Fredagsupplägget att gilla.

God afton!
Helg mina vänner, helg!
Är ledig i morgon och kommer att göra en heldag på Casa Hawk. Blir kul!
Vi kommer bland annat att se sista avsnittet av ”Taboo”. Har ni sett den serien?

Förutom att Tom Hardy är lika grym som vacker är serien väldigt, väldigt bra.
Annorlunda grepp på många sätt bjuder den på.
Och upplägget inför sista avsnittet är bästa tänkbara, precis vad som helst kan hända och
lär garanterat även göra så. Spännande!
Efter det ger vi oss på serien ”Big little lies”. Den verkar mycket lovande.
Till det lär vi äta en hel del gott. Till lunch ryktas det nämligen om lax- och räkpaj. Mums!
Vad Erika planerar till middag vet jag inget om, men gott lär det blir.
Såvida hon inte bestämt sig för att chocka med någon bön- eller kronärtskocks-rätt.
Då kan det hända att jag ler och säger att det var väldigt gott samtidigt
som jag ber någon av killarna att avlägsna min tallrik lite obemärkt. ;)
Hehe, det må förvisso vara 2017 och redan förra nyårslöftet (2016) var att
testa så mycket nytt som möjligt i matväg, vilket jag fortsatt även detta nya år med.
Men fortfarande finns det en del saker som är mer utmanande än andra.
Böner och linser för att nämna några. Samt ärtor.
De och jag är inte en bra kombination. Än.
Jag äter dem självklart om jag blir bjuden, det finns inte på kartan att peta
i mat när jag är bortbjuden.
Om jag däremot köper hem min favoriträtt från Tatung, kyckling med bambuskott, där ärtor
finns med, då petar jag bort. Precis varenda en.
Det här kan givetvis ändras, att jag i nuläge inte gillar bönor, linser eller ärtor alltså.
För några år sedan åt jag nämligen varken paprika eller lök, vilka definitivt tillhör mina
favoriter idag.
Så smaken kan definitivt ändras, vilket gör att jag testar bönor, linser och även
gröna ärtor med jämna mellanrum bara för att se om de börjat funka.

Än så länge är svaret dock nej på den frågan.

Låt oss alla ha en finfin torsdagskväll. Och låt sömnen för tusan funka i natt,
jag skulle inte gilla en sömnlös natt till.

God sömn tacklade äggfadäs.

Idag känns kroppen bättre! Tack och lov.
(Vilket räddar er från att bli fast för ett alltför gnälligt inlägg.)
Jag sov nämligen bra i natt. Både hyfsat sammanhängande och gott. Sådana saker gör underverk.
Humöret är dock fortfarande hyfsat lågt.
Jag har hållit på med en del självdestruktiva saker idag men inget som
på allvar fått mig att braka igenom alla barriärer.
Det är bra.
Jag har hela dagen haft en känsla av driv framåt, vilket gjort att destruktiviteten
inte spunnit fritt.
En aftonpromenad med Erika gjorde också susen.

Förresten, hur ställer ni er till frukost? Hit eller shit?
Jag är en frukostmänniska. Utan den blir jag smulans trist att ha att göra med.
Det var som sagt tur jag sovit gott i natt för i morse äventyrade jag å det grövsta
min frukostgrej.
Jag sabbade nämligen mina ägg.
Vilket gjorde att den goda morgonmackan smakade mindre gott, och fick mitt
fina morgonhumör att ilskna till en del.

Jag gillar lätt löskokta ägg. Och i vanlig ordning ställde jag klockan på mobilen.
Efter ett tag tänkte jag att äggen tog ovanligt lång tid för att bli klara.
Bara den tanken i sig fick mig givetvis att inse vad som just inträffat.
Den här typen av missöde händer nämligen med jämna mellanrum, vilket fick mig att
bli mer less på mig själv än förvånad.
Klockan var alltså ställd men inte igångsatt.
Vilket är obra, eftersom jag har absolut noll känsla för tid. Särskilt på morgonen
när jag försöker hinna så mycket som möjligt medans mina ägg kokar sig klara.
Låt oss bara konstatera att det den här morgonen inte fanns något lätt löskokt med mina ägg.
Jag åt förvisso ett, men det kändes torrt och trist och var inte alls
det jag hade sett fram emot att ha på min morgonmacka.
Tur Alice gillar ägg.
Allvarligt?!

