och min besvikelse över vissa saker försvinner inte.
Det hade förmodligen gått dra ett streck över det hela, och sedan blicka framåt om
jag upplevt en förändring hos honom.
Jag hade kunnat acceptera att vissa saker inte blev/blir som jag behövt dem,
om en förändring skett.
Men då den uteblir, eller endast är kortvarig, har vi kommit till den här punkten.
Där jag inte ser hur en fortsättning skulle se ut.
Istället befinner vi oss alltså här.
Där det som skulle kunnat lagas alternativt dragits ett streck över kommer att
lämnas oförändrat.
Där en gränslös respektlöshet och egoism alltid kommer att finnas likt ett fint damm
i luften då vi befinner oss under samma tak.
Det handlar inte om att han blivit gammal och därigenom blivit nalta speciell.
Det handlar om vad man blir för människa när man känner sig mindre värd än andra och
under inga omständigheter tänkt avslöja att man känner sig sämre.

Jag vet inte vad som skulle kunna vända det här.
Förmodligen inget.
Jag kommer att skiljas från honom med de här känslorna.
Det är väldigt sorgligt. Och jag hade så gärna velat något annat.
Men verkligheten är vad den är, och i det här läget känner jag att jag har gjort vad jag kunnat.
Jag har fått hjälp på Kliniken att titta på hans och min relation.
Ur andra vinklar än mina egna, ur hans. Vilket har varit bra och nyttigt.
Och jag har kommit till den punkt där jag behöver släppa vår relation.
På så vis att jag behöver hitta ett sätt där jag inte längre berörs av den.
Där jag inte längre har ett behov av att förändra.
Jag är vid den punkten.
Kanske har jag varit här hundra gånger tidigare, men den här gången är något annorlunda.
Men det är svårt likafullt.
Just för att ett leende eller några vänliga ord från honom alltid får mitt hjärta
att bli väldigt varmt. Där jag alltid, för en sekund, hinner känna att jag har
en underbar pappa.
Det är allt det vuxna barn jag är behöver för att känna mig älskad av honom.

Men då det aldrig varar blir besvikelsen bara mer och mer mörk.
Och i det läget är jag nu, där besvikelsen äter på mig på ett sätt den inte gjort tidigare.
Kanske är det för att jag vet att min pappa inte har speciellt många år kvar.
Han är 81 år och hur man än vrider och vänder på det är han i slutet av sitt liv.
Och kanske är det därför besvikelserna biter på ett annat sätt nu, just för att jag
innerst inne vet att vi kommer att skiljas åt befinnandes precis i den relation vi har.
Det är smärtsamt.
Och då börjar jag tänka att jag behöver hitta ett sätt där jag inte längre påverkas eller berörs.
Varken av hans fina sidor eller hans mindre fina sidor.
Där jag helt enkelt inte påverkas av honom överhuvudtaget.
Jag vet inte om jag någonsin kommer att hitta ett sådant sätt att förhålla mig
till honom och mig. Gissningsvis inte.
Önskan om en förälder försvinner förmodligen aldrig hos ett barn.
Jag skulle åtminstone vilja komma till en punkt där jag inte lägre känner
mig som en fruktansvärd människa de gånger vi ryker ihop, jag står upp för mig själv,
eller då jag i tanken är förbannad på honom, hånar och föraktar honom.
Jag önskar att det dåliga samvetet skulle lämna mig ifred. Men det gör det inte.
Det gnager och gnager i mig, jag vet att jag beter mig så fruktansvärt illa och det är
till sist absolut ingen tröst alls att ingen av oss beter oss väl.
Det äter liksom hål i mig.
När jag tänker om den person jag blivit. Hur jag kan behandla och prata till en annan människa.
Jag förstår varför jag gör som jag gör, reagerar som jag gör, men det tar lika fullt inte
bort känslan av att jag beter mig fullständigt oacceptabelt mot en annan människa.
Hur jag beter mig ovärdigt och inte har ett uns av människovärme.
Det får mig att skämmas över mig själv och den jag är.

