Sylvass kompass.

Ett midnattsinlägg för er som ännu är vakna, ett inlägg till morgonkaffet för er andra.
(En varning för potentiellt stötande bild gäller för detta inlägg, ni som väljer att läsa
vidare anses härmed förvarnade. Varken blod eller nålar förekommer, däremot en viss nakenhet.)

Hörrni, jag har blivit två piercingar rikare sedan vi hördes senast.
Jajamän, onsdagen var dagen då den planen blev verklighet!
Förra veckan skrev jag ett inlägg om den obalans jag kände mig i, och hur jag
tänkte mig hitta tillbaka till det som känns som jag. Som Cicci.
Jag skrev där om min piercing-hobby som har den fantastiska effekten att jag blir jag.
Vilket även borde gälla den här gången, filosoferade jag när jag förra veckan
verkligen inte kände mig som mig själv.
Vilket det skulle visa sig att jag hade helt rätt i.

Jag följer samma mönster precis varenda gång jag piercar mig.
Väldigt få undantag.
Ni som följt bloggen har hängt med på den här resan tidigare, för er blir det
delvis en repris. För er andra tar vi det från början.

Välkommen till piercing Cicci-style.
En knuff ur balans, en kris om man så vill, är vad som skapar ett enormt behov av
förändring för att hitta mig själv och tanken på att skaffa en ny piercing dyker upp.
Så inleds det. Vilket gör att följande händelseförlopp kommer att utspela sig inom loppet av en vecka:
Först och främst, placering, vart vill jag pierca mig?
Det är som regel inget riktigt medvetet val, utan mer en tydlighet kring en känsla jag
gått med ett tag. En placering jag nuddat vid men som inte blir klar förrän i det här läget.
I onsdagens fall var det däremot en lång process. Flera år faktiskt, där andra piercingar
hunnit komma emellan.
När jag bestämt mig för placeringen finns det väldigt lite som skulle kunna få mig att
avbryta hela piercingplanen.

När placeringen är utsedd bokar jag tid hos Julia.
Väl gjort slår nervositeten till omedelbart. För nu är det på riktigt,
inte längre ett fantasifoster hos mig.
Det kan vara flera dagar kvar tills min tid, men jag är nervös som om jag ska
göra den redan samma eftermiddag.
(Här börjar omdirigeringen av fokus med full kraft.)
Jag börjar nojja och känslan av att herregud, jag fixar inte det här bedövar mig.
Alla andra tankar och känslor trängs undan och fokus ligger enbart på vad som ska komma.
Det finns helt enkelt ingen plats för förvirrade, ledsna eller vem-är-jag-funderingar
i det här läget. Jag är redan på väg dit jag åter är Cicci.

I onsdags var alltså den dag Julia och jag kommit överens om.
Redan på morgonen vaknade jag med en panikartad känsla. Fjärilar i magen, inga
förväntansfulla sådana utan mer hysteriska.
Jag tänkte om och om igen att jag inte kommer att fixa det här.
Gång på gång ställde jag mig själv frågan varför gör jag det här?.
Jag försökte promenera bort delar av stressen men det funkade dåligt.
Hahaha, precis såhär går det till varenda gång jag piercar mig.
Jag följer alltid samma känslostorm. Varenda gång.

Men senare, när jag duschade, kom lugnet. Det efterlängtade lugnet.
Från att ha varit hispigt nervös planade känslan ut och ersättes av närvaro.
Av fokus. Där jag kände mig väldigt allvarlig och helt närvarande samtidigt.
Inga spår av hispighet fanns kvar i det läget, utan känslan av att jag fixar det här
var grundmurad.
Det är en väldigt trygg känsla att vila i. Den är stabil, den är lugn och den tvivlar inte.
(Och hade jag kunnat stanna i den fram tills jag ligger i stolen och piercingen
utförs hade jag varit glad, men så funkar det däremot inte för mig.)
Tvärtom, när jag närmar mig Julias studio kommer nämligen nervositeten tillbaka.
Alltid.

Återigen tänkte jag att jag inte skulle fixa det, (vad betyder ens det?)
att jag på allvar måste sluta ägna mig åt sådana här nöjen.
Jag gillade att Julia hade en kund innan mig, att jag blev hennes sista kund.
Jag fick då sitta och nojja samtidigt som jag hörde henne jobba med sin kund.
Det blir nästan meditativt. Just för att jag vet hur de känner sig, innan och efteråt.
Kanske lugnar det mina nerver något. Om inte annat ger det mig tid att inte
behöva ta tag i situationen.

Så i onsdags, när hennes andra kund var klar, var det alltså dag för mig.
Den här gången skulle dock skilja sig från andra gånger på ett markant sätt.
Jag hade nämligen aldrig gjort två piercingar vid samma tillfälle tidigare.
Vilket efter alla år med det här nöjet skulle bli något helt nytt.
Jag gillade utmaningen samtidigt som den oroade mig.

Då jag valt bröstvårtorna som placering handlade det även om en annan aspekt av nervositet.
Jag är inte blyg egentligen då det gäller att ta av mig kläderna. Förvisso att
det är privat, men att byta om ihop med andra eller basta utan kläder gör mig
i stort sett inget. Inget jag ägnar mig åt regelbundet men skulle det hända
är jag relativt okej med det.
Men nu handlade det inte om någon typ av casual omklädningsrums-nakenhet.
Tvärtom.
Det skulle handla om att bli skärskådad. För att hitta rätt placering. Och om att bli rörd i
samband med det. Den tanken gav en viss nervositet.
Att den som skulle göra det också är vän till mig kändes… annorlunda.
Befinnandes i det läget kände jag mig mycket riktigt också väldigt naken de första sekunderna.
Men Julia, med sina 20 år av erfarenhet som piercare, hade inga som helst problem med
situationen. Hon blev helt plötsligt sitt professionella jag. Vän också, men utan tvekan
sitt yrkes-jag. Hon balanserade skickligt de i det läget krockande relationerna.
Hon gjorde att jag kände mig helt okej med situationen.
(Å andra sidan piercade hon mig för några år sedan på ett ställe långt mer intimt
än bröstvårtan. Den gången undrade jag på allvar innan om vår vänskap skulle överleva.
Det gjorde den givetvis. Jag missade nämligen att väga in att hon är sitt yrke
när jag besöker henne i piercingärenden. Vilket gör att jag är den enda av oss två
i sådana situationer som känner sig generad.)