Taktisk jag kokade redan i afton nya ägg för att garantera att jag inte jinxar ännu
ett gott morgonhumör.
När tidtagningen fungerat.

Låt oss alla ha en finfin onsdagskväll!

105-årig Degerman summerar dagen.

Optimistisk jag hade inte en susning.
Jag insåg absolut att jag skulle ha ont i kroppen efter fallet igår, att
jag rimligtvis skulle kunna vakna med en 105-årings kropp.
Men jag hade nog ingen aning lika fullt.
105 år blev genast till 185 år.
Inledningsvis just för att jag knappt sovit något i natt. Jag kunde nämligen inte ligga
på varken sidan eller på kinden som jag fallit på. Och varje gång jag rörde mig vaknade jag.
Vilket gjorde mig frustrerad så till den grad att jag blev förbannad där mitt i natten.
Och alla som varit förbannade och försökt sova samtidigt vet ungefär hur väl den
kombinationen (inte) fungerar.
I morse kändes det mer eller mindre som om kroppen gått igenom en köttkvarn.
Hahaha, men herregud så förbannat irriterande. Det här hade jag inte räknat med.
Det tog en lååång varm dusch samt en promenad i morse för att få kroppen att vilja överväga samarbete.

Dödsföraktande jag återvände i morse.

Revbenen skriker bara jag hostar eller skrattar, musklerna på överkroppen
protesterar bara jag lyfter armen för att kolla telefonen.
Att hänga jackan på klädhängare är bara att glömma, så numera ser det lite
mer eh… well… bohemiskt ut i min hall med ytterplagg som inte riktigt
hänger sådär radarätt som jag gillar det.
Det enda som fungerar bra däremot är att stå upprätt.
Stilla eller i rörelse spelar ingen större roll, bara upprätt.
Vilket var en behaglig upptäckt eftersom sitta går sisådär, och ligga ned är ett nej.
… vilket ska bli intressant med tanke på att klockan obevekligen tickar mig mot horisontalläge.

Nåväl…

I eftermiddags vinkade vi hej då till Vickan.
Det kändes inte roligt. Inte avgrundssvart som ibland annars, vi vet ju att vi ses
om bara några månader, men roligt var det absolut inte.
Det blir ett sorts vakuum när hon far.
Först andas jag ut, eftersom det ofta varit rätt hektiskt. Men fort efter kommer känslan
av tomhet. Jag tappar fotfästet en smula när hon åkt.
Jag börjar fundera på vem jag är.
Jag tittar på mig själv. På mitt liv, på den person jag är.
Undrar vem jag är. Och på vem jag vill vara.
Jag får lust att skära mig i huden för att döva ångesten som kommer i och med de
här tankarna. (Men nej, jag löser det genom att äta en extra äggsmörgås istället.
Kanske äter jag också ett osunt antal digestive-kex.
(Och skulle jag gå i piercing-tankar är det precis nu jag skulle kontakta Julia för att diskutera den saken.)
Den här känslan av identitetskris brukar sitta i några dagar efter att Vickan åkt, kanske
en vecka, sedan tunnas allt ut och försvinner.

Nog om det.