Allt det här är en komplicerad härva.
Dels hans och min relation.
Dels mitt sätt att reagera och hantera den.
Samtidigt som delar av mig så otroligt gärna skulle vilja känna mig älskad av honom.
Jag känner mig bara så trött på alltihop.

Så julen, den mest familjära av alla våra högtider, känner jag mig väldigt kluven inför.
Den påminner om den familjekänsla jag inte har, den känsla jag säger mig inte sakna
eller bry mig om… som jag i själva verket bryr mig mycket om.
Jag kommer att ta till vara på delen av julaftonen där min faster Anita och hennes Leif
äter tillsammans med mamma, pappa och mig. Det ska bli väldigt trevligt!
Vi har firat jul ihop ända sedan jag var liten, och jag ser verkligen fram emot
att träffa dem och prata bort några timmar över en massa god mat.
Tråkigt nog har min andra faster gått och blivit sjuk och kan därför inte komma.
Britt, det blir tomt utan dig, krya på dig!

Det här blev sannerligen ett långt inlägg hörrni, tack för att ni hängt med ända tills
dessa sista rader.
Uppesittarkväll på Casa Hawk tillsammans med familjerna Skogly/Ganeteg väntar i morgon kväll. Låter inte det som en bra inledning på en ledighet så säg!

Låt oss alla ha en finfin torsdagskväll, det som är kvar av den!

När det inte är på riktigt.

Låt mig presentera Alice valp.
Jag hann inte riktigt med i svängarna när denna sötnos blev till, så pappan är
för mig okänd.
Trots att jag alltså inte träffat pappan tycker jag mig dock ana att den lille kommer att
bli väldigt pappalik. Självfallet ser jag Alice drag i honom också, han har hennes
ögon på pricken, håller ni inte med?
Men på det hela taget skulle jag nog ändå säga att pappadraget är smulans tydligare.
Sådant kan givetvis ändras.

… med andra ord; Alice är skendräktig, och det här är hennes valp.
Den har sannerligen burits och bäddats.
Numera har jag dock tagit bort den. Jag googlade i ämnet och såg att det anses mindre
stressfullt för tiken om man tar bort föremålet hon utsett till valp. Vilka ofta är tofflor
eller mjukisdjur.
Eller som i Alice fall, en gummidrake. (Eller är det en krokodil förresten?)
Jag hade förväntat mig att hon skulle gå omkring och söka den, vilket hon
inte har gjort. När den väl var borta släppte hon det direkt.

I övrigt är hon sannerligen inte sitt vanliga jag.
Alice är, milt uttryckt, en aktiv hund. Förra veckan och denna vecka finns dock
inget av det.
Hon ligger i stort sett hela dagen och aftonen, vill inte leka eller busa överhuvudtaget,
bara vila.
Enda gångerna hon är sitt vanliga energiska jag är när vi är ute.
Då är överväxeln är i för jämnan, vilket gör det knepigt att ha henne i koppel
i och med att hon är högt och lågt, sliter och drar.
Det gör att vi befinner oss en del uppe på Vitberget i dessa tider, där kan hon
nämligen springa lös. Vilket passar oss båda väldigt bra.
Och till skillnad från löpperioden är hon väldigt uppmärksam och lyssnar noga på
kommandon när vi är ute. Jag trodde att hon skulle vara väldigt splittrad och
bara gå sin egen väg, överraskande nog är det tvärtom.
Vilket är skönt för mig i och med att det då är väldigt enkelt att ha henne springande fritt.

I övrigt bäddas det alltså en hel del. Ibland timvis om natten.
Här nedan följer två videosnuttar på hur det hela ser ut.
Först ut ser vi hur hon bäddar i mina föräldrars säng.
Efter det ser vi hur hon bäddar sin egen kudde.
(Kvalitén på den kudden måste förövrigt vara fenomenal…)

Torsdagsafton mina vänner, dagarna bokstavligt talat springer iväg just nu, jag
hinner liksom inte riktigt med i svängarna.
Julen är strax här, det känns väldigt märkligt. Det ska bli kul givetvis, men hur kan
det komma sig att den är här redan om dryga veckan?