I vilket fall. Att vilja smycka bröstvårtorna (hur kan man ge något så vackert ett så
vedervärdigt fult namn som bröstvårta övergår mitt förstånd) är något som vuxit fram
under lång tid.
Jag har vid några tillfällen följt med kompisar som piercat sig där.
Jag har sett proceduren från första parkett.
Och precis varenda gång tänkt att det finns inte en plan i helvetet att jag kommer
göra en sådan.

Just för att det sett mycket smärtsamt ut. Reaktionerna de gångerna jag tittat
på har nämligen varit samstämmiga.
Bröstvårtorna har därför alltid varit ett ”aldrig någonsin”.
Men ”aldrig någonsin” är ibland tidsbegränsat.
Och i onsdags var tiden inne för det.

Nervös jag placerades nu halvliggande när allt var markerat och utritat.
Båda kanylerna var självlysande för mig.
Varför-utsätter-jag-mig-för-det-här-tanken slår till för hundrade gången.
Julia berättade att jag skulle lägga ned huvudet och slappna av.
Men jag har något tvångsmässigt att jag alltid behöver se stick, vilka innefattar
sådant som blodprov, sprutor och stygnborttagning. Och helst piercingar.
Här var det däremot inget alternativ, förklarade hon.
Utan jag skulle måsta lägga ned huvudet. I vanlig ordning tog jag ett grepp om Julias ben,
det blir liksom den hand jag vill hålla i.
Sedan lade jag ned överkroppen och huvudet mot stolen. Jag kunde inte längre se
när skicket skulle komma.
Hon sa på sitt lugna Julia-vis att hon inte skulle sticka förrän jag kände mig redo.
Och precis bara därför kände jag mig så nära redo som man kan komma i det här läget.
Ta ett djupt andetag och andas sedan ut, sa hon.

Och på utandningen kom det. Sticket. Det där våldsamt vassa.
Det skar för en sekund genom precis allt förnuft och ett ljud lämnade mina läppar.

Två sekunder senare slog de fantastiska endorfinerna till (eller mixen adrenalin/endorfiner
kanske, vad vet jag) och jag kände ingenting alls förutom lycka, och lättnad.
Hela kroppen sjöng.
I stället för att sätta in smycket direkt lämnades kanylen (plaströret typ) i bröstvårtan
samtidigt som hon förberedde det sista för att direkt utför den andra piercingen.
Samma rädsla hann dra in över mig och jag hade återigen jävligt svårt att tvinga
ned överkropp och huvud för att ligga lugnt.
Med ett nytt grepp om Julia gjorde vi om processen där hon uppmanade mig att ta ett djupt
andetag – här stack hon innan hon uttalade meningen klart.
Tack och lov, för jag var säker på att hon skulle sticka mig på utandning men hon
överrumplade mig med att göra det alldeles i ögonblicket jag skulle andas ut.
Vilket var perfekt.
Samma känsla av total lycka sköljde över mig igen, ingen smärta utan bara hög, hög.
Det ändrades givetvis när det var dags att sätta in smyckena. Det sved rejält
just för att kanylerna hunnit svälla fast. Mindre smickrande ljud undslapp mig definitivt igen.
Men det var sekundverk, sedan var det över. Jag kollade in resultatet i spegeln.
Och det kändes bara så otroligt rätt. Jag var definitivt hög på känslan ett par timmar efteråt.
Jag tackade Julia än en gång, hon är sannerligen grym!

Området rengjordes än en gång och plåstrades sedan om.
Vilket betyder att jag inte sett dem sedan de gjordes.
Det är för övrigt väldigt praktiskt att ha dem tejpade på det här viset.
Dels är ytorna helt rena, jag vet inte vad den här typen av plåster heter, men ni
som opererat er känner igen er.

Mycket tryggt!
Först ett skyddande lager plåster, sedan bh precis som vanligt som också den ger en
rejält skyddande känsla.
I morgon kommer jag att ta bort de skyddande plåstren. Det har jag egentligen ingen lust till,
för mig skulle de gärna få sitta kvar en vecka eller tio.
Men det är dags att rengöra, ta bort blod och sårvätska, och låta läkprocessen ha sin gång.

Jag har inte ont alls. Jag känner absolut att något hänt på min framsida,
men det är inte någon ajaj-känsla, kanske mer en mör känsla.
Jag tror att det är mycket tack vare att bröstvårtorna är helt skyddade. Inget kan komma
i direktkontakt med dem.
Igår kväll kändes de av en del. Som om någon nöp mig hårt.
Inte behagligt, men hanterbart då intensiteten kom och gick under någon timmes tid.
Det gick fint att sova också, just för att de är så skyddade. Det är en trygghet
att veta att jag inte kan fastna eller riva upp något i det här läget.
I morgon när jag tagit bort plåstren är det en ny giv.
Då kan jag tänka mig att jag kommer att bli mer försiktig, att jag kommer att oroa
mig för att det ska göra ont, eller att jag på något sätt ska fastna.
Den tanken är inte angenäm…
Jag fick också rådet att köpa trosskydd att klippa itu för att placera i bh:ns kupa just för
att det då blir enkelt att hålla rent.
Så i det här läget har jag absolut inte ont.
Däremot får inget komma i närheten av min framsida.
Jag är noga med att parera när Alice vill hoppa upp mot min bröstkorg. Jag ser till att
hålla ett visst avstånd när jag kramar människor jag möter.
Jag är med andra ord medveten, jag har det i bakhuvudet i allt jag gör.
Att vara försiktig.
Och så kommer det att vara en tid framöver. Vilket är helt okej.