I afton var det dags för Filmstudion.
Jag hade ingen lust att fara, jag kände mig alldeles för trött, sliten och
bara alltför blah för att idas engagera mig.
Men mamma och jag drog iväg, vilket var väldigt tur.
Vi såg filmen ”En vansinnig idé” som nämligen var oerhört bra.
Perspektiv är ofta väldigt bra saker. Just för att det förändrar.
Den här filmen gav perspektiv, på många plan.
Vilket klart påverkade min egen situation.
På så vis att det onda med min kropp förvisso gjorde lika ont efter filmen som före,
men min sinnesstämning var en helt annan.
Känslan av hopplöshet och uppgivenhet var inte längre närvarande.
Det blir nu mest bara en snabb grimas när det gör ont, som inte drar iväg humöret alls.
Utan som snabbast mest bara passerar utan att påverka. Och på det viset är det
ändå acceptabelt att ha ont.
Just för att jag vet att det är under en så kort och begränsad tid.
(Eller vänta, efter en till sömnlös natt kanske jag inte är speciellt
accepterande eller lugn med det hela likafullt förresten. ;) )
Men nu, såhär sittandes i soffan efter en bra och sinnesförändrande film känns situationen klart
bättre både kroppsmässigt och livskrismässigt. Input är bra grejer.

Nu gör vi natt mina vänner!

Man down, man down!

Eller mer korrekt; woman down, woman down!
Mitt i Bonnstan, alldeles bredvid en kvinna med barnvagn, flättade jag och föll.
Inte med en sådan där intressant arm- och benfäktande stil där det för en sekund
finns en chans att man ska fortsätta stå på benen.
Nix, isen vann på det där omedelbara sättet där man inte tar emot sig. Alls.
(Vilket förmodligen var tur då det ofta är just den detaljen som gör
att man bryter armarna när man faller.)
Kvinnan med barnvagnen stannade och frågade vänligt om jag brutit något, vilket
jag på inget sätt gjort. Tvärtom, jag kände mig helt okej där jag låg.
(Förutom detaljen att min ära och heder fått sig en knäck givetvis.)
Däremot hade jag fallit med huvudet i marken och jag tänkte att det inte
fanns en chans att glasögonen hållit för smällen.
Men det hade de tack och lov! De blev väldigt vinda och skeva
(vilket Larssons optik fixade) och fick sig ett lacksläpp, men förutom det klarade
de sig fint.
Förutom en del huvudvärk (inte alls av kalibern hjärnskaksvarning) uppstod lite blodvite.
Som om tajmat in i minsta detalj (för er som känner till Skellefteå och Bonnstan) ligger ju
Landskyrkan alldeles bredvid Bonnstan, och där kunde jag låna toaletten för att ta bort det
blod som runnit. Smidigt, då jag inte hade någon lust att gå genom stan med
ett utseende som antydde att jag fått stryk.)

Ser finfint ut nu i afton.

Risk föreligger dock att jag i morgon bitti vaknar med känslan av att vara 105 år.
Jag är hyfsat öm i revbenen. Ni vet när man hostar, snyter sig, skrattar till,
reser sig upp eller sätter sig ner. Nu mot aftonkvisten har det dock lättat en aning.
Kanske känns kroppen likafullt som min egen i morgon bitti när väckaren ringer.
En får hoppas!

Strax blir det middag på Vallgatan, surströmming! Jag har längtat hela dagen!
Låt oss alla ha en finfin måndagsafton!
(Och mer surströmming åt folket!)

Förresten, stopp för tusan! Vad gör de där linjerna vid mitt öga? (De som så tydligt
syns i bilden här ovan.)
Är de verkligen mina? När hände det och vem gav tillåtelse?
Och viktigast av allt, hur lämnar man tillbaka dem?

Den spontana, fantastiska och omedelbara reaktionen.

Och där kom hon gåendes. Vickan. På Skelleftemark igen.
Vi hämtade henne på flygplatsen igår afton.
Det känns alltid lika underligt som bekant när Vickan kommer gåendes genom
dörrarna till ankomsthallen.
Vi skrattar alltid mot varandra på precis samma sätt, i precis samma ögonblick, precis varje gång.
Jag ser henne alltid på långt håll, med sin längd och det fantastiska röda håret
är hon omöjlig att missa.
Och precis samma reaktion sker varje gång vi ses på det här sättet.
Ni vet när man längtat efter någon och personen helt plötsligt dyker upp framför en.
Den varma känslan som exploderar hjärtat och som gör att leendet skiner över hela
ansiktet från ögonblicket man fått ögonkontakt.