Låt oss alla ha en finfin afton!

Tårar och ihopsnörda strupar, kvittot på en riktigt bra julsång!

Jag är lite sådär semi-förtjust i julmusik.
Jag lyssnar inte på den hemma, men tycker det är allmänt småmysigt när jag går i affärer
och den flödar i högtalarna.
Även när jag hälsar på hos andra och den vevas igång, jo, det är den helt okej.

Däremot finns det en julsång som är bättre än precis alla andra.
Jag hör den gärna året om, men av förklarliga skäl blir det mest runt jul.
Ni har alla hört den.
Fairytale of New York” med The Pogues och Kirsty MacColl.
Herregud, jag som är förtjust i irländsk musik går igång rakt av på denna.

Det finns en uppsjö covers gjord på denna låt, och jag ryser i djupet av min själ
varenda gång jag hör någon annan version än just originalet.
Det finns nämligen ingen som kommer ens i närheten av Shane MacGowan, som låter så underbart avdankad.
Han är som klippt och skuren för denna juldänga.
Jag kan höra den 10 gånger på raken och njuta precis lika mycket samtliga 10 gånger.

Jag blir väldigt sentimental och rörd när jag lyssnar på musik som jag tycker om.
Det kan mycket väl komma en tår och halsen blir sådär lagomt ihopklämd vilket gör
det omöjligt att prata.
Den här låten är en sådan låt.
Jag har tidigare berättat att min mamma och jag delar det genuina intresset för musik.
Det här är faktiskt en av de få låtar som vi båda två är lika förtjusta i.
Vi hörde den häromdagen, den var inklämd mitt i en julskiva.
Mamma skulle säga något om den, gissningsvis något om hur mycket hon tycker om den.
Men endast ett skumt väsande hördes.
Eftersom hon reagerar på bra musik på samma vis som jag kom inga ord ur hennes mun.
Men det där försöket att säga något ihop med hennes blanka ögon fick mig att
greppa precis vad hon ville säga om låten. Och hur hon kände.
(Det riktigt lustiga i det hela är att vi inte ens behöver höra de låtar vi tycker
om för att reaktionen ska bli till.
Hahaha, det räcker alldeles utmärkt med att bara prata om dem så kommer tårarna
och oförmågan att få fram ett endaste ord rakt av. Det ni!)

Mina damer och herrar, nog pratat, nu lyssnar vi istället!
Njut!

Har ni haft en härlig helg? Det har jag, låt oss njuta de sista timmarna innan den
nya veckan knackar på.

Antingen eller. Kanske även både och. Eller inget av.

En lista full med hyfsat värdelöst vetande coming up!

Sommar eller vinter?
Sommar här i Sverige är ofta för varm för mig.
Jag längtar som tusan till det vita, kalla och klara vinterdagarna.
Fast när jag tänker på det är de dagarna lika sällsynta som de härliga
sommardagarna med strålande sol och endast 20 grader…

Katt eller hund?
Alice for president!

Jeans eller klänning?
Mjukisbyxor. (Lägger jag till som ett tredje alternativ, så slipper
jag snygga till verkligheten.)

Guld eller silver?
Gillar guld bättre, men passar bättre i silver.
Min blåvita hy ser förresten märklig ut i båda, nu när jag tänker på det.

Lakrits eller choklad?
Vilken väldigt märklig fråga! Nästa!

Morgon eller kväll?
Gärna tidig morgon. Däremot gör Ataraxen mig jäkligt seg på morgonen, om jag tagit den
lite för sent kvällen innan.

Pizza eller hamburgare?
Har sedan några veckor tillbaka pizzacravings, den bara dök upp och går
liksom inte bli av med.