Det finns så mycket jag tycker om med den här typen av upplevelse.
Utsmyckning, utmaning och balans i samma andetag.
Tillfredsställelsen i att fullfölja fastän jag bitvis är väldigt rädd.
Känslan av att pressa smärtgränserna och därmed få uppleva det fantastiska
när kroppen levererar.

Och balansen mina vänner, den jag sökte efter, den återfanns till stor del.
Jag börjar definitivt känna mig som mig själv igen.

Nu sover vi tycker jag, god natt!

När rysare inte är kompatibla med inredningsdetaljer.

Jag skrattade när läste Erikas kommentar på gårdagens inlägg.
”Ja, har du strukit med så vet jag ju att det antingen är fredskallan eller så kommoden… :D
Hehe, huvudet på spiken där fru Skogly!
Min hyfsat nyinköpta kommod har nämligen varit föremål för en del funderingar och samtal
henne och mig mellan.
Både före och efter jag köpte den. Vilket gör hennes kommentar skrämmande relevant.
Och här ska vi inte luras av att den är skriven i en skämtsam ton, icke, det finns
en högst allvarlig (och möjligtvis även helt vansinnig) undermening, i alla fall för mig. :)

Jag har under ett par månaders tid varit ute efter en kommod.
De är fina och ger vettig tyngd i en IKEA-värld av möbler, just för att de har bakgrund.
För några veckor sedan hittade jag annonsen jag länge letat efter.
Kommoden med utseendet jag letat efter var plötsligt där.
Jag föll för den direkt. Den såg vackert sliten ut, som om den faktiskt haft ett långt liv.
Men istället för att bli helt till mig tvekade jag plötsligt. Vad skulle det innebära om jag
faktiskt köpte den? Vad riskerade jag att få med mig hem?
Den här frågan kanske en del av er inte förstår något av, men för er som ser rysare
borde den vara självklar. Precis som den var för mig när jag såg annonsen.
Mörka ting med agenda kan följa med vid köp av begagnat. Det vet nämligen alla som ser rysare.
(Oculus, The possession och Annabelle , ring a bell?)
Vilket ledde till att jag i en veckas tid kollade in annonsen. Om någon köpt den. Men den
var alltid kvar. (Som om den väntade på mig?)
Jag var nära att vid ett flertal tillfällen skriva att jag ville köpa den, men något
fick mig att låta bli varenda gång. (Var jag inte lite för förtjust i kommoden?)

Därför frågade jag, på fullaste allvar, den person jag var övertygad skulle ta frågan lika
seriöst som den var ställd, nämligen Erika.
Under en promenad frågade jag om hon skulle kunna tänka sig att köpa en begagnad möbel,
låt säga en kommod exempelvis?
Hon svarade att det skulle hon.
Vilket gjorde mig ännu mer fundersam, jag menar hon har ju sett precis samma rysare
som jag, borde hon inte vara lite mer försiktig?
Så jag frågade vidare om hon inte var rädd att det skulle komma med något objudet hem
vid ett sådant köp? Men nej, det var hon inte orolig för.
Jag tänkte att det väl då ändå var själva fan, hade hon ingen självbevarelsedrift alls?
Så vi började prata om ovan nämnda filmer, men nej, de skrämde henne inte på det sätt
att hon skulle avstå ett köp gällande någon begagnad gammal möbel hon ville ha.
Det fick mig att känna mig lugnare, och jag beslöt mig för att köpa kommoden.
Den var fortfarande inte såld och när jag tittade på bilden insåg jag att jag verkligen
gillade den. (Herregud, den hade mig redan i sitt grepp, tänkte jag.)
Dagen efter körde jag till adressen på Anderstorp och knackade på, och där såg jag
kommoden i hallen.
Den var precis så fin som jag hoppats på. Ännu finare faktiskt.
Men jag kunde fortfarande inte släppa tanken på att jag i det här läget kanske
begick mitt livs misstag.
Så jag frågade kvinnan om hon haft den länge. (Vad i hela friden är det för fråga…?)
Vad jag egentligen ville fråga var om hon upplevt något skumt med den, hört röster,
att den flyttat sig, om den viskat till henne.
Men jag lät givetvis bli, för mitt mer sansade jag insåg att sådana frågor inte skulle
verka helt normala.
Hon svarade att hon hade haft den ett bra tag. Vilket inte gjorde mig klokare…

Den kom med hem, kom på plats och passade perfekt! (Som om det var meningen?)
Jag var kär i den från första anblick, och då den väl kommit på
plats insåg jag att det var precis den jag väntat på.
Jag kände heller ingenting märkligt kring den som avslöjade att den på något vis
skulle ruva på obeskrivlig mörk ondska.
Men absolut att jag de första två nätterna låg och lyssnade (nej, jag skämtar inte med er)
till om den skulle viska något till mig eller skrapa i golvet.
Det gjorde den inte, och har heller inte gjort någon gång senare heller.
Jag iakttog även Alice särskilt noga första gången hon såg kommoden.
Om hon skulle reagera på något märkligt sätt, sitta som paralyserad framför den,
vara rädd för den eller verka vilja leka med den.
Hon gjorde inget av det. Hon noterade den inte ens, utan passerade den helt
obrydd på väg till soffan. Vilket jag tog som ett mycket bra tecken.
Så nu har jag liksom okej:at den.
Jag tror inte längre den har någon mörk agenda där den långsamt men säkert förvrider mina sinnen.

Eller så är det redan för sent?

Ni kanske tror att jag skämtar med er i det här inlägget.
Det enda jag möjligtvis skämtar om är min egen helt absurda rädsla, som dessvärre
är på riktigt, som vuxit fram enbart av allt rysartittande.
Och jag tycker inte ens jag låter vansinnig… vilket förmodligen säger allt!
Jag sa även till Erika att om jag skulle dö lite snabbt här och hon av någon anledning
kände ett enormt behov av att ärva kommoden genast måste se till att förstöra den istället.
Rysare är bra grejer, men de har på många sätt gjort mig rädd på ett lite annorlunda plan.