Ankomsthallens alltid lika vackra vägg.

Det var sannerligen ett kärt återseende!
Efter upplockandet åkte till Vallgatan där vi hängde resten av kvällen, åt gott och tog det lugnt.
Avslappnat och skönt.
Pappa satt med ett tag innan hans ork tog slut, jag hoppas han mådde bättre än på länge.
Det är alltid en viss anspänning när Vickan kommer hem.
Just för att vi alla vet att det är under en begränsad tid och att vi aldrig vet hur länge
det kommer att dröja tills vi ses nästa gång. Och att man därför vill proppa in så mycket
som bara möjligt under det besöket.
Som regel går det något/några år mellan gångerna vi ses, det är en betydande sträcka
mellan Sverige och Nya Zeeland.
Den här gången är det dock annorlunda, för jag vet att vi kommer att ses redan
senare i vår och i sommar.
Därför gör det ingenting att hon endast är hemma tre dagar.
Tvärtom, dessa tre dagar är en bonus. En finfin bonus.
Hon kommer utan Mark och Emil den här gången. Hela familjen är i London sedan
en tid tillbaka då Marks pappa är förlorat sjuk.
Och då situationen är som den är med vår egen pappa bestämde hon sig för att
göra en avstickare till norr. Sådant bara måste man gilla!
Så nu blir det Vickan-häng ett par dagar. Det ska bli kul!

Fantastiskt väder för promenad idag. Dock med inslag av glashalkighet,
vilket gjorde att en öm, men hel, handled behövde kylas ned.

Förresten, låt mig slå ett slag för innehållet i den här burken.
Skavsår på onämnbara ställen no more! ;)
(Saxat ur kategorin; sådant man inte pratar om.)


Låt oss alla ha en fortsatt härlig söndag!

Dårhus Degerman och blomjordspåsens hemlighet.

Sätter ni om era blommor?
I mina drömmar gör jag det varje år. I verkligheten not so very much.
Eftersom det är ruskigt tråkigt struntar jag som regel i mina blommors välmående till
förmån för mitt eget, vilket leder till att det hinner gå flera år mellan gångerna.
I år har jag dock varit en god blomägare och pysslat om dem med ny fräsch jord.
Och när allt kom omkring var det rätt kul. Om man bortser från all jord
som helt plötsligt fanns på varenda tänkbar yta.

Hörrni, tänker ni som jag när ni stoppar ner handen i den kolsvarta och djupa
blomjordspåsen?
Nämligen att något lever där nere och kommer att bita dig i handen med sylvassa tänder?
Eller att det i påsens oändligt djupa mörker ska finnas något krälande?
Inte?
Själv måste jag alltid ta ett djupt andetag och liksom tvinga ner handen. Och hur många
blommor jag än sätter om blir jag aldrig riktigt kvitt känslan av att något elakt lever där
nere och bara inväntar tillfälle.
Än har förvisso inget bitit eller slingrat sig på mig.
Men jag utgår ifrån att det endast är en tidsfråga.
Jag menar, hur kan man inte se det hotfulla i det här? Nåväl.

Lördag mina vänner, strax lunch på Casa Hawk och sedan Broarna runt en sväng
i den härliga solen. Inte dumt det inte!
Låt oss ha en finfin dag!

Ps, gårkvällens soprumsdykning gav inget resultat, skorna förblev ofunna
trots mina mindre graciösa försök att hitta dem. Skit. Ds.

Soprummet nästa.

God afton vänner!
Det var länge sedan vi sågs här inne, två månader närmare bestämt.
Så när som på tre dagar.
Vilket är en nästan oförskämt lång tid om man önska ha kvar läsare.
Vilket jag givetvis gör.
Blogguppehållet har inte berott på något speciellt. En dag blev två dagar blev
tre dagar. Inte mer komplicerat än så faktiskt.