Sjunga eller dansa?
Med risk för att låta gode mallig, men jag sjunger faktiskt väldigt bra.
Och gärna.
Särskilt i duschen, bilen eller med hörlurarna på.
Förvisso att ingen annan någonsin påtalat att jag har en vacker sångröst,
men det betyder ju faktiskt inte att jag inte har det. Right?
Dock blir det ändå dansa som ror hem priset här. För jag gillar verkligen att dansa.
Men jag gör det i princip aldrig.
Och jag skulle heller aldrig erkänna för någon att jag gillar att dansa. Någonsin.

Film eller bok?
Bok är det svar jag hade velat ge här. Men faktum är att jag inte längre kan läsa.
Jag kommer nämligen inte ihåg något.
Det är någon typ av stressgrej som gör att jag inte kan behålla min koncentration.
Därav att jag hellre ser film. Mycket enklare.

Simma eller sola?
Pest eller kolera? Nej då, jag är ju numera en badanka som ni vet.
Har badat 3 gånger på 10 år.
Sola skulle jag aldrig göra. Dels är det galet slöseri med tid och dels
bränner jag min hud knallröd inom loppet av tre minuter, vilket gör lika
ont som det ser ocharmerande ut.

Hallon eller jordgubbar?
Jag hade gillat dem om möjligt ännu mer om inte magen varje gång
slår bakut. Intag av jordgubbar kräver tillgång till toalett,
om man säger så…

Julafton eller födelsedag?
This is a tricky one.
Jag är lite känslig för båda…
Både julafton och födelsedag har varit laddade med sådant som inte fått mig
att vilja ha någon av dem.
Jag spenderade alltför många julaftnar med en familj där jag var den enda
som inte fick julklapp av min svärmor exempelvis.
Eller rättare sagt, något år fick jag, del flesta inte.
Det hade förmodligen varit enklare om hon varit konsekvent.
Min partner gav till de andra men inte till mig heller.
Så det blev liksom något smärtsamt över det här med att fira jul med min plusfamilj.
Som jag av någon outgrundlig anledning ändå verkligen ville göra, samtidigt
som jag inte ville. Knepigt det där.
Det kryper innanför skinnet på en att vara osynlig. Att alla andra var värda
att firas men att jag liksom inte ens fanns.
I mitt sinne blev det något slags kvitto på att jag inte var tillräckligt
bra, snäll, glad, rolig ja liksom allt sånt där som gör att man tycks om.
Jag lyckades aldrig förbereda mig tillräckligt för att inte känna något.
… och mina födelsedagar ignorerades av min partner.
Det enda jag till sist ville ha just den dagen var att han skulle säga grattis.
Vilket han valde att inte göra.
Det slutade spela roll att min familj och mina vänner hörde av sig och gratulerade.
Det blev bara ännu värre då.
Så nej, julaftnar och födelsedagar, dagar då man firar varandra har inte varit
något som jag gillar.
Hahahaha, herregud vad mörkt och allvarligt det blev här inne nu. Nåväl.
Numera är det annorlunda.
Jag tycker om att fylla år, och jag tycker om att fira jul.
Förändringar har skett på många plan de senaste åren.

Svart eller vitt?
Vad är det här för märkliga frågor egentligen?
Först frågas det om lakrits eller choklad, och nu om svart eller vitt!
Jaha ja, för er som inte känner mig då, svart. Alltid svart.

TV eller dator?
Har sällan igång tv:n. Ungefär var 6:e vecka är den igång.
Hade min tjock-tv inte varit så tung hade jag burit ut den för länge sedan.
(Och den kommer förmodligen inte att bli ersatt av någon platt variant, jag har helt
enkelt inget behov av en tv.)

Stad eller landet?
Natur är min grej. Utan tvekan. Så landet absolut, om det inte innebär för
nära grannar. Grannar vill jag inte ha nära mig. Alls.
Stad är dock trevligt som avstickare till landet.
Och storstad är en riktig bonus att gästa.