Förresten… nu när jag tänker kring det är det kanske inte är kommoden jag borde oroa mig för.
Kanske är det den gamla smörkärnaren jag köpte för två veckor sedan.
Den som står helt fredligt på sin plats och aldrig ens fick mig att slås av tanken på att
något kunde vara mörkt och elakt med den.
Den som kom in i mitt hem helt utan något som helst motstånd…

God natt mina vänner, god natt!

Välvilja eller tortyr?

Gällande att sätta om blommor, jag kan uppenbarligen inte riktigt släppa det än,
är det inte bara aspekten att blomjordspåsen kan ruva på hemskheter, det finns
en annan sak som jag också brottas med varje gång jag sätter om blommorna.

Jag är nämligen väldigt lite insatt i blommors förmåga att känna.
Hur medvetna de är och hur de hanterar smärta.
Då de är levande är det för mig självklart att de på någon nivå känner.
Jag tänker på det då och då när jag vattnar mina blommor.
Att de verkligen inte kan må bra i den gamla jord de lever i.
Jag sätter inte om dem riktigt varenda vår nämligen.
I själva verket kan de gå ehrm… många år mellan gångerna. Well.

I och med att det är långt mellan omsättnings-tillfällena brukar det vara
nödvändigt att dela några av blommorna som hunnit växa ur sina krukor.
Vilket är ett moment jag verkligen inte gillar.
Jag undrar hur många gånger jag sa förlåt till fredskallan jag delade.
(Nej, jag skämtar inte med er.)
Jag försökte ta isär rotsystemet så försiktigt som möjligt, men hela tiden
hade jag känslan av att jag faktiskt torterade den fina blomman.

Jag försökte tänka lugnande tankar i stil med att den kommer att trivs finfint i
sin numera luftiga kruka, samt att den nya jorden ju måste kännas fantastisk.
Märkligt nog tröstade inte de tankarna ett dugg då jag var tvungen att riva sönder
en del rötter vid delningen. Nåväl, gjort är gjort.
Om några veckor har de säkert glömt allt rivande och slitande och hunnit
trivas in sig i den nya fräscha jorden, tror ni inte?

Här ser vi ena delen av den delade kallan.

Ser den arg och hämndlysten ut tycker ni? Bör jag sova med ena ögat öppet i natt?

Låt oss alla ha en finfin måndagskväll!

Nya tag.

Ny vecka är på ingående. Bra.
Veckan som i skrivande stund håller på att lida mot sitt slut har varit en jävla skitvecka.
Måendet har varit piss och jag har inte gillat livet speciellt mycket.
Efter den här helgen känns läget något bättre och jag tror att det kommer
att kännas ännu bättre under den kommande veckan.
Nu börjar jag ha gått varvet runt vilket gör att jag är ute efter förändring,
vilken blir i morgon.
Definitivt något att se fram emot, kanske med en skräckblandad typ av förtjusning.

Låt oss alla ha en finfin söndagskväll!

Lördagsafton ur ett njutbart soffperspektiv.

Lördagsafton mina vänner!
Jag gissar att många just sitter framför tv:n för att njuta av matchen.
Jag hoppas vi vinner i afton, vi har ett klart fördelaktigt läge. Jag tillhör dock inte
skaran som just nu sitter bänkad framför tv:n hemma, i grannens soffa, eller i någon
trevlig kvarterslokal eller på någon fullsatt pub.
Jag följer inte hockeyn på det viset, jag nöjer mig med att vet om vi vinner eller inte.
Går vi till final kan det dock tänkas att jag ser några matcher. ;)

I vilket fall, denna lördag har varit en lugn sådan.
Våffeldagen till ära åts våffel-lunch hos föräldrarna. Mådde i vanlig ordning tjyvens,
vilket givetvis det var värt.
Igår spenderades dagen och kvällen på Casa Hawk. Sista avsnittet av Taboo avnjöts
och nu ser vi fram emot säsong 2.
Det var en skön fredag då den här veckan inte riktigt är min vecka. Att spendera tid med
Erika och Danne och deras killar är alltid bra för måendet.
Här hittar ni den übergoda pajen vi åt till lunch. Gör den, ni kommer att gilla den!

I kväll ska ett avsnitt av Criminal minds ses, kanske också något Sherlock-avsnitt jag ännu inte sett.
Eller så gör jag slag i saken gällande det Resident evil-maraton jag länge haft i tankarna.
Lugnt och skönt i soffan kommer kvällen att spenderas.

Earth hour klockan 20.30 ska jag givetvis delta i. Ni också, hoppas jag!
Låt oss alla ha en finfin lördagskväll! Och låt (S)AIK krossa!

Balans och osynlig synlighet.

Sov fantastiskt gott i natt. Jag steg upp som en ny människa i morse.
Helt plötsligt ser jag hur vackert solen skiner utanför, hur härligt
det är med fredag och hur mycket jag gillar att strax dra iväg mot Sunnanå.
Igår hade jag inte sett eller längtat efter något av detta. Jag var för trött.
Sömn (och smärtstillande tabletter) gör sannerligen tricket.

Innan jag drar iväg tänker jag prata lite om min favorithobby.
Det uppenbara, det mindre uppenbara, det motsägelsefulla och den falska tryggheten.
Ett återkommande ämne givetvis, och nu är det dags igen. Just för att det
är högaktuellt med betoning på att förändring planeras nästa vecka.

Let´s go.
Det här med utsmyckning i form av piercingar.
Det är ett återkommande ämne här på bloggen, just för att det är något jag gillar.
Kanske kan man till och med säga att det är hobby jag har?
Det har slutat bekomma mig för länge sedan att flertalet 42-åringar inte ägnar sig åt det
eller har minsta intresse av det.
Det fanns absolut en tid då jag inte var helt bekväm med att min ålder gjorde
mig lite ensam om denna typ av nöje. Men det är många år sedan nu.

Jag nås heller aldrig av kommentarer som antyder att jag inte borde hålla på med det.
Sägs det när jag inte hör på spelar det mig ingen roll.
Och skulle det sägas när jag hör på spelar det mig heller ingen roll. Det brukar då
mer handla om generella åsikter vilka jag inte på något vis tar personligt fastän jag
sitter mitt i det generella.
Det händer någon enstaka gång att personer jag möter på uteställen sent på kvällen
under alkoholpåverkan kan få för sig att de vill berätta för mig hur fult det
är. Men det är sällan och heller inget som egentligen stör mig mer än att jag
inte gillar den plumphet och det övermod alkohol kan leda till.