Livet ser ut i stort sett som det brukar göra.
Vilket innebär jobb, promenader, umgänge med vänner, Alicetid samt en hel del tittande på bra serier.
Säkerligen en hel del annat emellanåt också. ;)
Det enda som egentligen har skilt det vanliga livet åt en smula, och som inte är
all fun and games, är att pappa sedan ett antal veckor inte är riktigt frisk.
Eller vänta, frisk är han, men inte kry.
Vilket de senaste tre-fyra veckorna haft lite olika faser och varit/är rejält ansträngande
och stressande.
Pappa blev nämligen väldigt dålig en afton. Benen bar inte längre och han var
inte kontaktbar.
Vi ringde ambulansen och det blev upptakten till ett par vändor med ambulans och
inläggning i omgångar.
Man konstaterade efter många om och men att det var sviterna efter en förkylning i
kombination med att han inte ätit ordentligt under en lång period som lett fram till en kropp
helt utan reserver.
Han har också haft väldigt hög feber, legat nära 40 grader under en period.
Han har fått medicin så han är inte sjuk i det ordets betydelse. Men han är inte kry heller.
Alls.
Han är väldigt trött och djupt deprimerad.
Vilket i sig gör att han inte har någon möjlighet att hjälpa sig själv i det här läget.
I hans verklighet befinner han sig i dödens väntrum.
Ni som har eller har haft djupt deprimerade personer i er närhet, eller varit en av de
deprimerade själva, vet att ingenting spelar någon roll i det här läget.
Absolut ingenting.
Sambandet mellan inget intag av mat – ingen ork, är uppenbart.
Och hjärnan, precis som kroppen, behöver näring för att fungera.
Vilket gör att fokus ligger på näringsintag i det här läget.
Vilket många gånger känns rätt hopplös om jag ska vara uppriktig. Eftersom han inte vill äta.
Men de sista dagarna har en förändring skett, så jag känner mig försiktigt optimistisk på
den punkten.
Och den antidepressiva medicinen kommer att kicka in strax, han har ätit den i två veckor
och nu börjar det finnas chans att den kan börja dra hans humör.

Jag har till stor del tappat orken själv. Jag är ofta irriterad och frustrerad samtidigt
som jag givetvis också känner mig helt förvissad om att det dåliga läget endast är tillfälligt.
Men likafullt, den här situationen tar det bästa ur mig.
Min sömn påverkas. Mitt minne påverkas definitivt. Och min stressnivå är lite för hög
hela tiden, vilket gör att jag inte ”tål” så mycket extra stress.
Numera räcker det med att se ”Vallgatan” i displayen (vilket innebär att mamma ringer)
för att det ska frysa till is i magen och tanken ”nej, vad har hänt nu?” ilar genom huvudet.
Ska jag få höra att han ramlat och mamma än en gång behöver hjälp med att lyfta upp honom,
att han inte velat äta, att han gråtit, att han varit arg eller att han suttit och
suckat tungt i sin hopplöshet.

Det blir ett stresstillstånd som inte riktigt pausar. Det är alltid något nytt som
behöver tas itu med. Vilket är ett stressmoment.
Det bråkar med min sömn. Det bråkar med min förmåga att tänka klart, att ha blick
och känsla för samband.
Eller för den skull att hitta dit jag ska.
Som till Bonnstan där jag i eftermiddags skulle träffa Erika.
Jag insåg någonstans vid Ica Kvantum att jag kört fel, och att jag inte riktigt visste
hur jag skulle hitta tillbaka till Bonnstans parkering. Det löste sig dock.
Men sådant känns inte bra.
Heller inte att jag förra fredagen, också då i Erikas sällskap, kom ut från Coop
och inte visste vart vi hade parkerat. Sådant kan givetvis hända i vanliga fall också,
det är inte direkt bara en gång man stått rådvill och undrat vart fasen man har bilen.
Men det här var annorlunda.
För jag visste inte hur vi hade kommit till Coop. Jag mindes inte vägen vi kört dit.
Jag mindes inte vem av oss som hade kört, eller om vi kört hennes eller min bil.
Jag mindes inte heller hur vi hade gått från bilen in på Coop.
Vissa saker, som vilken bil och vem av oss som hade kört lyckades jag spåra baklänges.
Men då det gällde vägvalet till Coop och hur vi gått från parkeringen in på själva affären
förblev helt blankt. Sådant är väldigt obehagligt. Och det var länge sedan det hände sist.