Blond eller brunett?
Jag skulle se mycket märklig ut som blond. Har jag på känn.
På killar gillar jag mörkt hår. I mina tankar. Men faktum är att
mina pojkvänner nästan uteslutande varit av det hyfsat blonda slaget.

Christina Aguilera eller Britney Spears?
Jag är inte helt övertygad om att miss Britney ens sjunger sina
låtar själv.
Men jag gillar låtarna i sig, oavsett vem som sjunger dem.
Christina Aguilera har däremot en fenomenal jävla röst, men låtarna,
förutom 2-3 stycken är inte riktig min grej.
Sedan gillar jag skandalerna och haverierna som Britney bjudit världen på.
Ledsamt och förfärande givetvis, men tja mänskligt haveri på bästa
sändningstid fascinerar. Ja, jag är en hemsk människa, jag vet.

Läppstift eller lipgloss?
Prova lypsyl, av märket Nueva alternativt Euerin. Det är grejer det.

Rosa eller lila?
Efter min svarta favoritfärg kommer rosa. Ibland är det till och med
hugget som stucket mellan de två färgerna.

Blåa ögon eller bruna ögon?
På motsatta könet? Spelar absolut ingen roll… så länge han inte har blå alldeles
för små slimfitbyxor är jag okej med mycket.

Hockey eller fotboll?
Inget av dem så länge inte (S)AIK är i sm-final.

Äpple eller apelsin?
Äpple. Så länge de inte är mjöliga. Herregud så äckligt det är med
mjöliga äpplen, håller ni inte med?

Stjärnor eller månen?
Jag kan inte välja.
En stjärnklar kväll är bland det vackraste som finns.
Och månen har en tendens att trollbinda i en mängd av varianter.
Dött lopp mellan dessa finheter.

Sko eller sandal?
Jag känner mig lika naken i sandaler som jag känner mig naken i linne.
Sneakers, gympaskor eller kängor är vad jag återfinns i. Sedvanligt så långt
ifrån kvinnligt man kan komma.

Bad eller dusch?
Jag är en långduschare. Gärna 20 minuter om jag har tid. Underbart skönt.
Bada är inte dumt heller, men jag blir liksom så seg efter bad, ungefär som
efter bastu. Vilket gör att jag endast gillar att bada eller basta kvällstid just
innan jag ska gå och lägga mig. Vilket är trevligt det med i och för sig…

Långt hår eller kort hår?
Klippte mig i en hyfsat kort frisyr för några år sedan, trivs fantastiskt
bra i den typen av frisyr så den lär bli kvar ett bra tag.
På killar gillar jag långt hår. Har alltid gjort, kommer förmodligen alltid att göra.
Men tja, de flesta killar i min ålder är korthåriga, vilket är fint det med.

Ring eller halsband?
Använder sällan smycken. Förutom just en ring, som jag fick av en släkting
som jag tyckte mycket om när hon var i livet.

Jeans eller leggings?
Åter igen; mjukisbyxor.

Bil eller buss?
Bil. Alla dagar i veckan.
Särskilt att köra själv. Samåka är miljövänligt men inte Ciccivänligt.
Jag gillar att kunna komma och gå efter mitt eget tycke.
Samåkning innebär alltför lite av den bestämmanderätten för att kännas kul.
Såvida jag inte hittar dit jag ska. Då samåker jag mer än gärna.

Nagellack eller läppstift?
Läppstift har en märklig smak. Det smakar illa. Som satan.
Precis lika illa som puder luktar.
Med den påföljd att jag inte använder varken läppstift eller puder.
Klarar inte av lukten helt enkelt.
Samt att jag ju heller inte sminkar mig förresten.

Nyår eller midsommar?
Båda har sin charm. Firat med människor jag gillar spelar det ingen roll vilken
av kvällarna.

Puss eller kram?
Jag är en kramig person. Eller vänta, i mina tankar är jag en kramig person.
Däremot kramas jag sällan i verkligheten.
Jag gillar närheten med en kram given av människor jag tycker om, men jag
är dålig på det här med närhet. Vilket gör att jag är dålig på att visa att jag gillar det.
Det kommer inte helt naturligt för mig och gör att jag sällan är den första att
kramas, jag väntar oftast in den andra.
Jag pussas däremot väldigt gärna med min partner.