Det spelar mig helt enkelt ingen roll om andra tycker det är fint eller fult.
Men självfallet, jag föredrar givetvis att folk tycker det är fint.
Eller nej. Vänta. Det är ju faktiskt det jag inte gör egentligen.
Kanske gillar jag inte att andra tycker det är fint när allt kommer omkring.
Ni som följt med här inne under årens lopp är medvetna om att jag har ett lite annorlunda
synsätt på världen än vad en många andra har. Och här klockar den annorlundaheten definitivt in.

Jag vet nämligen något om det här med piercingar som andra gissningsvis inte gör.
Något som är motsägelsefullt och genom det kanske också oväntat.
Kanske ligger det nära till hands att tro att piercingar skulle leda till mer synlighet.
(Jag utgår ifrån att vissa med den här hobbyn ägnar sig åt den
för att känna sig fina samtidigt som de vill bli mer synliga och kanske även i samma veva provocera.)
Men min erfarenhet är faktiskt precis den motsatta.
Ju fler utsmyckningar desto mer osynlig blir man.
Man blir en icke-person helt enkelt.
Vi människor är designade med den fenomenala egenskapen att fort kunna gallra bland intryck.
Vi skulle drunkna om vi inte hade den förmågan.
Jag tror helt enkelt att jag faller bort som ointressant av den anledningen att
folk jag möter per automatik antar att vi inte har något gemensamt. Att den blixtsnabba
sållningen visar att vi är alltför olika. Att man liksom bara
scrollar vidare bland alla möten och intryck.
Inte helt otroligt att det förstärks genom att man för en millisekund också ser
min utsmyckning som ovårdad. (Eller så är det mina egna fördomar mot människor som
klickar in här. :) )

Jag har alltid vetat att det är så här. Jag vet däremot inte hur jag listade ut sambandet.
Jag vet bara att jag blev mer osynlig. Och hur det passade mig mycket bra.
Helt plötsligt började jag gå under radarn i stort sett i alla sammanhang.
Och för en som hela livet drömt om att passa in och känna sig normal var det
sannerligen det bästa man kunde tänka sig. Att obemärkt smälta in.
Jag är nämligen inte ute efter att göra mig några fler vänner. Den krets av vänner och
bekanta jag har, har jag haft länge. Och jag är mycket bekväm med dem.
Jag är till min läggning väldigt blyg och jag har inte några mål att skaffa nya vänner.
Däremot dyker det givetvis upp människor på vägen som jag lär känna, som jag klickar med och
som jag räknar in i den krets av människor som jag på ett eller annat sätt gillar och hänger med.
Det ena utesluter med andra ord inte det andra.
Min osynlighet gör att nya eventuella bekantskaper växer fram långsamt, vilket
passar min något reserverade personlighet väldigt bra.

Därför gillar jag att mitt piercingintresse har gjort mig osynlig.
Det gör definitivt att jag inte på samma sätt längre hamnar i situationer där min
gränssättning gentemot män inte fungerar.
Jag förstår givetvis att det här är en dålig lösning på just det problemet eftersom
jag under mitt kamouflage fortfarande är lika dålig på gränssättning.
Och kliver man igenom min fasad är jag plötsligt helt oskyddad.
Så ja, det är inte den bästa av lösningar, det håller jag med om.
Men den kom gratis, helt utan att jag behövde jobba på min gränssättningsproblematik.
Vilket ju fler ord jag skriver om det inser är ohållbart.
Jag behöver fundera kring det här. Behöver fortsätta jobba på gränssättning så den fungerar
mer som den ska om och när någon kliver rakt igenom mitt kamouflage.

I vilket fall, att ha något som är så pass annorlunda att man helt enkelt bara inte ser mig
har alltså passat mig.
Det har fungerat fint att ha något som inte speciellt många attraheras av.
Det senare skulle givetvis kunna bli ett problem om jag skulle vilja bli sedd av
någon som absolut aldrig skulle se en sådan som mig.
(Och den risken är överhängande när jag är 42 år med en hobby som denna.)
Men det är inget jag egentligen funderar kring i det här läget. Jag har en tendens att
attraheras av män som inte heller går innanför vanliga ramar. Det gäller både utseende men
framför allt kvalitéer som inte syns på utsidan.
Jag söker (medvetet, omedvetet) en viss typ av destruktivitet, förmodligen för
att matcha min egen.
Och den typen av män har för övrigt en tendens att uppfatta det jag är mest noga med att
gömma och kamouflera. Jag vet inte riktigt hur det går till, jag vet bara att
det är så.
På samma sätt som jag känner igen dem känner de igen mig.
Och det har givetvis visat sig vara en riktigt dålig kombination.
Jag tänker mig givetvis bryta det mönstret, men attraktion (som i mitt fall
förmodligen mer handlar om igenkänning) är långt snabbare än eftertanke.
Att göra sig osynlig har därför varit en bra sak. Just för att om personen i fråga
bara är ute efter den typen av sårbarhet gör min utsmyckning chansen att
han tittar vidare utan att uppfatta vad som finns under. Och det är en bra sak.
Den däremot som inte nödvändigtvis är ute efter sårbarheten utan bara det annorlunda
hoppas jag fortsätter titta.

Mitt intresse började givetvis inte i kamouflagesyfte.
Och syftet är fortfarande inte kamouflage. Det visade sig bara vara en
välkommen bieffekt, en pluseffekt om man så vill.
Jag tyckte alltid att det här med piercingar var fint. Jag hade alltid tyckt att
de var spännande och intressant. Kanske lite förbjudet också.
För min egen del tog det mig en sisådär hundra år att våga mig på något djärvare
än hål i öronen.
Jag var ”alldeles för gammal” redan när jag tog mitt första hål i näsan.
Sådant som på många sätt hör ungdomar till och som de sedan slutar ägna sig åt när de
blir 20-plussare började jag med när jag var kring 24. Det är gammalt.
Nu är jag alltså 42 år. Intresset har fortsatt i oförminskad styrka.
Utsmyckning i den här formen är för mig lika våldsam som vacker.