Vidare tappar jag bort enkla trådar. Som att en av huvudpersonerna just blivit mördad
i någon film eller serie vi ser. Jag undrar efter ett tag vart den personen tagit vägen.
Det klickar inte.
Eller som här:

En överlycklig jag hade just insett, och ville berätta, att en av favoritserierna inom
kort skulle dra igång med ny säsong…
Jag var tvungen att kolla på min telefons datum för förstå vad hon menade, att det
faktiskt inte var februari längre.
Under några sekunder fick jag inte någonting att gå ihop, förvirringen var total.
Det gjorde mig väldigt ledsen.

Självfallet kommer läget att bli bättre för pappa. Han äter bättre nu, om än
det är kamp på väldigt många plan att få det att fungera. Så näringen kommer
att göra sitt.
Det antidepressiva som han börjat ta kommer att börja verka så småningom.
Så givetvis kommer saker och ting att bli bättre.
Tills dess är det bara att gilla läget att man vissa perioder i livet är förälder till
sina föräldrar.
Och då ska man också ha i åtanke att min del i det hela är liten om man jämför med hur
mycket mamma jobbar med hans tillfrisknande.
Hennes liv har pausat i stort sett.
Vilket gör min egen frustration och stress lite barnslig, nu när jag tänker kring det.
Mamma gör verkligen ett otroligt bra jobb, och tack vare henne kommer han att bli bra.
Jag behöver i stort sett bara vara ett stöd och den som rent praktiskt ringer om saker
eller handlar det som behövs.
Men fan, många av dagarna är frustrationen så stor att jag hör mig säga argt
att ”så länge du inte kräks upp maten så är det bara att tugga och svälja”.
På inget vis diplomatiskt, peppande och främjande av en god stämning eller tillfrisknande.
Läget känns bara ibland så frustrerande att det inte handlar om sådana saker längre, utan
faktiskt bara om att karln måste ha näring i kroppen för att få igång den och för
att få igång hjärnan.
Så verkligen, det antidepressiva får gärna kicka in nu på direkten.
Jag vill så gärna att han ska bli bättre. Vi må ha en väldigt dysfunktionell relation på
många plan, men det är likafullt viktigt för mig att han får må bättre och får en chans
att njuta av livet.

Vickan kommer hem i helgen och stannar till tisdag, vilket jag hoppas ska leda till
att pappa känner sig mer glad.
Om inte annat gör det mamma och mig väldigt glada. Ska bli roligt att rå om henne under
några dagar. Det ska faktiskt bli otroligt kul att träffa henne!

Så, nu vet ni vad som pågår på den Degermanska sidan av världen.

I övrigt konstaterar jag att vädret utanför är väldigt omväxlande.
Ibland har vi strålande vår till att i nästa sekund ha storm, snöfall och vinter igen.

Precis så.

Våren är givetvis här. Snömassorna töar. Vilket gör promenader väldigt blöta.
Mina skor havererade idag, sulan sprack, det var klart obra.
För helt plötsligt var precis de skor som var avsedda att hålla mina fötter torra då
slasket är som mest slaskigt inte längre pålitliga. Nix, jag vred ur ena sockan när
jag kom hem från promenaden.

I ren ilska slängdes de i soporna.
Vilket kan ha varit smulans överilat. Ett tips har gjorts gällande att det finns hopp om
räddning för den här typen av trasighet.
Det kan mycket väl hända att er Degerman kommer att soprumsdyka lite senare i afton.

Låt oss alla ha en finfin fredagskväll!