Ful & lycklig eller snygg & olycklig?
Jag skulle föredra lycklig OCH snygg.
Jag menar, varför inte?

Lyx eller budget?
Second hand är min grej. Gällandes väldigt mycket.
Jag gillar tanken på att inte bidra aktivt till nyproducerandet,
till slit- och slängsamhället.
Det är väl det närmaste jag kommer svar på den frågan.

Pool eller havet?
Pool givetvis. Vi förutsätter att den är tempererad väl?
Havet är tänkbart på utlandet. Inte annars.
Dock så finns haj-aspekten i havet på ett sätt som inte existerar i pool…

Skidsemester eller solsemester?
Nu åker jag förvisso inte skidor.
Och jag solar alltså inte heller.
Men solsemester borde rimligtvis innefatta att ligga i skuggan, ätandes
färsk frukt sippandes på något gott, eller hur?

Singel eller förhållande?
Jag har lite märkliga erfarenheter av förhållanden.
Men jag är absolut en förhållandeperson i grund och botten.
Fast singel är jag lustigt nog helt okej med också. Kanske lite väl okej med faktiskt.
Det har visat sig att jag inte är rädd för att vara ”ensam”. Det kan
förvisso bero på att jag har fina vänner som gör att jag inte är ensam.
Bara utan partner, inte ensam.

Planering eller spontanitet?
Spontanitet någorlunda planerad?

Glass eller godis?
Ta hit Dumlepåsen för tusan!

Stökigt eller organiserat?
Hahahahahaha, jag är ordningsmänniskan personifierad. Ända ut i fingerspetsarna.
Som därmed blir stressad av stökighet.
Men bara hemma hos mig. Och hos föräldrarna.
Hos andra tycker jag om stökighet. Det signalerar att någon faktiskt lever
och bor där.

Passion eller trygghet?
Passion sveper mig av fötterna. Jag tycker mycket om den. Men den är destruktiv.
Trygghet är något jag vill ha om jag lever med någon.
En kombination där emellan är nog det mest ultimata för mig även om det handlar om
att leva med någon.
Jasså, jahapp det här är antingen eller frågor, säger du?

Bio eller teater?
Jag älskar teater. Det är fantastiskt att känna närvaron teater ger.

Skånska eller göteborgska?
Den ena har jag tur om jag förstår var tredje sagda mening av.
Den andra får mig att enbart dialektmässigt direkt tycka att personen framför mig
är en hyvens prick.

Silikonbröst eller fettsugning?
Eftersom mina boobs dragit söderöver utan att jag givit mitt tillstånd
skulle jag gärna vilja få tillbaka dem till sin ursprungsplats.
Så silikon av den anledningen. Inte nämnvärt större, bara tillbaka.
Fast då kanske det är ett bröstlyft jag ska satsa på?

Känd för skönhet eller känd för intelligens?
Jag har nått den aktningsvärda åldern då jag självklart vill bli känd för
min skönhet. Jag menar, jag är 42 år. Det vore synnerligen smickrande om
min skönhet då skulle göra mig känd.
Å andra sidan skulle jag må gott av att någon snappade upp mitt skarpsinne så till
den milda grad att jag blev känd för den också.
Jag tror att jag med säkerhet kan säga att inget av ovan kommer att inträffa.
Skit också…

Romantisk eller dirty?
Beror på humör.
Romantiskt gör mig dock osäker.
Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera romantik.
Det är liksom en vänlig sak och det mesta i vänlig väg gör mig osäker och förvirrad.
Å andra sidan behöver inte det ena utesluta det andra, eller?

Kaffe eller te?
Kaffe, såvida det innehåller alkohol.
Kaffe Karlsson, B´52, Hot shots… behöver jag säga mer?
Te i annat fall.