Att jag inte på samma sätt delar det med mina vänner spelar ingen större roll.
Det är självfallet roligt när de frågar något eller på annat sätt visar intresse
men som regel pratar jag inte om det.
Det är liksom något jag roar mig med privat. Liksom mina tatueringar.
Något som jag gör när jag är Cicci.
Det kan absolut hända att jag säger att jag funderar på att pierca mig
innan jag bokar tid och gör det. Förr hände det också att någon kompis vid
något tillfälle även följde med.

Som ni vet är jag vän med Skellefteås enda piercare värd titeln, Julia.
Det finns fler i stan som gör bra jobb, men ingen som kommer i närheten av
hennes erfarenhet och skicklighet. Hennes snart 20 år av erfarenhet talar för sig själva, och
det är givetvis den skickligheten jag är ute efter.
Att känna henne har underlättat min hobby, just för att jag litar på hennes
omdöme ännu mer än vad jag gjort om vi endast haft en professionell relation.
Jag kan bolla idéer med henne på ett sätt jag inte gjort om jag inte varit vän med henne.

Det stod klart väldigt tidigt, redan när jag gjort första hålet i näsan (som förövrigt inte
gjordes av Julia, utan i en smyckesaffär här i stan) att det här var jag.
Att det här är jag.
Ni vet känslan när man hittar precis den bit som saknats och längtats efter.
Den känslan var ögonblickligen den dag på stan för hundra år sedan med både
Erika och Linda som höll handen på en dödligt nervös jag.
Det här var jag.
Där jag blev osynlig för andra blev jag självlysande inför mig själv.
Som om ankaret till det drivande hos mig hittats.
Jag känner alltid igen mig själv när jag tittar mig i spegeln och ser mina utsmyckningar.
När jag är utan dem saknas jag.

Jag har vid ett tillfälle varit tvungen att ta ut dem, vid en operation, och de dagarna
kände jag inte igen mig själv.
Jag saknades. Jag längtade efter mig själv något fruktansvärt.
Till och med något så enkelt som mina hål i tungan. De som i det närmaste inte syns, utan
som förmodligen bara jag uppfattar.
Osynliga men kännbara.
Precis hela tiden känner jag dem, är jag medveten om dem.
De är faktiskt de enda av mina piercingar jag känner.
De jag har i ansiktet känns lika lite som de vi alla har i öronen.
(Givetvis känns de om jag stryker fingrarna över dem, och jag gillar inte om någon
är nära att nudda dem. De är på så vis mer känsliga än de vi har i öronen.)
Men de i tungan känns alltid. Bara som mjuka kulor, som inte är i vägen utan
bara finns där. (Kulorna är givetvis inte mjuka, tvärtom, men de känns mjuka i
betydelsen att de är runda.)
Man kan tro att en så liten sak inte spelar någon roll, speciellt då de inte syns.
Men det var faktiskt de piercingar jag saknade mest som jag inför ovan nämnda operation
var tvungen att ta ut.
De saknades mig något alldeles fruktansvärt, för att vara en smula dramatisk.
Då jag inte hade möjlighet att sätta tillbaka mina piercingar på några dagar
hann de i tungan växa igen.
Jag pratade med Julia om saken och hon sa att vi tar om dem då du kommer till stan igen.
Vilket vi gjorde. Vi tog om det ena. Och jag trodde det skulle räcka för att känna
mig som mig själv.
Men inte ens i närheten.
Jag är van att känna två mjuka kulor.
En blev en för lite. Jag insåg det nästan med en gång. Att den andra saknades mig.
Vilket gjorde att Julia givetvis ordnade den saken.
Direkt båda var på plats, trots att jag hade två väldigt långa läkstavar i tungan vilka
gör tungan rejält klumpig, kände jag att ordning var återställd.
Jag behöver ha dem i två. De är så de är jag.
Det var otippat att just de skulle spela så stor roll.
Så synligheten jag pratar om, den inför mig själv, handlar inte bara om den visuella synligheten,
utan definitivt om en annan typ av synlighet.

Men visst kan jag tänka mig att många andra är av annan åsikt.
Att många väljer att smycka sig själv just för att de tycker att det är snyggt
samtidigt som de både vill bli mer synliga och även sticka folk i ögonen.
Det fungerar förmodligen alldeles utmärkt i det syftet också.
Till sist kommer det ned till hur vi ser på läget själva.
Jag uppfattade vid något tillfälle att jag blev helt osynlig, så det är
hur jag fortsättningsvis kom att tänka kring mig själv i det här läget.
Medans andra kanske upplever att de blir mer synliga, får mer uppmärksamhet och det blir
deras slutsats.

Osynligheten jag pratar om ska givetvis inte blandas ihop med känslan av att bli ignorerad.
Att bli ignorerad eller förminskad gör givetvis lika ont och är lika frustrerande om man
känner sig som sig själv eller inte.
Och jag kan absolut känna vissa gånger att jag får jobba lite hårdare, vara extra trevlig
eller inkännande när jag träffar människor.
Jag känner relativt fort när det är ett sådant läge och då ser jag till att
anstränga mig ännu lite mer för att personen ska uppfatta mig som jag vill bli uppfattad,
höra vad jag säger eller frågar om. Då gäller det helt enkelt att vara en
väldigt vänlig version av mig själv och visa att jag inte är konstig om än
jag gjort konstiga saker med mitt utseende.
Det brukar som regel inte vara några problem bara jag hittar möjligheten att ta tag i den
andra personens uppmärksamhet.

Jag har ibland tänkt att det här är ett osunt nöje just för att jag ofta
ägnar mig åt det när jag är i en svacka.
Men vad det egentligen handlar om är att jag ofta gått och haft det i tankarna
en lång tid. Det kan vara alltifrån någon månad till något år, och när jag då hamnar
i en svacka och börjar ägna mig åt destruktiva saker samtidigt vill hitta en väg ut.
Då gör jag verklighet av mina tankar. De kommer på så vis att stå för förändring.
Och i svackor, i tider av destruktivitet är förändring det bästa någonsin.
Jag förändrar helt enkelt för att hitta tillbaka till mig själv.
Jag gör något som är en renodlad Cicci-sak att göra.

I det här läget, där jag sedan några dagar är ur balans och tankarna kring vem
jag är och vart jag befinner mig är ständigt närvarande ökar behovet att röra mig mot balans.
Där jag känner mig som mig själv igen.
Då blir det här ett naturligt steg att ta. Förändring för att komma i rörelse ur en
situation där jag står stilla. Logik Cicci-style.

Så ja, Julia är kontaktad. Vi kommer att ses till veckan. Jag längtar!

Nu mina vänner är det dags att dra iväg till Casa Hawk för fredag att gilla.
Låt oss alla ha en härlig dag!

Fredagsupplägg att gilla.

God afton!
Helg mina vänner, helg!
Är ledig i morgon och kommer att göra en heldag på Casa Hawk. Blir kul!
Vi kommer bland annat att se sista avsnittet av ”Taboo”. Har ni sett den serien?

Förutom att Tom Hardy är lika grym som vacker är serien väldigt, väldigt bra.
Annorlunda grepp på många sätt bjuder den på.
Och upplägget inför sista avsnittet är bästa tänkbara, precis vad som helst kan hända och
lär garanterat även göra så. Spännande!
Efter det ger vi oss på serien ”Big little lies”. Den verkar mycket lovande.
Till det lär vi äta en hel del gott. Till lunch ryktas det nämligen om lax- och räkpaj. Mums!
Vad Erika planerar till middag vet jag inget om, men gott lär det blir.
Såvida hon inte bestämt sig för att chocka med någon bön- eller kronärtskocks-rätt.
Då kan det hända att jag ler och säger att det var väldigt gott samtidigt
som jag ber någon av killarna att avlägsna min tallrik lite obemärkt. ;)
Hehe, det må förvisso vara 2017 och redan förra nyårslöftet (2016) var att
testa så mycket nytt som möjligt i matväg, vilket jag fortsatt även detta nya år med.
Men fortfarande finns det en del saker som är mer utmanande än andra.
Böner och linser för att nämna några. Samt ärtor.
De och jag är inte en bra kombination. Än.
Jag äter dem självklart om jag blir bjuden, det finns inte på kartan att peta
i mat när jag är bortbjuden.
Om jag däremot köper hem min favoriträtt från Tatung, kyckling med bambuskott, där ärtor
finns med, då petar jag bort. Precis varenda en.
Det här kan givetvis ändras, att jag i nuläge inte gillar bönor, linser eller ärtor alltså.
För några år sedan åt jag nämligen varken paprika eller lök, vilka definitivt tillhör mina
favoriter idag.
Så smaken kan definitivt ändras, vilket gör att jag testar bönor, linser och även
gröna ärtor med jämna mellanrum bara för att se om de börjat funka.

Än så länge är svaret dock nej på den frågan.

Låt oss alla ha en finfin torsdagskväll. Och låt sömnen för tusan funka i natt,
jag skulle inte gilla en sömnlös natt till.

God sömn tacklade äggfadäs.

Idag känns kroppen bättre! Tack och lov.
(Vilket räddar er från att bli fast för ett alltför gnälligt inlägg.)
Jag sov nämligen bra i natt. Både hyfsat sammanhängande och gott. Sådana saker gör underverk.
Humöret är dock fortfarande hyfsat lågt.
Jag har hållit på med en del självdestruktiva saker idag men inget som
på allvar fått mig att braka igenom alla barriärer.
Det är bra.
Jag har hela dagen haft en känsla av driv framåt, vilket gjort att destruktiviteten
inte spunnit fritt.
En aftonpromenad med Erika gjorde också susen.

Förresten, hur ställer ni er till frukost? Hit eller shit?
Jag är en frukostmänniska. Utan den blir jag smulans trist att ha att göra med.
Det var som sagt tur jag sovit gott i natt för i morse äventyrade jag å det grövsta
min frukostgrej.
Jag sabbade nämligen mina ägg.
Vilket gjorde att den goda morgonmackan smakade mindre gott, och fick mitt
fina morgonhumör att ilskna till en del.

Jag gillar lätt löskokta ägg. Och i vanlig ordning ställde jag klockan på mobilen.
Efter ett tag tänkte jag att äggen tog ovanligt lång tid för att bli klara.
Bara den tanken i sig fick mig givetvis att inse vad som just inträffat.
Den här typen av missöde händer nämligen med jämna mellanrum, vilket fick mig att
bli mer less på mig själv än förvånad.
Klockan var alltså ställd men inte igångsatt.
Vilket är obra, eftersom jag har absolut noll känsla för tid. Särskilt på morgonen
när jag försöker hinna så mycket som möjligt medans mina ägg kokar sig klara.
Låt oss bara konstatera att det den här morgonen inte fanns något lätt löskokt med mina ägg.
Jag åt förvisso ett, men det kändes torrt och trist och var inte alls
det jag hade sett fram emot att ha på min morgonmacka.
Tur Alice gillar ägg.
Allvarligt?!

Taktisk jag kokade redan i afton nya ägg för att garantera att jag inte jinxar ännu
ett gott morgonhumör.
När tidtagningen fungerat.

Låt oss alla ha en finfin onsdagskväll!

105-årig Degerman summerar dagen.

Optimistisk jag hade inte en susning.
Jag insåg absolut att jag skulle ha ont i kroppen efter fallet igår, att
jag rimligtvis skulle kunna vakna med en 105-årings kropp.
Men jag hade nog ingen aning lika fullt.
105 år blev genast till 185 år.
Inledningsvis just för att jag knappt sovit något i natt. Jag kunde nämligen inte ligga
på varken sidan eller på kinden som jag fallit på. Och varje gång jag rörde mig vaknade jag.
Vilket gjorde mig frustrerad så till den grad att jag blev förbannad där mitt i natten.
Och alla som varit förbannade och försökt sova samtidigt vet ungefär hur väl den
kombinationen (inte) fungerar.
I morse kändes det mer eller mindre som om kroppen gått igenom en köttkvarn.
Hahaha, men herregud så förbannat irriterande. Det här hade jag inte räknat med.
Det tog en lååång varm dusch samt en promenad i morse för att få kroppen att vilja överväga samarbete.