Porrfilm eller naturprogram?
Vill jag ha sex då väljer jag med fördel en porrfilm.
Vill jag lära mig mer om delfiner, då väljer jag med fördel inte en porrfilm.

Banta eller träna?
Gillar att pressa kroppen fysiskt. I träningsform, inte bantningsform.
Fast jag återfinns görandes båda beroende på i vilket läge jag befinner mig i.

Farlig kille eller snäll kille?
Ja hörrni, här märks tydligt vad som är riktigt fel med mig.
Jag kan inte det vänliga språket. Jag förstår däremot mindre vänligt språk.
Därav ovanstående val.

Kräkas eller ha diarré?
Efter min gbp kan jag inte kräkas. Inte hur mycket jag än stoppar
fingrarna i halsen, tro mig jag har försökt.

Shoppa på nätet eller shoppa i butik?
På nätet. Second hand från diverse Facebooksidor.

Fota eller bli fotad?
Inget av det.
Jag kommer sällan ihåg att jag faktiskt har en acceptabel kamera på min
älskade mobil.
Och att bli fotad påminner mig om min fulhet, så det undviker jag helt.

Ramlösa eller Loka?
Kranvatten tack.

Förfest eller efterfest?
Jag är galet förtjust i förfester, det är liksom det bästa ever om man är några
som ska vidare på fest.
Efterfest är kul det med, men tyvärr resulterar det ofelbart i en fruktansvärd
dag efteråt. Jag lär mig aldrig, men alkohol efter klockan 02.00 är verkligen
något jag borde överväga att låta bli.

Tidning eller bok?
Tidning. Då finns chansen att jag kommer ihåg vad jag läser.
Stressgrejen ni minns…

Kurvig eller slank?
Slank då det gäller mig själv.
Ju mindre kvinnligt formad min kropp desto mer gillar jag den.
Som om jag vill utplåna alla spår av att det är en kvinnlig kropp.
Kurvig då det gäller andra tjejer. Det är väldigt attraktivt i mina ögon.

Ge eller få?
Jag har svårt för att få.
Det generar mig. Och triggar ett enormt behov av att vilja ge något tillbaka.
För att inte riskera att den andra ska sluta tycka om mig.
Har skrivit om det här på bloggen vid flera tillfällen.
Det krockar med en känsla av värdelöshet och en felkoppling hos mig som
inte fixar vänlighet.
Inte i saker, inte i gester, inte i komplimanger.
Får jag det, då måste jag ge något tillbaka. Annars skapas obalans.

String eller hotpants?
Eh, det är mer breda menstrosor. Månaden runt.
Bort med det kvinnliga överhuvudtaget. Punkt.

Förrätt eller efterrätt?
Jag är egentligen en efterrättsmänniska men jag mår ofta väldigt dåligt
på dem vilket gör att valet faller på förrätter. Som ni redan vet har jag en
vapendragare och fantastisk vän som är en fena på mat. (Smaskelismaskens för er som söker inspiration.)
Vilket gör att jag ofta får chansen att smaka något nytt gott i förrättsväg
(och all annan matväg också för den delen) utan att för den skull kunna tillaga det själv.

Anorexi eller fetma?
Om vi helt utesluter den fruktansvärda och alltför dödliga sjukdomsaspekten i
anorexian så är den vad som tilltalar mig.
”För smal” då det gäller mig själv existerar inte.
En kropp utan kvinnliga former gör mig trygg. Punkt.

Kyckling eller fisk?
Kyckling är mitt favoritkött att äta. Alla kategorier.
Samt att jag hellre klappar kycklingar än fiskar också.
Om jag ska ha en åsikt om dessa även innan de ligger gott tillagade på tallriken alltså.

Rakhyvel eller vax?
Har aldrig testat vax. Men jag är fullt införstådd med proceduren.
Och den får mig att associera till medeltida tortyrmetoder.
Fast resultatet, om man överlever, blir ju slätt och fint i och för sig.

Mjölk eller vatten?
Kranvatten. Alltid.
Fast iskall mjölk är väldigt gott till palt. Och nybakade bullar.

Hemmafest eller utgång?
Jag gillar det intima som blir med hemmafester.
Utgång splittrar gänget jag festar med, och jag gillar att umgås när jag
väl festar.
En trevlig rockpub är inte dumt heller, men sådana växer inte på träd här i Skellefteå.

Älskad eller framgångsrik?
Jag tar båda, tack!

Skräckfilm eller romantisk komedi?
Romantiska komedier i all ära, men inget är så trevligt (?) som att
bli skrämd skiten ur på Casa Hawk där Erika och jag försöker äta en
god lunch.
Bestick och ätande är inte helt kompatibelt med rysare. Så är det bara.
Livshotande skador på mun och svalg skulle rimligtvis kunna inträffa då man
just är i färd med att stoppa en tugga i munnen samtidigt som en
skvätt-scen infaller.
Men filmgenren är det inget fel på. Förutom att den ger hjärtproblem såväl
som sömnproblem och halsont. (En del höga toner är kända för att tas
under dessa luncher också…)

McDonalds eller Max?
Max är, förutom Krysset, det bästa hamburgerstället i min smak.

Popcorn eller chips?
Popcorn. Bio-sådana eller mickrogjorda sådana. Även Estrellas som finns att
hitta på alla mataffärer är också väldigt goda.

Öppet sinne eller monogam?
Jag föredrar öppet sinne ihop med partner.
Inte med det sagt att jag bjuder in fler människor i mitt förhållande, icket.
Jag menar mer att det går göra väldigt kul saker ihop med en partner. Om båda
har öppet sinne.

Sliskiga drinkar eller öl?
Eftersom jag endast dricker öl under kraftig berusning strax innan sänggående
är svaret givet.
Öl är djävulens påfund. Vem fan dricker det liksom?
Om färgen brun skulle ha en smak så skulle den smaka öl.

Grabbkväll eller tjejkväll?
Har gästat båda företeelserna.
Intressant att vara enda tjej på en grabbkväll. Särskilt när aktuell kväll
var en bastukväll.
Killarna tyckte att det var kul med en naken tjej i alla fall.
Och jag hade kul också, ska jag i ärlighetens namn säga.
Men tjejkväll är givetvis mer min grej. Jag gillar att umgås med tjejer.

Kärlek utan sex eller sex utan kärlek?
Inget av dem.
Mitt förhållande får inte vara platoniskt. Det skulle jag inte gilla.
Under perioder givetvis, sådant som lust kommer ju och går.
Men helt utan, i alltför långa perioder är inte min grej.
Och sex utan kärlek är testat, men det är inget för mig. På något vis.
Ska jag vara så intim med någon, då är det i förhållandeform.

Frukt eller grönsaker?
Jag gillar båda. Men frukt vill jag inte leva utan.
Inte heller paprika. Eller lök.

Brun utan sol eller solarium?
Hahaha, har ni sett mig?
Exakt, då vet ni av min blåvita nyans att inget av ovanstående alternativ
används på den Degermanska hyn.

Kjol eller shorts?
… jag är tveksam till båda. Mycket.
Båda alternativen får mig att känna mig helt naken.

Vitt vin eller rött vin?
Vitt vin utblandat med Sprite light är fina grejer.
Det smakar inte längre vin då nämligen. Vilket är grejen när jag dricker vin.
Rött vin vet jag inte vad jag ska blanda ut med riktigt. Så det smakar
i nuläge väldigt mycket vin, vilket gör att jag undviker det.
Anneli, visst tipsade du om att blanda ut det röda med Ginger ale?
Å andra sidan har jag blandat ut rosé med påskmust, så jag är inte speciellt nogaräknad.
Eller så var jag bara fasligt berusad vid det tillfället och borde i rimlighetens namn
även hållit mig borta från rosén också…

Låt oss alla ha en härlig torsdagskväll, helgen är härmed officiellt inledd!