Dödsföraktande jag återvände i morse.

Revbenen skriker bara jag hostar eller skrattar, musklerna på överkroppen
protesterar bara jag lyfter armen för att kolla telefonen.
Att hänga jackan på klädhängare är bara att glömma, så numera ser det lite
mer eh… well… bohemiskt ut i min hall med ytterplagg som inte riktigt
hänger sådär radarätt som jag gillar det.
Det enda som fungerar bra däremot är att stå upprätt.
Stilla eller i rörelse spelar ingen större roll, bara upprätt.
Vilket var en behaglig upptäckt eftersom sitta går sisådär, och ligga ned är ett nej.
… vilket ska bli intressant med tanke på att klockan obevekligen tickar mig mot horisontalläge.

Nåväl…

I eftermiddags vinkade vi hej då till Vickan.
Det kändes inte roligt. Inte avgrundssvart som ibland annars, vi vet ju att vi ses
om bara några månader, men roligt var det absolut inte.
Det blir ett sorts vakuum när hon far.
Först andas jag ut, eftersom det ofta varit rätt hektiskt. Men fort efter kommer känslan
av tomhet. Jag tappar fotfästet en smula när hon åkt.
Jag börjar fundera på vem jag är.
Jag tittar på mig själv. På mitt liv, på den person jag är.
Undrar vem jag är. Och på vem jag vill vara.
Jag får lust att skära mig i huden för att döva ångesten som kommer i och med de
här tankarna. (Men nej, jag löser det genom att äta en extra äggsmörgås istället.
Kanske äter jag också ett osunt antal digestive-kex.
(Och skulle jag gå i piercing-tankar är det precis nu jag skulle kontakta Julia för att diskutera den saken.)
Den här känslan av identitetskris brukar sitta i några dagar efter att Vickan åkt, kanske
en vecka, sedan tunnas allt ut och försvinner.

Nog om det.

I afton var det dags för Filmstudion.
Jag hade ingen lust att fara, jag kände mig alldeles för trött, sliten och
bara alltför blah för att idas engagera mig.
Men mamma och jag drog iväg, vilket var väldigt tur.
Vi såg filmen ”En vansinnig idé” som nämligen var oerhört bra.
Perspektiv är ofta väldigt bra saker. Just för att det förändrar.
Den här filmen gav perspektiv, på många plan.
Vilket klart påverkade min egen situation.
På så vis att det onda med min kropp förvisso gjorde lika ont efter filmen som före,
men min sinnesstämning var en helt annan.
Känslan av hopplöshet och uppgivenhet var inte längre närvarande.
Det blir nu mest bara en snabb grimas när det gör ont, som inte drar iväg humöret alls.
Utan som snabbast mest bara passerar utan att påverka. Och på det viset är det
ändå acceptabelt att ha ont.
Just för att jag vet att det är under en så kort och begränsad tid.
(Eller vänta, efter en till sömnlös natt kanske jag inte är speciellt
accepterande eller lugn med det hela likafullt förresten. ;) )
Men nu, såhär sittandes i soffan efter en bra och sinnesförändrande film känns situationen klart
bättre både kroppsmässigt och livskrismässigt. Input är bra grejer.

Nu gör vi natt mina vänner!

Man down, man down!

Eller mer korrekt; woman down, woman down!
Mitt i Bonnstan, alldeles bredvid en kvinna med barnvagn, flättade jag och föll.
Inte med en sådan där intressant arm- och benfäktande stil där det för en sekund
finns en chans att man ska fortsätta stå på benen.
Nix, isen vann på det där omedelbara sättet där man inte tar emot sig. Alls.
(Vilket förmodligen var tur då det ofta är just den detaljen som gör
att man bryter armarna när man faller.)
Kvinnan med barnvagnen stannade och frågade vänligt om jag brutit något, vilket
jag på inget sätt gjort. Tvärtom, jag kände mig helt okej där jag låg.
(Förutom detaljen att min ära och heder fått sig en knäck givetvis.)
Däremot hade jag fallit med huvudet i marken och jag tänkte att det inte
fanns en chans att glasögonen hållit för smällen.
Men det hade de tack och lov! De blev väldigt vinda och skeva
(vilket Larssons optik fixade) och fick sig ett lacksläpp, men förutom det klarade
de sig fint.
Förutom en del huvudvärk (inte alls av kalibern hjärnskaksvarning) uppstod lite blodvite.
Som om tajmat in i minsta detalj (för er som känner till Skellefteå och Bonnstan) ligger ju
Landskyrkan alldeles bredvid Bonnstan, och där kunde jag låna toaletten för att ta bort det
blod som runnit. Smidigt, då jag inte hade någon lust att gå genom stan med
ett utseende som antydde att jag fått stryk.)

Ser finfint ut nu i afton.

Risk föreligger dock att jag i morgon bitti vaknar med känslan av att vara 105 år.
Jag är hyfsat öm i revbenen. Ni vet när man hostar, snyter sig, skrattar till,
reser sig upp eller sätter sig ner. Nu mot aftonkvisten har det dock lättat en aning.
Kanske känns kroppen likafullt som min egen i morgon bitti när väckaren ringer.
En får hoppas!

Strax blir det middag på Vallgatan, surströmming! Jag har längtat hela dagen!
Låt oss alla ha en finfin måndagsafton!
(Och mer surströmming åt folket!)

Förresten, stopp för tusan! Vad gör de där linjerna vid mitt öga? (De som så tydligt
syns i bilden här ovan.)
Är de verkligen mina? När hände det och vem gav tillåtelse?
Och viktigast av allt, hur lämnar man tillbaka dem?